Onlyfans- förtryck under parollen frihet

I korthet: Onlyfans blir allt populärare som plattform för porr, speciellt bland unga. I texten analyserar jag det ur ett feministiskt perspektiv.

Trendspaning: Onlyfans. En hemsida som liknar Instagram, förutom att man själv måste söka upp användarna och betala för att få se deras flöde. De senaste åren har detta koncept exploderat i popularitet. De flesta användarna är kvinnor vars flöde består av pornografi (dessa är också de som tjänar mest), och de flesta betalande fans är män.

En Youtubedokumentär om Onlyfans, mycket om killarna som betalar. Superintressant om man vill sätta sig in i framtidens internetvärld.

Vad gör Onlyfans annorlunda från Scandalbeauties och andra betalhemsidor? Jo, det finns inga mellanhänder och direktiv (Scandalbeauties har t.ex. uttalat att man ska lägga upp ”sexiga bilder och videos”). Att det är ”helt fritt” gör Onlyfans extremt tacksamt att analysera ur ett feministiskt perspektiv.

Hur funkar Onlyfans?

På Onlyfans finns det inget flöde där man kan hittas, utan man måste själv bygga sin följarbas på en annan plattform, till exempel Instagram. Sedan dirigerar dem till Onlyfans och lockar med innehåll följarna skulle vara villiga att betala för. Onlyfans ägare tillhandahåller endast plattformen, ungefär som Uber, Workish eller någon av de andra otaliga aktörer inom en så kallad plattformsekonomi. Plattformsekonomi innebär att beställare och utförare i princip får sköta sig själva på en existerande plattform, oftast en app.

Klicka på bilden för att komma till New York Times artikel. Bilden är ett collage med Exotic Cancers illustration som bakgrund och Dannii Harwood från artikeln som modell.

Användaren på Onlyfans får behålla 80% av sina intäkter och slipper delvis förhålla sig till det som gör porrproduktion till ett helvete; producenter, rekryterare, managers, det vill säga män som ska bestämma över en. De producerar och lägger upp sitt material själva. I New York Times artikel om Onlyfans berättar en användare om hur hemsidan hjälpt hen klara sig ekonomiskt, men utan risken som prostitution eller annan porrproduktion innebär. Men det kommer med ett pris: I flertalet artiklar och Youtubevideos om Onlyfans vittnar användarna om den enorma mängd arbete som krävs för att hålla igång sin sida och ha kvar sina fans. De exploateras alltså inte endast sexuellt, utan även emotionellt.

Emotionellt arbete

Det emotionella arbetet går ut på att lära känna sina fans, chatta med dem i timmar, spela in videos till dem för extra betalning där de spelar upp olika roller. Sociologen Arlie Russell Hochschild myntade begreppet ”emotional labour” för att beskriva hur vissa yrken kräver att den anställda kontrollerar sina känslor, eller använder sina känslor.

Klicka på bilden för att komma till Elin Grelsson Almestads artikel om kvinnors emotionella arbete.

Linnea Kjell och Malin Lindström skriver i uppsatsen ”Emotionellt arbete inom socialt arbete” (2019, sida 10) att känsloarbete kan leda till utbrändhet, skuldkänslor eller cynism. Kvinnoyrken kräver känsloarbete i mycket högre grad än mansyrken, och Onlyfans är i högsta grad ett
kvinnodominerat serviceyrke.

Sanningen om Onlyfans

Alla kvinnor inom porr och prostitution tvingas till detta emotionella arbete, samtidigt som de befinner sig i en extremt utsatt situation. Föreställ er detta: att behöva vakna varje morgon, dag ut och dag in, och läsa om män som vill knulla en, se ens blygdläppar och anus, som skriver om sina allra mest perversa fantasier, kanske utvecklade på andra pornografiska sidor. Det är inte sexigt, det handlar om pengar precis som all annan sexuell exploatering.

De kanske skickar bilder på sina håriga, blålila könsorgan. Ens ekonomiska överlevnad hänger på att man ger dem komplimanger, svarar dem, skickar smileys och långa stycken om hur mycket man älskar att suga på en kuk som precis varit i ens egen ändtarm. Det här är vad det innebär att sälja pornografi på Onlyfans. Den som kallar detta frihet är rubbad.

Vissa tror att bara man upprepar ”Jag är fri, jag är fri, jag är fri” tillräckligt många gånger så blir det sanning.

Du slipper lukten av otvättade kalsonger och kladdet av sperma (prostituerade slipper inte), men att läsa om sin egen kropp på ett objektifierande sätt, och ständigt, utan slut, objektifiera sin kropp bryter ner en psykiskt. ”Arbetsplatsen” är ofta också i ens eget hem. Det är kusligt hur detta förtryck kan kallas för frihet.

Förtryck maskerat som ”frihet”

Onlyfans ägare kan exploatera sina arbetare både emotionellt och sexuellt; eftersom de tjänar pengar på deras kroppar är de den digitala världens hallickar. De låter kvinnor brytas ner psykiskt medan de skamlöst tar 20% av deras intäkter. Tvånget är inte explicit, utan tvånget är inbyggt i systemet. För att tjäna några pengar måste man visa mer och mer, man måste ”bygga relationer” med sina följare.

Enligt affärsidén är man alltså ”fri” att lägga upp vad man vill på hemsidan så länge man kan tjäna på det, och ägarna tvingar inte personligen någon att exploatera sin egen kropp. Men med det inbyggda tvång som ens inkomst bygger på, blir denna ”frihet” bara som ännu en förtrycksmetod.

Klicka på bilden för att komma till artikeln.

Politisera prostitution

Skrev en artikel tillsammans med några andra feminister, som tur är blev den publicerad. Läs den här!

Klicka på bilden för att komma till artikeln.

Paolo Roberto har åkt fast för att ha köpt sex av en kvinna i en lägenhetsbordell. Med rätta får detta stora personliga konsekvenser för honom. På sociala medier sprids ”roliga” bilder från hans matlagningsprogram om att han är en torsk, i tidningar kommenterar skribenter Paolo och hans krishantering och på många håll debatteras prostitution.

Som feministisk aktivist ser jag dock att det saknas ett mer strukturellt perspektiv i debatten. Trots att uppslutningen för sexköpslagen är bra att se, menar jag man fokuserar för lite på vilket ansvar politiker har i det här.

Diskussionen om sexköpslagens vara eller icke-vara har pågått i 20 år nu, för att gå vidare är det dags att börja titta på konkreta strategier.

Vad behöver prostituerade för att ta sig ur situationen, och vad behövs för att sexköparna ska sluta köpa sex? Två frågor alla som upprörs av människohandel måste fråga sig.

Politiker och makthavare har inte frågat sig detta, utan i stället har följande hänt: Det har skurits ner på stöd till utsatta kvinnor. De största insatser som sker, måste göras ideellt.

Mikamottagningen, som hade 90 procent success-rate i att hjälpa kvinnor ur prostitution, rustades ner efter ett beslut 2016 av Stockholms socialförvaltning.

Vad gjorde Åsa Lindhagen, dåvarande socialborgarråd och nuvarande jämställdhetsminister, då? Vilken makthavare stod upp för prostituerade kvinnors rätt till långvarigt stöd?

Att himla med ögonen och förlöjliga Paolo Roberto räcker inte. Det. Räcker. Inte. Om inte våra makthavare för in rejäla, långvariga exitprogram med statligt stöd och spetskompetens om prostitution, trauma och trafficking kommer vi ha likadana skandaler om 10, 20, 30 år.

Om inga folkbildningskampanjer görs om prostitution, kommer mängden sexköpare aldrig att minska.

Jag vill inte sitta om 40 år och läsa om ännu en man som åkt fast, jag vill att det ska vara otänkbart, osexigt och absurt att köpa en kvinnas kropp. Men prostitution kommer inte att försvinna av sig själv, det kräver handling. Här är några förslag.

Inför kommunala exitprogram och ge dem statliga medel.
Ha riktade informationskampanjer som pedagogiskt förklarar varför sexköp bidrar till modern slavhandel och kvinnoförtryck
Börja informera om sambandet mellan pornografi och trafficking; pornografi har en viktig del i framställandet av kvinnor som varor.


Till alla politiska partier vill vi säga: om ni tar Paolo Robertos och alla andra mäns utnyttjande av utsatta unga tjejer på allvar förväntar vi oss av er att ni snarast lägger fram ett brett och omfattande prostitutionspolitiskt program, där ni förklarar hur ni konkret tänker arbeta för att avskaffa prostitution.

Regina Zaitzova, feministisk aktivist

Ojämställdhet i förskolan är katastrofalt

I korthet: Interaktionsforskning har bevisat att man behandlar pojkar och flickor olika utifrån kön. Men de katastrofala effekterna syns inte direkt, så man kan jämföra med klimatförstöring.

Klicka på bilden för att komma till en artikel om Queen Lactacia: barn-drag queen.

Förra året läste jag en uppsats, som jag hittade nu igen av en händelse. Den är skriven av Hilda Virsand, som gjorde en studie i en katalansk förskola. Ämnet är jämställdhet. ”Rosa är en tjejfärg- en fallstudie om genuskonstruktion i en katalansk förskola”. När jag själv jobbade på skolor och förskolor i Sverige såg jag samma ojämställdhet som beskrivs i uppsatsen, så även om den inte gjord i Sverige är den helt klart relevant här med. Jag tänkte ta upp tre problem jag tycker är störst, men det fanns jättemycket mer intressant i uppsatsen.

1. Vuxna justerar barnens beteende efter könsnormer

Barn är känsliga för vilka reaktioner deras handlande får. När vuxna ignorerar, rynkar på ögonbrynen eller skrattar åt dem skickar det olika signaler till barnet, som på det sättet lär sig vad det ska göra och inte. Mycket av det här gör man omedvetet, och könsnormer styr vilka reaktioner barn får. Man tror flickor och pojkar beter sig olika naturligt, men egentligen följer de bara de beteenden som vuxna visar dem att de ska ha. Flickor slutar vara högljudda och dominanta när det bemöts av tystnad eller missnöjdhet, medan pojkar förstärker det eftersom det bemöts av skratt eller uppskattning (sida 9 i uppsatsen). Till exempel.

Klicka på bilden för att komma till artikeln.

2. Stor skillnad mellan upplevd jämställdhet och faktisk jämställdhet

I uppsatsen intervjuade Virsand några pedagoger, och vissa sa att de behandlade flickor och pojkar lika, medan andra erkände att det var svårt trots att de försökte. Ändå visade observationerna att flickor och pojkar behandlades mycket olika. Pojkar fick mycket mer uppmärksamhet och sina behov tillgodosedda snabbare, medan flickor blev hyschade mer och ibland blev ignorerade. Även de pedagoger som var medvetna om problemet och ville ändra på det, såg inte hur mycket de fortsatte att bete sig ojämställt. Mot sin egen vilja.

3. Barns könsroller förstärks i fri lek

”Eidevald (2009) menar i sin avhandling att den fria leken (…) ofta förstärker roller istället för att utmana dem. Det vill säga, barn övar på det som de redan kan och känner till.” (sida 29 i uppsatsen). Även om barn experimenterar med olika könsroller, så är det tydligt att de vet vad som förväntas av dem och att de förstärker det. När vuxna leder leken kan de styra så att den blir mer könsneutral. Barn tar med sig vad de lärt sig från vuxnas reaktioner in i den fria leken. De internaliserar könsnormer.

Videon är ett nyhetsinslag om ett annat barn- drag queen, jag tycker det illustrerar bra hur enkelt barn lär sig könsrollerna. Men det här var det från uppsatsen! Nu över till min analys.

Förtryck sker automatiskt

Vuxna behandlar alltså flickor och pojkar olika, vilket styr barnens beteende. Ofta vill man verkligen behandla jämställt, men det går inte. Varför? Det här beror på att man själv bär på så mycket intränade mönster att de blivit automatiska. Man kan inte tänka igenom varenda liten interaktion och varje ansiktsuttryck, det är helt orimligt! I en stressad situation, när många barn behöver hjälp samtidigt, är det kanske bara en ren reflex att pojkarna får hjälp först medan flickorna blir ”hjälpfröknar”. Så vad gör man när det inte räcker att bara vara medveten?

Ojämställdhet är som klimatförstöring: långsam

På Unionens hemsida har de en lista på hur man kan arbeta med systematiskt jämställdhetsarbete, men såna listor funkar bara om man är motiverad att följa dem. Varför ska man bry sig om man behandlar barn jämställt eller inte? Man ser ju inte effekterna direkt, därför kanske man tänker att det inte är så viktigt. Det är som med klimatet; effekten av miljöförstöring är katastrofal och fruktansvärd, men eftersom det är jobbigt att göra förändringar och man ändå inte ser effekterna direkt orkar man inte. Man kanske inte påverkas direkt heller, utan resultatet kanske bara syns ”någon annanstans”.

Klimatpåverkan av kläder. Klicka på bilden för att läsa, sidan länkar vidare till en rapport.

Kvinnomisshandel, våldtäkt, kvinnors stress, mäns självmord och kvinnomord är katastrofala effekter av något som börjar i barndomen. Det är precis som med döende isbjörnar och ett brinnande Australien. Vägen dit har varit långsam, människor som skapat effekterna kanske inte ens levt för att få se dem. Man ser inte att flickor som man ständigt ger en andraplats växer upp till kvinnor som sätter sina behov sist, resten av sina 80 år på jorden. På samma sätt som man inte ser att ens klädinköp bidrar till förstörelse av andra människors liv. Kanske till och med ens eget, på sikt.

Genus är lika verkligt som klimatet

Flygskam har blivit ett begrepp. Människor har alltså, efter effektiv aktivism, förstått hur deras lilla flygresa bidrar till något oöverskådligt men fruktansvärt. Kan man göra likadant med jämställdhet? Förtryckskam. Kan människor förstå hur deras lilla, lilla handling av ignorans eller uppmuntran kan bidra till kvinnoförtryck i slutändan? Att prata om detta viftas bort som ”genusflum”, men effekterna är konkreta och bevisbara. Att förneka genus och kvinnoförtryck borde få samma töntstämpel som klimatförnekarna har, båda är nämligen lika fullkomligt orimliga.