Subjektspositioner skapar våldsamma pojkar

I korthet: Det som avgör barnens beteende är vilka identiteter de ser är acceptabla att anta.

Jag tror den absolut viktigaste frågan när det gäller barn och jämställdhet, är subjektspositioner. Ett ord jag kom över helt random i en kursbok och som jag spunnit vidare på och märkt hur användbart det är.

En subjektsposition kan man säga är en identitet som en människa kan anta.  I boken handlade det om diskurs, men man kan använda det på hela samhället. Alltså: Jag tror att den absolut viktigaste frågan när det gäller barn och jämställdhet handlar om vilka identiteter som är tillgängliga för dem i samhället.

För hur kommer det sig, att t.ex. pojkar med ADHD kan springa runt och knuffas och välta saker medan flickor med ADHD blir inåtvända och sätter sig längst bak i klassrummet utan att märkas? Både flickor och pojkar kan ju ha samma slags funktionshinder. Och hur kommer det sig att pojkar som växer upp i ett våldsamt hem själva i stor utsträckning blir våldsamma medan flickor inte blir det? När jag jobbade på olika förskolor och skolor fanns det alltid vissa pojkar som förstörde de andras lekar, drog flickor i håret och var allmänt utåtagerande, och pedagogerna hade alltid olika förklaringar. Han har ADHD. Hans föräldrar har skilt sig. Pojkar har mer testosteron. Flickorna mognar snabbare.

Ingen av de här förklaringarna är tillfredsställande, men det är ju uppenbart att flickors självförtroende bryts ner i takt med pojkars utåtagerande beteende och det måste bero på något.

Inom genusvetenskapen brukar man prata om könsnormer, genus, könsroller och så vidare, men inget av dem orden förklarar de individuella skillnaderna inom gruppen pojkar. Alla pojkar skriker ju inte rakt ut i klassrummet eller fäller andra på fotbollsplanen, eller hur? Och alla flickor sitter inte tysta och passiva. Och det är här subjektspositioner kommer in. När man tittar på ett barn kan man ofta se vilka identiteter som har visat sig möjliga för det, för ett barn är inte gammalt nog att kritiskt granska och kunna ställa sig utanför eller göra sig en egen subjektsposition.

Vilka subjektspositioner är tillgängliga för barnen? Är den fråga man måste ställa sig när man ställs inför bråkande, störande pojkar (jag skriver pojkar eftersom det är den gruppen som generellt är mest utåtagerande). Att säga att det handlar om ”testosteron” eller ”biologi” eller någon annan förklaring är ju att säga att det inte går att förändra. Och om det inte går att förändra pojkars beteende, så är det enda rimliga att separera dem från flickor så flickor kan få ha en uppväxt utan att bli tafsade på i skolan och få håret draget i. Men vi separerar dem inte, och det kan antingen bero på att vi inte bryr oss om flickors skolsituation eller att vi verkligen tror på att det går att jobba med förändringsarbete och lyckas. Det finns bara de 2 positionerna man kan ta i den här frågan.

Det jag menar med möjliga subjektspositioner är allt det som presenteras som möjligt för barn. Flickor kan ha vackra smala dockor, barnprogram med prinsessor, en mamma som kanske tar hand om allt hemma, en storasyster som sminkar sig, sångerskor som sjunger om kärlek i fina kläder. Är ett vanligt exempel. Allt, allt barn ser som de kan identifiera sig med är en möjlig subjektsposition för dem. Ett annat supertydligt exempel är en pojke jag jobbade med som hade npf, som tillbringade hela lektionerna med att antingen springa runt barfota i hela skolan och gömma sig, eller springa runt i klassrummet och ”kasta eldstrålar” med ljudeffekter och allt. Varför gjorde han så, medan en flicka i klassen som också hade npf satt och räckte upp handen hela lektionen när hon inte heller förstod uppgiften? De hade helt olika sätt att förhålla sig till sånt som var svårt.

Samhället ger pojkar identiteter som Superman, Ben 10, Blixten McQueen, alla stora fotbollsstjärnor och hockeyspelare, som alla är aktiva, högljudda, och inte drar sig för att använda ”rätt” slags våld. Det finns också t.ex. ”nördig”, som i något av de manliga genier som är en vanlig bild i TV-rutan, osv osv. Sådana är de subjektspositioner som finns för pojkar. Flickor får oftast nöja sig med en biroll till den manliga huvudrollen, och i grunden finns det bara 2 kategorier för flickor. Snygg eller ful (Naomi Wolf och Gail Dines är två som skrivit om detta).

Subjektspositionerna baserar sig förstås på könsrollerna i samhället; vilka roller som är acceptabla för pojkar och flickor att ta. För pojkar är det acceptabelt att vara våldsam eftersom identiteterna som är tillgängliga för dem säger så, medan flickor kan bli mobbade eller utstötta på grund av samma beteende. Barn lär sig fort vilka beteenden som är acceptabla eller inte, och de håller sig till dem eftersom inget barn vill vara ensamt.

Det är upp till vuxna att skapa fler subjektspositioner för barn, radera ut de våldsamma och passiviserande tills de är gamla nog att förhålla sig kritiskt till dem (vill jag förbjuda pang pang-filmer och Barbiefilmer? Absolut). Skolan har ett jämställdhetsproblem och det räcker inte hela vägen med de okönade insatser som redan görs.

Och det här är själva anledningen till varför man brukar säga att representation är avgörande.

Om mig

Har skrivit en lista längre ner, så den som inte orkar läsa så långt kan skrolla ner dit!

Lade ut en fråga på min Instagram (regina.zaitzova för er som inte följer mig där) ifall nån var intresserad av att läsa ett inlägg om bara mig och många sa ja 🙂 Har tänkt på vad jag ska skriva i ett par dagar nu, det finns jättemycket jag skulle kunna ta upp om mig själv. Men kortar ner och har mest tagit upp det som har med min feminism att göra!

Jag skriver inlägg här på bloggen av två anledningar: jag vill bli bättre på att skriva, och jag tycker att jag faktiskt ändå har viktiga saker att tillföra. Jag tillför inget helt nytt förstås; när jag började läsa på allvar om feminism så insåg jag att alla teorier, alla idéer, allt redan fanns för typ 40 år sedan. Så jag tycker inte jag eller någon annan idag kommer med något helt ”nytt”, utan man tar de idéer som redan finns och applicerar dem på 2019. Typ så. Men det kräver att man har tid att läsa och sätta sig in i de redan framtagna idéerna, och det är exakt det jag har; både tid och intresse att läsa.

Man kan säga att när jag flyttade från Stockholm till Björneborg (älskar, älskar Värmland!) så började jag verkligen tillåta mig själv att vara autistisk. Och inte bara på de ”negativa” sätten man oftast tänker på när man hör om autism, med meltdowns och ångest, utan det här som är riktigt fantastiskt med att ha autism. Tänk att du har ett specialintresse, och att du sen får hålla på med det obehindrat, hela dagen, i all evighet, för alltid. Det är så jag känner när jag läser en bok och kommer på hur saker hänger ihop, eller när jag kan skriva om saker jag kommer på, och när jag får plugga om det, och diskutera det. Jag kan verkligen lägga all min energi på det jag tycker är roligt. Det här är ju anledningen till att autister visst är och alltid har varit viktiga.

Men hittills har jag bara slösat bort så många år, hela min barndom och ungdom, på att försöka passa in i den snäva kvinnorollen som samhället har skapat. Och till slut lyckades jag förstås, lite för bra, vilket egentligen är det sorgligaste som finns. För kvinnor, och speciellt autistiska kvinnor, finns egentligen bara två alternativ i patriarkatet som är att antingen bli hysteriska psykfall (genom historien har massor av kvinnor låsts in på mentalsjukhus), eller kväsa sin person helt. Och det sistnämnda gjorde jag, och precis som så många andra unga tjejer sålde jag sex, hade destruktiva förhållanden, hamnade i BDSM-världen i flera år, jobbade som strippa, och jag är bara tjugotre.

Det jag vill säga är att så många fler än jag har exakt samma erfarenheter, men ändå känner man sig så ensam medan det pågår. Man känner sig ensam eftersom man är bortkopplad från resten av kvinnlighetens historia, som kan ge en alla verktyg man behöver för att förstå, processa, komma ur, känna ilska istället för uppgivenhet. Så många innan mig har ju gått igenom samma saker, och om man läser det de har skrivit och sagt och tänkt kan man plötsligt lägga ihop alla pusselbitar. Och därför älskar jag feminism.

Tycker allmänt feminister är så coola, det går aldrig en dag utan att jag läser om någon demonstration, en bra text, om systerskap in action, om feminister som jobbar inom juridik och i alla möjliga yrken, och önskar  att jag hade hittat hit tidigare, eller att jag hade växt upp med vuxna runtomkring som hade den här analysen.

När jag var 21 kom jag på att jag själv vill jobba med feminism i skolor, för hade jobbat som vikarie och sett hur tjejers självförtroende trycktes ner tidigt och med vilka simpla metoder man skulle kunna låta dem växa som personer lika mycket som killarna. Det kan räcka med bara rätt vokabulär, att inse att felet inte ligger i en själv utan i samhället. Det skulle göra att tjejer blir arga över oförrätter och får kraft att säga ifrån istället för att bara internalisera dem. Killar ska inte heller behöva vara våldsamma eller ha dåligt med empati, med lika enkla medel skulle man kunna ge dem tillgång till så mycket mer mänsklighet än Superman och Batman tillåter dem. Så jag började plugga genusvetenskap, samtidigt som jag fick min diagnos autism. Som jag märkt är så himla häftigt att ha och som jag lovar behövs mer av.

Det är ju så att någon som har ett brinnande intresse för något och har som roligaste hobby att försöka förstå saker, den kommer till slut lyckas förstå saker. Helt enkelt. Jag har varit feminist sen jag var 19 år och sedan dess läst allt jag kommit över, det började med olika bloggar för att nu vara existentialism och fenomenologi som har mycket mer än man tror att göra med feminism. Det här är väl bara intressant för mig själv, men filosofi är oerhört viktigt för att kunna utvinna de väsentliga frågorna inom feminismen, vilket är det jag håller på med just nu. Eller försöker. Till exempel är frågan om ekonomi en sådan kärnfråga, och om man tänker att kvinnors ekonomiska problem ska lösas genom att de sparar i fonder och har ett ”fuck off-kapital”, så har man inte kommit till kärnan som är hela det samhälleliga ekonomiska systemet. Varför existerar pengar? Är en sådan väsentlig fråga.

Det jag menar är att den feministiska rörelsen ständigt bör hålla 2 nivåer där den ena är ”marknivå”; dvs anordna demonstrationer mot poliser som frias för våldtäkt samtidigt som kvinnan han drogade och våldtog blir anklagad för droganvändande för att ta ett aktuellt exempel… men även den mer övergripande nivån är viktig, dvs. frågan om varför sker överhuvudtaget sexuellt våld? Och det är där jag vill lägga mig, eftersom det tydliga och konkreta redan existerar medan man för att gripa tag i och konkretisera abstrakta frågor behöver ett annat arbetssätt som funkar bättre för mig.

Jag skulle aldrig kunna jobba på en kvinnojour eller hjälpa kvinnor juridiskt eller något så konkret (även om jag hemskt gärna skulle vilja), men eftersom jag ändå vill jobba med feminism (som är en viktig fråga för klimatet också!) får jag försöka hitta andra sätt. Kolla under punkt 5!

Tolv fakta om mig

  1. Jag bor i Björneborg

Som jag skrev längre upp. Björneborg är en pytteliten by med en pytteliten sjö och pittoreska villor runtom. Jag bodde i Stockholm, men helt ärligt är en egen liten lägenhet här det bästa som hänt mig. Stockholm är perfekt för att hälsa på då och då bara.

  1. Jag älskar rokoko

Har inrett lägenheten med rokokomöbler, och älskar hela den stilen. Antikt, trä och guld och marmor, och mörklila tapeter med medaljongmönster. Och fina tyger är kärlek.

  1. Jag skriver skrivstil

Den enda pennan jag skriver med är en reservoarpenna med guldspets i tysk design, och den enda stilen jag skriver med är skrivstil. Tycker allmänt man har för lite respekt för skrivkonsten, att skriva för hand ska ju vara någonting fint och speciellt.

  1. Jag ogillar pocket

Det är lite samma sak med böcker som med skrivande, jag tycker att mjuka pärmar inte ger boken den tyngd den förtjänar. Nu har jag också pocketböcker och fattar att det är utav ekonomiska och platsbesparande anledningar man har dem, but still.

  1. Jag vill bli författare

Eller forskare inom genus eller kvinnohistoria, men eftersom det går som det går med min akademiska karriär (lol) skulle författare vara det näst bästa. Och jämställdhetsutvecklare inom organisationer och skolor.

  1. Jag älskar högklackade skor

Som förstör knän och rygg och fötter, men som jag använder varje dag ändå. Det är hopplöst.

  1. Jag använder flip phone

Har förstås en smartphone, men lägger undan den i en låda när jag inte använder den och försöker använda den så lite som möjligt. En dag när apputvecklarna och smartphoneföretagen arbetar mer etiskt (dvs. inte försöker tvinga fram ett beroende) och utvecklar mjukvara som är bättre för hjärnan, då slipper jag använda flip phone.

  1. Jag gör yoga

Också för att det är bra för hjärnan! Och kroppen. Man blir centrerad och kroppsmedveten på ett helt annat sätt.

  1. Jag lagar inte mat

Jag älskar egentligen mat och äter gärna ute på restaurang eller hos andra, men kan absolut inte laga mat. Kan inte ens steka ett ägg. Så därför äter jag näringskompletta shakes och har helt ärligt aldrig mått bättre.

  1. Jag älskar likör

Även om alkohol inte är bra egentligen, så älskar jag en god söt likör och allt med likör i, som tiramisu, eller likörchoklad, eller körsbär i likör… Känner mig aldrig bättre än när jag halvligger i min rokokoschäslong med vindruvor och ett litet glas likör och lyssnar på musik. Den känslan är oslagbar.

  1. Jag älskar klassisk musik

Favoriten är Beethoven, jag är en sucker för dramatik. Tycker även om italiensk opera och symfoniorkestrar, och balett.

  1. Jag hatälskar sociala medier

Älskar dem eftersom de sammanför människor (på ett helt annat sätt än någonsin), men hatar eftersom de ibland förenklar tankar lite för mycket och kan skapa filterbubblor.  Sen tycker jag inte att jag själv passar för sociala medier egentligen, för jag upplever att saker går så väldigt mycket fortare än vad jag är bekväm med. Men det är också ett helt annat inlägg.

 

Tycker det är roligast att bara skriva om feminism, men man kan nog se den här bloggen som en livsstilsblogg ändå. För det är ju en slags livsstil, sittandes vid en antik sekretär med ett glas likör i handen, pluggandes genus.

Har ett socialt liv också, men skulle aldrig orka med det om jag inte fick åka hem och bara plugga för mig själv emellan. Och det antar jag är hela kärnan i att vara autistisk.

DSC_2339

Björneborg i mitt ❤

Smink är kvinnohat

För tillfället är jag mitt inne i att läsa ”Skönhetsmyten” av Naomi Wolf, som skriver om det här ämnet, men just de här tankarna har jag haft länge. Jag har bara kunnat sätta allt i ett större sammanhang nu.

I maj 2018, så använde jag smink för allra sista gången i mitt liv. Jag tog hela min sminklåda, alla borstar, läppstift, sminkborttagning, och slängde allt i papperskorgen och lovade mig själv att aldrig mer använda det. Jag, som tillbringat hela gymnasiet och åren efteråt med att sminka och fixa mig varje dag oavsett om jag så bara skulle gå till affären och tillbaka. När jag bestämde mig för att aldrig mer använda något smink gjorde jag det förstås av feministiska skäl, jag tyckte att det inte skulle spela någon roll ifall jag var ”ful” eller inte.

NikkieTutorials

Nikkie Tutorials, en känd beautyguru på Youtube före och efter sminkmasken.

Men nu, genom att jag har tillbringat i princip hela förra året med att läsa det andra kvinnor skrivit om smink, skönhet, objektifiering, världsekonomin, hur allt hänger ihop, och nu senast förstås Skönhetsmyten, tycker jag det är viktigare än någonsin att jag håller fast vid mitt beslut att aldrig mer täcka ansiktet med någon produkt. Och det är viktigare än någonsin att fler lyckas se sminket för vad det egentligen, i grunden, är; kvinnohat.

När man stryker på en primer för att jämna ut huden, och sedan lägger på en foundation, concealer, contouring, puder, då gör man det otvivelaktigt med idén att den egna huden inte är bra nog. Och varför är ens hud inte bra nog? Jo, för att det är en kvinnas hud. Därför är det inte bara en akt av självhat att sminka sig, eftersom smink är så starkt länkat till kvinnokroppen. Eftersom det bara är kvinnors ögonfransar som inte är långa nog, läppar som inte är röda nog, ögonbryn, ögon, kindben, näsa, som inte ser ut bra nog och måste ”korrigeras” med smink, så är det omisskännligen kvinnohat och inte bara ett självhat.

Vi matas varje dag med kvinnors helt släta, uttryckslösa ansikten, och om man jämför dem med osminkade kvinnor utan ingrepp ser de nästan helt omänskliga ut. Beauty gurus på Youtube, influencers, instagrammodeller visar exakt samma ideal; en kvinna med en mask av smink (nu är det inte bara smink längre heller, utan en hel del botox, fillers, olika ingrepp finns med i bilden). Men det är inte just dem jag vill ta upp, utan helt vanliga kvinnors sminkritual. Oftast är den inte ens daglig, utan det kan vara att man lägger på smink bara när man ska på fest eller göra något speciellt. Man vill klä upp ansiktet precis som man klär upp kroppen.

makeup-guru-header-1024x576

Sabina Hannan, en annan beauty guru.

Skillnaden mellan att ”klä upp” ansiktet och att ta på sig en fin blus, är dock att ansiktet är det som gör en mänsklig och därför är det ett övergrepp på en kvinnas mänsklighet att få henne att lägga en mask med smink över ansiktet. Det gör att hon inte är människa längre, utan kvinna. Alltså den bild av ”kvinna” som samhället har skapat och tycker att kvinnor är, inte de faktiska människorna.

Många arbetsplatser har som klädkod att kvinnor ska sminka sig, att börja sminka sig är en slags invigningsrit för flickor när de börjar bli tonåringar (på samma sätt som t.ex. att börja använda BH), och man får lära sig att att vara snygg är den enda vägen till lycka, och allt detta tillsammans gör att det är nästan helt omöjligt att undvika smink. Smink blir som en slags slöja som döljer att kvinnor och män egentligen inte är så himla olika, och det är förstås en dödssynd i ett patriarkat. Tänk bara på vilket motstånd det är mot ordet ”hen” och mot könsneutrala förskolor och barnkläder! Gud vad farligt att vi kanske kommer fram till att de ”naturliga skillnaderna” mellan män och kvinnor egentligen är konstruerade.

Smink är en jätteviktig del i konstruktionen av skillnaderna mellan kvinnor och män, eller rättare sagt är ”skönhet” det. Kvinnor ska vara vackra, för annars är de egentligen män, och kvinnor får inte vara lika män eftersom det skulle ju motbevisa allt vad patriarkatet säger. Det är därför kvinnor som ”liknar män” (det vill säga, ser helt vanliga och mänskliga ut, eller beter sig helt vanligt och mänskligt) får så mycket hat.

Screenshot_20190209-164723_2

Maria Engelwinge, feminist tillika kroppsaktivist, har fått utstå oerhört mycket hat på sociala medier trots att män får vara ifred.

Den här bilden man har av att kvinnor = skönhet är så stark att kvinnor som inte känner något behov av att vara snygga eller sminka sig ibland rentav inte känner att de alls är kvinnor, utan känner att de är ett helt annat kön. Det är för att det kan verka som att byta kön är det enda sättet att undslippa patriarkatet. Och jag förstår dem, det suger att man inte ens ska få kunna leva med sitt vanliga ansikte utan måste byta det till ett ansikte som liknar patriarkatets bild, med hjälp av smink.

Men det är egentligen bara en idé, att man måste sminka sig. Enda anledningen till att man tycker ett osminkat ansikte är fult, är för att man ofrivilligt tvingats tro på den idén. Jag märkte inte hur mycket den här idén har påverkat mig förrän jag gått utan smink i ungefär ett halvår, och till slut bara började glömma bort att jag borde ha det. Min relation till killen blev bättre när jag inte behövde stå i en timme framför spegeln varje gång vi skulle gå någonstans; en klichéartad jämförelse är att det var som att bara släppa en stor sten man gått runt och burit på så länge att man tror den är en del av en själv.

En annan grej som hände när jag slutade sminka mig var att sminkade ansikten började se konstiga ut. Varför är de så släta? Man kan knappt se själva ögonen bakom allt glitter, tjocka ögonfransar, eyeliner, concealer. Man börjar undra hur människor ser ut egentligen. När man slutar se på sig själv med kritisk blick slutar man också se på andra med kritisk blick, och helt plötsligt är ett ansikte fullt med finnar bara ett helt vanligt ansikte, inte som jag tyckte förut, något hemskt som måste sminkas över som om det vore någon hemlighet att kvinnor också har finnar.

maxresdefault

En kvinna visar hur hon sminkar över akne och ärr. https://www.youtube.com/watch?v=Eq4SI5XiKyY

Menar jag alltså att alla måste sluta sminka sig, nu genast? Japp. Män och pojkar måste lära sig se kvinnor med verkliga ansikten, inte påmålade. Det är mycket svårare att objektifiera någon som liknar en själv. Och därför är det så viktigt för patriarkatet att män och kvinnor ser helt olika ut, att de ser ut som varandras motsatser. För då är det enklare att lura i dem att de också är varandras motsatser. Vilket förstås är uråldrigt struntprat.

Men jag vet hur svårt det är att sluta sminka sig. Jag försökte om och om igen i ett par år innan jag lyckades att bara slänga allt. Och ju mer man känner att ens identitet sitter i ens utseende, i att man är kvinna framför människa, desto svårare blir det. Det är inte alls som att rycka bort ett plåster och ”bara sluta”, utan det är snarare som att för hand rensa bort sten efter sten från ett berg gjort av sten som ständigt växer med mer sten. För vår kultur bombarderar oss ständigt med bilder av skönhet, att snygghet ger lycka och bekräftelse och ett bra liv och pengar, det vill säga ständigt fyller på stenberget. Jag har börjat bokstavligt talat blunda när jag ser reklam, har avföljt alla konton på Instagram och snapchat som endast fotar sitt utseende, går inte i affärer lika mycket längre för att undvika alla bilder av vackra, släta kvinnoansikten. Jag har inte ens en spegel hemma, det är så lätt att fastna i utseendet.

Det här kanske verkar ganska banalt för någon som inte fastnat i skönhetsträsket lika djupt, men talat från en som tog 10 selfies per dag, sminkade sig och fixade håret varje dag så är det oerhört viktigt att noggrant vakta vad som kommer in i ens hjärna via ögonen.

Och ju vackrare man är i patriarkatets ögon, desto svårare kommer det bli att ge upp det skenbara privilegiet skönhet är. Vem är man om man inte är vacker? Kommer folk att tycka om en fortfarande? Kommer bilar att sluta stanna för en vid övergånsställena lika mycket och kommer män att ändå betala ens drinkar i baren? Vem är jag bortom att vara en vacker kvinna? Att sluta sminka sig blir ännu mer omöjligt om man riskerar att få sparken från jobbet, eller bli behandlad sämre. Vilket är en realitet för många.

Wolf skriver i Skönhetsmyten att ”skönhet är placebo för makt”, och den meningen är så mycket sannare nu på 2010-talet än vad den var när boken skrevs 1991. Vi sminkar oss för att vi känner att det är ”makt” att bestämma hur andra ser en (och tar selfies av samma anledning), vi sminkar oss för att det känns som att det ger oss makt. Men i ett kapitalistiskt samhällssystem är pengar makt, makt är pengar, och därför är det snarare den fula gubben som producerar och säljer oss sminket som tar vår makt samtidigt som han säger att han ger oss den.

Vad är äkta makt? Det är att kunna hemlighålla att kvinnor är människor, även från kvinnorna själva. Men egentligen ser vi ju bara ut som vi borde, även utan smink.