Problemet med Gardet

I korthet: Det kan vara problematiskt att göra feministiskt arbete offentligt, eftersom det tar bort fokus från feminismen när man måste försvara sig hela tiden.

Jag har tänkt en del på Gardet, som på Instagram beskriver sig själva som en aktivist-grupp. För dem som inte vet, skapades Gardet av Cissi Wallin och ett antal andra feministiska profiler i maj i år med tanken att publicera grävande journalistik. Ett antal konflikter senare har redaktionen bytts ut och består nu av Cissi Wallin, Alexandra Rejsmar, Merly Åsbogård och Jenny Bengtsson efter att de andra hoppat av. Fokus är nu inte journalistik, utan demonstrationer (eller mer allmänt aktivism? Har varit svårt att hitta exakt info). Just nu har de skapat demonstrationen #rättslösa, som ska protestera mot att mäns våld mot kvinnor inte tas på allvar av polis och rättsväsende.

Om man tittar på Gardet, hur det rapporterats om i media, hur avhoppen har skrivits om och hur folk har diskuterat om dem, tycker jag man får en enda fråga i huvudet.

Gynnas feminism av offentlighet?

Nyligen läste jag en kandidatuppsats om feministiskt självförsvar, där författaren Bodil Wandt skrev om hur hur medier försvårade arbetet med kurserna samtidigt som de gärna ville nå ut via medier.

Medier kunde försvåra det feministiska arbetet.

Nu handlar Gardet och feministiskt självförsvar förstås inte om samma sak. Gardet vill skapa opinion och påverka utåt, medan tanken med feministiskt självförsvar är att stärka enskilda kvinnor. MEN båda är feministiska organisationer, och Gardet har samma problem som beskrevs i uppsatsen jag läste. Tycker folk feminism är onödigt, så kommer de också kritisera allt feminister gör oavsett.

Gardet har samlat ganska många människor som är villiga att demonstrera för att fler sexualbrott mot kvinnor ska utredas och fler förövare dömas. Men de har också splittrat människor, och det verkar som att alla har en egen åsikt om Gardet.

Och det är hela problemet.

När man blir offentlig som feminist, och när en feministisk organisation blir offentlig, så öppnar man samtidigt upp för kritik, granskning, förlöjliganden och tyckanden. Det här beskrevs i uppsatsen jag läste som ett stort problem, för då tvingas man in i att försvara sig mot omvärlden istället för att lägga den energin på själva feminismen.

Varje politisk rörelse måste förstås kunna kritiseras, men det är en sak att kritisera ett färdigt arbete (som till exempel ett lagförslag eller en bok) och en annan att kritisera själva organisationen och gå in på personer. När något marknadsförs via de stora medierna får andra människor makt att beskriva organisationen, och exempel på detta har vi sett hos Gardet.

De beskrevs som ”feminismens avpixlat” i media och folk pratade om hur deras mål var att hänga ut förövare, när det inte alls var vad de ville. Varje rörelse som blir offentlig måste räkna med att bli feltolkad.

Feminism handlar mycket om kvinnoseparatism, eftersom det är viktigt med rum där man slipper förhålla sig till män och bara kan koncentrera sig på kvinnors villkor. Att kunna ta en feministisk paus från resten av samhället kan vara viktigt för att hämta kraft. Och angående det står den här briljanta meningen i uppsatsen:

”Offentlighet utanför de kvinnoseparatistiska rummen är inte något mål, utan en problematisk nödvändighet”. – Bodil Wandt

När feminism förs offentligt läggs för mycket fokus på att behöva försvara och förklara sig. Feminism kan behöva föras offentligt, till exempel om man vill samla ihop många människor till demonstrationer eller underskifter, men för att kunna förändra behöver man egentligen inte ha tidningsrubriker och långa Flashbacktrådar.

Det är en ständig avvägning- vill man sprida information eller behålla arbetet internt? I ett samtal med Maud Eduards, forskare inom kön, makt och politik, så berättade om hon ett citat av Christine Delphy (fransk feminist): ”Det är bättre att ha en liten grupp engagerade och radikala feminister än en stor grupp mindre radikala.

Om citatet har rätt, borde det lösa vårt dilemma. Offentlighet stjälper snarare än hjälper.

Det som är intressant här är att Gardet har precis samma problem som alla andra feministiska organisationer haft, det här att omvärlden är så kritisk att det skapar en nidbild av feministerna som de måste förhålla sig till. Är man offentlig, måste man också förhålla sig till bilden offentligheten skapar. Men vill vi det?

Läs mer

Ett kollektiv där individen ställs i centrum. Nätverket för Feministiskt självförsvar i Sverige (på sida 46 till 51 står det jag skrivit om)

www.flashback.org/t3045391p168 (lång Flashbacktråd om Gardet)

www.bloggbevakning.se/karin-kajjan-hoppar-av-cissi-wallins-sida-gardet (Bloggbevaknings inlägg om konflikten)

www.expressen.se/kultur/gunilla-brodrej/gardet-livnar-sig-pa-att-hata-och-att-hatas (en artikel på Expressen om Gardet)

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s