Patriarkatet har ingen iskall fakta

I korthet: Pratade med en man som berättade hur han satte fakta framför feministisk ideologi. Men egentligen är han är lika påverkad av ideologi som jag, han kan bara inte se det.

Hade nyligen ett samtal med en man där jag först trodde att min irritation berodde på honom som person, men sedan märkte jag att detta var ett genomgående problem hos män i allmänhet. Om en man inte lyckats bryta sig loss från problemet jag kommer beskriva här i inlägget kan inte han ensam lastas för det, eftersom det är mer väntat än oväntat att han inte kan. Det krävs nämligen ett par feministiska glasögon för att se, vilket inte många har.

Det som skrevs har jag alltså sett uttryckas från män i allmänhet, men har inte haft ett så här tydligt exempel förrän nu. Inlägget är uppdelat efter 3 skärmdumpar.

1.Manlig vetenskap

Skärmdumpen visar ett jätteintressant fenomen jag sett från främst män; att de anser att de är ”iskalla”, ”vetenskapliga” och sätter fakta främst i diskussioner. Med andra ord; de anser att de är rationella och neutrala. Man kan se på alla möjliga ställen att mäns åsikter och känslor presenteras som fakta, vilket ironiskt nog har påverkat faktisk fakta och vetenskap. Läs gärna ”Underlägsen” av Angela Saini för att se hur vetenskapen alltid har varit skev på grund av mansdominans, ända från när de påstod att kvinnors livmödrar skulle skrumpna ihop om de studerade. (jag vet!! Helt absurt att vetenskapsmän påstod såna saker!!)

Jag har lagt märke till en övertro på manlig vetenskap och den egna förmågan att förhålla sig neutralt till frågor, samtidigt som ”kvinnovetenskap” (som till exempel genusvetenskap och kvinnohistoria) misstänkliggörs och förlöjligas eller glöms bort. Samtidigt som kvinnor beskrivs som helt oförmögna att kunna förhålla sig neutralt till frågor, och kvinnors rationalitet räknas bort. Men varför är det övervägande män som påstår sig sätta fakta framför känslor? Eller, som i meddelandet, fakta framför empati?

Kvinnors upplevelser räknas inte som fakta

Det här var också intressant; ”Påstår du att jorden är platt spelar inte din upplevelse någon större roll för diskussionen”. Nyckelordet här är upplevelse. Han jämför faktan att jorden inte är platt med upplevelsen att jorden är platt, och att upplevelsen i sammanhanget är underordnad fakta. Det här är ett problem män har när det talas om kvinnors upplevelser av patriarkatet. Kvinnors upplevelser av att inte bli lyssnade på, av rädsla för män, av att inte få utrymme, av att bli förminskade och tystade, räknas inte som fakta för män. Eftersom män, precis som han i samtalet gjorde, ställer människors upplevelser mot fakta.

Men det som är fakta i patriarkatet, är att kvinnors upplevelser spelar all roll i världen. Precis som svartas upplevelser av rasism spelar all roll i världen. Fakta är nämligen inget neutralt, som bara svävar omkring i luften och väntar på att gripas, utan fakta är något som skapas av människor. Och detta är alla bevis som behövs för att övertyga om att upplevelser är fakta. Inte all fakta, självklart, jag pratar inte om huruvida jorden är platt eller om gravitationskraften existerar. Jag pratar om fakta om samhället och den mänskliga naturen, och samhälleliga strukturer och normer. Patriarkatet är i högsta grad en fråga om kvinnors upplevelser, och det är en av grundpelarna inom feministisk teoribildning att kvinnors upplevelser är av betydelse. Män som inte har läst feministisk teori kan förstås inte veta vikten av kvinnors upplevelser, och därför får jag meddelanden som detta, där de likställs med ”upplevelsen av att jorden är platt”. Det är endast jämförbart om man inte fäster någon vikt vid vad kvinnor upplever.

2. ”Feminism är ideologi, men inte patriarkatet”

Som vi ser, kritiseras även genusvetenskaplig forskning för att vara ”ideologisk”. Vilket samtidigt implicerar att övrig forskning är helt fristående från ideologi (men det finns feministisk kritik av manlig forskning!). Han menar även att jag har ”radikalfeministiska glasögon”, som påverkar allt jag ser. Detta är ett exempel på ett annat problem inte bara män har, men eftersom inlägget handlar om män så skriver jag om detta problem hos män.

Feminismen beskrivs som en ideologi, samtidigt som de själva inte erkänner att de har en ideologi.

Feminismen beskrivs som en ideologi, samtidigt som de själva inte erkänner att de har en ideologi. Alltså, att feminister är ideologer medan de själva är neutrala. Detta förhindrar dem från att bli sedda och kritiserade på samma sätt som de själva kritiserar feminister. Feminismen är en ideologi, ja, och feminister tror på en ideologi, ja, men det är ingenting unikt för feminister. Enda anledningen till att män får syn på den feministiska ideologin samtidigt som de är blinda för den patriarkala, är för att de tror att det patriarkala samhället är ett neutralt status quo, en stabil utgångspunkt och något som bara ”existerar”. Vilket inte kunde vara längre från sanningen.

Samhället ”existerar” inte bara som det gör naturligt. Patriarkatet ”existerar” inte bara.

Vårt samhälle, där män har lagt beslag på de bäst betalda yrkena, roller som vetenskapsmän och ledare, och lämpat över hushållsarbete, arbete med människor och rollen som familjens uppasserska på kvinnor, det samhället är i högsta grad ideologiskt uppbyggt. Det ”är” inte bara, utan det måste aktivt upprätthållas av målmedvetna strategier för att behålla manlig överordning och kvinnlig underordning. Till exempel, genom institutioner som vetenskap, där män hittar på ”vetenskap” om människor som otroligt nog gynnar dem själva. Eller som institutioner som universitet och akademi, där till exempel sexuella trakasserier och osynliggörande av kvinnor används aktivt (läs ”Att leva feministiskt” av Sara Ahmed!).

Och här har vi ännu ett lager: Om ”upplevelser” inte räknas som ”fakta”, kommer inte sexuella trakasserier med i beräkningen eftersom det enda den kunskapen baseras på är kvinnors erfarenheter. Vilket är väldigt lägligt, inte sant? Att avfärda kvinnors upplevelser och erfarenheter eftersom man inte räknar dem som ”fakta” är alltså en patriarkal strategi.

Man menar alltså att det patriarkala samhället är det ”neutrala”, medan feminister som försöker synliggöra kvinnoförtryck är ”radikala ideologer” och ”inte seriös forskning”. Bullshit, ursäkta språket.

Genom att inte erkänna att ett ”patriarkat” existerar, och genom att inte erkänna sin egen ideologiska grund, har man gjort sig bekvämt vattentät mot kritik, eftersom man döljer sina egna utgångspunkter. Feminismens arbete är att synliggöra den ideologi som anses vara ”neutral”, sticka hål på ”neutral fakta” och visa att den kommer någonstans ifrån.

3. Patriarkatet är en bubbla

Han menar att han ”kollat upp vad forskningen utanför genusbubblan säger” och sedan ”byggt sin egen uppfattning” (till skillnad från… vem? Återkommer till detta strax). Genusvetenskap och kvinnoforskning är alltså en ”bubbla”, som han har ”kollat utanför”. Problemet här är att patriarkal ideologi är precis lika mycket en ”bubbla” som genusvetenskap (nu är genusvetenskap inte feminism, men han i konversationen blandade ihop dem), men eftersom det är en bubbla som ses som helt självklar, som att det ”bara är så”, blir man blind för den. Däremot kan man se kritiken, men om man inte ser det som feminismen kritiserar blir ju feminismen förstås helt irrationell, eller hur? Man tror att feminism kritiserar något som inte existerar, när det egentligen bara är man själv som är blind för det som feminismen kritiserar.

Man är själv blind för det som feminismen kritiserar.

Men istället för att tänka att han själv kanske missar något, något som han inte ser, menar han att det är genusvetenskap och feminism som är irrationella. Intressanta tankekullerbyttor, eller hur? Alla som kan se klart inser ju att om män forskar, så formas forskningen efter mäns idéer. Det är inget svårt koncept, men om man inte har ett par feministiska glasögon kan man inte se sin egen ideologi utifrån. Ni vet det här uttrycket att man inte kan se skogen för alla träd? Här kan man inte se patriarkal ideologi för all patriarkal ideologi. Man tror den är självklar, alltså ser man den inte.

Jag menar att den egna uppfattningen alltid påverkas av ens ideologi. Han menar däremot att han själv ”sätter fakta främst”, samtidigt som han paradoxalt nog inte kommer med fakta utan endast sina egna åsikter om sig själv. En välkänd paradox är; den som påstår sig vara rationell, är mindre rationell än den som erkänner att den inte är rationell.

Varför tror män de är iskalla och rationella?

Innan jag avslutar vill jag också nämna en sak till från samtalet: Han sa att han själv ”värderar det som presenteras som fakta med någorlunda vetenskapliga måttstockar. Iskallt.” Förutom att det är att ha väldigt höga tankar om sig själv, implicerade han också att andra inte gjorde som han; han hade inte poängterat det om han trodde alla gjorde så. Det är bara det att det inte räcker att prata om sin egen ”iskallhet”, man måste kunna inse att ens åsikter och fakta kommer någonstans ifrån också för att på riktigt försöka vara neutral.

Tyvärr misslyckas män gång på gång med att inse att de kan ha en skev bild av verkligheten, vilket är varför så många av dem kritiserar kvinnor och feminism. Deras världsbild blir inte utmanade. Och det är också varför feminism är mer rationellt än vilket patriarkat som helst. Feminism är iskallt.

Att hata TERFs

I korthet: Radikalfeminister utmålas som extrema, för att rättfärdiga extrema reaktioner mot dem. Detta gäller både antifeminister och transaktivister.

I senaste inlägget jag skrev, det om Extremism, skrev jag hur vissa grupper kallar andra grupper för extremister för att rättfärdiga sin egen extremism. I det här inlägget tänkte jag ta upp ett exempel på hur det går till!

För en vecka sedan, den 5 juni, blev en radikalfeminist vid namn Julie Bindel attackerad utanför Edinburgh University. Hon hade varit en av talarna på ett event där, och hennes föredrag hade handlat om biologiska kvinnors rättigheter (ni kan läsa mer om händelsen här, här, här och här. Speciellt den sista artikeln visar det jag menar). Den som attackerade henne var en transaktivist, en transkvinna, och anledningen till attacken var att Julie Bindel enligt den här personen var transfob och hotade transpersoners rättigheter.

Det var helt enkelt en yngre man som fysiskt attackerade en äldre kvinna och 3 säkerhetsvakter stod i vägen för honom (enligt det jag kunnat läsa mig till). Att attackera någon fysiskt är att göra något extremt och oberättigat, speciellt om man själv inte blir hotad med fysiskt våld, MEN. (och det är här som extremism-leder-till-extremism-modellen kommer in); om Bindel beskrivs som en extrem och våldsam människa, är det helt berättigat att använda våld mot henne.

Radikalfeminism beskrivs som något extremt, hatiskt, våldsamt och förtryckande för att berättiga ett extremt, hatiskt, våldsamt och förtryckande motstånd. Det räcker inte bara med att säga att radikalfeminister är personer som anser att kön är biologiskt, att könsroller är konstruerade och att kvinnor och män borde vara jämställda, nej, utan man måste kalla dem för ”TERFs”, säga att de vill att transpersoner ska sluta existera, att de hatar dem, att de hatar män och vill döda alla män, och är man emot sexhandel och porr så hatar man sex och hatar kärlek, man hatar kärnfamiljen, vill man inte ha barn så hatar man barn, och så vidare (inget av vilket är sant).

Karikatyr av rösträttskvinnorna. De beskrevs som både manshatare och barnhatare. Bild härifrån.

Om någons åsikter beskrivs som våldsamma, så rättfärdigar det ett våldsamt svar på dessa åsikter. Radikalfeminism jämförs med nazism och ”högerextremism”, och en konsekvens blir att det inte är konstigare att slå kvinnor (”TERFs”) än att slå nazister. Enligt min analys av det som hände Julie Bindel förra veckan.

Att hata ”TERFs”, radikalfeminister, är mycket mer rumsrent än att säga att man hatar kvinnor i allmänhet eftersom man då tror att man bara hatar hatet självt. Förstår ni? Innan man kan ha en extrem reaktion på något, måste man först visa hur den reaktionen är berättigad.

Men problemet är att radikalfeminister utmålas som hatiska, utan att egentligen vara hatiska. Vem hatar transpersoner? Misshandlar vi dem? Säger vi att de ska dö? Säger vi att de inte förtjänar mänskliga rättigheter? Nej, självklart inte. Hatar vi män? Går vi runt och tycker alla män borde dö? Nej, inte det heller! Anklagelsen om radikalfeministers extremism är ogrundad. Därför är även fysiskt våld, och hat mot dem, ogrundat. Den här bilden man målar upp av feminister som i princip demoner, tuggandes fradga av hat helt utan anledning, bara på grund av okunnighet eller ondska, är en falsk stereotyp.

Den här bilden har blivit en meme och används för att beskriva hatiska extremfeminister. Bild härifrån.

Stereotypen är också farlig, eftersom den används för att berättiga de här extrema reaktionerna. Man säger; Men de hatar ju oss, så varför får inte vi hata dem? De vill ju att vi ska sluta existera, så varför får inte vi säga att de ska sluta existera? De är ju våldsamma, så varför får inte vi vara våldsamma tillbaka?

Hat mot kvinnor beskrivs som hat mot förtryckare. För att kvinnor ska kunna hatas som förtryckare, måste man först utmåla dem som förtryckare. Vi förtrycker transpersoner genom att säga att kön är biologiskt, och vi förtrycker män genom att vilja montera ner patriarkatet, enligt dessa grupper. Därför, om man skulle inse att radikalfeminister inte alls hatar, skulle våld mot dem te sig helt absurt.

För att ta ett annat exempel: Incels, som menar att kvinnor hatar dem och förtrycker dem, svarar genom att i sin tur hata och förtrycka kvinnor. Om man har den världsbilden att kvinnor är förtryckare, då är kvinnohat bara ett sätt att bekämpa förtryck. Eller hur? Men om de skulle inse att kvinnor inte alls ”förtrycker” dem genom att inte vilja ligga med dem, då skulle deras eget hat bli helt absurt.

Det har hänt att män misshandlat kvinnor som sagt nej till dem. Bild härifrån.

Det är helt absurt att Julie Bindel blev FYSISKT ATTACKERAD, men eftersom hon har utmålats som en hatisk, extrem person så ser folk inte absurditeten utan tycker bara att det inte är mer än rätt.

Jag kan förstås inte hindra folk från att beskriva radikalfeminister som hatiska extremister, men man måste vara medveten om vilken makt dessa beskrivningar har. De legitimerar hat och extrema reaktioner. De legitimerar en fysisk attack på en äldre kvinna utanför ett universitet.

Extremism leder till extremism

I korthet: Extremism är en fråga om vad man tycker, eftersom alla tycker att de själva är rimliga och andra är extrema. Nämn åsikter för vad de är istället.

Har tänkt en del på det här med extrema reaktioner nu på senaste tiden. Det som satte igång tankekedjan var de reaktioner som kom efter att dokumentären Leaving Neverland kommit ut, den där två män berättade om Michael Jacksons sexuella övergrepp på dem i barndomen. De fick dödshot, hot om våld och mängder av hatmeddelanden på alla plattformar, folk har frenetiskt kallat dem för lögnare och opportunister.

De får bokstavliga dödshot, vilket folk tror är rimliga reaktioner på en dokumentär.
https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/OpkW2q/bra-ett-av-fyra-mordoffer-i-relation-med-mordaren

Reaktionerna har varit extrema, och anledningen till det är att anklagelserna upplevdes som extrema. Alltså, folk som skickar dödshot till Robson och Safechuck (männen från dokumentären) känner inte att det de gör är extremt, utan att det bara är en rimlig reaktion på de här ”extrema” anklagelserna mot Michael.

Det är så här det är med allt extremt. Eller rättare sagt, att det som är extremt egentligen inte existerar rent objektivt, utan att det är en upplevelse man har.

Nazisterna i Alternativ för Sverige tycker att deras åsikter är helt rimliga och att det extrema är att flyktingar från andra länder kommer till Sverige, samtidigt som andra tycker det är okej att misshandla nazister eftersom de är extrema. Förstår ni hur jag tänker? Extremism är en fråga om vad man tycker.

Det finns en grupp transaktivister i USA som säger att det är okej att slå TERFS (I punch TERFS), eftersom de anser att radikalfeminism är extremt. Alla människor har en grupp de anser vara ”extrema” på ett eller annat sätt, men det intressanta är att ingen anser sig själv vara extrem. Inte ens de som skickade de här dödshoten till Robson och Safechuck.

”I punch TERFS” är ett extremt uttalande, men inte om man tycker att det bara är rimligt. Bild härifrån.

Vad menar jag då med att extremism leder till extremism? Jo, om man upplever att en grupp beter sig extremt, måste man svara med samma grad av extremism för att det ska bli någon effekt. Problemet är bara att båda grupperna ser en motståndare som blir mer och mer radikal utan anledning.

Kvinnor vill inte leva i en värld där de tvingas föda barn de inte vill ha, där de tvingas gifta sig och göra allt hushållsarbete i resten av sitt liv, där de inte får säga nej till sex, men att vara feminist ses som extremt, och därför svarar motståndarna med vad de tror är en likvärdig grad extremism och blir abortmotståndare och mansrättsaktivister, eller incels (som mördar kvinnor bara för att de är kvinnor).

Extremism föder extremism eftersom människor beskriver andra som extremister för att rättfärdiga sin egen extremism. Det hjälper inte att man som feminist pratar om vilken sjuk värld vi lever i där TJUGOTVÅ KVINNOR I SVERIGE MÖRDADES AV SIN PARTNER FÖRRA ÅRET, för vissa kommer alltid se feminism som mer extremt än vilket patriarkat som helst.

Vissa kommer alltid se feminism som mer extremt än vilket patriarkat som helst.

Hur förhindrar man att extremism leder till extremism, då? För mig är det självklart; vi måste sluta kalla andra för extremister. Det kommer inte penetrera deras självbild; hur skulle ni själva reagera om någon kallade er för extremist? Folk använder det dessutom på allt; från någon som vill ha gratis mensskydd, till någon som vill samla ihop alla mörkhyade de ser och skicka dem till Afghanistan (har faktiskt sett folk skriva det, helt sjukt).

Man måste komma ihåg att all sorts extremism är svar på något de i sin tur tycker är extremt. För att ta ett hårdraget exempel; om en man misshandlar sin fru, vilket är en extrem handling, gör han det eftersom han själv upplevde att hon gjorde något extremt som provocerade fram det. Att kalla honom för extrem är alltså kontraproduktivt, eftersom alla är helt rimliga i sina egna ögon.

All sorts extremism är svar på något de i sin tur tycker är extremt.

Att nämna handlingar och åsikter för vad de är, är något helt annat än att kalla andra för extrema och sig själv för rimlig. Det gör nämligen alla.