Patriarkatet har ingen iskall fakta

I korthet: Pratade med en man som berättade hur han satte fakta framför feministisk ideologi. Men egentligen är han är lika påverkad av ideologi som jag, han kan bara inte se det.

Hade nyligen ett samtal med en man där jag först trodde att min irritation berodde på honom som person, men sedan märkte jag att detta var ett genomgående problem hos män i allmänhet. Om en man inte lyckats bryta sig loss från problemet jag kommer beskriva här i inlägget kan inte han ensam lastas för det, eftersom det är mer väntat än oväntat att han inte kan. Det krävs nämligen ett par feministiska glasögon för att se, vilket inte många har.

Det som skrevs har jag alltså sett uttryckas från män i allmänhet, men har inte haft ett så här tydligt exempel förrän nu. Inlägget är uppdelat efter 3 skärmdumpar.

1.Manlig vetenskap

Skärmdumpen visar ett jätteintressant fenomen jag sett från främst män; att de anser att de är ”iskalla”, ”vetenskapliga” och sätter fakta främst i diskussioner. Med andra ord; de anser att de är rationella och neutrala. Man kan se på alla möjliga ställen att mäns åsikter och känslor presenteras som fakta, vilket ironiskt nog har påverkat faktisk fakta och vetenskap. Läs gärna ”Underlägsen” av Angela Saini för att se hur vetenskapen alltid har varit skev på grund av mansdominans, ända från när de påstod att kvinnors livmödrar skulle skrumpna ihop om de studerade. (jag vet!! Helt absurt att vetenskapsmän påstod såna saker!!)

Jag har lagt märke till en övertro på manlig vetenskap och den egna förmågan att förhålla sig neutralt till frågor, samtidigt som ”kvinnovetenskap” (som till exempel genusvetenskap och kvinnohistoria) misstänkliggörs och förlöjligas eller glöms bort. Samtidigt som kvinnor beskrivs som helt oförmögna att kunna förhålla sig neutralt till frågor, och kvinnors rationalitet räknas bort. Men varför är det övervägande män som påstår sig sätta fakta framför känslor? Eller, som i meddelandet, fakta framför empati?

Kvinnors upplevelser räknas inte som fakta

Det här var också intressant; ”Påstår du att jorden är platt spelar inte din upplevelse någon större roll för diskussionen”. Nyckelordet här är upplevelse. Han jämför faktan att jorden inte är platt med upplevelsen att jorden är platt, och att upplevelsen i sammanhanget är underordnad fakta. Det här är ett problem män har när det talas om kvinnors upplevelser av patriarkatet. Kvinnors upplevelser av att inte bli lyssnade på, av rädsla för män, av att inte få utrymme, av att bli förminskade och tystade, räknas inte som fakta för män. Eftersom män, precis som han i samtalet gjorde, ställer människors upplevelser mot fakta.

Men det som är fakta i patriarkatet, är att kvinnors upplevelser spelar all roll i världen. Precis som svartas upplevelser av rasism spelar all roll i världen. Fakta är nämligen inget neutralt, som bara svävar omkring i luften och väntar på att gripas, utan fakta är något som skapas av människor. Och detta är alla bevis som behövs för att övertyga om att upplevelser är fakta. Inte all fakta, självklart, jag pratar inte om huruvida jorden är platt eller om gravitationskraften existerar. Jag pratar om fakta om samhället och den mänskliga naturen, och samhälleliga strukturer och normer. Patriarkatet är i högsta grad en fråga om kvinnors upplevelser, och det är en av grundpelarna inom feministisk teoribildning att kvinnors upplevelser är av betydelse. Män som inte har läst feministisk teori kan förstås inte veta vikten av kvinnors upplevelser, och därför får jag meddelanden som detta, där de likställs med ”upplevelsen av att jorden är platt”. Det är endast jämförbart om man inte fäster någon vikt vid vad kvinnor upplever.

2. ”Feminism är ideologi, men inte patriarkatet”

Som vi ser, kritiseras även genusvetenskaplig forskning för att vara ”ideologisk”. Vilket samtidigt implicerar att övrig forskning är helt fristående från ideologi (men det finns feministisk kritik av manlig forskning!). Han menar även att jag har ”radikalfeministiska glasögon”, som påverkar allt jag ser. Detta är ett exempel på ett annat problem inte bara män har, men eftersom inlägget handlar om män så skriver jag om detta problem hos män.

Feminismen beskrivs som en ideologi, samtidigt som de själva inte erkänner att de har en ideologi.

Feminismen beskrivs som en ideologi, samtidigt som de själva inte erkänner att de har en ideologi. Alltså, att feminister är ideologer medan de själva är neutrala. Detta förhindrar dem från att bli sedda och kritiserade på samma sätt som de själva kritiserar feminister. Feminismen är en ideologi, ja, och feminister tror på en ideologi, ja, men det är ingenting unikt för feminister. Enda anledningen till att män får syn på den feministiska ideologin samtidigt som de är blinda för den patriarkala, är för att de tror att det patriarkala samhället är ett neutralt status quo, en stabil utgångspunkt och något som bara ”existerar”. Vilket inte kunde vara längre från sanningen.

Samhället ”existerar” inte bara som det gör naturligt. Patriarkatet ”existerar” inte bara.

Vårt samhälle, där män har lagt beslag på de bäst betalda yrkena, roller som vetenskapsmän och ledare, och lämpat över hushållsarbete, arbete med människor och rollen som familjens uppasserska på kvinnor, det samhället är i högsta grad ideologiskt uppbyggt. Det ”är” inte bara, utan det måste aktivt upprätthållas av målmedvetna strategier för att behålla manlig överordning och kvinnlig underordning. Till exempel, genom institutioner som vetenskap, där män hittar på ”vetenskap” om människor som otroligt nog gynnar dem själva. Eller som institutioner som universitet och akademi, där till exempel sexuella trakasserier och osynliggörande av kvinnor används aktivt (läs ”Att leva feministiskt” av Sara Ahmed!).

Och här har vi ännu ett lager: Om ”upplevelser” inte räknas som ”fakta”, kommer inte sexuella trakasserier med i beräkningen eftersom det enda den kunskapen baseras på är kvinnors erfarenheter. Vilket är väldigt lägligt, inte sant? Att avfärda kvinnors upplevelser och erfarenheter eftersom man inte räknar dem som ”fakta” är alltså en patriarkal strategi.

Man menar alltså att det patriarkala samhället är det ”neutrala”, medan feminister som försöker synliggöra kvinnoförtryck är ”radikala ideologer” och ”inte seriös forskning”. Bullshit, ursäkta språket.

Genom att inte erkänna att ett ”patriarkat” existerar, och genom att inte erkänna sin egen ideologiska grund, har man gjort sig bekvämt vattentät mot kritik, eftersom man döljer sina egna utgångspunkter. Feminismens arbete är att synliggöra den ideologi som anses vara ”neutral”, sticka hål på ”neutral fakta” och visa att den kommer någonstans ifrån.

3. Patriarkatet är en bubbla

Han menar att han ”kollat upp vad forskningen utanför genusbubblan säger” och sedan ”byggt sin egen uppfattning” (till skillnad från… vem? Återkommer till detta strax). Genusvetenskap och kvinnoforskning är alltså en ”bubbla”, som han har ”kollat utanför”. Problemet här är att patriarkal ideologi är precis lika mycket en ”bubbla” som genusvetenskap (nu är genusvetenskap inte feminism, men han i konversationen blandade ihop dem), men eftersom det är en bubbla som ses som helt självklar, som att det ”bara är så”, blir man blind för den. Däremot kan man se kritiken, men om man inte ser det som feminismen kritiserar blir ju feminismen förstås helt irrationell, eller hur? Man tror att feminism kritiserar något som inte existerar, när det egentligen bara är man själv som är blind för det som feminismen kritiserar.

Man är själv blind för det som feminismen kritiserar.

Men istället för att tänka att han själv kanske missar något, något som han inte ser, menar han att det är genusvetenskap och feminism som är irrationella. Intressanta tankekullerbyttor, eller hur? Alla som kan se klart inser ju att om män forskar, så formas forskningen efter mäns idéer. Det är inget svårt koncept, men om man inte har ett par feministiska glasögon kan man inte se sin egen ideologi utifrån. Ni vet det här uttrycket att man inte kan se skogen för alla träd? Här kan man inte se patriarkal ideologi för all patriarkal ideologi. Man tror den är självklar, alltså ser man den inte.

Jag menar att den egna uppfattningen alltid påverkas av ens ideologi. Han menar däremot att han själv ”sätter fakta främst”, samtidigt som han paradoxalt nog inte kommer med fakta utan endast sina egna åsikter om sig själv. En välkänd paradox är; den som påstår sig vara rationell, är mindre rationell än den som erkänner att den inte är rationell.

Varför tror män de är iskalla och rationella?

Innan jag avslutar vill jag också nämna en sak till från samtalet: Han sa att han själv ”värderar det som presenteras som fakta med någorlunda vetenskapliga måttstockar. Iskallt.” Förutom att det är att ha väldigt höga tankar om sig själv, implicerade han också att andra inte gjorde som han; han hade inte poängterat det om han trodde alla gjorde så. Det är bara det att det inte räcker att prata om sin egen ”iskallhet”, man måste kunna inse att ens åsikter och fakta kommer någonstans ifrån också för att på riktigt försöka vara neutral.

Tyvärr misslyckas män gång på gång med att inse att de kan ha en skev bild av verkligheten, vilket är varför så många av dem kritiserar kvinnor och feminism. Deras världsbild blir inte utmanade. Och det är också varför feminism är mer rationellt än vilket patriarkat som helst. Feminism är iskallt.

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s