Nov 18

Feminismen i Sydkorea

Ni som följer mig på Instagram (och de som läst här länge) vet redan att jag är väldigt intresserad av feminismen i Sydkorea, för vad har en feministisk rörelse för möjligheter i ett land där plastikkirurgi är så normaliserat att ”alla” gör det och barn kan få en plastikoperation av sina föräldrar i examenspresent? Av det jag har kunnat läsa mig till, är sydkoreanska kvinnor just nu inne i en tornado av förändring och brytpunkter.

Molka

För det första, så är molka otroligt vanligt och blir allt vanligare. Det vill säga, att män installerar små spionkameror i kvinnliga omklädningsrum och offentliga toaletter, ställen där kvinnor ska kunna klä av sig och vara trygga. Det har varit massiva protester mot molka, eftersom inte bara sprids intima videor på internet, utan polisen säger också att de omöjligt kan göra någonting åt saken. Efter #metoo-rörelsen i Sydkorea har tusentals kvinnor gått ut och protesterat under bl.a. slagordet ”My life is not your porn”.

Men landet är världsledande vad gäller smartphoneägarskap och internettillgång, kameror finns i pennor och i skor och i knappar, och ofta vet personen inte ens att den blivit filmad. Vissa kvinnor har tagit sitt liv på grund av att filmer av dem spridits på internet. Längst ner kommer jag länka en video på Youtube där kvinnor protesterar mot skönhetspressen och de filmade sexuella trakasserierna genom att raka av sig håret. Molka är effektivt för att alienera kvinnor från det offentliga rummet, man vet aldrig vem som filmar och om man själv är nästa att bli drabbad.

Skönhetsindustrin

För det andra, så är situationen för kvinnor- jag vill inte säga hopplös, men allvarlig- på grund av pressen att vara vacker. Kvinnor måste ha långt hår, ljus hy, litet ansikte, stora ögon. Där är idealet mycket mer tvingande än här i Sverige, eftersom man oftast behöver bifoga en bild på sig själv tillsammans med sitt CV när man söker jobb. Möter man inte skönhetsstandarden, så får någon annan jobbet.

Sydkorea kallas inte plastikoperationsmecka för intet, gatorna är fulla av annonser på ”fula” människor som blivit snygga med hjälp av klinikerna. Koreansk hudvård kan innehålla 20 steg och kan ta flera timmar varje morgon, och det är dyrt att se ut som idealet. I Sydkorea finns även kliniker som opererar ens själva skalle, alltså ens benstruktur och käkar, och de som gjort ”double jaw surgery” berättar att det varit ren tortyr med att inte kunna andas efteråt, eller svälja, eller äta, eller prata, för att inte tala om smärtan. Varför skulle man gå igenom något sånt av kosmetiska skäl?

Om man sätter ihop en kultur där en ful kvinna är värd ingenting, inte ens ett jobb, med en extremt tävlingsinriktad mentalitet PLUS ett patriarkat där kvinnor och deras liv och önskningar inte är lika viktiga som mäns, får vi den perfekta marknaden för skönhetsindustrin. Kvinnor kan nämligen inte säga nej till den.

En av kvinnorna i videon som rakar av sig håret under protesten sa att hon inte kommer kunna söka jobb med rakat hår, och att hon får ha peruk när hon ska göra det. Hon kan inte heller säga nej till skönhetsindustrin. Alla kvinnor i protesten täckte även sina ansikten, jag kan tänka mig att bli sedd i en demonstration för kvinnors rättigheter får reella ekonomiska och sociala konsekvenser det med. Efter #metoo har kroppsaktivismen också tagit fart med kvinnor som väljer att klippa håret kort, sluta exfoliera och sminka och operera, men tyvärr tror jag det är en mindre del av befolkningen som har möjlighet att göra det. Om en arbetsgivare kan välja och vraka mellan arbetstagare, kommer den fortsätta anställa någon som struntar i skönhetsidealet?

Ekonomiskt tvång

Och det är här jag menar att det ekonomiska våldet kommer in. Kvinnor tvingas lägga massor av tid, massor av pengar på sitt yttre vare sig det vill det eller inte! Plastikoperationer innebär så mycket smärta, och när de inte ens är frivilliga så betyder det att samhället först groomar unga tjejer till att vilja ha dem och sedan tvingar vuxna kvinnor att genomgå dem för att ens kunna försörja sig och ha ett bra liv!

Dessa två företeelser (molka och plastikoperationer) är relativt nya men bildar ändå ett järnhårt fängelse runt kvinnor som mitt i allt det här ska försöka leva som vanligt, för att inte tala om feminister som ska försöka såga bort gallren. Hur kan saker som är så nya (spionkameror, internet, operationer) sätta sig så hårt? Det kan bara betyda att själva strukturen redan fanns där för dem, det fanns redan ett kvinnohat i samhället och när småkameror uppfanns började de bara användas på ett sätt som inte stred mot rådande kultur. Om det inte redan hade funnits kvinnohat i ett samhälle, hade bara tanken att tvinga någon att operera sig för att få ett jobb varit absurd. Men nu var det inte absurt, det var bara en naturlig följd.

Det är en lättnad för mig att kunna ha slängt allt mitt smink och inte uppleva några konsekvenser, för att inte tala om att det inte behöver få några följder för karriär eller ekonomi. Jag hoppas att feministiska rörelsen i Sydkorea kan göra skillnad.

Protesten mot spycams

Skärmbild (51)

Nov 1

Ett stabilt samhälle håller oavsett flyktingantal

Den 15 oktober fick jag en debattartikel publicerad i ETC, men har missat att lägga upp den även här! Länkar artikeln under bilden, men den är låst så har även lagt upp fulla texten här nedan.

Nu efter valet surrar hela Sverige med frågor om vår nya regering och dess utseende, och en viktig fråga för många många väljare verkar vara migrationen. Eller rättare sagt, att flyktingar från vissa specifika länder ska sluta komma till Sverige och att de som redan kommit ska sluta vara här. Det kan vara av mer eller mindre politiskt korrekta skäl, men bland de mer rasbiologiska skälen finns ”de är inte lika civiliserade som vita svenskar och tar med sig kriget hit”, och bland de mer politiskt korrekta finns ”det är inte humant att Sverige tar emot massa flyktingar som sedan blir arbetslösa och hemlösa”.

Eftersom många partier går på linjen ”stäng gränserna” just nu, så verkar många på allvar tro att flyktingar skapar kaos i ett samhälle, och speciellt då om de är muslimer.

Men om ett samhälle är välorganiserat och välmående, blir det verkligen förstört om det blir större? Om infrastruktur, bostads- och jobbmarknad, skola, socialtjänst, LSS, rättsväsende, migrationsverk och så vidare fungerar, finns det verkligen risk för en ”systemkollaps” eller ”inhumant liv”? Att se att asylprocessen är för lång och strypa invandringen är som att se att patienter får vänta för länge på ett akutsjukhus och bygga ut väntrummet snarare än förändra processen. Det är inte väntrummets eller invandrarantalets storlek som behöver lösas, utan själva processen kanske behöver effektiviseras. Antalet hyreslägenheter kanske behöver öka, skolan kanske behöver förbättras, stadsplaneringen kanske behöver bli mer feministisk och mindre segregerande. Om en bro kollapsar (”systemkollaps”), säger vi då att det är för många bilar där, eller bilar av fel märke, eller tänker vi att bron kanske inte var så stabil från första början?

Om Sverige som land nu skulle kollapsa eller bli radikalt mycket sämre på grund av flyktingar (inte på grund av invandrare från vita länder, märk väl), så skulle det vara mer rimligt att fundera över hur vi som samhälle kan bli mer stabilt, mer effektivt och mer humant oavsett befolkningsstorlek.

De som säger att Sverige förstörs av att ta emot flyktingar, säger egentligen att vi misslyckats med att bygga ett välfungerande samhälle. Har vi verkligen det? Har vi verkligen misslyckats med att ha tillräckligt med bostäder, jobb, förskoleplatser? Har vi misslyckats med att låta skattepengar göra nytta genom att gå till dem som behöver det, och inte till dem som redan har kapital? Om vi nu har misslyckats med att bygga ett stabilt samhälle som håller, så är det nog god tid att börja bygga Sverige av sten istället för halmidéer om flyktingar och muslimer.

Okt 29

Sanningen om BDSM

Jag har precis läst ut en bok med essäer av Simone de Beauvoir (fransk filosof och feminist), och den allra sista essän fick mig att förstå varför det går en sån våg av BDSM-sexualitet just nu, jag tyckte att den förklarade tankegångarna bakom. Den handlar om en man, Marquis de Sade, efter vilken sadismen är uppkallad. Företeelsen att njuta av någon annans smärta är alltså uppkallad efter en man som levde på 1700-talet, och som älskade att tortera kvinnor sexuellt så mycket att han gång på gång riskerade allt för att få göra det (han var markis och aristokrat, men förlorade allt och blev fängslad flera gånger och hotad med avrättning). Man tror det var länge sedan, men eftersom våra idéer och tankar har förändrats ganska lite på flera hundra år så hade det lika gärna kunnat vara igår.

På de nästan sista sidorna i den här essän (”Bör vi bränna Sade?”) hade Beavoir återgivit något som Sade själv hade skrivit, och som jag tycker bevisar hur gammalmodiga och ooriginella vissa av idéerna vi har idag egentligen är kring sexualitet och ”female empowerment”.

DSC_2123

Beauvoirs essäer. Tycker det var onödigt att Bardot fick vara omslag, när essän som handlade om henne var allra kortast och minst betydelsefull.

Sade skriver om 2 kvinnor, den ena heter Juliette och den andra Justine. Båda utsätts för sexuell ”grymhet” (ni kan säkert tänka er vad det betyder), men Juliette kan ta kontroll över den som ”piskar och penetrerar” eftersom hon själv älskar att utsättas för det, medan den som gör likadant med Justine blir hennes herre eftersom hon inte vill bli utsatt för det, hon lyckas inte njuta av våldet. Sen står det, att ett offer kan bemästra vilken situation som helst genom att ändra sin inställning. Det står: ”I grunden är erfarenhetens innehåll utan betydelse: det som räknas är den intention som subjektet ger den liv med.”

Om man tittar på uttalandet med feministiska glasögon, så kan man förstå att det är en ren och skär lögn. Allt, allt som Sade skriver är lögn, ett hopkok av hans fantasier som han kanske känner stämmer in på honom och på hur han skulle vilja att världen såg ut. Det är inte han som gör fel genom att vara en tyrann, utan kvinnan måste bara lära sig tycka om det. Egentligen är sanningen att erfarenhetens innehåll betyder allt, och det som händer oss människor har alltid stor betydelse. Men om man vet att det man gör är fel, så kanske man hellre går på lögnen att ett offer själv kan gilla att vara ett offer.

Eftersom så många författare och tänkare efter honom har tagit hans ord på allvar och struntat i hans kvinnohat (till och med Simone de Beauvoir, som jag annars älskar) och vävt in dem i vår kultur så att vi knappt vet vad som är vi själva och vad som är lögnen. Vad gillar vi egentligen och vad har vi lärt oss att gilla för att slippa vara ett offer?

Jag skriver om BDSM, som är det mest extrema utfallet av sexualiserat våld, men samma idéer kan man se i egentligen alla tillfällen där kvinnor gillar en ”dominant” man.

Den här idén- att man kan bemästra en situation genom att njuta av den- är vad som får kvinnor att växa in i sin sexualitet med tanken att den är undergiven. Vi tror att våldet är evigt, bara vår inställning till det förändras. Ofta tänder vi på våld ända från början och tror därför att BDSM är en ”läggning”, något medfött, precis som homo- eller bisexualitet är.

Och det är klart, med den inställningen (att våld är vår medfödda sexualitet) blir det något förbjudet att kritisera den. ”Kinkshaming” är en term man använder om man tror att 1700-tals-Sade hade rätt om människors sexualitet, och att man inte ska kritisera sexuellt våld eftersom det är någons själva essens.

I och med att vi tror all sorts sexualitet är medfödd och bara ”är”, letar vi inte heller efter orsaker och påverkan på den, och därför sker egentligen all påverkan i det fördolda. Hur många av de som utövar BDSM idag vet vilken tradition de ingår i och vart den kommer ifrån? BDSM naturaliseras (gör något vi konstruerat till något naturligt och medfött) genom att vi upprepar och upprepar historien om kvinnan som njuter av att bli dominerad och mannen som njuter av att dominera gång på gång på gång, om och om igen, genom böcker, populärkultur, musikvideos, reklam, genom de berättelser som vi berättar om oss själva och som vi får höra om andra. Och eftersom vi upprepar den blir den en del av oss själva och vår identitet.

Nu ska jag förstås inte ge en enda man hela äran för populariteten BDSM har idag, men han är en nyckelfigur i och med hur mycket han har lyckats påverka. Han ger sadismen ett ansikte och en teori, så att säga.

Missionären och romantik är gammalt och förlegat medan BDSM (och ”hårt sex”) är något nytt och spännande och coolt enligt den här historien, som egentligen inte heller är sant. Att strypa kvinnor och piska är något urgammalt (och romantiskt sex också, av den enkla anledningen av att sex är urgammalt), och eftersom det är så gammalt tror vi att det är orubbligt och naturligt, och därför tänker vi att vår enda chans att ”bemästra situationen” (som Sade skrev) är att njuta av det och tända på det och gilla det.

Från början var kanske inte tortyrmetoder en del av någons sexliv, men det kan lika gärna vara Sade och hans litteratur som införde det, vem vet? Ändå tog det många år innan det blev mainstream, rättare sagt ända in på 2000-talet, när pornografi flyttade över till internet och tillät oss successivt tända på grövre och grövre porr tills vi är där vi är nu och kan se en kvinna bli strypt eller få hela sitt underliv förstört med hjälp av bara ett par klick. Jag tror pornografi spelar en stor roll i varför BDSM är så populärt just nu.

Ser ni hur det hänger ihop? De här två texterna jag läst om Sade (den andra var skriven av Andrea Dworkin, han fick ett helt eget kapitel i hennes bok Pornography från 1979) har blivit viktiga pusselbitar i varför tjejgrupper på Facebook översvämmas av tjejer som skriver om hur undergivna de är i sängen och hur skönt det är för dem att vara det, varför kvinnor älskar 50 shades of Grey, varför BDSM-livsstilen normaliseras.

Sade, mannen som inte hade några problem med att hyra unga prostituerade flickor och tortera dem och som levde på 1700-talet, lyckas alltså sträcka sina knubbiga fingrar hela vägen in i 2010-talet och rättfärdiga sexuellt våld under namnen ”BDSM” och ”kinks”, och lära tjejer hur undergivenhet och masochism är den enda sexualiteten för dem genom att ha varit med och format en kultur som i sin tur formar dem.

Den egentliga frågan här är; försvinner verkligen ett förtryck om vi lär oss att gilla det? Slutar sexuellt våld att vara sexuellt våld om vi lärt oss att tända på det? Om vi säger att vi inte bryr oss om att vår egen sexualitet används av patriarkatet, bemästrar vi verkligen situationen och ”vägrar vara offer” eller är det egentligen så att vi bara lägger oss platt eftersom vi inte ser några andra alternativ?

Och tror ni fortfarande 50 shades of Grey är något nytt och spännande? Eller ser ni att böckerna bara är kuggar bland andra kuggar i ett många hundra år gammalt maskineri.

Jul 30

Mainstreamfeminismens paradox

En film jag såg nyligen (två gånger på bio, faktiskt) var I Feel Pretty med Amy Schumer i huvudrollen. Anledningen till att det är bra att se filmer flera gånger, är för att om första gången går åt till att försöka förstå handlingen och bara njuta av filmen, kan andra gången användas till att tänka kring den och analysera den. Jag tycker förstås det är roligast att se en film för andra gången!

Handling

I Feel Pretty handlar om Renée, en medeltjock osnygg kvinna som jobbar för ett sminkmärke (Lily LeClaire) men sitter i en källare framför datorn tillsammans med nån IT-tekniker, som hatar sitt liv och tycker allt vore bättre om hon vore skitsnygg. En dag slår hon i huvudet och tror hon är just sådär snygg hon alltid trott hon har varit, och sen följer en positiv kedja av händelser som alla beror på att hon ser helt annorlunda på sig själv (trots att hon ser exakt likadan ut).

Sen kommer krisen där hon slår i huvudet igen och hon tror hon är tillbaka till sitt vanliga fula jag- fast att hon igen ser likadan ut. Och sen kommer upplösningen där hon inför publik berättar om hur ”tjejer lär sig att hata sina kroppar” och hur ”tjejer klankar ner på andra tjejer” och hur ”just det här sminkmärket är för kvinnor som inte väljer att fortsätta hata sina kroppar”. Även om jag tyckte filmen var rolig och feelgood, tänkte jag fokusera på just det här avslutande talet där hon märker att hon egentligen alltid sett exakt likadan ut.

i-feel-pretty-film-1300x719

I Feel Pretty’s bild till filmaffischen

Analys

I det här avslutande talet säger Renée i princip fyra saker:

  1. Tjejer lär sig från början att de inte är snygga nog
  2. Tjejer kan lära sig själva ha självförtroende och älska sina kroppar
  3. Ens utseende ska inte ha med ens värde att göra
  4. Lily LeClaires produkter ”hjälper en älska sig själv”

Det är det här som händer när man ska göra en film som ”stärker kvinnor” utan att ha en verklig radikalfeministisk analys bakom. Inte en enda gång under hela det avslutande talet (eller någon annanstans i filmen) nämns någon orsak till att tjejer hatar sina kroppar och har dåligt självförtroende. Självhatet verkar vara en helt fristående kraft som kommer automatiskt till tjejer i tonåren, och som helt av sig självt sedan biter sig fast och håller sig kvar under kvinnors hela liv. På Renée verkar det som att tjejer har kommit på helt av sig själva att de borde klanka ner på andra tjejers utseenden och vara taskiga mot varandra.

Det är helt orimligt att det skulle vara så.

Eftersom filmen har en ofärdig, oanalyserad orsak till kvinnors självhat blir dens lösning också ofärdig och till och med antifeministisk. I slutet av talet säger hon till kvinnorna som tittar att de ska köpa bättre smink, de ska köpa Lily LeClaires smink, eftersom Lily LeClaire använder ”riktiga” kvinnor som modeller istället för den perfekta idealbilden av en kvinna. Hon frågar sig inte varför kvinnor som älskar sig själva och sina utseenden som de är ens skulle vilja använda något smink över huvudtaget, när enda anledningen till att vi ens sminkar oss är för att vi fått lära oss att våra ansikten inte är tillräckligt bra som de är.

plastic-surgery-abroad-face-lift

En helt vanlig dag i patriarkatet. Skär bort lite hud från ditt ansikte så blir du snygg!

En lösning kan aldrig vara att byta smink, utan målet kan endast vara att kasta allt som har med ”skönhet” att göra i sopen. Vet ni varför? För att ”skönhet” (och alla produkter och behandlingar som hör till) är ett jäkla påhitt för alla dem som inte får känna att deras kroppar är good enough. Alltså, ”skönhet” är till för alla kvinnor.

Idén att kvinnors kroppar som de är inte är good enough är ingen fritt svävande kraft. Den är noggrant framarbetad av män som vill tjäna pengar, bevaras och förnyas av män som tycker det är bra att kvinnor är obekväma, och hålls även vid liv av kvinnor som tjänar pengar på andra kvinnors kroppshat och av kvinnor som själva tror att kvinnors kroppar aldrig kan vara good enough i sig själva.

Det viktiga här är att det finns en konkret könsmaktsordning och ett konkret ekonomiskt system som gör allt den kan för att från början lära tjejer vilken plats de har. Den här könsmaktsordningen och det här ekonomiska systemet vidmakthålls av verkliga människor som tjänar på dem.

Den här analysen har inte huvudrollsinnehavaren Amy Schumer eller manusskrivarna Marc Silverstein och Abby Kohn gjort. Därför blev resultatet av den stora upplösningen, det stora talet i slutet, som det blev.

Varför nämnde de inte istället att killar lär sig tidigt hur tjejers kroppar ska se ut? Och lär sig att objektifiera dem? Hur kommer det sig att Renée bara pratar om tjejer? Varför nämnde inte Renée att tjejer egentligen inte har någon chans att undvika kroppsförakt, när de lever i ett patriarkat? Varför sa hon inte upp sig från Lily LeClaire, som har som enda arbetsuppgift att kapitalisera på det här kroppsföraktet? Varför måste en film om kvinnors självkänsla ta slut innan analysen kommer fram till männen?

bigOriginal

Männen i filmen blir bara bakgrundsfigurer mot vilken handlingen utspelar sig.

Filmen var en rolig feelgood-film, men för att jag skulle gå ut ur biosalongen med en riktig Yeah-känsla och en fistpump hade den behövt sluta med att Renée brände upp allt smink och alla BH:ar och alla spandex och högklackade skor i salen och uppviglade alla därinne till att sätta alla kvinnoförtryckande industrier i konkurs. Men när jag tänker efter, kan jag se att en sån film kanske skulle vara olönsamt för dem i längden;

En mainstreamfeminismens paradox där feminismen behöver vara lönsam för att kunna existera samtidigt som en lönsam feminism är en feminism utan förändringspotential.

Amy Schumer berättar:

Läs mer:

(Riktigt intressanta recensioner)

http://tvdags.se/artikel/schumers-romcom-i-feel-pretty-smakul-men-med-grumliga-budskap

https://www.theatlantic.com/entertainment/archive/2018/04/i-feel-pretty-is-a-message-movie-that-cant-stay-on-message/558404/

https://www.rollingstone.com/movies/movie-news/why-amy-schumers-i-feel-pretty-is-quietly-revolutionary-627801/

http://www.corren.se/kultur-noje/filmrecension-i-feel-pretty-om5302711.aspx

 

Bilder från:

https://filmdaily.co/obsessions/lessons-we-shouldnt-learn-i-feel-pretty/

http://wecareindia.com/face-lift-surgery/

https://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/filmrecension-amy-schumer-kanner-sig-snygg-av-ett-slag-i-skallen-i-i-feel-pretty/

Jul 25

Dags att kasta mobiltelefonen

Jag har sedan länge läst om (och lyssnat på intressanta poddar om) hur mobiltelefonen och sociala medier påverkar oss, och då och då gjort försök att använda dem mindre. Men inget har påverkat mig så djupt som en bok jag läste ut på en enda dag, som heter ”Hur du gör slut med mobilen” och är skriven av Catherine Price.

Jag läste ut den i förrgår och avinstallerade genast Facebook, Twitter, Instagram, Candy Crush, och en hel massa andra appar, och skillnaden i att gå ett par dagar utan mobil var enorm! Men innan jag beskriver vad jag själv upplevde, tänkte jag lite kort skriva det som stod i boken.

Varför du ska göra slut med mobilen

  1. Mobil och sociala medier länkas av forskare till ökande ångest, depression och psykisk ohälsa.
  2. Mobiler är utformade för att vi ska bli beroende av dem.
  3. Appar är utformade för att vi ska bli beroende av dopaminet de ger oss.
  4. Det är en liten grupp män som kontrollerar våra appar och hjärnans kemiska reaktioner.
  5. Att ta upp mobilen förstärks med en liten belöning varje gång. Därför gör vi det hela tiden
  6. Vi använder mobilen för att slippa våra egna tankar
  7. Appdesigners tjänar mer pengar ju mer vi är inne på deras appar
  8. Vår uppmärksamhet är hårdvaluta, därför har inte flödena något stopp.
DSC_1942~3

Hur du gör slut med mobilen av Catherine Price.

Mer obehagliga saker om sociala medier

Facebook är en gigantisk databank med massor av information om dig. Och alla runt dig.

Du får flöden som endast bekräftar din egen världsbild, oavsett hur sann den är (eller inte är). Det här är det som fick mig att avinstallera.

Mobilen (och sociala medier) förändrar våra hjärnor så vi blir sämre på att fokusera och bättre på att vara distraherade, sämre på att minnas saker, sämre på koncentration. Vi får sämre kreativitet, sämre förmåga till nya insikter, sämre på att tänka djupa tankar.

Det värsta för mig att det här inte bara är någons idéer om vad som skulle kunna hända, utan det här är forskningsbaserat och bevisat att det här är det som händer med våra hjärnor. Apparna har alltså redan tagit över. Det är för mig det sjukaste.

När jag tog bort mobilen

Nu har jag förstås kvar min telefon, och jag har kvar messenger och snapchat och viber och de appar jag använder endast för att prata med folk. Dock har jag tagit bort allt annat (som inte är rena nyttoappar som BankID) och lagt undan telefonen i en låda. Så har jag haft det i två dagar nu.

Det jag märkte när jag var utan telefon

Det jag märkte först och främst var hur tyst det blev utan det konstanta informationsflödet. Det blev helt knäpptyst i alla pauser som jag annars använde för att titta på nya meddelanden och skrolla igenom flödet. Det andra jag märkte var hur mycket tid jag helt plötsligt verkade ha, jag har bokstavligt talat läst klart 2 böcker på två dagar och hunnit börja på en tredje (den första var förstås den här av Catherine Price, den andra var en avhandling om transsexualism jag läst i ett halvår och inte lyckats läsa klart. Sen har jag börjat på Existentialisterna av Sarah Bakewell). Jag hann även skriva en recension av filmen I Feel Pretty (som jag antingen publicerar här eller skickar till en tidning). ALLT detta hann jag med samtidigt som jag kände att jag hade oceaner av tid kvar. Jag började till och med rita igen, som jag inte gjort på två år.

Det jag märkte när jag loggade in igen

Första fem minuterna på Instagram såg jag ett inlägg av @fannyarsinoe om att män gillar petita kvinnor (vilket gjorde mig arg), ett inlägg av @prostituerad_less om killar som gillar tortyrporr (vilket gjorde mig ännu argare), ett inlägg av @world_citizens_for_saudi_women där en 19 årig tjej berättar om hur jävligt hennes liv är eftersom hon är underordnad männen (vilket gjorde mig ÄNNU argare). Och så vidare. Efter tio minuter på Instagram är hela känslan av att jag har massor av tid och att allt egentligen är ganska bra, borta.

Nu säger jag inte att man ska avskärma sig från omvärlden och låtsas som att allt är bra, men det som händer när man öppnar en app och möts av en störtflod av hemskheter är att problemen blir för stora för att kunna göras något åt. Det hindrar mig (oss? om fler känner igen sig) från att fördjupa oss i lugn och ro i något problem. Istället hoppar man bara från gigantiskt problem till gigantiskt problem (prostitution i Sverige, omyndiga kvinnor i Saudiarabien, mäns sexuella våld) utan att egentligen få reda på något mer än hur hemskt det är. Vilket av dessa gynnar mig mest, som vill kunna göra någon skillnad? Det är inte att sitta och bli upprörd på internet.

Att gå med i Kvinnofronten var en början på min mer praktiska feminism, och i höst kommer jag fortsätta att inte använda sociala medier och istället lägga min energi på frågor jag faktiskt kan påverka. Att inte använda sociala medier har gått bra i 2 dagar, nåt halvår till gör nog varken till eller från (eller nä, jag slutar inte helt, men loggar in från datorn då och då).

Jag rekommenderar alla att fråga sig vart all deras tid och energi går egentligen, åt rika appdesignarsnubbar i USA eller åt saker de mår bra av (som radikal samhällsförändring). Det är ett val vi behöver göra.

Conclusion

Sociala medier kan endast vara feminism till en liten del, eftersom det egentliga feministiska arbetet sker inom politiken, inom ekonomin, och av att kvinnor organiserar sig IRL istället för via Facebook och Instagram (trots att de är viktiga verktyg, till en viss del). Håller ni med?

 

Läs mer

https://sahlgrenska.gu.se/forskning/aktuellt/nyhet//intensiv-mobilanvandning-ger-somnsvarigheter-hos-unga.cid1069245

https://www.svt.se/nyheter/vetenskap/hjarnan-forandras-av-mobilen

https://www.sydsvenskan.se/2018-02-26/david-ahlin-var-snall-mot-din-hjarna-ta-en-paus-fran-mobilen

https://www.kollega.se/mobilen-paverkar-oss-mer-vi-tror

Jul 20

Rakning är kvinnohat

Jag vet att kroppshår har diskuterats massor inom feminismen. Att feminister är håriga är ett stående skämt för många, och är inte en bild med armen upp så armhåret syns standard för alla internetfeminister? (No shade, jag älskar såna bilder.)

mobiluppladdning_5a69827d9606ee5e7d632a00

Natasja Psomas Blomberg, aka Lady Dahmer, med orakad armhåla

Men utanför feminismbubblan är kroppshår SÅ TABU. Om man (som jag) bara hänger i olika feministforum är det lätt att glömma vilken fobi folk har mot att tjejer har hår på kroppen, och framför allt hur mycket tjejer själva pratar om hur äckligt de tycker hår är på sina egna kroppar.

Igår läste jag ett längre inlägg där en tjej berättade om varför just hon rakade sig överallt, och det är liknande historier som de flesta tjejer berättar; de tycker hår är äckligt, de tycker man svettas mer, de tycker det ”känns ofräscht”, de hittar på alla möjliga anledningar till varför just de rakar sig av egen fri vilja. Det är ”bättre när man har mens”, man ”svettas mindre”, det ”kittlas”, det ”ser fräschare ut” eller ”känns fräschare”, och så vidare och så vidare. Poängen är att det ska kännas så mycket som möjligt som ett eget val att man tar bort kroppshåret.

Dock så ska jag nu med enkla ord förklara vad det är att hata kroppshår på tjejer: Det är misogyni. Att hata kroppshår på sig själv: Internaliserad misogyni.

Vem föds egentligen med en önskan att tillbringa resten av livet med att skära loss massa hårstrån från kroppen? Eller göra smärtsam vaxning, svindyr hårlaser? För att koppla till mitt tidigare inlägg; vem hade tyckt att hår var fult och äckligt om alla vackra prinsessor vi idoliserade som barn hade det?

ariel_fan_art_by_melivillosa-d5osx0m

Ariel med perfekt hårlösa ben trots att hon precis fått dem

Att hata kroppshår (på tjejer) är något vi har lärt oss och är egentligen ett jäkla påhitt. Kvinnor skulle också ha en anledning att köpa rakhyvlar (enligt företag som säljer dem), och enligt vår nuvarande könsmaktsordning behöver kvinnor hitta på fler och fler saker på sin kropp att förändra och lägga energi på. Dessa 2 krafter är de som ser till att människor tycker tjejers kroppshår är äckligt.

Det är kapitalismen, som gör att företag behöver skapa behov som inte existerar, och det är patriarkatet, som ser till att kvinnor lägger sin tid och energi på att vara missnöjda med sina kroppar.

Men det mest geniala med den här idén, tycker jag är tricket att få kvinnor själva att reglera sig själva och sina kroppar. Kvinnor själva måste tycka att hår är fult och ohygieniskt, annars funkar det inte. Till exempel som alla de anledningarna jag skrev ovan som man hittar för att förklara varför man inte gillar sitt kroppshår. Och hur har vi lärt oss det?

Kvinnor måste också lära sig tycka att mäns åsikter om deras kroppar är viktiga, för de som inte själva tycker att deras eget hår är hemskt måste ändå raka sig för att deras partners tycker det (eller för all del, random killar på stan).

Sinnebilden av feminister som håriga existerar för att feminister är de enda just nu som har resurser att se vart behovet av hårlöshet kommer ifrån, vem som pushar idén, och framför allt: Feminister är de enda just nu som har tillräcklig övertygelse i sin egen kroppsliga tillräcklighet för att bara låta kroppen vara.

 

9dd4da50f196d1755b9bbf5ccfda1c70

Arvida Byström med orakade ben på en Adidas-reklam

Kvinnlig hårborttagning är en miljardindustri, och den kommer inte att försvinna av sig själv. De som tjänar på industrin kommer inte bara att lägga ner den, för varför skulle de? Det kan ses som en minifråga, den om hår eller inte hår, men den är så jäkla viktig. Misogyni är att inpränta sen födelsen att kvinnors kroppar måste ”fixas” för att duga, och därför är kvinnligt hårlöshetsideal misogyni.

 

Bilder från:

http://ladydahmer.nu/2018/january/var-det-vart-det.html

https://www.deviantart.com/melivillosa/art/ariel-fan-art-343990822

https://www.pinterest.se/pin/776941373187874118/

 

Jul 15

Ariana Grande: God is a woman

Ariana Grande släppte i fredags (fredag den 13, se förklaring längst ner) ännu en singel från sitt kommande album; God is a woman. Själva texten och musiken är grymma, men det som verkligen ger singeln ikonstatus är musikvideon och Grandes hyllning till den kvinnliga gudomligheten och kvinnokroppen som hela videon är stöpt i med hjälp av 20 (!!) scenografier.

Screenshot_20180715-130319

Häftig scen med tydlig symbolik

Kan den här musikvideon och den här låten inge tittarna med känslan att kvinnokroppen är precis lika mäktig och kraftfull som manskroppen? Med tanke på alla actionfilmer man fått se i alla år som zoomar in på superhjältens armmuskler och som hyllar mannen som kraftfullt subjekt (för att inte tala om herrfotbollen, men det är ett annat inlägg), så borde God is a woman göra att speciellt hennes yngre fans börjar fundera på varför inte samma görs för kvinnors kroppar. Musikvideon borde visas i grundskolor med en tillhörande lektion i varför den är viktig!

När jag såg videon, och speciellt bildspråket som handlade om att symbolisera vulvan, tänkte  jag mest på alla de sätt man vill kontrollera, förändra, ibland så mycket som stympa kvinnokroppen. Tjejer börjar raka sig i ung ålder, börjar banta för att förminska sig (såå många kvinnor vill gå ned i vikt), täcker ansiktet med smink som om det inte vore bra nog som det är, skär upp brösten och stoppa in kuddar bakom dem för att få dem större, skär bort bitar av näsan och syr ihop igen för att få den mindre, klistrar på extra hår på ögonfransar och på huvudet som om det vi redan har inte är bra nog, solar och bleker huden. Vi betalar mycket pengar för att göra allt det här. Varför?

För att vi saknar kvinnligt bildspråk och istället har matats med en ganska förvrängd bild av hur vi ska se ut och vad en kvinna är. Den här förvrängda bilden har skalat bort den kraft och totala subjektivitet som vi egentligen borde ha, och det som är kvar för tjejer att identifiera sig med är t.ex. Disneyprinsessor med supersmala midjor, helt hårlösa och med väldigt smala kroppar och små fötter, med dockor som ser lika omänskliga ut.

Original-Barbie-Doll-Toys-Fashion-Skirt-Closet-Baby-Toys-Clothing-Costumes-Suit-Educational-Toy-Birthday-Gifts

 

Visste ni att det blir allt vanligare att kvinnor opererar bort blygdläppar? Och att hudblekning mellan benen (hos kvinnor) också blir vanligare? Hur många som rakar sig trots allt det negativa det för med sig?

Hur har vi ens kommit till en punkt i historien där en video av Ariana Grande där hon sjunger att Gud är en kvinna inte bara kan vara helt normal?

För den verkar inte vara det. Många, bl.a. kristna och muslimer (där man säger ”han” om Gud) säger att hon hädar, hon har kallats transfob för att hon valt att symbolisera kvinnan med vulvasymboler. Vissa religiösa har sagt att Gud varken är man eller kvinna, men varför refererar man då till Gud som ”han”?

Screenshot_20180715-130721

Att vara kvinna är att försöka navigera mellan sin egen mänsklighet och det faktum att man måste skala bort vissa delar av kroppen och sin personlighet för att se ut och vara som man ”ska”.

Vem har sagt att mannen är aktiv medan kvinnan är passiv? Vem har sagt att mannen är stark och kvinnan svag? Vem har sagt att Gud inte kan vara en kvinna? Vem har sagt att kvinnokroppen måste döljas och målas och skäras i? 

Varför, om man går in i ett klassrum, möts man av högljudda pojkar och tysta flickor? Och skulle vi verkligen ha en skönhetsindustri, en porrindustri, om tjejer inte fick lära sig att vara tysta och vackra utan verkliga subjekt? Skulle killar sluta objektifiera kvinnor då?

 

För mig blev den här musikvideon ett så, så välkommet avbrott i den ström av bilder av kvinnor som passiva objekt som passerar min telefon varje dag. Och ändå har jag varit noga med att avfölja alla konton som bara handlar om utseende, tänk alla som inte har gjort det? Tänk alla som peppras hela dagarna med bilder av sexiga kvinnor i passiva positioner. Den här idén är så skadlig, den gjorde att jag inte kunde sitta bredbent eller sluta sminka mig förrän jag var 22. Hur mycket kemikalier har jag fått i mig genom smink hittills, tror ni?

Screenshot_20180715-130828

Favoritscenen.

Nu finns det fortfarande saker att önska även av God is a woman; till exempel har min favoritscen med ett par särade kvinnoben med en stråle av ljus i mitten (där Grande svingar Thors hammare och krossar glastaket med den medan hon mimar till Madonnas voiceover) fortfarande klackar på sig, de är smala och släta. I musikvärlden måste till och med gudinnor ha på sig klackar, banta och raka benen. Grande själv ser också alltid ut precis som idealet. Vad hade hänt om det var ett par stora håriga ben med bristningar och pigmentfläckar hon stod under? Vad hade hänt om Grande hade vägrat fillers, extentions och smink för denna video? Sannolikt skulle det aldrig gå, för det är en sak att säga att kvinnor borde kunna vara sig själva unapologetically, till 100%, och en helt annan att skaka av sig allt det man matats med sedan födseln.

Screenshot_20180715-130425

Men trots detta, tycker jag hon har gjort årets viktigaste låt. Årets viktigaste låt eftersom den säger något så himla simpelt som att kvinnan fan är en gudomlighet. Är det dags att reclaima kvinnokroppen och göra den kraftfull igen?

 

Bonus: Visste ni att fredag den 13, dagen den här musikvideon släpptes, bara blev en otursdag sedan det patriarkala samhället (de patriarkala religionerna) gjorde den till det? Innan 13 blev ett olycksnummer var det ett nummer som symboliserade de kvinnliga gudarna. Fredagen den 13 hyllade man dem.

Se hela videon här:

 

Fler bilder ur scenografin

För dig som vill se har jag lagt in bilder från resten av scenerna härunder. Är de kraftfulla och annorlunda eller reproducerar de bara samma gamla skönhetsideal?

Screenshot_20180715-130302Screenshot_20180715-130548Screenshot_20180715-130408Screenshot_20180715-130534

Screenshot_20180715-130340Screenshot_20180715-130511Screenshot_20180715-130524Screenshot_20180715-130607Screenshot_20180715-130620Screenshot_20180715-130652Screenshot_20180715-130703Screenshot_20180715-130819Screenshot_20180715-130900Screenshot_20180715-130913Screenshot_20180715-130943Screenshot_20180715-131000

Bilder från:

https://www.aliexpress.com/item/Original-Barbie-Doll-Toys-Fashion-Skirt-Closet-Baby-Toys-Clothing-Costumes-Suit-Educational-Toy-Birthday-Gifts/32822481202.html

 

Jul 13

Får man lyssna på Eminem? En kändisanalys

För att bryta av lite från skrivna inlägg och voiceover-videos på Youtube har jag och min vän Calle, som jobbar med Reality TV, satt oss ner för att prata om kändisar, kändiskultur, om man kan separera konsten från konstnären, om det är okej att lyssna på problematiska musiker, och mycket mer. Det hela sattes ihop till en Youtubevideo!

Har massor av tankar efter allt vi pratade om, och vill tänka vidare på hur mycket av det. Har sociala medier skapat en mer demokratisk kändiskultur?

Här kan ni se videon:

 

Jul 1

Ny video: Är Sverigedemokraterna mansrättsaktivister?

Det finns en ny video uppe på min Youtubekanal! Den spinner vidare på mitt förra blogginlägg om mansrättsaktivism. Efter att jag skrivit det läste jag av en slump om Sverigedemokraternas partipolitik, och kom på att deras ideologi är väldigt lik mansrättsaktivismens. När jag tittade närmare på det märkte jag att allt det som SD vill införa går helt i linje med vad A voice for men vill införa (och även vad de vill skrota). Jag har lagt in massor av bilder med faktiska citat och källor, det blir väldigt uppenbart hur de två rörelserna kommer från samma ställe. Enjoy!

PS. Jag LOVAR att jag nästa video ska prata med kameran istället. 🙂

Screenshot_20180701-094529
https://www.youtube.com/watch?v=PFP3jE6DpTE
Jun 18

Mansrättsaktivism

Tittar på gamla skärmdumpar jag sparat (denna är från 2015) och hittar en som med enkla ord förklarar varför ”mansrättsaktivism” är överflödig medan feminism är nödvändig.

Screenshot_2015-06-14-23-44-45-1-12

Mansrättsaktivister menar att vi har ett misandriskt samhälle, alltså att vi har ett samhälle som premierar kvinnor och diskriminerar män. Det de inte ser är att allt de menar att män utsätts för, är ett resultat av att det är kvinnor som förtrycks.

Många saker som män ”utsätts” för, är helt enkelt inte sant. Det är inget strukturellt problem med män som blir våldtagna (och om de blir det, så blir det de av andra män) (källa). Det händer inte att kvinnor får ensam vårdnad om gemensamma barn på löpande band, utan rätten vill alltid helst ha delad vårdnad oavsett om mannen är våldsam eller ej (källa). Män har svårare än kvinnor att få ragg eftersom date rape är en grej och för att heterosex är allmänt dåligt för kvinnor (källa), det har alltså inget med männens rättigheter eller inte rättigheter att göra.

Dessutom finns det inga belägg för att kvinnor kan ligga med vem de vill medan killar inte får göra det (mer skrivet om det här). Mäns känslor tas på allvar medan kvinnors bortses ifrån (viktig källa), så det stämmer inte att män behöver kämpa mer för att få visa känslor.

Bokstavligt talat allt det som mansrättsaktivister säger sig jobba för, är antingen förorsakat av män (som till exempel våldtagna män och att män dör tidigare), eller helt enkelt inte sant.

Mansrättsaktivism har ingen ideologisk grund och ingen faktagrund. Som tur är verkar rörelsen vara ganska liten i Sverige, men jag hittade en hemsida som verkar vara något slags fileal till den amerikanska rörelsen (från Texas); A voice for men.

20d56a3c-32aa-4968-a8ff-1177f4596ed6

Paul Elam, grundare till A voice for men

”Mansrättsrörelsen” är alltså ganska liten i Sverige, men idéer om att rätten missgynnar pappor och att kvinnor har det enklare både när det gäller sex och när det gäller känslor existerar fortfarande, bara inte i någon organiserad eller direkt uttalad form.

Har jag sagt att jag är glad att jag bor i Sverige och inte i USA?

38Thh1V

ydlqtzu

eYNMaBVOgzZBDsT-800x450-noPad

Bilder från

https://www.bustle.com/articles/62921-buzzfeed-profiles-mens-rights-activist-paul-elam-in-terrifying-profile

https://www.change.org/p/administration-of-kennesaw-state-university-cancel-the-lectures-by-members-of-the-known-hate-group-a-voice-for-men-scheduled-for-november-1st-and-apologize-to-the-entire-student-body?source_location=topic_page

https://imgur.com/gallery/