Feb 19

Subjektspositioner skapar våldsamma pojkar

I korthet: Det som avgör barnens beteende är vilka identiteter de ser är acceptabla att anta.

Jag tror den absolut viktigaste frågan när det gäller barn och jämställdhet, är subjektspositioner. Ett ord jag kom över helt random i en kursbok och som jag spunnit vidare på och märkt hur användbart det är.

En subjektsposition kan man säga är en identitet som en människa kan anta.  I boken handlade det om diskurs, men man kan använda det på hela samhället. Alltså: Jag tror att den absolut viktigaste frågan när det gäller barn och jämställdhet handlar om vilka identiteter som är tillgängliga för dem i samhället.

För hur kommer det sig, att t.ex. pojkar med ADHD kan springa runt och knuffas och välta saker medan flickor med ADHD blir inåtvända och sätter sig längst bak i klassrummet utan att märkas? Både flickor och pojkar kan ju ha samma slags funktionshinder. Och hur kommer det sig att pojkar som växer upp i ett våldsamt hem själva i stor utsträckning blir våldsamma medan flickor inte blir det? När jag jobbade på olika förskolor och skolor fanns det alltid vissa pojkar som förstörde de andras lekar, drog flickor i håret och var allmänt utåtagerande, och pedagogerna hade alltid olika förklaringar. Han har ADHD. Hans föräldrar har skilt sig. Pojkar har mer testosteron. Flickorna mognar snabbare.

Ingen av de här förklaringarna är tillfredsställande, men det är ju uppenbart att flickors självförtroende bryts ner i takt med pojkars utåtagerande beteende och det måste bero på något.

Inom genusvetenskapen brukar man prata om könsnormer, genus, könsroller och så vidare, men inget av dem orden förklarar de individuella skillnaderna inom gruppen pojkar. Alla pojkar skriker ju inte rakt ut i klassrummet eller fäller andra på fotbollsplanen, eller hur? Och alla flickor sitter inte tysta och passiva. Och det är här subjektspositioner kommer in. När man tittar på ett barn kan man ofta se vilka identiteter som har visat sig möjliga för det, för ett barn är inte gammalt nog att kritiskt granska och kunna ställa sig utanför eller göra sig en egen subjektsposition.

Vilka subjektspositioner är tillgängliga för barnen? Är den fråga man måste ställa sig när man ställs inför bråkande, störande pojkar (jag skriver pojkar eftersom det är den gruppen som generellt är mest utåtagerande). Att säga att det handlar om ”testosteron” eller ”biologi” eller någon annan förklaring är ju att säga att det inte går att förändra. Och om det inte går att förändra pojkars beteende, så är det enda rimliga att separera dem från flickor så flickor kan få ha en uppväxt utan att bli tafsade på i skolan och få håret draget i. Men vi separerar dem inte, och det kan antingen bero på att vi inte bryr oss om flickors skolsituation eller att vi verkligen tror på att det går att jobba med förändringsarbete och lyckas. Det finns bara de 2 positionerna man kan ta i den här frågan.

Det jag menar med möjliga subjektspositioner är allt det som presenteras som möjligt för barn. Flickor kan ha vackra smala dockor, barnprogram med prinsessor, en mamma som kanske tar hand om allt hemma, en storasyster som sminkar sig, sångerskor som sjunger om kärlek i fina kläder. Är ett vanligt exempel. Allt, allt barn ser som de kan identifiera sig med är en möjlig subjektsposition för dem. Ett annat supertydligt exempel är en pojke jag jobbade med som hade npf, som tillbringade hela lektionerna med att antingen springa runt barfota i hela skolan och gömma sig, eller springa runt i klassrummet och ”kasta eldstrålar” med ljudeffekter och allt. Varför gjorde han så, medan en flicka i klassen som också hade npf satt och räckte upp handen hela lektionen när hon inte heller förstod uppgiften? De hade helt olika sätt att förhålla sig till sånt som var svårt.

Samhället ger pojkar identiteter som Superman, Ben 10, Blixten McQueen, alla stora fotbollsstjärnor och hockeyspelare, som alla är aktiva, högljudda, och inte drar sig för att använda ”rätt” slags våld. Det finns också t.ex. ”nördig”, som i något av de manliga genier som är en vanlig bild i TV-rutan, osv osv. Sådana är de subjektspositioner som finns för pojkar. Flickor får oftast nöja sig med en biroll till den manliga huvudrollen, och i grunden finns det bara 2 kategorier för flickor. Snygg eller ful (Naomi Wolf och Gail Dines är två som skrivit om detta).

Subjektspositionerna baserar sig förstås på könsrollerna i samhället; vilka roller som är acceptabla för pojkar och flickor att ta. För pojkar är det acceptabelt att vara våldsam eftersom identiteterna som är tillgängliga för dem säger så, medan flickor kan bli mobbade eller utstötta på grund av samma beteende. Barn lär sig fort vilka beteenden som är acceptabla eller inte, och de håller sig till dem eftersom inget barn vill vara ensamt.

Det är upp till vuxna att skapa fler subjektspositioner för barn, radera ut de våldsamma och passiviserande tills de är gamla nog att förhålla sig kritiskt till dem (vill jag förbjuda pang pang-filmer och Barbiefilmer? Absolut). Skolan har ett jämställdhetsproblem och det räcker inte hela vägen med de okönade insatser som redan görs.

Och det här är själva anledningen till varför man brukar säga att representation är avgörande.

Feb 15

Om mig

Har skrivit en lista längre ner, så den som inte orkar läsa så långt kan skrolla ner dit!

Lade ut en fråga på min Instagram (regina.zaitzova för er som inte följer mig där) ifall nån var intresserad av att läsa ett inlägg om bara mig och många sa ja 🙂 Har tänkt på vad jag ska skriva i ett par dagar nu, det finns jättemycket jag skulle kunna ta upp om mig själv. Men kortar ner och har mest tagit upp det som har med min feminism att göra!

Jag skriver inlägg här på bloggen av två anledningar: jag vill bli bättre på att skriva, och jag tycker att jag faktiskt ändå har viktiga saker att tillföra. Jag tillför inget helt nytt förstås; när jag började läsa på allvar om feminism så insåg jag att alla teorier, alla idéer, allt redan fanns för typ 40 år sedan. Så jag tycker inte jag eller någon annan idag kommer med något helt ”nytt”, utan man tar de idéer som redan finns och applicerar dem på 2019. Typ så. Men det kräver att man har tid att läsa och sätta sig in i de redan framtagna idéerna, och det är exakt det jag har; både tid och intresse att läsa.

Man kan säga att när jag flyttade från Stockholm till Björneborg (älskar, älskar Värmland!) så började jag verkligen tillåta mig själv att vara autistisk. Och inte bara på de ”negativa” sätten man oftast tänker på när man hör om autism, med meltdowns och ångest, utan det här som är riktigt fantastiskt med att ha autism. Tänk att du har ett specialintresse, och att du sen får hålla på med det obehindrat, hela dagen, i all evighet, för alltid. Det är så jag känner när jag läser en bok och kommer på hur saker hänger ihop, eller när jag kan skriva om saker jag kommer på, och när jag får plugga om det, och diskutera det. Jag kan verkligen lägga all min energi på det jag tycker är roligt. Det här är ju anledningen till att autister visst är och alltid har varit viktiga.

Men hittills har jag bara slösat bort så många år, hela min barndom och ungdom, på att försöka passa in i den snäva kvinnorollen som samhället har skapat. Och till slut lyckades jag förstås, lite för bra, vilket egentligen är det sorgligaste som finns. För kvinnor, och speciellt autistiska kvinnor, finns egentligen bara två alternativ i patriarkatet som är att antingen bli hysteriska psykfall (genom historien har massor av kvinnor låsts in på mentalsjukhus), eller kväsa sin person helt. Och det sistnämnda gjorde jag, och precis som så många andra unga tjejer sålde jag sex, hade destruktiva förhållanden, hamnade i BDSM-världen i flera år, jobbade som strippa, och jag är bara tjugotre.

Det jag vill säga är att så många fler än jag har exakt samma erfarenheter, men ändå känner man sig så ensam medan det pågår. Man känner sig ensam eftersom man är bortkopplad från resten av kvinnlighetens historia, som kan ge en alla verktyg man behöver för att förstå, processa, komma ur, känna ilska istället för uppgivenhet. Så många innan mig har ju gått igenom samma saker, och om man läser det de har skrivit och sagt och tänkt kan man plötsligt lägga ihop alla pusselbitar. Och därför älskar jag feminism.

Tycker allmänt feminister är så coola, det går aldrig en dag utan att jag läser om någon demonstration, en bra text, om systerskap in action, om feminister som jobbar inom juridik och i alla möjliga yrken, och önskar så att jag hade hittat hit tidigare, eller att jag hade växt upp med vuxna runtomkring som hade den här analysen.

När jag var 21 kom jag på att jag själv vill jobba med feminism i skolor, för hade jobbat som vikarie och sett hur tjejers självförtroende trycktes ner tidigt och med vilka simpla metoder man skulle kunna låta dem växa som personer lika mycket som killarna. Det kan räcka med bara rätt vokabulär, att inse att felet inte ligger i en själv utan i samhället. Det skulle göra att tjejer blir arga över oförrätter och får kraft att säga ifrån istället för att bara internalisera dem. Killar ska inte heller behöva vara våldsamma eller ha dåligt med empati, med lika enkla medel skulle man kunna ge dem tillgång till så mycket mer mänsklighet än Superman och Batman tillåter dem. Så jag började plugga genusvetenskap, samtidigt som jag fick min diagnos autism. Som jag märkt är så himla häftigt att ha och som jag lovar behövs mer av.

Det är ju så att någon som har ett brinnande intresse för något och har som roligaste hobby att försöka förstå saker, den kommer till slut lyckas förstå saker. Helt enkelt. Jag har varit feminist sen jag var 19 år och sedan dess läst allt jag kommit över, det började med olika bloggar för att nu vara existentialism och fenomenologi som har mycket mer än man tror att göra med feminism. Det här är väl bara intressant för mig själv, men filosofi är oerhört viktigt för att kunna utvinna de väsentliga frågorna inom feminismen, vilket är det jag håller på med just nu. Eller försöker. Till exempel är frågan om ekonomi en sådan kärnfråga, och om man tänker att kvinnors ekonomiska problem ska lösas genom att de sparar i fonder och har ett ”fuck off-kapital”, så har man inte kommit till kärnan som är hela det samhälleliga ekonomiska systemet. Varför existerar pengar? Är en sådan väsentlig fråga.

Det jag menar är att den feministiska rörelsen ständigt bör hålla 2 nivåer där den ena är ”marknivå”; dvs anordna demonstrationer mot poliser som frias för våldtäkt samtidigt som kvinnan han drogade och våldtog blir anklagad för droganvändande för att ta ett aktuellt exempel… men även den mer övergripande nivån är viktig, dvs. frågan om varför sker överhuvudtaget sexuellt våld? Och det är där jag vill lägga mig, eftersom det tydliga och konkreta redan existerar medan man för att gripa tag i och konkretisera abstrakta frågor behöver ett annat arbetssätt som funkar bättre för mig.

Jag skulle aldrig kunna jobba på en kvinnojour eller hjälpa kvinnor juridiskt eller något så konkret (även om jag hemskt gärna skulle vilja), men eftersom jag ändå vill jobba med feminism (som är en viktig fråga för klimatet också!) får jag försöka hitta andra sätt. Kolla under punkt 5!

Tolv fakta om mig

  1. Jag bor i Björneborg

Som jag skrev längre upp. Björneborg är en pytteliten by med en pytteliten sjö och pittoreska villor runtom. Jag bodde i Stockholm, men helt ärligt är en egen liten lägenhet här det bästa som hänt mig. Stockholm är perfekt för att hälsa på då och då bara.

  1. Jag älskar rokoko

Har inrett lägenheten med rokokomöbler, och älskar hela den stilen. Antikt, trä och guld och marmor, och mörklila tapeter med medaljongmönster. Och fina tyger är kärlek.

  1. Jag skriver skrivstil

Den enda pennan jag skriver med är en reservoarpenna med guldspets i tysk design, och den enda stilen jag skriver med är skrivstil. Tycker allmänt man har för lite respekt för skrivkonsten, att skriva för hand ska ju vara någonting fint och speciellt.

  1. Jag ogillar pocket

Det är lite samma sak med böcker som med skrivande, jag tycker att mjuka pärmar inte ger boken den tyngd den förtjänar. Nu har jag också pocketböcker och fattar att det är utav ekonomiska och platsbesparande anledningar man har dem, but still.

  1. Jag vill bli författare

Eller forskare inom genus eller kvinnohistoria, men eftersom det går som det går med min akademiska karriär (lol) skulle författare vara det näst bästa. Och jämställdhetsutvecklare inom organisationer och skolor.

  1. Jag älskar högklackade skor

Som förstör knän och rygg och fötter, men som jag använder varje dag ändå. Det är hopplöst.

  1. Jag använder flip phone

Har förstås en smartphone, men lägger undan den i en låda när jag inte använder den och försöker använda den så lite som möjligt. En dag när apputvecklarna och smartphoneföretagen arbetar mer etiskt (dvs. inte försöker tvinga fram ett beroende) och utvecklar mjukvara som är bättre för hjärnan, då slipper jag använda flip phone.

  1. Jag gör yoga

Också för att det är bra för hjärnan! Och kroppen. Man blir centrerad och kroppsmedveten på ett helt annat sätt.

  1. Jag lagar inte mat

Jag älskar egentligen mat och äter gärna ute på restaurang eller hos andra, men kan absolut inte laga mat. Kan inte ens steka ett ägg. Så därför äter jag näringskompletta shakes och har helt ärligt aldrig mått bättre.

  1. Jag älskar likör

Även om alkohol inte är bra egentligen, så älskar jag en god söt likör och allt med likör i, som tiramisu, eller likörchoklad, eller körsbär i likör… Känner mig aldrig bättre än när jag halvligger i min rokokoschäslong med vindruvor och ett litet glas likör och lyssnar på musik. Den känslan är oslagbar.

  1. Jag älskar klassisk musik

Favoriten är Beethoven, jag är en sucker för dramatik. Tycker även om italiensk opera och symfoniorkestrar, och balett.

  1. Jag hatälskar sociala medier

Älskar dem eftersom de sammanför människor (på ett helt annat sätt än någonsin), men hatar eftersom de ibland förenklar tankar lite för mycket och kan skapa filterbubblor.  Sen tycker jag inte att jag själv passar för sociala medier egentligen, för jag upplever att saker går så väldigt mycket fortare än vad jag är bekväm med. Men det är också ett helt annat inlägg.

 

Tycker det är roligast att bara skriva om feminism, men man kan nog se den här bloggen som en livsstilsblogg ändå. För det är ju en slags livsstil, sittandes vid en antik sekretär med ett glas likör i handen, pluggandes genus.

Har ett socialt liv också, men skulle aldrig orka med det om jag inte fick åka hem och bara plugga för mig själv emellan. Och det antar jag är hela kärnan i att vara autistisk.

DSC_2339

Björneborg i mitt ❤

Feb 9

Smink är kvinnohat

För tillfället är jag mitt inne i att läsa ”Skönhetsmyten” av Naomi Wolf, som skriver om det här ämnet, men just de här tankarna har jag haft länge. Jag har bara kunnat sätta allt i ett större sammanhang nu.

I maj 2018, så använde jag smink för allra sista gången i mitt liv. Jag tog hela min sminklåda, alla borstar, läppstift, sminkborttagning, och slängde allt i papperskorgen och lovade mig själv att aldrig mer använda det. Jag, som tillbringat hela gymnasiet och åren efteråt med att sminka och fixa mig varje dag oavsett om jag så bara skulle gå till affären och tillbaka. När jag bestämde mig för att aldrig mer använda något smink gjorde jag det förstås av feministiska skäl, jag tyckte att det inte skulle spela någon roll ifall jag var ”ful” eller inte.

NikkieTutorials

Nikkie Tutorials, en känd beautyguru på Youtube före och efter sminkmasken.

Men nu, genom att jag har tillbringat i princip hela förra året med att läsa det andra kvinnor skrivit om smink, skönhet, objektifiering, världsekonomin, hur allt hänger ihop, och nu senast förstås Skönhetsmyten, tycker jag det är viktigare än någonsin att jag håller fast vid mitt beslut att aldrig mer täcka ansiktet med någon produkt. Och det är viktigare än någonsin att fler lyckas se sminket för vad det egentligen, i grunden, är; kvinnohat.

När man stryker på en primer för att jämna ut huden, och sedan lägger på en foundation, concealer, contouring, puder, då gör man det otvivelaktigt med idén att den egna huden inte är bra nog. Och varför är ens hud inte bra nog? Jo, för att det är en kvinnas hud. Därför är det inte bara en akt av självhat att sminka sig, eftersom smink är så starkt länkat till kvinnokroppen. Eftersom det bara är kvinnors ögonfransar som inte är långa nog, läppar som inte är röda nog, ögonbryn, ögon, kindben, näsa, som inte ser ut bra nog och måste ”korrigeras” med smink, så är det omisskännligen kvinnohat och inte bara ett självhat.

Vi matas varje dag med kvinnors helt släta, uttryckslösa ansikten, och om man jämför dem med osminkade kvinnor utan ingrepp ser de nästan helt omänskliga ut. Beauty gurus på Youtube, influencers, instagrammodeller visar exakt samma ideal; en kvinna med en mask av smink (nu är det inte bara smink längre heller, utan en hel del botox, fillers, olika ingrepp finns med i bilden). Men det är inte just dem jag vill ta upp, utan helt vanliga kvinnors sminkritual. Oftast är den inte ens daglig, utan det kan vara att man lägger på smink bara när man ska på fest eller göra något speciellt. Man vill klä upp ansiktet precis som man klär upp kroppen.

makeup-guru-header-1024x576

Sabina Hannan, en annan beauty guru.

Skillnaden mellan att ”klä upp” ansiktet och att ta på sig en fin blus, är dock att ansiktet är det som gör en mänsklig och därför är det ett övergrepp på en kvinnas mänsklighet att få henne att lägga en mask med smink över ansiktet. Det gör att hon inte är människa längre, utan kvinna. Alltså den bild av ”kvinna” som samhället har skapat och tycker att kvinnor är, inte de faktiska människorna.

Många arbetsplatser har som klädkod att kvinnor ska sminka sig, att börja sminka sig är en slags invigningsrit för flickor när de börjar bli tonåringar (på samma sätt som t.ex. att börja använda BH), och man får lära sig att att vara snygg är den enda vägen till lycka, och allt detta tillsammans gör att det är nästan helt omöjligt att undvika smink. Smink blir som en slags slöja som döljer att kvinnor och män egentligen inte är så himla olika, och det är förstås en dödssynd i ett patriarkat. Tänk bara på vilket motstånd det är mot ordet ”hen” och mot könsneutrala förskolor och barnkläder! Gud vad farligt att vi kanske kommer fram till att de ”naturliga skillnaderna” mellan män och kvinnor egentligen är konstruerade.

Smink är en jätteviktig del i konstruktionen av skillnaderna mellan kvinnor och män, eller rättare sagt är ”skönhet” det. Kvinnor ska vara vackra, för annars är de egentligen män, och kvinnor får inte vara lika män eftersom det skulle ju motbevisa allt vad patriarkatet säger. Det är därför kvinnor som ”liknar män” (det vill säga, ser helt vanliga och mänskliga ut, eller beter sig helt vanligt och mänskligt) får så mycket hat.

Screenshot_20190209-164723_2

Maria Engelwinge, feminist tillika kroppsaktivist, har fått utstå oerhört mycket hat på sociala medier trots att män får vara ifred.

Den här bilden man har av att kvinnor = skönhet är så stark att kvinnor som inte känner något behov av att vara snygga eller sminka sig ibland rentav inte känner att de alls är kvinnor, utan känner att de är ett helt annat kön. Det är för att det kan verka som att byta kön är det enda sättet att undslippa patriarkatet. Och jag förstår dem, det suger att man inte ens ska få kunna leva med sitt vanliga ansikte utan måste byta det till ett ansikte som liknar patriarkatets bild, med hjälp av smink.

Men det är egentligen bara en idé, att man måste sminka sig. Enda anledningen till att man tycker ett osminkat ansikte är fult, är för att man ofrivilligt tvingats tro på den idén. Jag märkte inte hur mycket den här idén har påverkat mig förrän jag gått utan smink i ungefär ett halvår, och till slut bara började glömma bort att jag borde ha det. Min relation till killen blev bättre när jag inte behövde stå i en timme framför spegeln varje gång vi skulle gå någonstans; en klichéartad jämförelse är att det var som att bara släppa en stor sten man gått runt och burit på så länge att man tror den är en del av en själv.

En annan grej som hände när jag slutade sminka mig var att sminkade ansikten började se konstiga ut. Varför är de så släta? Man kan knappt se själva ögonen bakom allt glitter, tjocka ögonfransar, eyeliner, concealer. Man börjar undra hur människor ser ut egentligen. När man slutar se på sig själv med kritisk blick slutar man också se på andra med kritisk blick, och helt plötsligt är ett ansikte fullt med finnar bara ett helt vanligt ansikte, inte som jag tyckte förut, något hemskt som måste sminkas över som om det vore någon hemlighet att kvinnor också har finnar.

maxresdefault

En kvinna visar hur hon sminkar över akne och ärr. https://www.youtube.com/watch?v=Eq4SI5XiKyY

Menar jag alltså att alla måste sluta sminka sig, nu genast? Japp. Män och pojkar måste lära sig se kvinnor med verkliga ansikten, inte påmålade. Det är mycket svårare att objektifiera någon som liknar en själv. Och därför är det så viktigt för patriarkatet att män och kvinnor ser helt olika ut, att de ser ut som varandras motsatser. För då är det enklare att lura i dem att de också är varandras motsatser. Vilket förstås är uråldrigt struntprat.

Men jag vet hur svårt det är att sluta sminka sig. Jag försökte om och om igen i ett par år innan jag lyckades att bara slänga allt. Och ju mer man känner att ens identitet sitter i ens utseende, i att man är kvinna framför människa, desto svårare blir det. Det är inte alls som att rycka bort ett plåster och ”bara sluta”, utan det är snarare som att för hand rensa bort sten efter sten från ett berg gjort av sten som ständigt växer med mer sten. För vår kultur bombarderar oss ständigt med bilder av skönhet, att snygghet ger lycka och bekräftelse och ett bra liv och pengar, det vill säga ständigt fyller på stenberget. Jag har börjat bokstavligt talat blunda när jag ser reklam, har avföljt alla konton på Instagram och snapchat som endast fotar sitt utseende, går inte i affärer lika mycket längre för att undvika alla bilder av vackra, släta kvinnoansikten. Jag har inte ens en spegel hemma, det är så lätt att fastna i utseendet.

Det här kanske verkar ganska banalt för någon som inte fastnat i skönhetsträsket lika djupt, men talat från en som tog 10 selfies per dag, sminkade sig och fixade håret varje dag så är det oerhört viktigt att noggrant vakta vad som kommer in i ens hjärna via ögonen.

Och ju vackrare man är i patriarkatets ögon, desto svårare kommer det bli att ge upp det skenbara privilegiet skönhet är. Vem är man om man inte är vacker? Kommer folk att tycka om en fortfarande? Kommer bilar att sluta stanna för en vid övergånsställena lika mycket och kommer män att ändå betala ens drinkar i baren? Vem är jag bortom att vara en vacker kvinna? Att sluta sminka sig blir ännu mer omöjligt om man riskerar att få sparken från jobbet, eller bli behandlad sämre. Vilket är en realitet för många.

Wolf skriver i Skönhetsmyten att ”skönhet är placebo för makt”, och den meningen är så mycket sannare nu på 2010-talet än vad den var när boken skrevs 1991. Vi sminkar oss för att vi känner att det är ”makt” att bestämma hur andra ser en (och tar selfies av samma anledning), vi sminkar oss för att det känns som att det ger oss makt. Men i ett kapitalistiskt samhällssystem är pengar makt, makt är pengar, och därför är det snarare den fula gubben som producerar och säljer oss sminket som tar vår makt samtidigt som han säger att han ger oss den.

Vad är äkta makt? Det är att kunna hemlighålla att kvinnor är människor, även från kvinnorna själva. Men egentligen ser vi ju bara ut som vi borde, även utan smink.

Jan 28

”Lyssna på sexarbetarna”

I korthet: Det är inte feminism att vilja legalisera sexköp.

Hade en diskussion om sexköpslagen för några dagar sedan med en person som 100% tyckte att det borde vara helt lagligt att både köpa och sälja sex, och tyckte att förbud bara gjorde att traffickingen ökade och gjorde det osäkrare för dem som sålde. Grejen är att det finns forskning och starka åsikter åt båda hållen (i alla fall säger de det), både för att legalisera sexköp och för att förbjuda det, och båda anser att just de stärker den prostituerades position. Det är också svårt att övertyga någon med hjälp av fakta åt ena hållet, eftersom den som vill legalisera alltid kommer ha egen fakta som säger tvärt om. Helt ärligt så tycker jag inte det är intressant att diskutera ståndpunkter och se vem som har ”rätt”, utan man behöver gå till själva kärnan för att se hur man ska tänka.

Personen jag diskuterade med sade sig alltså ha lyssnat på ”sexarbetare” och de hade visat hur bra de hade det när män lagligt kunde köpa sex av dem. Och det är en tanke som är ganska vanlig i såna kretsar, att ”sexarbetare” själva vet vad som är bäst för dem och att man därför ska stötta dem i det. Först vill jag bara säga att det är en väldigt privilegierad skara ”sexarbetare” som har möjlighet att se sitt jobb som empowering och roligt. Resten försöker bokstavligt talat bara överleva (85% av alla prostituerade vill lämna prostitutionen)

I den här frågan kan man alltså antingen hålla med sexarbetarna, som personen jag pratade med gjorde, eller så kan man hålla med feministerna (man kanske ska säga radikalfeministerna, men för mig går det absolut inte ihop med någon feministisk analys överhuvudtaget att tycka att sexköp ska vara lagligt).

Skillnaden mellan att hålla med sexarbetarna och att hålla med feministerna är att sexarbetares främsta motiv är att tjäna pengar. De får sin lön genom att sälja sex och de får förmodligen sälja mer sex ifall det är lagligt, och därför är de för legalisering. För dem som inte alls vill lämna prostitutionen skulle det ju vara en katastrof ifall världen blev jämställd och män slutade köpa sex, eller hur? I en jämställd värld skulle det inte finnas några sexarbetare (frivilliga eller ofrivilliga) eftersom sex skulle vara något mellan personer som verkligen ville ha sex med varandra och gjorde det av lust, inte på grund av ekonomiskt behov. Idén att man kunde köpa det skulle bara vara absurd. Sexköp kan bara existera i en patriarkal och kapitalistisk värld och om staten legaliserar sexköp, visar de bara att de vill behålla det patriarkala status quo.

Därför clashar sexköpslobbyn och feministerna här; det är för att de vill helt olika saker.

Medan sexsäljares främsta motiv är att tjäna pengar, är feministers främsta motiv att stoppa all form av kvinnoförtryck och göra världen jämställd. Därför vill de kriminalisera sexköp, samtidigt som det ska vara lagligt att sälja för att inte kriminalisera de kvinnor som vill få hjälp att ta sig ut (det kallas ”nordiska modellen” utomlands). Själva kärnan i frågan är alltså- ska staten säga att sexköp är okej eller inte? Om man hårddrar det, ska prostitution finnas med på arbetsförmedlingen som ett möjligt jobb? Är prostitution ett jobb som alla andra? Ska det vara okej att betala för att få tillgång till någons kropp?

För sexköpslobbyn är det självklara svaret ja, eftersom de vill tjäna pengar och fortsätta tjäna pengar. För alla feminister, borde det självklara svaret vara nej.

Vi borde istället jobba på tre sätt; 1. skapa enklare vägar ut ur prostitutionen, 2. förhindra att man hamnar där från första början genom att ge gratis utbildning, skapa bättre missbruksvård, minska klassklyftorna, etc. Och 3. förhindra att män ser sex som något man överhuvudtaget kan köpa.

Det är den feministiska synen på sexköp. Om man är för legalisering, behöver man inte heller låtsas som att man samtidigt är feminist.

 

Har använt ordet ”sexarbetare” när jag har menat dem som själva kallar sig för det.

Läs mer

Tråd på Flashback om varför det är så billigt att köpa sex på gatan i Malmö: https://www.flashback.org/t2466170

Ensam mamma röker om ordet sexarbetare: http://ensammammaroker.blogspot.com/2018/11/om-ordet-sexarbete-tio-skal-att-varda.html

En ”sexarbetares” 10 skäl till varför man ska köpa sex: https://metro.co.uk/2016/11/08/prostitution-in-the-uk-9-reasons-its-perfectly-fine-to-pay-for-sex-6186442/

Ensam mamma röker om prostitutionsdebatten i Tyskland: http://ensammammaroker.blogspot.com/2017/01/om-tyskland-prostitutionsdebatten-och.html

Podd om prostitutionsdebatten: https://poddtoppen.se/podcast/1101140914/bilda-kedjor/avsnitt-33-prostitutionsdebatten

Jan 24

Autism och förmågan att transcendera

I korthet: Att ha autism är som att vara en minoritet i ett land. Neurotypiska människor har ofta svårt att förstå i vilken utsträckning man måste anpassa sig och kompromissar sällan tillbaka. Autister har en större möjlighet att transcendera, men man blir inte lyssnad på eftersom neurotypiker är så fästa vid normer i sitt sätt att kommunicera.

hnwt6dgobc14riaeelczgyopkqybkxpgkqfnwfgr368m9vr6dde1xminqqtjk9pdr4jtayfupdfxxiwieepumbxnkctv9bbbkpq4ykzmgur8ntc5gt9ggxzijwa

Jag har inte skrivit så mycket om just autism här, mitt specialintresse är ju feminism så det är mest bara det som är roligt att skriva om och tänka på. Men tänkte ändå beskriva en tanke jag haft nu ett tag om autister.

Simone de Beauvoir hade två ord hon använde mycket, som är transcendens och immanens (som är superanvändbara!) Transcendens betyder överskridande, att kunna tänka bortom gränserna, och immanens betyder det som är stillastående, rutinmässigt, upprepande.

När jag har tänkt på saker jag har svårt med, har jag kommit på att allt det hör till immanens. Jag kan inte städa eller komma ihåg hur man gör allt sånt hushållsarbete, har ingen aning om vad man pratar om eller vilka frågor man ska ställa och kommer aldrig kunna göra såna ”vanliga” saker som att köra bil eller ha ett heltidsjobb, alltså att allt som man gör som ska behålla status quo; städa, fixa, saker att göra om och om igen, det funkar bara inte. Och det är ju exakt det som Beauvoir menade med immanens, hon skrev att hemmafruar och kvinnor måste vara fast i det medan män får ha idéer och transcendera.

1_v9tfxlheh8yc_v_wef707q

Simone de Beauvoir.

Autister och neurotypiker

Anledningen till att autistiska kvinnor behandlas illa (det var ännu värre förr, när man kallade dem ”hysterikor” och låste in dem i mentalsjukhus) är att de är så långt bort från vad kvinnor förväntas vara. Vi ska älska obekväma ”sexiga” kläder och att hålla på med utseendet, älska att ta hand om andra och smeka människors egon, allt sånt som generellt är helt ointressant för autister.

Kvinnor med autism döms mycket hårdare än män, både eftersom det inte syns på oss lika mycket och för att det finns de här förväntningarna på hur kvinnor ska vara som vi inte möter.

Det behöver inte vara nåt fel med oss som alltid säger ”fel saker”, utan människor har snarare en specifik bild av hur sociala interaktioner ska vara och är väldigt oflexibla. Jag tycker det är fel att det är just autister som får stämpeln ”oflexibel” medan de utan autism är minst lika fast, fast på andra sätt. Jag till exempel äter exakt samma sak varje dag och har samma rutiner, så på det sättet är jag kanske ”fast”. Men andra är oerhört fasta i att saker ”ska” vara på vissa sätt, man ”ska” ha på sig vissa kläder och ”ska” tycka vissa saker och förklarar mycket med att ”det bara är så” medan de vägrar att ändra sig och vägrar förändra kulturen på en arbetsplats eller i samhället. Säg mig, vilken sorts inflexibilitet är värst egentligen?

temple-grandin-i-like-to-figure-things-out-and-quote-on-storemypic-c69ef

Träffande citat av Temple Grandin om autism.

 

 

Autism som en minoritet

Man kan jämföra kvinnliga autister med tvåspråkiga människor. Vi måste lära oss allt om neurotypiker, hur de är, hur de pratar och vad de tycker, så vi kan både vårt eget sätt att vara och deras. De vet däremot endast sitt eget. Men eftersom samhället är byggt efter neurotypiska människor kan autistiska aldrig riktigt passa in 100%, precis som invandrare kan prata med brytning på det andra språket. Men hela poängen är att de fortfarande kan sitt andra språk flytande, medan infödda i landet och neurotypiker endast kan tala 1 språk (fast bra). Förstår ni hur jag tänker?

Jag upplever att man som autistisk kvinna får böja och böja sig och anpassa sig och ändra och kompromissa in i absurdum, hela tiden, man får lära sig ett språk som för det första är omöjligt att tala helt rätt och som man för det andra inte ens gillar. Jag har en stark känsla av att de runt mig inte egentligen vet hur mycket jag kompromissar (sorry ni som läser detta, älskar er ändå) och därför blir det jag som blir ”oflexibel” ifall jag vill att de kompromissar åt mitt håll också. Därför menar jag att det känns som att autister är en minoritet, man är en slags invandrare i det neurotypiska majoritetssamhället och kommer vara det vilket land man än kommer till.

min

Att inse att man fungerar på ett helt annorlunda sätt än andra och behöver helt andra saker var egentligen en sorg för mig, i början, eftersom jag fick ge upp så många saker jag ville kunna göra. Men samtidigt märker jag hur mycket lättare jag har än neurotypiker att ta till mig idéer, att tänka utanför gränserna, och är det inte en blessing egentligen att läsa och lära sig om filosofi och feminism utan att någonsin tröttna? Det är inte för intet som så många framstående forskare, teoretiker, filosofer var autistiska (män. Kvinnorna har inte haft några såna möjligheter, som sagt).

Jag vill säga, att neurotypikers vikt vid konventioner, normer och gamla idéer (och stereotyper) gör att de blir fast i en evig immanens. Medan autisters ointresse för sådant och fallenhet att fördjupa sig och hyperfokusera på olika idéer gör att de har större förmåga att transcendera. Det är så ironiskt att autister ofta inte blir lyssnade på på grund av att vi inte kan kommunicera neurotypiskt, när jag ofta sett att just autister kan ha de bästa idéerna.

Läs mer

Superintressant artikel om autism och autistisk kultur: https://slate.com/technology/2015/09/the-neurodiversity-movement-autism-is-a-minority-group-neurotribes-excerpt.html

En annan bloggare med autism som skrivit om autistisk kultur: https://anarkoautism.wordpress.com/2016/11/04/autistisk-kultur/

En intervju med en som startat ”Autism Network International”: http://babasvandring.blogspot.com/2011/04/autism-aspergers-syndrom-ar-en-kultur.html

 

Jan 17

Samtycke räcker inte

I korthet: Vissa menar att samtycke är det viktigaste man kan jobba för, men egentligen behöver vi kritisera varför vi ens vill samtycka till sexuellt våld. När det enda vi får veta genom kulturen är man ska blanda sex och våld, måste feminismen kunna se igenom det. Man ska inte kunna samtycka till våld eller smärta eftersom ingen ska vilja tillfoga någon det.

e184sbn

Bild från https://imgur.com/gallery/tMSYx. Samtyckt strypning är så vanligt att det har blivit en meme.

Inom feminismen (så som den ser ut idag) ligger det väldigt stort fokus på frivillighet och samtycke (därav samtyckeslagen, till exempel). Samtycke används nästan varje gång man tar upp och pratar om sexuellt våld, samtycke är den där gränsen som ska bestämma vad som är okej, hälsosamt, och bra för en, och vad som är bara hemskt och våldsamt och nedbrytande. Saker som feminister sedan länge vetat är grundat i kvinnoförtryck (till exempel pornografi, och sadism) får en helt ny innebörd i och med samtycket. Så länge allt är mellan vuxna, samtyckande människor ska ingen lägga sig i eller kritisera, sägs det. Jag har även sett prostitution försvaras, ifall det är mellan ”vuxna, samtyckande människor”. Inom ramen för BDSM kan man göra nästan vad som helst, så länge det finns ett samtycke (och så länge våldet inte leder till någons död. Läs dock den här artikeln av Gail Dines om du tror att till exempel strypsex inte leder till någons död och är harmlöst).

5b5

Strypsex är bara sexualiserat våld. Thank me later

Feminism har jag sett beskrivas som att man ska kunna göra precis vad man vill, utan att skammas för sina val. Och just därför är samtycke ett holy grail; inget som innehar samtycke kan vara sexuellt våld.

Och detta är den liberalfeministiska hållningen. Det vill säga, att individens frihet att göra vad den vill är det slutgiltiga målet.

Jag menar dock att samtycke kanske fungerar för att bestämma om något är en våldtäkt eller ej, men det är knappast tillräckligt att bygga en hel ideologi för kvinnors frigörelse på. Den verkliga världen är för komplicerad för att det ska räcka med att bara jobba för samtycke. Eller rättare sagt, vi behöver gräva djupare än så. För varför ska vi nöja oss med att något inte är en direkt våldtäkt? Om någon tänder på att strypa kvinnor under sex, varför skulle vi acceptera det bara för att det inte är våldtäkt?

Om vi stannar vid samtycke missar vi att fråga oss varför någon över huvudtaget skulle tända på att slå en annan människa. Ska feminismen tycka det är okej att män tänder på att slå och strypa kvinnor? Och ska vi uppmuntra kvinnor att fortsätta blanda våld och sex så länge hon tänder på det, trots att det lika gärna kan vara hennes hjärna som reproducerar sexuellt trauma eller hennes kropp som producerar endorfiner för att skydda sig från det absurda i att någon tänder på att slå henne? Varför samtycker kvinnor till sexuellt våld? Behöver vi fråga oss. Det finns nämligen flera orsaker till varför kvinnor gör det, och ingen av dem är att det är ”medfött” eller ”biologiskt naturligt”.

3db91e0a0b86f3a7130b1b1394a8c8ff.jpg

Jag tycker att det inte ens ska finnas den möjligheten att man kan samtycka till sexuellt våld, eftersom män helt enkelt inte ska vilja vålla det. Hjärnan, liksom sexualiteten, är plastisk, och när vi lär hjärnan att förknippa våld och sex skapar vi tändningsmönster kring våld som blir svårare att bli av med ju längre tid dessa kopplingar blir förstärkta. På samma sätt som människor som tittar mycket på porr till slut måste ha porr (dvs. blir beroende), kan människor som förknippar våld med sex och reproducerar traumat som sexuellt våld innebär, till slut inte ha en annan sexualitet än en som handlar om just våld. Det är ett annat slags beroende, men ändå ett beroende.

fb_img_1545665337643

Till exempel.

Om vi stannar vid samtycke kommer vi aldrig att kunna ändra våra tändningsmönster, men jag vill att vi hellre skapar en kultur där det absurda inte är att ifrågasätta någons kink eller vad den samtycker till, utan det absurda ska vara att över huvudtaget tända på våld.

Pojkar växer ju upp i en kultur som säger att de ska gilla att tafsa, kalla kvinnor fula ord, och som säger att kvinnor gillar sexuellt våld, är det då konstigt att de till slut börjar lyssna och tro på det? Och är det konstigt att tjejer också skapar tändningsmönster kring det. Feminister behöver kunna se igenom de funktioner som ska skydda hjärnan från traumatiska upplevelser (till exempel endorfinutsläpp), inte låtsas som att trauma bonding och reproduktion av ens eget förtryck är samma sak som samtycke.

Arbete mot sexuellt våld kan inte stanna vid samtycke.

Jan 4

Snoppen som symbol

I korthet: Kroppsliga skillnader är det enda som skiljer män från kvinnor, och eftersom kvinnor är förtryckta pga sitt kön måste män särskilja sig från dem genom att blåsa upp dessa kroppsliga skillnader och upplyfta dem. Den största skillnaden är just snoppen.

När jag var och hälsade på i Stockholm för ett tag sen, gick jag förbi en husvägg som var helt fullklottrad med bilder av snoppar med stånd. Samma bild, om och om igen; två runda cirklar med en längre oval emellan med tillagda detaljer. Samma bild har följt mig ända sedan jag började gå i en klass med pojkar, oftast med streck ovanför som ska föreställa att bilden kissar eller får orgasm (så gross)

Tonårspojkar älskar att rita bilder av snoppar, små pojkar kan bli fixerade vid sina egna, vuxna män skickar bilder av sina, fotar dem ur olika vinklar och kan skriva vilken längd de har på sin i ett första meddelande på dejtingsajter. Porrfilmer handlar nästan uteslutande om män med stora snoppar och vad de gör med dem, och heterosexuellt sex utgår från samma berättelse. Man kan lugnt säga att vi är helt fixerade. Men varför?

dsc_2246

För män, och speciellt när de fortfarande är barn eller unga, så är de uppfyllda och besatta av snoppen eftersom det är det enda som gör att de inte är tjejer. Det är det enda som skiljer dem från tjejer som inte ska kunna spela fotboll, eller vara roliga, eller kunna vara aktiva och högljudda, saker som barn värdesätter. Tjejers könsroll, hur samhället menar att tjejer ska vara, ser ju helt annorlunda ut med det mer passiva och tystlåtna och prinsessiga. Pojkar växer upp med en rädsla att ses som flickor, och den här rädslan sitter kvar till vuxen ålder om man inte jobbar bort den (ger bieffekten fragile masculinity).

Män som är fixerade vid sitt eget könsorgan och dess storlek (och andras) kan man säga också är fästa vid det privilegiet det betyder. Eftersom det inte finns någon annan verklig skillnad mellan män och kvinnor än just det rent fysiska, så behöver man blåsa upp de här skillnaderna så de blir enorma. Har ni tänkt på varför man älskar actionfilmer där hjälten har jättestora muskler? Varför är Hulken så populär? Varför måste alla män i porrfilmer (som är en stor, stor del av vår kultur i och med att majoriteten tittar på dem, från allt yngre ålder) ha en stor snopp?

Pojkarna som klottrade ner husväggen hade förstås inte någon djupare analys kring varför, utan tänkte väl att de gjorde någonting rebelliskt och coolt. Precis som män som skickar dickpics tänker att de bara gör något ”för att” (eller för att de tänker att tjejen gillar det lika mycket som de själva), men det är intressant hur man kan knyta samman så vitt skilda saker som Hulken till klotter till dickpics till porr och kunna se att de har samma ursprung utan att man behöver förstå det för att reproducera det.

 

skärmbild (54)

Café har intervjuat en som skickar dickpics. Klicka på bilden för att komma till artikeln

 

Jag ser bara en och samma fras som upprepas om och om igen i olika former; män har makt, män har makt, män har makt. Om man har gått in i ett klassrum och sett pojkar ta upp allt talutrymme eller gått in på en förskola och sett pojkar ta allt faktiskt utrymme, kan man förstå att barn vet exakt vem som får göra vad och vem som får ha vad. Men det enda som skiljer åt vem som får skrika och springa runt och vem som ska sitta och pärla är just det som pojkar klottrar på väggarna och män älskar att prata om och fota. Vilket sammanträffande?

Jag anser att det är sånt här man bör lära sig om och analysera redan i grundskolan. Det skulle ge pojkar en större chans att inte gå på några lögner om vilka de är (pojkar är absolut inte våldsamma, aggressiva och oempatiska till naturen egentligen) och flickor en större chans att förstå varför just de inte får samma möjligheter att ta plats. För det som händer när förståelsen saknas är att man blir sårbar, och utan att förstå varför så internaliserar man könsrollerna och tänker att ”det är väl bara såhär jag är.”

Tonårspojkar ska inte ha något behov av att kladda snoppar överallt, men de har det eftersom det värsta de kan tänka sig är att inte ha någon. Det är dags att inse att snoppen har en alldeles för stor kulturell betydelse för att bara vara en kroppsdel, men det börjar med att sluta låtsas som att det är så mycket sämre att vara tjej.

Läs mer

Christine Wallmofeldt tycker att dickpics kanske handlar om att män vill bli omtyckta. https://www.expressen.se/debatt/darfor-skickar-man-penisbilder-till-mig/

Den här bloggen tror det handlar om att pojkar vill synas. https://tyckonom.wordpress.com/2018/03/18/tyckonometern-linnea-classon/

En tråd på Familjeliv om varför killar klottrar snoppar http://www.familjeliv.se/forum/thread/75641132-varfor-ritar-killar-snoppar

Dec 6

Lathet existerar inte

Det som fick mig att börja plugga genusvetenskap från första början var att jag jobbade som vikarie på förskolor och skolor, och fick se hur mycket det fanns att göra för jämställdhetsarbetet där. Men förutom könsrollerna hos barnen (och de vuxna), såg jag också hur det i varje klass fanns ”lata” barn som inte ”ville” jobba. Barn som kallas för lata av sina föräldrar och lärare internaliserar den bilden av sig själva, ”lat” blir en fast egenskap precis som kort eller lång.

När jag själv var liten var jag ett barn som var ”lat”, varje utvecklingssamtal gick ut på att jag fick höra vilken stor kapacitet jag hade som jag inte använde, mina föräldrar menade samma sak när de sa att jag var så smart att jag kunde göra precis vad jag ville, men valde att vara ”lat” istället. Som lärarvikarie såg jag exakt samma mönster gå igen i generationen under mig.

Vad är meningen med att kalla folk för lata? Och nu menar jag inte bara barn, utan även vuxna. Varför kan vi inte istället anta att alla gör det absolut bästa de kan göra, alltid? Man får nämligen ett helt annat perspektiv. Det blir ett helt annat perspektiv på sig själv också om man inser att ja, jag har alltid gjort precis det bästa jag har kunnat och ibland har det bara inte räckt.

Inte obryddhet- oförmåga

I mitt fall var inte mina betyg halvbra för att jag var lat och inte brydde mig, utan för att jag hade autism och blev så trött av skolan att jag hellre skolkade än gick dit. Om alla runt mig hade insett att det var det bästa jag kunde göra, hade jag inte heller internaliserat bilden av att jag kunde göra vad som helst men bara inte brydde mig. Jag märkte att jag faktiskt hade mina begränsningar när jag var 21 år och för första gången verkligen la 100% på att plugga (genusvetenskap) och det inte gick ändå, och först då trillade polletten ner att det inte handlade om obryddhet utan om oförmåga.

Det ledde till att jag började tänka på vad jag egentligen behövde för att kunna plugga.

Jag förstår inte att inte fler inser att lathet helt enkelt är icke-existerande. Lathet är ett påhittat begrepp. Det finns inga lata barn, det finns bara barn som saknar kunskap eller förmåga eller ork. Att säga att ett barn är lat är att skjuta över skulden på det.

Lata vuxna

Sen vill jag också säga att det inte finns några lata vuxna heller. En lat mansbebis som låter sin fru sköta alla barn, allt hushållsarbete, allt trädgårdsarbete? Han är inte lat, däremot kan han gömma sig bakom lathetsbegreppet för att dölja att han utövar ett systematiskt förtryck. En fru till en rik man som sitter hemma utan att göra någonting medan hennes man tjänar pengar och den inköpta hemhjälpen tar hand om huset? Hon är inte heller lat, det kallas inlärd hjälplöshet.

13simpsonsTTl

Homer Simpson är inte lat, han utövar systematiskt förtryck.

Mänskligheten har en ganska ful historia av att kalla folk med funktionsnedsättningar, sjukdomar och psykisk ohälsa för lata. Har du ångest och stannar hemma? Lat. Har du depression och ligger bara i sängen? Lat. Har du endometrios och stannar hemma pga hemska smärtor? Alla har mens, du är bara lat. Är du femton år med ätstörningar och skolkar från skolan varje dag? Sluta vara så lat och ta tag i betygen. Sverigedemokrater älskar att kalla invandrare för lata bidragsälskare, samtidigt som studier visar hur svårt det är för invandrare att få jobb i Sverige.

maslow.xlsx

Varför skulle någon frivilligt bara ge upp självförverkligande och uppskattning?

Lathet som idé

Varför tror vi fortfarande på lathet som idé, när vi blir motbevisade gång på gång på gång att människor har faktiska begränsningar och en faktisk omgivning som påverkar oss på konkreta sätt?

Finns det något bevis på att människor kan vara lata, att de skulle kunna göra roliga saker och ha ett roligt uppfyllande arbete och tjäna sina egna pengar, men ändå väljer helt frivilligt att inte göra det? Det tror jag inte en sekund på.

Om lathet försvann

Om vi skulle ha som princip att utgå från att alla människor gör det absolut bästa de kan i alla lägen skulle vi inte bara få en generation barn med större självförtroende och mer självkänsla, utan på ett samhälleligt plan skulle myndigheter och institutioner förändras i grunden. Varför, om man söker socbidrag, kan man inte mötas av attityden att det är det allra bästa den personen kan göra just nu?

Om lathet försvann som begrepp, skulle då föraktet mot fattiga och tjocka (folk älskar att kalla dem lata) försvinna? ”Osynliga” funktionshinder skulle upptäckas tidigare om ingen antog att de bara inte ville göra saker utan snarare insåg att de inte kunde.

Det finns inget, inget som gör mig så provocerad som när man kallar någon för lat. Det är ett sånt passivt jävla ord. Problemet med lathet som ord skär igenom så många samhällsplan, och det går att applicera på så många andra idéer och ställen än bara de jag nämnt här.

Nu är båda mina föräldrar invandrare, och jag vet att det ser annorlunda ut med begreppet lathet i Sverige än vad det gör i andra länder (det används mer utanför Sverige). Jag måste ändå säga att en pojke i en klass jag vikarierade i satt med hörlurar på golvet under bordet istället för att jobba, och extraläraren kallade honom för lat istället för att se att han blev koncentrationsstörd av de andra barnen och inte förstod uppgifterna.

 

Kan vi bara hoppa till den punkt i historien när vi inser att det här med ”lathet” bara är en dum idé. Tack.

Nov 28

Amerikansk transideologi i Sverige

I dagens svenska feministiska diskurs finns en speciell retorik, ett slags språk kan man säga, kring kön som är väldigt speciell och olik från icke-feministiskt språk och från vilka ord tidigare feminister har använt. Orden som används är hämtade rakt av från USA och etablerade sig väldigt fort i genusvetenskapen och i ”folkmun”. Jag talar förstås om Queerteori, som använde de nya tankarna om intersektionalitet och homorörelsen för att ta sig fram på 90/2000-talet.

De orden som kommer med queerteorin och som nu används av feminister är till exempel ”cisman”, ”ickebinär”, ”demigirl”, ”queer”, ”genderfluid”, ”ciskvinna”, ”transkvinna”, och så vidare (det finns många exempel). Men queerteorin kommer inte bara med nya, annorlunda ord, utan också med olika idéer kring kön som det inte är meningen att bara queerteoretikerna ska skriva under, utan alla. Kärnan i de här idéerna kan man säga att kön sitter i huvudet, inte i kroppen. Hjärnan är könad (eller själen?) medan kroppens kön borde anpassa sig efter den, och därför kan vi ha en kvinna i en manskropp eller tvärtom (som borde operera sig), eller någon som är både kvinna och man samtidigt, eller någon som ändrar kön i intervaller, eller någon som inte är varken kvinna eller man eftersom deras hjärna inte är ”binär”.

brainsex
Könade hjärnor. https://sexnotgender.com/brain-sex-does-not-exist/

Så har jag i alla fall uppfattat att idéerna ser ut. Jag tror att samlingsnamnet för dem är transideologi, så det är det ordet jag använder för dem.

Så sent som förra året var jag helt säker på att allt detta stämde, och personerna som upprepade detta verkade vara tvärsäkra och kallade allt annat ”transfobi” och vem vill vara en fobiker genom att ifrågasätta?

Nu kan jag däremot lugnt säga att jag starkt ifrågasätter idén att ciskvinnor existerar, att vissa är ickebinära eftersom alla andra är ”binära”, att hjärnan eller själen på något sätt skulle vara ”binär” och att man därför ska operera om kroppen för att den ska passa ens föreställning om den. Jag ifrågasätter inte för att jag hatar någon eller vill att den ska dö (som vissa menar), utan för att jag inte tycker den här ideologin sitter på någon sanning. Man kan kritisera en ideologi och vissa idéer utan att hata människorna som tror på dem.

Jag ifrågasätter alltså att det finns en grupp människor som är ”binära” och en annan grupp som är ”ickebinära”. Människan är för komplex för att vara binär, det vill säga, passar in exakt i de könsroller och föreställningar om kön som samhället har skapat. Och dessutom betyder ”binär” att det bara finns två av något, om då ett tredje alternativ existerar (icke-binär), då är det ju inte binärt längre? Då existerar ju tre alternativ, varav två av dem passar in i samhällets föreställningar om ”kvinna” och ”man” och den tredje inte passar in i dem. Om det finns tre kön kan kön per definition inte vara binärt, och alltså inte heller vara icke-binärt.

TRANS-MODEL-BEFORE-AND-AFTER-631478

”Eden the doll”, en homosexuell pojke som blev en heterosexuell kvinna. https://www.dailystar.co.uk/real-life/631478/Transgender-model-human-barbie-plastic-surgery-Eden-The-Doll

Idén att man kan vara ”cis” är lika snurrig, eftersom ingen människa någonsin passar perfekt in i samhällets föreställning om deras kön. Speciellt inte feminister, eftersom de är de enda som verkligen ifrågasätter samhällets idéer. Och då får vi här samma problem, det vill säga, om ingen är cis, så finns det ingen som kan vara trans. Eller skulle det då betyda att alla är trans?

Det finns som ni ser flera logiska problem med transideologin/queerteorin.

Sitter kön i hjärnan? Har vi en könad själ? Det mest logiska svaret är förstås nej. Man är den man är, kvinnor är inte bara en grupp människor som älskar rosa, smink och barn, män är inte bara en grupp människor som älskar bilar och fotboll. Kvinnor är en grupp människor med en viss DNA-uppsättning som ger dem en viss biologi och samma sak med män, för en annan definition av kön skulle vara orimlig. Är du man men har levt hela ditt liv med känslan av att du älskar dockor, älskar att leka med tjejer, inte passar in? Samhället borde låta dig fortsätta vara en man som bryter mot könsstereotypen istället för att säga att du är en kvinna.

ruthblack
Gender reveal cupcakes. https://www.parents.com/pregnancy/my-baby/gender-prediction/qa-how-soon-can-you-find-out-babys-sex/

Människan är komplex och kommer aldrig passa in helt i någon ”cis”mall. Varför har vi anammat en amerikansk retorik där de gör det? USA är ett väldigt könsstereotypt land där de har fester för ”gender reveal” och dekorerar rummet i blått och rosa innan barnet ens är fött, och har en väldigt djupt rotad homofobi där många föräldrar hellre har en transflicka än en homosexuell och normbrytande pojke. Religion spelar en stor roll i många amerikanska hushåll och därför får könsrollerna ofta formen av något heligt givet av Gud, så trans blir ett sätt för människor att kringgå dem. Men Sverige har helt andra förutsättningar, Sverige som land är helt annorlunda USA, så varför tar vi deras ideologi kring kön rakt av? Vi gör ingenting annat än att dela upp människor i två nya grupper, där den ena gruppen är ”cis” och den andra är ”trans”.

Jag vet att könsstereotyperna i Sverige också inrotas i barn sedan de föds, men vi har helt andra möjligheter att kämpa emot. Det finns ingen mening med att låta barn växa upp med idén att vissa är ”cis” och andra ”trans”, vissa ”binära” medan andra är ”ickebinära”. Låt dem ha 100 möjligheter istället för 2.