Allt vi tror är fel

I korthet: Det finns inga garantier för att något av det vi gör och tror på är rätt, men ändå ska vi bara göra och tro ändå. Det är ett hemskt livsvillkor. Hur vet man att alla ens övertygelser är de rätta? Hur kan alla andra verka så övertygade?

Hösten och vintern 2017 var en period för mig när jag omvärderade precis allt jag visste, eller trodde jag visste, om feminism. Innan dess hade jag naivt nog tänkt att det bara fanns ett rätt sätt att tänka, och att jag gjorde det, och att alla som inte höll med bara inte var tillräckligt ”pålästa”. Men den hösten hade jag kommit i kontakt med ett helt annat sätt att tänka om feminism, och bytte helt enkelt till det. Det sammanföll med att jag fick sluta plugga genusvetenskap, så under flera månader skrev jag ingenting, läste ingenting och raderade allt jag skrivit på instagram. Jag kallade mig inte ens feminist längre eftersom det kändes så fel.

Den första liknande perioden hade jag 2015, när jag såg att det över huvudtaget fanns något som hette feminism och insåg att allt jag trodde var fel. Även då tillbringade jag flera månader med att bara läsa och läsa.

Nu är det våren 2019 och jag har nyligen sett dokumentären Leaving Neverland om Michael Jackson, efter att ha läst filosofi i några månader, och det tillsammans har bara gett mig huvudvärk.

Jag har älskat Michael sedan jag var 12 år, och har absolut inte trott på några som helst anklagelser om pedofili, det var för mycket som pekade på att pojkarnas föräldrar var rasister och ville ha pengar. Sedan såg jag dokumentären och blev chockad över att jag någonsin kunde tvivla på dem. Ser ni mönstret här? Varje gång jag tror på något har det visat sig vara fel. Så jag kan inte tillåta mig tro till 100% på dem i dokumentären heller, för jag var ju inte där och såg med egna ögon vad som har hänt! Det finns den lilla, minimala möjligheten att det inte har det, för jag kan bara inte längre tro på något till 100%. Det kan ingen.

Men om man inte längre tror på något till 100%, så skapar det en hel del problem, eller hur? Hur vet jag att alla mina övertygelser är de rätta? Jag tänkte en gång i tiden att porr var något ofarligt, nu inser jag att all porr är kvinnohat. Eller? Är det meningen att man bara ska handla efter sina övertygelser, utan att någonsin få någon slags garanti på att de är de rätta? Om man följer den feministiska övertygelsen är till exempel porr förstås kvinnohat. Men enligt andra övertygelser är det helt normalt att titta på nakna människor på en skärm. Handlar det bara om att hitta vad man själv tror på och sedan försöka övertyga andra om att tro på samma sak?? Handlar all politik och alla ideologier inte om mer än så?

Jag kan inte läsa böcker som jag kunde för två veckor sedan, för nu är det enda jag tänker att allt det jag läser lika gärna kan vara helt fel. Varför ska man läsa och försöka lära sig något om det inte ens finns några garantier för att man inte kastar allt åt skogen om ett par år? Inser ni vilket enormt problem det här är?

Vanligtvis när jag stöter på problem är det ganska enkelt att lösa dem, man tar bara reda på svaren. Men om själva problemet ligger i svaren så blir det ju helt olösligt! Simone de Beauvoir skrev att det är människans själva natur att aldrig nöja sig, utan ständigt sträva efter mer, att söka, att arbeta, att vilja ha mer och förändra mer, och att det är allas livsvillkor och vad det innebär att vara människa. Man måste ju ha något att arbeta utifrån och något man tror på för att det ska fungera, eller hur? Men det är just det lilla ordet tro som ställer till allting, för man kan aldrig veta, det är tydligen bara meningen att man ska jobba och jobba mot någonting som om tio år kan visa sig vara det dummaste någon gjort.

Rasbiologerna på 1800-talet dedikerade hela sina liv åt det de trodde var sanningen, men som visade sig vara bullshit. Människor idag försöker jobba för en samtyckeskultur, som jag tycker är bullshit. Eller är det jag som har fel? Det oerhörda i det här är att man aldrig kommer få reda på vilket. Som människa ska man bara ge och ge, men man kommer aldrig få tillbaka någon slags bekräftelse på att det man gett är det rätta. Det kan kännas som det, om andra människor kanske blir lyckligare eller gladare, men människor blir också ”lyckliga” av att göra skönhetsoperationer och ta droger. Det behövs en objektiv måttstock, som aldrig kan existera eftersom människor skapar allt.

Jag förstår inte hur andra bara kan göra och göra och tro och tro på saker som om det vore helt självklart, eller går alla runt och tänker att det egentligen kan vara helt fel? Hur kan andra vara så himla övertygade om allt de gör?

För det är själva kärnan i problemet, att allt jag just nu tror på kan vara fel. Att allt alla andra tror på kan vara fel. Att alla övertygelser som existerar i världen just nu kan vara fel. Och man kommer aldrig få reda på vad som är fel och rätt, och vissa påstår att det inte ens existerar något som är fel och rätt, utan man bara handlar efter det man tror på. I all evighet, i hela sitt liv, utan att någonsin få någon bekräftelse på att det man tror på är något man borde tro på.

Det här är ett oerhört problem som jag inte ser någon lösning på. Man kan bli galen av mindre! Hur ska jag leva resten av mitt liv med vetskapen om att allt jag tror på och lär mig är fel? Hur ska jag kunna plugga samtidigt som jag tänker att läraren lika gärna kan ha allt fel, det finns ju inga garantier? Hur ska jag kunna diskutera, läsa en bok, se en film, göra nånting över huvudtaget genom den här linsen? Man är väldigt säker på många saker, inte minst inom naturvetenskapen, men det finns ju den där lilla risken att eftersom all kunskap är skapad av människor så kan den lika gärna vara fel! Det är vansinnigt! Det går inte!

Jag kan inte se mig själv gå tillbaka till att bara tro och handla efter det jag tror på, det är omöjligt. Tanken är väl att man bara ska göra och göra utan så mycket som en smula i utbyte, men det är omänskligt, är det inte? Eller är just den där ovissheten det mänskligaste som finns och själva meningen med att vara människa? Jag orkar inte, jag är 23 och har 60 år till att leva på det här hemska sättet. Det är inget liv, att aldrig kunna vara 100% säker på något. Eller så är det just det som är livet. Inte ens det kan någon veta.

Ska lämna tillbaka de böcker jag tänkt läsa till biblioteket, för jag kan inte läsa något jag inte tror på. Det går inte. Vetskapen att allt kan vara fel har bara golvat mig, det ger mig ont i hjärtat, det går inte ens att förklara.

Flickors subjektspositioner

I korthet: Om man tittar på två personer med autism, Courtney Stodden och Edmund Husserl, kan man se hur olika mäns och kvinnors subjektspositioner är. Män har massor av identiteter att välja mellan, men kvinnor får bara vara vackra. Man tolererar inte annorlundahet hos flickor som man gör hos pojkar.

För ett tag sedan skrev jag om pojkars subjektspositioner (alltså att de identiteter som är möjliga för dem att anta kan styra dem mot ett utåtagerande beteende), men den frågan går mycket, mycket djupare än så. Jag snuddade aldrig vid flickor och kvinnors subjektspositioner i det inlägget, ochden frågan är oerhört mycket svårare att greppa. Vad är det som formar flickors identiteter i ett patriarkalt samhälle, och till vad? Varför ”valde” Anna Nicole Smith att vara en gammal gubbes fru? Bara pengar räcker inte som förklaring. Vad har flickor att välja mellan, när de växer upp? Jag kan ge ett väldigt tydligt exempel på skillnaden mellan tjejers, kvinnors, och pojkars, mäns, subjektspositioner.

170210202642-anna-nicole-smith-and-husband-j-howard-marshall

Anna Nicole Smith och hennes make, J. Howard Marshall II.

Det finns två personer jag är 100% övertygad om är autistiska. Den ena heter Edmund Husserl, han levde på sekelskiftet 1800-1900-talet och är fenomenologins fader. Fenomenologi är en slags filosofi som han grundade, och han var matematiker i botten så han ägnade all sin tid åt att utforma en ”ren logik”, att hitta sanningen bortom alla mänskliga fördomar och föreställningar. Han var så dedikerad till idén att hitta klarhet att han sa att han måste hitta sanning, för annars kunde han inte leva sa han. Han skrev ingenting alls på 10 hela år eftersom han ville vara helt säker innan han skrev. Och när han väl skrev gjorde han det i oändliga mängder. Jag har läst första boken i hans ”Logiska undersökningar”-serie och den är som en labyrint. Helt fantastisk, men ändå som en labyrint. Hopplöst långa, invecklade meningar, men man kan riktigt känna hur engagerad han var. Han var inte engagerad i något annat än det här, och det är ju just det som kännetecknar en autist. Sitta år efter år och försöka hitta sanningen och inte passa in i varken universitetsvärlden eller någon annan värld (han blev inte fastanställd och fick fast lön förrän runt 60 års ålder, vad jag har läst) är ett telltale-sign.

husserl (1)

Edmund Husserl, 1859-1938

 

Den andra personen jag vet är autistisk heter Courtney Stodden (google is your friend). Hennes livshistoria är radikalt annorlunda från Husserls. Hon är lika gammal som jag, ett år äldre, men gifte sig vid 16 års ålder med en man som var 50 år gammal och gjorde sig en karriär som reality-TV-stjärna, popsångerska, modell.. skådespelerska.. Men innan dess, var hela hennes tidiga tonårstid kantad av mobbning och utanförskap vilket enligt henne berodde på att hon såg ”mogen” ut (dvs. mycket smink, högklackade skor, blonderat hår osv). Personer som växte upp i samma stad som henne berättade att hon kunde gå ut med hunden vinglandes på högklackade skor när hon var 12 år gammal. Samma mönster fortsatte också när hon gifte sig, hon hade antagit den här rollen av en ”dum blondin” som är just bara en påhittad figur, en fantasi och en roll, men som hon antog som en helt egen personlighet. Tittar man på intervjuer med henne har hon en väldigt monoton röst, stereotypt kroppsspråk och utseende, komplett med skönhetsoperationer (bl.a. bröstförstoring) och är enligt hennes instagram mest ensam hemma med sina hundar och verkar ha skitroligt med bara dem, sig själv och musik. Allt med henne är skolboksexempel på hur autism hos flickor kan se ut.

courtney-stodden-doug-hutchison-010917-1483995480

Courtney Stodden och hennes make, Doug Hutchison.

Men för autistiska tjejer finns det ingen roll som ensamt geni att ta upp, deras annorlundahet accepteras inte som tecken på intelligens. Om vi tittar på hur olika autism ser ut hos flickor och pojkar kan vi tydligt se vilka subjektspositioner som existerar för dem. Courtney Stoddens idoler är Marilyn Monroe och Anna Nicole Smith. Vackra kvinnor är de enda som idoliseras på mainstreamnivå och Monroe och Smith är skönhet personifierad. Husserl däremot, han hade en hel radda med manliga, stora, tänkande filosofer att identifiera sig med. De har redan berett väg för honom, och det enda han behövde göra var att inta den platsen. Han var precis lika socialt utanför som Stodden är och alltid har varit, men medan Stodden på grund av sitt kvinnliga kön helt förvägrades utveckling, kunde Husserl med hjälp av sitt manliga kön gå vidare till att bli en filosofisk stjärna.

Män kan vara genier, fotbollsspelare, kompositörer, filosofer, matematiker, vetenskapsmän, experter, salongslejon, rappare, komiker. Kvinnor kan vara vackra. Vår kultur har skapat hundra subjektspositioner för män, men bara två för kvinnor. Man kan vara vacker, eller så kan man vara ful. Därför är autism så oerhört mycket enklare att märka hos pojkar, det behövs en slags bekräftelse att man kan vara hur man är och ändå ha en plats. Flickor har inte den här platsen, den här rörelsefriheten att kunna vara annorlunda och ändå bli omtyckta och förstådda. Vi som kultur har ingen förståelse för annorlunda flickor och kvinnor, för det finns inga existerande subjektspositioner de kan inta.

iPiccy-collage

Courtney Stodden till vänster och Edmund Husserl till höger.

Om vi inte förstår skillnaden mellan mäns och kvinnors olika existerande identiteter, kommer vi aldrig kunna förstå varför vi beter oss så olika. Många tror att förtryck alltid känns hemskt och alltid handlar om yttre tvång, och det kan inte vara längre ifrån sanningen. Stodden tyckte säkert det var roligt att sminka sig som tonåring och antog till synes helt frivilligt rollen som blondin. Man tror att kvinnoförtryck måste vara en man som tvingar sin fru att vara hemma eller fysiskt tvingar henne ha på sig vissa kläder, att kvinnoförtryck är något helt synligt som vissa män gör mot vissa kvinnor.

Men kvinnoförtryck går mycket djupare än så, det är att man som kultur tar bort alla valmöjligheter för flickor och kvinnor, och sedan när de valt, lägga skulden på dem för att de valt fel. Man kan aldrig räkna med att vara fri att välja, men det är inte förrän man börjar få syn på och kartlägga alla de möjliga identiteterna som man kan börja luckra upp dem.