Subjektspositioner skapar våldsamma pojkar

I korthet: Det som avgör barnens beteende är vilka identiteter de ser är acceptabla att anta.

Jag tror den absolut viktigaste frågan när det gäller barn och jämställdhet, är subjektspositioner. Ett ord jag kom över helt random i en kursbok och som jag spunnit vidare på och märkt hur användbart det är.

En subjektsposition kan man säga är en identitet som en människa kan anta.  I boken handlade det om diskurs, men man kan använda det på hela samhället. Alltså: Jag tror att den absolut viktigaste frågan när det gäller barn och jämställdhet handlar om vilka identiteter som är tillgängliga för dem i samhället.

För hur kommer det sig, att t.ex. pojkar med ADHD kan springa runt och knuffas och välta saker medan flickor med ADHD blir inåtvända och sätter sig längst bak i klassrummet utan att märkas? Både flickor och pojkar kan ju ha samma slags funktionshinder. Och hur kommer det sig att pojkar som växer upp i ett våldsamt hem själva i stor utsträckning blir våldsamma medan flickor inte blir det? När jag jobbade på olika förskolor och skolor fanns det alltid vissa pojkar som förstörde de andras lekar, drog flickor i håret och var allmänt utåtagerande, och pedagogerna hade alltid olika förklaringar. Han har ADHD. Hans föräldrar har skilt sig. Pojkar har mer testosteron. Flickorna mognar snabbare.

Ingen av de här förklaringarna är tillfredsställande, men det är ju uppenbart att flickors självförtroende bryts ner i takt med pojkars utåtagerande beteende och det måste bero på något.

Inom genusvetenskapen brukar man prata om könsnormer, genus, könsroller och så vidare, men inget av dem orden förklarar de individuella skillnaderna inom gruppen pojkar. Alla pojkar skriker ju inte rakt ut i klassrummet eller fäller andra på fotbollsplanen, eller hur? Och alla flickor sitter inte tysta och passiva. Och det är här subjektspositioner kommer in. När man tittar på ett barn kan man ofta se vilka identiteter som har visat sig möjliga för det, för ett barn är inte gammalt nog att kritiskt granska och kunna ställa sig utanför eller göra sig en egen subjektsposition.

Vilka subjektspositioner är tillgängliga för barnen? Är den fråga man måste ställa sig när man ställs inför bråkande, störande pojkar (jag skriver pojkar eftersom det är den gruppen som generellt är mest utåtagerande). Att säga att det handlar om ”testosteron” eller ”biologi” eller någon annan förklaring är ju att säga att det inte går att förändra. Och om det inte går att förändra pojkars beteende, så är det enda rimliga att separera dem från flickor så flickor kan få ha en uppväxt utan att bli tafsade på i skolan och få håret draget i. Men vi separerar dem inte, och det kan antingen bero på att vi inte bryr oss om flickors skolsituation eller att vi verkligen tror på att det går att jobba med förändringsarbete och lyckas. Det finns bara de 2 positionerna man kan ta i den här frågan.

Det jag menar med möjliga subjektspositioner är allt det som presenteras som möjligt för barn. Flickor kan ha vackra smala dockor, barnprogram med prinsessor, en mamma som kanske tar hand om allt hemma, en storasyster som sminkar sig, sångerskor som sjunger om kärlek i fina kläder. Är ett vanligt exempel. Allt, allt barn ser som de kan identifiera sig med är en möjlig subjektsposition för dem. Ett annat supertydligt exempel är en pojke jag jobbade med som hade npf, som tillbringade hela lektionerna med att antingen springa runt barfota i hela skolan och gömma sig, eller springa runt i klassrummet och ”kasta eldstrålar” med ljudeffekter och allt. Varför gjorde han så, medan en flicka i klassen som också hade npf satt och räckte upp handen hela lektionen när hon inte heller förstod uppgiften? De hade helt olika sätt att förhålla sig till sånt som var svårt.

Samhället ger pojkar identiteter som Superman, Ben 10, Blixten McQueen, alla stora fotbollsstjärnor och hockeyspelare, som alla är aktiva, högljudda, och inte drar sig för att använda ”rätt” slags våld. Det finns också t.ex. ”nördig”, som i något av de manliga genier som är en vanlig bild i TV-rutan, osv osv. Sådana är de subjektspositioner som finns för pojkar. Flickor får oftast nöja sig med en biroll till den manliga huvudrollen, och i grunden finns det bara 2 kategorier för flickor. Snygg eller ful (Naomi Wolf och Gail Dines är två som skrivit om detta).

Subjektspositionerna baserar sig förstås på könsrollerna i samhället; vilka roller som är acceptabla för pojkar och flickor att ta. För pojkar är det acceptabelt att vara våldsam eftersom identiteterna som är tillgängliga för dem säger så, medan flickor kan bli mobbade eller utstötta på grund av samma beteende. Barn lär sig fort vilka beteenden som är acceptabla eller inte, och de håller sig till dem eftersom inget barn vill vara ensamt.

Det är upp till vuxna att skapa fler subjektspositioner för barn, radera ut de våldsamma och passiviserande tills de är gamla nog att förhålla sig kritiskt till dem (vill jag förbjuda pang pang-filmer och Barbiefilmer? Absolut). Skolan har ett jämställdhetsproblem och det räcker inte hela vägen med de okönade insatser som redan görs.

Och det här är själva anledningen till varför man brukar säga att representation är avgörande.

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s