”Lyssna på sexarbetarna”

I korthet: Det är inte feminism att vilja legalisera sexköp.

Hade en diskussion om sexköpslagen för några dagar sedan med en person som 100% tyckte att det borde vara helt lagligt att både köpa och sälja sex, och tyckte att förbud bara gjorde att traffickingen ökade och gjorde det osäkrare för dem som sålde. Grejen är att det finns forskning och starka åsikter åt båda hållen (i alla fall säger de det), både för att legalisera sexköp och för att förbjuda det, och båda anser att just de stärker den prostituerades position. Det är också svårt att övertyga någon med hjälp av fakta åt ena hållet, eftersom den som vill legalisera alltid kommer ha egen fakta som säger tvärt om. Helt ärligt så tycker jag inte det är intressant att diskutera ståndpunkter och se vem som har ”rätt”, utan man behöver gå till själva kärnan för att se hur man ska tänka.

Personen jag diskuterade med sade sig alltså ha lyssnat på ”sexarbetare” och de hade visat hur bra de hade det när män lagligt kunde köpa sex av dem. Och det är en tanke som är ganska vanlig i såna kretsar, att ”sexarbetare” själva vet vad som är bäst för dem och att man därför ska stötta dem i det. Först vill jag bara säga att det är en väldigt privilegierad skara ”sexarbetare” som har möjlighet att se sitt jobb som empowering och roligt. Resten försöker bokstavligt talat bara överleva (85% av alla prostituerade vill lämna prostitutionen)

I den här frågan kan man alltså antingen hålla med sexarbetarna, som personen jag pratade med gjorde, eller så kan man hålla med feministerna (man kanske ska säga radikalfeministerna, men för mig går det absolut inte ihop med någon feministisk analys överhuvudtaget att tycka att sexköp ska vara lagligt).

Skillnaden mellan att hålla med sexarbetarna och att hålla med feministerna är att sexarbetares främsta motiv är att tjäna pengar. De får sin lön genom att sälja sex och de får förmodligen sälja mer sex ifall det är lagligt, och därför är de för legalisering. För dem som inte alls vill lämna prostitutionen skulle det ju vara en katastrof ifall världen blev jämställd och män slutade köpa sex, eller hur? I en jämställd värld skulle det inte finnas några sexarbetare (frivilliga eller ofrivilliga) eftersom sex skulle vara något mellan personer som verkligen ville ha sex med varandra och gjorde det av lust, inte på grund av ekonomiskt behov. Idén att man kunde köpa det skulle bara vara absurd. Sexköp kan bara existera i en patriarkal och kapitalistisk värld och om staten legaliserar sexköp, visar de bara att de vill behålla det patriarkala status quo.

Därför clashar sexköpslobbyn och feministerna här; det är för att de vill helt olika saker.

Medan sexsäljares främsta motiv är att tjäna pengar, är feministers främsta motiv att stoppa all form av kvinnoförtryck och göra världen jämställd. Därför vill de kriminalisera sexköp, samtidigt som det ska vara lagligt att sälja för att inte kriminalisera de kvinnor som vill få hjälp att ta sig ut (det kallas ”nordiska modellen” utomlands). Själva kärnan i frågan är alltså- ska staten säga att sexköp är okej eller inte? Om man hårddrar det, ska prostitution finnas med på arbetsförmedlingen som ett möjligt jobb? Är prostitution ett jobb som alla andra? Ska det vara okej att betala för att få tillgång till någons kropp?

För sexköpslobbyn är det självklara svaret ja, eftersom de vill tjäna pengar och fortsätta tjäna pengar. För alla feminister, borde det självklara svaret vara nej.

Vi borde istället jobba på tre sätt; 1. skapa enklare vägar ut ur prostitutionen, 2. förhindra att man hamnar där från första början genom att ge gratis utbildning, skapa bättre missbruksvård, minska klassklyftorna, etc. Och 3. förhindra att män ser sex som något man överhuvudtaget kan köpa.

Det är den feministiska synen på sexköp. Om man är för legalisering, behöver man inte heller låtsas som att man samtidigt är feminist.

 

Har använt ordet ”sexarbetare” när jag har menat dem som själva kallar sig för det.

Läs mer

Tråd på Flashback om varför det är så billigt att köpa sex på gatan i Malmö: https://www.flashback.org/t2466170

Ensam mamma röker om ordet sexarbetare: http://ensammammaroker.blogspot.com/2018/11/om-ordet-sexarbete-tio-skal-att-varda.html

En ”sexarbetares” 10 skäl till varför man ska köpa sex: https://metro.co.uk/2016/11/08/prostitution-in-the-uk-9-reasons-its-perfectly-fine-to-pay-for-sex-6186442/

Ensam mamma röker om prostitutionsdebatten i Tyskland: http://ensammammaroker.blogspot.com/2017/01/om-tyskland-prostitutionsdebatten-och.html

Podd om prostitutionsdebatten: https://poddtoppen.se/podcast/1101140914/bilda-kedjor/avsnitt-33-prostitutionsdebatten

Autism och förmågan att transcendera

I korthet: Att ha autism är som att vara en minoritet i ett land. Neurotypiska människor har ofta svårt att förstå i vilken utsträckning man måste anpassa sig och kompromissar sällan tillbaka. Autister har en större möjlighet att transcendera, men man blir inte lyssnad på eftersom neurotypiker är så fästa vid normer i sitt sätt att kommunicera.

hnwt6dgobc14riaeelczgyopkqybkxpgkqfnwfgr368m9vr6dde1xminqqtjk9pdr4jtayfupdfxxiwieepumbxnkctv9bbbkpq4ykzmgur8ntc5gt9ggxzijwa

Jag har inte skrivit så mycket om just autism här, mitt specialintresse är ju feminism så det är mest bara det som är roligt att skriva om och tänka på. Men tänkte ändå beskriva en tanke jag haft nu ett tag om autister.

Simone de Beauvoir hade två ord hon använde mycket, som är transcendens och immanens (som är superanvändbara!) Transcendens betyder överskridande, att kunna tänka bortom gränserna, och immanens betyder det som är stillastående, rutinmässigt, upprepande.

När jag har tänkt på saker jag har svårt med, har jag kommit på att allt det hör till immanens. Jag kan inte städa eller komma ihåg hur man gör allt sånt hushållsarbete, har ingen aning om vad man pratar om eller vilka frågor man ska ställa och kommer aldrig kunna göra såna ”vanliga” saker som att köra bil eller ha ett heltidsjobb, alltså att allt som man gör som ska behålla status quo; städa, fixa, saker att göra om och om igen, det funkar bara inte. Och det är ju exakt det som Beauvoir menade med immanens, hon skrev att hemmafruar och kvinnor måste vara fast i det medan män får ha idéer och transcendera.

1_v9tfxlheh8yc_v_wef707q

Simone de Beauvoir.

Autister och neurotypiker

Anledningen till att autistiska kvinnor behandlas illa (det var ännu värre förr, när man kallade dem ”hysterikor” och låste in dem i mentalsjukhus) är att de är så långt bort från vad kvinnor förväntas vara. Vi ska älska obekväma ”sexiga” kläder och att hålla på med utseendet, älska att ta hand om andra och smeka människors egon, allt sånt som generellt är helt ointressant för autister.

Kvinnor med autism döms mycket hårdare än män, både eftersom det inte syns på oss lika mycket och för att det finns de här förväntningarna på hur kvinnor ska vara som vi inte möter.

Det behöver inte vara nåt fel med oss som alltid säger ”fel saker”, utan människor har snarare en specifik bild av hur sociala interaktioner ska vara och är väldigt oflexibla. Jag tycker det är fel att det är just autister som får stämpeln ”oflexibel” medan de utan autism är minst lika fast, fast på andra sätt. Jag till exempel äter exakt samma sak varje dag och har samma rutiner, så på det sättet är jag kanske ”fast”. Men andra är oerhört fasta i att saker ”ska” vara på vissa sätt, man ”ska” ha på sig vissa kläder och ”ska” tycka vissa saker och förklarar mycket med att ”det bara är så” medan de vägrar att ändra sig och vägrar förändra kulturen på en arbetsplats eller i samhället. Säg mig, vilken sorts inflexibilitet är värst egentligen?

temple-grandin-i-like-to-figure-things-out-and-quote-on-storemypic-c69ef

Träffande citat av Temple Grandin om autism.

 

 

Autism som en minoritet

Man kan jämföra kvinnliga autister med tvåspråkiga människor. Vi måste lära oss allt om neurotypiker, hur de är, hur de pratar och vad de tycker, så vi kan både vårt eget sätt att vara och deras. De vet däremot endast sitt eget. Men eftersom samhället är byggt efter neurotypiska människor kan autistiska aldrig riktigt passa in 100%, precis som invandrare kan prata med brytning på det andra språket. Men hela poängen är att de fortfarande kan sitt andra språk flytande, medan infödda i landet och neurotypiker endast kan tala 1 språk (fast bra). Förstår ni hur jag tänker?

Jag upplever att man som autistisk kvinna får böja och böja sig och anpassa sig och ändra och kompromissa in i absurdum, hela tiden, man får lära sig ett språk som för det första är omöjligt att tala helt rätt och som man för det andra inte ens gillar. Jag har en stark känsla av att de runt mig inte egentligen vet hur mycket jag kompromissar (sorry ni som läser detta, älskar er ändå) och därför blir det jag som blir ”oflexibel” ifall jag vill att de kompromissar åt mitt håll också. Därför menar jag att det känns som att autister är en minoritet, man är en slags invandrare i det neurotypiska majoritetssamhället och kommer vara det vilket land man än kommer till.

min

Att inse att man fungerar på ett helt annorlunda sätt än andra och behöver helt andra saker var egentligen en sorg för mig, i början, eftersom jag fick ge upp så många saker jag ville kunna göra. Men samtidigt märker jag hur mycket lättare jag har än neurotypiker att ta till mig idéer, att tänka utanför gränserna, och är det inte en blessing egentligen att läsa och lära sig om filosofi och feminism utan att någonsin tröttna? Det är inte för intet som så många framstående forskare, teoretiker, filosofer var autistiska (män. Kvinnorna har inte haft några såna möjligheter, som sagt).

Jag vill säga, att neurotypikers vikt vid konventioner, normer och gamla idéer (och stereotyper) gör att de blir fast i en evig immanens. Medan autisters ointresse för sådant och fallenhet att fördjupa sig och hyperfokusera på olika idéer gör att de har större förmåga att transcendera. Det är så ironiskt att autister ofta inte blir lyssnade på på grund av att vi inte kan kommunicera neurotypiskt, när jag ofta sett att just autister kan ha de bästa idéerna.

Läs mer

Superintressant artikel om autism och autistisk kultur: https://slate.com/technology/2015/09/the-neurodiversity-movement-autism-is-a-minority-group-neurotribes-excerpt.html

En annan bloggare med autism som skrivit om autistisk kultur: https://anarkoautism.wordpress.com/2016/11/04/autistisk-kultur/

En intervju med en som startat ”Autism Network International”: http://babasvandring.blogspot.com/2011/04/autism-aspergers-syndrom-ar-en-kultur.html

 

Samtycke räcker inte

I korthet: Vissa menar att samtycke är det viktigaste man kan jobba för, men egentligen behöver vi kritisera varför vi ens vill samtycka till sexuellt våld. När det enda vi får veta genom kulturen är man ska blanda sex och våld, måste feminismen kunna se igenom det. Man ska inte kunna samtycka till våld eller smärta eftersom ingen ska vilja tillfoga någon det.

e184sbn

Bild från https://imgur.com/gallery/tMSYx. Samtyckt strypning är så vanligt att det har blivit en meme.

Inom feminismen (så som den ser ut idag) ligger det väldigt stort fokus på frivillighet och samtycke (därav samtyckeslagen, till exempel). Samtycke används nästan varje gång man tar upp och pratar om sexuellt våld, samtycke är den där gränsen som ska bestämma vad som är okej, hälsosamt, och bra för en, och vad som är bara hemskt och våldsamt och nedbrytande. Saker som feminister sedan länge vetat är grundat i kvinnoförtryck (till exempel pornografi, och sadism) får en helt ny innebörd i och med samtycket. Så länge allt är mellan vuxna, samtyckande människor ska ingen lägga sig i eller kritisera, sägs det. Jag har även sett prostitution försvaras, ifall det är mellan ”vuxna, samtyckande människor”. Inom ramen för BDSM kan man göra nästan vad som helst, så länge det finns ett samtycke (och så länge våldet inte leder till någons död. Läs dock den här artikeln av Gail Dines om du tror att till exempel strypsex inte leder till någons död och är harmlöst).

5b5

Strypsex är bara sexualiserat våld. Thank me later

Feminism har jag sett beskrivas som att man ska kunna göra precis vad man vill, utan att skammas för sina val. Och just därför är samtycke ett holy grail; inget som innehar samtycke kan vara sexuellt våld.

Och detta är den liberalfeministiska hållningen. Det vill säga, att individens frihet att göra vad den vill är det slutgiltiga målet.

Jag menar dock att samtycke kanske fungerar för att bestämma om något är en våldtäkt eller ej, men det är knappast tillräckligt att bygga en hel ideologi för kvinnors frigörelse på. Den verkliga världen är för komplicerad för att det ska räcka med att bara jobba för samtycke. Eller rättare sagt, vi behöver gräva djupare än så. För varför ska vi nöja oss med att något inte är en direkt våldtäkt? Om någon tänder på att strypa kvinnor under sex, varför skulle vi acceptera det bara för att det inte är våldtäkt?

Om vi stannar vid samtycke missar vi att fråga oss varför någon över huvudtaget skulle tända på att slå en annan människa. Ska feminismen tycka det är okej att män tänder på att slå och strypa kvinnor? Och ska vi uppmuntra kvinnor att fortsätta blanda våld och sex så länge hon tänder på det, trots att det lika gärna kan vara hennes hjärna som reproducerar sexuellt trauma eller hennes kropp som producerar endorfiner för att skydda sig från det absurda i att någon tänder på att slå henne? Varför samtycker kvinnor till sexuellt våld? Behöver vi fråga oss. Det finns nämligen flera orsaker till varför kvinnor gör det, och ingen av dem är att det är ”medfött” eller ”biologiskt naturligt”.

3db91e0a0b86f3a7130b1b1394a8c8ff.jpg

Jag tycker att det inte ens ska finnas den möjligheten att man kan samtycka till sexuellt våld, eftersom män helt enkelt inte ska vilja vålla det. Hjärnan, liksom sexualiteten, är plastisk, och när vi lär hjärnan att förknippa våld och sex skapar vi tändningsmönster kring våld som blir svårare att bli av med ju längre tid dessa kopplingar blir förstärkta. På samma sätt som människor som tittar mycket på porr till slut måste ha porr (dvs. blir beroende), kan människor som förknippar våld med sex och reproducerar traumat som sexuellt våld innebär, till slut inte ha en annan sexualitet än en som handlar om just våld. Det är ett annat slags beroende, men ändå ett beroende.

fb_img_1545665337643

Till exempel.

Om vi stannar vid samtycke kommer vi aldrig att kunna ändra våra tändningsmönster, men jag vill att vi hellre skapar en kultur där det absurda inte är att ifrågasätta någons kink eller vad den samtycker till, utan det absurda ska vara att över huvudtaget tända på våld.

Pojkar växer ju upp i en kultur som säger att de ska gilla att tafsa, kalla kvinnor fula ord, och som säger att kvinnor gillar sexuellt våld, är det då konstigt att de till slut börjar lyssna och tro på det? Och är det konstigt att tjejer också skapar tändningsmönster kring det. Feminister behöver kunna se igenom de funktioner som ska skydda hjärnan från traumatiska upplevelser (till exempel endorfinutsläpp), inte låtsas som att trauma bonding och reproduktion av ens eget förtryck är samma sak som samtycke.

Arbete mot sexuellt våld kan inte stanna vid samtycke.

Snoppen som symbol

I korthet: Kroppsliga skillnader är det enda som skiljer män från kvinnor, och eftersom kvinnor är förtryckta pga sitt kön måste män särskilja sig från dem genom att blåsa upp dessa kroppsliga skillnader och upplyfta dem. Den största skillnaden är just snoppen.

När jag var och hälsade på i Stockholm för ett tag sen, gick jag förbi en husvägg som var helt fullklottrad med bilder av snoppar med stånd. Samma bild, om och om igen; två runda cirklar med en längre oval emellan med tillagda detaljer. Samma bild har följt mig ända sedan jag började gå i en klass med pojkar, oftast med streck ovanför som ska föreställa att bilden kissar eller får orgasm (så gross)

Tonårspojkar älskar att rita bilder av snoppar, små pojkar kan bli fixerade vid sina egna, vuxna män skickar bilder av sina, fotar dem ur olika vinklar och kan skriva vilken längd de har på sin i ett första meddelande på dejtingsajter. Porrfilmer handlar nästan uteslutande om män med stora snoppar och vad de gör med dem, och heterosexuellt sex utgår från samma berättelse. Man kan lugnt säga att vi är helt fixerade. Men varför?

dsc_2246

För män, och speciellt när de fortfarande är barn eller unga, så är de uppfyllda och besatta av snoppen eftersom det är det enda som gör att de inte är tjejer. Det är det enda som skiljer dem från tjejer som inte ska kunna spela fotboll, eller vara roliga, eller kunna vara aktiva och högljudda, saker som barn värdesätter. Tjejers könsroll, hur samhället menar att tjejer ska vara, ser ju helt annorlunda ut med det mer passiva och tystlåtna och prinsessiga. Pojkar växer upp med en rädsla att ses som flickor, och den här rädslan sitter kvar till vuxen ålder om man inte jobbar bort den (ger bieffekten fragile masculinity).

Män som är fixerade vid sitt eget könsorgan och dess storlek (och andras) kan man säga också är fästa vid det privilegiet det betyder. Eftersom det inte finns någon annan verklig skillnad mellan män och kvinnor än just det rent fysiska, så behöver man blåsa upp de här skillnaderna så de blir enorma. Har ni tänkt på varför man älskar actionfilmer där hjälten har jättestora muskler? Varför är Hulken så populär? Varför måste alla män i porrfilmer (som är en stor, stor del av vår kultur i och med att majoriteten tittar på dem, från allt yngre ålder) ha en stor snopp?

Pojkarna som klottrade ner husväggen hade förstås inte någon djupare analys kring varför, utan tänkte väl att de gjorde någonting rebelliskt och coolt. Precis som män som skickar dickpics tänker att de bara gör något ”för att” (eller för att de tänker att tjejen gillar det lika mycket som de själva), men det är intressant hur man kan knyta samman så vitt skilda saker som Hulken till klotter till dickpics till porr och kunna se att de har samma ursprung utan att man behöver förstå det för att reproducera det.

 

skärmbild (54)

Café har intervjuat en som skickar dickpics. Klicka på bilden för att komma till artikeln

 

Jag ser bara en och samma fras som upprepas om och om igen i olika former; män har makt, män har makt, män har makt. Om man har gått in i ett klassrum och sett pojkar ta upp allt talutrymme eller gått in på en förskola och sett pojkar ta allt faktiskt utrymme, kan man förstå att barn vet exakt vem som får göra vad och vem som får ha vad. Men det enda som skiljer åt vem som får skrika och springa runt och vem som ska sitta och pärla är just det som pojkar klottrar på väggarna och män älskar att prata om och fota. Vilket sammanträffande?

Jag anser att det är sånt här man bör lära sig om och analysera redan i grundskolan. Det skulle ge pojkar en större chans att inte gå på några lögner om vilka de är (pojkar är absolut inte våldsamma, aggressiva och oempatiska till naturen egentligen) och flickor en större chans att förstå varför just de inte får samma möjligheter att ta plats. För det som händer när förståelsen saknas är att man blir sårbar, och utan att förstå varför så internaliserar man könsrollerna och tänker att ”det är väl bara såhär jag är.”

Tonårspojkar ska inte ha något behov av att kladda snoppar överallt, men de har det eftersom det värsta de kan tänka sig är att inte ha någon. Det är dags att inse att snoppen har en alldeles för stor kulturell betydelse för att bara vara en kroppsdel, men det börjar med att sluta låtsas som att det är så mycket sämre att vara tjej.

Läs mer

Christine Wallmofeldt tycker att dickpics kanske handlar om att män vill bli omtyckta. https://www.expressen.se/debatt/darfor-skickar-man-penisbilder-till-mig/

Den här bloggen tror det handlar om att pojkar vill synas. https://tyckonom.wordpress.com/2018/03/18/tyckonometern-linnea-classon/

En tråd på Familjeliv om varför killar klottrar snoppar http://www.familjeliv.se/forum/thread/75641132-varfor-ritar-killar-snoppar