Problemet med #freethenipple

I korthet: När det finns stora industrier (som porrindustrin) som tjänar pengar på sexualiseringen av kvinnors kroppar, kan det inte betyda frihet för kvinnor att klä av sig.

Något jag sett debatteras mycket och ofta i sociala medier är censureringen av kvinnliga bröstvårtor och kvinnors kroppar över huvudtaget, speciellt om de ser icke-normativa ut. Bilder med manliga bröstvårtor och män med bara överkroppar får vara kvar, medan kvinnors tas bort.

Kroppspositiva konton är de som verkar bli drabbade värst, som man till exempel kan läsa i Amanda Oxells krönika för Gardet. Vi får anta att Instagram och Facebook censurerar kvinnors kroppar, det är helt enkelt för många sammanträffanden där ”normsnygga” modellbilder får vara kvar medan kroppspositiva tas bort. Men, det här inlägget kommer inte handla om censureringen av icke-normativa kvinnokroppar utan om censureringen av kvinnliga bröstvårtor.

Anledningen till att jag tog upp borttagandet av kroppspositiva bilder är för att jag är kritisk till Free the nipple-rörelsen, men vill inte att det ska tolkas som att jag är emot hela kampen för att synliggöra kvinnokroppar (som t.ex. kroppspositivitet). Inlägget handlar inte heller om offentlig amning.

Bild från en artikel om hur Free the nipple-rörelsen blev stor tack vare en Netflix-dokumentär.

Demonstrationerna

Enligt artikeln ovan blev #Freethenipple stort i december 2014, när jag precis hade blivit feminist själv så jag sveptes med helt i den rörelsen direkt. Det behövdes inte så mycket analys, utan var ganska enkelt att tycka att kvinnor skulle få vara barbröstade precis som män.

Rörelsen är inte lika stor nu som den var för ett par år sedan, av det jag själv ser, men den har fått ny luft av hur Instagram och Facebook behandlar bilder. I juni i år höll 100 personer en demonstration utanför Instagram och Facebooks huvudkontor i New York, de klädde av sig nakna, höll bilder av manliga bröstvårtor över underlivet och höll upp bilder av manliga bröstvårtor i luften. Kampanjen kallades för #Wethenipple och hölls för att stötta konstnärer som arbetade med nakenhet och använde sociala medier för att sprida sin konst.

Men det har hållts fler Free the nipple-aktioner, till exempel i 2014 (också i New York) när kvinnor gick barbröstade för att protestera mot att kvinnliga bröstvårtor och amning censurerades medan extremt våld glorifierades. De sa själva att bröstvårteprotesterna egentligen handlade om mycket mer än så, till exempel att kvinnor som ammade inte fick göra det offentligt, eller att kvinnor inte fick sola topless.

Bild från protesten utanför Instagram och Facebooks huvudkontor i New York.

Förespråkarna

Det är inte bara konstnärer som protesterar mot ”the nipple ban”, utan även kvinnor som kallar sig själva för ”sexarbetare”, kvinnor som är aktiva kroppsaktivister, och transpersoner. Argumentet går såhär: Kvinnobröst är inte mer obscena än mäns bröst. Personen själv ska få bestämma om de är sexuella eller inte, andra (som Instagram) ska inte sexualisera dem mot deras vilja. Man vet inte om personen identifierar sig som kvinna eller inte, alltså vet man inte om det är kvinnobröst. ”Sexarbetare” och konstnärer ska inte behöva censurera bort sin kropp eller konst.

Andra argument är att amning inte ska ses som sexuellt eller obscent, och att det är dubbelmoral att kvinnor sexualiseras mer än män. Speciellt det här att det inte är bröstet som behöver döljas (bikini är ju okej), utan endast bröstvårtan. Det finns en satirtecknare som gjort en serie där en kvinna opererar dit manliga bröstvårtor istället och nu fritt kan lägga ut topless selfies, tycker den är ganska träffsäker för hur kritiken ser ut mot censureringen av kvinnobröst.

Klicka på bilden för att se hela serien hos @exotic.cancer på Instagram.

Problemet med Free the nipple

Vad kan vara fel med att kämpa för kvinnors lika rätt att visa sina bröst? Jo, det är en ytlig kamp. Den behandlar problemet på ytan. Om problemet är att kvinnors kroppar sexualiseras, måste man hitta den egentliga anledningen till att de gör det. Samhället just nu sexualiserar kvinnors bröst, vilket gör att om #freethenipple-kampanjen lyckas, får vi bara ett samhälle med ännu mer tapetserat med sexualiserade bilder av kvinnor än vad det redan är.

Tänk på vad för bilder vi möts av när vi går ut på gatan. Vilka bilder som sitter på reklampelarna, vad vi ser i skyltfönstrena, vilka bilder som finns på tidningsomslagen, vilka influencers vi ser bli stora på Instagram, vad det är vi ser i filmerna… Vi blir redan pepprade med sexualiserade bilder av kvinnor. Hela tiden. Överallt. Det sägs att TRETTIO PROCENT AV INTERNET ÄR PORR. Vill vi ha fler kvinnor som poserar topless?? I DETTA samhällsklimatet? Där Victorias Secret-affären MITT i stockholm CITY har gigantiska affischer av kvinnor i underkläder?

Bild härifrån. Kan ni föreställa er om hon skulle vara topless?

Jessica Megarry skrev en artikel i Feminist Current (som var jättebra!) där även hon kritiserade Free the nipple-rörelsen. Hon menar att en anledning till att rörelsen växt sig så stor och stöttas av så många män är för att den egentligen handlar om kvinnors rätt att objektifiera sig själva (”på sina egna villkor”), och mäns rätt att få se kvinnobröst.

Man kan jämföra med t.ex. sexuella revolutionen på 60-talet, där Hugh Hefner stöttade kampen för p-piller och fri abort, och män som kämpar för att förbjuda burka och slöja pga ”kvinnors rättigheter”. Det jag menar, är att ”befria bröstvårtan” aldrig kan vara feministisk kamp så länge kvinnors kroppar används i porr, reklam, prostitution, i sälj grej med tjej-annonser och så länge typ 90% av Instagram består av sexiga bilder på kvinnor (nästan i alla fall).

Free the nipple kan aldrig betyda frihet för kvinnor samtidigt som de sexualiseras i resten av samhället. Man kan inte bekämpa sexualisering med mer sexualisering.

Lösning

Anledningen till att Instagram och Facebook tar bort bilder med kvinnobröst (i teorin..) är för att de har blivit porrifierade. Man likställer bröst med könsorgan eftersom det är så mäktiga industrier har framställt dem. Därför är det sexindustrin som måste monteras ner, plus de institutioner som tjänar på sexualiseringen av kvinnokroppen. Först då kan man tala om kvinnors fria val!

Tills dess- DON’T free the nipple. Låt männen klä på sig istället för att slippa dubbelmoralen.

Balett och kvinnohat

I korthet: Balett är sexistiskt, eftersom kvinnor förväntas följa skadliga praktiker som en pointe-dans och självsvält. Man kan dra paralleller till andra tillfällen där kvinnor ska dölja att saker gör ont för att det ska vara ”vackert”.

Inlägget är uppdelat i 5 delar:

1. Om George Balanchine (mannen som skapade dagens balettideal)

2. Om ballerinors fötter och en pointe-skorna

3. Om balettdansösers villkor (de som dansar fulltid)

4. Om kopplingen mellan balett, kinesisk fotbindning och andra skönhetsideal som betyder smärta för kvinnan

5. Och slutligen lite om förändring.

Bild från Kelly Crocketts facebook. Följ henne gärna!

Något jag fått med mig från mina föräldrar är kärlek till konst, inte bara tavlor och skulpturer, utan också musik och dans. Balett har jag alltid varit fascinerad av, men har inte tänkt på att göra en feministisk analys av det förrän väldigt nyligen. Balett har länge sett ut på exakt samma sätt, dansarna har sett ut på samma sätt, idealen har varit på samma sätt, och eftersom det varit en klassisk konstform så länge är det lätt att bli hemmablind. Det är enkelt att kritisera twerking, men svårt att kritisera balett, det är enkelt att kritisera rapmusik, men svårt med klassisk, enkelt med Instagram men svårt med konstmuseer. 

Jag kan tycka att feministisk kritik stannar vid ”fulkultur” som Kardashians, youtubare och injicerade läppar, som om det skulle vara mer patriarkalt än ”finkultur” som opera och monarki. Det är det inte. Det kanske till och med är tvärtom.

Musikvideon med twerkande kvinnor (klicka på bilden för att titta).

1. George Balanchine

I alla fall har jag läst in mig på balett och varför den ser ut som den gör, och har sett att balettens ideal i princip kommer från en enda gubbe som levde på första halvan av 1900-talet; George Balanchine (en av de absolut kändaste balettkoreograferna i världen). Balett är precis lika påverkat av mäns idealkvinnor och stereotyper som Cardi B och City Girls musikvideo till ”Twerk”, men av någon anledning kritiseras det inte på samma nivå.

Inom balett ses det som självklart att dansarna fortfarande ska ha Balanchines idealkropp, som är den kroppstyp man tänker på när man tänker ”balettdansös”. 

Han ville ha sina dansare smala, på gränsen till undernärda, vilket inte var normen för balettdansöser innan honom. Han ville att de skulle vara nästan omänskligt viga, vilket egentligen inte är nödvändigt för att kunna dansa balett. Och han ville uteslutande ha vita, långa kvinnor som sina dansöser. Han satte en standard som var helt omöjlig för de allra flesta kvinnor att uppnå, och de som uppnådde den fick kämpa med att t.ex. banta för att inte gå upp i vikt. Ätstörningar och balett går tyvärr hand i hand än idag på grund av det här idealet. Varför ville Balanchine att kvinnor skulle se ut som om de inte kommit i puberteten? 

2. Ballerinors fötter

Något annat som växte fram samtidigt som balettidealet av den smala, vita, viga kvinnan var en-pointe-dansen. Det är en dans som ballerinor (endast de kvinnliga) dansar på tåspetsarna, i speciella skor med hård tå. Denna dans är notorisk för att förstöra balettdansösers fötter med svartnade tår, förhårdnader och blod som resultat, men för publiken ser det ut som att dansösen svävar över scenen med ett stilla leende. Som om smärtan inte existerade.

Det är ingen slump att det är kvinnor som dansar en pointe, på tårna, och inte männen. Eller att det är kvinnorna som måste passa perfekt i Balanchines ideal. Man pratar om hur vackert balett är, hur fint det är att dansarna lägger blod, svett och tårar för konstformen, att det är beundransvärt hur de kämpar för att upprätthålla balettens tradition och klassiska form, precis som kvinnligt lidande alltid beskrivs som något vackert och traditionellt. Speciellt om hon gör allt för att dölja det. 

Kvinnligt lidande beskrivs alltid som något vackert och traditionellt.

Bild från Untameable Shrews instagram.

En manlig fotbollsspelare kan kasta sig ner och gråta av smärta om han stukar foten, en kvinnlig ballerina ska bara dansa vidare på den stukade foten och le. Manligt lidande ses som fruktansvärt, kvinnligt som vackert. Vad spelar det för roll om kvinnor går hungriga och med blodiga fötter om de kan dansa vackert? Vad spelar det för roll om små flickor som vill dansa får kroppskomplex och blir nedtvingade i spagat, om de blir perfekta små ballerinor?

3. Balettdansösers villkor

Balett, precis som alla andra kvinnodominerade yrken, ses som ett “kall” snarare än ett riktigt jobb. De förväntas dansa endast på grund av kärleken till konsten, till löner så låga att det endast räcker till the basics. De får endast lön när det är “säsong”, med föreställningar, och när det inte är föreställningar får de hitta andra jobb att försörja sig på. Det är att gå upp i ottan, träna, stretcha, jobba hela dagen, komma hem på kvällen, sova, för att göra om allt igen nästa dag. Läs mer här.

Det finns en idé om att män jobbar hårt och med de jobbigaste, mest otacksamma yrkena, men det vilar på en sexistisk idé om att det bara är mäns känslor och jobb som räknas. När jag läste Skönhetsmyten av Naomi Wolf (läs den! en äkta feministisk klassiker) tog hon upp statistik på att kvinnor faktiskt jobbar dubbelt, trippelt, så hårt som män, men för en bråkdel av lönen. Om man tittar på kvinnodominerade yrken som balett kan man se varför, men man kan också se att det räknas som “vackert”, “ett kall”, och “tradition”. Man ser inte lidandet och det hårda arbetet som ligger bakom. Ungefär som arbetet med att ta hand om en hel familj med barn.

Tidigare har jag skrivit ett inlägg om kvinnoförtryck och fötter, eftersom det är ett ämne som fascinerar mig. Kvinnors fötter har alltid varit föremål för granskning och manipulation. Ballerinors fötter ska vara små, nätta, och svävande, vilket låter obehagligt likt en annan praktik som skulle göra kvinnors fötter sådana.

4. Balett och kinesisk fotbindning

Just nu läser jag Woman Hating av Andrea Dworkin, där hon i ett kapitel beskriver kinesisk fotbindning. Under 1000 år i Kina tog de sönder små flickors fötter för att göra dem attraktiva för män, kvinnans fot skulle vara max 8 cm lång för att hon skulle räknas som vacker. När flickan var ungefär 5–7 år gammal böjde de tårna och hälen under fotsulan och band ihop med bandage så att foten växte ihop så. Skelettet bröts sönder och foten kunde inte växa på längden utan bara nedåt/inåt.  

Under den broderade, parfymerade skon fanns alltså en kloliknande, varig klump, som männen inte fick se för att behålla den sexiga fantasin av en kvinna med pyttesmå perfekta fötter. Precis som män inte ser hur kvinnlig könsstympning går till, eller allt annat kvinnor gör för att hålla kvar den manliga fantasin av hur en kvinna ser ut. Hur många män känner till hur mycket jobb alla skönhetspraktiker tar? Vaxning, plockning, laser, blondering, botox, de ser resultatet men inte smärtan bakom.

En påklädd fot med en liten sko och en naken fot som visar hur de egentligen såg ut. Bild härifrån.

På det här sättet är förhållandet mellan män och kvinnor detsamma som förhållandet mellan balettdansöser och publiken, som om världen var kvinnors föreställning och män publiken. Man ser den smala kroppen men inte ätstörningen bakom, man ser den prydliga hårknuten men inte håravfallet den förorsakar, man ser de nätta ballerinaskorna men inte valkarna bakom.

5. Förändring

Jag tycker inte balett längre ska behöva handla om varken Balanchines pedofilinfluerade kvinnoideal eller förmågan att dölja smärta, inte ens på grund av “tradition”. Det är misogyni att förvänta sig detta av kvinnor som bara vill kunna dansa balett. En stor anledning till att saker inte ifrågasätts är att ifrågasättande är en muskel som behöver tränas upp, man behöver träna sig till att se saker som ifrågasättbara. Till och med hundraåriga traditioner och klassisk konst.

Läs mer

The en pointe- shoe, a history

Balanchine ruined ballet

Ballet has a sexism problem (om hur kvinnor inte blir koreografer)

Definitionen av feminism

Kommer ihåg en diskussion jag hade om feminism, där personen jag pratade med tyckte att feminismen nuförtiden hade en mycket bredare betydelse än det gamla ”kvinnokamp”. Lägger in censurerade skärmdumpar (diskussionen var på ett öppet konto på Instagram).

Detta är bara ett av MÅNGA exempel på att det faktiskt finns en förvirring kring vad feminism är och vad det innebär, och om man är förvirrad kring vad feminism är så blir man förvirrad kring vad den behöver åstadkomma, och till slut blir man förvirrad kring vad slutmålet är. Jag tycker jag ser det här hela tiden, och inte bara om feminism, utan också om till exempel vad ”intersektionalitet” är.

Intersektionalitet

Vissa tror alltså att intersektionell feminism inte bara handlar om kvinnor, utan måste innefatta fler än bara kvinnor. Problemet är att man då har missuppfattat vad intersektionalitet betyder. Det betyder ju att man ser att det inte bara finns EN maktstruktur i ett samhälle utan flera, men det i sig är ju ingen egen rörelse.

Till exempel: tänk kvinna som sitter i rullstol. En intersektionell feminism skulle se att hennes funktionshinder spelar precis lika mycket roll för henne som hennes kön. Den skulle alltså kämpa mot sexism, och för funktionshindrades rättigheter; man ser alltså inte bara kvinnors kön, utan också vilka andra strukturer som påverkar dem.

Förvirringen runt feminism

Intersektionell feminism handlar alltså INTE om att ”feminism handlar om mer än bara kvinnor”. Utan tvärtom; det betyder att fler kvinnor inkluderas i den feministiska analysen. Alltså alla kvinnor, oavsett hudfärg, klass, funktionshinder, religion osv. Det finns alltså en specifik definition av vad feminism är, och det är kvinnokamp.

Men varför säger man då att det handlar om ”mer än bara kvinnor”? Förmodligen menar man att transpersoner måste inkluderas; det finns nämligen många som säger att feminism inte är feminism utan transinkludering.

Transkamp eller kvinnokamp

Problemet här är att transkamp redan existerar, det är redan en existerande rörelse. Så hur kommer det sig att transkamp har en specifik definition (transpersoners rättigheter), medan feminism har en så flytande definition hos många, istället för att ha den specifika definitionen kampen för kvinnors rättigheter? Den frågan låter jag stå öppen.

Varje rörelse och varje ideologi har alltså en definition som är oberoende av ifall alla håller med den eller inte. Massor av människor definierar feminism som manshat, men det betyder inte att feminism ändrar definition till manshat, eller hur? Lika lite kan vem som helst definiera vad feminism betyder ”för just dem”.

Feminism betyder inte…

att kvinnor ska få välja att göra vad de vill.

Det finns massor av kvinnor som vill ha kvar samhället som det är, som gärna är hemmafruar till rika män eller gärna går ner i tid när barnen kommer, eller som älskar att jobba med smink och skönhet. Eller som tycker om att vara undergivna sina män. Folk får ju göra som de vill, men allt är inte feminism bara för att de har valt det själva.

…att kvinnor ska bli jämlika män.

Män som grupp är ingen förebild för hur kvinnor ska vara; det skulle ju inte bli ett bättre samhälle om kvinnor utförde 50% av alla sexualbrott, om 50% av alla de rikaste var kvinnor, eller om kvinnor började jobba lika mycket som män, eller hur? Jämställdhet kan inte vara lika möjlighet att förtrycka andra!

…att feminism handlar om andra än kvinnor.

Här är det som diskussionen handlade om. Det är jättebra att det finns rörelser för antirasism, kroppspositivitet, klasskamp, det finns många rörelser för rättvisa som faktiskt handlar om både kvinnor och män. MEN just feminism är den enda rörelse som finns som har kvinnor som enda målgrupp.

Och om nu feminism är den enda rörelse med kvinnor som enda målgrupp, så är det viktigt att den är kvar så. Annars finns det ju ingen rörelse med kvinnor som målgrupp.

Feminismens slutmål

Feminism och feministiskt arbete skulle bli så mycket mer effektivt om vi insåg att det handlar om kvinnors frigörelse och inget annat. Varför måste kvinnor göra allt hushållsarbete? Varför måste alla jobba så mycket? Varför traffickas kvinnor så att män kan köpa sex av dem? Varför får flickor och pojkar ingen jämlik skolgång?

Det är könsfrågor för feminismen, som i feminismens slutmål inte kommer vara frågor längre. Man kan säga, att feminismens slutmål är att feminism inte längre ska behövas. Kan man säga att feminister är lite som tandläkare? 😉