Tjockdrottningen

I korthet: I boken beskrivs människor som hänsynslösa karikatyrer, men började fundera på om det är så människor ter sig när man inte förskönar. Och visst är det så, att tjocka inte alls mår dåligt av själva vikten utan av hur samhället behandlar tjocka?

IMG_20180504_183058_027

Omslaget talade till mig från bibliotekshyllan!

Jag läste nyss ut boken Tjockdrottningen av Moa Herngren (Norstedts förlag), och vill först och främst säga att den var helt absurd. Den var grym och cynisk och påminde mig om när vi läste om naturalism i gymnasiet, där de naturalistiska författarna skrev om människor som om de inte vore bättre än djur. I den här boken påminner karaktärerna om krabbor som krälar runt och över varandra i en stor hink i sina försök att komma ut, trots att miljön berättelsen utspelar sig i ska föreställa glamorös.

Bokens handling utspelar sig runt ett TV-program, Du Är Vad Du Väger (påminner läskigt mycket om vissa verkliga bantningsprogram). Vi får följa programledaren Johanna, som sitter fast i ett shoppingberoende med skyhöga skulder och väntar på sitt genombrott inom TV, TV-redaktören Camilla som är expert på att manipulera folk till att få programmen att rulla på, Jarmo som är producent och vars projekt ”Monstret” som skulle rädda alla mobboffer urartar i en ung flickas självmord, Björne som är deltagare i programmet men som blir diskad efter att ha fuskat med maten och hjälper Annie att acceptera sig själv, och då förstås Annie som är bokens huvudperson och som går från att väga 203 kg och vara ett offer för omständigheterna (både som tjock och som smal) till att slutligen själv välja väg.

Sensmoralen är att Annies förvandling från den fula ankungen till en vacker svan inte hände när hon blev en storlek 36 och skitsnygg, utan när hon kastade ytligheten åt sidan för att istället vara sig själv.

Hur realistisk är boken?

Stämmer det att de som är gravt överviktiga är hemma i sin lägenhet, inte hittar kläder att ha på sig, tröstäter snacks och godis varje dag, och hatar sig själva?

Finns det de som sitter i dyra lägenheter på Östermalm och har på sig märkeskläder samtidigt som de sitter hos Kronofogden och knappt har råd att äta mer än nudlar?

Stämmer det att det finns högt uppsatta, creddiga män inom TV- och kändisvärlden som bara relaterar till kvinnor genom sex, som eldar på drogvärlden, lämnar över arbetet till andra men ändå tjänar massor av pengar?

Är det realistiskt att en tonårstjej mot betalning skulle mobba en annan ända tills hon hoppade framför ett tåg?

680

Författaren Moa Herngren

Herngrens karaktärer verkar vara extremer; extremt smal, extremt tjock, extremt manipulerande, osv. Och det kan vara ett litterärt grepp, något som gör boken intressantare och som gör att karaktärerna fastnar i minnet, men det kan också vara så människor är när man beskriver dem på ett oförskönande sätt. Nu är ju inte världen så att en person bara har en egenskap och är antingen bra eller dålig (i denna bok verkar alla vara dåliga förutom Annie och Björne, by the way), men om man nu skulle beskriva t.ex. en arbetsplats eller familj utan att hoppa över det jävliga de gör och tänker är det kanske såhär människor blir. Eller?

Kroppspositivism

Jag ser boken som en käftsmäll till alla de som menar att hälsa har med vikt att göra. Annie går ner i vikt med hjälp av amfetamintabletter, som hon får av Camilla som vill ha ett bra TV-program till varje pris. När hon är smal blir hon en talesperson för hälsosam livsstil, och det blir tydligt att människor egentligen inte bryr sig om ifall personen är hälsosam på riktigt eftersom det alla helst vill ha är bilden av hälsa.

Dessutom är det inte ens att Annie är tjock som får henne att må dåligt. Hon mår dåligt för att hon får glåpord kastade efter sig på stan, folk skrattar eller tycker synd om henne om vartannat, hennes föräldrar tyckte inte att hon dög på grund av hennes övervikt, inga vänner osv osv. Vem skulle inte må dåligt av något sånt? Är det konstigt att tjocka mår bättre när de blir smala, när samhället behandlar tjocka som det gör? Varför är människor så obsessed med att ytan ska se hälsosam ut?

Det hela den kroppspositiva rörelsen försöker göra är att visa att tjocka människor inte är mindre värda ett liv än smala. Tjockdrottningen visar att hälsa och vikt inte har med varandra att göra, ett samband betyder inte en orsak.

636035028883258831-1817739021_odyssey5

Bokens budskap?

Annie skulle inte behöva tröstäta varje dag och må dåligt på grund av sin vikt om:

*Det fanns skitsnygga kläder oavsett storlek

*Mobbning bekämpades hårdare

*Människor struntade i att döma andra efter kroppsvikt

*Vården också slutade döma efter kroppsvikt

*Barn fick lära sig att alla kroppar är ok kroppar.

 

Om vi alltså ska gå efter boken Tjockdrottningen och anta att gravt överviktiga mår dåligt, kan vi se att det handlar om samhällets strukturer snarare än individers vikt?

Det är enklare att tjata på folk att banta än att jobba för ett förändrat samhälle, men det hade varit bra om fler hade kunnat se igenom det.

Bilder från:

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=101&artikel=6773524

https://www.theodysseyonline.com/why-you-should-choose-to-be-body-positive

Hushållsarbete är primitivt och meningslöst

I korthet: Det är helt onödigt att kvinnor måste lägga så mycket tid på hushållsarbete, och teknologin vad gäller hemarbete är primitiv och måste utvecklas. Att leva i de lägenheter och hus vi har och ha en idé om ”kärnfamilj” är också ganska primitivt.

 

Jag var på en studiecirkel i tisdags (där vi läser olika feministiska texter och diskuterar dem) och texten vi diskuterade om för tillfället var ”Women, race and class- the approaching obsolescence of housework: a working-class perspective” av Angela Davis från 1981.

DSC_1394

Så här ser det ut när jag läser!

Texten var verkligen inte så komplicerad som det verkar på titeln, utan första delen av texten använder Davis till att beskriva vilket meningslöst och hjärndödande jobb hushållsarbete är och andra delen av texten går åt till att hitta lösningar. Hon hade också skrivit om hemmafruideologins historia och rasismens påverkan och så vidare, men jag vill fokusera på just hushållsarbetet.

Davis skriver att de feminister som vill jobba för att kvinnor ska få lön för sitt hushållsarbete, eller de som jobbar för att män ska bli mer jämställda och göra lika mycket som kvinnor hemma, har fel fokus.

Hushållsarbete är repetitivt, otacksamt, tråkigt, jobbigt, evigt, isolerande, nedvärderande.

Kvinnor över hela världen måste lägga sina liv på att hålla hemmet i ett OK skick.

Blir det bättre av att de får betalt för det, undrar Davis? (OCH DET UNDRAR JAG MED MÅSTE JAG SÄGA.) Blir det bättre ifall det är män som gör arbetet istället för kvinnor? Klart ett kortsiktigt feministiskt mål måste vara att kvinnor slipper göra allt ensamma, men vill vi verkligen ha ett samhälle i slutändan där varenda människa har två arbetspass- ett på jobbet och ett hemma?

Davis’ lösning har två steg: Först behöver vi utveckla tekniken så att vi inte längre behöver göra hushållsarbetet på ett sånt primitivt sätt. Och sedan kan det finnas ”Teams of trained and well-paid workers, moving from dwelling to dwelling, engineering technologically advanced cleaning machinery, could swiftly and efficiently accomplish what the present-day housewife does so arduously and primitively”.

AngelaDavis

Angela Davis

Det där med tekniken håller jag helt med om! Jag har en smartphone som kan avläsa mina fingeravtryck och connecta med hela världen via internet och TV-apparaterna ser snart ut som ett papper man klistrar upp på väggen, MEN jag måste fortfarande gå runt med en blöt trasa och torka damm från bordsytor som om jag levde på 1800-talet? Hur är detta rimligt? Varför bryr sig teknologiföretag så lite om kvinnor och kvinnors tid men så mycket om teknik som män gillar så att vi har det här gigantiska glappet?

Nu får jag erkänna att det finns tvättmaskiner nu, det finns diskmaskiner, automatiska dammsugare och små handdammsugare. Men för det första är det bara mycket få som egentligen har råd att ha förenklande maskiner, och för det andra sparar de bara halva tiden ändå. Det som händer när man hittar på halvtidssparande maskiner är att man individualiserar problemet, precis som det som händer när man t.ex. fixar RUT-avdrag för hushållsnära tjänster. Vissa har råd och möjlighet, andra inte.

Därför tycker jag teknologin borde utvecklas så städning, matlagning o.dyl. gick snabbt och effektivt och inte behövde göras varje dag PLUS att det måste göras tillgängligt så det inte blir ännu en klassfråga.

Det jag inte håller med Davis om, däremot, är att ett team välbetalda och tränade städexperter ska åka runt och fixa allt hemarbete för folk. Om vi nu är överens om att hushållsarbete är tråkigt och otacksamt, kommer det vara det oavsett om det är skitenkelt. Så varför skulle vi ha folk som jobbar med detta permanent? Davis skriver ju själv att betalda städare inte heller tycker det är så jäkla roligt och meningsfyllt?

 

En lösning

Enligt mig är problemet att vårt samhälle inte är byggt för att förenkla för folk. Idén om att vi ska leva i kärnfamiljer är i sig ganska primitiv (från början av 1900-talet mer exakt när vi hade ett HELT annat samhälle), och den funkar inte ens eftersom folk ändå inte lever i dem. Men trots att den idén är helt opraktisk och ur tiden är alla våra hus och lägenheter byggda efter den, lagarna är formade efter den, arbetet, familjelivet OCH. HUSHÅLLSARBETET är format efter den! Att vi ska bo två och två i stora eller små hus tillsammans med några barn man ska ta hand om helt ensamma plus ha heltidsjobb på åtta timmar om dagen är ganska knäppt när man tänker efter.

Det är inte konstigt att det finns Facebookgrupper som ”Family living- the true story” där folk fotar sina stökiga hem eftersom det helt enkelt är orimligt att ha det städat hela tiden. För frågan kvarstår; vem ska städa och laga mat och plocka och tvätta och se till att hemmet är njutningsfullt att vara i?

homepage-shot

Ganska långt ifrån vardagshemmen, eller hur?

Varför bor vi inte i våningshus med var sina skitstora egna rum och några gemensamma rum där hushållsuppgifterna roteras? De som inte kan pga funktionsnedsättningar slipper, och alla slipper göra allt varje dag. Det kan väl inte vara så att alla nödvändigtvis helst vill leva såhär som vi gör, utan det är väl mest för att folk är för upptagna för att tänka att det finns alternativ?

Jag lämnar det till arkitekter att designa mer levbara levnadsbostäder och till teknologiutvecklare att designa effektivare sätt att hålla efter hushållsarbetet, det finns säkert massor jag inte ens tänkt på. Men Angela Davis’ text revolutionerade verkligen mitt sätt att tänka. Hushållsarbete i sin nuvarande form är primitivt och ineffektivt, och i förlängningen är även vårt sätt att organisera hur vi bor det.

Det måste finnas ett enklare sätt.

Bilder från:

https://thejosevilson.com/angela-davis-failures-leadership/

https://www.antheaturner.com/my-4-golden-rules/

Metoo- en mediedomstol?

I korthet: När förövare hängs ut med namn och bild, är det bra eller dåligt?

Hade visst tänkt skriva om den Internationella Kvinnodagen som var för exakt en månad sen nu! Har som en liten tradition att gå på något event då, vare sig det är en föreläsning, paneldebatt eller nån demonstration. I mars blev det Kulturhuset och de panelsamtal som skulle hållas där!

DSC_1218

Bild på panelen

Det första panelsamtalet var mellan Anna Hedenmo, Åsa Linderborg, Karin Olsson och Maria Robsahm. I princip handlade diskussionen (som blev sjukt hetsig ett tag) om ifall det var bra eller dåligt att förövare i och med #metoo hängdes ut med namn och bild i medierna. Hedenmo och Linderborg var båda mycket kritiska till att män som ”inte var dömda enligt rättsväsendet” skulle publiceras med namn och bild tillsammans med brottet han anklagats för. Enligt dem var det viktigt att vänta tills de hade blivit dömda av rättsväsendet för att sedan kunna skriva om dem, och poängterade att Fredrik Virtanens fall blev nedlagt i brist på bevis och därför var han ”oskyldig” enligt rätten vilket betydde att han inte skulle skrivas om som brottsling.

Maria Robsahm, som hade startat uppropet och Facebookgruppen #allavi med vid tillfället över 56 000 medlemmar, tyckte att journalisterna (även Karin Olsson) kidnappade #metoo-frågan och fick den att handla mer om personliga vendettor mellan tidningar som bråkade över vilka som gjorde rätt i rapporteringen och vilka som gjorde fel snarare än vad #metoo faktiskt skulle handla om; kvinnors frigörelse och upprättelse.

Karin Olsson tyckte att det var bra att namnen publicerades, för om inte de stora namnen hade publicerats (i USA och Sverige), hade det ens blivit en revolution? Hade någon brytt sig om det bara hade handlat om några okända Andersar som offentligheten inte visste vilka det var eller brydde sig om?

Jag ser att det verkar finnas en konflikt mellan en kvinnlig journalists identitet som kvinna och identitet som journalist, vilket gör att de inom #metoo har tvingats välja. Både Hedenmo och Linderborg verkade välja sin identitet som journalist och försöka vara så ”objektiva” som möjligt medan Robsahm, som helt och otvivelaktigt identifierade sig som kvinna och med kvinnorna i #metoo-uppropen, verkade tycka det var absurt att de andra koncentrerade sig mer på journalistisk etik än på systerskap.

Olsson verkade vara mer flexibel i sina åsikter och såg nog både det bra och det dåliga med båda sidor.

IMG_20180319_150833_185

Ser ni Robsahm som rättar till micken bakom mig? 

Själv vet jag att det förmodligen är bäst att se på saken som Olsson, eftersom det finns få saker som är svartvita. Och klart det är problematiskt ifall alla helt plötsligt ska bli dömda i allas ögon såfort de blir anklagade, det hade jag också tyckt ifall det hade handlat om något annat.

Men nu handlar det inte om något annat utan om kvinnor och kvinnor som äntligen hade en hashtag och en rörelse att kunna höras inom. I teorin är det förstås jättebra att vänta tills en objektiv domare och rättsväsende har beslutat ifall personen gjorde brottet eller inte, men i praktiken har vi ett rättsväsende som absolut inte står på kvinnors sida och speciellt inte när det gäller sexualbrott. Brott läggs ner ”i brist på bevis” oavsett om det finns meddelanden och bilder, kränkande frågor ställs av poliser, nämndemän utan egentlig kunskap om sexualbrott har makt att säga att ”kvinnan ljög”. Kvinnor anmäler inte brott eftersom de vet att det kommer läggas på hög, att ingen kommer tro dem och att de kommer få återuppleva händelsen bara för att få höra att det inte ledde till något.

Därför kan vi inte vänta på absoluta, fällande domar innan vi kan uttala oss om något. Enligt mig gjorde tidningarna helt rätt som outade förövarna, speciellt när valet stod mellan det och att hela saken skulle tystas ner ”i brist på bevis”. Hela anledningen till att #metoo ens existerar är för att rättsväsendet inte gör sitt jobb och att män kan bete sig vidrigt mot kvinnor utan att det blir några konsekvenser, så säg igen varför vi ska vänta på deras dom? Den här ”objektiviteten” som Hedenmo och Linderborg talade sig varma om existerar inte just nu, och valet står inte mellan att vara ”objektiv” eller ”subjektiv”, utan mellan att osynliggöra eller synliggöra. Därför älskade jag Robsahms alla inpass i debatten, hon hade inga lojaliteter mot tidningarna whatsoever och kunde därför tala friare.

Men vad tycker ni? Håller ni med mig om att förövare borde outas och outas tills de märker att ingenting de gör är hemligt, eller tycker ni det bara blir en pöbeldomstol av det hela?

Det finns ett till panelsamtal från kvällen som är lika intressant, men jag tar upp det i ett annat inlägg.

 

Läs mer

Maria Robsahm om paneldebatten

Anna Hedenmo om #Metoo

Åsa Linderborg om #Metoo

Karin Olsson om #Metoo

 

Angående ”invandrarkillar är våldtäktsmän”

Fick en kommentar på förra inlägget som påminde mig om en sak jag tänkt skriva om LÄNGE men inte hittat rätt tillfälle för det. Nämligen om huruvida det handlar om män/killar från andra länder än Sverige som är de som är gärningsmän för gruppvåldtäkter. Jag är inte blind, jag har sett statistiken och vet att invandrare är överrepresenterade i siffrorna. Sverige har en mycket liberalare syn på kön än länder som har ett t.ex. muslimskt styre, eller mer katolska länder vilket har stor påverkan.

Jag anser alltså inte att kvinnosynen är likadan överallt i alla länder, i hela världen. DOCK måste jag var tydlig med att det är översimplifierat, svartvitt och utopiskt att tänka att kvinnohatet och våldtäkter skulle upphöra ifall vi började utvisa (alla som inte är vita? Alla som inte talar svenska? Alla som kommer från vissa länder?), eftersom kvinnohatet har existerat långt innan flyktingar började komma från Mellanöstern och därför kommer existera oavsett om Sverige gör en USA och stänger gränserna eller inte.

usa-closed-borders-territory-as-protected-area-barbed-wire-american-policy-isolationism-ban-to-enter-protection-86042244

Varför måste folk vara så jävla svartvita? Varför går det inte att BÅDE inse att män som kommer hit har en skev kvinnosyn OCH inse att svenska män har en skev kvinnosyn och måste förändras? Män som har våldtagit bör utvisas, visst, men alla som skriker sig hesa om det skriker också om hur dumma feminister är som jobbar för jämställdhet i Sverige och vill sällan göra något för att förbättra situationen för kvinnor. De ”står på kvinnors sida” när det handlar om att kunna utmåla alla muslimska och ickevita män som kvinnohatare, men de kan inte stå på kvinnors sida när det handlar om att göra skolan mer jämställd för att tjejer ska slippa bli tafsade på där eller stötta kvinnojourer i deras arbete mot mäns våld.

Jag är intresserad av hur vi kan jobba mot mäns våld mot kvinnor PÅ DJUPET, eftersom det är ett gravt samhällsproblem som inte har några enkla lösningar. Det är såklart lockande med enkla lösningar, speciellt när det går ihop med ens andra idéer om att folk från andra kulturer helt enkelt inte är lika smarta som vita svenskar eller kanske är mer lika djur än vita svenskar, men om en nu tycker så hade det varit skönare om de hade sagt så rent ut istället för att låtsas att de brydde sig om jämställdhetsfrågan på riktigt.

Dessutom handlar det FORTFARANDE om starka könsroller och påhittade könsskillnader i våldtäktsmål där killarna varit invandrare, men idén att det ska gå att utvisa och ”outsourca” problemet är som sagt för simpel för ett sånt gigantiskt problem. Kvinnohat är globalt och rotat i alla religioner, den globala ekonomin (ja det är sant!!) och alla samhällen (på olika sätt) så därför måste också jämställdhetsarbetet vara lika mångfacetterat. Fattar ni hur jag tänker?

Varför gruppvåldtäkter sker

Igår skedde det ett försök till gruppvåldtäkt i Lund, fem killar mellan 17 och 18 års ålder som hade omringat en 15-årig tjej på Norra Kyrkogården i Lund. På samma plats har det tidigare skett överfallsvåldtäkter. Vi måste fråga oss varför detta händer.

För det är ingen slump att det sker gruppvåldtäkter, att det sker överfallsvåldtäkter, att det sker våldtäkter över huvudtaget. Hur skulle det kunna vara det, när det sker så systematiskt? Det finns en (eller flera) tydliga orsaker till dem, och de har även ett tydligt mål, annars skulle de inte ske eller hur? Det man kan veta är i alla fall att det inte handlar om sex, eller någons sexuella njutning. Det handlar heller inte om socioekonomiskt utsatta och frustrerade personer, för i så fall skulle kvinnor handla likadant.

 

En gruppvåldtäkt kan aldrig komma ut ur det blå, utan det måste alltid finnas starka krafter som ser till att den händer. De ingredienser som behövs för att en gruppvåldtäkt (eller en våldtäkt över huvudtaget) blir till är:

  1. Porrkultur

En porrkultur är en kultur som är formad av pornografi. Inom porren skapas en värld där män alltid är hårda och kåta, där mäns sexuella njutning är det enda viktiga, där kvinnor älskar att bli använda. ”Hatefuck” finns som en kategori inom porren, likaså ”gangbangs”, ”crying anal” och ”abused”, och om man tillbringar en stund varje dag med att titta på porr så normaliseras detta våld mot kvinnor ända tills man tror att gangbangs verkligen inte är något fel och att kvinnor älskar det.

  1. Könsskillnader

Nu menar jag inte de faktiska könsskillnader som finns mellan män och kvinnor (eller mellan barn), utan de skillnader mellan könen som är påhittade. Till exempel att männen är aktiva och kvinnor passiva, att män är starka och kvinnor svaga, att män är logiska medan kvinnor är känslostyrda. Att flickor ska gilla att vara fina prinsessor medan pojkar ska gilla fotboll och superhjältar. När skillnaderna blir så stora är det lätt för killar att se tjejer som en helt annan art, och inte alls precis lika mycket människor som de själva. När tjejer inte är samma människor som de själva blir det lätt att göra saker mot dem som de inte skulle gilla själva, eller göra mot en annan kille.

  1. Entitlement

Detta går egentligen in i de första två punkterna, men de hade säkert en känsla av att de som killar har rätt till saker (rätt till sex, rätt till snygga tjejer…), annars skulle de inte heller ha känt att de hade rätt till det de försökte göra. Det är också detta som leder till att tjatsex existerar, och att killar kan bli arga när de blir avvisade, och att tjejer blir tafsade på när de är ute och festar. Är det bara jag eller ser ni också att det är exakt samma mönster?

 

slide_10

Vad tycker ni om bilden, stämmer citatet att porr är teorin och våldtäkt praktiken?

Det finns alltså inte en enda enkel förklaring, som många verkar vilja tro. Det handlar inte om att vi måste utvisa invandrare eller se till att tjejer inte är ute ensamma eller ha fler poliser ute på stan, för inga av de ytliga åtgärderna kommer komma åt grundproblemet som ligger i dagens könsmaktsordning och ser till att tjejer inte är lika mycket värda som killar. Porrkulturen ser till att alla kvinnor avhumaniseras, de olika könsrollerna ser till att avhumaniseringen ens är möjlig, och killars entitlement ser till att de vill utföra sexuella övergrepp. Ser ni vilka starka krafter det handlar om? Lägg sedan till ett rättsväsende som inte står på kvinnors sida och flickors uppväxt som lär dem att lägga skulden på sig själva om något händer och vi har ett samhälle som aktivt hjälper män att förtrycka kvinnor genom sexuellt våld. Och det är så sjukt sorgligt.

 

Nästa inlägg kommer handla om vilket mål män/killar kan ha genom att utföra övergrepp och vad de leder till.

Att vara ciskvinna är inget privilegium

Jag har tänkt skriva det här inlägget väldigt länge, och har tänkt mycket på hur jag ska formulera mig utan att bli missförstådd. Det har blivit färre inlägg nu i mars eftersom jag har LÄST så vansinnigt mycket till skolan (får sämre och sämre syn lol), och parallellt med all läsning till skolan har jag läst massor kring de konflikter som finns inom feminismen idag, och just nu är det frågan om kön som många är oense om.

Jag tycker det är ganska simpelt. Antingen anser en att kön är något som sitter i huvudet- något en bara känner; ”säger jag att jag är något så är jag det”. Eller så anser en att kön bara är något biologiskt, t.ex. ”enda anledningen till att jag är kvinna är att jag har en kvinnokropp och ingen identifikation i världen kan ändra på det”. Vissa tycker alltså att kön inte har något med biologi att göra, och det tycker jag är förståeligt att ingen vill bli placerad i facket ”kvinna” eller ”man” när de är så jäkla begränsande och straffar ut dem som avviker.

DSC_1210

Jag på Kulturhuset i Stockholm (kommer i nästa inlägg)

Som radikalfeminist tycker jag dock att hela anledningen till att vi ens har förtryck- kvinnoförtryck, rasism, funkofobi osv handlar om människors biologi, och därför går det lika lite att vara ”könsblind” som det går att vara ”rasblind”. Män och kvinnor ser olika ut precis som svarta och vita människor ser olika ut, men om det ena inte är rasistiskt att påpeka, varför är det andra transfobiskt?

Jag läste ett blogginlägg av ”Ensam mamma röker” förra veckan, som hette ”Om en feminism som inte kan diskutera kön- Trans och tusen frågor”. Hon skriver:

”I att kön tveklöst finns och är något beständigt. Plötsligt jobbar vi med nån form av könad själ eller psyke. Det gäller bara att välja vilken kategori man känner för. Betyder det, rent teoretiskt att vi alla skulle kunna välja samma kön fast vi ser olika ut? Finns det då några könsskillnader i samhället och världen?

När patriarkatet samtidigt drabbar olika minoritetsgrupper vet kvinnor att något händer, när vi blir just kvinnor. När puberteten gör sig synlig och kroppen förändras, då förändras också vår ställning i världen och andras blick på oss. Det är när kvinnligheten blir fysisk som det verkliga helvetet börjar. Är det då så enkelt som att säga att:

Ja! Och trans-kvinnor är också kvinnor!”

Är det samma erfarenhet att råka ha en kropp och få ta konsekvenserna utav det som att innerligt önska sig den? Går det verkligen att välja in sig själv i en grupp som dras med en historia av förtryck? Delar du verkligen kvinnors erfarenheter om du inte växt upp som flicka?”

Och jag vet vad jag skulle svara på dessa frågor; att själen eller hjärnan inte alls är könad, utan bara är, och att det enda vi har som bestämmer vilket kön vi är bara är en kropp. Jag skrev i ett instagraminlägg (som jag förväntade mig få kritik för, men allt sånt har uteblivit?) att alla med vulva föds in i förtryck och alla med penis föds in i privilegium, och det är den vetskapen min feminism utgår ifrån.

 

Därför är jag djupt oroad över ett klimat där kvinnor, som kallas för ”cis”, inte får ha tolkningsföreträde över vad en kvinna är, och att de inte får ta största platsen i feminismen utan måste ”backa” för att personer med färre ”privilegier” (alltså transpersoner) ska få höras mer. Men vilka privilegier är det ”cis”kvinnor har? Hur kan det någonsin vara ett privilegium att födas i en kropp som bär på ett förtryck, vilket detta förtryck än är, bara för att det finns de som gärna skulle vilja ha den kroppen och det förtrycket?

DSC_1212

Om någon kallar mig för ciskvinna, betyder det att den menar att jag känner mig bekväm i att vara kvinna med allt vad det innebär, men vilken kvinna är det egentligen? När jag var liten var jag övertygad om att jag borde ha blivit född som pojke, gör det mig till trans eller bevisar det bara att könsrollerna är så snäva att barn inte har något annat val än att identifiera sig som något annat för att få chans att slippa dem?

Det kan aldrig vara ett privilegium att vara född i en tjejkropp, och den vetskapen är hela grunden till feminismen.

50 shades of Grey glorifierar stalking

I korthet: E.L. James tjänar på att använda idéer som redan finns i patriarkatet handmata dem till nya generationer tjejer som inte får lära sig se igenom det.

2

Förra veckan har jag förutom att börja plugga igen, också haft en liten minikampanj för att kritisera uppföljaren till 50 shades of Grey som går nu; 50 shades freed. Det har tagit mig en HEL vecka innan jag kunde sätta mig och skriva detta, hade glömt hur jäkla stressigt det var att plugga?! Speciellt som jag, om en vill läsa alla texter och köpa alla böcker. Om inte jag hade älskat genus hade jag gått och dött vid det här laget.

I alla fall var jag och satte upp dessa posters på en biograf här i centrala Stockholm i förra veckan:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Och lade ut dessa flygblad med samma budskap (det var jättekul):

IMG_20180220_154123_149

Tanken var att eftersom filmen är så jävla populär och tjejer i de tjejgrupper jag är med i på Facebook (och av det jag ser på andra sociala medier) älskar den, tycker den är romantisk och fin och ett riktigt föredöme för romantiska relationer, så måste någon komma med ett annat perspektiv. I alla feministkretsar jag känner till talas det om filmen som något som glorifierar sexuellt våld och groomar unga tjejer till att åtrå ”dominanta” män, det finns massor med bra argument och diskussioner kring det problematiska med hela bok- och filmserien. Dock är allt internt. I all debatt kring Kajsa Ekis Ekman och transfrågorna ser jag att fokuset (inom feminismen just nu) inte har legat på att kritisera några populära filmer som ändå måste kritiseras. Det är förstås sjukt viktigt med internkritik, men jag undrar varför just feminismen lätt hamnar i att stanna vid internkritik? Det blir kanske lätt att glömma att det pågår en värld utanför den ”feministiska världen” där saker som avhandlats för länge sedan fortfarande gäller.

Bland dessa saker som avhandlats för länge sedan av feminister finns till exempel romantisering av stalking. Det är lite chockerande hur tjejer fortfarande får lära sig att det är hett med en kille som inte ger upp trots att han får ett nej, det är så jävla romantiskt när killen följer efter och köper saker och säger att han dör utan henne och gör allt detta helt utan att behöva ha något slags gensvar från henne. Hon behöver liksom bara existera, och vara söt och snygg, för att hans åtrå ska VÄCKAS TILL LIV och INTE GE SIG förrän den är tillfredsställd. Vilket privilegie att vara objektet för hans kärlek.

Jag skriver objekt, eftersom ett subjekt skulle ha känslor värda att ta hänsyn till.

Detta är till exempel det som händer i 50 Shades of Grey-filmerna. Det är bokstavligt talat ren stalking. Det är alltså bokstavligt talat ännu en generation tjejer som inte får lära sig att se igenom se igenom dessa försök att göra dem till objekt i deras egna ögon.

Det spelar ingen roll att det är en kvinna som skrivit böckerna. Patriarkatet är en ideologi, och en ideologi förs ju vidare genom alla som känner att de har något att vinna på att föra den vidare. Eller som kanske inte reflekterat över att de ens för den vidare genom sakerna de gör. Och E.L. James har ju jävligt mycket på att vinna; hon använder ju och reproducerar patriarkatet för att skriva bestsellerböcker som i sin tur handmatar kvinnor och tjejer världen över med patriarkatets knäppa idéer om att en man inte behöver lyssna på en tjejs signaler och sånt.

Det är alltså inte E.L. James som skapar problemet, utan hon använder bara ett redan existerande problem och paketerar det i en sexig roman och glossar över det med helikoptrar, diamanter och lyxiga bilar. Det är liksom bara samma gamla berättelser som serveras om och om igen, om mannen som en stark ensamvarg och en ung osäker kvinna vars osäkerheter utnyttjas, vilket är rent ut sagt förjävligt i en värld där män åtrår unga kvinnor mest av allt (för att inte tala om BARN på 15-16 år) och där ”teen porn” är en av världens mest sedda porrkategorier. Varför måste kvinnan alltid vara så ung som möjligt? Så oskyldig och så oerfaren som möjligt? Varför kunde inte James skriva om en kvinna på 50 år (som hon SJÄLV är till exempel) som har en hel massa kunskap och självsäkerhet? Jo för att det inte är PATRIARKALT nog. Den patriarkala fantasin handlar ALLTID om en ung, söt och oerfaren tjej. Alternativt en 25-åring med stora bröst och rödmålade läppar (hora/madonna-diktomin, någon?).

Nästa gång ni frågar er hur i all världen en tjej hade kunnat stanna med en våldsam, stalkande och psykiskt nedbrytande kille TROTS alla varningstecken kan ni ju titta er runt och se vilka krafter den tjejen måste slåss emot ensam. Tänk er att marineras sedan barnsben i hur romantiskt det är med svartsjuka och att vara så åtråvärd att killen minsann inte kan stå emot, och tänk er att leva i en värld där människor som filmmakare, företagsägare, reklammakare, artister, konstnärer och till och med författare jobbar de hårdaste de kan för att kränga på oss den bilden. Människor tjänar sitt levebröd på att göra tjejer till objekt, och vi sitter och ojar oss över konsekvenserna?

”Varför går hon inte bara” ”VARFÖR SER DU INTE SAMHÄLLETS DEL I DET HELA?” Det blir extra läskigt eftersom 50 Shades-trilogin utvecklades utifrån en fanfiction om Twiligt, och som vi alla vet är Edward Cullen KUNGEN av stalking.

Kan vi snälla få lite kritik och analys på filmer som 50 shades freed? Det handlar inte om att skamma dem som gillar dem. Kvinnor (och jag) gillar allt möjligt som egentligen är patriarkalt. Det är det det hela handlar om, att patriarkatet inte alltid känns som ett förtryck. Ibland känns det nice och fint och fräscht, att till exempel köpa smink och raka underlivet och ha BDSM-sex. Det finns ingen motsättning i att gilla något och att ändå se att det är patriarkalt.

Om jag nu börjar jobba med skolor (nu lutar det lite mer åt genusforskning…) blir detta bland det första jag skulle ta upp, för ju fortare tjejer får verktyg att se igenom de här försöken att grooma dem att gilla patriarkatet desto bättre. Att hoppas på att populärkulturen ska förändras är nog för mycket, på grund av hur lukrativt det är att jobba aktivt på att upprätthålla patriarkatet.  Därför måste vi börja i andra änden.

Kvinnor kan inte bli statsministrar

I korthet: Kvinnors privata liv och yrkesliv begränsas av män genom hela livet, och vi måste avslöja det för att kunna förändra det.

Jag skrev ett inlägg, som ni kommer ihåg, om filmen Dolda Tillgångar och kom fram till att kvinnorna i filmen var helt medvetna om vilka begränsningar de hade som svarta kvinnor, samtidigt som vi idag får höra att vi kan göra precis vad vi vill (generellt, i Sverige). Problemet är bara att det inte ser ut så i praktiken; kvinnor kan inte alls bli vilka de vill! Det finns bara ingen explicit lag som säger det, och eftersom vi då inte har något konkret att kritisera  och jobba emot kritiserar vi istället oss själva och undrar varför vi inte kommer lika långt som män kan göra trots att det inte finns några synliga hinder. Psykisk ohälsa bland tjejer och kvinnor ökar, vi blir utbrända i större utsträckning, vi går helt enkelt under i gapet mellan vad vi får höra att vi kan göra och vad vi egentligen kan göra.

Så jag har satt ihop en lista på saker kvinnor inte får eller inte kan göra! En av feminismens viktigaste arbete idag är att peka ut vilka osynliga hinder kvinnor har, för endast om vi ser dem kan vi förändra dem. OBS! Listan ska inte ses som bokstavlig, utan tänk bara kring varje punkt, stämmer det i praktiken? Varför/varför inte?

1. Kvinnor kan inte bli statsminister.

Vi har aldrig haft en kvinnlig statsminister, och det verkar inte hända heller.

2. Kvinnor kan inte vara politiskt aktiva.

Kvinnor som är politiskt aktiva utsätts för sexuellt våld, hot av sexuell karaktär, de blir utsatta för drev och hatmobbar ända tills de slutar.

3. Kvinnor kan inte vara partiledare.

Av samma anledning som ovan.

4. Kvinnor kan inte vara VD:ar.

Män hjälper andra män att nå höga positioner och förbiser kvinnor.

5. Kvinnor kan inte festa ute på klubbar.

Gör vi det blir vi utsatta för sexuellt våld, sexuella övergrepp, hot om våld, rädsla.

6. Kvinnor kan inte ha one-night-stands med män.

Det blir inte skönt, vi riskerar sexuellt våld och sexuella övergrepp, vi riskerar graviditet.

7. Kvinnor kan inte gå på gympan.

Tjejer skolkar från gympan på grund av att killar tar all plats, att killar kommer in i omklädningsrummet, badar inte på grund av kroppskomplex, på grund av mens, osv.

8. Kvinnor kan inte sporta professionellt.

Kvinnors sport satsas inte på, de får inte tillräckligt med lön för att sluta med sina heltidsarbeten, kvinnor måste ta hand om sina barn så de får mindre tid över till sporten.

9. Kvinnor kan inte bli journalister.

Se punkt 2.

10. Kvinnor kan inte bli elektriker, byggjobbare, byggmästare, snickare, svetsare osv.

Jargongen inom mansdominerade yrken är ofta kvinnohatisk och utestänger kvinnor, vilket gör att de antingen aldrig börjar inom yrket eller slutar ”självmant”.

11. Kvinnor kan inte vara elever.

Tjejer i skolorna utsätts för sexuellt våld, en av de vanlgaste platserna att bli utsatt (både grundskola och gymnasium).

12. Kvinnor kan inte bli konstnärer, musiker, bandmedlemmar, punksångare osv

Kvinnor ses som allmänt sämre på att vara genier och bra med instrument och konst, och blir ofta bortvalda som musiker och bortglömda som konstnärer.

Förstår ni vad jag menar med att alla dessa hinder är osynliga samtidigt som de är starka? Hur ska vi kunna förändra något av detta om vi envisas med att lära ungdomar att det inte är någon skillnad mellan killar och tjejer, och att bara alla jobbar tillräckligt hårt kan de göra vad de vill? Istället behöver vi ge andra förklaringar till varför tjejer pluggar hårdare men får lägre lön än killar, till varför killar kommer längre i yrkeslivet än att tjejer bara behöver ”jobba hårdare” eller ”våga mer”. Feministiska teorier är verktyg som behöver användas till att flytta skulden från sig själv till de män som hindrar en. Till exempel: kvinnor slutar inte som journalister eftersom de inte jobbar tillräckligt mycket för att orka stanna kvar, utan för att det finns män som skickar dem våldtäktshot på mejlen. Och det måste vi kunna avslöja, och visa på vad som hindrar kvinnor från att leva på samma villkor som män.

Dessutom, om vi ska ta in alla #metoo-upprop i beräkningen så är följande yrken såna som kvinnor inte kan jobba inom ifall de inte vill bli utsatta för sexuella trakasserier och våld:

Akademiker, bilskollärare, byggare, dansare, diplomat, fotograf, fackarbetare, florist, arbetare inom försäkring, IT, jurist, konstnär, läkare, lärare, prostituerad, socialarbetare, skådespelare osv.

Kvinnor har så mycket begränsningar och hinder runt sig, och deras möjligheter att avancera över huvudtaget i samhället krymper för varje man som förbiser deras kompetens eller tafsar. Hur kan någon säga att kvinnor kan göra allt som män kan (ofta lägger de till att Sverige är helt jämställt)? Tjejer kan inte ens gå till förskolan utan att jämnåriga pojkar säger att tjejer är töntiga och dåliga. Hur kan någon säga att Sverige är jämställt när tjejers kamplusta sågas av vid fotknölarna sedan förskoleåldern och ibland även tidigare? Jag skulle kunna fortsätta nämna saker kvinnor inte kan göra sida upp och sida ner, och det är något jag tänker fortsätta göra eftersom vi kan inte fortsätta låtsas som att kvinnor och män har lika utgångspunkter och möjligheter. Allt måste utgå ifrån kvinnors begränsningar, allt från lagar och samhällsreformer till arbetsplatsgenomlysningar och skolbyggnationer.

Och när vi väl medgett hindrena för kvinnor frågar vi oss- varför? Och sedan, när orsaken är klar, frågar vi oss- hur förändrar vi detta? Och sedan, när förändringen är gjord, måste vi fråga oss- hur ser vi till att förändringen håller i sig? Men förändring är inte möjlig ifall vi inte ens medger själva grunden, att män aktivt förtrycker kvinnor genom sexuellt våld och ignorans. Ja, även i Sverige.

Liberalismens björntjänst

I korthet: Kvinnor behöver veta sina begränsningar för att kunna kämpa emot dem.

eb937caf-8883-4123-a327-a6d700dd0215_COVER_SV

Mary, Katherine och Dorothy

Jag såg Dolda Tillgångar (Hidden figures) igen igår kväll, hade glömt hur bra den var. Gillar ju Kevin Costner och här spelar han ju den ultimata Good Guy så här är han extra lätt att gilla hehe. I korthet handlar den typ om en superbegåvad svart flicka (Katherine)  som växer upp och blir en svart kvinna som jobbar på NASA tillsammans med 2 andra som är hennes vänner. Sen avancerar de och blir superviktiga för månlandningen osv. De flesta har nog sett den och vill inte spoila för dem som inte gjort det än! 🙂

Katherine får alltså avancera till en ny grupp med en annan chef, och där alla är vita förutom henne vilket märks. Men hennes chef, som egentligen beskrivits som en butter gammal surgubbe av hans kollega/assistent, gillar henne eftersom hon är så smart och ger henne mer mandat och litar på henne. Han blir alltså hennes allierade.

Det är en tydlig skillnad mellan vita män och vita kvinnor- männen är både de elakaste förtryckarna och de bästa allierade medan kvinnorna verkar vara mer obrydda om de svarta kvinnorna och helt ärligt kalla. ”Jag gör bara mitt jobb” ”Det är så det är”, deal with it typ. Det är detta jag tänkte diskutera i inlägget. I en scen där Dorothy pratar med en vit kvinna (som jag antar står närmre högste chefen än henne) märks det att de inte är allierade. Dorothy sätter vita kvinnor i samma position som hon sätter vita män- i positionen som förtryckare.

Är vita kvinnor i filmen mindre känsliga för huvudpersonernas förtryck eftersom de tänker att de också är förtryckta, och eftersom de accepterar det borde alla göra det? Det skulle betyda att de inte ser skillnad mellan sig själv och typ Dorothy (en av huvudpersonerna).

Tänker de att om svarta kvinnor får större rättigheter så försvinner det lilla framsteg de själva har gjort inom arbetslivet? Det skulle betyda att de ser svarta som rivaler. I så fall gör filmen det jag verkligen hatar att filmer gör och det jag verkligen hatar med patriarkatet; att de sätter kvinnor mot varandra och skapar internaliserat kvinnohat och rivalitet.

Eller är det så att män, i egenskap av att vara vita och män (speciellt på den tiden) hade så stort maktövertag att de helt enkelt kunde kosta på sig att vara generösa mot mindre privilegierade? Både vara generösa och riktigt elaka, i och för sig. Kvinnorna var ju inte extrema åt varken ena eller andra hållet. Det skulle betyda att kampen för rättigheter var/är beroende av män med makts välvilja, att de ska känna sig som Kevin Costner och vilja lyfta upp istället för att trycka ner. Det är inte heller något bra.

Eller behöver vi komma ihåg att detta faktiskt bara är en film med ett visst perspektiv eftersom den är skapad av någon med ett visst perspektiv, och därför inte lita helt på kameran? Det kan vara så att filmen förbiser kvinnor som hjälper andra kvinnor eftersom den inte förväntar sig det. Det är ju det som andra gör, påstår att kvinnor bara är taskiga mot varandra istället för att se hur många kvinnor som inte är det. Men kameran ska ju vara Katherine, Dorothy och Mary (fast mest Katherine) och bara visa oss det de ser så vita kvinns kanske verkligen inte brydde sig om dem och deras förtryck.

Varför tror ni att det är en vit man i maktposition som blir Katherines största allierade?

Sedan tänkte jag på 3 saker till:

  1. Alla kvinnors skor är pumps med klack. Flera gånger visar filmen hur hindrande skorna är; de fastnar i galler och är obekväma att springa i. Klackskor är än idag obligatoriskt på många arbetsplatser, och är ett konkret sätt att se hur kvinnors utseende värderas mer än deras bekvämlighet. Tjejer idag har alla möjliga obekväma saker på sig som killar inte har, och det gör att tjejers fokus ligger kvar på kläderna och kroppen. Obekväma skor går inte att ignorera.
  2. Ryssar och Ryssland målas som vanligt upp som den Stora Hotande Fienden, vilket kan förklaras av kalla kriget och tidsandan men ändå är mycket tröttsamt eftersom det är en trope som återkommer i film efter film även i nutidsfilmer och hela tiden styr bilden av Ryssland som ett land med hotfulla män och sexiga kvinnor. Är så jävla trött på bilden av Ryssland som amerikanska filmer sprider.
  3. Filmen gjorde ett bra jobb de första 5 minuterna med att måla upp en bild av hur USA (West Virginia) såg ut från en svart kvinnas perspektiv år 1961, vilka begränsningar och vilka möjligheter som fanns. Framför allt hur medvetna de var om även begränsningarna. Idag får tjejer inte veta några uttalade begränsningar, utan får istället höra att de kan bli vad som helst och göra vad de vill bara de jobbar hårt. Jag vet inte vilket som är värst, att tydligt veta om vad du kan och inte kan göra, eller tro att du kan göra allt men i praktiken inte kunna det?

Jag tror att endast genom att nämna begränsningarna högt går det att börja förändra dem. Försöker vi att inte låtsas om dem blir de bara osynliga istället, så viktigt feministiskt arbete är att visa och visa och visa vilka faktiska begränsningar kvinnor idag har. Har liberalismen gjort oss alla en björntjänst?

Bild från: https://www.sfanytime.com/sv/movie/21674/hidden-figures

Ny bloggheader

Jag är ingen koketterande person egentligen, så ångrar lite att jag råkade lägga huvudet på sned på bilden. Men nu blev den så här och det får vi vara nöjda med! Vad tycker ni? Jag försökte få den att se så lik ut min förra header som möjligt, bara uppdaterad frisyr eftersom min stackars lugg har växt ut för länge sedan. Helt omöjligt att försöka härma posen, dock. Sedan fick jag inte sitta på trappan hur länge som helst heller, annars hade vi nog hållit på hela dagen med att försöka få den exakt.

För övrigt sitter jag och filar på en debattartikel, men lade upp mina argument i en diskussionsgrupp och den blev totalt SÅGAD av de flesta fastän de tyckte idén var god (vilken idé det är får ni veta sen!!). I min värld är allt ganska ~logiskt~ och lite för spikrakt, så det känns ”bra” när folk påminner mig om att världen också är befolkad av människor som tycker… helt annorlunda än jag. Vilket är synd, eftersom jag tror på tanken att bara alla valde sitt expertisområde och höll sig till det skulle vi ha en mycket bättre värld. Eller?

Jag har i alla fall reviderat artikeln nu och behöver bara fila lite till på den.

Imorgon kommer min hemtenta i genusvetenskap på temat ”Familjen”, det blir roligt med utmaningen det kommer bli att skriva den! Har saknat skolan så, så mycket.

cropped-20170319_15365634

Min gamla header

Nr4

Den nya headern!