Mäns kvinnokänslor och flickors dysfori

I korthet: Gå till ROTEN till varför folk får könsdysfori. Transition löser det bara på ytan och individualiserar problemet.

Jag är ju radikalfeminist och tror inte på transideologin, vilket jag varit öppen med ganska länge nu men som tur är inte fått så himla mycket kritik för det som jag sett att andra kan få (puh). Men det jag märkt är att den lilla kritik jag ändå fått alltid handlar om att jag är taskig som inte bekräftar människors identiteter, inte att jag faktiskt har fel. Och på ett sätt kan jag helt ärligt förstå varför man tycker det. Tänk om man känner att det enda som kan få en att må bra är att byta kön, och så kommer det någon och säger att man inte kan det, det måste ju kännas superjobbigt, sagt utan ironi.

Men. Ett fel jag tycker transaktivister gör i sina argument, är att de pratar om transpersoner som om de vore en enda grupp. En 50-årig vit man och en 14-årig flicka med dysfori över sina bröst, och rasifierade män i prostitution och en ung homosexuell pojke med könsdysfori, alla är ju helt olika samhällsgrupper med helt olika förutsättningar, eller hur? Så varför klumpa ihop alla under ett enda namn och låtsas som att alla är likadana och behöver exakt likadan vård? (dvs. transition)

När jag kritiserar transideologin, tror jag många ser framför sig att jag ser ner på människor som mår dåligt i sina kroppar eller att jag struntar i hur folk med psykisk ohälsa mår. Alltså att jag är en moraliskt dålig person (nyckelord moral). Det spelar inte någon roll om jag har rätt eller inte i att kön är biologiskt, utan det som spelar roll är att jag ska säga det som får transpersoner att må bättre. För det första tror jag inte man då riktigt inser konsekvenserna av att helt ändra betydelsen av kön, det enda begrepp vi har som kan beskriva patriarkatet, och för det andra är det ogenomtänkt att tycka att alla transpersoner är likadana.

Här är en lista på de anledningar jag kan komma på till varför man kan känna könsdysfori:

* Trauma

* Psykisk ohälsa

* Homofobi

* Internaliserad homofobi

* Disassociation

* Autism

* Pubertet

* Autogynefili

* Självhat

Och så vidare.

Ännu en lista på anledningar till könsdysfori.
https://www.parentsofrogdkids.com/other-causes-for-gender-dysphoria

Är verkligen svaret på allt det här exakt samma; att ens biologiska kön är fel? Varför anser man att transitionering är det vettigaste svaret på könsdysfori, när könsdysfori kan ha massor av orsaker? Och när jag ställer såna här frågor, menar man alltså att jag är förtryckande mot dessa personer istället för att fråga sig om det ligger någonting i det jag säger. Vad skulle hända om man slutade tänka att transkritiska feminister är ute efter att skada människor med könsdysfori av ren elakhet, och istället tänkte på vad som faktiskt ligger bakom kritiken av transideologin?

Ett exempel är Carl/Caroline Farberger, en 50-årig VD som säger att han känner sig som en kvinna. Om jag säger att han är man eftersom han är en biologisk man och att definitionen av kön bör vara biologisk, så kan man inte bara säga att jag har fel, utan det argument man går till är att det är elakt (eller förtryckande, men det går emot den faktiska definitionen av förtryck). Man klumpar ihop den här mannen med tonåringar med autism och könsdysfori trots att de inte har något gemensamt. Ingen kan hindra män från att operera in bröst eller sminka sig, men det är en helt annan fråga än om en flicka med autism ska få testosteroninjektioner av läkare för att hon inte känner sig som en tjej.

Tror man verkligen att båda är lika förtryckta? Helt allvarligt, borde de verkligen vara del av samma ideologi?

Transition är inte det enda svaret på alla de orsaker jag listade ovan. Sluta tänk att alla är likadana och att alla behöver samma sak. Man kan tro på transideologin väldigt väldigt starkt och verkligen känna att man är i fel kropp, men det finns en fara i att tro på saker till 100% helt utan förbehåll. För vad händer om det som är bäst för Carl/Caroline inte alls är det som är bäst för Denise/Leon Reuterström (en 22-årig transkille, som tidigare var lesbisk tjej och slutade spela hockey för att transitionera)? Problemet är att transideologin inte gör skillnad på trans och trans, och därför tror jag också man kan bli illa berörd om man kritiserar den. Man ser framför sig att man kritiserar personer på randen till självmord.

Men vet ni? Vi måste börja ställa fler frågor, även om det är obekvämt och man blir skuldbelagd för det. Jag tror nämligen 50-åriga män skiter fullständigt i unga autistiska kvinnor och hur det påverkar kvinnorörelsen om biologiskt kön försvinner som begrepp. Biologiskt kön är det ENDA vi har som ens kan beskriva patriarkatet och kvinnoförtrycket, men vi ska alltså bortse från det för att vissa ska få må bättre? Vissa, som borde slippa operationer och hormoner med allt vad det innebär för att istället få vård för roten till dysforin. Jag däremot skiter INTE i att homosexuella får känna sig fel hela livet, i att autister och speciellt då autistiska kvinnor inte alls känner igen sig i vad en kvinna är, i att BARN som tar pubertetsblockerare blir STERILA.

Transaktivister har delat upp världen i de ”goda” som håller med dem och de ”onda”, som inte håller med, dvs jag, utan att för en SEKUND tänka på att man möjligen har goda skäl till att ifrågasätta. Det är fan INTE OKEJ att kvinnor kallas för ”terf” bara för att man håller fast vid att kön är biologiskt och att transideologin inte är någon sanning.

Alla dessa människor som verkligen, verkligen tror att roten till deras dåliga mående är att de har ”fel kropp”. Kära ni. Kroppen är aldrig fel. Fuck samhället som tar ifrån en alla möjligheter att må bra, fuck alla män som någonsin misshandlat homosexuella, fuck alla medelålders män som skiter i kvinnors kamp mot patriarkatet för att de ska få ”känna sig som kvinnor”.

Fuck vårt liberala samhälle som individualiserar alla problem och får oss att tro att det bara är vi själva som måste förändras och att vi sen kommer bli lyckliga.

Det är dags att dela upp transpersoner i flera grupper; biologiska män och biologiska kvinnor, heterosexuella och homosexuella, yngre och äldre, olika livssituationer, och sluta tro att transition är en one-fix-for-all-lösning. Det FINNS andra vägar. Man KAN läka utan att förändra hela kroppen. Ni vet de här hemska radikalfeministerna som man kallar för hatiska, elaka, taskiga ”terfs” som bara vill ont och vill att transpersoner ska sluta existera? Vi är själva autister, mammor, akademiker, barnskötare, pensionärer, tonåringar, detransitionerade, helt vanliga jävla kvinnor som bara ser en annan väg för människor med dysfori än den transideologin ser som enda vägen.

Sluta dalta med mäns kvinnokänslor. BÖRJA lösa problemet med folks känslor av att vara fel i sin kropp. Och inte bara på ytan!!

Våra handlingar måste tåla eftervärldens granskningar

I korthet: Människor gör onda handlingar samtidigt som de anser sig själva vara goda, men man rättfärdigar det för sig själv. Lösningen kan vara att inte gömma dåliga handlingar, utan låta dem tas upp och granskas. För ett problem är att man vill framstå som god, vilket leder till att omvärlden inte har någon insyn i det dåliga. Tänk misshandelsrelationer där omvärlden inte vet eller vill veta, eller fallet med Michael Jackson.

Det här läses bäst på datorn, utan distraktioner

Nu är det några veckor sedan som dokumentären om Michael Jackson kom ut, som berättade historien om hans pedofili. En sak den gjorde var att få mig att inse att man aldrig riktigt kan veta att någonting alls är sant till 100%, något som helt påverkade hur jag tänkte kring studier och… ja, allt. Men det finns en till tanke som jag spunnit vidare på ända sedan jag såg den, och det är att allt alla gör, kommer att granskas och dömas av de människor som kommer efter oss.

Den tanken är förstås inte ny, utan första gången jag kom i kontakt med den var i en bok om Simone de Beauvoir (Existentialisterna) som beskrev att hon hade fått en plötslig insikt om att så som hon dömde dem som levt innan henne, och kanske skällde på dem för att de hade haft fel, så kommer också människor efter hennes livstid att döma henne och se vad hon har haft fel i.

Simone de Beauvoir och Jean-Paul Sartre, existentialisterna.

Michael Jackson visste att han och hans liv skulle gå till historien och att han och allt han gjorde skulle bli ihågkommet för alltid, det fanns liksom ingen tvekan om saken. Det är därför han var så oerhört noggrann när det gällde musiken, allt han gjorde måste vara perfekt eftersom det skulle bli hans legacy, han ville vara säker på att hans verk inte skulle dömas ut i framtiden. Han ville att hans verk skulle vara odödligt och alltså tåla eftervärldens granskning.

Samtidigt sov han tillsammans med små pojkar i sängen och, ja, ni har säkert sett dokumentären. Hur kunde en man, som var medveten om att hela världens ögon ständigt var på honom, och som var medveten om att han skulle bli ihågkommen och granskad efter sin död, ens tänka tanken? Det är illa nog om man är helt okänd, att förstöra barns liv. Men i mitt tycke blir det nästan värre att vara världsstjärna och göra det, det ligger en slags arrogans i säkerheten om att inte bli upptäckt.

MJ tillsammans med barn under ett uppträdande.

Här är grejen: Jag tror inte han ljög när han i intervjuer sa ”I would never hurt a child”, eller när han pratade om hur mycket han ville att barn skulle få vara barn och vara lyckliga. Jag tror han var helt ärlig. För människor är sjukt, sjukt bra på att tänka och känna en sak med hela sitt väsen, och sedan ändå göra tvärt om i sina handlingar. Det finns otaliga exempel på detta; våra tankar, idéer och åsikter har egentligen ingenting att göra med våra faktiska handlingar.

Anledningen till att eftervärlden är så bra på att veta vilka som har gjort rätt och fel i historien är att tankar, känslor och åsikter dör med oss, medan våra handlingar blir kvar för granskning. Michael visste att det var fel att skada barn, men han tänkte att han inte gjorde det; han stöpte handlingarna i sina egna känslor och kunde därför rättfärdiga dem genom sina egna känslor. Alla förövare som någonsin existerat har gjort exakt det här. Alla vet att det är fel att mörda någon, ändå sker mord. Alla vet att sexuella övergrepp är fel, ändå gör man dem. Alla vet att klassklyftor och förtryck och all sorts våld är fel, men ändå är allt detta nästan själva definitionen av att leva som människa. Ingen kan på ett vettigt sätt försvara mobbning, klimatförstörelse eller utanförskap, men ändå händer även detta varje dag.

Så mycket av det vi gör varje dag kommer inte tåla en granskning av människor som lever hundra år från nu. Jag tänker på hur vi ser på folk på medeltiden som bokstavligt talat sågade itu varandra (??) men ändå ansåg sig vara goda, precis som alla människor anser sig själva vara goda, precis som Michael Jackson ansåg sig själv vara en god människa samtidigt som han ärrade unga pojkar för livet (jag tänker bara utgå från att dokumentären är sann, något annat vore orimligt). Precis som alla kvinnors våldtäktsmän anser sig själva vara goda, och som jag själv anser mig vara god trots att det egentligen inte finns några garantier för att jag är det.

Alltså. Om man klär av våra handlingar alla rättfärdiganden vi gör för oss själva, kommer de då fortfarande att hålla? Vem som helst kan göras god, eller ond, beroende på om man lyssnat tillräckligt mycket på dens rättfärdiganden resp. inte lyssnat. Ju mindre man lyssnar på en person och ju längre bort från den man är, desto enklare blir det att döma endast dens handlingar, och då blir den personen plötsligt ond. Eller?

Problemet är, att de enda som på riktigt har förmågan att döma, är människor som inte är födda än. Ni vet hur man ibland inte kan se en relation för vad den egentligen är, förrän man lämnat den? Tänk så, fast med alla ens handlingar. Man kan inte se ens egentliga liv förrän man lämnat det, och det är ju en problematisk paradox.

När man inte ser hur det var förrän man står utanför.

Alltså är det så här, att inte bara allt vi tror kan vara fel (som jag skrev i det här inlägget), utan även också allt vi gör. När vi gör saker– vad som helst- finns det inga garantier för att det går ihop med våra värderingar eller känslor, eller att någon som ser våra handlingar utifrån kommer att godta dem. För att ta ett superextremt exempel, så ansåg Breivik att han gjorde någonting gott när han mördade ungdomar, eftersom han själv hade rättfärdigat det för sig själv. Det är samma mekanismer som alla människor har, för det blir ju omöjligt att leva om man inte anser att ens handlingar är goda, det är ju hemskt att gå runt och tänka att man själv bara är dålig.

Det som Michael hade behövt, och som jag egentligen tror alla behöver, är insyn. Han utförde de handlingarna i hemlighet, precis som hustrumisshandlare inte går runt och berättar för folk, ingen vet, och därför kan felaktiga handlingar rättfärdigas för en själv. Det är alltid mycket svårare att rättfärdiga dem för andra än för sig själv. Michael visade upp den ”goda” sidan utåt, för offentligheten, och gjorde de dåliga handlingarna i hemlighet, bakom låsta dörrar.

Är det inte hemlighållande och att ”hålla saker inom familjen” som har hjälpt förövare i alla tider? Att gå till medier eller att gå till polisen är ju ett välkänt hot mot dem man anser göra fel, att man ska visa upp deras handlingar för offentligheten, och jag tror inte bara det handlar om att försöka förstöra dens rykte. Utan det handlar om att den kanske inte ser sina handlingar som de är förrän den ser dem med andras ögon, och att en person kanske inte anser sig ha gjort något fel alls förrän den ser sina handlingar utifrån. Jag tänker på t.ex. Trolljägarna, som söker upp människor bakom hatkonton och konfronterar dem med det de själva skrivit.


https://www.allas.se/tv/sextrakasserande-man-konfronteras-i-trolljagarna/

Det bästa och närmast objektiva granskningen sker från framtiden, men eftersom det är en omöjlighet får man hitta andra måttstockar.

Kärnan i den här frågan handlar om att man ska leva autentiskt. Inte vara olika personer offentligt vs bakom stängda dörrar privat, utan vara den person man är och låta sina handlingar, bra och dåliga, granskas. Om man verkligen, verkligen strävar efter att vara en god människa, inte bara verka som det utåt, ska man inte dölja några handlingar utan ta upp dem och granska. Michael Jacksons hela problem var att han inte var autentisk, för om han hade varit det hade han kanske fått psykologisk hjälp från början och inte utsatt några barn, och likaså är alla förövares problem att de inte är autentiska (om de inte är psykopater och helt saknar empati, dvs).

Omvärlden måste också tro på människor när de visar vilka de är, inte försöka bortförklara deras handlingar. Eftervärlden kommer nämligen inte vilja bortförklara, utan endast döma.

Skriv gärna om ni håller med eller inte, eller kolla in min Instagram eller Facebook.

Gränsen kan inte gå vid att våldta barn

I korthet: Alla håller med om att mord och våldtäkt är fel, men utan feministisk analys kan man inte se vad som leder fram till det.

Då och då dyker det upp vissa fall av våld mot kvinnor och barn som plockas upp av allmänheten som exempel på något fruktansvärt och oacceptabelt. Nu senast är det en man som heter Örjan Ramberg, som blev ”kvinnomisshandlaren” med hela Sverige efter en dokumentär publicerad av SVT. Man kan säga att det inom feministiska kretsar diskuteras former av patriarkalt förtryck mot kvinnor som kan vara svårt att få syn på utan en feministisk analys, för utan feminism kan man endast se det allra mest extrema. Som till exempel mord.

Ingen skulle säga att Ramberg gjorde ”rätt” när han misshandlade Josefin Nilsson; människor med de mest antifeministiska åsikterna som tycker att #metoo bara är hittepå tycker även de att det han gjorde var fel. Ett annat exempel är en komiker (rappare) vid namn Mr. Cool som förra sommaren fick väldigt stort utrymme i media och i diskussioner. Han hade gjort vissa provocerande låtar med namn som till exempel ”Knulla barn”, och Elaine Eksvärd tog upp det för att få honom avbokad från en festival. Även där var det ganska enkelt för människor att engagera sig och ta avstånd från låtinnehållet, trots att de i övrigt inte tyckte feminism var så viktigt. (sen fanns det förstås de som försvarade låten och låtmakarens konstnärliga frihet, men det är en annan fråga)

Det finns många exempel på där våld mot kvinnor och barn gått så långt att ingen kan förneka det, och först är det som att människor i allmänhet kan tänka sig att reagera. Det här är någonting jag tänker på varje gång det dyker upp ett sånt här fall, att gränsen ligger väldigt högt uppe för de flesta. Det ska krävas att man skämtar om något som att våldta barn, eller att man mördar/misshandlar någon, för att man ska tycka det är förkastligt. Det man missar med en sån världssyn, är allt som krävs innan det sker ett mord, eller något annat hemskt. En genial modell som visar hur det funkar är Våldspyramiden (allvarligt, vem kom på den? Den borde få pris), där mord är den yttersta mest extrema handlingen men vilar på en grund av ”helt ofarliga” skämt.

Bild från:
http://pedagog.ostersund.se/wordpress/?p=1478129

I bilden handlar det om pornografi och mäns våld mot kvinnor, men pyramiden kan appliceras på alla förtryck där mord är den yttersta konsekvensen.

Det som händer är alltså att man reagerar först vid toppen av pyramiden, men man saknar verktygen att kunna koppla ihop med resten av den. Vissa som förfasar sig över Rambergs misshandel kan inte se att deras egna sexistiska skämt har bidragit till den; vuxna människor som i en facebookgrupp (jag är med i en del Sverigedemokratiska och antifeministiska) skrattar åt Greta Thunbergs utseende eller säger att kvinnor ljuger om sexuella övergrepp kopplar inte ihop sitt eget beteende och samhället med misshandeln av Nilsson, som de förstås tycker är fruktansvärt.

Frågan är, vart ska gränsen gå? För närvarande går den där det är helt omöjligt att motbevisa handlingen. Våldtäkt får inte starka reaktioner från samhället så länge den är helt omöjlig att motbevisa, och likaså andra former av våld mot kvinnor. Det kan vi se på alla de tillfällen där kvinnor och flickor antas ha falskanmält, att de ”egentligen ville” eller att det på annat sätt inte var en riktig våldtäkt, man vill inte riktigt tro det förrän… Ja, när?

Andrea Dworkin skrev så här: ”The essence of rape, as Suzanne Brogger wrote, lies in the very attitude towards women that makes rape possible. The same attitude that requires a woman to be dead, or at least a bloody mess, before she has earned the right to be considered a victim at all.” (Läs Pornography, Men possessing women!!) Innan en kvinna är död eller en bloody mess kan man alltid säga att det inte var så farligt, eller att hon egentligen ville, eller att hon bara hittar på.

Ord räknas som ofarliga eftersom det inte är faktiskt våld, det är inte så farligt. Ingenting är på riktigt, så länge det inte rör sig om faktisk död, som i Rambergs fall, och då demoniseras plötsligt förövaren trots att ingen någonsin tidigare sagt att han är på helt fel spår. Ingen vaknar upp en dag och bara bestämmer sig för att misshandla någon, och speciellt inte den personen man menar sig älska, utan det krävs ett långvarigt, systematiskt, målinriktat arbete för att få någon att komma dit. Men eftersom det här prepping-arbetet är så normaliserat, blir folk chockerade när de plötsligt ser toppen på pyramiden.

Har man en feministisk analys, så sänks gränsen för vad som är acceptabelt ända ner till botten av pyramiden. Är du en lättkränkt feminist? Bra, det är nämligen exakt det man behöver vara. För om gränsen går vid att våldta barn eller misshandla någon tills den dör och allt innan det är helt okej, då är man egentligen inte emot något förtryck. Man är bara emot att se de allra yttersta konsekvenserna av det.

Feminism handlar inte om kvinnors personliga liv

I korthet: Småstadsförakt är dåligt, att klanka ner på någons sociala kompetens är oerhört manipulativt, att förolämpa någon för att den är i ”beroendeställning” eftersom den pluggar och inte jobbar är att inte inse att alla är i beroendeställning på ett eller annat vis, att jag är ihop med en 25 år äldre man är ingen förolämpning eftersom ingenting säger att yngre män är bättre än äldre, och att säga att någon bara ”skriker om feminism online men inte lever feministiskt” är att missuppfatta vad feminism är. Lady Dahmer råkade ut för samma kritik för ett tag sedan.

Hade nyligen en falling-out med en vän, ett förlopp som från mitt perspektiv gick från 0-100 väldigt fort. De flesta som läser den här bloggen (eller följer mig på Instagram) känner mig inte privat så just den här specifika vänskapsrelationen är egentligen helt ointressant i sammanhanget, men det finns vissa saker som kom upp som jag vet att andra också brottas med och som är faktiska åsikter som många i samhället har, även om alla kanske inte säger dem rent ut. Det här hänger ihop med mitt andra inlägg om lathet (som hittas HÄR).

Det är inte heller intressant vem som har rätt eller fel i just det här så ska inte ta upp något om det, men tänkte visa två skärmdumpar på meddelanden som jag tänkte dekonstruera. Vad kan man se för samhällsstrukturer här?

När jag intervjuade lärare till min uppsats var en av frågorna jag ställde, hur barn bråkar med varandra. Man kan se mycket i vilka ord man använder för att kränka varandra, vilka saker som anses vara ”dåliga” och vilka som anses vara ”bättre”. Och det är just i affekt som de här strukturerna syns, eftersom man då inte censurerar sig som man brukar göra annars. Man kan säga att när man verkligen vill förolämpa någon, så använder man saker som man vet anses vara sämre i resten av samhället för att det ska slå extra hårt.

 

Jag tänkte ta upp det hon har skrivit i en punktlista och gå igenom det punkt för punkt! (Inte det om att jag har tagit upp problem i vår relation som hon uppfattat som kränkande, ni får helt enkelt lita på att jag sätter större värde på mina relationer än att försöka kränka och avsluta dem med flit. Men det är en annan fråga).

  1. ”Ha det så kul i din håla i Värmland”.

Det här är typiskt för många som bor i storstäder, att man anser att det är sämre på något sätt att bo i en småstad eller på landet. Jag har bott i Stockholm i flera år, men innan dess föddes jag i en ”håla” i Norrbotten, sedan växte jag upp i en ”håla” i Västergötland, och nu i vuxen ålder bor jag i en ”håla” i Värmland. Att bo i en småstad är att hela tiden vara medveten om att det anses vara lite sämre, att de som bor i storstäder är lite bättre, har ett bättre liv, har det roligare. Den verkliga sanningen är att så himla stor skillnad är det faktiskt inte. Bor man i en småstad som jag gör och har gjort, kan man ändå åka in till Stockholm när man vill, man får det bästa av två världar. Vi borde SATSA på småstäderna, bygga ut kollektivtrafiken och ge bidrag åt de företag som håller till där, för att hålla landsbygden levande. Att kalla småstäder för ”hålor” som om de vore sämre, och kalla dem som bor där för ”bönder” (som många stockholmare har för vana), är ingenting annat än småstadsförakt och inte okej.

2. ”Du behöver seriöst jobba på din sociala kompetens”.

En osäkerhet som jag tror är ganska vanlig. Är jag socialt kompetent? Tycker människor om mig? Hur tycker andra jag är? Och att då säga att någon inte är socialt kompetent, kan nästan vara förkrossande. Kvinnor som är i misshandelsförhållanden kan höra sånt här av dem som psykiskt misshandlar någon, att den inte kan föra sig socialt, och att den måste lyssna på misshandlaren för att se vad den gör för fel. Det är väldigt manipulativt, för det kan få människor att tveka på sina vänner och andra relationer och välja att hellre vara med misshandlaren. Nu säger jag inte att min ex-vän är en misshandlare, men det är en väldigt manipulativ sak att säga till någon, att den inte är socialt kompetent. Är jag socialt kompetent? Förmodligen inte, om man menar att social kompetens handlar om att man ska gilla att småprata med folk och ”mingla” och ha massor av vänner och ytliga bekantskaper. Och om man hellre vill ha få vänner, och hellre är lojal mot dem än letar efter nya hela tiden? Jag vet att det finns många som mår dåligt för att de inte har tillräckligt många vänner enligt ”normen”, men jag tycker man ska ta bort social kompetens helt som förolämpning. Vissa lägger sin energi på många människor, andra väljer att lägga den på andra saker.

3. ”Du bor i en annan persons lägenhet och är i världens beroendeställning”.

Det här är nog den värsta punkten, eftersom den implicerar att det på något sätt är sämre att vara beroende. Det maskulina idealet säger att man ska klara sig själv, göra allt själv, ”ensam är stark”, och eftersom vi lever i ett patriarkat är det maskulina idealet det som har mest makt. Det har inte med bara män att göra, för det finns många män som inte håller med och många kvinnor som tror på det (som t.ex. min ex-vän), men det är ändå ett maskulint ideal eftersom det är normen som män pressas in i först och främst. Den här synen leder till att man ser ner på människor som går på olika former av bidrag, har psykisk ohälsa eller någon kronisk sjukdom, eller av annan anledning blir beroende av staten, eller hemmafruar som är beroende av sina män. Det man glömmer är för det första att det inte finns några oberoende människor, alla är beroende av andra på olika sätt. För det andra är man inte en sämre människa för att man är beroende av någon. Det är ingen förolämpning, det är en livssituation. Jag studerar, och vilken student kan köpa en helt egen lägenhet? Hur kan det vara sämre att jag inte jobbar ännu och därför inte har kunnat köpa en lägenhet själv, vem kan ens det som 23-åring? Hon som skriver det här är 25 och bor i en studentlägenhet. Det finns ingenting dåligt i det.

4. ”En 25 år äldre man”.

Mannen jag är ihop med är 25 år äldre än mig, ja. Att det skulle vara en förolämpning förstår jag inte. Han har lärt mig massor om organisationsteori, gruppsykologi och om hur människors medvetanden fungerar, han i sin tur har lärt sig massor av mig om filosofi, genusvetenskap och feminism. Vi har intressanta diskussioner varje dag, gemensamma intressen i till exempel våra papegojor, liknande syn på livet och andra människor, samma intresse att lära oss nya saker. Det finns många som ser ner på åldersskillnader i relationer, man bygger upp en bild av vad det innebär när en äldre man är ihop med en yngre kvinna, det är en välkänd berättelse, och det här antar jag att ex-vännen vet om och därför försöker förolämpa mig med det. Jag vet att det finns flera som tycker det här förhållandet inte är okej, och det bygger just på vilka berättelser som finns i kulturen. Ex-vännen försöker bygga på existerande fördomar mot åldersskillnader i relationer, men inser inte att det inte finns något som säger att relationer med jämnåriga killar är så himla mycket bättre.

5. Att skrika sig hes om feminism enbart online.

Den här sista är faktiskt min favorit, för intressant nog blev en feministisk bloggare, Lady Dahmer, anklagad för samma sak för ett tag sedan. Hon är alltså hemmafru och är hemma med sina barn, medan hennes man arbetar. En gång skulle hon be om swish-bidrag för att köpa sig en ny dator, men köpte sig även en krukväxt för pengarna hon fick (allt det här går att hitta på internet, t.ex. hennes blogg). Och det här ledde till en riktig storm, folk anklagade henne till höger och vänster för att vara en fejk-feminist som endast skrev saker på internet men inte ”levde feministiskt” i praktiken eftersom hon inte hade ett jobb hon tjänade pengar på. Jag vet inte om jag kan jämföra mig med den här situationen exakt, jag pluggar ju och har inga barn så är inte hemmafru, men det är exakt samma idé som ligger bakom de här förolämpningarna.

Man kan bara vara en riktig feminist om man gör exakt det patriarkatet vill att man ska göra och går till ett jobb på dagen, tjänar pengar, för att sedan gå hem och påbörja det andra yrkespasset hemma med hushåll och barn. Det här är det kvinnor förväntas göra. Jag är en sämre feminist än min ex-vän eftersom jag inte jobbar (att plugga räknas visst inte), och alltså spelar det ingen roll hur mycket jag skrivit om feminism eller hur mycket jag bryr mig om det. Det finns en missuppfattning om att feminism handlar om kvinnors personliga livssituationer. Feminism handlar inte om kvinnors personliga liv över huvudtaget. Feminism har inte det minsta lilla att göra med om jag lyfter tunga saker eller tjänar massa pengar.

Det här är idéer som snarare är skadliga för feminismen, eftersom man då lägger det på att kvinnor måste anpassa sig så bra som möjligt till rådande samhällsordning, istället för att jobba för att samhället ska anpassa sig så att män och kvinnor kan båda ha en bra balans mellan jobb och hushåll.

Vissa kvinnor lägger väldigt mycket prestige i att de har valt rätt, att de gör rätt. Bland annat min ex-vän, som tycker det är så viktigt att hon jobbar och tjänar pengar att hon säger att jag är sämre eftersom jag inte gör det utan ”bara” pluggar. Det här är ingen isolerad företeelse, utan det blir så när man lärt sig hela sitt liv att det bara finns ett enda rätt sätt att vara en ”stark kvinna” på och det är att mäta sig med männen. Dvs främst med måtten karriär och lön. Feminism däremot lyfter fram andra värden, som till exempel vikten av ens relationer, ens familj, att stötta svaga i samhället, att tävling och olika sorters våld inte alls är meningen med livet.

Det här missuppfattar kvinnor som klankar ner på andra kvinnors livssituationer, de har en patriarkal måttstock.