Artiklar

Kvinnorörelsen fanns långt innan #metoo

Idag blev jag publicerad i Feministiskt Perspektiv med en artikel jag skrev om Tarana Burkes inlägg om Me too på Instagram. Lägger in hela texten här, läs gärna!

Klicka på bilden för att komma till artikeln.

Den 17 oktober publicerade Tarana Burke en text på sitt Instagramkonto @taranajaneen, under en bild av en staty med ett stort rött kryss över. Den behöver analyseras ur ett feministiskt perspektiv, för feminister världen över lyssnar på vad Burke har att säga och hon är en tongivande frontfigur.

Det som har hänt är att en skulptur av konstnären Luciano Garbati från 2008 blivit nygjord, och kallats för en symbol för #metoo-rörelsen. Skulpturen visar en tvist på en scen ur grekisk mytologi: I den ursprungliga versionen, håller Perseus upp Medusas avhuggna huvud. Det är slutet på historien där Medusa blir våldtagen av Poseidon i templet, förvandlad till ett monster och förvisad. Perseus söker upp henne och mördar henne.

I versionen av Garbati är det istället Medusa som står och håller i Perseus huvud, han föreställde sig hur det skulle se ut om hon hade vunnit striden. Garbati själv är citerad om statyn, och säger:

”Jag tänkte på Perseus, att åka dit och ta den här segern. Denna skillnad mellan en maskulin seger och en feminin, den var central för mitt arbete. Representationerna av Perseus, han visar alltid det faktum att han vann, visar huvudet… om du tittar på mina medusor… hon är bestämd, hon var tvungen att göra vad hon gjorde för att hon försvarade sig själv. Det är ett ganska tragiskt ögonblick.

Burke har svarat på New York Times artikel, där den här skulpturen beskrivs som en symbol för #metoo, och hennes text går att dela upp i tre delar: distanseringen från feminism, individualism och hämnd. Det viktigaste Burke fastslår, är att #metoo inte är en kvinnorörelse.

”Låt mig berätta vad rörelsen inte är: EN KVINNORÖRELSE. Människor som inte identifierar sig som kvinnor upplever sexuellt våld. Barn upplever sexuellt våld och MÄN upplever sexuellt våld.”

Burke säger alltså nu att #metoo inte handlar om kvinnor och flickor. Är det ett försök att bryta loss #metoo från kvinnorörelsen och feminismens historia? Kvinnojoursrörelsen? Men hur kan hon göra det, när #metoo egentligen bara är en fortsättning på det som redan existerade?

Att säga ”metoo” är inget nytt koncept; från 60- 70-talet och framåt har feminister sagt att ”det personliga är politiskt” och faktiskt kämpat trots stora risker för att synliggöra mäns sexuella våld mot kvinnor och flickor. De byggde upp strukturer för att dela med sig av sina upplevelser och bröt den totala tystnaden om sexuellt våld som varit innan, även den om incest.

Även Burke själv har sagt att #metoo från början handlade om kvinnor; lite läsning visar att Burke började använda frasen #metoo år 2006, ”för att öka medvetenheten om kvinnor som utsatts för övergrepp”. Vad har hänt mellan 2006 och 2020? Kvinnorörelser ligger helt enkelt inte i tiden längre, så mycket kan man rent objektivt konstatera.

Sedan har vi individualismen. Burke är en person. #Metoo-rörelsen är global och innefattar miljoner kvinnor. Hon skriver:

”Det är inte den här typen av symbolik som denna rörelse behöver och ärligt talat, om skulptören ville hylla ’me too’-rörelsen skulle han ha ringt mig och jag skulle ha sagt åt honom att ta en hint från @breakthesilenceday som byggde det första minnesmärket för överlevare någonsin. Den hedrar modet och styrkan hos överlevande av sexuellt våld på vars rygg denna rörelse är byggd.”

Hösten 2017 riskerade många kvinnor världen över väldigt mycket för att komma ut med sina berättelser om mäktiga män som utsatt dem. De var oberoende av varandra och inte knutna till Burkes ideella organisation. Samma med alla de anonyma kvinnor som publicerade sina historier; rörelsen blev större än Burke, och därför kan hon inte tala om för alla i rörelsen vad som ska och inte ska representera dem.

Är det omvärlden som kräver en ledare, någon som bestämmer vad som är rätt och fel? Jag tycker jag ser det överallt, att allt handlar om vad individer vill. Tarana Burke är en individ och hon vill inte att #metoo-rörelsen ska representeras av den här statyn. Men ingen behöver ringa henne för att fråga eftersom hon varken trademarkat #metoo eller äger det. Vilket är precis som det ska.

Självaste Brené Brown skriver under inlägget: ”Du är en så viktig ledare! Tack! ❤ ❤ ❤”. Varför detta behov av tankeledare inom feminismen?

Och till sist handlar det om hämnd. Burke skriver:

”Denna rörelse handlar inte om vedergällning eller hämnd och den handlar verkligen inte om våld. Den handlar om LÄKNING och HANDLING. Statyn stärker tanken att den här rörelsen handlar om att jaga män. Inget av det är rätt. Det är inte den typ av symbolik som denna rörelse behöver”.

Att kvinnor ska vilja hämnas är en förbjuden tanke jag kan förstå att hon inte vill förknippas med. Allt som kan tolkas anti-män, eller manshatiskt, eller utmanande mot män, blir vilifierat och avskytt av hela samhället. Att stå emot män är det värsta man kan göra, i ett patriarkat. Det måste skrivas om och mjukas upp: ”nejnej, vi är inte emot män alls, vi är inte ens kvinnor, vi är bara en grupp personer med trauma som försöker hela oss själva”. Och där försvinner hela analysen av mansmakt och kvinnoförtryck.

Jag skriver inget om statyn, symboliken kan vara bra eller dålig. Men Burkes ord bekräftar att kvinnlig hämnd är tabu, att hon som individ har makt att bestämma vad som ska få symbolisera #metoo, och att rörelsen inte är del av den kvinnorörelse som växt fram i årtionden.

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s