Bloggat i en månad!

Nu har jag haft den här hemsidan i en månad och två dagar! Och har ni sett att jag startat en Instagram som är bara till bloggen? Den heter regina.zaitzova. Innan jag ens började lägga upp någonting här så skrev jag en lista på saker jag skulle kunna skriva om ifall jag fick ”bloggtorka” men det var lite onödigt för nu har jag en massa nya idéer PLUS de där jag skrev upp. Och eftersom jag bestämt mig att bara lägga upp varannan dag (inläggen är ju lite långa så varje dag blir kanske lite mycket) så har jag inlägg fram till slutet på april ifall jag inte kommer på EN ENDA ny sak. Det är helt enkelt lite för kul att skriva.

Det enda som är svårt är att veta på vilken nivå bloggen ska vara, ska den vara ”enkel” för dem som inte alls vet något om feminism eller ska jag använda ord som bara de som är lite mer inne i feminismen har hört? Eftersom jag ska använda bloggen sen om nåt år när jag ska starta mitt företag inom feminism kanske jag ska växla lite mellan dem..

DSC_03432

Och att ni läser är fan jättekul!! Jag har bloggat förut (när jag var typ 16 lol) men har annars ingen idé om hur många läsare en ”borde” ha efter en månad. När jag skrev inlägget om Bloggbevakning var ni nästan uppe i 300 men wtf jag vill ha engagerade läsare inte folk som bara är intresserade av drama. Men det är ändå kul att ha den här plattformen ifall jag känner att det finns nåt jag måste säga, det är ganska enkelt att sen länka texten. Men jag hoppas ni fortsätter läsa här! Kommer försöka ha med lite fler korta inlägg så det inte blir en bok varje gång.

Imorgon kommer det upp ett inlägg om barn och könsstereotypighet (…?), det var ett samtal på en scen och jag lär mig SÅ mycket varje gång jag går på ett event så skriver om det! Just barn är ju så himla svårt för mig att skriva om eftersom jag själv inte har (eller ens tror jag kommer ha) barn. Därför försöker jag lyssna så mycket jag kan på föräldrars tankar så jag kan typ suga upp dem. Det tog fett lång tid att skriva så hope you like it.

Leva med asperger

De flesta av er kanske vet att jag i oktober förra året fick diagnoserna asperger och ADD. Det har hänt mycket sen dess, men det som från början var mer problemlösning för mig- testa ADHD-medicin, bli bättre på att planera, få en bra dygnsrytm osv, blir nu när mycket är löst istället till bara funderingar.

*Jag kommer skriva mest om aspergern, eftersom det är den jag tror påverkar mig mest*

Jag har inte alltid varit den normalaste tjejen i rummet (vilket både vänner och fiender sagt så jag litar på det) och visst att jag själv märkt att jag fungerat lite annorlunda ibland (speciellt när jag skulle bli mer självständig..) men fram tills jag fick den definitiva diagnosen har jag alltid tänkt att det går att träna bort mitt dåliga lokalsinne till exempel, eller min tendens att bara kasta allt och ge upp om någonting blir det minsta fel. Från det att jag fick idén att börja skriva till det att jag nu lägger upp inlägg varannan dag tog det till exempel låång tid och oräkneliga gånger när jag tänkte att FUCK detta blir för krångligt så FUCK att jobba med genusvetenskap i framtiden och FUCK jag vill men jag kan inte.

20170129_204739

Bild från när vi var i Norge och såg Lars Winnerbäck

Det är egentligen först nu det börjar sjunka in på riktigt- alla mina egenheter, problem (och ja, styrkor) är permanenta. Jag kan aldrig lära mig jobba fulltid oavsett hur mycket jag skulle försöka. Jag kan inte bli bra på att laga mat och göra hushållssysslor oavsett, och jag kan inte träna mig till att bli mer social än vad jag är. Jag kan inte bli vegan i framtiden eftersom jag inte kan lära mig gilla grönsakers (och mycket annan bra veganmats) konsistens och smak. Jag kanske inte kan bli psykolog och ha en egen mottagning och bo i Vasastan och ha en egen walk-in-closet full med heels från hela världen. Det blir liksom svårt att uppnå om det hela tiden kostar extra mycket energi att jobba.

Det känns ofta som att ha asperger är som att hela tiden vara på gränsen något kan gå jättebra och jag ska på ett SUPERKUL möte för att sen komma hem och göra en skoluppgift som är rolig men sen råkar jag gå fel väg, missar bussen och kommer på hur kallt det är ute så går hem och missar mötet, orkar inte göra skoluppgiften och helt plötsligt är världens bästa dag förvandlad till världens sämsta. Oavsett hur bra det är måste jag alltid ha i bakhuvudet hur jag ska göra om allt går snett, för det kommer inte naturligt. Vilket leder till att jag aldrig bara kan ha kul, utan ska jag träffa en kompis behöver jag vila en hel dag innan och även planera noggrant hur jag ska ta mig dit, hur lång tid det tar, planera in hur och när jag ska äta.

20170316_1716082

Bild från precis utanför lägenheten.

Sen behöver jag också hela tiden tänka- hur ska jag ta mig hem? Kommer jag frysa (är jättekänslig för köld)? Kommer det vara högljutt? Kommer jag ha tid imorgon för att vila upp mig? Har jag redan planerat allt inför imorgon? Kommer jag behöva gå långt? Behöver jag spara energi för att fortsätta vara social och trevlig mot min sambo när jag kommer hem? Hur länge kan jag vara ute som max för att inte krascha sen? Efter diagnosen har jag förstås blivit mycket bättre med att lyssna på mig själv och kunna bromsa i tid, förr trodde jag att jag bara skulle kunna köra på som ”alla andra” och istället sen sova i 2 dagar i sträck och missa viktiga saker i skolan t.ex.

Det tråkiga i och med diagnosen var att jag fick reda på att detta var permanent, som sagt. Det kommer aldrig att bli annorlunda. Jag kommer bara att bli bättre på att anpassa mig, men jag måste fortfarande ha alla dessa saker i huvudet och hela tiden vara på gränsen till att ha en dålig dag och krascha.

Det roliga med att få diagnosen, var dock att jag inte längre behöver hålla på och låtsas att jag är ”normal” längre. Vilket betyder att ju mindre energi jag lägger på det, ju mer kan jag lägga på saker jag vill lägga energi på! Jag kan tillåta mig att bli helt uppslukad av mitt intresse (som är… dundundun GENUSVETENSKAP) utan att tycka det är jobbigt och att jag ”borde” ha andra intressen också (alltså det har jag, men inte alls lika viktiga). Jag kan bara förklara för folk att jag tycker feminism är det viktigaste och mest intressanta i hela världen, istället för att behöva låtsas att jag tycker det är Ganska Viktigt™.

20170316_175225

Bild från när vi var i Heron City här i Stockholm och  fotade.

Saker jag gör på fritiden är: läser diskussioner om feminism, läser artiklar om feminism, diskuterar om feminism, skriver om feminism här på bloggen, pratar om feminism med typ alla jag känner (som jag tror är lite trötta på det men vad ska man göra), följer instagramkonton som skriver om feminism, läser böcker och analyserar dem ur ett genusvetenskapligt perspektiv, läser feministiska böcker. Och så vidare. Det finns liksom ingenting roligare, och nu när jag väl fått reda på varför jag är så himla insnöad på detta finns det inget hinder för mig att bara svepas med. Det var som en förklaring och ett legitimerande av hur min hjärna fungerade, kan en säga.

Jag skäms aldrig längre för saker jag inte klarar av utan blir istället arg på folk som inte förstår mina behov. Och det, ska jag säga, är en mycket bättre känsla!

 

PS. Läs gärna Paula Tillis blogg. Hon uppdaterar inte jätteofta men skriver SÅ mycket bra saker om att ha asperger.

Män på tunnelbanan

Detta hände alltså i måndags; på väg till T-Centralen för att träffa några kompisar kliver 2 gubbar på med ölburkar i händerna och en av dem spelar skränig musik från högtalaren på mobilen. Ingen av dem reagerar tyvärr när jag ger dem ”blicken” (ni vet vilken jag menar, haha) så jag måste säga till. Och han säger emot?? Som att han behöver störa oss med sin musik (det var Daddy Cool, by the way) eftersom hans hörlurar är sönder. Hans vän bredvid vill inte heller säga till sin kompis att sänka volymen. Det är PRECIS som i inlägget igår! Män som -igen- inte riktigt tänker på att de inte är hemma och att det finns andra människor runt dem. Jag skrev lite om detta i förra inlägget, men jag kan hitta 4 anledningar till att de beter sig på det här viset:

  1. De får inte lära sig att identifiera sig med några andra än sig själva.

Det är inte svårt att se sig om och se, att i i princip all kultur vi konsumerar är det män och pojkar som är huvudpersoner. Filmer, böcker, Tvprogram och barnprogram, tidningsartiklar, nyheter, osv ända från det att barnen är små utgår från mäns perspektiv. Det leder till att både män och kvinnor lär sig att identifiera sig med män, men bara kvinnor kan relatera till kvinnor. Därför är det viktigt med att barn tidigt exponeras för bra representation av tjejer i sin media, och att vuxna män fortsätter med det.

  1. De lärt sig av andra män att det är OK.

Eftersom pojkar inte identifierar sig med kvinnorna i sin omgivning efter en viss ålder utan männen, och eftersom män beter sig på ett visst sätt, lär sig alltså pojkar att göra precis som dem. Och inte bara män de känner, utan även när de ser på sport på TV, när de ser på filmer (actionfilmer till exempel *ryser*) och i princip vad de än ser, där män är med. Därför anser jag att det är mäns ansvar att själva bete sig på ett sätt som sätter ett bra exempel för yngre pojkar.

  1. De känner inte att andra människor är viktiga.

Detta har med punkt 1 att göra; om de själva är huvudpersonen i alla sammanhang blir ju människor runt dem inte viktiga på något annat sätt än att de ska vara åskådare och allra helst beundrare. Men oftast bara icke-existerande. Detta går enligt mig bara att lösa genom en tanke-switch i huvudet: träna på att tänka på hur andra människor uppfattar dig som man och person! Jag skriver specifikt män eftersom tjejer får tänka på detta hela tiden istället.

  1. De ser det offentliga rummet som sin egen arena.

När jag sa att den ölluktande gubben minsann får stänga av musiken, var det som att han först blev förvånad över att jag ens reagerade på honom istället för att bara tyst byta plats. Jag tänker att det beror på att han inte ens hade tänkt på att ett offentligt rum som en tunnelbanevagn inte bara är till för honom, han hade förmodligen inte var med om att bli tillsagd tidigare. I just det här fallet var det enkelt att själv ta tillbaka platsen genom att dels inte acceptera hans beteende, och dels genom att sätta sig bredvid honom istället för att ge honom plats. I andra fall, t.ex. som i mitt förra inlägg om skrikande män i grupp, är det svårare att själv ta tillbaka det offentliga rummet, där är det bara de själva som kan förändra sig.

 

Testa detta: Varje gång du konsumerar någon slags kultur, ta en titt på vem som är regissören/författaren och vem som är huvudpersonen. Är det en man eller en kvinna? Gör en notering, lägg märke till vems historia det är som berättas. Det är verkligen allra mest männens. Testa också att, som tjej, inte lämna plats åt män i det offentliga rummet som att det vore en självklarhet utan se till att de märker att det här är din plats också även om det kan vara fett läskigt i början. Men det skiter jag i 🙂

Snapchat-1512020330

Männen på Hooters

Sista dagen i Prag, i lördags, skulle vi äta middag på en beryktad amerikansk restaurang vid 10 på kvällen. Jag var ganska slut efter att ha gått runt och shoppat hela dagen, försökte vila på hotellet innan men med min hyperaktiva hjärna kunde jag bara preciis stänga ögonen innan alla andra kom tillbaka. Det kanske var därför jag reagerade så starkt senare den kvällen.

Reklamen för restaurangen var förstås sexistisk då det är Hooters varumärke; allt från skyltfönster till menyer hade en bild på en ung, lättklädd tjej vilket jag kanske borde ha tagit som en varningssignal om miljön inne på restaurangen. Vi kom in, gick ner en våning till restaurangen och vilket jävla kaos!! Det var som att kliva rätt in i en fotbollsmatch på McDonald’s; temperaturen låg säkert på typ 30 grader, överallt satt män i grupper om 10 med sina ölglas. I början var volymen bara hög, men när den steg och servitörerna misslyckades med att få tyst på det mest högljudda bordet (han var ovillig att göra det från första början då de ”were having a party”) fick vi till slut skrika för att kunna göra våra beställningar och göra oss hörda.

Ljudet av män som dunkade nävarna och ölen i bordet, skrek ramsor, skrek till varandra och skrattade var helt absurt högt, speciellt i en källarrestaurang med ekande väggar.

Jag är så ljudkänslig att jag fick ta med mig maten i en takeaway-låda tillbaka till hotellet, det går nästan inte att beskriva hur omöjligt det var att befinna sig i lokalen.

Alla gånger en varit med om detta. Män i stora grupper (mindre också, för den delen.) som eggar upp varandra att skrika högre, skrika hora och fitta och high-fivea varandra åt sina skämt om vad de vill göra med kvinnorna de attraheras av. Den totala respektlösheten för de runtomkring kan verkligen bara uppnås när män går samman. Gå bara till närmaste sportbar, match, klubb, ”restaurang”, till och med skola så får du se! Hur kommer det sig att pojkar i skolor har helt fria tyglar på t.ex. en fotbollsplan bakom skolgården att bete sig hur de vill? Hur kommer det sig att män inte känner att de behöver ta ansvar för hur de beter sig i offentliga rum?

Jag tänker att det här, att ta sig rätten att skrika och dunka där andra människor befinner sig, är en uppvisning i makt. Det finns ingen som kan säga till dem att de behöver vara tysta, för vem skulle våga göra det? Vem skulle ens kunna göra sig hörd över skränet? Därför finns det så få strategier en kan använda i situationer som denna, om en själv inte är med i den där gruppen. Därför behöver pojkar inte alls uppfostras till att ”sköta sig själva” utan istället till att själva välja att ta ansvar för hur de beter sig i offentliga rum. Detta har helt enkelt pågått för länge, hela världen kan inte bara vara en mannens arena.

Hooters bilder, förresten (som vanligt tror jag att vilka bilder som förmedlas, är viktigt för hur miljön blir):

20170304_224045

 

 

Män på klubb Roxy

Jag var i Prag över helgen, vilket är varför jag inte skrivit något. Resan var förstås superrolig och händelserik, och speciellt klubben vi gick till i lördags var verkligen bra. Vi kom inte hem från Roxy förrän strax innan 5 på morgonen. Men förutom att bara ha kul, noterade jag också en del saker jag tänkte ta upp här. Jag skrev upp de incidenter med män jag och de jag var där med lade märke till, och det blev en del när vi lade ihop dem. Så jag skrev ihop en lista:

* En man tvångskramade mig och skrek i mitt öra så det gjorde ont.

Detta var det absolut, allra första som hände när jag precis lämnat in i garderoben och hade ställt mig att vänta på de andra. Han kom upp bakom mig och tog tag i min arm, och jag som trodde att det var min kompis hoppade och skrek till skämtsamt. Han skrattade, medan jag sa ”oh my god.” Så kastade han sig över mig, ”kramade” hårt och skrek i mitt öra det VÄRSTA han kunde; OH MY GOOOOOOOOD. Fyfan vad jag blev chockad, äcklad, knuffade bort honom medan han oberört gick vidare till sina kompisar. Det var då jag bestämde mig för att börja skriva upp.

* Tre killar tafsade på en av mina kompisar.

Detta var också i början, vi skulle beställa vår första dricka och stod och väntade vid baren när en grupp gick förbi och gjorde det. Jag lade inte märke till det utan fick reda på det efteråt när hon sa det vilket visar hur fort och ”diskret” de gör det.

* Två män är aspackade och dräller runt, knuffas, spiller öl och skriker.

Jag satt vid trappan utanför toan medan jag väntade på mina vänner, plötsligt dräller det två män rakt emot mig och spiller is och öl överallt så jag får skydda mig med armen så de inte ramlar över mig och knuffar bort dem. De ramlar runt över människor och skriker, vilket för mig är väldigt hotfullt beteende.

* Män kommer fram och ska prata med oss hela tiden.

De vägrar försvinna trots att vi inte visar något intresse, de ”ser” inte att de kommer in i vår bubbla och stör. Jag höll inte räkning på hur många det var som surrade runt som klibbiga flugor, för det var inte två eller tre utan många. Vi får alltså flytta på oss flera gånger för att slippa dem.

* En man tafsade på en annan av mina kompisar, och sprang.

Detta hände på dansgolvet och jag fick inte reda på det förrän dagen efter. Igen, det går mycket fort och mycket diskret.

* Män tar allmänt mycket plats.

Så mycket att om vi råkade stå bredvid en eller bakom någon som dansade, vevade de med armarna, hoppade, hade allmänt inte mycket tanke på dem runtomkring. Vilket ledde till att vi igen fick flytta på oss för att slippa stå nära dem.

* Män går in i en hela tiden.

De är ju mycket större och tyngre än jag, och därför när de går in i en blir det jättejobbigt när det händer så ofta. Män som går rakt emot en utan att sakta ner och försöker gå ”igenom” en, som går förbi så nära att de går in i min arm, som får mig att flytta på mig om och om igen. Och det var EN som bad om ursäkt. Detta var nästan det mest störande, för det hände hela tiden.



 

Det här tycker jag ni borde testa! Notera alla gånger en eller flera män under en kväll/dag har fått dig att känna dig obekväm eller obehaglig. Det är att synliggöra och ta upp i ljuset sånt som oftast inte pratas om utan bara sker.

Sedan var det i början av kvällen mest bara män på klubben, vilket gjorde att en som tjej blev uttittad och kände sig obekväm. Detta fick jag dock höra av mina kompisar senare (la inte märke till det själv). Det är ett under att det finns så många sätt de kan göra en obekväm på! Och detta är alltså allt det som hände oss 3, under en enda kväll. Jag vill inte veta hur mycket det skulle bli om en räknade ihop allt som hände alla tjejer under den kvällen. En kan förstås ha sina egna teorier om varför saker och ting händer på detta sätt, men eftersom att jag på goda grunder hatar män antar jag förstås att det är de som helt enkelt struntar i om de orsakar oss tjejer obehag eller inte och istället gör lite vad de känner för.

Dessutom är tafsande en sorts objektifiering, och objektifiering av kvinnokroppen syns överallt i hela, ja HELA, staden. Nakna eller lättklädda kvinnokroppar gjorde reklam för tatueringsstudios, spaanläggningar, solarier, klubbar, strippklubbar och till och med restauranger (kommer i ett annat inlägg). Jag har fotat några exempel, men dessa planscher förekom precis överallt. Jag säger inte att det är reklamens fel, men jag tycker det är intressant att göra kopplingen.

20170304_13545220170304_13570620170304_135502