Jun 18

Mansrättsaktivism

Tittar på gamla skärmdumpar jag sparat (denna är från 2015) och hittar en som med enkla ord förklarar varför ”mansrättsaktivism” är överflödig medan feminism är nödvändig.

Screenshot_2015-06-14-23-44-45-1-12

Mansrättsaktivister menar att vi har ett misandriskt samhälle, alltså att vi har ett samhälle som premierar kvinnor och diskriminerar män. Det de inte ser är att allt de menar att män utsätts för, är ett resultat av att det är kvinnor som förtrycks.

Många saker som män ”utsätts” för, är helt enkelt inte sant. Det är inget strukturellt problem med män som blir våldtagna (och om de blir det, så blir det de av andra män) (källa). Det händer inte att kvinnor får ensam vårdnad om gemensamma barn på löpande band, utan rätten vill alltid helst ha delad vårdnad oavsett om mannen är våldsam eller ej (källa). Män har svårare än kvinnor att få ragg eftersom date rape är en grej och för att heterosex är allmänt dåligt för kvinnor (källa), det har alltså inget med männens rättigheter eller inte rättigheter att göra.

Dessutom finns det inga belägg för att kvinnor kan ligga med vem de vill medan killar inte får göra det (mer skrivet om det här). Mäns känslor tas på allvar medan kvinnors bortses ifrån (viktig källa), så det stämmer inte att män behöver kämpa mer för att få visa känslor.

Bokstavligt talat allt det som mansrättsaktivister säger sig jobba för, är antingen förorsakat av män (som till exempel våldtagna män och att män dör tidigare), eller helt enkelt inte sant.

Mansrättsaktivism har ingen ideologisk grund och ingen faktagrund. Som tur är verkar rörelsen vara ganska liten i Sverige, men jag hittade en hemsida som verkar vara något slags fileal till den amerikanska rörelsen (från Texas); A voice for men.

20d56a3c-32aa-4968-a8ff-1177f4596ed6

Paul Elam, grundare till A voice for men

”Mansrättsrörelsen” är alltså ganska liten i Sverige, men idéer om att rätten missgynnar pappor och att kvinnor har det enklare både när det gäller sex och när det gäller känslor existerar fortfarande, bara inte i någon organiserad eller direkt uttalad form.

Har jag sagt att jag är glad att jag bor i Sverige och inte i USA?

38Thh1V

ydlqtzu

eYNMaBVOgzZBDsT-800x450-noPad

Bilder från

https://www.bustle.com/articles/62921-buzzfeed-profiles-mens-rights-activist-paul-elam-in-terrifying-profile

https://www.change.org/p/administration-of-kennesaw-state-university-cancel-the-lectures-by-members-of-the-known-hate-group-a-voice-for-men-scheduled-for-november-1st-and-apologize-to-the-entire-student-body?source_location=topic_page

https://imgur.com/gallery/

Jun 15

En skollednings jämställdhetsarbete

I korthet: En skolledning kan med ganska enkla medel och mycket kunskap se till att tjejer får en skolgång fri från sexuella trakasserier, och att lärare får mer insikt om vad strukturell ojämställdhet är.

 

Tidigare har jag skrivit om Pedagoger och jämställdhet– alltså vad pedagoger kan göra för att jobba mot en mer jämställd skola. Jag har även skrivit inlägget Föräldrar och jämställdhet, som handlar om vad föräldrar kan göra för att motverka stereotypa könsroller och även jobba mot jämställdhet.

Men vad kan göras högre upp i kedjan, vad kan en skolledning göra för att försäkra sig om att just deras skola följer skolplanens mål och riktlinjer när det gäller jämställdhet? Hur kan en skolledning jobba för att ingen tjej i deras skola nånsin ska bli kallad för hora, eller tafsad på, eller bli våldtagen inne i själva skolan? (Ja, det händer.)

Vi behöver utgå från att varje skola gör så gott den kan, men eftersom tjejer fortfarande kan berätta saker om deras skoltid som absolut inte är okej kan jag bara anta att det finns en brist på kunskap hos både föräldrar och pedagoger, men även ända upp i skolledningen (skolchefer, rektorer, verksamhetschefer osv).

För att överhuvudtaget förstå hur det kan komma sig att en kille kan få för sig att sträcka ut handen och ta tag i en tjejs kropp behöver man också förstå hela kedjan bakom handlingen. Det räcker inte med ”sunt förnuft” eller med att ta denna kille åt sidan och prata med honom, det räcker inte att hyra in en föreläsare för en gång eller ha en lapp med regler att man inte får kränka varandra. Vuxna människor har ofta svårt att sätta in sina individuella handlingar och problem i ett strukturellt perspektiv, så hur kan vi vänta oss att barn ska kunna göra det? Tyvärr är det just ett strukturellt perspektiv som behövs för att kunna förstå sina handlingar.

Barn får lära sig saker varje dag om samhället de växer upp i, och därför behöver vuxna som vill ändra en kultur i en skola vara lika ihärdiga.

En skola som vill att tjejer ska kunna gå tryggt i den behöver utbilda sina lärare i strukturell ojämställdhet, varför vi är ojämställda från första början, vad konsekvenserna är, och sedan arbeta med det ämnet oförtröttligt. Vi måste förstå att könsrollerna börjar redan när barnen föds, och sedan förstärks år efter år, så därför börjar man egentligen i både uppförsbacke och motvind när man ska försöka vända en utveckling där fler och fler pojkar blir beroende av pornografi (där kvinnor avhumaniseras) och ett samhälle där alla tjejer nån gång i sitt liv behöver säga #metoo.

En skolledning kan hjälpa sina pedagoger att vidareutbilda sig, göra upp en långtidsplan för hur jämställdhetsarbetet ska gå till, hyra in kunniga utifrån, sätta upp del och delmål för skolan (eller flera skolor).

Även om det inte blir några snabba resultat, skulle det ändå ge verktyg för tjejer att förstå varför det ser ut som det gör för dem och kunskap för killar att kunna göra andra val.

Som ni vet pluggar jag genusvetenskap! Det går långsamt, men när jag är klar ska ni få se på hur mycket man kan förändra med ganska enkla medel.

Här kan ni läsa mer

https://www.svt.se/nyheter/inrikes/sexuella-trackaserier-ar-vardag-i-skolan

https://www.metro.se/artikel/skolan-platsen-d%C3%A4r-flest-unga-drabbas-av-sexuella-trakasserier

http://www.gp.se/nyheter/g%C3%B6teborg/stora-m%C3%B6rkertal-g%C3%A4llande-sexuella-trakasserier-i-skolan-ett-osynligg%C3%B6rande-av-ett-problem-1.4548963

https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/statens-offentliga-utredningar/2010/01/sou-201099/

Jun 8

Inför en obligatorisk föräldrautbildning

Nu har Metro publicerat min debattartikel! Den kan ni läsa här:

Jag inser att många föräldrar mycket väl klarar av att uppfostra sina egna barn, men frågan handlar inte om barnuppfostran utan om viktiga baskunskaper man kanske behöver ha om man ska föda och forma en människa. Är det ett helt orimligt förslag? Vad tycker ni?

 

Artikeln i sin helhet

Det är valår i år. Det betyder att partierna kommer tävla om vilket som bäst kan erbjuda folket ett bättre Sverige, med flest förslag som blir till förbättringar. Detta år vill jag se ett specifikt förslag jag inte sett något parti lägga fram; att alla som vill bli föräldrar får möjlighet att gå en barnutbildning som täcker in kunskap som är viktig för alla föräldrar att ha.
Den ska utformas så tillgänglig som möjligt för att alla föräldrar ska ha möjlighet att gå den.

I dag har vi stora klass- och utbildningsskillnader i Sverige. I skolan är det tydliga skillnader mellan barn som har högutbildade föräldrar med bra lön och de som inte har det. Skolan har en kompensatorisk uppgift; att jämna ut skillnaderna mellan elever med olika bakgrund. Trots det ser vi att det är föräldrarnas utbildningsnivå som bestämmer hur väl deras barn klarar sig.
Sverige har genom åren varit mycket bra på folkbildning, och det skulle vi kunna göra det bästa av.

Utbildningen skulle baseras på modern forskning, och skulle kunna bestå av 4 delkurser (framtagna av experter), alla skrivna på lättfattliga sätt.

Den första skulle kunna handla om psykologi; hur fungerar barns och ungdomars hjärnor egentligen?

Den andra skulle kunna handla om samhället i stort; vad har vi för strukturer i samhället och hur påverkar de oss?

Den tredje skulle kunna handla om barn i skolan; hur kan man ge sitt barn bästa möjliga stöd i skolan? Hur kan man på ett pedagogiskt sätt hjälpa barn med läxor?

Och den fjärde och sista behöver handla om historia. För att vi inte ska bli ett historielöst samhälle behöver vi veta något om varför vi är där vi är idag; varför förbjöds barnaga? Hur har jämställdheten i Sverige sett ut genom historien? Hur har rasismen sett ut? Hur har vi sett på funktionshinder?

Föräldraskapet har indivualiserats på senare år, men jag anser att vi har ett klassamhälle och därför behöver vi göra mer för likvärdigheten. Det är också ett problem att det är mammor som tar merparten av läsning om barn, och en föräldrautbildning skulle ge mer av denna kunskap även till pappor. Barn behöver kompetenta vuxna i sina liv, ju fler desto bättre.

Vi ställer höga krav på de som är med våra barn i förskolan, men det räcker inte för att alla ska ha samma möjligheter. Därför, parallellt med arbetet med att förbättra skolan så den blir jämlik och förbättrar välfärden, behöver vi arbeta för att alla föräldrar har en lika stadig kunskapsgrund att stå på oavsett tidigare utbildningsnivå.

Lagen om att gå föräldrautbildningen ska verka normerande. Underlåts det att gå utbildningen blir det inga lagliga konsekvenser, utan tanken är att utbildningen ska vara så bra och intressant att folk vill gå den.

Jag hoppas det kan bli en bra och riktig diskussion kring detta förslag; vem skulle utforma utbildningen, hur skulle den se ut mer konkret, vilken forskning skulle användas, när skulle den kunna införas? Visst är det dags för Sveriges nästa folkbildningsprojekt?

 

Jun 5

Dresscoding är förtryck

Först och främst har jag ett announcement! Jag har startat en Youtubekanal, och första klippet är redan där. Det kom upp förra veckan, men jag har varit borta så har inte kunnat uppdatera er. Vi var i Gotland och hälsade på min pappa, därför har det inte kommit upp något inlägg än.

I klippet pratar jag om en tjej, en artist, som efter ett uppträdande på Liseberg i Göteborg skulle skriva autografer och ta bilder men istället blev utslängd av vakterna på grund av sina kläder. Går in mer i detalj i klippet, men här tänkte jag mer skriva om den strukturella dubbelbestraffning som läggs på kvinnor gällande kläder.

 

 

 

(Män, kan nämnas, kan gå barbröstade utan att bli bestraffade och slipper i allmänhet dresscoding på detta sätt.)

Patriarkatet har två regler

Vilka kläder säljs idag i affärerna, och vilka kläder marknadsförs som snyggt mode av kändisar idag?

Det är mycket sexualiserade kläder, mycket kläder som består av genomskinligt tyg, spetsbodys, BHar som är stylade på ett sätt att de inte kan bäras under en vanlig tröja, korta shorts. Eftersom dessa kläder säljs i affärer och marknadsförs hårt, är det konstigt att tjejer har på sig dem? Det är helt enkelt dessa kläder som finns att tillgå idag, vi har en porrkultur där kvinnor och flickor ska vara frigjorda på ett sätt som gör att de vill ha på sig sexiga, snygga kläder.

Varför straffas då de som har på sig dessa kläder? Hur kommer det sig att Agnes Arrhult blev utslängd från Liseberg när hon bara hade på sig det som går att köpa i vanliga affärer och det som är modet idag?

1080@70

Det Agnes hade på sig, och det som många fler tjejer har på sig.

Slutshaming, att skamma en kvinna för att hon förmodat har mycket sex eller är lättklädd, är ett verktyg vårt samhälle använder för att se till att kvinnor håller sig till de regler som är uppsatta. En av dessa regler är att hon alltid måste vara påklädd så att män inte tycker hon ser sexig ut, den andra är att hon måste se sexig och snygg ut.

Det intressanta är här att regeln om att kvinnor måste vara påklädda är uttalad, den kan kontrolleras och framtvingas och genomdrivas. Medan den om att kvinnor måste vara sexiga inte är uttalad på samma sätt, utan snarare upprätthålls på mer osynliga sätt som t.ex. skapandet av mode och populärkultur. Därför väljer tjejer hellre denna regel, eftersom den framstår som den mest frigjorda och hjälper dem upprätthålla en idé om att det är de som väljer själva.

För att förenkla kan en säga att ett patriarkat inte frågar om du vill ha en frukt, utan frågar ifall du vill ha ett äpple eller ett päron. Förstår ni hur jag menar?

Screenshot_20180530-162555

Män är inte offer för samma strukturer och behöver därför inte sexualiseras. Detta är från Lisebergs instagram. 

 

Därför är det en del av ett fruktansvärt förtryck när vakter slänger ut en tjej för att hon har för lite kläder på sig. För dem är det bara en annan dag på jobbet- tjejer måste täcka magen (medan killar kan gå halvnakna!) – men för tjejer är det bara ännu en dag där våra kroppar övervakas och straffas hur vi än gör.

Maj 7

Tjockdrottningen

I korthet: I boken beskrivs människor som hänsynslösa karikatyrer, men började fundera på om det är så människor ter sig när man inte förskönar. Och visst är det så, att tjocka inte alls mår dåligt av själva vikten utan av hur samhället behandlar tjocka?

IMG_20180504_183058_027

Omslaget talade till mig från bibliotekshyllan!

Jag läste nyss ut boken Tjockdrottningen av Moa Herngren (Norstedts förlag), och vill först och främst säga att den var helt absurd. Den var grym och cynisk och påminde mig om när vi läste om naturalism i gymnasiet, där de naturalistiska författarna skrev om människor som om de inte vore bättre än djur. I den här boken påminner karaktärerna om krabbor som krälar runt och över varandra i en stor hink i sina försök att komma ut, trots att miljön berättelsen utspelar sig i ska föreställa glamorös.

Bokens handling utspelar sig runt ett TV-program, Du Är Vad Du Väger (påminner läskigt mycket om vissa verkliga bantningsprogram). Vi får följa programledaren Johanna, som sitter fast i ett shoppingberoende med skyhöga skulder och väntar på sitt genombrott inom TV, TV-redaktören Camilla som är expert på att manipulera folk till att få programmen att rulla på, Jarmo som är producent och vars projekt ”Monstret” som skulle rädda alla mobboffer urartar i en ung flickas självmord, Björne som är deltagare i programmet men som blir diskad efter att ha fuskat med maten och hjälper Annie att acceptera sig själv, och då förstås Annie som är bokens huvudperson och som går från att väga 203 kg och vara ett offer för omständigheterna (både som tjock och som smal) till att slutligen själv välja väg.

Sensmoralen är att Annies förvandling från den fula ankungen till en vacker svan inte hände när hon blev en storlek 36 och skitsnygg, utan när hon kastade ytligheten åt sidan för att istället vara sig själv.

Hur realistisk är boken?

Stämmer det att de som är gravt överviktiga är hemma i sin lägenhet, inte hittar kläder att ha på sig, tröstäter snacks och godis varje dag, och hatar sig själva?

Finns det de som sitter i dyra lägenheter på Östermalm och har på sig märkeskläder samtidigt som de sitter hos Kronofogden och knappt har råd att äta mer än nudlar?

Stämmer det att det finns högt uppsatta, creddiga män inom TV- och kändisvärlden som bara relaterar till kvinnor genom sex, som eldar på drogvärlden, lämnar över arbetet till andra men ändå tjänar massor av pengar?

Är det realistiskt att en tonårstjej mot betalning skulle mobba en annan ända tills hon hoppade framför ett tåg?

680

Författaren Moa Herngren

Herngrens karaktärer verkar vara extremer; extremt smal, extremt tjock, extremt manipulerande, osv. Och det kan vara ett litterärt grepp, något som gör boken intressantare och som gör att karaktärerna fastnar i minnet, men det kan också vara så människor är när man beskriver dem på ett oförskönande sätt. Nu är ju inte världen så att en person bara har en egenskap och är antingen bra eller dålig (i denna bok verkar alla vara dåliga förutom Annie och Björne, by the way), men om man nu skulle beskriva t.ex. en arbetsplats eller familj utan att hoppa över det jävliga de gör och tänker är det kanske såhär människor blir. Eller?

Kroppspositivism

Jag ser boken som en käftsmäll till alla de som menar att hälsa har med vikt att göra. Annie går ner i vikt med hjälp av amfetamintabletter, som hon får av Camilla som vill ha ett bra TV-program till varje pris. När hon är smal blir hon en talesperson för hälsosam livsstil, och det blir tydligt att människor egentligen inte bryr sig om ifall personen är hälsosam på riktigt eftersom det alla helst vill ha är bilden av hälsa.

Dessutom är det inte ens att Annie är tjock som får henne att må dåligt. Hon mår dåligt för att hon får glåpord kastade efter sig på stan, folk skrattar eller tycker synd om henne om vartannat, hennes föräldrar tyckte inte att hon dög på grund av hennes övervikt, inga vänner osv osv. Vem skulle inte må dåligt av något sånt? Är det konstigt att tjocka mår bättre när de blir smala, när samhället behandlar tjocka som det gör? Varför är människor så obsessed med att ytan ska se hälsosam ut?

Det hela den kroppspositiva rörelsen försöker göra är att visa att tjocka människor inte är mindre värda ett liv än smala. Tjockdrottningen visar att hälsa och vikt inte har med varandra att göra, ett samband betyder inte en orsak.

636035028883258831-1817739021_odyssey5

Bokens budskap?

Annie skulle inte behöva tröstäta varje dag och må dåligt på grund av sin vikt om:

*Det fanns skitsnygga kläder oavsett storlek

*Mobbning bekämpades hårdare

*Människor struntade i att döma andra efter kroppsvikt

*Vården också slutade döma efter kroppsvikt

*Barn fick lära sig att alla kroppar är ok kroppar.

 

Om vi alltså ska gå efter boken Tjockdrottningen och anta att gravt överviktiga mår dåligt, kan vi se att det handlar om samhällets strukturer snarare än individers vikt?

Det är enklare att tjata på folk att banta än att jobba för ett förändrat samhälle, men det hade varit bra om fler hade kunnat se igenom det.

Bilder från:

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=101&artikel=6773524

https://www.theodysseyonline.com/why-you-should-choose-to-be-body-positive

Apr 12

Hushållsarbete är primitivt och meningslöst

I korthet: Det är helt onödigt att kvinnor måste lägga så mycket tid på hushållsarbete, och teknologin vad gäller hemarbete är primitiv och måste utvecklas. Att leva i de lägenheter och hus vi har och ha en idé om ”kärnfamilj” är också ganska primitivt.

 

Jag var på en studiecirkel i tisdags (där vi läser olika feministiska texter och diskuterar dem) och texten vi diskuterade om för tillfället var ”Women, race and class- the approaching obsolescence of housework: a working-class perspective” av Angela Davis från 1981.

DSC_1394

Så här ser det ut när jag läser!

Texten var verkligen inte så komplicerad som det verkar på titeln, utan första delen av texten använder Davis till att beskriva vilket meningslöst och hjärndödande jobb hushållsarbete är och andra delen av texten går åt till att hitta lösningar. Hon hade också skrivit om hemmafruideologins historia och rasismens påverkan och så vidare, men jag vill fokusera på just hushållsarbetet.

Davis skriver att de feminister som vill jobba för att kvinnor ska få lön för sitt hushållsarbete, eller de som jobbar för att män ska bli mer jämställda och göra lika mycket som kvinnor hemma, har fel fokus.

Hushållsarbete är repetitivt, otacksamt, tråkigt, jobbigt, evigt, isolerande, nedvärderande.

Kvinnor över hela världen måste lägga sina liv på att hålla hemmet i ett OK skick.

Blir det bättre av att de får betalt för det, undrar Davis? (OCH DET UNDRAR JAG MED MÅSTE JAG SÄGA.) Blir det bättre ifall det är män som gör arbetet istället för kvinnor? Klart ett kortsiktigt feministiskt mål måste vara att kvinnor slipper göra allt ensamma, men vill vi verkligen ha ett samhälle i slutändan där varenda människa har två arbetspass- ett på jobbet och ett hemma?

Davis’ lösning har två steg: Först behöver vi utveckla tekniken så att vi inte längre behöver göra hushållsarbetet på ett sånt primitivt sätt. Och sedan kan det finnas ”Teams of trained and well-paid workers, moving from dwelling to dwelling, engineering technologically advanced cleaning machinery, could swiftly and efficiently accomplish what the present-day housewife does so arduously and primitively”.

AngelaDavis

Angela Davis

Det där med tekniken håller jag helt med om! Jag har en smartphone som kan avläsa mina fingeravtryck och connecta med hela världen via internet och TV-apparaterna ser snart ut som ett papper man klistrar upp på väggen, MEN jag måste fortfarande gå runt med en blöt trasa och torka damm från bordsytor som om jag levde på 1800-talet? Hur är detta rimligt? Varför bryr sig teknologiföretag så lite om kvinnor och kvinnors tid men så mycket om teknik som män gillar så att vi har det här gigantiska glappet?

Nu får jag erkänna att det finns tvättmaskiner nu, det finns diskmaskiner, automatiska dammsugare och små handdammsugare. Men för det första är det bara mycket få som egentligen har råd att ha förenklande maskiner, och för det andra sparar de bara halva tiden ändå. Det som händer när man hittar på halvtidssparande maskiner är att man individualiserar problemet, precis som det som händer när man t.ex. fixar RUT-avdrag för hushållsnära tjänster. Vissa har råd och möjlighet, andra inte.

Därför tycker jag teknologin borde utvecklas så städning, matlagning o.dyl. gick snabbt och effektivt och inte behövde göras varje dag PLUS att det måste göras tillgängligt så det inte blir ännu en klassfråga.

Det jag inte håller med Davis om, däremot, är att ett team välbetalda och tränade städexperter ska åka runt och fixa allt hemarbete för folk. Om vi nu är överens om att hushållsarbete är tråkigt och otacksamt, kommer det vara det oavsett om det är skitenkelt. Så varför skulle vi ha folk som jobbar med detta permanent? Davis skriver ju själv att betalda städare inte heller tycker det är så jäkla roligt och meningsfyllt?

 

En lösning

Enligt mig är problemet att vårt samhälle inte är byggt för att förenkla för folk. Idén om att vi ska leva i kärnfamiljer är i sig ganska primitiv (från början av 1900-talet mer exakt när vi hade ett HELT annat samhälle), och den funkar inte ens eftersom folk ändå inte lever i dem. Men trots att den idén är helt opraktisk och ur tiden är alla våra hus och lägenheter byggda efter den, lagarna är formade efter den, arbetet, familjelivet OCH. HUSHÅLLSARBETET är format efter den! Att vi ska bo två och två i stora eller små hus tillsammans med några barn man ska ta hand om helt ensamma plus ha heltidsjobb på åtta timmar om dagen är ganska knäppt när man tänker efter.

Det är inte konstigt att det finns Facebookgrupper som ”Family living- the true story” där folk fotar sina stökiga hem eftersom det helt enkelt är orimligt att ha det städat hela tiden. För frågan kvarstår; vem ska städa och laga mat och plocka och tvätta och se till att hemmet är njutningsfullt att vara i?

homepage-shot

Ganska långt ifrån vardagshemmen, eller hur?

Varför bor vi inte i våningshus med var sina skitstora egna rum och några gemensamma rum där hushållsuppgifterna roteras? De som inte kan pga funktionsnedsättningar slipper, och alla slipper göra allt varje dag. Det kan väl inte vara så att alla nödvändigtvis helst vill leva såhär som vi gör, utan det är väl mest för att folk är för upptagna för att tänka att det finns alternativ?

Jag lämnar det till arkitekter att designa mer levbara levnadsbostäder och till teknologiutvecklare att designa effektivare sätt att hålla efter hushållsarbetet, det finns säkert massor jag inte ens tänkt på. Men Angela Davis’ text revolutionerade verkligen mitt sätt att tänka. Hushållsarbete i sin nuvarande form är primitivt och ineffektivt, och i förlängningen är även vårt sätt att organisera hur vi bor det.

Det måste finnas ett enklare sätt.

Bilder från:

https://thejosevilson.com/angela-davis-failures-leadership/

https://www.antheaturner.com/my-4-golden-rules/

Apr 8

Metoo- en mediedomstol?

I korthet: När förövare hängs ut med namn och bild, är det bra eller dåligt?

Hade visst tänkt skriva om den Internationella Kvinnodagen som var för exakt en månad sen nu! Har som en liten tradition att gå på något event då, vare sig det är en föreläsning, paneldebatt eller nån demonstration. I mars blev det Kulturhuset och de panelsamtal som skulle hållas där!

DSC_1218

Bild på panelen

Det första panelsamtalet var mellan Anna Hedenmo, Åsa Linderborg, Karin Olsson och Maria Robsahm. I princip handlade diskussionen (som blev sjukt hetsig ett tag) om ifall det var bra eller dåligt att förövare i och med #metoo hängdes ut med namn och bild i medierna. Hedenmo och Linderborg var båda mycket kritiska till att män som ”inte var dömda enligt rättsväsendet” skulle publiceras med namn och bild tillsammans med brottet han anklagats för. Enligt dem var det viktigt att vänta tills de hade blivit dömda av rättsväsendet för att sedan kunna skriva om dem, och poängterade att Fredrik Virtanens fall blev nedlagt i brist på bevis och därför var han ”oskyldig” enligt rätten vilket betydde att han inte skulle skrivas om som brottsling.

Maria Robsahm, som hade startat uppropet och Facebookgruppen #allavi med vid tillfället över 56 000 medlemmar, tyckte att journalisterna (även Karin Olsson) kidnappade #metoo-frågan och fick den att handla mer om personliga vendettor mellan tidningar som bråkade över vilka som gjorde rätt i rapporteringen och vilka som gjorde fel snarare än vad #metoo faktiskt skulle handla om; kvinnors frigörelse och upprättelse.

Karin Olsson tyckte att det var bra att namnen publicerades, för om inte de stora namnen hade publicerats (i USA och Sverige), hade det ens blivit en revolution? Hade någon brytt sig om det bara hade handlat om några okända Andersar som offentligheten inte visste vilka det var eller brydde sig om?

Jag ser att det verkar finnas en konflikt mellan en kvinnlig journalists identitet som kvinna och identitet som journalist, vilket gör att de inom #metoo har tvingats välja. Både Hedenmo och Linderborg verkade välja sin identitet som journalist och försöka vara så ”objektiva” som möjligt medan Robsahm, som helt och otvivelaktigt identifierade sig som kvinna och med kvinnorna i #metoo-uppropen, verkade tycka det var absurt att de andra koncentrerade sig mer på journalistisk etik än på systerskap.

Olsson verkade vara mer flexibel i sina åsikter och såg nog både det bra och det dåliga med båda sidor.

IMG_20180319_150833_185

Ser ni Robsahm som rättar till micken bakom mig? 

Själv vet jag att det förmodligen är bäst att se på saken som Olsson, eftersom det finns få saker som är svartvita. Och klart det är problematiskt ifall alla helt plötsligt ska bli dömda i allas ögon såfort de blir anklagade, det hade jag också tyckt ifall det hade handlat om något annat.

Men nu handlar det inte om något annat utan om kvinnor och kvinnor som äntligen hade en hashtag och en rörelse att kunna höras inom. I teorin är det förstås jättebra att vänta tills en objektiv domare och rättsväsende har beslutat ifall personen gjorde brottet eller inte, men i praktiken har vi ett rättsväsende som absolut inte står på kvinnors sida och speciellt inte när det gäller sexualbrott. Brott läggs ner ”i brist på bevis” oavsett om det finns meddelanden och bilder, kränkande frågor ställs av poliser, nämndemän utan egentlig kunskap om sexualbrott har makt att säga att ”kvinnan ljög”. Kvinnor anmäler inte brott eftersom de vet att det kommer läggas på hög, att ingen kommer tro dem och att de kommer få återuppleva händelsen bara för att få höra att det inte ledde till något.

Därför kan vi inte vänta på absoluta, fällande domar innan vi kan uttala oss om något. Enligt mig gjorde tidningarna helt rätt som outade förövarna, speciellt när valet stod mellan det och att hela saken skulle tystas ner ”i brist på bevis”. Hela anledningen till att #metoo ens existerar är för att rättsväsendet inte gör sitt jobb och att män kan bete sig vidrigt mot kvinnor utan att det blir några konsekvenser, så säg igen varför vi ska vänta på deras dom? Den här ”objektiviteten” som Hedenmo och Linderborg talade sig varma om existerar inte just nu, och valet står inte mellan att vara ”objektiv” eller ”subjektiv”, utan mellan att osynliggöra eller synliggöra. Därför älskade jag Robsahms alla inpass i debatten, hon hade inga lojaliteter mot tidningarna whatsoever och kunde därför tala friare.

Men vad tycker ni? Håller ni med mig om att förövare borde outas och outas tills de märker att ingenting de gör är hemligt, eller tycker ni det bara blir en pöbeldomstol av det hela?

Det finns ett till panelsamtal från kvällen som är lika intressant, men jag tar upp det i ett annat inlägg.

 

Läs mer

Maria Robsahm om paneldebatten

Anna Hedenmo om #Metoo

Åsa Linderborg om #Metoo

Karin Olsson om #Metoo

 

Apr 5

Angående ”invandrarkillar är våldtäktsmän”

Fick en kommentar på förra inlägget som påminde mig om en sak jag tänkt skriva om LÄNGE men inte hittat rätt tillfälle för det. Nämligen om huruvida det handlar om män/killar från andra länder än Sverige som är de som är gärningsmän för gruppvåldtäkter. Jag är inte blind, jag har sett statistiken och vet att invandrare är överrepresenterade i siffrorna. Sverige har en mycket liberalare syn på kön än länder som har ett t.ex. muslimskt styre, eller mer katolska länder vilket har stor påverkan.

Jag anser alltså inte att kvinnosynen är likadan överallt i alla länder, i hela världen. DOCK måste jag var tydlig med att det är översimplifierat, svartvitt och utopiskt att tänka att kvinnohatet och våldtäkter skulle upphöra ifall vi började utvisa (alla som inte är vita? Alla som inte talar svenska? Alla som kommer från vissa länder?), eftersom kvinnohatet har existerat långt innan flyktingar började komma från Mellanöstern och därför kommer existera oavsett om Sverige gör en USA och stänger gränserna eller inte.

usa-closed-borders-territory-as-protected-area-barbed-wire-american-policy-isolationism-ban-to-enter-protection-86042244

Varför måste folk vara så jävla svartvita? Varför går det inte att BÅDE inse att män som kommer hit har en skev kvinnosyn OCH inse att svenska män har en skev kvinnosyn och måste förändras? Män som har våldtagit bör utvisas, visst, men alla som skriker sig hesa om det skriker också om hur dumma feminister är som jobbar för jämställdhet i Sverige och vill sällan göra något för att förbättra situationen för kvinnor. De ”står på kvinnors sida” när det handlar om att kunna utmåla alla muslimska och ickevita män som kvinnohatare, men de kan inte stå på kvinnors sida när det handlar om att göra skolan mer jämställd för att tjejer ska slippa bli tafsade på där eller stötta kvinnojourer i deras arbete mot mäns våld.

Jag är intresserad av hur vi kan jobba mot mäns våld mot kvinnor PÅ DJUPET, eftersom det är ett gravt samhällsproblem som inte har några enkla lösningar. Det är såklart lockande med enkla lösningar, speciellt när det går ihop med ens andra idéer om att folk från andra kulturer helt enkelt inte är lika smarta som vita svenskar eller kanske är mer lika djur än vita svenskar, men om en nu tycker så hade det varit skönare om de hade sagt så rent ut istället för att låtsas att de brydde sig om jämställdhetsfrågan på riktigt.

Dessutom handlar det FORTFARANDE om starka könsroller och påhittade könsskillnader i våldtäktsmål där killarna varit invandrare, men idén att det ska gå att utvisa och ”outsourca” problemet är som sagt för simpel för ett sånt gigantiskt problem. Kvinnohat är globalt och rotat i alla religioner, den globala ekonomin (ja det är sant!!) och alla samhällen (på olika sätt) så därför måste också jämställdhetsarbetet vara lika mångfacetterat. Fattar ni hur jag tänker?

Apr 4

Varför gruppvåldtäkter sker

Igår skedde det ett försök till gruppvåldtäkt i Lund, fem killar mellan 17 och 18 års ålder som hade omringat en 15-årig tjej på Norra Kyrkogården i Lund. På samma plats har det tidigare skett överfallsvåldtäkter. Vi måste fråga oss varför detta händer.

För det är ingen slump att det sker gruppvåldtäkter, att det sker överfallsvåldtäkter, att det sker våldtäkter över huvudtaget. Hur skulle det kunna vara det, när det sker så systematiskt? Det finns en (eller flera) tydliga orsaker till dem, och de har även ett tydligt mål, annars skulle de inte ske eller hur? Det man kan veta är i alla fall att det inte handlar om sex, eller någons sexuella njutning. Det handlar heller inte om socioekonomiskt utsatta och frustrerade personer, för i så fall skulle kvinnor handla likadant.

 

En gruppvåldtäkt kan aldrig komma ut ur det blå, utan det måste alltid finnas starka krafter som ser till att den händer. De ingredienser som behövs för att en gruppvåldtäkt (eller en våldtäkt över huvudtaget) blir till är:

  1. Porrkultur

En porrkultur är en kultur som är formad av pornografi. Inom porren skapas en värld där män alltid är hårda och kåta, där mäns sexuella njutning är det enda viktiga, där kvinnor älskar att bli använda. ”Hatefuck” finns som en kategori inom porren, likaså ”gangbangs”, ”crying anal” och ”abused”, och om man tillbringar en stund varje dag med att titta på porr så normaliseras detta våld mot kvinnor ända tills man tror att gangbangs verkligen inte är något fel och att kvinnor älskar det.

  1. Könsskillnader

Nu menar jag inte de faktiska könsskillnader som finns mellan män och kvinnor (eller mellan barn), utan de skillnader mellan könen som är påhittade. Till exempel att männen är aktiva och kvinnor passiva, att män är starka och kvinnor svaga, att män är logiska medan kvinnor är känslostyrda. Att flickor ska gilla att vara fina prinsessor medan pojkar ska gilla fotboll och superhjältar. När skillnaderna blir så stora är det lätt för killar att se tjejer som en helt annan art, och inte alls precis lika mycket människor som de själva. När tjejer inte är samma människor som de själva blir det lätt att göra saker mot dem som de inte skulle gilla själva, eller göra mot en annan kille.

  1. Entitlement

Detta går egentligen in i de första två punkterna, men de hade säkert en känsla av att de som killar har rätt till saker (rätt till sex, rätt till snygga tjejer…), annars skulle de inte heller ha känt att de hade rätt till det de försökte göra. Det är också detta som leder till att tjatsex existerar, och att killar kan bli arga när de blir avvisade, och att tjejer blir tafsade på när de är ute och festar. Är det bara jag eller ser ni också att det är exakt samma mönster?

 

slide_10

Vad tycker ni om bilden, stämmer citatet att porr är teorin och våldtäkt praktiken?

Det finns alltså inte en enda enkel förklaring, som många verkar vilja tro. Det handlar inte om att vi måste utvisa invandrare eller se till att tjejer inte är ute ensamma eller ha fler poliser ute på stan, för inga av de ytliga åtgärderna kommer komma åt grundproblemet som ligger i dagens könsmaktsordning och ser till att tjejer inte är lika mycket värda som killar. Porrkulturen ser till att alla kvinnor avhumaniseras, de olika könsrollerna ser till att avhumaniseringen ens är möjlig, och killars entitlement ser till att de vill utföra sexuella övergrepp. Ser ni vilka starka krafter det handlar om? Lägg sedan till ett rättsväsende som inte står på kvinnors sida och flickors uppväxt som lär dem att lägga skulden på sig själva om något händer och vi har ett samhälle som aktivt hjälper män att förtrycka kvinnor genom sexuellt våld. Och det är så sjukt sorgligt.

 

Nästa inlägg kommer handla om vilket mål män/killar kan ha genom att utföra övergrepp och vad de leder till.

Mar 19

Att vara ciskvinna är inget privilegium

Jag har tänkt skriva det här inlägget väldigt länge, och har tänkt mycket på hur jag ska formulera mig utan att bli missförstådd. Det har blivit färre inlägg nu i mars eftersom jag har LÄST så vansinnigt mycket till skolan (får sämre och sämre syn lol), och parallellt med all läsning till skolan har jag läst massor kring de konflikter som finns inom feminismen idag, och just nu är det frågan om kön som många är oense om.

Jag tycker det är ganska simpelt. Antingen anser en att kön är något som sitter i huvudet- något en bara känner; ”säger jag att jag är något så är jag det”. Eller så anser en att kön bara är något biologiskt, t.ex. ”enda anledningen till att jag är kvinna är att jag har en kvinnokropp och ingen identifikation i världen kan ändra på det”. Vissa tycker alltså att kön inte har något med biologi att göra, och det tycker jag är förståeligt att ingen vill bli placerad i facket ”kvinna” eller ”man” när de är så jäkla begränsande och straffar ut dem som avviker.

DSC_1210

Jag på Kulturhuset i Stockholm (kommer i nästa inlägg)

Som radikalfeminist tycker jag dock att hela anledningen till att vi ens har förtryck- kvinnoförtryck, rasism, funkofobi osv handlar om människors biologi, och därför går det lika lite att vara ”könsblind” som det går att vara ”rasblind”. Män och kvinnor ser olika ut precis som svarta och vita människor ser olika ut, men om det ena inte är rasistiskt att påpeka, varför är det andra transfobiskt?

Jag läste ett blogginlägg av ”Ensam mamma röker” förra veckan, som hette ”Om en feminism som inte kan diskutera kön- Trans och tusen frågor”. Hon skriver:

”I att kön tveklöst finns och är något beständigt. Plötsligt jobbar vi med nån form av könad själ eller psyke. Det gäller bara att välja vilken kategori man känner för. Betyder det, rent teoretiskt att vi alla skulle kunna välja samma kön fast vi ser olika ut? Finns det då några könsskillnader i samhället och världen?

När patriarkatet samtidigt drabbar olika minoritetsgrupper vet kvinnor att något händer, när vi blir just kvinnor. När puberteten gör sig synlig och kroppen förändras, då förändras också vår ställning i världen och andras blick på oss. Det är när kvinnligheten blir fysisk som det verkliga helvetet börjar. Är det då så enkelt som att säga att:

”Ja! Och trans-kvinnor är också kvinnor!”

Är det samma erfarenhet att råka ha en kropp och få ta konsekvenserna utav det som att innerligt önska sig den? Går det verkligen att välja in sig själv i en grupp som dras med en historia av förtryck? Delar du verkligen kvinnors erfarenheter om du inte växt upp som flicka?”

Och jag vet vad jag skulle svara på dessa frågor; att själen eller hjärnan inte alls är könad, utan bara är, och att det enda vi har som bestämmer vilket kön vi är bara är en kropp. Jag skrev i ett instagraminlägg (som jag förväntade mig få kritik för, men allt sånt har uteblivit?) att alla med vulva föds in i förtryck och alla med penis föds in i privilegium, och det är den vetskapen min feminism utgår ifrån.

 

Därför är jag djupt oroad över ett klimat där kvinnor, som kallas för ”cis”, inte får ha tolkningsföreträde över vad en kvinna är, och att de inte får ta största platsen i feminismen utan måste ”backa” för att personer med färre ”privilegier” (alltså transpersoner) ska få höras mer. Men vilka privilegier är det ”cis”kvinnor har? Hur kan det någonsin vara ett privilegium att födas i en kropp som bär på ett förtryck, vilket detta förtryck än är, bara för att det finns de som gärna skulle vilja ha den kroppen och det förtrycket?

DSC_1212

Om någon kallar mig för ciskvinna, betyder det att den menar att jag känner mig bekväm i att vara kvinna med allt vad det innebär, men vilken kvinna är det egentligen? När jag var liten var jag övertygad om att jag borde ha blivit född som pojke, gör det mig till trans eller bevisar det bara att könsrollerna är så snäva att barn inte har något annat val än att identifiera sig som något annat för att få chans att slippa dem?

Det kan aldrig vara ett privilegium att vara född i en tjejkropp, och den vetskapen är hela grunden till feminismen.