50 shades of Grey glorifierar stalking

I korthet: E.L. James tjänar på att använda idéer som redan finns i patriarkatet handmata dem till nya generationer tjejer som inte får lära sig se igenom det.

2

Förra veckan har jag förutom att börja plugga igen, också haft en liten minikampanj för att kritisera uppföljaren till 50 shades of Grey som går nu; 50 shades freed. Det har tagit mig en HEL vecka innan jag kunde sätta mig och skriva detta, hade glömt hur jäkla stressigt det var att plugga?! Speciellt som jag, om en vill läsa alla texter och köpa alla böcker. Om inte jag hade älskat genus hade jag gått och dött vid det här laget.

I alla fall var jag och satte upp dessa posters på en biograf här i centrala Stockholm i förra veckan:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Och lade ut dessa flygblad med samma budskap (det var jättekul):

IMG_20180220_154123_149

Tanken var att eftersom filmen är så jävla populär och tjejer i de tjejgrupper jag är med i på Facebook (och av det jag ser på andra sociala medier) älskar den, tycker den är romantisk och fin och ett riktigt föredöme för romantiska relationer, så måste någon komma med ett annat perspektiv. I alla feministkretsar jag känner till talas det om filmen som något som glorifierar sexuellt våld och groomar unga tjejer till att åtrå ”dominanta” män, det finns massor med bra argument och diskussioner kring det problematiska med hela bok- och filmserien. Dock är allt internt. I all debatt kring Kajsa Ekis Ekman och transfrågorna ser jag att fokuset (inom feminismen just nu) inte har legat på att kritisera några populära filmer som ändå måste kritiseras. Det är förstås sjukt viktigt med internkritik, men jag undrar varför just feminismen lätt hamnar i att stanna vid internkritik? Det blir kanske lätt att glömma att det pågår en värld utanför den ”feministiska världen” där saker som avhandlats för länge sedan fortfarande gäller.

Bland dessa saker som avhandlats för länge sedan av feminister finns till exempel romantisering av stalking. Det är lite chockerande hur tjejer fortfarande får lära sig att det är hett med en kille som inte ger upp trots att han får ett nej, det är så jävla romantiskt när killen följer efter och köper saker och säger att han dör utan henne och gör allt detta helt utan att behöva ha något slags gensvar från henne. Hon behöver liksom bara existera, och vara söt och snygg, för att hans åtrå ska VÄCKAS TILL LIV och INTE GE SIG förrän den är tillfredsställd. Vilket privilegie att vara objektet för hans kärlek.

Jag skriver objekt, eftersom ett subjekt skulle ha känslor värda att ta hänsyn till.

Detta är till exempel det som händer i 50 Shades of Grey-filmerna. Det är bokstavligt talat ren stalking. Det är alltså bokstavligt talat ännu en generation tjejer som inte får lära sig att se igenom se igenom dessa försök att göra dem till objekt i deras egna ögon.

Det spelar ingen roll att det är en kvinna som skrivit böckerna. Patriarkatet är en ideologi, och en ideologi förs ju vidare genom alla som känner att de har något att vinna på att föra den vidare. Eller som kanske inte reflekterat över att de ens för den vidare genom sakerna de gör. Och E.L. James har ju jävligt mycket på att vinna; hon använder ju och reproducerar patriarkatet för att skriva bestsellerböcker som i sin tur handmatar kvinnor och tjejer världen över med patriarkatets knäppa idéer om att en man inte behöver lyssna på en tjejs signaler och sånt.

Det är alltså inte E.L. James som skapar problemet, utan hon använder bara ett redan existerande problem och paketerar det i en sexig roman och glossar över det med helikoptrar, diamanter och lyxiga bilar. Det är liksom bara samma gamla berättelser som serveras om och om igen, om mannen som en stark ensamvarg och en ung osäker kvinna vars osäkerheter utnyttjas, vilket är rent ut sagt förjävligt i en värld där män åtrår unga kvinnor mest av allt (för att inte tala om BARN på 15-16 år) och där ”teen porn” är en av världens mest sedda porrkategorier. Varför måste kvinnan alltid vara så ung som möjligt? Så oskyldig och så oerfaren som möjligt? Varför kunde inte James skriva om en kvinna på 50 år (som hon SJÄLV är till exempel) som har en hel massa kunskap och självsäkerhet? Jo för att det inte är PATRIARKALT nog. Den patriarkala fantasin handlar ALLTID om en ung, söt och oerfaren tjej. Alternativt en 25-åring med stora bröst och rödmålade läppar (hora/madonna-diktomin, någon?).

Nästa gång ni frågar er hur i all världen en tjej hade kunnat stanna med en våldsam, stalkande och psykiskt nedbrytande kille TROTS alla varningstecken kan ni ju titta er runt och se vilka krafter den tjejen måste slåss emot ensam. Tänk er att marineras sedan barnsben i hur romantiskt det är med svartsjuka och att vara så åtråvärd att killen minsann inte kan stå emot, och tänk er att leva i en värld där människor som filmmakare, företagsägare, reklammakare, artister, konstnärer och till och med författare jobbar de hårdaste de kan för att kränga på oss den bilden. Människor tjänar sitt levebröd på att göra tjejer till objekt, och vi sitter och ojar oss över konsekvenserna?

”Varför går hon inte bara” ”VARFÖR SER DU INTE SAMHÄLLETS DEL I DET HELA?” Det blir extra läskigt eftersom 50 Shades-trilogin utvecklades utifrån en fanfiction om Twiligt, och som vi alla vet är Edward Cullen KUNGEN av stalking.

Kan vi snälla få lite kritik och analys på filmer som 50 shades freed? Det handlar inte om att skamma dem som gillar dem. Kvinnor (och jag) gillar allt möjligt som egentligen är patriarkalt. Det är det det hela handlar om, att patriarkatet inte alltid känns som ett förtryck. Ibland känns det nice och fint och fräscht, att till exempel köpa smink och raka underlivet och ha BDSM-sex. Det finns ingen motsättning i att gilla något och att ändå se att det är patriarkalt.

Om jag nu börjar jobba med skolor (nu lutar det lite mer åt genusforskning…) blir detta bland det första jag skulle ta upp, för ju fortare tjejer får verktyg att se igenom de här försöken att grooma dem att gilla patriarkatet desto bättre. Att hoppas på att populärkulturen ska förändras är nog för mycket, på grund av hur lukrativt det är att jobba aktivt på att upprätthålla patriarkatet.  Därför måste vi börja i andra änden.

Kvinnor kan inte bli statsministrar

I korthet: Kvinnors privata liv och yrkesliv begränsas av män genom hela livet, och vi måste avslöja det för att kunna förändra det.

Jag skrev ett inlägg, som ni kommer ihåg, om filmen Dolda Tillgångar och kom fram till att kvinnorna i filmen var helt medvetna om vilka begränsningar de hade som svarta kvinnor, samtidigt som vi idag får höra att vi kan göra precis vad vi vill (generellt, i Sverige). Problemet är bara att det inte ser ut så i praktiken; kvinnor kan inte alls bli vilka de vill! Det finns bara ingen explicit lag som säger det, och eftersom vi då inte har något konkret att kritisera  och jobba emot kritiserar vi istället oss själva och undrar varför vi inte kommer lika långt som män kan göra trots att det inte finns några synliga hinder. Psykisk ohälsa bland tjejer och kvinnor ökar, vi blir utbrända i större utsträckning, vi går helt enkelt under i gapet mellan vad vi får höra att vi kan göra och vad vi egentligen kan göra.

Så jag har satt ihop en lista på saker kvinnor inte får eller inte kan göra! En av feminismens viktigaste arbete idag är att peka ut vilka osynliga hinder kvinnor har, för endast om vi ser dem kan vi förändra dem. OBS! Listan ska inte ses som bokstavlig, utan tänk bara kring varje punkt, stämmer det i praktiken? Varför/varför inte?

1. Kvinnor kan inte bli statsminister.

Vi har aldrig haft en kvinnlig statsminister, och det verkar inte hända heller.

2. Kvinnor kan inte vara politiskt aktiva.

Kvinnor som är politiskt aktiva utsätts för sexuellt våld, hot av sexuell karaktär, de blir utsatta för drev och hatmobbar ända tills de slutar.

3. Kvinnor kan inte vara partiledare.

Av samma anledning som ovan.

4. Kvinnor kan inte vara VD:ar.

Män hjälper andra män att nå höga positioner och förbiser kvinnor.

5. Kvinnor kan inte festa ute på klubbar.

Gör vi det blir vi utsatta för sexuellt våld, sexuella övergrepp, hot om våld, rädsla.

6. Kvinnor kan inte ha one-night-stands med män.

Det blir inte skönt, vi riskerar sexuellt våld och sexuella övergrepp, vi riskerar graviditet.

7. Kvinnor kan inte gå på gympan.

Tjejer skolkar från gympan på grund av att killar tar all plats, att killar kommer in i omklädningsrummet, badar inte på grund av kroppskomplex, på grund av mens, osv.

8. Kvinnor kan inte sporta professionellt.

Kvinnors sport satsas inte på, de får inte tillräckligt med lön för att sluta med sina heltidsarbeten, kvinnor måste ta hand om sina barn så de får mindre tid över till sporten.

9. Kvinnor kan inte bli journalister.

Se punkt 2.

10. Kvinnor kan inte bli elektriker, byggjobbare, byggmästare, snickare, svetsare osv.

Jargongen inom mansdominerade yrken är ofta kvinnohatisk och utestänger kvinnor, vilket gör att de antingen aldrig börjar inom yrket eller slutar ”självmant”.

11. Kvinnor kan inte vara elever.

Tjejer i skolorna utsätts för sexuellt våld, en av de vanlgaste platserna att bli utsatt (både grundskola och gymnasium).

12. Kvinnor kan inte bli konstnärer, musiker, bandmedlemmar, punksångare osv

Kvinnor ses som allmänt sämre på att vara genier och bra med instrument och konst, och blir ofta bortvalda som musiker och bortglömda som konstnärer.

Förstår ni vad jag menar med att alla dessa hinder är osynliga samtidigt som de är starka? Hur ska vi kunna förändra något av detta om vi envisas med att lära ungdomar att det inte är någon skillnad mellan killar och tjejer, och att bara alla jobbar tillräckligt hårt kan de göra vad de vill? Istället behöver vi ge andra förklaringar till varför tjejer pluggar hårdare men får lägre lön än killar, till varför killar kommer längre i yrkeslivet än att tjejer bara behöver ”jobba hårdare” eller ”våga mer”. Feministiska teorier är verktyg som behöver användas till att flytta skulden från sig själv till de män som hindrar en. Till exempel: kvinnor slutar inte som journalister eftersom de inte jobbar tillräckligt mycket för att orka stanna kvar, utan för att det finns män som skickar dem våldtäktshot på mejlen. Och det måste vi kunna avslöja, och visa på vad som hindrar kvinnor från att leva på samma villkor som män.

Dessutom, om vi ska ta in alla #metoo-upprop i beräkningen så är följande yrken såna som kvinnor inte kan jobba inom ifall de inte vill bli utsatta för sexuella trakasserier och våld:

Akademiker, bilskollärare, byggare, dansare, diplomat, fotograf, fackarbetare, florist, arbetare inom försäkring, IT, jurist, konstnär, läkare, lärare, prostituerad, socialarbetare, skådespelare osv.

Kvinnor har så mycket begränsningar och hinder runt sig, och deras möjligheter att avancera över huvudtaget i samhället krymper för varje man som förbiser deras kompetens eller tafsar. Hur kan någon säga att kvinnor kan göra allt som män kan (ofta lägger de till att Sverige är helt jämställt)? Tjejer kan inte ens gå till förskolan utan att jämnåriga pojkar säger att tjejer är töntiga och dåliga. Hur kan någon säga att Sverige är jämställt när tjejers kamplusta sågas av vid fotknölarna sedan förskoleåldern och ibland även tidigare? Jag skulle kunna fortsätta nämna saker kvinnor inte kan göra sida upp och sida ner, och det är något jag tänker fortsätta göra eftersom vi kan inte fortsätta låtsas som att kvinnor och män har lika utgångspunkter och möjligheter. Allt måste utgå ifrån kvinnors begränsningar, allt från lagar och samhällsreformer till arbetsplatsgenomlysningar och skolbyggnationer.

Och när vi väl medgett hindrena för kvinnor frågar vi oss- varför? Och sedan, när orsaken är klar, frågar vi oss- hur förändrar vi detta? Och sedan, när förändringen är gjord, måste vi fråga oss- hur ser vi till att förändringen håller i sig? Men förändring är inte möjlig ifall vi inte ens medger själva grunden, att män aktivt förtrycker kvinnor genom sexuellt våld och ignorans. Ja, även i Sverige.

Liberalismens björntjänst

I korthet: Kvinnor behöver veta sina begränsningar för att kunna kämpa emot dem.

eb937caf-8883-4123-a327-a6d700dd0215_COVER_SV

Mary, Katherine och Dorothy

Jag såg Dolda Tillgångar (Hidden figures) igen igår kväll, hade glömt hur bra den var. Gillar ju Kevin Costner och här spelar han ju den ultimata Good Guy så här är han extra lätt att gilla hehe. I korthet handlar den typ om en superbegåvad svart flicka (Katherine)  som växer upp och blir en svart kvinna som jobbar på NASA tillsammans med 2 andra som är hennes vänner. Sen avancerar de och blir superviktiga för månlandningen osv. De flesta har nog sett den och vill inte spoila för dem som inte gjort det än! 🙂

Katherine får alltså avancera till en ny grupp med en annan chef, och där alla är vita förutom henne vilket märks. Men hennes chef, som egentligen beskrivits som en butter gammal surgubbe av hans kollega/assistent, gillar henne eftersom hon är så smart och ger henne mer mandat och litar på henne. Han blir alltså hennes allierade.

Det är en tydlig skillnad mellan vita män och vita kvinnor- männen är både de elakaste förtryckarna och de bästa allierade medan kvinnorna verkar vara mer obrydda om de svarta kvinnorna och helt ärligt kalla. ”Jag gör bara mitt jobb” ”Det är så det är”, deal with it typ. Det är detta jag tänkte diskutera i inlägget. I en scen där Dorothy pratar med en vit kvinna (som jag antar står närmre högste chefen än henne) märks det att de inte är allierade. Dorothy sätter vita kvinnor i samma position som hon sätter vita män- i positionen som förtryckare.

Är vita kvinnor i filmen mindre känsliga för huvudpersonernas förtryck eftersom de tänker att de också är förtryckta, och eftersom de accepterar det borde alla göra det? Det skulle betyda att de inte ser skillnad mellan sig själv och typ Dorothy (en av huvudpersonerna).

Tänker de att om svarta kvinnor får större rättigheter så försvinner det lilla framsteg de själva har gjort inom arbetslivet? Det skulle betyda att de ser svarta som rivaler. I så fall gör filmen det jag verkligen hatar att filmer gör och det jag verkligen hatar med patriarkatet; att de sätter kvinnor mot varandra och skapar internaliserat kvinnohat och rivalitet.

Eller är det så att män, i egenskap av att vara vita och män (speciellt på den tiden) hade så stort maktövertag att de helt enkelt kunde kosta på sig att vara generösa mot mindre privilegierade? Både vara generösa och riktigt elaka, i och för sig. Kvinnorna var ju inte extrema åt varken ena eller andra hållet. Det skulle betyda att kampen för rättigheter var/är beroende av män med makts välvilja, att de ska känna sig som Kevin Costner och vilja lyfta upp istället för att trycka ner. Det är inte heller något bra.

Eller behöver vi komma ihåg att detta faktiskt bara är en film med ett visst perspektiv eftersom den är skapad av någon med ett visst perspektiv, och därför inte lita helt på kameran? Det kan vara så att filmen förbiser kvinnor som hjälper andra kvinnor eftersom den inte förväntar sig det. Det är ju det som andra gör, påstår att kvinnor bara är taskiga mot varandra istället för att se hur många kvinnor som inte är det. Men kameran ska ju vara Katherine, Dorothy och Mary (fast mest Katherine) och bara visa oss det de ser så vita kvinns kanske verkligen inte brydde sig om dem och deras förtryck.

Varför tror ni att det är en vit man i maktposition som blir Katherines största allierade?

Sedan tänkte jag på 3 saker till:

  1. Alla kvinnors skor är pumps med klack. Flera gånger visar filmen hur hindrande skorna är; de fastnar i galler och är obekväma att springa i. Klackskor är än idag obligatoriskt på många arbetsplatser, och är ett konkret sätt att se hur kvinnors utseende värderas mer än deras bekvämlighet. Tjejer idag har alla möjliga obekväma saker på sig som killar inte har, och det gör att tjejers fokus ligger kvar på kläderna och kroppen. Obekväma skor går inte att ignorera.
  2. Ryssar och Ryssland målas som vanligt upp som den Stora Hotande Fienden, vilket kan förklaras av kalla kriget och tidsandan men ändå är mycket tröttsamt eftersom det är en trope som återkommer i film efter film även i nutidsfilmer och hela tiden styr bilden av Ryssland som ett land med hotfulla män och sexiga kvinnor. Är så jävla trött på bilden av Ryssland som amerikanska filmer sprider.
  3. Filmen gjorde ett bra jobb de första 5 minuterna med att måla upp en bild av hur USA (West Virginia) såg ut från en svart kvinnas perspektiv år 1961, vilka begränsningar och vilka möjligheter som fanns. Framför allt hur medvetna de var om även begränsningarna. Idag får tjejer inte veta några uttalade begränsningar, utan får istället höra att de kan bli vad som helst och göra vad de vill bara de jobbar hårt. Jag vet inte vilket som är värst, att tydligt veta om vad du kan och inte kan göra, eller tro att du kan göra allt men i praktiken inte kunna det?

Jag tror att endast genom att nämna begränsningarna högt går det att börja förändra dem. Försöker vi att inte låtsas om dem blir de bara osynliga istället, så viktigt feministiskt arbete är att visa och visa och visa vilka faktiska begränsningar kvinnor idag har. Har liberalismen gjort oss alla en björntjänst?

Bild från: https://www.sfanytime.com/sv/movie/21674/hidden-figures