Om mig

Har skrivit en lista längre ner, så den som inte orkar läsa så långt kan skrolla ner dit!

Lade ut en fråga på min Instagram (regina.zaitzova för er som inte följer mig där) ifall nån var intresserad av att läsa ett inlägg om bara mig och många sa ja 🙂 Har tänkt på vad jag ska skriva i ett par dagar nu, det finns jättemycket jag skulle kunna ta upp om mig själv. Men kortar ner och har mest tagit upp det som har med min feminism att göra!

Jag skriver inlägg här på bloggen av två anledningar: jag vill bli bättre på att skriva, och jag tycker att jag faktiskt ändå har viktiga saker att tillföra. Jag tillför inget helt nytt förstås; när jag började läsa på allvar om feminism så insåg jag att alla teorier, alla idéer, allt redan fanns för typ 40 år sedan. Så jag tycker inte jag eller någon annan idag kommer med något helt ”nytt”, utan man tar de idéer som redan finns och applicerar dem på 2019. Typ så. Men det kräver att man har tid att läsa och sätta sig in i de redan framtagna idéerna, och det är exakt det jag har; både tid och intresse att läsa.

Man kan säga att när jag flyttade från Stockholm till Björneborg (älskar, älskar Värmland!) så började jag verkligen tillåta mig själv att vara autistisk. Och inte bara på de ”negativa” sätten man oftast tänker på när man hör om autism, med meltdowns och ångest, utan det här som är riktigt fantastiskt med att ha autism. Tänk att du har ett specialintresse, och att du sen får hålla på med det obehindrat, hela dagen, i all evighet, för alltid. Det är så jag känner när jag läser en bok och kommer på hur saker hänger ihop, eller när jag kan skriva om saker jag kommer på, och när jag får plugga om det, och diskutera det. Jag kan verkligen lägga all min energi på det jag tycker är roligt. Det här är ju anledningen till att autister visst är och alltid har varit viktiga.

Men hittills har jag bara slösat bort så många år, hela min barndom och ungdom, på att försöka passa in i den snäva kvinnorollen som samhället har skapat. Och till slut lyckades jag förstås, lite för bra, vilket egentligen är det sorgligaste som finns. För kvinnor, och speciellt autistiska kvinnor, finns egentligen bara två alternativ i patriarkatet som är att antingen bli hysteriska psykfall (genom historien har massor av kvinnor låsts in på mentalsjukhus), eller kväsa sin person helt. Och det sistnämnda gjorde jag, och precis som så många andra unga tjejer sålde jag sex, hade destruktiva förhållanden, hamnade i BDSM-världen i flera år, jobbade som strippa, och jag är bara tjugotre.

Det jag vill säga är att så många fler än jag har exakt samma erfarenheter, men ändå känner man sig så ensam medan det pågår. Man känner sig ensam eftersom man är bortkopplad från resten av kvinnlighetens historia, som kan ge en alla verktyg man behöver för att förstå, processa, komma ur, känna ilska istället för uppgivenhet. Så många innan mig har ju gått igenom samma saker, och om man läser det de har skrivit och sagt och tänkt kan man plötsligt lägga ihop alla pusselbitar. Och därför älskar jag feminism.

Tycker allmänt feminister är så coola, det går aldrig en dag utan att jag läser om någon demonstration, en bra text, om systerskap in action, om feminister som jobbar inom juridik och i alla möjliga yrken, och önskar  att jag hade hittat hit tidigare, eller att jag hade växt upp med vuxna runtomkring som hade den här analysen.

När jag var 21 kom jag på att jag själv vill jobba med feminism i skolor, för hade jobbat som vikarie och sett hur tjejers självförtroende trycktes ner tidigt och med vilka simpla metoder man skulle kunna låta dem växa som personer lika mycket som killarna. Det kan räcka med bara rätt vokabulär, att inse att felet inte ligger i en själv utan i samhället. Det skulle göra att tjejer blir arga över oförrätter och får kraft att säga ifrån istället för att bara internalisera dem. Killar ska inte heller behöva vara våldsamma eller ha dåligt med empati, med lika enkla medel skulle man kunna ge dem tillgång till så mycket mer mänsklighet än Superman och Batman tillåter dem. Så jag började plugga genusvetenskap, samtidigt som jag fick min diagnos autism. Som jag märkt är så himla häftigt att ha och som jag lovar behövs mer av.

Det är ju så att någon som har ett brinnande intresse för något och har som roligaste hobby att försöka förstå saker, den kommer till slut lyckas förstå saker. Helt enkelt. Jag har varit feminist sen jag var 19 år och sedan dess läst allt jag kommit över, det började med olika bloggar för att nu vara existentialism och fenomenologi som har mycket mer än man tror att göra med feminism. Det här är väl bara intressant för mig själv, men filosofi är oerhört viktigt för att kunna utvinna de väsentliga frågorna inom feminismen, vilket är det jag håller på med just nu. Eller försöker. Till exempel är frågan om ekonomi en sådan kärnfråga, och om man tänker att kvinnors ekonomiska problem ska lösas genom att de sparar i fonder och har ett ”fuck off-kapital”, så har man inte kommit till kärnan som är hela det samhälleliga ekonomiska systemet. Varför existerar pengar? Är en sådan väsentlig fråga.

Det jag menar är att den feministiska rörelsen ständigt bör hålla 2 nivåer där den ena är ”marknivå”; dvs anordna demonstrationer mot poliser som frias för våldtäkt samtidigt som kvinnan han drogade och våldtog blir anklagad för droganvändande för att ta ett aktuellt exempel… men även den mer övergripande nivån är viktig, dvs. frågan om varför sker överhuvudtaget sexuellt våld? Och det är där jag vill lägga mig, eftersom det tydliga och konkreta redan existerar medan man för att gripa tag i och konkretisera abstrakta frågor behöver ett annat arbetssätt som funkar bättre för mig.

Jag skulle aldrig kunna jobba på en kvinnojour eller hjälpa kvinnor juridiskt eller något så konkret (även om jag hemskt gärna skulle vilja), men eftersom jag ändå vill jobba med feminism (som är en viktig fråga för klimatet också!) får jag försöka hitta andra sätt. Kolla under punkt 5!

Tolv fakta om mig

  1. Jag bor i Björneborg

Som jag skrev längre upp. Björneborg är en pytteliten by med en pytteliten sjö och pittoreska villor runtom. Jag bodde i Stockholm, men helt ärligt är en egen liten lägenhet här det bästa som hänt mig. Stockholm är perfekt för att hälsa på då och då bara.

  1. Jag älskar rokoko

Har inrett lägenheten med rokokomöbler, och älskar hela den stilen. Antikt, trä och guld och marmor, och mörklila tapeter med medaljongmönster. Och fina tyger är kärlek.

  1. Jag skriver skrivstil

Den enda pennan jag skriver med är en reservoarpenna med guldspets i tysk design, och den enda stilen jag skriver med är skrivstil. Tycker allmänt man har för lite respekt för skrivkonsten, att skriva för hand ska ju vara någonting fint och speciellt.

  1. Jag ogillar pocket

Det är lite samma sak med böcker som med skrivande, jag tycker att mjuka pärmar inte ger boken den tyngd den förtjänar. Nu har jag också pocketböcker och fattar att det är utav ekonomiska och platsbesparande anledningar man har dem, but still.

  1. Jag vill bli författare

Eller forskare inom genus eller kvinnohistoria, men eftersom det går som det går med min akademiska karriär (lol) skulle författare vara det näst bästa. Och jämställdhetsutvecklare inom organisationer och skolor.

  1. Jag älskar högklackade skor

Som förstör knän och rygg och fötter, men som jag använder varje dag ändå. Det är hopplöst.

  1. Jag använder flip phone

Har förstås en smartphone, men lägger undan den i en låda när jag inte använder den och försöker använda den så lite som möjligt. En dag när apputvecklarna och smartphoneföretagen arbetar mer etiskt (dvs. inte försöker tvinga fram ett beroende) och utvecklar mjukvara som är bättre för hjärnan, då slipper jag använda flip phone.

  1. Jag gör yoga

Också för att det är bra för hjärnan! Och kroppen. Man blir centrerad och kroppsmedveten på ett helt annat sätt.

  1. Jag lagar inte mat

Jag älskar egentligen mat och äter gärna ute på restaurang eller hos andra, men kan absolut inte laga mat. Kan inte ens steka ett ägg. Så därför äter jag näringskompletta shakes och har helt ärligt aldrig mått bättre.

  1. Jag älskar likör

Även om alkohol inte är bra egentligen, så älskar jag en god söt likör och allt med likör i, som tiramisu, eller likörchoklad, eller körsbär i likör… Känner mig aldrig bättre än när jag halvligger i min rokokoschäslong med vindruvor och ett litet glas likör och lyssnar på musik. Den känslan är oslagbar.

  1. Jag älskar klassisk musik

Favoriten är Beethoven, jag är en sucker för dramatik. Tycker även om italiensk opera och symfoniorkestrar, och balett.

  1. Jag hatälskar sociala medier

Älskar dem eftersom de sammanför människor (på ett helt annat sätt än någonsin), men hatar eftersom de ibland förenklar tankar lite för mycket och kan skapa filterbubblor.  Sen tycker jag inte att jag själv passar för sociala medier egentligen, för jag upplever att saker går så väldigt mycket fortare än vad jag är bekväm med. Men det är också ett helt annat inlägg.

 

Tycker det är roligast att bara skriva om feminism, men man kan nog se den här bloggen som en livsstilsblogg ändå. För det är ju en slags livsstil, sittandes vid en antik sekretär med ett glas likör i handen, pluggandes genus.

Har ett socialt liv också, men skulle aldrig orka med det om jag inte fick åka hem och bara plugga för mig själv emellan. Och det antar jag är hela kärnan i att vara autistisk.

DSC_2339

Björneborg i mitt ❤

Autism och förmågan att transcendera

I korthet: Att ha autism är som att vara en minoritet i ett land. Neurotypiska människor har ofta svårt att förstå i vilken utsträckning man måste anpassa sig och kompromissar sällan tillbaka. Autister har en större möjlighet att transcendera, men man blir inte lyssnad på eftersom neurotypiker är så fästa vid normer i sitt sätt att kommunicera.

hnwt6dgobc14riaeelczgyopkqybkxpgkqfnwfgr368m9vr6dde1xminqqtjk9pdr4jtayfupdfxxiwieepumbxnkctv9bbbkpq4ykzmgur8ntc5gt9ggxzijwa

Jag har inte skrivit så mycket om just autism här, mitt specialintresse är ju feminism så det är mest bara det som är roligt att skriva om och tänka på. Men tänkte ändå beskriva en tanke jag haft nu ett tag om autister.

Simone de Beauvoir hade två ord hon använde mycket, som är transcendens och immanens (som är superanvändbara!) Transcendens betyder överskridande, att kunna tänka bortom gränserna, och immanens betyder det som är stillastående, rutinmässigt, upprepande.

När jag har tänkt på saker jag har svårt med, har jag kommit på att allt det hör till immanens. Jag kan inte städa eller komma ihåg hur man gör allt sånt hushållsarbete, har ingen aning om vad man pratar om eller vilka frågor man ska ställa och kommer aldrig kunna göra såna ”vanliga” saker som att köra bil eller ha ett heltidsjobb, alltså att allt som man gör som ska behålla status quo; städa, fixa, saker att göra om och om igen, det funkar bara inte. Och det är ju exakt det som Beauvoir menade med immanens, hon skrev att hemmafruar och kvinnor måste vara fast i det medan män får ha idéer och transcendera.

1_v9tfxlheh8yc_v_wef707q

Simone de Beauvoir.

Autister och neurotypiker

Anledningen till att autistiska kvinnor behandlas illa (det var ännu värre förr, när man kallade dem ”hysterikor” och låste in dem i mentalsjukhus) är att de är så långt bort från vad kvinnor förväntas vara. Vi ska älska obekväma ”sexiga” kläder och att hålla på med utseendet, älska att ta hand om andra och smeka människors egon, allt sånt som generellt är helt ointressant för autister.

Kvinnor med autism döms mycket hårdare än män, både eftersom det inte syns på oss lika mycket och för att det finns de här förväntningarna på hur kvinnor ska vara som vi inte möter.

Det behöver inte vara nåt fel med oss som alltid säger ”fel saker”, utan människor har snarare en specifik bild av hur sociala interaktioner ska vara och är väldigt oflexibla. Jag tycker det är fel att det är just autister som får stämpeln ”oflexibel” medan de utan autism är minst lika fast, fast på andra sätt. Jag till exempel äter exakt samma sak varje dag och har samma rutiner, så på det sättet är jag kanske ”fast”. Men andra är oerhört fasta i att saker ”ska” vara på vissa sätt, man ”ska” ha på sig vissa kläder och ”ska” tycka vissa saker och förklarar mycket med att ”det bara är så” medan de vägrar att ändra sig och vägrar förändra kulturen på en arbetsplats eller i samhället. Säg mig, vilken sorts inflexibilitet är värst egentligen?

temple-grandin-i-like-to-figure-things-out-and-quote-on-storemypic-c69ef

Träffande citat av Temple Grandin om autism.

 

 

Autism som en minoritet

Man kan jämföra kvinnliga autister med tvåspråkiga människor. Vi måste lära oss allt om neurotypiker, hur de är, hur de pratar och vad de tycker, så vi kan både vårt eget sätt att vara och deras. De vet däremot endast sitt eget. Men eftersom samhället är byggt efter neurotypiska människor kan autistiska aldrig riktigt passa in 100%, precis som invandrare kan prata med brytning på det andra språket. Men hela poängen är att de fortfarande kan sitt andra språk flytande, medan infödda i landet och neurotypiker endast kan tala 1 språk (fast bra). Förstår ni hur jag tänker?

Jag upplever att man som autistisk kvinna får böja och böja sig och anpassa sig och ändra och kompromissa in i absurdum, hela tiden, man får lära sig ett språk som för det första är omöjligt att tala helt rätt och som man för det andra inte ens gillar. Jag har en stark känsla av att de runt mig inte egentligen vet hur mycket jag kompromissar (sorry ni som läser detta, älskar er ändå) och därför blir det jag som blir ”oflexibel” ifall jag vill att de kompromissar åt mitt håll också. Därför menar jag att det känns som att autister är en minoritet, man är en slags invandrare i det neurotypiska majoritetssamhället och kommer vara det vilket land man än kommer till.

min

Att inse att man fungerar på ett helt annorlunda sätt än andra och behöver helt andra saker var egentligen en sorg för mig, i början, eftersom jag fick ge upp så många saker jag ville kunna göra. Men samtidigt märker jag hur mycket lättare jag har än neurotypiker att ta till mig idéer, att tänka utanför gränserna, och är det inte en blessing egentligen att läsa och lära sig om filosofi och feminism utan att någonsin tröttna? Det är inte för intet som så många framstående forskare, teoretiker, filosofer var autistiska (män. Kvinnorna har inte haft några såna möjligheter, som sagt).

Jag vill säga, att neurotypikers vikt vid konventioner, normer och gamla idéer (och stereotyper) gör att de blir fast i en evig immanens. Medan autisters ointresse för sådant och fallenhet att fördjupa sig och hyperfokusera på olika idéer gör att de har större förmåga att transcendera. Det är så ironiskt att autister ofta inte blir lyssnade på på grund av att vi inte kan kommunicera neurotypiskt, när jag ofta sett att just autister kan ha de bästa idéerna.

Läs mer

Superintressant artikel om autism och autistisk kultur: https://slate.com/technology/2015/09/the-neurodiversity-movement-autism-is-a-minority-group-neurotribes-excerpt.html

En annan bloggare med autism som skrivit om autistisk kultur: https://anarkoautism.wordpress.com/2016/11/04/autistisk-kultur/

En intervju med en som startat ”Autism Network International”: http://babasvandring.blogspot.com/2011/04/autism-aspergers-syndrom-ar-en-kultur.html

 

Slutar med genusvetenskap

Jag brukar inte vara jättepersonlig här på bloggen för att den ska kunna vara mer av allmänintresse, så detta blir något av ett undantagsinlägg.

Det blir typ ett inlägg i veckan nu, och det har hittills berott på att det har varit så mycket med skolan att jag helt enkelt inte hunnit med. Det var ganska mycket jag inte hann göra längre på grund av skolan, men det var helt okej eftersom jag verkligen ville plugga och det ändå var det roligaste jag visste, typ. Att börja plugga genusvetenskap var typ mitt bästa beslut, tyckte jag.

I söndags kom jag fram till att jag verkligen inte skulle kunna fortsätta plugga längre. Jag var inte klar med hemtentan och den nya delkursen skulle börja på måndag, och dålig med stress som jag är blev det bara för mycket. Det har egentligen varit alldeles för mycket ända sedan första veckan, men jag fortsatte liksom bara. Jag visste ju att det skulle bli mycket så jag försökte hitta olika strategier för att klara det ändå, och det säger väl nåt att det inte gick i alla fall. Jag visste redan att jag inte skulle kunna jobba heltid, men finns det nån som har asperger som kan jobba med något över huvudtaget? Eller som kan jobba med det jag vill jobba med?

I de Facebookgrupper jag är med i verkar de flesta gå på aktivitetsersättning och vara med sina husdjur/gå i skogen på dagarna. Och helt ärligt tänker jag att det är lika bra att jag också söker det, det funkar ju inte att bli helt utbränd efter bara 1 veckas skola.

Genusvetenskap och feminism är fortfarande det absolut det roligaste och viktigaste, men att köpa ett 3000-bitarspussel att sitta med istället är risken för besvikelse inte lika stor i alla fall.

Följer ni mina sociala medier kan ni se när/om jag postar något vettigt här igen, och om den där Youtubekanalen jag tänkte sätta upp blir av. Men just nu känns det bara som om det inte finns något jag skulle kunna klara av att göra. Tack för alla fina meddelanden jag fått av er!