En film jag såg nyligen (två gånger på bio, faktiskt) var I Feel Pretty med Amy Schumer i huvudrollen. Anledningen till att det är bra att se filmer flera gånger, är för att om första gången går åt till att försöka förstå handlingen och bara njuta av filmen, kan andra gången användas till att tänka kring den och analysera den. Jag tycker förstås det är roligast att se en film för andra gången!

Handling

I Feel Pretty handlar om Renée, en medeltjock osnygg kvinna som jobbar för ett sminkmärke (Lily LeClaire) men sitter i en källare framför datorn tillsammans med nån IT-tekniker, som hatar sitt liv och tycker allt vore bättre om hon vore skitsnygg. En dag slår hon i huvudet och tror hon är just sådär snygg hon alltid trott hon har varit, och sen följer en positiv kedja av händelser som alla beror på att hon ser helt annorlunda på sig själv (trots att hon ser exakt likadan ut).

Sen kommer krisen där hon slår i huvudet igen och hon tror hon är tillbaka till sitt vanliga fula jag- fast att hon igen ser likadan ut. Och sen kommer upplösningen där hon inför publik berättar om hur ”tjejer lär sig att hata sina kroppar” och hur ”tjejer klankar ner på andra tjejer” och hur ”just det här sminkmärket är för kvinnor som inte väljer att fortsätta hata sina kroppar”. Även om jag tyckte filmen var rolig och feelgood, tänkte jag fokusera på just det här avslutande talet där hon märker att hon egentligen alltid sett exakt likadan ut.

I Feel Pretty’s bild till filmaffischen

Analys

I det här avslutande talet säger Renée i princip fyra saker:

1. Tjejer lär sig från början att de inte är snygga nog
2. Tjejer kan lära sig själva ha självförtroende och älska sina kroppar
3. Ens utseende ska inte ha med ens värde att göra
4. Lily LeClaires produkter ”hjälper en älska sig själv”

Det är det här som händer när man ska göra en film som ”stärker kvinnor” utan att ha en verklig radikalfeministisk analys bakom. Inte en enda gång under hela det avslutande talet (eller någon annanstans i filmen) nämns någon orsak till att tjejer hatar sina kroppar och har dåligt självförtroende. Självhatet verkar vara en helt fristående kraft som kommer automatiskt till tjejer i tonåren, och som helt av sig självt sedan biter sig fast och håller sig kvar under kvinnors hela liv. På Renée verkar det som att tjejer har kommit på helt av sig själva att de borde klanka ner på andra tjejers utseenden och vara taskiga mot varandra.

Det är helt orimligt att det skulle vara så.

Eftersom filmen har en ofärdig, oanalyserad orsak till kvinnors självhat blir dens lösning också ofärdig och till och med antifeministisk. I slutet av talet säger hon till kvinnorna som tittar att de ska köpa bättre smink, de ska köpa Lily LeClaires smink, eftersom Lily LeClaire använder ”riktiga” kvinnor som modeller istället för den perfekta idealbilden av en kvinna. Hon frågar sig inte varför kvinnor som älskar sig själva och sina utseenden som de är ens skulle vilja använda något smink över huvudtaget, när enda anledningen till att vi ens sminkar oss är för att vi fått lära oss att våra ansikten inte är tillräckligt bra som de är.

En helt vanlig dag i patriarkatet. Skär bort lite hud från ditt ansikte så blir du snygg!

En lösning kan aldrig vara att byta smink, utan målet kan endast vara att kasta allt som har med ”skönhet” att göra i sopen. Vet ni varför? För att ”skönhet” (och alla produkter och behandlingar som hör till) är ett jäkla påhitt för alla dem som inte får känna att deras kroppar är good enough. Alltså, ”skönhet” är till för alla kvinnor.

Idén att kvinnors kroppar som de är inte är good enough är ingen fritt svävande kraft. Den är noggrant framarbetad av män som vill tjäna pengar, bevaras och förnyas av män som tycker det är bra att kvinnor är obekväma, och hålls även vid liv av kvinnor som tjänar pengar på andra kvinnors kroppshat och av kvinnor som själva tror att kvinnors kroppar aldrig kan vara good enough i sig själva.

Det viktiga här är att det finns en konkret könsmaktsordning och ett konkret ekonomiskt system som gör allt den kan för att från början lära tjejer vilken plats de har. Den här könsmaktsordningen och det här ekonomiska systemet vidmakthålls av verkliga människor som tjänar på dem.

Den här analysen har inte huvudrollsinnehavaren Amy Schumer eller manusskrivarna Marc Silverstein och Abby Kohn gjort. Därför blev resultatet av den stora upplösningen, det stora talet i slutet, som det blev.

Varför nämnde de inte istället att killar lär sig tidigt hur tjejers kroppar ska se ut? Och lär sig att objektifiera dem? Hur kommer det sig att Renée bara pratar om tjejer? Varför nämnde inte Renée att tjejer egentligen inte har någon chans att undvika kroppsförakt, när de lever i ett patriarkat? Varför sa hon inte upp sig från Lily LeClaire, som har som enda arbetsuppgift att kapitalisera på det här kroppsföraktet? Varför måste en film om kvinnors självkänsla ta slut innan analysen kommer fram till männen?

Männen i filmen blir bara bakgrundsfigurer mot vilken handlingen utspelar sig.

Filmen var en rolig feelgood-film, men för att jag skulle gå ut ur biosalongen med en riktig Yeah-känsla och en fistpump hade den behövt sluta med att Renée brände upp allt smink och alla BH:ar och alla spandex och högklackade skor i salen och uppviglade alla därinne till att sätta alla kvinnoförtryckande industrier i konkurs. Men när jag tänker efter, kan jag se att en sån film kanske skulle vara olönsamt för dem i längden;

En mainstreamfeminismens paradox där feminismen behöver vara lönsam för att kunna existera samtidigt som en lönsam feminism är en feminism utan förändringspotential.

Amy Schumer berättar:

Läs mer:

(Riktigt intressanta recensioner)

http://tvdags.se/artikel/schumers-romcom-i-feel-pretty-smakul-men-med-grumliga-budskap

https://www.theatlantic.com/entertainment/archive/2018/04/i-feel-pretty-is-a-message-movie-that-cant-stay-on-message/558404/

https://www.rollingstone.com/movies/movie-news/why-amy-schumers-i-feel-pretty-is-quietly-revolutionary-627801/

http://www.corren.se/kultur-noje/filmrecension-i-feel-pretty-om5302711.aspx

Bilder från:

https://filmdaily.co/obsessions/lessons-we-shouldnt-learn-i-feel-pretty/

http://wecareindia.com/face-lift-surgery/

https://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/filmrecension-amy-schumer-kanner-sig-snygg-av-ett-slag-i-skallen-i-i-feel-pretty/

Ariana Grande släppte i fredags (fredag den 13, se förklaring längst ner) ännu en singel från sitt kommande album; God is a woman. Själva texten och musiken är grymma, men det som verkligen ger singeln ikonstatus är musikvideon och Grandes hyllning till den kvinnliga gudomligheten och kvinnokroppen som hela videon är stöpt i med hjälp av 20 (!!) scenografier.

Häftig scen med tydlig symbolik

Kan den här musikvideon och den här låten inge tittarna med känslan att kvinnokroppen är precis lika mäktig och kraftfull som manskroppen? Med tanke på alla actionfilmer man fått se i alla år som zoomar in på superhjältens armmuskler och som hyllar mannen som kraftfullt subjekt (för att inte tala om herrfotbollen, men det är ett annat inlägg), så borde God is a woman göra att speciellt hennes yngre fans börjar fundera på varför inte samma görs för kvinnors kroppar. Musikvideon borde visas i grundskolor med en tillhörande lektion i varför den är viktig!

När jag såg videon, och speciellt bildspråket som handlade om att symbolisera vulvan, tänkte  jag mest på alla de sätt man vill kontrollera, förändra, ibland så mycket som stympa kvinnokroppen. Tjejer börjar raka sig i ung ålder, börjar banta för att förminska sig (såå många kvinnor vill gå ned i vikt), täcker ansiktet med smink som om det inte vore bra nog som det är, skär upp brösten och stoppa in kuddar bakom dem för att få dem större, skär bort bitar av näsan och syr ihop igen för att få den mindre, klistrar på extra hår på ögonfransar och på huvudet som om det vi redan har inte är bra nog, solar och bleker huden. Vi betalar mycket pengar för att göra allt det här. Varför?

För att vi saknar kvinnligt bildspråk och istället har matats med en ganska förvrängd bild av hur vi ska se ut och vad en kvinna är. Den här förvrängda bilden har skalat bort den kraft och totala subjektivitet som vi egentligen borde ha, och det som är kvar för tjejer att identifiera sig med är t.ex. Disneyprinsessor med supersmala midjor, helt hårlösa och med väldigt smala kroppar och små fötter, med dockor som ser lika omänskliga ut.

Visste ni att det blir allt vanligare att kvinnor opererar bort blygdläppar? Och att hudblekning mellan benen (hos kvinnor) också blir vanligare? Hur många som rakar sig trots allt det negativa det för med sig?

Hur har vi ens kommit till en punkt i historien där en video av Ariana Grande där hon sjunger att Gud är en kvinna inte bara kan vara helt normal?

För den verkar inte vara det. Många, bl.a. kristna och muslimer (där man säger ”han” om Gud) säger att hon hädar, hon har kallats transfob för att hon valt att symbolisera kvinnan med vulvasymboler. Vissa religiösa har sagt att Gud varken är man eller kvinna, men varför refererar man då till Gud som ”han”?

Att vara kvinna är att försöka navigera mellan sin egen mänsklighet och det faktum att man måste skala bort vissa delar av kroppen och sin personlighet för att se ut och vara som man ”ska”.

Vem har sagt att mannen är aktiv medan kvinnan är passiv? Vem har sagt att mannen är stark och kvinnan svag? Vem har sagt att Gud inte kan vara en kvinna? Vem har sagt att kvinnokroppen måste döljas och målas och skäras i? 

Varför, om man går in i ett klassrum, möts man av högljudda pojkar och tysta flickor? Och skulle vi verkligen ha en skönhetsindustri, en porrindustri, om tjejer inte fick lära sig att vara tysta och vackra utan verkliga subjekt? Skulle killar sluta objektifiera kvinnor då?

För mig blev den här musikvideon ett så, så välkommet avbrott i den ström av bilder av kvinnor som passiva objekt som passerar min telefon varje dag. Och ändå har jag varit noga med att avfölja alla konton som bara handlar om utseende, tänk alla som inte har gjort det? Tänk alla som peppras hela dagarna med bilder av sexiga kvinnor i passiva positioner. Den här idén är så skadlig, den gjorde att jag inte kunde sitta bredbent eller sluta sminka mig förrän jag var 22. Hur mycket kemikalier har jag fått i mig genom smink hittills, tror ni?

Favoritscenen.

Nu finns det fortfarande saker att önska även av God is a woman; till exempel har min favoritscen med ett par särade kvinnoben med en stråle av ljus i mitten (där Grande svingar Thors hammare och krossar glastaket med den medan hon mimar till Madonnas voiceover) fortfarande klackar på sig, de är smala och släta. I musikvärlden måste till och med gudinnor ha på sig klackar, banta och raka benen. Grande själv ser också alltid ut precis som idealet. Vad hade hänt om det var ett par stora håriga ben med bristningar och pigmentfläckar hon stod under? Vad hade hänt om Grande hade vägrat fillers, extentions och smink för denna video? Sannolikt skulle det aldrig gå, för det är en sak att säga att kvinnor borde kunna vara sig själva unapologetically, till 100%, och en helt annan att skaka av sig allt det man matats med sedan födseln.

Men trots detta, tycker jag hon har gjort årets viktigaste låt. Årets viktigaste låt eftersom den säger något så himla simpelt som att kvinnan fan är en gudomlighet. Är det dags att reclaima kvinnokroppen och göra den kraftfull igen?

Bonus: Visste ni att fredag den 13, dagen den här musikvideon släpptes, bara blev en otursdag sedan det patriarkala samhället (de patriarkala religionerna) gjorde den till det? Innan 13 blev ett olycksnummer var det ett nummer som symboliserade de kvinnliga gudarna. Fredagen den 13 hyllade man dem.

Se hela videon här:

Fler bilder ur scenografin

För dig som vill se har jag lagt in bilder från resten av scenerna härunder. Är de kraftfulla och annorlunda eller reproducerar de bara samma gamla skönhetsideal?

Bilder från:

https://www.aliexpress.com/item/Original-Barbie-Doll-Toys-Fashion-Skirt-Closet-Baby-Toys-Clothing-Costumes-Suit-Educational-Toy-Birthday-Gifts/32822481202.html