Sanningen om BDSM

Jag har precis läst ut en bok med essäer av Simone de Beauvoir (fransk filosof och feminist), och den allra sista essän fick mig att förstå varför det går en sån våg av BDSM-sexualitet just nu, jag tyckte att den förklarade tankegångarna bakom. Den handlar om en man, Marquis de Sade, efter vilken sadismen är uppkallad. Företeelsen att njuta av någon annans smärta är alltså uppkallad efter en man som levde på 1700-talet, och som älskade att tortera kvinnor sexuellt så mycket att han gång på gång riskerade allt för att få göra det (han var markis och aristokrat, men förlorade allt och blev fängslad flera gånger och hotad med avrättning). Man tror det var länge sedan, men eftersom våra idéer och tankar har förändrats ganska lite på flera hundra år så hade det lika gärna kunnat vara igår.

På de nästan sista sidorna i den här essän (”Bör vi bränna Sade?”) hade Beavoir återgivit något som Sade själv hade skrivit, och som jag tycker bevisar hur gammalmodiga och ooriginella vissa av idéerna vi har idag egentligen är kring sexualitet och ”female empowerment”.

DSC_2123

Beauvoirs essäer. Tycker det var onödigt att Bardot fick vara omslag, när essän som handlade om henne var allra kortast och minst betydelsefull.

Sade skriver om 2 kvinnor, den ena heter Juliette och den andra Justine. Båda utsätts för sexuell ”grymhet” (ni kan säkert tänka er vad det betyder), men Juliette kan ta kontroll över den som ”piskar och penetrerar” eftersom hon själv älskar att utsättas för det, medan den som gör likadant med Justine blir hennes herre eftersom hon inte vill bli utsatt för det, hon lyckas inte njuta av våldet. Sen står det, att ett offer kan bemästra vilken situation som helst genom att ändra sin inställning. Det står: ”I grunden är erfarenhetens innehåll utan betydelse: det som räknas är den intention som subjektet ger den liv med.”

Om man tittar på uttalandet med feministiska glasögon, så kan man förstå att det är en ren och skär lögn. Allt, allt som Sade skriver är lögn, ett hopkok av hans fantasier som han kanske känner stämmer in på honom och på hur han skulle vilja att världen såg ut. Det är inte han som gör fel genom att vara en tyrann, utan kvinnan måste bara lära sig tycka om det. Egentligen är sanningen att erfarenhetens innehåll betyder allt, och det som händer oss människor har alltid stor betydelse. Men om man vet att det man gör är fel, så kanske man hellre går på lögnen att ett offer själv kan gilla att vara ett offer.

Eftersom så många författare och tänkare efter honom har tagit hans ord på allvar och struntat i hans kvinnohat (till och med Simone de Beauvoir, som jag annars älskar) och vävt in dem i vår kultur så att vi knappt vet vad som är vi själva och vad som är lögnen. Vad gillar vi egentligen och vad har vi lärt oss att gilla för att slippa vara ett offer?

Jag skriver om BDSM, som är det mest extrema utfallet av sexualiserat våld, men samma idéer kan man se i egentligen alla tillfällen där kvinnor gillar en ”dominant” man.

Den här idén- att man kan bemästra en situation genom att njuta av den- är vad som får kvinnor att växa in i sin sexualitet med tanken att den är undergiven. Vi tror att våldet är evigt, bara vår inställning till det förändras. Ofta tänder vi på våld ända från början och tror därför att BDSM är en ”läggning”, något medfött, precis som homo- eller bisexualitet är.

Och det är klart, med den inställningen (att våld är vår medfödda sexualitet) blir det något förbjudet att kritisera den. ”Kinkshaming” är en term man använder om man tror att 1700-tals-Sade hade rätt om människors sexualitet, och att man inte ska kritisera sexuellt våld eftersom det är någons själva essens.

I och med att vi tror all sorts sexualitet är medfödd och bara ”är”, letar vi inte heller efter orsaker och påverkan på den, och därför sker egentligen all påverkan i det fördolda. Hur många av de som utövar BDSM idag vet vilken tradition de ingår i och vart den kommer ifrån? BDSM naturaliseras (gör något vi konstruerat till något naturligt och medfött) genom att vi upprepar och upprepar historien om kvinnan som njuter av att bli dominerad och mannen som njuter av att dominera gång på gång på gång, om och om igen, genom böcker, populärkultur, musikvideos, reklam, genom de berättelser som vi berättar om oss själva och som vi får höra om andra. Och eftersom vi upprepar den blir den en del av oss själva och vår identitet.

Nu ska jag förstås inte ge en enda man hela äran för populariteten BDSM har idag, men han är en nyckelfigur i och med hur mycket han har lyckats påverka. Han ger sadismen ett ansikte och en teori, så att säga.

Missionären och romantik är gammalt och förlegat medan BDSM (och ”hårt sex”) är något nytt och spännande och coolt enligt den här historien, som egentligen inte heller är sant. Att strypa kvinnor och piska är något urgammalt (och romantiskt sex också, av den enkla anledningen av att sex är urgammalt), och eftersom det är så gammalt tror vi att det är orubbligt och naturligt, och därför tänker vi att vår enda chans att ”bemästra situationen” (som Sade skrev) är att njuta av det och tända på det och gilla det.

Från början var kanske inte tortyrmetoder en del av någons sexliv, men det kan lika gärna vara Sade och hans litteratur som införde det, vem vet? Ändå tog det många år innan det blev mainstream, rättare sagt ända in på 2000-talet, när pornografi flyttade över till internet och tillät oss successivt tända på grövre och grövre porr tills vi är där vi är nu och kan se en kvinna bli strypt eller få hela sitt underliv förstört med hjälp av bara ett par klick. Jag tror pornografi spelar en stor roll i varför BDSM är så populärt just nu.

Ser ni hur det hänger ihop? De här två texterna jag läst om Sade (den andra var skriven av Andrea Dworkin, han fick ett helt eget kapitel i hennes bok Pornography från 1979) har blivit viktiga pusselbitar i varför tjejgrupper på Facebook översvämmas av tjejer som skriver om hur undergivna de är i sängen och hur skönt det är för dem att vara det, varför kvinnor älskar 50 shades of Grey, varför BDSM-livsstilen normaliseras.

Sade, mannen som inte hade några problem med att hyra unga prostituerade flickor och tortera dem och som levde på 1700-talet, lyckas alltså sträcka sina knubbiga fingrar hela vägen in i 2010-talet och rättfärdiga sexuellt våld under namnen ”BDSM” och ”kinks”, och lära tjejer hur undergivenhet och masochism är den enda sexualiteten för dem genom att ha varit med och format en kultur som i sin tur formar dem.

Den egentliga frågan här är; försvinner verkligen ett förtryck om vi lär oss att gilla det? Slutar sexuellt våld att vara sexuellt våld om vi lärt oss att tända på det? Om vi säger att vi inte bryr oss om att vår egen sexualitet används av patriarkatet, bemästrar vi verkligen situationen och ”vägrar vara offer” eller är det egentligen så att vi bara lägger oss platt eftersom vi inte ser några andra alternativ?

Och tror ni fortfarande 50 shades of Grey är något nytt och spännande? Eller ser ni att böckerna bara är kuggar bland andra kuggar i ett många hundra år gammalt maskineri.