Tankar kring män

Fotboll är en patriarkal institution

I korthet: Fotboll är inte en sport, utan en institution som ska forma pojkar och mäns beteende. Andrea Dworkin skrev på 80-talet om krig på liknande sätt. Opassande egenskaper och individer exkluderas, för i genussystemet måste alla män likna varandra mer än de liknar kvinnor.

Om jag fick en krona för varje man jag känt som älskat fotboll, skulle jag kunna köpa… ett eget fotbollslag. Det började med min pappas och Sydamerikas kärlek till Maradona, och fortsatte med resten av hela manliga delen av min familjs fotbollsintresse. Fler som känner igen sig? Till och med när man gick till skolan, så fanns där en fotbollsplan. När jag växte upp fanns också fotbollsplaner på stan, i skogen, och i stadsparken. Sedan finns sportbarer, arenor, offentliga fotbollsfiranden, EM och VM, FIFA-spel och TV-sändningar… och så vidare.

Diego Maradona är en argentinsk fotbollslegend.

Det finns vissa självklarheter här i livet. Man går i skola, man betalar skatt… och man spelar fotboll. Forskaren Jesper Fundberg har skrivit en avhandling om pojkfotboll, och han beskriver hur självklart det är för pojkar att börja spela (så fort hans son fyllt sex år, fick han ett brev hem på posten om att börja i ett lag). Det betyder att fotboll inte bara är en sport, eller ett intresse, utan att det är en institution. ”En samhällsinstitution är inom samhällsvetenskapen ett system av normer och regler som strukturerar mänskligt handlande till bestående eller återkommande beteendemönster”, får man när man tittar upp definitionen.

En global manlighet

Eftersom manlighet är en social konstruktion, så krävs det institutioner för att skapa manlighet. Manlighet kan bara existera i förhållande till andra människor, som bekräftar den. Vad är fotboll? Det är alltså en institution, inrättad för att konstruera manlighet, på en gigantisk, global samhällsskala. Med det sagt menar jag inte att alla män och pojkar spelar fotboll eller ens har ett intresse, eller att kvinnor och flickor inte finns där, utan jag menar följande: Även den som inte är en fotbollsintresserad man, måste förhålla sig till det manliga fotbollsintresset. Det är en hegemonis kännetecken.

Fotboll behöver inte ens vara roligt, man spelar ändå, för inbyggt i fotbollen finns snacket om att man ska ”kämpa på”. Jesper Fundberg skriver om en träning såhär:

”Det syns i pojkarnas ansiktsuttryck att det gör ont. Men ingen säger något. Erfarenhet av smärta är en del av fotbollsspelandet, liksom sättet att inte klaga över denna smärta. ’Det ska göra ont att lira fotboll’, säger Mats när vi står vid sidan av plan och ser hur Johan får en kraftig tackling och ramlar. Att erfara och uthärda smärta blir också en del i fotbollens praktik. Här återkommer kontrolltemat. Det till synes paradoxala att sträva efter smärta och att sedan inte ge efter för den genom att till exempel skrika kan förstås som en del i att öva förmågan till kontroll.”

Jämför nu detta med vad författaren och litteraturvetaren Andrea Dworkin skriver om pojkar och krig i sin bok Pornography- men possessing women.

”Pojken vill härma fadern eftersom det är säkrare att vara som fadern, än som modern. Pojken blir till man genom att ta efter männens handlingar- så gott han kan. Manlig aggressivitet är rovlysten. Den spiller över, går inte att behålla. Det finns krig. Äldre män skapar krig. Pojkar krigar. Pojkar dör i krig. Krig renar, och tvättar bort den kvinnliga stanken.”

Dworkin skriver om hur krig är en utpräglat manlig arena där kvinnor och barn blir exkluderade, och när jag läser i Jesper Fundbergs avhandling ser jag hur samma språk, fast civiliserat och modernt, går igen i fotbollen.

Jesper Fundberg skriver:

”Att ta ut sig, testa gränser och bli bättre genom att utsätta kroppen för varierande grad av smärta har under 1900-talet kommit att intimt förknippas med förvärvandet av maskulinitet. Temat för maskulinitetsdiskussioner är att den kroppsliga dimensionen gått förlorad i det moderna samhället, i kombination med avsaknaden av passageriter för pojkar till den vuxna manliga världen. Detta återkommer i sportens retorik”.

Genussystemet konstruerar män och kvinnor till motsatser

Klicka för att läsa en artikel om genus av Yvonne Hirdman.

Vad betyder det här? Jo, att pojkar blir män genom att utsätta kroppen för smärta och prövningar. Att spela i regn, bryta foten, bli tacklad, ramla och skrapa sig, går förstås inte att jämföra med krig även om det kanske inte alltid är jättekul. Däremot, kan man se att det genom historien har funnits olika institutioner som ska forma pojkars och mäns beteende. Är det inte krig, så är det religion. Är det inte religion, så är det fotboll. Är det inte fotboll, så är det Silicon Valleys manliga, entreprenöriella tech-hegemoni. I alla dessa stora institutioner har kvinnor en sidoroll, deras funktion är att de ska fungera som den andre, den som manligheten ska kontrasteras mot.

Yvonne Hirdman skriver om genussystemet som uppbyggt i motsatser. Stark – svag, aktiv – passiv, modig – feg, aggressiv – öm och så vidare och så vidare. Mannen och kvinnan konstrueras i genussystemet som motsatser. Men det betyder att olikheterna måste finnas mellan könen, och inte mellan individer, eller hur? För att genussystemet ska fungera, måste det finnas homogenitet mellan män, det funkar inte att en man är både aggressiv och öm samtidigt. När manlighet och kvinnlighet konstrueras socialt, tar man bort de egenskaper som är oönskvärda, och lämnar kvar en begränsad människa. Den här homogeniteten, skapas genom institutioner som gör män lika andra män. Som till exempel fotboll. Samtidigt exkluderas det oönskvärda.

Själv spelade jag inte fotboll som barn, utan växte upp väldigt könsstereotypt. Sånt påverkar också, på ett annat sätt.

Och precis som religion, som en gång verkade som det självklara, eviga och mest samhällsbärande, kan fotboll tappa sin appeal över generationerna. Jag kan förstå varför det känns magiskt, men vi behöver inte ha kvar fotbollen som en obligatorisk institution för att uppfostra pojkar och skapa gemensamhet hos män. Låt det bara vara en sport bland andra.

Läs mer

Intervju med Jesper Fundberg: Fotbollen är männens trygga arena. ”Ju starkare kvinnor blir, desto mer älskar män fotboll.”

Elin Grelsson på Expressen skriver om damfotboll: Damfotbollen är inte ett feministiskt spektakel. ”Det är svårt att se hur ojämlikheten förbättras av att Linnéa Claeson åker på gratisresa till Nice eller av att en undermålig prestation bistås med uppmuntrande kommentarer. Snarare förstärks bilden av damfotbollen som ett feministiskt särintresse och jippo som inte har med ”den riktiga fotbollen” att göra.”

Sofia Karlssons rapport om fotboll och manlighet: Passa och passa in: Om manlighet, fotboll och utbildningsval. ”Undersökningen visar att spelarnas idéer om manlighet används för att definiera ”vi” och ”de” och på så sätt skapa laganda och samhörighet.”

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s