”Småstadsliv” av John Updike

 

Bokens huvudperson heter Owen, föddes 1933 och i ”Småstadsliv” får läsaren följa hans tankar kring sex från pojke till gammal man och hur hela hans liv ser ut. För mig var det bästa med boken inblicken i hur torftigt och hopplöst det måste ha varit att vara kvinna på typ 40-50-talet (och säkert senare också), även om det är meningen att man ska läsa boken ur Owens perspektiv. Men det går att läsa mellan raderna, och på så sätt få ut glimtar av hur kvinnoliven runt huvudpersonens liv ser ut.

Eftersom att jag, vad jag än läser, alltid ser ur kvinnans perspektiv som feministisk praktik oavsett vem som är huvudperson, kan jag inte glädjas åt Owens sexuella upptäcksfärd och ”framsteg”, speciellt när de som i boken sker på en kvinnas bekostnad. Till exempel när han blir kär i en tjej på universitetet. Hon beskrivs vara mycket mer begåvad än honom, men de blir ihop, gifter sig och har sex för första gången på bröllopsnatten vilket beskrivs som höjden av romantik.

Om en som läsare inte har feministiska ”glasögon” är det lätt att hamna i den fällan att vi ser händelserna ur mannens perspektiv, men med dem på ser vi att det mest bara är synd om henne för det dåliga sexet och för att hon nu måste både sluta jobba och sluta studera for att istället föda barn efter barn till den osympatiske huvudpersonen som vi senare får reda på är otrogen mot henne med tio olika kvinnor.

Men läser en boken ur författarens och huvudpersonens synvinkel, är Owen (som skulle kunna vara vilken verklig man som helst) en mycket lyckad person med ett blomstrande företag, fina barn, omgift med en annan, vacker fru (sedan han skilde sig från den första). Att genomskåda liknande historier runt omkring oss är en viktig del i att förstå kvinnoförtrycket- innan jag blev feminist såg jag också bara mannens perspektiv och skulle ha tyckt det var väldigt konstigt att den första frun först stannade kvar såpass länge och sedan, när han lämnade, i princip tog sitt liv.

Nu vet jag att så mycket som Phyllis (den första frun) hade investerat i mannen och äktenskapet, var det omöjligt att bara lämna, erkänna sig besegrad. Idén att den största lyckan en kvinna kan ha är en man har hållit i sig länge nu, och när jag läser böcker som denna blir jag påmind om vad det kan ha för ödesdigra konsekvenser för verkliga kvinnor.

Sen läste jag hur kritikerrosad boken har blivit, någon hade skrivit att ”Updike är en mästare”, en annan hade beskrivit boken som ”njutbar”. Visst var boken välskriven, men kvinnoödena i den var så sorgliga att bara den som inte såg dem skulle kunna kalla boken för ”njutbar” . Den var inte heller realistiskt skriven, utan snarare skriven som om det vore en mans fantasi.  Till exempel beskriver Updike Owens kåta flickvän i tonåren som njöt så av att vara med honom halvt avklädd i en bil vecka efter vecka, med ingenting annat än Owens fumliga händer. Njöt hon verkligen så mycket av det som Owen tänker, eller är det bara författaren som hittar på?

Det kan vara för att jag själv är så trött att läsa alla manliga fantasier om hur de föreställer sig kvinnor vilja ha sex. All vår populärkultur (och även vår kultur genom historiskt sett) genomsyras av dessa fantasier, vilket inte är så konstigt eftersom män har varit producenter medan kvinnor reducerats till musor och till att bli beskrivna av manliga producenter.

Det jag gillar med böcker (till skillnad från t.ex. film och serier) är att författaren kan skriva sexistiskt med flit. Huvudpersonen kan skrivas på ett sätt att en uppmärksam läsare kan se igenom dens tankar och se hen för vad hen är, till exempel som i romanen Lolita där huvudpersonen är en förövare men förstås beskriver sig själv och sina handlingar på ett sympatiskt sätt. Detsamma händer i ”Småstadsliv”, där författaren lika gärna kan hoppas på att vi som läsare kan se igenom hans manliga perspektiv. Feministisk praktik är att kunna se igenom det manliga perspektivet.

 

Testa detta! Nästa gång du ser en film/serie, spelar spel, läser en bok, går i en konsthall, testa att se alstret ur ett kvinnligt perspektiv. Vad händer med filmen om du väljer den manliga huvudpersonens kärleksintresse istället för huvudpersonen? Det kräver lite övning, men det blir som en helt ny värld om en inte har gjort det innan.

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s