Systerskap

I korthet: Systerskap offentligt är att behandla kvinnor och män lika, men systerskap i det privata är att stötta kvinnor villkorslöst.

Lyssnade nyligen på Haveristernas senaste poddavsnitt, och förutom att de kallade alla och sig själva för apor, efterblivna, kastade runt könsord och var allmänt vulgära (varför kalla folk för vidriga lögnare och säga att man ”pissar folk i ansiktet”, kom igen, säger man sånt offentligt?), kom det en timme in i avsnittet ändå upp en intressant diskussion om systerskap som jag själv gått och tänkt på. Jag tänkte först sammanfatta lite kort vad de sa och sedan lägga till mina egna tankar.

Sammanfattning från podden 

Talet om systerskap börjar 01:02:44.

I podden reflekterade de om hur de blev kallade för kvinnohatare när de kritiserade kvinnor som kallade sig för feminister och vänster, men när de kritiserat högerkvinnor och kvinnor med främlingsfientliga åsikter uteblev dessa anklagelser. Axel Luo Öhman (enda vettiga länken med honom) menade apropå det att de som  tror att systerskapet existerar, ändå villkorar det till endast de som håller med dem. Därför får man kritisera högerkvinnor- de ingår inte i “systerskapet” (min tolkning av vad han sa). 

Henrik Johansson la fram en teori som svar: feminister som trodde på systerskapet vill inte spä på hat mot andra feminister, eftersom de anser att de redan får ta så mycket skit. Och här svarade Myra Åhbeck Öhrman i sin tur något intressant; att det snarare handlade om att man som feminist gärna vill ha en enad front utåt.

Kvinnor har ju andra sociala koder (…). Och de innefattar (…) att man inte tar konflikter öppet. (…) Istället för att man ställer sig och skriker på varann, så pratar man privat, man pratar kanske bakom ryggen på folk (…), det är en helt annan typ av visklek med kvinnor än vad det (…) blir med män.

– Myra Åhbeck Öhrman i Haveristerna, avsnitt 54, 01:09:55 

fr.v. Henrik Johansson, Myra Åhbeck Öhrman och Axel Luo Öhman.

Hon menar att man som kvinna inte vill ta konflikter öppet; ”det handlar om att man inte vill visa sprickor i fasaden”. Enligt Henrik Johansson påverkar myter och historier om att kvinnor bara bråkar dem till att dölja bråken, kvinnor vill alltså inte bekräfta dessa fördomar. Myra tillägger att dessa bråk/sprickor kan uppfattas av feminister som att de underminerar rörelsen

Vad är systerskap? 

Det hon sa har jag själv tänkt på, eftersom det på senaste tiden varit mycket diskussioner inom feminismen vad systerskap egentligen innebär och hur långt man kan sträcka sig för att stötta andra kvinnor, och när övergår egentligen kritik av kvinnor till kvinnohat? Jag som kritisk till transideologin har förstås märkt av systerskapets begränsningar, men jag tror att alla kvinnor någon gång har hoppats på mer från fellow kvinnor än vad de fått. 

Ett problem jag alltid ser i diskussioner om systerskap är att man inte kan enas om definitionen av vad det är, och jag tror att det beror på att det finns två olika sorters systerskap. Det finns ett offentligt, och ett privat, så när man pratar om systerskap kan man ibland prata om helt olika saker.

Det finns två olika sorters systerskap.

Ett problem är att det offentliga och det privata blandas samman. Hur är det med Twitter till exempel, om man tweetar någon? Räknas man som två offentliga människor eller två privata? Något som är solklart offentligt är till exempel debattartiklar, annan stormedia, politik etc, och något som är solklart privat är ett samtal mellan kvinnor i ett rum. Det är detta som jag kommer utgå från. 

Offentligt systerskap 

Jag menar att det är oerhört viktigt att inte blanda samman offentligt och privat. Vilket är det problem Haveristerna har när de diskuterar detta- de gör inte skillnad mellan dessa utan blandar samman allt från kvinnor som inte vill spä på hat mot andra kvinnor offentligt, till kvinnor som inte vill ta privata konflikter öppet. Det är alltså helt fel. 

Blanda inte samman offentligt och privat.

Det offentliga systerskapet skulle jag inte kalla för systerskap, utan jag skulle säga att det handlar om att behandla kvinnor med basic respekt för deras person och åsikter, precis som man behandlar män. Alltså i möjligaste mån behandla kvinnor och män lika, och ha en sån respekt för kvinnor åsikter att man tar dem på allvar och inte underlåter att kritisera dem bara för att de är kvinnor.

Systerskap i offentligheten är alltså ganska löst; behandla kvinnor på samma sätt som du behandlar män, men var samtidigt medveten om att kvinnor bedöms hårdare och straffas hårdare för misstag. Haveristerna erkänner själva i podden att de dömer kvinnor med skeva åsikter hårdare än män, och detta är något ALLA MÅSTE SLUTA MED. SLUTA döma kvinnor hårdare än män!!

Privat systerskap 

Privat handlar systerskap om en helt annan grej. I det offentliga är det viktigt att kunna gå in och kritisera andra, ibland ganska hårt till och med (vi har liksom kvinnor som går runt och är nazister, hallå) och denna diskussion får inte hämmas av att vi pratar om systerskap. Men vad är då den privata standarden för systerskap? Jo; att villkorslöst stötta, älska, lyssna på, glädjas åt, fascineras av, respektera, aldrig döma, kritisera försiktigt, behandla med silkesvantar, försöka förstå KVINNOR. DET ÄR SYSTERSKAP.

Systerskapet är något kvinnor ska kunna hämta kraft ur “bakom fasaden”, att veta att man alltid har ett sammanhang man inte blir bedömd i. Systerskapet ska vara en plats man kan slippa bli bedömd efter utseende och prestationer, man ska kunna slippa vara “kvinna” och istället bara kunna vara människa. Man har inte en offentlig roll där man måste kunna bli bedömd. 

Systerskapet är grunden, inte fronten

Anledningen till att vi pratar om hur ofeministiskt det är med kvinnor som kritiserar andra kvinnor offentligt, är att vi har inte det här äkta systerskapet i botten. Den här “fronten” som Åhbeck Öhrman pratade om, som kvinnor är så måna att hålla intakt och visa att man som feminister är enade, är bara viktig eftersom systerskapet bakom fronten inte är tillräckligt stabilt.

Fronten är bara viktig eftersom grunden inte är stabil.

Om vi hade haft dessa feministiska sammanhang, privat, där systerskapet verkligen var ovillkorligt, hade sprickor i fasaden inte spelat någon roll. Fasaden hade kunnat krackelera totalt, feminister hade kunnat stå och skrika på varandra på torget om vilka idioter de var som hade en annan analys, det hade inte spelat någon roll om man visste att man sedan kunde träffas och lyssna på varandra helt villkorslöst och vara människa. 

Systerskap måste byggas från grunden, det är inget som har med någon “enad front” att göra. Låt fronten krackelera, den kommer inte spela någon roll när feminister har en stabil grund av systerskap.

Problemet med Gardet

I korthet: Det kan vara problematiskt att göra feministiskt arbete offentligt, eftersom det tar bort fokus från feminismen när man måste försvara sig hela tiden.

Jag har tänkt en del på Gardet, som på Instagram beskriver sig själva som en aktivist-grupp. För dem som inte vet, skapades Gardet av Cissi Wallin och ett antal andra feministiska profiler i maj i år med tanken att publicera grävande journalistik. Ett antal konflikter senare har redaktionen bytts ut och består nu av Cissi Wallin, Alexandra Rejsmar, Merly Åsbogård och Jenny Bengtsson efter att de andra hoppat av. Fokus är nu inte journalistik, utan demonstrationer (eller mer allmänt aktivism? Har varit svårt att hitta exakt info). Just nu har de skapat demonstrationen #rättslösa, som ska protestera mot att mäns våld mot kvinnor inte tas på allvar av polis och rättsväsende.

Om man tittar på Gardet, hur det rapporterats om i media, hur avhoppen har skrivits om och hur folk har diskuterat om dem, tycker jag man får en enda fråga i huvudet.

Gynnas feminism av offentlighet?

Nyligen läste jag en kandidatuppsats om feministiskt självförsvar, där författaren Bodil Wandt skrev om hur hur medier försvårade arbetet med kurserna samtidigt som de gärna ville nå ut via medier.

Medier kunde försvåra det feministiska arbetet.

Nu handlar Gardet och feministiskt självförsvar förstås inte om samma sak. Gardet vill skapa opinion och påverka utåt, medan tanken med feministiskt självförsvar är att stärka enskilda kvinnor. MEN båda är feministiska organisationer, och Gardet har samma problem som beskrevs i uppsatsen jag läste. Tycker folk feminism är onödigt, så kommer de också kritisera allt feminister gör oavsett.

Gardet har samlat ganska många människor som är villiga att demonstrera för att fler sexualbrott mot kvinnor ska utredas och fler förövare dömas. Men de har också splittrat människor, och det verkar som att alla har en egen åsikt om Gardet.

Och det är hela problemet.

När man blir offentlig som feminist, och när en feministisk organisation blir offentlig, så öppnar man samtidigt upp för kritik, granskning, förlöjliganden och tyckanden. Det här beskrevs i uppsatsen jag läste som ett stort problem, för då tvingas man in i att försvara sig mot omvärlden istället för att lägga den energin på själva feminismen.

Varje politisk rörelse måste förstås kunna kritiseras, men det är en sak att kritisera ett färdigt arbete (som till exempel ett lagförslag eller en bok) och en annan att kritisera själva organisationen och gå in på personer. När något marknadsförs via de stora medierna får andra människor makt att beskriva organisationen, och exempel på detta har vi sett hos Gardet.

De beskrevs som ”feminismens avpixlat” i media och folk pratade om hur deras mål var att hänga ut förövare, när det inte alls var vad de ville. Varje rörelse som blir offentlig måste räkna med att bli feltolkad.

Feminism handlar mycket om kvinnoseparatism, eftersom det är viktigt med rum där man slipper förhålla sig till män och bara kan koncentrera sig på kvinnors villkor. Att kunna ta en feministisk paus från resten av samhället kan vara viktigt för att hämta kraft. Och angående det står den här briljanta meningen i uppsatsen:

”Offentlighet utanför de kvinnoseparatistiska rummen är inte något mål, utan en problematisk nödvändighet”. – Bodil Wandt

När feminism förs offentligt läggs för mycket fokus på att behöva försvara och förklara sig. Feminism kan behöva föras offentligt, till exempel om man vill samla ihop många människor till demonstrationer eller underskifter, men för att kunna förändra behöver man egentligen inte ha tidningsrubriker och långa Flashbacktrådar.

Det är en ständig avvägning- vill man sprida information eller behålla arbetet internt? I ett samtal med Maud Eduards, forskare inom kön, makt och politik, så berättade om hon ett citat av Christine Delphy (fransk feminist): ”Det är bättre att ha en liten grupp engagerade och radikala feminister än en stor grupp mindre radikala.

Om citatet har rätt, borde det lösa vårt dilemma. Offentlighet stjälper snarare än hjälper.

Det som är intressant här är att Gardet har precis samma problem som alla andra feministiska organisationer haft, det här att omvärlden är så kritisk att det skapar en nidbild av feministerna som de måste förhålla sig till. Är man offentlig, måste man också förhålla sig till bilden offentligheten skapar. Men vill vi det?

Läs mer

Ett kollektiv där individen ställs i centrum. Nätverket för Feministiskt självförsvar i Sverige (på sida 46 till 51 står det jag skrivit om)

www.flashback.org/t3045391p168 (lång Flashbacktråd om Gardet)

www.bloggbevakning.se/karin-kajjan-hoppar-av-cissi-wallins-sida-gardet (Bloggbevaknings inlägg om konflikten)

www.expressen.se/kultur/gunilla-brodrej/gardet-livnar-sig-pa-att-hata-och-att-hatas (en artikel på Expressen om Gardet)