Anekdoter från Prag

Som ni kanske kommer ihåg var jag i Prag i början av mars och skrev ett par inlägg om det. De handlade om feminism, saker jag lade märke till, och framför allt männen där. Men gick igenom mina mobilanteckningar nu och såg att jag skrivit ner lite fler grejer som hände som kanske inte har med feminism att göra men som är lite roliga anekdoter från resan.

När vi i sällskapet hade drivit runt i staden ett bra tag kände vi mycket för att äta en god middag, och vi hittade en restaurang nära både vårt hotell och torget. Jag beställde pannkakor (är alltid sugen på pannkakor med choklad) med bara vatten med citron till men tyckte det var konstigt att servitören frågade om igen om jag verkligen skulle ha vatten med citron i. ”Eh… yes.” Så när vi fick maten kom också dryckerna in, och jag fick ett glas med rykande hett vatten i (inte ens en kopp) och citronskivor bredvid. Jag som hade tänkt mig typ Loka Citron. Servitörerna stod en bit ifrån och gapskrattade och jag fick förklara att jag inte alls drack rykande hett vatten till maten med citronskivor bredvid.

20170303_1839532

Bild från precis innan vi skulle gå på kryssningsbåten. 

Så en dag hade de andra gått upp lite tidigare än mig för att åka nånstans, jag var helt slut och kände mest för en dag på hotellet. Vid 12 hade jag dock tröttnat och gick ut till centrum för att shoppa lite, leta efter skor och om jag hittade nån god parfym. Som ni alla vet är mitt lokalsinne nonexistent, det finns inget, det är zero, nada. Jag gick på en gata med affärer, som visade sig sluta tvärt, när jag skulle gå tillbaka märkte jag att jag hade kommit nån helt annanstans, så gick jag i alla fall vidare, uppför en annan gata, in i en affär, när jag gick ut råkade jag gå åt tillbakahållet så jag dök upp på den första gatan igen, och så vidare. Råkade gå förbi hotellet vid ett tillfälle; och allt detta trots att jag hade Google Maps framme. Så när jag ska gå in på en gata jag känner igen efter att ha varit där kanske 3 gånger går jag förbi en liten grupp med killar jag också tror jag sett förut, och hör en av dem säga halvhögt ”Oh, there’s the Google Maps lady again.” Först då fattade jag att det var obvious att jag hade GPS framme och att jag egentligen bara gått runt i cirklar. Så awkward att vara Google Maps-tjejen.

20170304_143154

Säga vad en vill om Prag, men fint är det! 

När jag gick runt på stan hade jag ett par supersnygga ormskinnsmönstrade stövletter på mig, men tyvärr var klacken alldeles för hög för långa promenader. Så jag fick gå in på en galleria och köpa ett par ballerinaskor akut (hade inga platta skor med mig alls på resan), bytte till dem direkt och fortsatte promenaden hemåt. Så går jag i 10 minuter och får det värsta skoskavet på hälen!! Och när jag byter tillbaka så känns det som rena himmelriket att gå i ett par väl ingångna högklackade skor istället för de nya platta. Höjden av ironi, speciellt som jag hade tillbringat över en timme med att hitta en bra skoaffär med snygga ballerinas.

Attentatet i Stockholm- min upplevelse

Det har nog inte undgått någon att det i fredags skedde ett terrorattentat i Stockholm, mitt på ljusa dagen, på Stockholms mest befolkade gata. Mycket har redan skrivits om detta, om offren, om det politiska läget, om orsaker och sätt att förhindra liknande. Det är så många texter jag tycker är helt geniala att jag inte känner att jag behöver tillägga något extra till dem. Därför ska jag bara skriva om min upplevelse och min subjektiva analys här;

Jag var på väg hem från Odenplan och skulle byta tunnelbanelinje i Gamla Stan och var ganska trött efter att ha varit ute en vända, varit hemma, och nu åkt ut igen. Vagnen var fullpackad med folk när högtalarrösten plötsligt sa att tåget skulle åka förbi T-centralen på polisens begäran, att polisen sagt att vagnen inte skulle stanna där utan istället åka direkt förbi till Gamla Stan. Folk tittade upp men såg mest förbryllade ut; jag tänkte också att det bara var några slags förseningar i trafiken och att föraren bara försökte hålla kvar schemat så det inte skulle bli några krockar. De i min vagn gick av i Gamla Stan medan många i andra vagnar satt kvar och hoppades kanske på att de skulle börja åka snart igen.

Nu hade folk börjat ringa i sina mobiler och se oroliga ut, och det blev mer och mer klart att det var något som hänt. Själv gick jag in på Aftonbladet och såg på den allra första rubriken, att det varit ett attentat i centrala Stockholm som verkade vara gjort av terrorister. Det började mer och mer kännas otryggt att stå mitt på stationen bland en hel folkmassa. Det gick verkligen långsamt att förstå att det hade varit ett terrorattentat, att människor hade dött, att tunnelbanorna hade stannat och att jag skulle få hitta andra sätt att ta mig hem. Folk hade börjat troppa ut från stationen och ut på gatan, och jag tänkte att shit nu får jag ju gå hela vägen hem. Tog fram Google Maps (kan tacka min lyckliga stjärna för att jag hade både internet och ett extrabatteri) och började gå, men tog fel väg och fick gå tillbaka in i tunnelbanan som nu var proppfull med folk för att ta en annan utgång. Fyfan vad jag var nervös när jag gick in i folkmassan (som alla var påväg åt andra hållet).

DSC_03662

Hade min sambo i telefonen också, och på väg mot Hornsgatan hörde jag brottstycken av andras samtal, med varandra och i mobiler: ”…det har varit en terrorattack…” ”…kan inte komma hem…”. Barn grät medan föräldrar undrade hur de skulle få hem sig själva och sina barn i säkerhet. Försökte länge få tag i en buss (med hjälp av de på andra sidan luren) men bilköerna var långa och efter att ha väntat vid en busstation ett tag tänkte jag fortsätta försöka beställa en taxi. Vid busstationen berättades det om skottlossningen vid Fridhemsplan (vilket senare visade sig vara ett rykte) tillsammans med fler detaljer om dådet. Det var så mycket folk på gatorna att det kändes otryggt att gå där. Taxis fanns inte att få tag på heller, och det slutade med att jag gick hela vägen från Gamla Stan till Västertorps McDonald’s vilket tog ungefär 2 timmar.

Jag hade tur som tillslut fick tag i en taxi efter det, vilket sparade mig 40 minuters promenad till i kvällskylan. Av chauffören fick jag reda på fler detaljer.

Jag filade redan då på ett inlägg, som jag från början hade tänkt skulle handla om hur vi aldrig borde visa rädsla inför terrorattacker, eftersom vi då går rakt i armarna på vad de vill. Terrorattacker ska inte döda så många som möjligt, utan mer sprida rädsla bland folket. Det har jag inte behövt skriva, eftersom det är tydligt att människor redan gjort den analysen och går tillbaka till Drottninggatan och Sergels Torg för att sörja de döda och visa solidaritet med varandra och stötta. Istället tycker jag det är ganska obehagligt hur attacken nästan välkomnas av högerextremister och de som länge velat stoppa invandringen till Sverige, och de som tjänar på att svartmåla ickesvenskar.

Överallt skriver nu människor om hur detta aldrig skulle ha hänt ifall Sverige inte hade låtit människor från krigsdrabbade länder komma hit och att vi för att förhindra liknande attacker genast måste med våld förvisa flyktingar från Sverige och hindra alla från att komma hit. Det är enligt mig ren bullshit och dessutom respektlöst mot offren och offrens anhöriga att använda orsaken till deras död som ett slagträ för att pusha sin egen rädslopolitik på folket.

Själv har jag suttit och läst och läst om detta, även skrivit om dådet och efterdyningarna på min Instagram. Fick en rejäl förkylning efter att ha behövt vara ute så länge utan ordentliga ytterkläder och träningsvärk i benen men är så glad att jag inte befann mig på helt fel plats vid fel tillfälle just den dagen. Och trots att jag bor i den osäkraste staden i hela Sverige är jag som många andra så jävla glad också över att jag bor här, en stad som visar medmänsklighet snarare än rädsla.

 

Här är några skärmdumpar från sms:en jag skickade vid händelsen.

Screenshot_20170410-194718

 

Har aldrig skrivit med så många vänner på samma gång som jag gjorde då. Jag är glad att alla jag känner klarade sig, men sorgsen att alla inte får känna den lättnaden.

Bloggat i en månad!

Nu har jag haft den här hemsidan i en månad och två dagar! Och har ni sett att jag startat en Instagram som är bara till bloggen? Den heter regina.zaitzova. Innan jag ens började lägga upp någonting här så skrev jag en lista på saker jag skulle kunna skriva om ifall jag fick ”bloggtorka” men det var lite onödigt för nu har jag en massa nya idéer PLUS de där jag skrev upp. Och eftersom jag bestämt mig att bara lägga upp varannan dag (inläggen är ju lite långa så varje dag blir kanske lite mycket) så har jag inlägg fram till slutet på april ifall jag inte kommer på EN ENDA ny sak. Det är helt enkelt lite för kul att skriva.

Det enda som är svårt är att veta på vilken nivå bloggen ska vara, ska den vara ”enkel” för dem som inte alls vet något om feminism eller ska jag använda ord som bara de som är lite mer inne i feminismen har hört? Eftersom jag ska använda bloggen sen om nåt år när jag ska starta mitt företag inom feminism kanske jag ska växla lite mellan dem..

DSC_03432

Och att ni läser är fan jättekul!! Jag har bloggat förut (när jag var typ 16 lol) men har annars ingen idé om hur många läsare en ”borde” ha efter en månad. När jag skrev inlägget om Bloggbevakning var ni nästan uppe i 300 men wtf jag vill ha engagerade läsare inte folk som bara är intresserade av drama. Men det är ändå kul att ha den här plattformen ifall jag känner att det finns nåt jag måste säga, det är ganska enkelt att sen länka texten. Men jag hoppas ni fortsätter läsa här! Kommer försöka ha med lite fler korta inlägg så det inte blir en bok varje gång.

Imorgon kommer det upp ett inlägg om barn och könsstereotypighet (…?), det var ett samtal på en scen och jag lär mig SÅ mycket varje gång jag går på ett event så skriver om det! Just barn är ju så himla svårt för mig att skriva om eftersom jag själv inte har (eller ens tror jag kommer ha) barn. Därför försöker jag lyssna så mycket jag kan på föräldrars tankar så jag kan typ suga upp dem. Det tog fett lång tid att skriva så hope you like it.

Leva med asperger

De flesta av er kanske vet att jag i oktober förra året fick diagnoserna asperger och ADD. Det har hänt mycket sen dess, men det som från början var mer problemlösning för mig- testa ADHD-medicin, bli bättre på att planera, få en bra dygnsrytm osv, blir nu när mycket är löst istället till bara funderingar.

*Jag kommer skriva mest om aspergern, eftersom det är den jag tror påverkar mig mest*

Jag har inte alltid varit den normalaste tjejen i rummet (vilket både vänner och fiender sagt så jag litar på det) och visst att jag själv märkt att jag fungerat lite annorlunda ibland (speciellt när jag skulle bli mer självständig..) men fram tills jag fick den definitiva diagnosen har jag alltid tänkt att det går att träna bort mitt dåliga lokalsinne till exempel, eller min tendens att bara kasta allt och ge upp om någonting blir det minsta fel. Från det att jag fick idén att börja skriva till det att jag nu lägger upp inlägg varannan dag tog det till exempel låång tid och oräkneliga gånger när jag tänkte att FUCK detta blir för krångligt så FUCK att jobba med genusvetenskap i framtiden och FUCK jag vill men jag kan inte.

20170129_204739

Bild från när vi var i Norge och såg Lars Winnerbäck

Det är egentligen först nu det börjar sjunka in på riktigt- alla mina egenheter, problem (och ja, styrkor) är permanenta. Jag kan aldrig lära mig jobba fulltid oavsett hur mycket jag skulle försöka. Jag kan inte bli bra på att laga mat och göra hushållssysslor oavsett, och jag kan inte träna mig till att bli mer social än vad jag är. Jag kan inte bli vegan i framtiden eftersom jag inte kan lära mig gilla grönsakers (och mycket annan bra veganmats) konsistens och smak. Jag kanske inte kan bli psykolog och ha en egen mottagning och bo i Vasastan och ha en egen walk-in-closet full med heels från hela världen. Det blir liksom svårt att uppnå om det hela tiden kostar extra mycket energi att jobba.

Det känns ofta som att ha asperger är som att hela tiden vara på gränsen något kan gå jättebra och jag ska på ett SUPERKUL möte för att sen komma hem och göra en skoluppgift som är rolig men sen råkar jag gå fel väg, missar bussen och kommer på hur kallt det är ute så går hem och missar mötet, orkar inte göra skoluppgiften och helt plötsligt är världens bästa dag förvandlad till världens sämsta. Oavsett hur bra det är måste jag alltid ha i bakhuvudet hur jag ska göra om allt går snett, för det kommer inte naturligt. Vilket leder till att jag aldrig bara kan ha kul, utan ska jag träffa en kompis behöver jag vila en hel dag innan och även planera noggrant hur jag ska ta mig dit, hur lång tid det tar, planera in hur och när jag ska äta.

20170316_1716082

Bild från precis utanför lägenheten.

Sen behöver jag också hela tiden tänka- hur ska jag ta mig hem? Kommer jag frysa (är jättekänslig för köld)? Kommer det vara högljutt? Kommer jag ha tid imorgon för att vila upp mig? Har jag redan planerat allt inför imorgon? Kommer jag behöva gå långt? Behöver jag spara energi för att fortsätta vara social och trevlig mot min sambo när jag kommer hem? Hur länge kan jag vara ute som max för att inte krascha sen? Efter diagnosen har jag förstås blivit mycket bättre med att lyssna på mig själv och kunna bromsa i tid, förr trodde jag att jag bara skulle kunna köra på som ”alla andra” och istället sen sova i 2 dagar i sträck och missa viktiga saker i skolan t.ex.

Det tråkiga i och med diagnosen var att jag fick reda på att detta var permanent, som sagt. Det kommer aldrig att bli annorlunda. Jag kommer bara att bli bättre på att anpassa mig, men jag måste fortfarande ha alla dessa saker i huvudet och hela tiden vara på gränsen till att ha en dålig dag och krascha.

Det roliga med att få diagnosen, var dock att jag inte längre behöver hålla på och låtsas att jag är ”normal” längre. Vilket betyder att ju mindre energi jag lägger på det, ju mer kan jag lägga på saker jag vill lägga energi på! Jag kan tillåta mig att bli helt uppslukad av mitt intresse (som är… dundundun GENUSVETENSKAP) utan att tycka det är jobbigt och att jag ”borde” ha andra intressen också (alltså det har jag, men inte alls lika viktiga). Jag kan bara förklara för folk att jag tycker feminism är det viktigaste och mest intressanta i hela världen, istället för att behöva låtsas att jag tycker det är Ganska Viktigt™.

20170316_175225

Bild från när vi var i Heron City här i Stockholm och  fotade.

Saker jag gör på fritiden är: läser diskussioner om feminism, läser artiklar om feminism, diskuterar om feminism, skriver om feminism här på bloggen, pratar om feminism med typ alla jag känner (som jag tror är lite trötta på det men vad ska man göra), följer instagramkonton som skriver om feminism, läser böcker och analyserar dem ur ett genusvetenskapligt perspektiv, läser feministiska böcker. Och så vidare. Det finns liksom ingenting roligare, och nu när jag väl fått reda på varför jag är så himla insnöad på detta finns det inget hinder för mig att bara svepas med. Det var som en förklaring och ett legitimerande av hur min hjärna fungerade, kan en säga.

Jag skäms aldrig längre för saker jag inte klarar av utan blir istället arg på folk som inte förstår mina behov. Och det, ska jag säga, är en mycket bättre känsla!

 

PS. Läs gärna Paula Tillis blogg. Hon uppdaterar inte jätteofta men skriver SÅ mycket bra saker om att ha asperger.

Män på tunnelbanan

Detta hände alltså i måndags; på väg till T-Centralen för att träffa några kompisar kliver 2 gubbar på med ölburkar i händerna och en av dem spelar skränig musik från högtalaren på mobilen. Ingen av dem reagerar tyvärr när jag ger dem ”blicken” (ni vet vilken jag menar, haha) så jag måste säga till. Och han säger emot?? Som att han behöver störa oss med sin musik (det var Daddy Cool, by the way) eftersom hans hörlurar är sönder. Hans vän bredvid vill inte heller säga till sin kompis att sänka volymen. Det är PRECIS som i inlägget igår! Män som -igen- inte riktigt tänker på att de inte är hemma och att det finns andra människor runt dem. Jag skrev lite om detta i förra inlägget, men jag kan hitta 4 anledningar till att de beter sig på det här viset:

  1. De får inte lära sig att identifiera sig med några andra än sig själva.

Det är inte svårt att se sig om och se, att i i princip all kultur vi konsumerar är det män och pojkar som är huvudpersoner. Filmer, böcker, Tvprogram och barnprogram, tidningsartiklar, nyheter, osv ända från det att barnen är små utgår från mäns perspektiv. Det leder till att både män och kvinnor lär sig att identifiera sig med män, men bara kvinnor kan relatera till kvinnor. Därför är det viktigt med att barn tidigt exponeras för bra representation av tjejer i sin media, och att vuxna män fortsätter med det.

  1. De lärt sig av andra män att det är OK.

Eftersom pojkar inte identifierar sig med kvinnorna i sin omgivning efter en viss ålder utan männen, och eftersom män beter sig på ett visst sätt, lär sig alltså pojkar att göra precis som dem. Och inte bara män de känner, utan även när de ser på sport på TV, när de ser på filmer (actionfilmer till exempel *ryser*) och i princip vad de än ser, där män är med. Därför anser jag att det är mäns ansvar att själva bete sig på ett sätt som sätter ett bra exempel för yngre pojkar.

  1. De känner inte att andra människor är viktiga.

Detta har med punkt 1 att göra; om de själva är huvudpersonen i alla sammanhang blir ju människor runt dem inte viktiga på något annat sätt än att de ska vara åskådare och allra helst beundrare. Men oftast bara icke-existerande. Detta går enligt mig bara att lösa genom en tanke-switch i huvudet: träna på att tänka på hur andra människor uppfattar dig som man och person! Jag skriver specifikt män eftersom tjejer får tänka på detta hela tiden istället.

  1. De ser det offentliga rummet som sin egen arena.

När jag sa att den ölluktande gubben minsann får stänga av musiken, var det som att han först blev förvånad över att jag ens reagerade på honom istället för att bara tyst byta plats. Jag tänker att det beror på att han inte ens hade tänkt på att ett offentligt rum som en tunnelbanevagn inte bara är till för honom, han hade förmodligen inte var med om att bli tillsagd tidigare. I just det här fallet var det enkelt att själv ta tillbaka platsen genom att dels inte acceptera hans beteende, och dels genom att sätta sig bredvid honom istället för att ge honom plats. I andra fall, t.ex. som i mitt förra inlägg om skrikande män i grupp, är det svårare att själv ta tillbaka det offentliga rummet, där är det bara de själva som kan förändra sig.

 

Testa detta: Varje gång du konsumerar någon slags kultur, ta en titt på vem som är regissören/författaren och vem som är huvudpersonen. Är det en man eller en kvinna? Gör en notering, lägg märke till vems historia det är som berättas. Det är verkligen allra mest männens. Testa också att, som tjej, inte lämna plats åt män i det offentliga rummet som att det vore en självklarhet utan se till att de märker att det här är din plats också även om det kan vara fett läskigt i början. Men det skiter jag i 🙂

Snapchat-1512020330

Männen på Hooters

Sista dagen i Prag, i lördags, skulle vi äta middag på en beryktad amerikansk restaurang vid 10 på kvällen. Jag var ganska slut efter att ha gått runt och shoppat hela dagen, försökte vila på hotellet innan men med min hyperaktiva hjärna kunde jag bara preciis stänga ögonen innan alla andra kom tillbaka. Det kanske var därför jag reagerade så starkt senare den kvällen.

Reklamen för restaurangen var förstås sexistisk då det är Hooters varumärke; allt från skyltfönster till menyer hade en bild på en ung, lättklädd tjej vilket jag kanske borde ha tagit som en varningssignal om miljön inne på restaurangen. Vi kom in, gick ner en våning till restaurangen och vilket jävla kaos!! Det var som att kliva rätt in i en fotbollsmatch på McDonald’s; temperaturen låg säkert på typ 30 grader, överallt satt män i grupper om 10 med sina ölglas. I början var volymen bara hög, men när den steg och servitörerna misslyckades med att få tyst på det mest högljudda bordet (han var ovillig att göra det från första början då de ”were having a party”) fick vi till slut skrika för att kunna göra våra beställningar och göra oss hörda.

Ljudet av män som dunkade nävarna och ölen i bordet, skrek ramsor, skrek till varandra och skrattade var helt absurt högt, speciellt i en källarrestaurang med ekande väggar.

Jag är så ljudkänslig att jag fick ta med mig maten i en takeaway-låda tillbaka till hotellet, det går nästan inte att beskriva hur omöjligt det var att befinna sig i lokalen.

Alla gånger en varit med om detta. Män i stora grupper (mindre också, för den delen.) som eggar upp varandra att skrika högre, skrika hora och fitta och high-fivea varandra åt sina skämt om vad de vill göra med kvinnorna de attraheras av. Den totala respektlösheten för de runtomkring kan verkligen bara uppnås när män går samman. Gå bara till närmaste sportbar, match, klubb, ”restaurang”, till och med skola så får du se! Hur kommer det sig att pojkar i skolor har helt fria tyglar på t.ex. en fotbollsplan bakom skolgården att bete sig hur de vill? Hur kommer det sig att män inte känner att de behöver ta ansvar för hur de beter sig i offentliga rum?

Jag tänker att det här, att ta sig rätten att skrika och dunka där andra människor befinner sig, är en uppvisning i makt. Det finns ingen som kan säga till dem att de behöver vara tysta, för vem skulle våga göra det? Vem skulle ens kunna göra sig hörd över skränet? Därför finns det så få strategier en kan använda i situationer som denna, om en själv inte är med i den där gruppen. Därför behöver pojkar inte alls uppfostras till att ”sköta sig själva” utan istället till att själva välja att ta ansvar för hur de beter sig i offentliga rum. Detta har helt enkelt pågått för länge, hela världen kan inte bara vara en mannens arena.

Hooters bilder, förresten (som vanligt tror jag att vilka bilder som förmedlas, är viktigt för hur miljön blir):

20170304_224045

 

 

Män på klubb Roxy

Jag var i Prag över helgen, vilket är varför jag inte skrivit något. Resan var förstås superrolig och händelserik, och speciellt klubben vi gick till i lördags var verkligen bra. Vi kom inte hem från Roxy förrän strax innan 5 på morgonen. Men förutom att bara ha kul, noterade jag också en del saker jag tänkte ta upp här. Jag skrev upp de incidenter med män jag och de jag var där med lade märke till, och det blev en del när vi lade ihop dem. Så jag skrev ihop en lista:

* En man tvångskramade mig och skrek i mitt öra så det gjorde ont.

Detta var det absolut, allra första som hände när jag precis lämnat in i garderoben och hade ställt mig att vänta på de andra. Han kom upp bakom mig och tog tag i min arm, och jag som trodde att det var min kompis hoppade och skrek till skämtsamt. Han skrattade, medan jag sa ”oh my god.” Så kastade han sig över mig, ”kramade” hårt och skrek i mitt öra det VÄRSTA han kunde; OH MY GOOOOOOOOD. Fyfan vad jag blev chockad, äcklad, knuffade bort honom medan han oberört gick vidare till sina kompisar. Det var då jag bestämde mig för att börja skriva upp.

* Tre killar tafsade på en av mina kompisar.

Detta var också i början, vi skulle beställa vår första dricka och stod och väntade vid baren när en grupp gick förbi och gjorde det. Jag lade inte märke till det utan fick reda på det efteråt när hon sa det vilket visar hur fort och ”diskret” de gör det.

* Två män är aspackade och dräller runt, knuffas, spiller öl och skriker.

Jag satt vid trappan utanför toan medan jag väntade på mina vänner, plötsligt dräller det två män rakt emot mig och spiller is och öl överallt så jag får skydda mig med armen så de inte ramlar över mig och knuffar bort dem. De ramlar runt över människor och skriker, vilket för mig är väldigt hotfullt beteende.

* Män kommer fram och ska prata med oss hela tiden.

De vägrar försvinna trots att vi inte visar något intresse, de ”ser” inte att de kommer in i vår bubbla och stör. Jag höll inte räkning på hur många det var som surrade runt som klibbiga flugor, för det var inte två eller tre utan många. Vi får alltså flytta på oss flera gånger för att slippa dem.

* En man tafsade på en annan av mina kompisar, och sprang.

Detta hände på dansgolvet och jag fick inte reda på det förrän dagen efter. Igen, det går mycket fort och mycket diskret.

* Män tar allmänt mycket plats.

Så mycket att om vi råkade stå bredvid en eller bakom någon som dansade, vevade de med armarna, hoppade, hade allmänt inte mycket tanke på dem runtomkring. Vilket ledde till att vi igen fick flytta på oss för att slippa stå nära dem.

* Män går in i en hela tiden.

De är ju mycket större och tyngre än jag, och därför när de går in i en blir det jättejobbigt när det händer så ofta. Män som går rakt emot en utan att sakta ner och försöker gå ”igenom” en, som går förbi så nära att de går in i min arm, som får mig att flytta på mig om och om igen. Och det var EN som bad om ursäkt. Detta var nästan det mest störande, för det hände hela tiden.



 

Det här tycker jag ni borde testa! Notera alla gånger en eller flera män under en kväll/dag har fått dig att känna dig obekväm eller obehaglig. Det är att synliggöra och ta upp i ljuset sånt som oftast inte pratas om utan bara sker.

Sedan var det i början av kvällen mest bara män på klubben, vilket gjorde att en som tjej blev uttittad och kände sig obekväm. Detta fick jag dock höra av mina kompisar senare (la inte märke till det själv). Det är ett under att det finns så många sätt de kan göra en obekväm på! Och detta är alltså allt det som hände oss 3, under en enda kväll. Jag vill inte veta hur mycket det skulle bli om en räknade ihop allt som hände alla tjejer under den kvällen. En kan förstås ha sina egna teorier om varför saker och ting händer på detta sätt, men eftersom att jag på goda grunder hatar män antar jag förstås att det är de som helt enkelt struntar i om de orsakar oss tjejer obehag eller inte och istället gör lite vad de känner för.

Dessutom är tafsande en sorts objektifiering, och objektifiering av kvinnokroppen syns överallt i hela, ja HELA, staden. Nakna eller lättklädda kvinnokroppar gjorde reklam för tatueringsstudios, spaanläggningar, solarier, klubbar, strippklubbar och till och med restauranger (kommer i ett annat inlägg). Jag har fotat några exempel, men dessa planscher förekom precis överallt. Jag säger inte att det är reklamens fel, men jag tycker det är intressant att göra kopplingen.

20170304_13545220170304_13570620170304_135502