Leva med asperger

De flesta av er kanske vet att jag i oktober förra året fick diagnoserna asperger och ADD. Det har hänt mycket sen dess, men det som från början var mer problemlösning för mig- testa ADHD-medicin, bli bättre på att planera, få en bra dygnsrytm osv, blir nu när mycket är löst istället till bara funderingar.

*Jag kommer skriva mest om aspergern, eftersom det är den jag tror påverkar mig mest*

Jag har inte alltid varit den normalaste tjejen i rummet (vilket både vänner och fiender sagt så jag litar på det) och visst att jag själv märkt att jag fungerat lite annorlunda ibland (speciellt när jag skulle bli mer självständig..) men fram tills jag fick den definitiva diagnosen har jag alltid tänkt att det går att träna bort mitt dåliga lokalsinne till exempel, eller min tendens att bara kasta allt och ge upp om någonting blir det minsta fel. Från det att jag fick idén att börja skriva till det att jag nu lägger upp inlägg varannan dag tog det till exempel låång tid och oräkneliga gånger när jag tänkte att FUCK detta blir för krångligt så FUCK att jobba med genusvetenskap i framtiden och FUCK jag vill men jag kan inte.

20170129_204739

Bild från när vi var i Norge och såg Lars Winnerbäck

Det är egentligen först nu det börjar sjunka in på riktigt- alla mina egenheter, problem (och ja, styrkor) är permanenta. Jag kan aldrig lära mig jobba fulltid oavsett hur mycket jag skulle försöka. Jag kan inte bli bra på att laga mat och göra hushållssysslor oavsett, och jag kan inte träna mig till att bli mer social än vad jag är. Jag kan inte bli vegan i framtiden eftersom jag inte kan lära mig gilla grönsakers (och mycket annan bra veganmats) konsistens och smak. Jag kanske inte kan bli psykolog och ha en egen mottagning och bo i Vasastan och ha en egen walk-in-closet full med heels från hela världen. Det blir liksom svårt att uppnå om det hela tiden kostar extra mycket energi att jobba.

Det känns ofta som att ha asperger är som att hela tiden vara på gränsen något kan gå jättebra och jag ska på ett SUPERKUL möte för att sen komma hem och göra en skoluppgift som är rolig men sen råkar jag gå fel väg, missar bussen och kommer på hur kallt det är ute så går hem och missar mötet, orkar inte göra skoluppgiften och helt plötsligt är världens bästa dag förvandlad till världens sämsta. Oavsett hur bra det är måste jag alltid ha i bakhuvudet hur jag ska göra om allt går snett, för det kommer inte naturligt. Vilket leder till att jag aldrig bara kan ha kul, utan ska jag träffa en kompis behöver jag vila en hel dag innan och även planera noggrant hur jag ska ta mig dit, hur lång tid det tar, planera in hur och när jag ska äta.

20170316_1716082

Bild från precis utanför lägenheten.

Sen behöver jag också hela tiden tänka- hur ska jag ta mig hem? Kommer jag frysa (är jättekänslig för köld)? Kommer det vara högljutt? Kommer jag ha tid imorgon för att vila upp mig? Har jag redan planerat allt inför imorgon? Kommer jag behöva gå långt? Behöver jag spara energi för att fortsätta vara social och trevlig mot min sambo när jag kommer hem? Hur länge kan jag vara ute som max för att inte krascha sen? Efter diagnosen har jag förstås blivit mycket bättre med att lyssna på mig själv och kunna bromsa i tid, förr trodde jag att jag bara skulle kunna köra på som ”alla andra” och istället sen sova i 2 dagar i sträck och missa viktiga saker i skolan t.ex.

Det tråkiga i och med diagnosen var att jag fick reda på att detta var permanent, som sagt. Det kommer aldrig att bli annorlunda. Jag kommer bara att bli bättre på att anpassa mig, men jag måste fortfarande ha alla dessa saker i huvudet och hela tiden vara på gränsen till att ha en dålig dag och krascha.

Det roliga med att få diagnosen, var dock att jag inte längre behöver hålla på och låtsas att jag är ”normal” längre. Vilket betyder att ju mindre energi jag lägger på det, ju mer kan jag lägga på saker jag vill lägga energi på! Jag kan tillåta mig att bli helt uppslukad av mitt intresse (som är… dundundun GENUSVETENSKAP) utan att tycka det är jobbigt och att jag ”borde” ha andra intressen också (alltså det har jag, men inte alls lika viktiga). Jag kan bara förklara för folk att jag tycker feminism är det viktigaste och mest intressanta i hela världen, istället för att behöva låtsas att jag tycker det är Ganska Viktigt™.

20170316_175225

Bild från när vi var i Heron City här i Stockholm och  fotade.

Saker jag gör på fritiden är: läser diskussioner om feminism, läser artiklar om feminism, diskuterar om feminism, skriver om feminism här på bloggen, pratar om feminism med typ alla jag känner (som jag tror är lite trötta på det men vad ska man göra), följer instagramkonton som skriver om feminism, läser böcker och analyserar dem ur ett genusvetenskapligt perspektiv, läser feministiska böcker. Och så vidare. Det finns liksom ingenting roligare, och nu när jag väl fått reda på varför jag är så himla insnöad på detta finns det inget hinder för mig att bara svepas med. Det var som en förklaring och ett legitimerande av hur min hjärna fungerade, kan en säga.

Jag skäms aldrig längre för saker jag inte klarar av utan blir istället arg på folk som inte förstår mina behov. Och det, ska jag säga, är en mycket bättre känsla!

 

PS. Läs gärna Paula Tillis blogg. Hon uppdaterar inte jätteofta men skriver SÅ mycket bra saker om att ha asperger.

5 thoughts on “Leva med asperger

  1. Skulle vara intressant att höra din syn på att asperger har tagits bort som separat diagnos inom autismspektrat i vissa andra delar av världen. Är det en positiv eller negativ utveckling tycker du?

    Gilla

    • Nu är jag inte lärd på något sätt om Asperger eller har läst mer än vanligt om det så jag kan bara prata för mig själv här. Men tycker det är bra ifall asperger och autism blir sammanfogat, det är ju ganska lika symtom fast i olika grad, av vad jag har förstått. Så det blir tydligare hur personen fungerar och vilken typ av hjälp hen behöver få. Annars tror jag folk börjar behandla aspergare annorlunda och typ ställa högre krav, och det är inte säkert att alla klarar t.ex. matlagning bättre än såna med gravare autism. My 2 cents!

      Gilla

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s