Kalla fakta: Glamourmodellerna

I korthet: Programmet visar upp en struktur som leder tjejer från bloggande till prostitution, och hur samtycke kan manipuleras.

Beskrivning

Nyligen såg jag Kalla Faktas avsnitt ”Glamourmodellerna”. Det visar hur tjejer först lockas till att börja fotas med olika fotografer, börja blogga, gå med i sajten med löften om att tjäna pengar och vara självständig. I början av programmet säger de att sexbloggandet marknadsförs med lyxliv. Men väldigt snart börjar manliga fotografer och sajternas kunder pressa dem till att gå längre och längre. Metoderna som används visar hur patriarkatet fungerar i väst! Vi kan enkelt se hur barnagiftemål och hederskultur är patriarkalt, men det är lätt att man blir ”hemmablind” för hur patriarkatet fungerar här.

Klicka på bilden för att komma till programmet på TV4Play

Problemet med samtycket

Något som slår mig är hur samtycke används som ett vapen mot tjejerna. Sajten behöver samtycke för att få registrera sig, fotograferna använder inte våld, sajtägarnas svar på Kalla Faktas frågor är att tjejerna själva bestämmer och väljer vad de vill göra. Och faktum är att fysiskt tvång inte används. Fysiskt tvång behöver inte användas, och jag tänkte försöka förklara varför!

I programmet nuddade de vid varför tjejerna går med på att göra de förnedrande saker som blir sajtens innehåll:  Patrik Lillqvist från polisen nämnde behov av pengar och självskadebeteende som exempel, Anna Sanders som grundade Talita berättade hur övergrepp tidigt i åldern kan göra att tjejen redan är van vid att hennes gränser inte respekteras. Men anledningen till att män kan lirka, tjata och utpressa tjejerna att göra porr och sälja sex är att strukturen redan existerar. Vägen är redan utstakad. Varje del av vägen är redan planerad.

Amina Axelsson var med i programmet, hon var glamourmodell på 90-talet. Klicka på bilden för en video från Aftonbladet: Så manipuleras glamourmodellerna till att bli prostituerade

Sexbloggandets struktur

Kontakt via sociala medier- registrering på sajten- fotograf- lägga upp grövre och grövre innehåll- träffa kunder.

Varje stopp på vägen är redan utstakat, det gäller bara att fylla vägen med människor! Män måste komma in, och tjejer måste komma in, och på det viset hålls strukturen intakt. Det båda grupperna har gemensamt är att de kommer in på vägen genom objektifiering av unga tjejer, tjejer är bara kroppar man kan använda. Tjejerna får lära sig det om sig själva, männen får lära sig det om tjejerna. På det sättet tycker alla att det här beteendet är normalt; det har normaliserats för dem under en hel livstid.

Alla kan förstås inte komma in på den här vägen, utan poängen är att tillräckligt många dras in i den för att hålla den levande.

Klicka på bilden för att komma till en artikel om objektifiering av kvinnor.

Det som inte är grovt kommer undan

Men ett problem med programmet är att de tar upp de grövsta exemplena- en rubrik på en video är ”Jag blir kissad på i duschen som den lilla slyna jag är”- kanske för chockfaktor. Detta gör dock att det som inte är lika grovt kommer undan. Känner till en tjej som också jobbar som glamourmodell (dock inte för någon av dessa sajter) som tyckte det var förjävligt att tjejerna i programmet pressades, men att hon själv bara fotade sånt hon var bekväm med och kunde välja. Hon använde exakt samma retorik kring samtycke som beskrivits i Kalla Fakta, men eftersom det inte var på den grova nivån kunde hon inte relatera tjejernas erfarenheter till den egna situationen. De tjejer som inte har gjort grov, förnedrande hårdporr behöver inte rannsaka om sig själva, för vad de gör framstår som helt ofarligt och vettigt i jämförelse.

Istället för att fokusera på strukturen som leder fram till utnyttjande, gav Kalla Fakta exempel på de grövsta resultaten. Och de är enkla för alla att ta avstånd ifrån! De som köper porren från sajterna kan ta avstånd genom att säga att de åtminstone inte köper så grova saker, istället för att också rannsaka sig själva.

Klicka på bilden för att komma till en artikel om etisk porr- dvs porr för de som åtminstone försöker

Lagför skiten

Det intressanta i den här strukturen (nu menar jag den som går från bloggande till sexsäljande), är att det bara behöver fattas ett enda stopp för att den ska rasa samman. Vägen beskrev jag såhär längre upp: Kontakt via sociala medier- registrering på sajten- fotograf- lägga upp grövre och grövre innehåll- träffa kunder. Den svagaste länken här är helt klart själva sajten, plattformen, för allt annat är kontakt mellan människor. Kontakt mellan människor är alltid svårat att kontrollera, men man kan kontrollera plattformarna.

Samtycke är oanvändbart

Det absolut viktigaste att ta med sig från programmet är hur lite roll samtycke egentligen spelar i ett patriarkat, jag tycker nästan det blir ett helt oanvändbart begrepp. När mäns sexualitet går ut på att tänja på kvinnors gränser (som visades i programmet) spelar det ingen roll om det sker med tjejers samtycke. Man kan samtycka till saker av ren avsaknad av andra alternativ, helt enkelt. Ens val är aldrig friare än ens alternativ.

Ens val är aldrig friare än ens alternativ.

Konsensus hämmar feminism

I korthet: Diskussioner där man inte håller med varandra är viktiga, men jag ser att såna är svåra i dagens feministiska klimat.

Nu är jag mitt inne i att läsa om västvärldens filosofihistoria, och något som slår mig är vilken stor roll diskussioner har spelat för utvecklingen. Jag läser om debatträffar, vänskaper där personer hade helt olika åsikter, tidningar med inre stridigheter mellan redaktörer med olika idéer, tänkare som läste varandras verk och kritiserade dem. Och jag tänker, att fan vad jag saknar det här inom feminismen.

Vad är det som gör att feminister så lätt delar upp sig i olika läger som inte får överlappa? Det gäller både personer och ideologier. Det som händer just nu har väl ingen missat- Linnea Claesson och Cissi Wallin har ju varit ett hett samtalsämne både i riksmedia och på sociala medier ett tag nu. Det som är beklämmande, är hur vartenda sånt här samtalsämne ska polarisera alla så till den grad att man delas upp i läger! De som tycker på samma sätt grupperar sig i homogena, slutna rum där bara liktänkande får finnas.

Det gäller feministiska ideologier- har inte kunnat ha ett samtal om feminism med oliktänkande på jättelänge! Och personer- plötsligt verkar alla ta ställning ”för” eller ”emot” LC och CW. När jag gick förra kursen i Genusvetenskap upplevde jag samma slags homogenitet bland feministerna där; att inte hålla med någon i en fråga gjorde genast stämningen frostig. Tråkigt för mig som älskar att inte hålla med.

Är det en generationsfråga? Har det alltid varit så här explosivt att säga ”du har fel”? Har ibland kommenterat på någons instagramkonto när jag inte hållit med om något inlägg och mötts av total ilska och i värsta fall block, detsamma i grupper på Facebook. Ser det även hända andra- på internet verkar valfriheten vara så hög att man inte känner att man ”behöver” mötas i diskussion. Utanför internet verkar toleransen inte vara högre, vänner kan inte alltid lyfta att de har en helt annan ståndpunkt. Hur kommer det sig att diskussion mellan kvinnor, feminister, kan vara så full av vitriol? Jag kan inte tro att det varit så överallt, alltid.

Det är som att det finns en ständig förväntan på konsensus. Vilket, inte förvånande, ingår i kvinnors sociala könsroll. Det inpräntas i flickor sedan barnsben. Inga öppna konflikter och hetsiga diskussioner eller vänskapliga meningsskiljaktigheter, utan istället en vilja att alla känna sig hörda och ingen överkörd, att alla ska hålla med om beslut och att det inte ska komma upp negativa känslor. Detta kallas med andra ord för känslomässigt arbete.

Hur klarade andra, de jag läser om, att hålla igång projekt som tidningar och grupper samtidigt som de öppet tyckte olika i kärnfrågor? Det kanske är just diskussionerna som gjorde att projekten inte stagnerade? I de flesta relationer är konsensus nog bra, men jag ser feminism som ett arbete precis som jag ser allt tänkande som ett arbete, och vem säger att man arbetar bäst med folk man bara håller med allt om?

En teori jag har är att feminism har blivit något mycket mer personligt nu än vad det var förr. Feminism är mycket mer av en identitet, så när man kritiserar någons feministiska idéer, kritiserar man också dens själva identitet. Det skulle kunna förklara hur motargument kränker istället för att sporra till diskussion.

En annan teori jag har är att feminism har blivit så mainstream att personer som annars inte hade haft tillgång till feministiska diskussioner nu har det, med väldigt starka åsikter, på gott och ont. Sociala medier och internet fungerar som en megafon för vem som helst som lyckas vara tillräckligt engagerande, och alltså är kravet för att sprida feminism inte kunnande, utan förmåga att dra till sig publik. Och utan verklig kunskap i botten är det självklart att ifrågasättanden upplevs som hotfulla!

Basil Blackwell gav ut tidningen ”Analysis” av en grupp filosofer från år 1933

För det är den här otryggheten jag upplever gör att diskussioner inte riktigt frodas, som att man i grunden kanske är osäker på sin egen kunskap, som annars kanske bara skulle växa av att bli ifrågasatt och emotsagd. Vilket är lite sorgligt, eftersom det inte finns något roligare eller mer utvecklande att inte hålla med. Det måste inte innebära en total brytning.

Fuckförbundets rapport är under all kritik

I korthet: I rapporten skriver de om prostituerades (”sexarbetares”) livsvillkor, men låtsas som att allt är på grund av sexköpslagen. De har fel.

Klicka på bilden för att komma till deras rapport.

Rapporten har mest bara känsloargument

Igår satte jag mig äntligen ner och läste igenom den rapport om svenska sexköpslagen som Fuckförbundet kom ut med i oktober. Den släpptes i samband med den konferens för sexarbetare som de ordnade (har skrivit om den tidigare här). Det var väldigt intressant att läsa rapporten, för det var en samling av alla de argument som avkriminaliserings-sidan har mot sexköpslagen! Sexköpslagen är alltså den lag som förbjuder en från att köpa sex, men det är lagligt att sälja.

Det som tas upp oftast i hela rapporten, och som verkar vara grunden för hela argumentationen, är stigmatisering. De som säljer sex blir stigmatiserade av lagen, lagen skapar fördomar, och om prostitution sågs som riktigt arbete skulle stigmatiseringen försvinna. Det andra stora argumentet är det om migranter, som deporteras eller nekas tillträde till landet om de misstänks ha kommit för att sälja sex (eftersom det inte ses som ett riktigt arbete).

Att organisationer som Fuckförbundet och Rose Alliance existerar, det är helt orimligt! Man behöver bara gå till grunden av vad prostitution är, och vad konsekvenserna av det blir. Här är det helt irrelevant om det finns de som menar att det för dem bara är ett yrke bland andra- lagen kan inte utgå från de mest privilegierade i en situation. Det finns unga som inte behöver gratis tandvård, men ändå finns den lagen, varför? För att lagen inte kan utgå från de som inte behöver den, förstås!

Att Fuckförbundet kämpar för den lilla klick som ser prostitution som ett jobb bland andra, samtidigt som de skiter i dem som faller utanför den klicken, tycker jag är själviskt och verkligen antifeministiskt. De har inget kvinnoperspektiv dessutom, de skriver bara om okönade ”sexarbetare”.

Klicka på bilden för en artikel om en s.k. high class sex worker.

Fuckförbundets argument för att avkriminalisera sexköp

* Sexköpslagen dömer och stigmatiserar sexarbetare.

* Den vanligast rapporterade effekten av sexköpslagen är ”ökad stigmatisering”.

* En sexarbetare vittnar om att klienten kräver lägre pris för att försäkra sig om att det sker frivilligt- och det är på grund av stigmat.

* Om man pratar om allt sexarbete (sic!) som våld, osynliggör man faktiskt våld mot sexarbetare.

* Sexköpslagen gör att de får mindre makt att köpslå med kunder och att polisen trakasserar dem.

* Att fånga kunder blir viktigare för polisen än att skydda prostituerade.

* Misstanke om att migranter kommer sälja sex kan göra att de inte får tillträde.

* Sexköpslagen gör att fler behöver hallickar- alltså att hallickar får en större roll och marknad eftersom mötesplatser är olagliga.

* Att arbetsplatserna är kriminaliserade gör att sexarbetare inte kan träffas och stötta varandra.

Hela den här listan med argument är förstås bullshit. Det stod mer, men det hela kokade ner till detta. Många argument var anekdotiska; en prostituerad berättade om hur hon hade anmält en man för våldtäkt, men när polisen fick reda på hennes yrke konfiskerade de hennes dator. När hon vägrade uppge sina kunder ville de inte hjälpa henne, och hon fick flytta ifrån lägenheten (hela historien var väldigt oklar). Det är förstås hemskt att sådant händer, och hemskt om polisen inte hjälper utsatta kvinnor, men varför är det här sexköpslagens fel?? Vad talar för att just sexköpslagen är det som gör att polisen behandlar prostituerade illa? Hur har de tänkt att dessa enstaka vittnesmål ska kunna övertyga någon om att de kämpar för rätt sak? Hitta vilken lag som helst och det finns någon som inte gagnas av den. Det betyder inte att lagen måste slopas, SPECIELLT inte när det negativa inte ens behöver ha med lagen att göra, som i detta fallet.

Blir så irriterad över att de hade ett sånt stort sjå med att släppa rapporten, och så består den av sånt här.

Men låt oss prata om stigmatisering och migranter! Fuckförbundets två huvudargument för att slopa sexköpslagen.

Klicka på bilden för en artikel om stigmatisering av sexarbetare.

Stigmatisering av sexarbetare

Stigmatisering av prostituerade började inte med, och kommer inte sluta med, sexköpslagen. Det är ett faktum så självklart att jag inte förstår hur någon kan missa det. Prostituerade blir stigmatiserade i alla länder och har blivit det i alla tider, oavsett lagar hit och dit. DET ÄR PATRIARKATET SOM SKAPAR STIGMATISERING. Det är att personer som säljer sex alltid ansetts vara en lägre klassens medborgare, eftersom prostituerade historiskt alltid varit lägre klassens kvinnor (vilket de själva skriver i sin egen rapport!). De skriver själva hur illa behandlade prostituerade kvinnor blivit genom historien, men skriver ”sexarbetare” istället för kvinnor för att dölja att det handlar om patriarkala samhällsstrukturer.

De döljer att det handlar om kvinnor

På tal om att dölja, så kritiserar de olika aktivister, feminister och medier för att de använder avhumaniserande språk när de pratar om prostitution. Till exempel tar de upp när Kajsa Ekis Ekman (presenterad som svensk feminist) sa att 53-åriga IT-chefer åkte till Thailand för ”cheap cunt” (år 2016). De kritiserar också dem som pratar om att köpa och sälja kroppar och kroppsdelar, istället för att som Fuckförbundet säger, sälja ”tjänster”. De pratar om arbete istället för exploatering, om ”sexarbetare” istället för prostituerade kvinnor eller män, och kritiserar även Nina Rung för sin parallell mellan sexköp och att köpa ”20 kilo fläsk”.

Det de genomgående vill göra, är att dölja prostitutionens verklighet och belägga den med en glatt yta. Varför vill de inte säga att det handlar om att köpa kroppar, varför låtsas som de som att det bara handlar om ”tjänsten”? Om det bara handlade om en tjänst, skulle vem som helst kunna göra det. Varför är det inte i så fall medelålders män som säljer sex, istället för en majoritet av unga kvinnor? Om det bara handlade om tjänsten, skulle vem som helst både sälja och köpa sex. Det som gör det uppenbart att det handlar om kroppar är den överväldigande statistiken. De migranter som utnyttjas i sextrafficking blir det på grund av sin kropp, inte på grund av ”tjänst”.

Klicka på bilden för en artikel om flyktingar och sextrafficking.

Migranter deporteras på grund av sexköpslagen

Deras andra stora argument var alltså migration, eftersom migranter som sagt hotas av deportering. För det första, om personer kommer till Sverige enbart för att sälja sex skulle tillåtas, skulle inte det utgöra ett guldläge för traffickare? För det andra, om man verkligen vill skydda prostituerade, varför inte arbeta för att hjälpa dem istället? Statistik har visat att majoriteten av prostituerade vill lämna. Har Fuckförbundet tänkt sig att en avkriminalisering av sexköp kommer hjälpa dem göra detta? Det enda det kommer leda till är att myndigheter inte hjälper dem lämna- om prostitution kommer ses som ett ”riktigt arbete”. DET ÄR BULLSHIT.

De beskriver hur majoriteten av prostituerade (”sexarbetare”) i Sverige är migranter som säljer sex för att försörja sig själva, och deras svar på det är att göra det lagligt att exploatera denna utsatta grupp?? Som säkert ofta inte kan språket, kanske kommer från fattiga förhållanden, förmodligen inte har andra sätt att försörja sig på? Hur kan prostitution i denna kontext ses som något som ska  främjas?? De behöver försörjning, alltså säljer de sex. Det är ingen svår ekvation att räkna ut att de befinner sig i en utsatt situation.

Denna utsatthet erkänner de, men anser alltså att svaret är att detta ska vara lagligt om det är ”frivilligt”. INGENTING ÄR FRIVILLIGT NÄR DET HANDLAR OM ATT TJÄNA PENGAR FÖR SIN ÖVERLEVNAD.

Bild härifrån av en som inte ser kopplingen, precis som Fuckförbundet.

Fuckförbundet låtsas som att alla problem beror på sexköpslagen

Problemet är att de i rapporten tar upp massor av olika frågor som rör allt från prostitution, trafficking, migration, social utsatthet, droganvändning, sexarbete, och sa att det handlar om sexköpslagen. De kallade den för ”20 years of failing sex workers”. I slutet har de en åtgärdslista där det ingår att t.ex. legalisera droganvändning och många vettiga saker som att införa rehabiliteringsprogram för traffickingoffer, men varför inte då kalla rapporten för en beskrivning av prostituerade (”sexarbetares”) livsvillkor i Sverige idag? Varför låta den handla om sexköpslagen, när sexköpslagen har mycket lite att göra med allt de beskriver?

De beskriver ibland olustiga levnadsöden och situationer, men att det skulle handla om sexköpslagen är bara absurt och helt fel slutledning.

Sexköpslagen ska göra det SVÅRT att köpa sex, för att grundsynen ska vara att sex inte SKA kunna köpas, för att handeln med främst kvinnor och barn ska UPPHÖRA. Kalla det inte för en tjänst, kalla det inte för ett jobb bland andra, kalla det för vad verkligheten är; sexuell exploatering. Punkt.

Nu har blogginlägget blivit lite för långt, men jag skulle på riktigt kunna skriva 20 sidor till om den här jäkla rapporten de lutade hela sin konferens mot. Jag vet inte om de är någon ”pimplobby” som de anklagats för att vara, eller om de bara är förvirrade, men någon som inte kan föra en sammanhängande argumentation och saknar slutledningsförmåga borde hållas långt borta från riksdagen och lagstadgarna.

Hur rapporten var skriven var också under all kritik, layouten var hemsk, stavning och språkkontroll ickeexisterande, det gick inte att skriva ut eftersom sidorna var olika stora med text långt ut i marginalerna. Jag hade aldrig kunnat sätta mitt namn på något så amatörmässigt gjort, både själva rapporten och hur den presenterats. Pinsamt.

Artikel: Gör pressen på flickor att de vill byta kön?

Vi missar frågan om varför så många tjejer hoppar på ”tranståget”

Idag var jag med i Aftonbladet! Skrev den tillsammans med ett gäng andra som valde att vara anonyma. Responsen har förvånande nog varit övervägande positiv- det märks att det finns ett behov av att prata om denna fråga. Klistrar in hela texten med bild här under, eller läs den från länken:

https://www.aftonbladet.se/debatt/a/jdxbRb/gor-pressen-pa-flickor-att-de-vill-byta-kon

Nu i svallvågorna efter Uppdrag gransknings program ”Tranståget” är vi några feminister som saknar en viktig del i debatten.

Det som diskuteras är medicinska konsekvenser, lagförslag, transfobi och ånger. Men den mest intressanta frågan nämndes kort i programmets del två utan att den fångades upp: Ingen har något riktigt svarat på varför ansökningarna till KID-teamet bara ökar eller varför det är övervägande tjejer som upplever sig som trans.

Följande artikel ska inte fungera som ”sanning”, utan snarare lägga till en utpräglat radikalfeministisk analys till de analyser som redan finns och erbjuda det perspektivet.

Uppdrag granskning, UG, har gjort ett viktigt arbete i att visa på att en del av transvården inte vilar på någon vetenskaplig grund, men det vi saknar är en analys av hur det har kunnat bli så här. Eller, varför det är fler transpojkar än transflickor. Här behövs ett tydlig feministiskt perspektiv.

Att flickor innerst inne känner att de inte är flickor utan pojkar, säger mycket om förväntningarna på hur flickor respektive pojkar ska vara i vår kultur. Det är fullt rimligt för tjejer att vilja distansera sig från utseendefixering, sexuellt våld och påföljande självhat. Vad annars ska de göra?

Kritiker säger att UG framställer unga tonårsflickor som ovetande offer för ”tranståget”. Precis som feminismen anklagas för att framställa kvinnor som offer för patriarkatet. Men det är väldigt svårt att beskriva en verklighet där kvinnor och flickor far illa utan att hamna där.

Att flickor identifierar sig som pojkar visar på en grad av rådighet, mognad och ansvarstagande för sitt eget mående som de inte ska behöva ta. De försöker göra sitt bästa för att klara sig och må så bra de kan i en värld som förlöjligar och nedvärderar allt vad tonårstjejer är och står för.

Flickor har länge blivit matade med kroppsideal som i värsta fall kan leda till svältdöden i anorexi, eller till riskfyllda kosmetiska operationer. Att vara ”vacker” är fortfarande det viktigaste en flicka kan vara. Vem vill identifiera sig med denna objektifiering?

Att leva i en värld full av kontinuerliga fysiska och psykiska intrång skulle kunna krossa vilken vuxen man som helst, men i Uppdrag granskning ser vi flickor som försöker navigera sin väg ur sitt förtryck. En väg som de upplever som den enda möjligheten. De försöker ta makten över sina liv i ett samhälle med strikt begränsade valmöjligheter, för att de vill leva ett bättre liv.

Feminister framställer inte tjejer som identifierar sig som trans som ovetande offer, men däremot är det vår förbannade plikt som vuxna människor att krossa de stereotyper som är en bur runt alla unga kvinnor för att ge dem fler val.

Men vi kan inte göra det om vi fokuserar på hormoner och operationer; det är en viktig men ändå underordnad fråga. Problemet med ökad könsdysfori bland födda flickor skulle inte lösas även om alla operationer vore riskfria och reversibla. Vi vet redan att många tjejer lider av dysfori orsakad av det förakt för tjejer och kvinnor som finns i vår kultur (vilket till exempel ätstörningar och body dysmorphia visar).

Hur kan vi vara helt säkra på att det som tolkas som könsdysfori i dag inte blir påverkat av samhället på samma sätt? Perspektivet om kvinnors villkor i patriarkatet bör finnas med hela vägen i utredningar om könsdysfori. Något som också står klart är att mer forskning behövs.


Regina Zaitzova, feministisk aktivist

RFSL är inte feminism

I korthet: Man kan inte förvänta sig att RFSL ska agera feministiskt, för de är inte till för kvinnors rättigheter. Men de borde inte få använda skattemedel för att motverka sexköpslagen.

I början av oktober höll Fuckförbundet en internationell konferens för s.k. “sexarbetare”, som skulle diskutera sexköpslagstiftningen. Sverige förbjuder ju sexköp, men att sälja sex är lagligt. Fuckförbundet med flera vill avkriminalisera, så att man ska få köpa sex utan att straffas. De menar att lagen “stigmatiserar” prostituerade.

”RFSL anser att sexköpslagen är problematisk och behöver ses över.  Den huvudsakliga anledningen är att en kriminaliserande lagstiftning stigmatiserar redan utsatta grupper.”

– RFSL (källa)
Bild från Fuckförbundets konferens demonstration utanför Sveriges riksdag.

Det chockerande var egentligen inte konferensen, för de som vill avkriminalisera eller legalisera prostitution har många förespråkare i många länder. Det som var uppseendeväckande var att när Fuckförbundet blev avbokade av sin värd, så gick RFSL in och erbjöd lokal till konferensen. RFSL stöttade alltså rent materiellt Fuckförbundets arbete för att avkriminalisera sexköp. Det är ett stort steg från att vagt vilja göra det, till att aktivt driva på den frågan.

Jag visste redan sen innan att RFSL ville göra det lagligt att köpa sex, men det här är något helt annat. Nu har de tagit steget till att agera!

Jag läste en briljant artikel i Aftonbladet som satte det här mer i perspektiv; RFSL beviljades nära 35 miljoner kronor av staten i år. Det kommer med ANSVAR. Att de då väljer att prioritera Fuckförbundet och deras agenda med avkriminalisering är oacceptabelt. De har som tur är fått stark kritik från många håll sedan konferensen hölls. RFSL själva har inte skrivit så mycket, de har adresserat kritiken på sina sociala medier.

Fuckförbundet tackade RFSL efter konferensen.

En annan grej som stod i artikeln i Aftonbladet var: “Att RFSL driver på för legalisering av sexköp i Sverige och internationellt är obegripligt för den som följt utvecklingen i Europa och världen de senaste decennierna.”

Och där tyckte jag de tappade bollen lite. För det första vill RFSL inte legalisera utan avkriminalisera (här kan ni läsa vad de skrivit om skillnaden), och för det andra är det inte alls obegripligt. Man behöver bara titta på vilken ideologi de följer.

Det som skulle vara orimligt, skulle vara att förvänta sig att RFSL skulle stå för kvinnors rättigheter. De är uttryckligen en organisation för ”HBTQ-personer”. Vad har det med kvinnors rättigheter att göra? Varför skulle en organisation som stöder sig mot queerteori plötsligt ha en feministisk analys av samhället?

Alla rättighetsorganisationer har inte en feministisk samhällsanalys.

Prostitution är alltså en global kvinnofråga. Det betyder inte att kvinnor är de enda som är prostituerade, men det betyder att frågan är könad. Alltså att kön spelar stor roll i frågan. Förenklat kan man säga att män är de som köper sex, och kvinnor de som säljer. Det är därför det finns bordeller runt om i världen fulla av kvinnor dit män går för att köpa sex. I Sverige finns det inga lagliga bordeller, men däremot finns det lägenheter där sexhandel bedrivs (kan man beskriva dem som olagliga bordeller?)

RFSL har inte den här analysen, utan för dem är kvinnofrågan underordnad ”HBTQ-personers”.

Förresten tycker jag ”HBTQ-personer” är ett alldeles för otydligt begrepp för att användas över huvudtaget, den gruppen är jättestor och personerna i den har inte ens samma intressen. Det är därför jag skriver dem inom citattecken; RFSL beskriver felaktigt dem som en enda grupp med samma intresse.

Rent ideologiskt står RFSL alltså långt bort från feminism och feministisk analys. Titta bara på hur de vill göra surrogatmödraskap lagligt, vilket också skulle skada kvinnor. Att de vill göra sexköp lagligt blir nu helt begripligt, när man förstår att de inte har intresse av att jobba för kvinnors rättigheter. Och jag tycker inte heller man kan vänta sig att alla ska ha det.

Det som dock är oroväckande här är att RFSL är en organisation med mycket inflytande, stort ekonomiskt stöd från staten och som har makt att påverka. Regeringen går ju indirekt emot sin egen sexköpslag om de samtidigt stöttar organisationer som jobbar för att ändra den! Hur är det rimligt?

De som vill göra sexköp lagligt kommer förstås jobba för det oavsett, men kalla det inte feminism, och ge dem för fan inga skattemedel. Att de stödjer Fuckförbundet visar bara hur lite de bryr sig om kvinnorörelsen.

Läs mer

Därför måste vi behålla sexköpslagen (ETC)

Simon Häggström: RFSL sviker de allra mest utsatta

Johanna Nylander: Riv upp sexköpslagen

Tidningen Syre om kritiken mot RFSL

Jessica Yaniv visar på konsekvenserna av en ogenomtänkt könspolitik

Nu har min artikel som jag skrev kommit upp, Flamman publicerade den. Lägger in artikeln plus bild här nedan, klicka på bilden så kommer ni till artikeln på Flammans hemsida!

Foto: Janerik Henriksson / SCANPIX /

Självidentifierat kön kanske låter fint i teorin, men fallet Jessica Yaniv visar att konsekvenserna kan bli missbruk och övergrepp.

Jessica Yaniv är en transkvinna som gjort sig ökänd genom att stämma 16 kvinnor för att de inte ville vaxa hans genitalier. Kvinnorna erbjöd brasiliansk vaxning (något som utförs på kvinnor), och eftersom Yaniv identifierar sig som kvinna trots att han har manlig anatomi tyckte han att de skulle vaxa honom också. Han menar att det var transfobi att de inte ville utföra denna service.

Han? Jo, även om Jessica Yaniv är en kvinna i sina id-handlingar är det ändå en man vi talar om. En man som satt det i system att utnyttja lagen för att komma nära kvinnor.
En syn på kön som vuxit sig stark de senaste åren är att kön är en identitet, vilket betyder att den som identifierar sig som kvinna är kvinna, även om personen är född som man. Detta kan i vissa avseenden vara problematiskt. Yaniv stöder sig nämligen på Kanadas lagstiftning om trans, där självidentifiering är allt som behövs för att lagligt byta kön.

Självidentifierat kön innebär specifikt att ingen utomstående kan ställa några som helst krav för att en ska få byta juridiskt kön. Vilket i teorin kanske låter fint, men låt oss titta på de praktiska konsekvenserna. Vad skulle det betyda för oss om en enda Jessica Yaniv lagligt fick ta sig in i kvinnors omklädningsrum?

Feminister har länge kämpat hårt för rätten till kvinnoseparatistiska utrymmen för att skydda sig från våldsbenägna män. Om självidentifierat kön är det enda kriteriet för att räknas som kvinna, hur kan vi säkerställa att dessa män inte tar sig in i kvinnors utrymmen? Kvinnoseparatistiska utrymmen finns för att skydda kvinnor. Med självidentifikation som lag är inte kvinnor skyddade. Det kommer alltid finnas män som ser en kvinnlig identitet som ett sätt att komma närmare kvinnor. Hur kan vi se till att inte en enda av dessa lyckas byta juridiskt kön?

En annan konsekvens värd att nämna är hur den svenska könsbaserade statistiken skulle se ut om män som Yaniv blev kvinnor i juridisk mening. Hur kan vi säkerställa att denna statistik inte förvrängs av män som utnyttjar självidentifierat kön? Vi vet nu att dessa män existerar och är beredda att byta juridiskt kön och måste ta med dem i beräkningen.

Och om tröskeln för könsbyte tas bort, om vilka mansfödda personer som helst kan kalla sig kvinnor, vad har vi då för ord för lesbiska? Lesbiskhet innebär exklusiv samkönad attraktion, till andra kvinnor, till medlemmar av samma kön. Inte samma självuppfattade kön. Om personer med manlig anatomi kan kalla sig kvinnor suddas gränserna för lesbiska kvinnors sexualitet ut, vilket vi ser i de fall där vissa transaktivister faktiskt kräver att lesbiska har sex med transkvinnor med manlig anatomi.

Även kvinnors sport skulle påverkas negativt av självidentifierat kön, som vi ser exempel på i Kanada med cyklisten Rachel McKinnon. Vi kan inte bortse från bakslaget det innebär för kvinnosport om män får tävla som kvinnor.
Om inga krav skulle ställas för att få byta kön, kan detta bli konsekvenserna. Många ser inte att en förenkling av lagen skulle kunna utnyttjas för kränkande ändamål.
Luckra inte upp kvinnors utrymmen och mänskliga rättigheter, låt inte kön bli självidentifierat.

Regina Zaitzova

Systerskap

I korthet: Systerskap offentligt är att behandla kvinnor och män lika, men systerskap i det privata är att stötta kvinnor villkorslöst.

Lyssnade nyligen på Haveristernas senaste poddavsnitt, och förutom att de kallade alla och sig själva för apor, efterblivna, kastade runt könsord och var allmänt vulgära (varför kalla folk för vidriga lögnare och säga att man ”pissar folk i ansiktet”, kom igen, säger man sånt offentligt?), kom det en timme in i avsnittet ändå upp en intressant diskussion om systerskap som jag själv gått och tänkt på. Jag tänkte först sammanfatta lite kort vad de sa och sedan lägga till mina egna tankar.

Sammanfattning från podden 

Talet om systerskap börjar 01:02:44.

I podden reflekterade de om hur de blev kallade för kvinnohatare när de kritiserade kvinnor som kallade sig för feminister och vänster, men när de kritiserat högerkvinnor och kvinnor med främlingsfientliga åsikter uteblev dessa anklagelser. Axel Luo Öhman (enda vettiga länken med honom) menade apropå det att de som  tror att systerskapet existerar, ändå villkorar det till endast de som håller med dem. Därför får man kritisera högerkvinnor- de ingår inte i “systerskapet” (min tolkning av vad han sa). 

Henrik Johansson la fram en teori som svar: feminister som trodde på systerskapet vill inte spä på hat mot andra feminister, eftersom de anser att de redan får ta så mycket skit. Och här svarade Myra Åhbeck Öhrman i sin tur något intressant; att det snarare handlade om att man som feminist gärna vill ha en enad front utåt.

Kvinnor har ju andra sociala koder (…). Och de innefattar (…) att man inte tar konflikter öppet. (…) Istället för att man ställer sig och skriker på varann, så pratar man privat, man pratar kanske bakom ryggen på folk (…), det är en helt annan typ av visklek med kvinnor än vad det (…) blir med män.

– Myra Åhbeck Öhrman i Haveristerna, avsnitt 54, 01:09:55 

fr.v. Henrik Johansson, Myra Åhbeck Öhrman och Axel Luo Öhman.

Hon menar att man som kvinna inte vill ta konflikter öppet; ”det handlar om att man inte vill visa sprickor i fasaden”. Enligt Henrik Johansson påverkar myter och historier om att kvinnor bara bråkar dem till att dölja bråken, kvinnor vill alltså inte bekräfta dessa fördomar. Myra tillägger att dessa bråk/sprickor kan uppfattas av feminister som att de underminerar rörelsen

Vad är systerskap? 

Det hon sa har jag själv tänkt på, eftersom det på senaste tiden varit mycket diskussioner inom feminismen vad systerskap egentligen innebär och hur långt man kan sträcka sig för att stötta andra kvinnor, och när övergår egentligen kritik av kvinnor till kvinnohat? Jag som kritisk till transideologin har förstås märkt av systerskapets begränsningar, men jag tror att alla kvinnor någon gång har hoppats på mer från fellow kvinnor än vad de fått. 

Ett problem jag alltid ser i diskussioner om systerskap är att man inte kan enas om definitionen av vad det är, och jag tror att det beror på att det finns två olika sorters systerskap. Det finns ett offentligt, och ett privat, så när man pratar om systerskap kan man ibland prata om helt olika saker.

Det finns två olika sorters systerskap.

Ett problem är att det offentliga och det privata blandas samman. Hur är det med Twitter till exempel, om man tweetar någon? Räknas man som två offentliga människor eller två privata? Något som är solklart offentligt är till exempel debattartiklar, annan stormedia, politik etc, och något som är solklart privat är ett samtal mellan kvinnor i ett rum. Det är detta som jag kommer utgå från. 

Offentligt systerskap 

Jag menar att det är oerhört viktigt att inte blanda samman offentligt och privat. Vilket är det problem Haveristerna har när de diskuterar detta- de gör inte skillnad mellan dessa utan blandar samman allt från kvinnor som inte vill spä på hat mot andra kvinnor offentligt, till kvinnor som inte vill ta privata konflikter öppet. Det är alltså helt fel. 

Blanda inte samman offentligt och privat.

Det offentliga systerskapet skulle jag inte kalla för systerskap, utan jag skulle säga att det handlar om att behandla kvinnor med basic respekt för deras person och åsikter, precis som man behandlar män. Alltså i möjligaste mån behandla kvinnor och män lika, och ha en sån respekt för kvinnor åsikter att man tar dem på allvar och inte underlåter att kritisera dem bara för att de är kvinnor.

Systerskap i offentligheten är alltså ganska löst; behandla kvinnor på samma sätt som du behandlar män, men var samtidigt medveten om att kvinnor bedöms hårdare och straffas hårdare för misstag. Haveristerna erkänner själva i podden att de dömer kvinnor med skeva åsikter hårdare än män, och detta är något ALLA MÅSTE SLUTA MED. SLUTA döma kvinnor hårdare än män!!

Privat systerskap 

Privat handlar systerskap om en helt annan grej. I det offentliga är det viktigt att kunna gå in och kritisera andra, ibland ganska hårt till och med (vi har liksom kvinnor som går runt och är nazister, hallå) och denna diskussion får inte hämmas av att vi pratar om systerskap. Men vad är då den privata standarden för systerskap? Jo; att villkorslöst stötta, älska, lyssna på, glädjas åt, fascineras av, respektera, aldrig döma, kritisera försiktigt, behandla med silkesvantar, försöka förstå KVINNOR. DET ÄR SYSTERSKAP.

Systerskapet är något kvinnor ska kunna hämta kraft ur “bakom fasaden”, att veta att man alltid har ett sammanhang man inte blir bedömd i. Systerskapet ska vara en plats man kan slippa bli bedömd efter utseende och prestationer, man ska kunna slippa vara “kvinna” och istället bara kunna vara människa. Man har inte en offentlig roll där man måste kunna bli bedömd. 

Systerskapet är grunden, inte fronten

Anledningen till att vi pratar om hur ofeministiskt det är med kvinnor som kritiserar andra kvinnor offentligt, är att vi har inte det här äkta systerskapet i botten. Den här “fronten” som Åhbeck Öhrman pratade om, som kvinnor är så måna att hålla intakt och visa att man som feminister är enade, är bara viktig eftersom systerskapet bakom fronten inte är tillräckligt stabilt.

Fronten är bara viktig eftersom grunden inte är stabil.

Om vi hade haft dessa feministiska sammanhang, privat, där systerskapet verkligen var ovillkorligt, hade sprickor i fasaden inte spelat någon roll. Fasaden hade kunnat krackelera totalt, feminister hade kunnat stå och skrika på varandra på torget om vilka idioter de var som hade en annan analys, det hade inte spelat någon roll om man visste att man sedan kunde träffas och lyssna på varandra helt villkorslöst och vara människa. 

Systerskap måste byggas från grunden, det är inget som har med någon “enad front” att göra. Låt fronten krackelera, den kommer inte spela någon roll när feminister har en stabil grund av systerskap.

Problemet med Gardet

I korthet: Det kan vara problematiskt att göra feministiskt arbete offentligt, eftersom det tar bort fokus från feminismen när man måste försvara sig hela tiden.

Jag har tänkt en del på Gardet, som på Instagram beskriver sig själva som en aktivist-grupp. För dem som inte vet, skapades Gardet av Cissi Wallin och ett antal andra feministiska profiler i maj i år med tanken att publicera grävande journalistik. Ett antal konflikter senare har redaktionen bytts ut och består nu av Cissi Wallin, Alexandra Rejsmar, Merly Åsbogård och Jenny Bengtsson efter att de andra hoppat av. Fokus är nu inte journalistik, utan demonstrationer (eller mer allmänt aktivism? Har varit svårt att hitta exakt info). Just nu har de skapat demonstrationen #rättslösa, som ska protestera mot att mäns våld mot kvinnor inte tas på allvar av polis och rättsväsende.

Om man tittar på Gardet, hur det rapporterats om i media, hur avhoppen har skrivits om och hur folk har diskuterat om dem, tycker jag man får en enda fråga i huvudet.

Gynnas feminism av offentlighet?

Nyligen läste jag en kandidatuppsats om feministiskt självförsvar, där författaren Bodil Wandt skrev om hur hur medier försvårade arbetet med kurserna samtidigt som de gärna ville nå ut via medier.

Medier kunde försvåra det feministiska arbetet.

Nu handlar Gardet och feministiskt självförsvar förstås inte om samma sak. Gardet vill skapa opinion och påverka utåt, medan tanken med feministiskt självförsvar är att stärka enskilda kvinnor. MEN båda är feministiska organisationer, och Gardet har samma problem som beskrevs i uppsatsen jag läste. Tycker folk feminism är onödigt, så kommer de också kritisera allt feminister gör oavsett.

Gardet har samlat ganska många människor som är villiga att demonstrera för att fler sexualbrott mot kvinnor ska utredas och fler förövare dömas. Men de har också splittrat människor, och det verkar som att alla har en egen åsikt om Gardet.

Och det är hela problemet.

När man blir offentlig som feminist, och när en feministisk organisation blir offentlig, så öppnar man samtidigt upp för kritik, granskning, förlöjliganden och tyckanden. Det här beskrevs i uppsatsen jag läste som ett stort problem, för då tvingas man in i att försvara sig mot omvärlden istället för att lägga den energin på själva feminismen.

Varje politisk rörelse måste förstås kunna kritiseras, men det är en sak att kritisera ett färdigt arbete (som till exempel ett lagförslag eller en bok) och en annan att kritisera själva organisationen och gå in på personer. När något marknadsförs via de stora medierna får andra människor makt att beskriva organisationen, och exempel på detta har vi sett hos Gardet.

De beskrevs som ”feminismens avpixlat” i media och folk pratade om hur deras mål var att hänga ut förövare, när det inte alls var vad de ville. Varje rörelse som blir offentlig måste räkna med att bli feltolkad.

Feminism handlar mycket om kvinnoseparatism, eftersom det är viktigt med rum där man slipper förhålla sig till män och bara kan koncentrera sig på kvinnors villkor. Att kunna ta en feministisk paus från resten av samhället kan vara viktigt för att hämta kraft. Och angående det står den här briljanta meningen i uppsatsen:

”Offentlighet utanför de kvinnoseparatistiska rummen är inte något mål, utan en problematisk nödvändighet”. – Bodil Wandt

När feminism förs offentligt läggs för mycket fokus på att behöva försvara och förklara sig. Feminism kan behöva föras offentligt, till exempel om man vill samla ihop många människor till demonstrationer eller underskifter, men för att kunna förändra behöver man egentligen inte ha tidningsrubriker och långa Flashbacktrådar.

Det är en ständig avvägning- vill man sprida information eller behålla arbetet internt? I ett samtal med Maud Eduards, forskare inom kön, makt och politik, så berättade om hon ett citat av Christine Delphy (fransk feminist): ”Det är bättre att ha en liten grupp engagerade och radikala feminister än en stor grupp mindre radikala.

Om citatet har rätt, borde det lösa vårt dilemma. Offentlighet stjälper snarare än hjälper.

Det som är intressant här är att Gardet har precis samma problem som alla andra feministiska organisationer haft, det här att omvärlden är så kritisk att det skapar en nidbild av feministerna som de måste förhålla sig till. Är man offentlig, måste man också förhålla sig till bilden offentligheten skapar. Men vill vi det?

Läs mer

Ett kollektiv där individen ställs i centrum. Nätverket för Feministiskt självförsvar i Sverige (på sida 46 till 51 står det jag skrivit om)

www.flashback.org/t3045391p168 (lång Flashbacktråd om Gardet)

www.bloggbevakning.se/karin-kajjan-hoppar-av-cissi-wallins-sida-gardet (Bloggbevaknings inlägg om konflikten)

www.expressen.se/kultur/gunilla-brodrej/gardet-livnar-sig-pa-att-hata-och-att-hatas (en artikel på Expressen om Gardet)