Onlyfans- förtryck under parollen frihet

I korthet: Onlyfans blir allt populärare som plattform för porr, speciellt bland unga. I texten analyserar jag det ur ett feministiskt perspektiv.

Trendspaning: Onlyfans. En hemsida som liknar Instagram, förutom att man själv måste söka upp användarna och betala för att få se deras flöde. De senaste åren har detta koncept exploderat i popularitet. De flesta användarna är kvinnor vars flöde består av pornografi (dessa är också de som tjänar mest), och de flesta betalande fans är män.

En Youtubedokumentär om Onlyfans, mycket om killarna som betalar. Superintressant om man vill sätta sig in i framtidens internetvärld.

Vad gör Onlyfans annorlunda från Scandalbeauties och andra betalhemsidor? Jo, det finns inga mellanhänder och direktiv (Scandalbeauties har t.ex. uttalat att man ska lägga upp ”sexiga bilder och videos”). Att det är ”helt fritt” gör Onlyfans extremt tacksamt att analysera ur ett feministiskt perspektiv.

Hur funkar Onlyfans?

På Onlyfans finns det inget flöde där man kan hittas, utan man måste själv bygga sin följarbas på en annan plattform, till exempel Instagram. Sedan dirigerar dem till Onlyfans och lockar med innehåll följarna skulle vara villiga att betala för. Onlyfans ägare tillhandahåller endast plattformen, ungefär som Uber, Workish eller någon av de andra otaliga aktörer inom en så kallad plattformsekonomi. Plattformsekonomi innebär att beställare och utförare i princip får sköta sig själva på en existerande plattform, oftast en app.

Klicka på bilden för att komma till New York Times artikel. Bilden är ett collage med Exotic Cancers illustration som bakgrund och Dannii Harwood från artikeln som modell.

Användaren på Onlyfans får behålla 80% av sina intäkter och slipper delvis förhålla sig till det som gör porrproduktion till ett helvete; producenter, rekryterare, managers, det vill säga män som ska bestämma över en. De producerar och lägger upp sitt material själva. I New York Times artikel om Onlyfans berättar en användare om hur hemsidan hjälpt hen klara sig ekonomiskt, men utan risken som prostitution eller annan porrproduktion innebär. Men det kommer med ett pris: I flertalet artiklar och Youtubevideos om Onlyfans vittnar användarna om den enorma mängd arbete som krävs för att hålla igång sin sida och ha kvar sina fans. De exploateras alltså inte endast sexuellt, utan även emotionellt.

Emotionellt arbete

Det emotionella arbetet går ut på att lära känna sina fans, chatta med dem i timmar, spela in videos till dem för extra betalning där de spelar upp olika roller. Sociologen Arlie Russell Hochschild myntade begreppet ”emotional labour” för att beskriva hur vissa yrken kräver att den anställda kontrollerar sina känslor, eller använder sina känslor.

Klicka på bilden för att komma till Elin Grelsson Almestads artikel om kvinnors emotionella arbete.

Linnea Kjell och Malin Lindström skriver i uppsatsen ”Emotionellt arbete inom socialt arbete” (2019, sida 10) att känsloarbete kan leda till utbrändhet, skuldkänslor eller cynism. Kvinnoyrken kräver känsloarbete i mycket högre grad än mansyrken, och Onlyfans är i högsta grad ett
kvinnodominerat serviceyrke.

Sanningen om Onlyfans

Alla kvinnor inom porr och prostitution tvingas till detta emotionella arbete, samtidigt som de befinner sig i en extremt utsatt situation. Föreställ er detta: att behöva vakna varje morgon, dag ut och dag in, och läsa om män som vill knulla en, se ens blygdläppar och anus, som skriver om sina allra mest perversa fantasier, kanske utvecklade på andra pornografiska sidor. Det är inte sexigt, det handlar om pengar precis som all annan sexuell exploatering.

De kanske skickar bilder på sina håriga, blålila könsorgan. Ens ekonomiska överlevnad hänger på att man ger dem komplimanger, svarar dem, skickar smileys och långa stycken om hur mycket man älskar att suga på en kuk som precis varit i ens egen ändtarm. Det här är vad det innebär att sälja pornografi på Onlyfans. Den som kallar detta frihet är rubbad.

Vissa tror att bara man upprepar ”Jag är fri, jag är fri, jag är fri” tillräckligt många gånger så blir det sanning.

Du slipper lukten av otvättade kalsonger och kladdet av sperma (prostituerade slipper inte), men att läsa om sin egen kropp på ett objektifierande sätt, och ständigt, utan slut, objektifiera sin kropp bryter ner en psykiskt. ”Arbetsplatsen” är ofta också i ens eget hem. Det är kusligt hur detta förtryck kan kallas för frihet.

Förtryck maskerat som ”frihet”

Onlyfans ägare kan exploatera sina arbetare både emotionellt och sexuellt; eftersom de tjänar pengar på deras kroppar är de den digitala världens hallickar. De låter kvinnor brytas ner psykiskt medan de skamlöst tar 20% av deras intäkter. Tvånget är inte explicit, utan tvånget är inbyggt i systemet. För att tjäna några pengar måste man visa mer och mer, man måste ”bygga relationer” med sina följare.

Enligt affärsidén är man alltså ”fri” att lägga upp vad man vill på hemsidan så länge man kan tjäna på det, och ägarna tvingar inte personligen någon att exploatera sin egen kropp. Men med det inbyggda tvång som ens inkomst bygger på, blir denna ”frihet” bara som ännu en förtrycksmetod.

Klicka på bilden för att komma till artikeln.

Politisera prostitution

Skrev en artikel tillsammans med några andra feminister, som tur är blev den publicerad. Läs den här!

Klicka på bilden för att komma till artikeln.

Paolo Roberto har åkt fast för att ha köpt sex av en kvinna i en lägenhetsbordell. Med rätta får detta stora personliga konsekvenser för honom. På sociala medier sprids ”roliga” bilder från hans matlagningsprogram om att han är en torsk, i tidningar kommenterar skribenter Paolo och hans krishantering och på många håll debatteras prostitution.

Som feministisk aktivist ser jag dock att det saknas ett mer strukturellt perspektiv i debatten. Trots att uppslutningen för sexköpslagen är bra att se, menar jag man fokuserar för lite på vilket ansvar politiker har i det här.

Diskussionen om sexköpslagens vara eller icke-vara har pågått i 20 år nu, för att gå vidare är det dags att börja titta på konkreta strategier.

Vad behöver prostituerade för att ta sig ur situationen, och vad behövs för att sexköparna ska sluta köpa sex? Två frågor alla som upprörs av människohandel måste fråga sig.

Politiker och makthavare har inte frågat sig detta, utan i stället har följande hänt: Det har skurits ner på stöd till utsatta kvinnor. De största insatser som sker, måste göras ideellt.

Mikamottagningen, som hade 90 procent success-rate i att hjälpa kvinnor ur prostitution, rustades ner efter ett beslut 2016 av Stockholms socialförvaltning.

Vad gjorde Åsa Lindhagen, dåvarande socialborgarråd och nuvarande jämställdhetsminister, då? Vilken makthavare stod upp för prostituerade kvinnors rätt till långvarigt stöd?

Att himla med ögonen och förlöjliga Paolo Roberto räcker inte. Det. Räcker. Inte. Om inte våra makthavare för in rejäla, långvariga exitprogram med statligt stöd och spetskompetens om prostitution, trauma och trafficking kommer vi ha likadana skandaler om 10, 20, 30 år.

Om inga folkbildningskampanjer görs om prostitution, kommer mängden sexköpare aldrig att minska.

Jag vill inte sitta om 40 år och läsa om ännu en man som åkt fast, jag vill att det ska vara otänkbart, osexigt och absurt att köpa en kvinnas kropp. Men prostitution kommer inte att försvinna av sig själv, det kräver handling. Här är några förslag.

Inför kommunala exitprogram och ge dem statliga medel.
Ha riktade informationskampanjer som pedagogiskt förklarar varför sexköp bidrar till modern slavhandel och kvinnoförtryck
Börja informera om sambandet mellan pornografi och trafficking; pornografi har en viktig del i framställandet av kvinnor som varor.


Till alla politiska partier vill vi säga: om ni tar Paolo Robertos och alla andra mäns utnyttjande av utsatta unga tjejer på allvar förväntar vi oss av er att ni snarast lägger fram ett brett och omfattande prostitutionspolitiskt program, där ni förklarar hur ni konkret tänker arbeta för att avskaffa prostitution.

Regina Zaitzova, feministisk aktivist

Ojämställdhet i förskolan är katastrofalt

I korthet: Interaktionsforskning har bevisat att man behandlar pojkar och flickor olika utifrån kön. Men de katastrofala effekterna syns inte direkt, så man kan jämföra med klimatförstöring.

Klicka på bilden för att komma till en artikel om Queen Lactacia: barn-drag queen.

Förra året läste jag en uppsats, som jag hittade nu igen av en händelse. Den är skriven av Hilda Virsand, som gjorde en studie i en katalansk förskola. Ämnet är jämställdhet. ”Rosa är en tjejfärg- en fallstudie om genuskonstruktion i en katalansk förskola”. När jag själv jobbade på skolor och förskolor i Sverige såg jag samma ojämställdhet som beskrivs i uppsatsen, så även om den inte gjord i Sverige är den helt klart relevant här med. Jag tänkte ta upp tre problem jag tycker är störst, men det fanns jättemycket mer intressant i uppsatsen.

1. Vuxna justerar barnens beteende efter könsnormer

Barn är känsliga för vilka reaktioner deras handlande får. När vuxna ignorerar, rynkar på ögonbrynen eller skrattar åt dem skickar det olika signaler till barnet, som på det sättet lär sig vad det ska göra och inte. Mycket av det här gör man omedvetet, och könsnormer styr vilka reaktioner barn får. Man tror flickor och pojkar beter sig olika naturligt, men egentligen följer de bara de beteenden som vuxna visar dem att de ska ha. Flickor slutar vara högljudda och dominanta när det bemöts av tystnad eller missnöjdhet, medan pojkar förstärker det eftersom det bemöts av skratt eller uppskattning (sida 9 i uppsatsen). Till exempel.

Klicka på bilden för att komma till artikeln.

2. Stor skillnad mellan upplevd jämställdhet och faktisk jämställdhet

I uppsatsen intervjuade Virsand några pedagoger, och vissa sa att de behandlade flickor och pojkar lika, medan andra erkände att det var svårt trots att de försökte. Ändå visade observationerna att flickor och pojkar behandlades mycket olika. Pojkar fick mycket mer uppmärksamhet och sina behov tillgodosedda snabbare, medan flickor blev hyschade mer och ibland blev ignorerade. Även de pedagoger som var medvetna om problemet och ville ändra på det, såg inte hur mycket de fortsatte att bete sig ojämställt. Mot sin egen vilja.

3. Barns könsroller förstärks i fri lek

”Eidevald (2009) menar i sin avhandling att den fria leken (…) ofta förstärker roller istället för att utmana dem. Det vill säga, barn övar på det som de redan kan och känner till.” (sida 29 i uppsatsen). Även om barn experimenterar med olika könsroller, så är det tydligt att de vet vad som förväntas av dem och att de förstärker det. När vuxna leder leken kan de styra så att den blir mer könsneutral. Barn tar med sig vad de lärt sig från vuxnas reaktioner in i den fria leken. De internaliserar könsnormer.

Videon är ett nyhetsinslag om ett annat barn- drag queen, jag tycker det illustrerar bra hur enkelt barn lär sig könsrollerna. Men det här var det från uppsatsen! Nu över till min analys.

Förtryck sker automatiskt

Vuxna behandlar alltså flickor och pojkar olika, vilket styr barnens beteende. Ofta vill man verkligen behandla jämställt, men det går inte. Varför? Det här beror på att man själv bär på så mycket intränade mönster att de blivit automatiska. Man kan inte tänka igenom varenda liten interaktion och varje ansiktsuttryck, det är helt orimligt! I en stressad situation, när många barn behöver hjälp samtidigt, är det kanske bara en ren reflex att pojkarna får hjälp först medan flickorna blir ”hjälpfröknar”. Så vad gör man när det inte räcker att bara vara medveten?

Ojämställdhet är som klimatförstöring: långsam

På Unionens hemsida har de en lista på hur man kan arbeta med systematiskt jämställdhetsarbete, men såna listor funkar bara om man är motiverad att följa dem. Varför ska man bry sig om man behandlar barn jämställt eller inte? Man ser ju inte effekterna direkt, därför kanske man tänker att det inte är så viktigt. Det är som med klimatet; effekten av miljöförstöring är katastrofal och fruktansvärd, men eftersom det är jobbigt att göra förändringar och man ändå inte ser effekterna direkt orkar man inte. Man kanske inte påverkas direkt heller, utan resultatet kanske bara syns ”någon annanstans”.

Klimatpåverkan av kläder. Klicka på bilden för att läsa, sidan länkar vidare till en rapport.

Kvinnomisshandel, våldtäkt, kvinnors stress, mäns självmord och kvinnomord är katastrofala effekter av något som börjar i barndomen. Det är precis som med döende isbjörnar och ett brinnande Australien. Vägen dit har varit långsam, människor som skapat effekterna kanske inte ens levt för att få se dem. Man ser inte att flickor som man ständigt ger en andraplats växer upp till kvinnor som sätter sina behov sist, resten av sina 80 år på jorden. På samma sätt som man inte ser att ens klädinköp bidrar till förstörelse av andra människors liv. Kanske till och med ens eget, på sikt.

Genus är lika verkligt som klimatet

Flygskam har blivit ett begrepp. Människor har alltså, efter effektiv aktivism, förstått hur deras lilla flygresa bidrar till något oöverskådligt men fruktansvärt. Kan man göra likadant med jämställdhet? Förtryckskam. Kan människor förstå hur deras lilla, lilla handling av ignorans eller uppmuntran kan bidra till kvinnoförtryck i slutändan? Att prata om detta viftas bort som ”genusflum”, men effekterna är konkreta och bevisbara. Att förneka genus och kvinnoförtryck borde få samma töntstämpel som klimatförnekarna har, båda är nämligen lika fullkomligt orimliga.

Coronakrisen och Johnny Depp

I korthet: Vad gör man när man inte vet? Jo, man använder sina förkunskaper. Här använder jag exemplen Depp-fallet och Coronakrisen.

Ett fall jag velat analysera ett tag, är det med Amber Heard och Johnny Depp. Två skådespelare det på riktigt varit pådrag runt i 4 år nu, det tar bara inte slut. Det började 2016 när de skilde sig medan Amber anklagade Johnny för att ha misshandlat henne, och nu 2020 har det kommit ut bandade samtal som gjort folk övertygade om att det var Amber som var förövaren hela tiden.

Det här fallet ger oss en superviktig lärdom man kan ta med sig även när det gäller krisen runt Corona.

Bakgrund

Amber anklagade Johnny för misshandel i #metoo-eran, vilket gav henne en självklar plats bland feminister. Hon, i egenskap av misstrott offer, talade ut om våld mot kvinnor. Hennes bevis i form av videos (där Johnny beter sig som en aggressiv skitstövel) och bilder (där hon har blåmärken i ansiktet) kunde bara förnekas av Depps diehard fans och han blev droppad från massa uppdrag, helt förståeligt.

Nu har det kommit ut flera inspelningar där de pratar, där Amber erkänner att hon kastat stekpannor, vaser, slagit honom osv. Det vill säga, betett sig som en aggressiv skitstövel hon med. Det räckte för att allmänheten skulle kräva att hon droppas från sina uppdrag.

Feminister vs Depp-fans

Det finns två sidor i det här som är raka motsatsen till varandra, och det är feminister och Johnny Depps fans. Johnnys fans menar att han varit offret hela tiden och att Amber är en ljugande, psykopatisk golddigger. Medan feminister jag pratat med säger att Amber inte blir förövaren bara för att hon försvarat sig mot våld. Tyvärr är sanningen att vi faktiskt inte kan veta exakt vad som hänt mellan dem, ingen var där, allt vi vet kommer från olika medier. Vilket betyder att vi måste använda våra förkunskaper för att make sense av situationen.

Grundfrågan här är: Vad ska man göra när man inte vet?

The art of not knowing. Klicka på bilden för att komma till en sjukt bra platta!

Det ”perfekta offret”

Innan jag kommer in på inläggets huvudpoäng måste jag bara ta upp ett jätteproblem när det gäller mäns våld mot kvinnor: att kvinnor förväntas vara perfekta offer innan de kan räknas som något offer alls. Vad betyder det? Jo, att kvinnan måste uppfylla vissa kriterier i människors ögon. Hon kan inte vara drogmissbrukare, eller prostituerad, eller ha varit våldsam, eller på något sätt gått utanför de uppsatta ramarna för hur vi tror att ett ”äkta offer” beter sig och vem det är. Det finns gruppvåldtäktsfall där männen inte tycker de gjort något fel eftersom kvinnan var ”slampig” och alltså inte kunde vara ett offer.

I andra fall kan mäns våld mot kvinnor bli ett ”bråk” om kvinnan slår tillbaka, och plötsligt heter det att ”det är inte ens fel att två träter”. Där är hon inte heller ett ”perfekt offer”. I det här fallet är det till exempel tydligt att Amber Heard inte räknas som ett riktigt offer eftersom hon själv uppenbarligen varit våldsam (trots att Depp skrivit om att mörda henne i sms).

Feministen Fanny Åström skriver om fallet på Twitter och Instagram till stort medhåll. En jättebra beskrivning av kravet på att kvinnor måste vara ett ”perfekt offer”.

Ovissheten

Här tycker jag det är problematiskt om feminister helt avfärdar idén att det är Johnny som kan vara offret i situationen, eftersom även om det är väldigt ovanligt att män blir utsatta, så kan det ändå hända. Samtidigt som Depps fans är helt orimliga när de kallar Amber för en golddigger och säger att hon ljuger; hur i all världen skulle de kunna veta det?!?! Och här finns den viktigaste poängen: Vi kan inte veta. Och vad gör vi när det finns något vi inte vet? Vi fyller i luckorna.

Vi fyller i de kunskapsluckor som uppstår i ovisshet, eftersom ovisshet är plågsamt att befinna sig i. Vi vill vara SÄKRA på saker. Och vad fyller vi kunskapsluckorna med? Jo, förutfattade meningar. Man fyller ut det man inte vet med hjälp av de förkunskaper man har. Feminister har förkunskaper om mäns våld mot kvinnor, och alltså är det med den linsen de ser på fallet. Depp-fans har förkunskaper om Johnny Depps förträfflighet, och alltså är det den linsen de ser genom.

Magnus Falkman har skrivit en jävla töntartikel där han påstår att män blir lika utsatta för våld i relationer som kvinnor. BULLSHIT, MAGNUS. Klicka på bilden för att läsa.

Corona

I Coronakrisen använder sig människor av vad de vet sedan innan för att vara säkra på vad som behövs göras. Sverige går ut med rekommendationer istället för förbud eftersom det stämmer med vad vi vet sedan innan. Precis som: Feminister ser Johnny som en förövare eftersom de lagt ihop befintliga fakta med vad de vet sedan innan. Johnnys fans ser Amber som en pengakåt lögnerska eftersom de lagt ihop befintliga fakta med vad de vet sedan innan (till exempel att Amber påstås ha bajsat i Johnnys säng).

I frågan om vems sida man ska ställa sig mellan Johnny och Amber, ska man alltså inte fråga sig om vad som är sant, för det kommer vi aldrig få reda på. Däremot ska man fråga sig om man är feminist eller inte. Man kan inte fråga sig vad sanningen är, man kan fråga sig: Vem är jag? Precis som Sverige har ställt sig frågan om vilka vi är, och kommit fram till att vi inte är för förbud. På det sättet behöver man inte veta sanningen innan man tar beslut.

Så hanterar man kris och ovisshet; man tar reda på vem man är först.

Jean-Paul Sartre skrev mycket om människans val, klicka på bilden för en artikel.

PS. Läs gärna länkarna som ligger strösslade i inlägget, det finns sjukt bra info där.

Män borde gå i terapi

I korthet: Män som är ensamma förväntar sig att bli uppskattade som de är, istället för att anpassa sig till kvinnor. Längst ner finns en lista på förbättringspunkter.

Har ni lagt märke till att det i år blivit nästan som ett ”bråk” mellan feminister och ensamma män? I ett videoklipp (nedan) pratade vi lite om detta, men det finns väldigt mycket kvar att packa upp.

För det här ämnet kommer upp titt som tätt nästan oavsett vad det handlar om. I ett forum jag är med i finns en man som ofta delger sig av sina problem med att ”hitta en kvinna som uppskattar honom precis som han är”. Varför ska just det vara så svårt? Även Flashback fungerar som biktstol. För ett tag sedan hade jag också en diskussion med en man som blev riktigt hätsk; han hade tröttnat på att kvinnor aldrig var intresserade av honom.

Pro tip: Om Pete Davidson kan göra sig snygg, kan vem som helst göra det.
Pro tip: Erkänn att orgasm-ojämlikheten är ett problem.

Varför har män fastnat i tanken att en kvinna ska komma och älska dem precis som de är? Varför ska kvinnor växa upp med tjejtidningar med rubriker som ”5 flirttekniker killar älskar”, läsa damtidningar fulla med tips på hur man ”behåller figuren”, ”klär sig efter sin kroppstyp” och ”bejakar sin femininitet”, det vill säga, spaltmeter om hur de ska förvandla sig till någon som män gillar. Det är ironiskt hur mycket hårt arbete det krävs för att vara ”naturligt feminin” och attrahera män. Varför annars skulle så många industrier vila på det?

Så när jag läser vad dessa män skriver, och hör vad de säger, om sina svårigheter med att träffa en kvinna som ”accepterar dem för vem de är”, då undrar jag: Vet de inte hur mycket arbete som ligger på kvinnors sida? Och då slår det mig. Att de har faktiskt ingen aning. De har ingen aning om hur många som bantar, hur mycket pengar som läggs på utseendet, hur mycket kvinnor pratar med varandra om män och relationer BARA I SYFTE ATT UTVECKLA DEM, hur många kvinnor som går i terapi, hur flickors uppväxt kantas av viljan att bli omtyckt av killar.

Sånt här växte man upp med! Hur man pleasar män, hur man förändrar sig för män, vad män gillar.

Män tror kvinnor får sin attraktivitet gratis

Det slår mig varför män tror de ska kunna bara vara som de är och få relationer gratis, utan arbete och utan att förändra sig, och det är för att de är övertygade om att kvinnor har det så. Det är därför det verkar som en stor orättvisa. Kvinnor har inte alls samma grundmurade känsla av att de inte ska behöva förändra sig. Hela vår kultur bygger nämligen på att kvinnor inte bara kan vara naturliga.

Men då är frågan: Är det något att sträva efter, att alla ska behöva förändra sig för att bli omtyckta? Varför kan inte normen bli att alla är accepterade som de är? Då undrar jag hur folk ska motiveras till att bli bättre. Jag pratar inte ens om utseende, utan jag pratar om detta:

1. Män borde läsa feministisk litteratur

De borde läsa böcker av kvinnor och sätta sig in i kvinnors livssituation, för att känna empati. Alldeles för många män har ingen empati med kvinnor, till exempel ensamma män som tror kvinnor inte jobbar för sina relationer och attraktivitet. Eller män som inte förstår vilket enormt jobb det innebär attt bli gravid, ha pms, gå igenom klimakteriet, leva som kvinna över huvudtaget.

Professor Carl Cederström lade 1 månad på att läsa feministiska böcker. (klicka på bilden för länk till artikeln)

2. Män borde gå i terapi

Varför går inte fler män i terapi? Kvinnor gör ju det. Faktum är att många kvinnor går i terapi för att män inte gör det. När män inte själva tar hand om sina trust issues, lust till våld, svartsjuka, ledsenhet, osv, vem unloadar de på? Jo, sin flickvän. Som förväntas ”acceptera honom som han är”. Lägg ner.

3. Män borde skaffa bättre hobbies

Alltid när jag ser någon klaga på att de inte kan träffa någon, kan jag bara inte låta bli att kolla in deras profil. Och mycket riktigt, hela deras flöde på Instagram kan bestå av bilder på gamla bilar i olika vinklar. Hela Facebookprofilen kan bestå av artiklar om samma gamla herrfotbollslag. Alltså, man KAN ju vänta på att en kvinna ska dyka upp som råkar älska detta, men varför inte gå till ett bibliotek då och då istället? Åka till Frankrike istället för samma gamla Thailandssemester med grabbarna som alltid? Spela lite piano istället för att gå på herrfotbollsmatcher? En man som läser tidningen har åtminstone nåt att prata om.

En alldeles för vanlig syn på dejtingsidor!

4. Män borde bli bättre i sängen

40% av kvinnor får inte orgasm när de har sex med en man. Den statistiken får tala för sig själv. Sedan blir män tyvärr porrskadade och har börjat strypa, slå och spotta på kvinnor under sex, helt sjukt och absurt. Så de borde förstås genast sluta titta på porr, för om de gör det visar det bara på en ignorans om hur villkoren för ”skådespelarna” ser ut (läs gärna länken!). Porr skapar ett manus för sex genom bilder som sedan blir omöjligt att kringgå. Därför är män besatta av p*netration.

Det jag menar, är alltså att man inte kan förvänta sig att bara rulla ur sängen och bli accepterad av en kärlekspartner. Det kommer inte enkelt för kvinnor, och män kan inte heller förvänta sig att få det gratis. Man måste titta på vad andra människor gillar, och anpassa sig därefter! Incel-mäns kvinnohat kommer från att de tror kvinnor inte anpassar sig eller lägger ner jobb, men till och med små barn vet att de måste anpassa intressen och beteende efter andra för att bli omtyckta.

PS. Att se bra ut på bild handlar till hälften om ljussättning, och till andra hälften om hållning. Och vips swipar kvinnor höger.

Det bekväma kvinnoförtrycket

I korthet: Vissa kvinnor väljer att gå tillbaka till ett traditionellt liv, till exempel School of Affluences grundare Anna Bey. Detta eftersom feminism har lett till merarbete för kvinnor.

School of Affluence

Det finns en youtubekanal jag sett, som heter School of Affluence och som drivs av Anna Bey, som jag tycker visar en jätteintressant gren inom feminismen. Hennes affärsidé går ut på att lära kvinnor hur de träffar en rik man som kan försörja dem. Hon lär ut vad rika män tycker är attraktivt hos kvinnor, hur man blir en ”Jet set babe”, klär sig elegant, hur man levlar upp sitt utseende för att lyckas på dejtingmarknaden. Hon är svensk, men bor nu i Genève.

Mycket av det hon lär ut tar man ju som rena antifeminismen- var vacker, behaga män, gift dig rikt- men själv är hon VÄLDIGT tydlig med att hon är feminist. Hennes feminism handlar om att kvinnor som vill leva traditionellt, ska få välja det.

Feminism is about choice. – Anna Bey

Kan man kalla den här grenen för ”traditionalistisk feminism”? I alla fall har hon en enorm följarskara med kvinnor från hela världen som vill lära sig hur man träffar en rik man, eller bara hur man ”levlar upp” själv.

Feministisk backlash

Det här är förstås ljusår från min förståelse av feminism. För mig är det självklart att feminism handlar om kvinnors kollektiva frigörelse från män, inte ekonomiskt och emotionellt beroende. Men- vad ligger bakom den här sortens feminism?

Klicka på bilden för att komma till artikeln.

Grunden till det Anna Bey lär ut handlar egentligen inte om utseende. Och det handlar inte om valmöjligheter heller. Utan det handlar om ekonomi, uteslutande. I en värld där kvinnor är fattigast och har svårast att tjäna pengar, har giftermål traditionellt varit en väg ut. Feministers arbete och kvinnors frigörelse borde ju ha löst detta, eftersom kvinnor nu i många länder i världen får jobba, äga, ha eget bankkonto, osv. Så varför skulle de som följer School of Affluence vilja ha något annat?

Svaret ligger i att för varje förändring som kvinnor genomför, så finns patriarkatet kvar. Det finns många exempel på hur saker som skulle leda till kvinnors frigörelse, används för att förtrycka istället. P-piller gör att kvinnor  slipper föda barn de inte vill ha, men kan samtidigt ge depression och bieffekter som män slipper. Allt fler kvinnor går på högskola och får högre utbildning, men får lägre lön än män när de väl utbildat sig klart. Och framför allt:

Att kvinnor började lönearbeta gjorde att de nu både fick arbeta hemma och på jobbet. Det är ett dubbelarbete som män slipper. Samtidigt som man blir gaslightad av samhället, som säger att vi nu är jämställda eftersom det inte finns någon lag som tvingar kvinnor att göra hemarbete.

Längta tillbaka till traditionell kvinnlighet

Klicka på bilden för att komma till videon.

I den här miljön, tycker jag inte det är konstigt att det finns så många kvinnor som romantiserar förr i tiden. När man inte behövde stressa tillbaka till jobbet efter barnafödande och när skönhet automatiskt betydde kärlek, när unga kvinnor inte blev utbrända i samma utsträckning (jag pratar alltså om den romantiserade bilden av ”förr i tiden”). Det är lätt att rationalisera bort det negativa: Hittar man bara en bra man kommer det inte göra något att vara ekonomiskt beroende, och har man bara ”levlat upp” tillräckligt kommer han att stanna. Alla kan dessutom lyckas, bara man kämpar tillräckligt hårt.

En annan sak Anna Bey säger (i artikeln ovan t.ex.) är att män har fått det väldigt enkelt i dagens samhälle: De behöver inte lägga tid och pengar på skönhet, de behöver inte ta hand om barnen (statistiskt sett gör kvinnor det mest), de behöver inte göra hushållsarbete, de behöver inte tjäna mest, de behöver inte använda preventivmedel, osv osv osv. Hur kan feminism ha lett fram till att män får det enklare?

Hur kan feminism ha lett fram till att män får det enklare?

Män ändrar sig inte i takt med kvinnor

School of Affluences feminism är alltså resultatet av backlash. Kvinnor som tänker att, ”fy fan vad jobbigt det var att vara frigjord, det ledde ju bara till utbrändhet och dubbelt arbete till fortfarande lägre lön. Vi behöver göra nya saker, men eftersom män inte har förändrats behöver vi fortfarande göra de gamla sakerna.”

Så här: Det är enklare att gå tillbaka till den gamla kvinnorollen, än att få män att förändra sig. Och eftersom situationen är ganska ohållbar för många kvinnor, väljer de helt enkelt det liv som ter sig mest lockande för dem. Att följa det patriarkala kvinnoidealet marknadsförs med lyx, bekvämlighet, kärlek, lycka, social acceptans, det är bara att titta på hur sugardaddy-sajterna och typ Scandal Beauties marknadsför sig själva (se bilden ovan).

Var är den feministiska analysen?

Anna Bey och kvinnorna som följer henne kanske inte tycker det är så farligt att vara beroende av en man, så länge han är bra. Var är den feministiska analysen? Har kvinnor blivit uttröttade av många års kamp för frigörelse, och nu vill gå tillbaka? Inte alla kvinnor förstås, men en betydande mängd västerländska kvinnor tycker ekonomiskt beroende och ”bekvämt” kvinnoförtryck är ett rimligt pris att betala för ett levbart liv. Det hade man kanske kunnat förutse på 70-talet?

Om 10, 20 år undrar jag om den här trenden har växt ännu mer. Eller har feminismen växt sig större? Jag hoppas det- kvinnor ska inte behöva välja mellan stress i ”frigjordhet” eller bekvämlighet under mannen. Vägen till äkta frigjordhet går genom att männen också förändras, jämställdhet är inte kvinnors problem att lösa utan deras.

Kvinnor ska inte behöva välja mellan stress i ”frigjordhet” eller bekvämlighet i förtryck.

Kalla fakta: Glamourmodellerna

I korthet: Programmet visar upp en struktur som leder tjejer från bloggande till prostitution, och hur samtycke kan manipuleras.

Beskrivning

Nyligen såg jag Kalla Faktas avsnitt ”Glamourmodellerna”. Det visar hur tjejer först lockas till att börja fotas med olika fotografer, börja blogga, gå med i sajten med löften om att tjäna pengar och vara självständig. I början av programmet säger de att sexbloggandet marknadsförs med lyxliv. Men väldigt snart börjar manliga fotografer och sajternas kunder pressa dem till att gå längre och längre. Metoderna som används visar hur patriarkatet fungerar i väst! Vi kan enkelt se hur barnagiftemål och hederskultur är patriarkalt, men det är lätt att man blir ”hemmablind” för hur patriarkatet fungerar här.

Klicka på bilden för att komma till programmet på TV4Play

Problemet med samtycket

Något som slår mig är hur samtycke används som ett vapen mot tjejerna. Sajten behöver samtycke för att få registrera sig, fotograferna använder inte våld, sajtägarnas svar på Kalla Faktas frågor är att tjejerna själva bestämmer och väljer vad de vill göra. Och faktum är att fysiskt tvång inte används. Fysiskt tvång behöver inte användas, och jag tänkte försöka förklara varför!

I programmet nuddade de vid varför tjejerna går med på att göra de förnedrande saker som blir sajtens innehåll:  Patrik Lillqvist från polisen nämnde behov av pengar och självskadebeteende som exempel, Anna Sanders som grundade Talita berättade hur övergrepp tidigt i åldern kan göra att tjejen redan är van vid att hennes gränser inte respekteras. Men anledningen till att män kan lirka, tjata och utpressa tjejerna att göra porr och sälja sex är att strukturen redan existerar. Vägen är redan utstakad. Varje del av vägen är redan planerad.

Amina Axelsson var med i programmet, hon var glamourmodell på 90-talet. Klicka på bilden för en video från Aftonbladet: Så manipuleras glamourmodellerna till att bli prostituerade

Sexbloggandets struktur

Kontakt via sociala medier- registrering på sajten- fotograf- lägga upp grövre och grövre innehåll- träffa kunder.

Varje stopp på vägen är redan utstakat, det gäller bara att fylla vägen med människor! Män måste komma in, och tjejer måste komma in, och på det viset hålls strukturen intakt. Det båda grupperna har gemensamt är att de kommer in på vägen genom objektifiering av unga tjejer, tjejer är bara kroppar man kan använda. Tjejerna får lära sig det om sig själva, männen får lära sig det om tjejerna. På det sättet tycker alla att det här beteendet är normalt; det har normaliserats för dem under en hel livstid.

Alla kan förstås inte komma in på den här vägen, utan poängen är att tillräckligt många dras in i den för att hålla den levande.

Klicka på bilden för att komma till en artikel om objektifiering av kvinnor.

Det som inte är grovt kommer undan

Men ett problem med programmet är att de tar upp de grövsta exemplena- en rubrik på en video är ”Jag blir kissad på i duschen som den lilla slyna jag är”- kanske för chockfaktor. Detta gör dock att det som inte är lika grovt kommer undan. Känner till en tjej som också jobbar som glamourmodell (dock inte för någon av dessa sajter) som tyckte det var förjävligt att tjejerna i programmet pressades, men att hon själv bara fotade sånt hon var bekväm med och kunde välja. Hon använde exakt samma retorik kring samtycke som beskrivits i Kalla Fakta, men eftersom det inte var på den grova nivån kunde hon inte relatera tjejernas erfarenheter till den egna situationen. De tjejer som inte har gjort grov, förnedrande hårdporr behöver inte rannsaka om sig själva, för vad de gör framstår som helt ofarligt och vettigt i jämförelse.

Istället för att fokusera på strukturen som leder fram till utnyttjande, gav Kalla Fakta exempel på de grövsta resultaten. Och de är enkla för alla att ta avstånd ifrån! De som köper porren från sajterna kan ta avstånd genom att säga att de åtminstone inte köper så grova saker, istället för att också rannsaka sig själva.

Klicka på bilden för att komma till en artikel om etisk porr- dvs porr för de som åtminstone försöker

Lagför skiten

Det intressanta i den här strukturen (nu menar jag den som går från bloggande till sexsäljande), är att det bara behöver fattas ett enda stopp för att den ska rasa samman. Vägen beskrev jag såhär längre upp: Kontakt via sociala medier- registrering på sajten- fotograf- lägga upp grövre och grövre innehåll- träffa kunder. Den svagaste länken här är helt klart själva sajten, plattformen, för allt annat är kontakt mellan människor. Kontakt mellan människor är alltid svårat att kontrollera, men man kan kontrollera plattformarna.

Samtycke är oanvändbart

Det absolut viktigaste att ta med sig från programmet är hur lite roll samtycke egentligen spelar i ett patriarkat, jag tycker nästan det blir ett helt oanvändbart begrepp. När mäns sexualitet går ut på att tänja på kvinnors gränser (som visades i programmet) spelar det ingen roll om det sker med tjejers samtycke. Man kan samtycka till saker av ren avsaknad av andra alternativ, helt enkelt. Ens val är aldrig friare än ens alternativ.

Ens val är aldrig friare än ens alternativ.

Konsensus hämmar feminism

I korthet: Diskussioner där man inte håller med varandra är viktiga, men jag ser att såna är svåra i dagens feministiska klimat.

Nu är jag mitt inne i att läsa om västvärldens filosofihistoria, och något som slår mig är vilken stor roll diskussioner har spelat för utvecklingen. Jag läser om debatträffar, vänskaper där personer hade helt olika åsikter, tidningar med inre stridigheter mellan redaktörer med olika idéer, tänkare som läste varandras verk och kritiserade dem. Och jag tänker, att fan vad jag saknar det här inom feminismen.

Vad är det som gör att feminister så lätt delar upp sig i olika läger som inte får överlappa? Det gäller både personer och ideologier. Det som händer just nu har väl ingen missat- Linnea Claesson och Cissi Wallin har ju varit ett hett samtalsämne både i riksmedia och på sociala medier ett tag nu. Det som är beklämmande, är hur vartenda sånt här samtalsämne ska polarisera alla så till den grad att man delas upp i läger! De som tycker på samma sätt grupperar sig i homogena, slutna rum där bara liktänkande får finnas.

Det gäller feministiska ideologier- har inte kunnat ha ett samtal om feminism med oliktänkande på jättelänge! Och personer- plötsligt verkar alla ta ställning ”för” eller ”emot” LC och CW. När jag gick förra kursen i Genusvetenskap upplevde jag samma slags homogenitet bland feministerna där; att inte hålla med någon i en fråga gjorde genast stämningen frostig. Tråkigt för mig som älskar att inte hålla med.

Är det en generationsfråga? Har det alltid varit så här explosivt att säga ”du har fel”? Har ibland kommenterat på någons instagramkonto när jag inte hållit med om något inlägg och mötts av total ilska och i värsta fall block, detsamma i grupper på Facebook. Ser det även hända andra- på internet verkar valfriheten vara så hög att man inte känner att man ”behöver” mötas i diskussion. Utanför internet verkar toleransen inte vara högre, vänner kan inte alltid lyfta att de har en helt annan ståndpunkt. Hur kommer det sig att diskussion mellan kvinnor, feminister, kan vara så full av vitriol? Jag kan inte tro att det varit så överallt, alltid.

Det är som att det finns en ständig förväntan på konsensus. Vilket, inte förvånande, ingår i kvinnors sociala könsroll. Det inpräntas i flickor sedan barnsben. Inga öppna konflikter och hetsiga diskussioner eller vänskapliga meningsskiljaktigheter, utan istället en vilja att alla känna sig hörda och ingen överkörd, att alla ska hålla med om beslut och att det inte ska komma upp negativa känslor. Detta kallas med andra ord för känslomässigt arbete.

Hur klarade andra, de jag läser om, att hålla igång projekt som tidningar och grupper samtidigt som de öppet tyckte olika i kärnfrågor? Det kanske är just diskussionerna som gjorde att projekten inte stagnerade? I de flesta relationer är konsensus nog bra, men jag ser feminism som ett arbete precis som jag ser allt tänkande som ett arbete, och vem säger att man arbetar bäst med folk man bara håller med allt om?

En teori jag har är att feminism har blivit något mycket mer personligt nu än vad det var förr. Feminism är mycket mer av en identitet, så när man kritiserar någons feministiska idéer, kritiserar man också dens själva identitet. Det skulle kunna förklara hur motargument kränker istället för att sporra till diskussion.

En annan teori jag har är att feminism har blivit så mainstream att personer som annars inte hade haft tillgång till feministiska diskussioner nu har det, med väldigt starka åsikter, på gott och ont. Sociala medier och internet fungerar som en megafon för vem som helst som lyckas vara tillräckligt engagerande, och alltså är kravet för att sprida feminism inte kunnande, utan förmåga att dra till sig publik. Och utan verklig kunskap i botten är det självklart att ifrågasättanden upplevs som hotfulla!

Basil Blackwell gav ut tidningen ”Analysis” av en grupp filosofer från år 1933

För det är den här otryggheten jag upplever gör att diskussioner inte riktigt frodas, som att man i grunden kanske är osäker på sin egen kunskap, som annars kanske bara skulle växa av att bli ifrågasatt och emotsagd. Vilket är lite sorgligt, eftersom det inte finns något roligare eller mer utvecklande att inte hålla med. Det måste inte innebära en total brytning.

Fuckförbundets rapport är under all kritik

I korthet: I rapporten skriver de om prostituerades (”sexarbetares”) livsvillkor, men låtsas som att allt är på grund av sexköpslagen. De har fel.

Klicka på bilden för att komma till deras rapport.

Rapporten har mest bara känsloargument

Igår satte jag mig äntligen ner och läste igenom den rapport om svenska sexköpslagen som Fuckförbundet kom ut med i oktober. Den släpptes i samband med den konferens för sexarbetare som de ordnade (har skrivit om den tidigare här). Det var väldigt intressant att läsa rapporten, för det var en samling av alla de argument som avkriminaliserings-sidan har mot sexköpslagen! Sexköpslagen är alltså den lag som förbjuder en från att köpa sex, men det är lagligt att sälja.

Det som tas upp oftast i hela rapporten, och som verkar vara grunden för hela argumentationen, är stigmatisering. De som säljer sex blir stigmatiserade av lagen, lagen skapar fördomar, och om prostitution sågs som riktigt arbete skulle stigmatiseringen försvinna. Det andra stora argumentet är det om migranter, som deporteras eller nekas tillträde till landet om de misstänks ha kommit för att sälja sex (eftersom det inte ses som ett riktigt arbete).

Att organisationer som Fuckförbundet och Rose Alliance existerar, det är helt orimligt! Man behöver bara gå till grunden av vad prostitution är, och vad konsekvenserna av det blir. Här är det helt irrelevant om det finns de som menar att det för dem bara är ett yrke bland andra- lagen kan inte utgå från de mest privilegierade i en situation. Det finns unga som inte behöver gratis tandvård, men ändå finns den lagen, varför? För att lagen inte kan utgå från de som inte behöver den, förstås!

Att Fuckförbundet kämpar för den lilla klick som ser prostitution som ett jobb bland andra, samtidigt som de skiter i dem som faller utanför den klicken, tycker jag är själviskt och verkligen antifeministiskt. De har inget kvinnoperspektiv dessutom, de skriver bara om okönade ”sexarbetare”.

Klicka på bilden för en artikel om en s.k. high class sex worker.

Fuckförbundets argument för att avkriminalisera sexköp

* Sexköpslagen dömer och stigmatiserar sexarbetare.

* Den vanligast rapporterade effekten av sexköpslagen är ”ökad stigmatisering”.

* En sexarbetare vittnar om att klienten kräver lägre pris för att försäkra sig om att det sker frivilligt- och det är på grund av stigmat.

* Om man pratar om allt sexarbete (sic!) som våld, osynliggör man faktiskt våld mot sexarbetare.

* Sexköpslagen gör att de får mindre makt att köpslå med kunder och att polisen trakasserar dem.

* Att fånga kunder blir viktigare för polisen än att skydda prostituerade.

* Misstanke om att migranter kommer sälja sex kan göra att de inte får tillträde.

* Sexköpslagen gör att fler behöver hallickar- alltså att hallickar får en större roll och marknad eftersom mötesplatser är olagliga.

* Att arbetsplatserna är kriminaliserade gör att sexarbetare inte kan träffas och stötta varandra.

Hela den här listan med argument är förstås bullshit. Det stod mer, men det hela kokade ner till detta. Många argument var anekdotiska; en prostituerad berättade om hur hon hade anmält en man för våldtäkt, men när polisen fick reda på hennes yrke konfiskerade de hennes dator. När hon vägrade uppge sina kunder ville de inte hjälpa henne, och hon fick flytta ifrån lägenheten (hela historien var väldigt oklar). Det är förstås hemskt att sådant händer, och hemskt om polisen inte hjälper utsatta kvinnor, men varför är det här sexköpslagens fel?? Vad talar för att just sexköpslagen är det som gör att polisen behandlar prostituerade illa? Hur har de tänkt att dessa enstaka vittnesmål ska kunna övertyga någon om att de kämpar för rätt sak? Hitta vilken lag som helst och det finns någon som inte gagnas av den. Det betyder inte att lagen måste slopas, SPECIELLT inte när det negativa inte ens behöver ha med lagen att göra, som i detta fallet.

Blir så irriterad över att de hade ett sånt stort sjå med att släppa rapporten, och så består den av sånt här.

Men låt oss prata om stigmatisering och migranter! Fuckförbundets två huvudargument för att slopa sexköpslagen.

Klicka på bilden för en artikel om stigmatisering av sexarbetare.

Stigmatisering av sexarbetare

Stigmatisering av prostituerade började inte med, och kommer inte sluta med, sexköpslagen. Det är ett faktum så självklart att jag inte förstår hur någon kan missa det. Prostituerade blir stigmatiserade i alla länder och har blivit det i alla tider, oavsett lagar hit och dit. DET ÄR PATRIARKATET SOM SKAPAR STIGMATISERING. Det är att personer som säljer sex alltid ansetts vara en lägre klassens medborgare, eftersom prostituerade historiskt alltid varit lägre klassens kvinnor (vilket de själva skriver i sin egen rapport!). De skriver själva hur illa behandlade prostituerade kvinnor blivit genom historien, men skriver ”sexarbetare” istället för kvinnor för att dölja att det handlar om patriarkala samhällsstrukturer.

De döljer att det handlar om kvinnor

På tal om att dölja, så kritiserar de olika aktivister, feminister och medier för att de använder avhumaniserande språk när de pratar om prostitution. Till exempel tar de upp när Kajsa Ekis Ekman (presenterad som svensk feminist) sa att 53-åriga IT-chefer åkte till Thailand för ”cheap cunt” (år 2016). De kritiserar också dem som pratar om att köpa och sälja kroppar och kroppsdelar, istället för att som Fuckförbundet säger, sälja ”tjänster”. De pratar om arbete istället för exploatering, om ”sexarbetare” istället för prostituerade kvinnor eller män, och kritiserar även Nina Rung för sin parallell mellan sexköp och att köpa ”20 kilo fläsk”.

Det de genomgående vill göra, är att dölja prostitutionens verklighet och belägga den med en glatt yta. Varför vill de inte säga att det handlar om att köpa kroppar, varför låtsas som de som att det bara handlar om ”tjänsten”? Om det bara handlade om en tjänst, skulle vem som helst kunna göra det. Varför är det inte i så fall medelålders män som säljer sex, istället för en majoritet av unga kvinnor? Om det bara handlade om tjänsten, skulle vem som helst både sälja och köpa sex. Det som gör det uppenbart att det handlar om kroppar är den överväldigande statistiken. De migranter som utnyttjas i sextrafficking blir det på grund av sin kropp, inte på grund av ”tjänst”.

Klicka på bilden för en artikel om flyktingar och sextrafficking.

Migranter deporteras på grund av sexköpslagen

Deras andra stora argument var alltså migration, eftersom migranter som sagt hotas av deportering. För det första, om personer kommer till Sverige enbart för att sälja sex skulle tillåtas, skulle inte det utgöra ett guldläge för traffickare? För det andra, om man verkligen vill skydda prostituerade, varför inte arbeta för att hjälpa dem istället? Statistik har visat att majoriteten av prostituerade vill lämna. Har Fuckförbundet tänkt sig att en avkriminalisering av sexköp kommer hjälpa dem göra detta? Det enda det kommer leda till är att myndigheter inte hjälper dem lämna- om prostitution kommer ses som ett ”riktigt arbete”. DET ÄR BULLSHIT.

De beskriver hur majoriteten av prostituerade (”sexarbetare”) i Sverige är migranter som säljer sex för att försörja sig själva, och deras svar på det är att göra det lagligt att exploatera denna utsatta grupp?? Som säkert ofta inte kan språket, kanske kommer från fattiga förhållanden, förmodligen inte har andra sätt att försörja sig på? Hur kan prostitution i denna kontext ses som något som ska  främjas?? De behöver försörjning, alltså säljer de sex. Det är ingen svår ekvation att räkna ut att de befinner sig i en utsatt situation.

Denna utsatthet erkänner de, men anser alltså att svaret är att detta ska vara lagligt om det är ”frivilligt”. INGENTING ÄR FRIVILLIGT NÄR DET HANDLAR OM ATT TJÄNA PENGAR FÖR SIN ÖVERLEVNAD.

Bild härifrån av en som inte ser kopplingen, precis som Fuckförbundet.

Fuckförbundet låtsas som att alla problem beror på sexköpslagen

Problemet är att de i rapporten tar upp massor av olika frågor som rör allt från prostitution, trafficking, migration, social utsatthet, droganvändning, sexarbete, och sa att det handlar om sexköpslagen. De kallade den för ”20 years of failing sex workers”. I slutet har de en åtgärdslista där det ingår att t.ex. legalisera droganvändning och många vettiga saker som att införa rehabiliteringsprogram för traffickingoffer, men varför inte då kalla rapporten för en beskrivning av prostituerade (”sexarbetares”) livsvillkor i Sverige idag? Varför låta den handla om sexköpslagen, när sexköpslagen har mycket lite att göra med allt de beskriver?

De beskriver ibland olustiga levnadsöden och situationer, men att det skulle handla om sexköpslagen är bara absurt och helt fel slutledning.

Sexköpslagen ska göra det SVÅRT att köpa sex, för att grundsynen ska vara att sex inte SKA kunna köpas, för att handeln med främst kvinnor och barn ska UPPHÖRA. Kalla det inte för en tjänst, kalla det inte för ett jobb bland andra, kalla det för vad verkligheten är; sexuell exploatering. Punkt.

Nu har blogginlägget blivit lite för långt, men jag skulle på riktigt kunna skriva 20 sidor till om den här jäkla rapporten de lutade hela sin konferens mot. Jag vet inte om de är någon ”pimplobby” som de anklagats för att vara, eller om de bara är förvirrade, men någon som inte kan föra en sammanhängande argumentation och saknar slutledningsförmåga borde hållas långt borta från riksdagen och lagstadgarna.

Hur rapporten var skriven var också under all kritik, layouten var hemsk, stavning och språkkontroll ickeexisterande, det gick inte att skriva ut eftersom sidorna var olika stora med text långt ut i marginalerna. Jag hade aldrig kunnat sätta mitt namn på något så amatörmässigt gjort, både själva rapporten och hur den presenterats. Pinsamt.