Lathet existerar inte

Det som fick mig att börja plugga genusvetenskap från första början var att jag jobbade som vikarie på förskolor och skolor, och fick se hur mycket det fanns att göra för jämställdhetsarbetet där. Men förutom könsrollerna hos barnen (och de vuxna), såg jag också hur det i varje klass fanns ”lata” barn som inte ”ville” jobba. Barn som kallas för lata av sina föräldrar och lärare internaliserar den bilden av sig själva, ”lat” blir en fast egenskap precis som kort eller lång.

När jag själv var liten var jag ett barn som var ”lat”, varje utvecklingssamtal gick ut på att jag fick höra vilken stor kapacitet jag hade som jag inte använde, mina föräldrar menade samma sak när de sa att jag var så smart att jag kunde göra precis vad jag ville, men valde att vara ”lat” istället. Som lärarvikarie såg jag exakt samma mönster gå igen i generationen under mig.

Vad är meningen med att kalla folk för lata? Och nu menar jag inte bara barn, utan även vuxna. Varför kan vi inte istället anta att alla gör det absolut bästa de kan göra, alltid? Man får nämligen ett helt annat perspektiv. Det blir ett helt annat perspektiv på sig själv också om man inser att ja, jag har alltid gjort precis det bästa jag har kunnat och ibland har det bara inte räckt.

Inte obryddhet- oförmåga

I mitt fall var inte mina betyg halvbra för att jag var lat och inte brydde mig, utan för att jag hade autism och blev så trött av skolan att jag hellre skolkade än gick dit. Om alla runt mig hade insett att det var det bästa jag kunde göra, hade jag inte heller internaliserat bilden av att jag kunde göra vad som helst men bara inte brydde mig. Jag märkte att jag faktiskt hade mina begränsningar när jag var 21 år och för första gången verkligen la 100% på att plugga (genusvetenskap) och det inte gick ändå, och först då trillade polletten ner att det inte handlade om obryddhet utan om oförmåga.

Det ledde till att jag började tänka på vad jag egentligen behövde för att kunna plugga.

Jag förstår inte att inte fler inser att lathet helt enkelt är icke-existerande. Lathet är ett påhittat begrepp. Det finns inga lata barn, det finns bara barn som saknar kunskap eller förmåga eller ork. Att säga att ett barn är lat är att skjuta över skulden på det.

Lata vuxna

Sen vill jag också säga att det inte finns några lata vuxna heller. En lat mansbebis som låter sin fru sköta alla barn, allt hushållsarbete, allt trädgårdsarbete? Han är inte lat, däremot kan han gömma sig bakom lathetsbegreppet för att dölja att han utövar ett systematiskt förtryck. En fru till en rik man som sitter hemma utan att göra någonting medan hennes man tjänar pengar och den inköpta hemhjälpen tar hand om huset? Hon är inte heller lat, det kallas inlärd hjälplöshet.

13simpsonsTTl

Homer Simpson är inte lat, han utövar systematiskt förtryck.

Mänskligheten har en ganska ful historia av att kalla folk med funktionsnedsättningar, sjukdomar och psykisk ohälsa för lata. Har du ångest och stannar hemma? Lat. Har du depression och ligger bara i sängen? Lat. Har du endometrios och stannar hemma pga hemska smärtor? Alla har mens, du är bara lat. Är du femton år med ätstörningar och skolkar från skolan varje dag? Sluta vara så lat och ta tag i betygen. Sverigedemokrater älskar att kalla invandrare för lata bidragsälskare, samtidigt som studier visar hur svårt det är för invandrare att få jobb i Sverige.

maslow.xlsx

Varför skulle någon frivilligt bara ge upp självförverkligande och uppskattning?

Lathet som idé

Varför tror vi fortfarande på lathet som idé, när vi blir motbevisade gång på gång på gång att människor har faktiska begränsningar och en faktisk omgivning som påverkar oss på konkreta sätt?

Finns det något bevis på att människor kan vara lata, att de skulle kunna göra roliga saker och ha ett roligt uppfyllande arbete och tjäna sina egna pengar, men ändå väljer helt frivilligt att inte göra det? Det tror jag inte en sekund på.

Om lathet försvann

Om vi skulle ha som princip att utgå från att alla människor gör det absolut bästa de kan i alla lägen skulle vi inte bara få en generation barn med större självförtroende och mer självkänsla, utan på ett samhälleligt plan skulle myndigheter och institutioner förändras i grunden. Varför, om man söker socbidrag, kan man inte mötas av attityden att det är det allra bästa den personen kan göra just nu?

Om lathet försvann som begrepp, skulle då föraktet mot fattiga och tjocka (folk älskar att kalla dem lata) försvinna? ”Osynliga” funktionshinder skulle upptäckas tidigare om ingen antog att de bara inte ville göra saker utan snarare insåg att de inte kunde.

Det finns inget, inget som gör mig så provocerad som när man kallar någon för lat. Det är ett sånt passivt jävla ord. Problemet med lathet som ord skär igenom så många samhällsplan, och det går att applicera på så många andra idéer och ställen än bara de jag nämnt här.

Nu är båda mina föräldrar invandrare, och jag vet att det ser annorlunda ut med begreppet lathet i Sverige än vad det gör i andra länder (det används mer utanför Sverige). Jag måste ändå säga att en pojke i en klass jag vikarierade i satt med hörlurar på golvet under bordet istället för att jobba, och extraläraren kallade honom för lat istället för att se att han blev koncentrationsstörd av de andra barnen och inte förstod uppgifterna.

 

Kan vi bara hoppa till den punkt i historien när vi inser att det här med ”lathet” bara är en dum idé. Tack.

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s