Konsensus hämmar feminism

I korthet: Diskussioner där man inte håller med varandra är viktiga, men jag ser att såna är svåra i dagens feministiska klimat.

Nu är jag mitt inne i att läsa om västvärldens filosofihistoria, och något som slår mig är vilken stor roll diskussioner har spelat för utvecklingen. Jag läser om debatträffar, vänskaper där personer hade helt olika åsikter, tidningar med inre stridigheter mellan redaktörer med olika idéer, tänkare som läste varandras verk och kritiserade dem. Och jag tänker, att fan vad jag saknar det här inom feminismen.

Vad är det som gör att feminister så lätt delar upp sig i olika läger som inte får överlappa? Det gäller både personer och ideologier. Det som händer just nu har väl ingen missat- Linnea Claesson och Cissi Wallin har ju varit ett hett samtalsämne både i riksmedia och på sociala medier ett tag nu. Det som är beklämmande, är hur vartenda sånt här samtalsämne ska polarisera alla så till den grad att man delas upp i läger! De som tycker på samma sätt grupperar sig i homogena, slutna rum där bara liktänkande får finnas.

Det gäller feministiska ideologier- har inte kunnat ha ett samtal om feminism med oliktänkande på jättelänge! Och personer- plötsligt verkar alla ta ställning ”för” eller ”emot” LC och CW. När jag gick förra kursen i Genusvetenskap upplevde jag samma slags homogenitet bland feministerna där; att inte hålla med någon i en fråga gjorde genast stämningen frostig. Tråkigt för mig som älskar att inte hålla med.

Är det en generationsfråga? Har det alltid varit så här explosivt att säga ”du har fel”? Har ibland kommenterat på någons instagramkonto när jag inte hållit med om något inlägg och mötts av total ilska och i värsta fall block, detsamma i grupper på Facebook. Ser det även hända andra- på internet verkar valfriheten vara så hög att man inte känner att man ”behöver” mötas i diskussion. Utanför internet verkar toleransen inte vara högre, vänner kan inte alltid lyfta att de har en helt annan ståndpunkt. Hur kommer det sig att diskussion mellan kvinnor, feminister, kan vara så full av vitriol? Jag kan inte tro att det varit så överallt, alltid.

Det är som att det finns en ständig förväntan på konsensus. Vilket, inte förvånande, ingår i kvinnors sociala könsroll. Det inpräntas i flickor sedan barnsben. Inga öppna konflikter och hetsiga diskussioner eller vänskapliga meningsskiljaktigheter, utan istället en vilja att alla känna sig hörda och ingen överkörd, att alla ska hålla med om beslut och att det inte ska komma upp negativa känslor. Detta kallas med andra ord för känslomässigt arbete.

Hur klarade andra, de jag läser om, att hålla igång projekt som tidningar och grupper samtidigt som de öppet tyckte olika i kärnfrågor? Det kanske är just diskussionerna som gjorde att projekten inte stagnerade? I de flesta relationer är konsensus nog bra, men jag ser feminism som ett arbete precis som jag ser allt tänkande som ett arbete, och vem säger att man arbetar bäst med folk man bara håller med allt om?

En teori jag har är att feminism har blivit något mycket mer personligt nu än vad det var förr. Feminism är mycket mer av en identitet, så när man kritiserar någons feministiska idéer, kritiserar man också dens själva identitet. Det skulle kunna förklara hur motargument kränker istället för att sporra till diskussion.

En annan teori jag har är att feminism har blivit så mainstream att personer som annars inte hade haft tillgång till feministiska diskussioner nu har det, med väldigt starka åsikter, på gott och ont. Sociala medier och internet fungerar som en megafon för vem som helst som lyckas vara tillräckligt engagerande, och alltså är kravet för att sprida feminism inte kunnande, utan förmåga att dra till sig publik. Och utan verklig kunskap i botten är det självklart att ifrågasättanden upplevs som hotfulla!

Basil Blackwell gav ut tidningen ”Analysis” av en grupp filosofer från år 1933

För det är den här otryggheten jag upplever gör att diskussioner inte riktigt frodas, som att man i grunden kanske är osäker på sin egen kunskap, som annars kanske bara skulle växa av att bli ifrågasatt och emotsagd. Vilket är lite sorgligt, eftersom det inte finns något roligare eller mer utvecklande att inte hålla med. Det måste inte innebära en total brytning.

Fuckförbundets rapport är under all kritik

I korthet: I rapporten skriver de om prostituerades (”sexarbetares”) livsvillkor, men låtsas som att allt är på grund av sexköpslagen. De har fel.

Klicka på bilden för att komma till deras rapport.

Rapporten har mest bara känsloargument

Igår satte jag mig äntligen ner och läste igenom den rapport om svenska sexköpslagen som Fuckförbundet kom ut med i oktober. Den släpptes i samband med den konferens för sexarbetare som de ordnade (har skrivit om den tidigare här). Det var väldigt intressant att läsa rapporten, för det var en samling av alla de argument som avkriminaliserings-sidan har mot sexköpslagen! Sexköpslagen är alltså den lag som förbjuder en från att köpa sex, men det är lagligt att sälja.

Det som tas upp oftast i hela rapporten, och som verkar vara grunden för hela argumentationen, är stigmatisering. De som säljer sex blir stigmatiserade av lagen, lagen skapar fördomar, och om prostitution sågs som riktigt arbete skulle stigmatiseringen försvinna. Det andra stora argumentet är det om migranter, som deporteras eller nekas tillträde till landet om de misstänks ha kommit för att sälja sex (eftersom det inte ses som ett riktigt arbete).

Att organisationer som Fuckförbundet och Rose Alliance existerar, det är helt orimligt! Man behöver bara gå till grunden av vad prostitution är, och vad konsekvenserna av det blir. Här är det helt irrelevant om det finns de som menar att det för dem bara är ett yrke bland andra- lagen kan inte utgå från de mest privilegierade i en situation. Det finns unga som inte behöver gratis tandvård, men ändå finns den lagen, varför? För att lagen inte kan utgå från de som inte behöver den, förstås!

Att Fuckförbundet kämpar för den lilla klick som ser prostitution som ett jobb bland andra, samtidigt som de skiter i dem som faller utanför den klicken, tycker jag är själviskt och verkligen antifeministiskt. De har inget kvinnoperspektiv dessutom, de skriver bara om okönade ”sexarbetare”.

Klicka på bilden för en artikel om en s.k. high class sex worker.

Fuckförbundets argument för att avkriminalisera sexköp

* Sexköpslagen dömer och stigmatiserar sexarbetare.

* Den vanligast rapporterade effekten av sexköpslagen är ”ökad stigmatisering”.

* En sexarbetare vittnar om att klienten kräver lägre pris för att försäkra sig om att det sker frivilligt- och det är på grund av stigmat.

* Om man pratar om allt sexarbete (sic!) som våld, osynliggör man faktiskt våld mot sexarbetare.

* Sexköpslagen gör att de får mindre makt att köpslå med kunder och att polisen trakasserar dem.

* Att fånga kunder blir viktigare för polisen än att skydda prostituerade.

* Misstanke om att migranter kommer sälja sex kan göra att de inte får tillträde.

* Sexköpslagen gör att fler behöver hallickar- alltså att hallickar får en större roll och marknad eftersom mötesplatser är olagliga.

* Att arbetsplatserna är kriminaliserade gör att sexarbetare inte kan träffas och stötta varandra.

Hela den här listan med argument är förstås bullshit. Det stod mer, men det hela kokade ner till detta. Många argument var anekdotiska; en prostituerad berättade om hur hon hade anmält en man för våldtäkt, men när polisen fick reda på hennes yrke konfiskerade de hennes dator. När hon vägrade uppge sina kunder ville de inte hjälpa henne, och hon fick flytta ifrån lägenheten (hela historien var väldigt oklar). Det är förstås hemskt att sådant händer, och hemskt om polisen inte hjälper utsatta kvinnor, men varför är det här sexköpslagens fel?? Vad talar för att just sexköpslagen är det som gör att polisen behandlar prostituerade illa? Hur har de tänkt att dessa enstaka vittnesmål ska kunna övertyga någon om att de kämpar för rätt sak? Hitta vilken lag som helst och det finns någon som inte gagnas av den. Det betyder inte att lagen måste slopas, SPECIELLT inte när det negativa inte ens behöver ha med lagen att göra, som i detta fallet.

Blir så irriterad över att de hade ett sånt stort sjå med att släppa rapporten, och så består den av sånt här.

Men låt oss prata om stigmatisering och migranter! Fuckförbundets två huvudargument för att slopa sexköpslagen.

Klicka på bilden för en artikel om stigmatisering av sexarbetare.

Stigmatisering av sexarbetare

Stigmatisering av prostituerade började inte med, och kommer inte sluta med, sexköpslagen. Det är ett faktum så självklart att jag inte förstår hur någon kan missa det. Prostituerade blir stigmatiserade i alla länder och har blivit det i alla tider, oavsett lagar hit och dit. DET ÄR PATRIARKATET SOM SKAPAR STIGMATISERING. Det är att personer som säljer sex alltid ansetts vara en lägre klassens medborgare, eftersom prostituerade historiskt alltid varit lägre klassens kvinnor (vilket de själva skriver i sin egen rapport!). De skriver själva hur illa behandlade prostituerade kvinnor blivit genom historien, men skriver ”sexarbetare” istället för kvinnor för att dölja att det handlar om patriarkala samhällsstrukturer.

De döljer att det handlar om kvinnor

På tal om att dölja, så kritiserar de olika aktivister, feminister och medier för att de använder avhumaniserande språk när de pratar om prostitution. Till exempel tar de upp när Kajsa Ekis Ekman (presenterad som svensk feminist) sa att 53-åriga IT-chefer åkte till Thailand för ”cheap cunt” (år 2016). De kritiserar också dem som pratar om att köpa och sälja kroppar och kroppsdelar, istället för att som Fuckförbundet säger, sälja ”tjänster”. De pratar om arbete istället för exploatering, om ”sexarbetare” istället för prostituerade kvinnor eller män, och kritiserar även Nina Rung för sin parallell mellan sexköp och att köpa ”20 kilo fläsk”.

Det de genomgående vill göra, är att dölja prostitutionens verklighet och belägga den med en glatt yta. Varför vill de inte säga att det handlar om att köpa kroppar, varför låtsas som de som att det bara handlar om ”tjänsten”? Om det bara handlade om en tjänst, skulle vem som helst kunna göra det. Varför är det inte i så fall medelålders män som säljer sex, istället för en majoritet av unga kvinnor? Om det bara handlade om tjänsten, skulle vem som helst både sälja och köpa sex. Det som gör det uppenbart att det handlar om kroppar är den överväldigande statistiken. De migranter som utnyttjas i sextrafficking blir det på grund av sin kropp, inte på grund av ”tjänst”.

Klicka på bilden för en artikel om flyktingar och sextrafficking.

Migranter deporteras på grund av sexköpslagen

Deras andra stora argument var alltså migration, eftersom migranter som sagt hotas av deportering. För det första, om personer kommer till Sverige enbart för att sälja sex skulle tillåtas, skulle inte det utgöra ett guldläge för traffickare? För det andra, om man verkligen vill skydda prostituerade, varför inte arbeta för att hjälpa dem istället? Statistik har visat att majoriteten av prostituerade vill lämna. Har Fuckförbundet tänkt sig att en avkriminalisering av sexköp kommer hjälpa dem göra detta? Det enda det kommer leda till är att myndigheter inte hjälper dem lämna- om prostitution kommer ses som ett ”riktigt arbete”. DET ÄR BULLSHIT.

De beskriver hur majoriteten av prostituerade (”sexarbetare”) i Sverige är migranter som säljer sex för att försörja sig själva, och deras svar på det är att göra det lagligt att exploatera denna utsatta grupp?? Som säkert ofta inte kan språket, kanske kommer från fattiga förhållanden, förmodligen inte har andra sätt att försörja sig på? Hur kan prostitution i denna kontext ses som något som ska  främjas?? De behöver försörjning, alltså säljer de sex. Det är ingen svår ekvation att räkna ut att de befinner sig i en utsatt situation.

Denna utsatthet erkänner de, men anser alltså att svaret är att detta ska vara lagligt om det är ”frivilligt”. INGENTING ÄR FRIVILLIGT NÄR DET HANDLAR OM ATT TJÄNA PENGAR FÖR SIN ÖVERLEVNAD.

Bild härifrån av en som inte ser kopplingen, precis som Fuckförbundet.

Fuckförbundet låtsas som att alla problem beror på sexköpslagen

Problemet är att de i rapporten tar upp massor av olika frågor som rör allt från prostitution, trafficking, migration, social utsatthet, droganvändning, sexarbete, och sa att det handlar om sexköpslagen. De kallade den för ”20 years of failing sex workers”. I slutet har de en åtgärdslista där det ingår att t.ex. legalisera droganvändning och många vettiga saker som att införa rehabiliteringsprogram för traffickingoffer, men varför inte då kalla rapporten för en beskrivning av prostituerade (”sexarbetares”) livsvillkor i Sverige idag? Varför låta den handla om sexköpslagen, när sexköpslagen har mycket lite att göra med allt de beskriver?

De beskriver ibland olustiga levnadsöden och situationer, men att det skulle handla om sexköpslagen är bara absurt och helt fel slutledning.

Sexköpslagen ska göra det SVÅRT att köpa sex, för att grundsynen ska vara att sex inte SKA kunna köpas, för att handeln med främst kvinnor och barn ska UPPHÖRA. Kalla det inte för en tjänst, kalla det inte för ett jobb bland andra, kalla det för vad verkligheten är; sexuell exploatering. Punkt.

Nu har blogginlägget blivit lite för långt, men jag skulle på riktigt kunna skriva 20 sidor till om den här jäkla rapporten de lutade hela sin konferens mot. Jag vet inte om de är någon ”pimplobby” som de anklagats för att vara, eller om de bara är förvirrade, men någon som inte kan föra en sammanhängande argumentation och saknar slutledningsförmåga borde hållas långt borta från riksdagen och lagstadgarna.

Hur rapporten var skriven var också under all kritik, layouten var hemsk, stavning och språkkontroll ickeexisterande, det gick inte att skriva ut eftersom sidorna var olika stora med text långt ut i marginalerna. Jag hade aldrig kunnat sätta mitt namn på något så amatörmässigt gjort, både själva rapporten och hur den presenterats. Pinsamt.

Artikel: Gör pressen på flickor att de vill byta kön?

Vi missar frågan om varför så många tjejer hoppar på ”tranståget”

Idag var jag med i Aftonbladet! Skrev den tillsammans med ett gäng andra som valde att vara anonyma. Responsen har förvånande nog varit övervägande positiv- det märks att det finns ett behov av att prata om denna fråga. Klistrar in hela texten med bild här under, eller läs den från länken:

https://www.aftonbladet.se/debatt/a/jdxbRb/gor-pressen-pa-flickor-att-de-vill-byta-kon

Nu i svallvågorna efter Uppdrag gransknings program ”Tranståget” är vi några feminister som saknar en viktig del i debatten.

Det som diskuteras är medicinska konsekvenser, lagförslag, transfobi och ånger. Men den mest intressanta frågan nämndes kort i programmets del två utan att den fångades upp: Ingen har något riktigt svarat på varför ansökningarna till KID-teamet bara ökar eller varför det är övervägande tjejer som upplever sig som trans.

Följande artikel ska inte fungera som ”sanning”, utan snarare lägga till en utpräglat radikalfeministisk analys till de analyser som redan finns och erbjuda det perspektivet.

Uppdrag granskning, UG, har gjort ett viktigt arbete i att visa på att en del av transvården inte vilar på någon vetenskaplig grund, men det vi saknar är en analys av hur det har kunnat bli så här. Eller, varför det är fler transpojkar än transflickor. Här behövs ett tydlig feministiskt perspektiv.

Att flickor innerst inne känner att de inte är flickor utan pojkar, säger mycket om förväntningarna på hur flickor respektive pojkar ska vara i vår kultur. Det är fullt rimligt för tjejer att vilja distansera sig från utseendefixering, sexuellt våld och påföljande självhat. Vad annars ska de göra?

Kritiker säger att UG framställer unga tonårsflickor som ovetande offer för ”tranståget”. Precis som feminismen anklagas för att framställa kvinnor som offer för patriarkatet. Men det är väldigt svårt att beskriva en verklighet där kvinnor och flickor far illa utan att hamna där.

Att flickor identifierar sig som pojkar visar på en grad av rådighet, mognad och ansvarstagande för sitt eget mående som de inte ska behöva ta. De försöker göra sitt bästa för att klara sig och må så bra de kan i en värld som förlöjligar och nedvärderar allt vad tonårstjejer är och står för.

Flickor har länge blivit matade med kroppsideal som i värsta fall kan leda till svältdöden i anorexi, eller till riskfyllda kosmetiska operationer. Att vara ”vacker” är fortfarande det viktigaste en flicka kan vara. Vem vill identifiera sig med denna objektifiering?

Att leva i en värld full av kontinuerliga fysiska och psykiska intrång skulle kunna krossa vilken vuxen man som helst, men i Uppdrag granskning ser vi flickor som försöker navigera sin väg ur sitt förtryck. En väg som de upplever som den enda möjligheten. De försöker ta makten över sina liv i ett samhälle med strikt begränsade valmöjligheter, för att de vill leva ett bättre liv.

Feminister framställer inte tjejer som identifierar sig som trans som ovetande offer, men däremot är det vår förbannade plikt som vuxna människor att krossa de stereotyper som är en bur runt alla unga kvinnor för att ge dem fler val.

Men vi kan inte göra det om vi fokuserar på hormoner och operationer; det är en viktig men ändå underordnad fråga. Problemet med ökad könsdysfori bland födda flickor skulle inte lösas även om alla operationer vore riskfria och reversibla. Vi vet redan att många tjejer lider av dysfori orsakad av det förakt för tjejer och kvinnor som finns i vår kultur (vilket till exempel ätstörningar och body dysmorphia visar).

Hur kan vi vara helt säkra på att det som tolkas som könsdysfori i dag inte blir påverkat av samhället på samma sätt? Perspektivet om kvinnors villkor i patriarkatet bör finnas med hela vägen i utredningar om könsdysfori. Något som också står klart är att mer forskning behövs.


Regina Zaitzova, feministisk aktivist