Sara Ahmed: Att leva feministiskt

Just nu läser jag ”Att leva feministiskt” av Sara Ahmed, som kan vara en av de bästa böckerna jag läst. Har känt till henne länge, i och med att hon är en av de allra kändaste genusvetarna och en filosofisk och genusvetenskaplig stjärna, men har aldrig kommit mig för att läsa en av hennes böcker förrän nu. Hon förklarar patriarkalt våld som ett sensoriskt intrång som formar flickors värld, beskriver hur det är att försöka förändra arbetsplatser och universitet, och hur svårt det kan vara att förhindra sexuella trakasserier, och hur rasism fungerar. Läste precis ut kapitlet ”Väggar” i boken och tänkte skriva av ett litet stycke därifrån (har kortat ner en del, men läs boken så får ni hela versionen) Hela boken är precis lika klockren som det här stycket!

Sara Ahmed
https://www.guernicamag.com/sara-ahmed-the-personal-is-institutional/

På senare år har jag till exempel deltagit i ett försök att motarbeta problemet med sexuella trakasserier på universiteten. Och det kändes som att gå in i en vägg efter en annan. En vägg kan resas som hindrar studenter att över huvud taget framföra klagomål. Studenter blir aktivt avskräckta genom explicita argument eller berättelser med implicita budskap: om du anmäler så skadar du din karriär; eller, om du anmäler så skadar du professorn; eller, om du anmäler så förstör du en verksamhet eller ett kollektiv.

Ännu en vägg dyker upp när anmälan väl har gjorts. Vittnesmålen uppfattas som skadliga för professorns rykte. Klagomål om sexuella trakasserier blir inte offentliggjorda, för att organisationen inte ska skadas. Även om anmälan ger resultat, även om ett kontrakt avslutas (vilket är ovanligt) eller någon säger upp sig för att slippa granskas, så kan det vara som om det som hände aldrig har hänt. Ingen får prata om det; ingen pratar om det.

Att över huvud taget tala om sexism och rasism uppfattas ofta som skadligt för hela institutionen.

Du möter materialiteten i motståndet mot förändring när du försöker förändra det som har blivit materiellt. Det är ett nätverk som förhindrar att information kommer ut. Det är ett nät av allianser som aktiveras för att stoppa något; som kan förhala en anmälan eller hemligstämpla den så att den aldrig blir offentlig.

Det engelska ordet för trakassera, harass, kommer från det franska harasser, ”trötta ut, irritera”. När du talar om trakasserier kan du utsättas för trakasserier på nytt. Trakasserierna är ett nätverk som förhindrar att information kommer ut genom att göra det svårare att komma igenom. Det är ett sätt att stoppa folk genom att trötta ut dem.

Vi utgör ett problem när vi uppmärksammar ett problem. Uppmärksammandet blir problemet. De som inte upplever problem, upplever istället att de som påtalar ett problem blir själva problemet. Det som är det allra svåraste för vissa existerar inte ens för andra.

Tycker det feministiska projektet som dragit igång nu, Gardet, är ett förkroppsligande av den här boken. Visst är det häftigt att feminism är så olika på olika ställen i världen, men ändå samma sak?

Var en tvivlare

I korthet: Allt man tror på kommer alltid någonstans ifrån, det finns alltid en källa till ens idéer. Antifeminister brukar i regel inte inse detta. Man måste veta varifrån ens kunskap kommer, men också tvivla på allt man vet.

Tidigare har jag skrivit om hur man ens kan veta hur något av det man tror på är sant och hur man kan veta att ens handlingar är goda. Jag går liksom runt och tvivlar på allting- hur vet jag sakerna jag vet? Hur vet jag att inte allt jag tror är fel? Hur vet jag att det jag gör inte kommer visa sig vara helt fel sen? Hur kan man göra någonting alls när man vet att det lika gärna kan vara fel?

Och samtidigt, så har jag ändå inte slutat skriva. Och jag har ändå inte slutat läsa böcker eller lära mig saker och jag har inte slutat diskutera eller vara tvärsäker på vissa saker. Så då blir ju en naturlig fråga: hur kan man göra saker samtidigt som man tvivlar på det man gör?

Det här är verkligen något jag tänkt och tänkt på ända sedan jag läste en bok av en viss filosof, som först gav mig en total kunskapskris men nu faktiskt har gjort att jag förstår saker på ett annat sätt. Jag förstår till och med forskning och mitt uppsatsskrivande på ett annat sätt än jag gjorde innan jag började försöka lösa det här dilemmat.

För om jag nu vill bli författare (eller akademiker, om jag kan) måste jag vara någorlunda säker på att det jag skriver är rätt och vettigt och går att bevisa.

När jag nu tycker saker, så gör jag det aldrig för att jag själv har hittat på något. Jag tror förresten ingen hittar på saker själv, utan man tar alltid andras idéer och blandar dem med ens egna erfarenheter. Allt man själv tänker har andra redan tänkt före en. Och det här är en ganska bra grej att veta, för då kan man börja spåra vart ens tankar kommer ifrån! Vem har kommit på sakerna jag vet? Så när jag säger något, att jag vet något, så betyder det att jag litar på källan det kommer ifrån.

Ibland när jag har en diskussion frågar jag vart den andre personen har fått det han tror ifrån. 99 gånger av 100 kan han inte svara. För oftast granskar personer inte sina egna övertygelser och försöker ta reda på vart de kommer ifrån, och visst är det problematiskt? Det är också bra att veta ens källor för ifall folk menar att man har fel, kan man alltid gå tillbaka till källorna och titta.

Tvivel är den jobbigaste känsla som finns, men den tvingar en samtidigt att utveckla sina tankar och motivera sina idéer (och handlingar) för sig själv.

Hur säker på något måste man vara innan man pratar om det? Hur säker måste jag vara på att patriarkatet existerar för att kunna prata om patriarkatet? Kan jag verkligen vara helt säker på att porr är kvinnohat, på att smink och rakning är kvinnohat, på att transideologin har fel och på att feminismen över huvudtaget behövs? (dvs, saker jag i nuläget tror på)

Bilden är från Feminist Current, från en artikel där en kvinna skrev en artikel om hur hon omvärderat att hon trodde på transideologin. Precis som jag gjorde.
https://www.feministcurrent.com/2019/04/10/i-supported-trans-ideology-until-i-couldnt-anymore/

Det skulle vara orimligt om man var tvungen att vara 100% säker på allt innan man yttrar sig. Man kanske aldrig blir det. Jag kommer förmodligen tvivla på allt ända tills jag dör, men det är också för att jag vill tvivla! Jag tror nämligen att man måste tvivla innan man yttrar sig, för jag tror att när man slutar tvivla så börjar man stagnera intellektuellt och tro på saker bara för att ”det är så”. Jag vill aldrig tro på saker bara för att ”det är så”, och det tycker jag inte någon annan heller borde göra.

För jag tror inte på feminism ”bara för att jag gör det” eller för att någon sagt att jag ska göra det, utan för att jag ser hur samhället behandlar kvinnor och vill förändra det. Och det här är något antifeminister absolut inte gör; de flesta har nämligen ingen aning om att allt de tror på bara är tusen år av nedärvda idéer som de bara går med på utan att ifrågasätta dem.

Ett villkor för att vara tvärsäker på något måste vara att man kan ändra sig. Och det räcker inte med att bara komma fram till en sak en gång, utan man måste ständigt ompröva och omförhandla.

Det två viktigaste sakerna är alltså att 1. Fråga sig varifrån ens fakta kommer och 2. Vara beredd att ändra sig. Var en tvivlare!

Cissi Wallins privilegier

Cissi är en person som verkligen påverkade Sverige under #Metoo-hösten, för hon sa inte bara ”me too”, utan hon namngav även sin förövare. Som råkade vara en känd man inom media, som dessutom skrev feministiska texter. Inte konstigt att det blev sprängstoff! Och så visade det sig att det fanns massor, massor av sexuella övergrepp mot kvinnor som ingen egentligen tidigare pratat om. Inte på den här skalan, i alla fall. Metoo blev så stort i Sverige eftersom det räknas som ”ett av världens mest jämställda länder”, men ändå måste kvinnor leva med ständiga sexuella övergrepp och kränkningar hela sina liv. I en bok jag läste skrev Angela Saini att det till och med är värre i Sverige än i andra länder, eftersom män känner sig hotade av den relativt höga jämställdheten. En slags backlash, kan man säga.

#Metoo rörde alla kvinnor oavsett yrke, ålder, nationalitet, kända och helt okända, men en av förgrundsgestalterna var i alla fall Cissi Wallin och hennes namngivande av Virtanen. Det var ett par år sedan, 2017, men det fortsätter nu med förtalsanmälningar och Virtanens bok och fler och fler saker som uppdagats om mediasverige. Och igen; Cissi fortsätter att ta upp och prata om det och visa upp och dela med sig av hela processen via sociala medier (jag älskar hennes instagramkonto!).

Hon har fått backlash både från antifeminister och fellow feminister. Jag nämner inga namn, men vissa tycker att det har varit för mycket fokus på ”kändisar” i #metoo-eran, vissa tycker att ”vita privilegierade cis-feminister” har tagit för mycket plats, vissa menar att den här mediala uppmärksamheten Cissi har fått nästan har gjort henne narcissistisk, att hon som har pengar och privilegier borde ta ett steg tillbaka och låta andra kvinnor få höras. Det de här människorna missar är att Cissi kan föra den här kampen just för att hon har pengar och privilegier.

Det har alltid varit de med privilegier som har kunnat föra kamp, oavsett vilken det är. Oavsett om det är mot sexuella övergrepp eller mot rasism, kräver det nämligen utrymme att försöka förändra något så starkt som samhällsstrukturer. Advokatkostnader är skitdyra, och det kostar att förlora jobbet och sitt kontaktnät. En plattform, makt i form av många följare som har ens rygg och socialt kapital är inte heller att underskatta. De flesta kvinnor har inget av detta. De kan inte säga att chefen eller kollegan våldtog dem, eftersom de kan riskera att förlora jobbet. Inget jobb ingen inkomst, och vad händer med karriären? Förstår ni vart jag vill komma? Det krävs ett visst mått av privilegier för att ha utrymmet att föra kvinnokamp.

Nu är ”privilegier” förstås relativt; till exempel hade Malala Yousafzai privilegiet att ha en pappa som stödde henne och hennes kamp vilket inte alla flickor hade.  När jag säger ”privilegierad” menar jag alltså inte ”glider runt på en räkmacka”, utan det handlar om vilka möjligheter man har, hur stort rörelseutrymme, hur stort stöd man har runt omkring sig i jämförelse med andra i samma position.

Jag vill inte läsa ett enda ord till om att Cissi Wallin borde sätta sig ner och låta andra höras istället. Det handlar inte om ett antingen eller, att antingen hörs kända kvinnor eller så hörs okända kvinnor. Utan snarare är det så att kvinnor med relativt större privilegier alltid har banat väg för andra, och det har alltid funnits män som har stöttat kvinnokampen med hjälp av sina privilegier. Personer med mer privilegier har i alla tider använt dessa för att göra aktivism.

Första kvinnan någonsin som sprang ett maratonlopp hade en coach och en pojkvän bakom som stöttade henne när en man försökte dra bort henne från loppet och hindra henne från att springa, kvinnor jag läst om som demonstrerade för att köra bil i Saudiarabien hade män som stöttade dem (vissa kom även från mäktiga familjer), Sveriges första kvinnliga wallraffande journalist Ester Blenda Nordström kom från en rik familj, Rosa Parks som kämpade mot rassegregationen i USA hade en hel organisation bakom sig plus en man som hjälpte henne studera i en tid när få svarta kvinnor kunde studera. Visst kan man se ett mönster av vilka det är som lyckas driva igenom förändringar?


Kathrine Switzer som springer, och hennes pojkvän bakom som knuffar bort Jock Semper, som försökte dra bort henne. Hennes coach stod också bakom henne.
https://www.telegraph.co.uk/athletics/2018/04/21/marathon-trailblazerkathrine-switzer-just-20-year-old-kid-wanted/

Det är först nu i sociala medier-eran som vem som helst kan starta ett konto och säga sin åsikt. Man kan göra det anonymt om man vill, om man inte vill sätta hela sitt jobb och sitt sociala liv på spel. Men anonyma konton har inte samma genomslagskraft som en person som helt öppet berättar, eller hur? En rörelse, vilken som helst, måste alltid ha frontfigurer, talespersoner. Ibland verkar det på Cissis kritiker (dvs de feministiska kritikerna) som att hon vill ta åt sig all ”ära och berömmelse” för metoo och Sveriges feminism, men de glömmer också hur mycket det kostar att vara just en frontfigur som är känd. Rosa Parks hade en hel rörelse som alla kämpade för samma sak, men det var ändå hon som blev fängslad. Visst kan man se paralleller? Det är samma sak med alla rörelser för människors rättigheter. Greta Thunberg har privilegiet att ha en stöttande familj och skola, en pappa som kan följa med på resor. En familj som har råd att betala för resor.

Istället för att prata om hur dåligt det är att Cissi Wallin och hennes kamp mot sin förövare får så mycket mer plats än ”vanliga” kvinnors, kan man tänka på varför det är så viktigt att kvinnor med privilegier gör precis som Cissi. En snickare någonstans i mellansverige eller en undersköterska någonstans i Norrbotten har inte i närheten samma möjligheter att tala och framför allt bli lyssnade på som någon som redan är känd i hela Sverige.

Rosa Parks. Hon var medlem i NAACP 12 år innan händelsen på bussen.
https://wearyourvoicemag.com/race/things-you-may-not-know-rosa-parks

Vissa har undrat varför det är så mycket fokus på just sexuella övergrepp inom arbetslivet i Sveriges #metoo, istället för på vanliga kvinnor som utsatts i privatlivet (som har samlats under den fantastiska hashtaggen #allavi, skapad av Maria Robsahm). En anledning är just det här, att kvinnor ute i arbetslivet har större ekonomiskt och socialt kapital än kvinnor utanför. En annan är att kvinnor i privatlivet är mer isolerade och har svårare att gå ihop, än kvinnor som t.ex. jobbar på samma arbetsplats. Alla har inte ett socialt nätverk som skulle hålla.

Jag undrar om kvinnor om 10 år kommer att ha rättssäkerhet? Kommer kvinnor kunna tala fritt ifall de utsätts på jobbet, utan att bli arbetslösa eller råka ut för utstötning? Om det händer, vet i alla fall jag vilka som gick i bräschen för det.