Konsensus hämmar feminism

I korthet: Diskussioner där man inte håller med varandra är viktiga, men jag ser att såna är svåra i dagens feministiska klimat.

Nu är jag mitt inne i att läsa om västvärldens filosofihistoria, och något som slår mig är vilken stor roll diskussioner har spelat för utvecklingen. Jag läser om debatträffar, vänskaper där personer hade helt olika åsikter, tidningar med inre stridigheter mellan redaktörer med olika idéer, tänkare som läste varandras verk och kritiserade dem. Och jag tänker, att fan vad jag saknar det här inom feminismen.

Vad är det som gör att feminister så lätt delar upp sig i olika läger som inte får överlappa? Det gäller både personer och ideologier. Det som händer just nu har väl ingen missat- Linnea Claesson och Cissi Wallin har ju varit ett hett samtalsämne både i riksmedia och på sociala medier ett tag nu. Det som är beklämmande, är hur vartenda sånt här samtalsämne ska polarisera alla så till den grad att man delas upp i läger! De som tycker på samma sätt grupperar sig i homogena, slutna rum där bara liktänkande får finnas.

Det gäller feministiska ideologier- har inte kunnat ha ett samtal om feminism med oliktänkande på jättelänge! Och personer- plötsligt verkar alla ta ställning ”för” eller ”emot” LC och CW. När jag gick förra kursen i Genusvetenskap upplevde jag samma slags homogenitet bland feministerna där; att inte hålla med någon i en fråga gjorde genast stämningen frostig. Tråkigt för mig som älskar att inte hålla med.

Är det en generationsfråga? Har det alltid varit så här explosivt att säga ”du har fel”? Har ibland kommenterat på någons instagramkonto när jag inte hållit med om något inlägg och mötts av total ilska och i värsta fall block, detsamma i grupper på Facebook. Ser det även hända andra- på internet verkar valfriheten vara så hög att man inte känner att man ”behöver” mötas i diskussion. Utanför internet verkar toleransen inte vara högre, vänner kan inte alltid lyfta att de har en helt annan ståndpunkt. Hur kommer det sig att diskussion mellan kvinnor, feminister, kan vara så full av vitriol? Jag kan inte tro att det varit så överallt, alltid.

Det är som att det finns en ständig förväntan på konsensus. Vilket, inte förvånande, ingår i kvinnors sociala könsroll. Det inpräntas i flickor sedan barnsben. Inga öppna konflikter och hetsiga diskussioner eller vänskapliga meningsskiljaktigheter, utan istället en vilja att alla känna sig hörda och ingen överkörd, att alla ska hålla med om beslut och att det inte ska komma upp negativa känslor. Detta kallas med andra ord för känslomässigt arbete.

Hur klarade andra, de jag läser om, att hålla igång projekt som tidningar och grupper samtidigt som de öppet tyckte olika i kärnfrågor? Det kanske är just diskussionerna som gjorde att projekten inte stagnerade? I de flesta relationer är konsensus nog bra, men jag ser feminism som ett arbete precis som jag ser allt tänkande som ett arbete, och vem säger att man arbetar bäst med folk man bara håller med allt om?

En teori jag har är att feminism har blivit något mycket mer personligt nu än vad det var förr. Feminism är mycket mer av en identitet, så när man kritiserar någons feministiska idéer, kritiserar man också dens själva identitet. Det skulle kunna förklara hur motargument kränker istället för att sporra till diskussion.

En annan teori jag har är att feminism har blivit så mainstream att personer som annars inte hade haft tillgång till feministiska diskussioner nu har det, med väldigt starka åsikter, på gott och ont. Sociala medier och internet fungerar som en megafon för vem som helst som lyckas vara tillräckligt engagerande, och alltså är kravet för att sprida feminism inte kunnande, utan förmåga att dra till sig publik. Och utan verklig kunskap i botten är det självklart att ifrågasättanden upplevs som hotfulla!

Basil Blackwell gav ut tidningen ”Analysis” av en grupp filosofer från år 1933

För det är den här otryggheten jag upplever gör att diskussioner inte riktigt frodas, som att man i grunden kanske är osäker på sin egen kunskap, som annars kanske bara skulle växa av att bli ifrågasatt och emotsagd. Vilket är lite sorgligt, eftersom det inte finns något roligare eller mer utvecklande att inte hålla med. Det måste inte innebära en total brytning.

Extremism leder till extremism

I korthet: Extremism är en fråga om vad man tycker, eftersom alla tycker att de själva är rimliga och andra är extrema. Nämn åsikter för vad de är istället.

Har tänkt en del på det här med extrema reaktioner nu på senaste tiden. Det som satte igång tankekedjan var de reaktioner som kom efter att dokumentären Leaving Neverland kommit ut, den där två män berättade om Michael Jacksons sexuella övergrepp på dem i barndomen. De fick dödshot, hot om våld och mängder av hatmeddelanden på alla plattformar, folk har frenetiskt kallat dem för lögnare och opportunister.

De får bokstavliga dödshot, vilket folk tror är rimliga reaktioner på en dokumentär.
https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/OpkW2q/bra-ett-av-fyra-mordoffer-i-relation-med-mordaren

Reaktionerna har varit extrema, och anledningen till det är att anklagelserna upplevdes som extrema. Alltså, folk som skickar dödshot till Robson och Safechuck (männen från dokumentären) känner inte att det de gör är extremt, utan att det bara är en rimlig reaktion på de här ”extrema” anklagelserna mot Michael.

Det är så här det är med allt extremt. Eller rättare sagt, att det som är extremt egentligen inte existerar rent objektivt, utan att det är en upplevelse man har.

Nazisterna i Alternativ för Sverige tycker att deras åsikter är helt rimliga och att det extrema är att flyktingar från andra länder kommer till Sverige, samtidigt som andra tycker det är okej att misshandla nazister eftersom de är extrema. Förstår ni hur jag tänker? Extremism är en fråga om vad man tycker.

Det finns en grupp transaktivister i USA som säger att det är okej att slå TERFS (I punch TERFS), eftersom de anser att radikalfeminism är extremt. Alla människor har en grupp de anser vara ”extrema” på ett eller annat sätt, men det intressanta är att ingen anser sig själv vara extrem. Inte ens de som skickade de här dödshoten till Robson och Safechuck.

”I punch TERFS” är ett extremt uttalande, men inte om man tycker att det bara är rimligt. Bild härifrån.

Vad menar jag då med att extremism leder till extremism? Jo, om man upplever att en grupp beter sig extremt, måste man svara med samma grad av extremism för att det ska bli någon effekt. Problemet är bara att båda grupperna ser en motståndare som blir mer och mer radikal utan anledning.

Kvinnor vill inte leva i en värld där de tvingas föda barn de inte vill ha, där de tvingas gifta sig och göra allt hushållsarbete i resten av sitt liv, där de inte får säga nej till sex, men att vara feminist ses som extremt, och därför svarar motståndarna med vad de tror är en likvärdig grad extremism och blir abortmotståndare och mansrättsaktivister, eller incels (som mördar kvinnor bara för att de är kvinnor).

Extremism föder extremism eftersom människor beskriver andra som extremister för att rättfärdiga sin egen extremism. Det hjälper inte att man som feminist pratar om vilken sjuk värld vi lever i där TJUGOTVÅ KVINNOR I SVERIGE MÖRDADES AV SIN PARTNER FÖRRA ÅRET, för vissa kommer alltid se feminism som mer extremt än vilket patriarkat som helst.

Vissa kommer alltid se feminism som mer extremt än vilket patriarkat som helst.

Hur förhindrar man att extremism leder till extremism, då? För mig är det självklart; vi måste sluta kalla andra för extremister. Det kommer inte penetrera deras självbild; hur skulle ni själva reagera om någon kallade er för extremist? Folk använder det dessutom på allt; från någon som vill ha gratis mensskydd, till någon som vill samla ihop alla mörkhyade de ser och skicka dem till Afghanistan (har faktiskt sett folk skriva det, helt sjukt).

Man måste komma ihåg att all sorts extremism är svar på något de i sin tur tycker är extremt. För att ta ett hårdraget exempel; om en man misshandlar sin fru, vilket är en extrem handling, gör han det eftersom han själv upplevde att hon gjorde något extremt som provocerade fram det. Att kalla honom för extrem är alltså kontraproduktivt, eftersom alla är helt rimliga i sina egna ögon.

All sorts extremism är svar på något de i sin tur tycker är extremt.

Att nämna handlingar och åsikter för vad de är, är något helt annat än att kalla andra för extrema och sig själv för rimlig. Det gör nämligen alla.

Var en tvivlare

I korthet: Allt man tror på kommer alltid någonstans ifrån, det finns alltid en källa till ens idéer. Antifeminister brukar i regel inte inse detta. Man måste veta varifrån ens kunskap kommer, men också tvivla på allt man vet.

Tidigare har jag skrivit om hur man ens kan veta hur något av det man tror på är sant och hur man kan veta att ens handlingar är goda. Jag går liksom runt och tvivlar på allting- hur vet jag sakerna jag vet? Hur vet jag att inte allt jag tror är fel? Hur vet jag att det jag gör inte kommer visa sig vara helt fel sen? Hur kan man göra någonting alls när man vet att det lika gärna kan vara fel?

Och samtidigt, så har jag ändå inte slutat skriva. Och jag har ändå inte slutat läsa böcker eller lära mig saker och jag har inte slutat diskutera eller vara tvärsäker på vissa saker. Så då blir ju en naturlig fråga: hur kan man göra saker samtidigt som man tvivlar på det man gör?

Det här är verkligen något jag tänkt och tänkt på ända sedan jag läste en bok av en viss filosof, som först gav mig en total kunskapskris men nu faktiskt har gjort att jag förstår saker på ett annat sätt. Jag förstår till och med forskning och mitt uppsatsskrivande på ett annat sätt än jag gjorde innan jag började försöka lösa det här dilemmat.

För om jag nu vill bli författare (eller akademiker, om jag kan) måste jag vara någorlunda säker på att det jag skriver är rätt och vettigt och går att bevisa.

När jag nu tycker saker, så gör jag det aldrig för att jag själv har hittat på något. Jag tror förresten ingen hittar på saker själv, utan man tar alltid andras idéer och blandar dem med ens egna erfarenheter. Allt man själv tänker har andra redan tänkt före en. Och det här är en ganska bra grej att veta, för då kan man börja spåra vart ens tankar kommer ifrån! Vem har kommit på sakerna jag vet? Så när jag säger något, att jag vet något, så betyder det att jag litar på källan det kommer ifrån.

Ibland när jag har en diskussion frågar jag vart den andre personen har fått det han tror ifrån. 99 gånger av 100 kan han inte svara. För oftast granskar personer inte sina egna övertygelser och försöker ta reda på vart de kommer ifrån, och visst är det problematiskt? Det är också bra att veta ens källor för ifall folk menar att man har fel, kan man alltid gå tillbaka till källorna och titta.

Tvivel är den jobbigaste känsla som finns, men den tvingar en samtidigt att utveckla sina tankar och motivera sina idéer (och handlingar) för sig själv.

Hur säker på något måste man vara innan man pratar om det? Hur säker måste jag vara på att patriarkatet existerar för att kunna prata om patriarkatet? Kan jag verkligen vara helt säker på att porr är kvinnohat, på att smink och rakning är kvinnohat, på att transideologin har fel och på att feminismen över huvudtaget behövs? (dvs, saker jag i nuläget tror på)

Bilden är från Feminist Current, från en artikel där en kvinna skrev en artikel om hur hon omvärderat att hon trodde på transideologin. Precis som jag gjorde.
https://www.feministcurrent.com/2019/04/10/i-supported-trans-ideology-until-i-couldnt-anymore/

Det skulle vara orimligt om man var tvungen att vara 100% säker på allt innan man yttrar sig. Man kanske aldrig blir det. Jag kommer förmodligen tvivla på allt ända tills jag dör, men det är också för att jag vill tvivla! Jag tror nämligen att man måste tvivla innan man yttrar sig, för jag tror att när man slutar tvivla så börjar man stagnera intellektuellt och tro på saker bara för att ”det är så”. Jag vill aldrig tro på saker bara för att ”det är så”, och det tycker jag inte någon annan heller borde göra.

För jag tror inte på feminism ”bara för att jag gör det” eller för att någon sagt att jag ska göra det, utan för att jag ser hur samhället behandlar kvinnor och vill förändra det. Och det här är något antifeminister absolut inte gör; de flesta har nämligen ingen aning om att allt de tror på bara är tusen år av nedärvda idéer som de bara går med på utan att ifrågasätta dem.

Ett villkor för att vara tvärsäker på något måste vara att man kan ändra sig. Och det räcker inte med att bara komma fram till en sak en gång, utan man måste ständigt ompröva och omförhandla.

Det två viktigaste sakerna är alltså att 1. Fråga sig varifrån ens fakta kommer och 2. Vara beredd att ändra sig. Var en tvivlare!

Våra handlingar måste tåla eftervärldens granskningar

I korthet: Människor gör onda handlingar samtidigt som de anser sig själva vara goda, men man rättfärdigar det för sig själv. Lösningen kan vara att inte gömma dåliga handlingar, utan låta dem tas upp och granskas. För ett problem är att man vill framstå som god, vilket leder till att omvärlden inte har någon insyn i det dåliga. Tänk misshandelsrelationer där omvärlden inte vet eller vill veta, eller fallet med Michael Jackson.

Det här läses bäst på datorn, utan distraktioner

Nu är det några veckor sedan som dokumentären om Michael Jackson kom ut, som berättade historien om hans pedofili. En sak den gjorde var att få mig att inse att man aldrig riktigt kan veta att någonting alls är sant till 100%, något som helt påverkade hur jag tänkte kring studier och… ja, allt. Men det finns en till tanke som jag spunnit vidare på ända sedan jag såg den, och det är att allt alla gör, kommer att granskas och dömas av de människor som kommer efter oss.

Den tanken är förstås inte ny, utan första gången jag kom i kontakt med den var i en bok om Simone de Beauvoir (Existentialisterna) som beskrev att hon hade fått en plötslig insikt om att så som hon dömde dem som levt innan henne, och kanske skällde på dem för att de hade haft fel, så kommer också människor efter hennes livstid att döma henne och se vad hon har haft fel i.

Simone de Beauvoir och Jean-Paul Sartre, existentialisterna.

Michael Jackson visste att han och hans liv skulle gå till historien och att han och allt han gjorde skulle bli ihågkommet för alltid, det fanns liksom ingen tvekan om saken. Det är därför han var så oerhört noggrann när det gällde musiken, allt han gjorde måste vara perfekt eftersom det skulle bli hans legacy, han ville vara säker på att hans verk inte skulle dömas ut i framtiden. Han ville att hans verk skulle vara odödligt och alltså tåla eftervärldens granskning.

Samtidigt sov han tillsammans med små pojkar i sängen och, ja, ni har säkert sett dokumentären. Hur kunde en man, som var medveten om att hela världens ögon ständigt var på honom, och som var medveten om att han skulle bli ihågkommen och granskad efter sin död, ens tänka tanken? Det är illa nog om man är helt okänd, att förstöra barns liv. Men i mitt tycke blir det nästan värre att vara världsstjärna och göra det, det ligger en slags arrogans i säkerheten om att inte bli upptäckt.

MJ tillsammans med barn under ett uppträdande.

Här är grejen: Jag tror inte han ljög när han i intervjuer sa ”I would never hurt a child”, eller när han pratade om hur mycket han ville att barn skulle få vara barn och vara lyckliga. Jag tror han var helt ärlig. För människor är sjukt, sjukt bra på att tänka och känna en sak med hela sitt väsen, och sedan ändå göra tvärt om i sina handlingar. Det finns otaliga exempel på detta; våra tankar, idéer och åsikter har egentligen ingenting att göra med våra faktiska handlingar.

Anledningen till att eftervärlden är så bra på att veta vilka som har gjort rätt och fel i historien är att tankar, känslor och åsikter dör med oss, medan våra handlingar blir kvar för granskning. Michael visste att det var fel att skada barn, men han tänkte att han inte gjorde det; han stöpte handlingarna i sina egna känslor och kunde därför rättfärdiga dem genom sina egna känslor. Alla förövare som någonsin existerat har gjort exakt det här. Alla vet att det är fel att mörda någon, ändå sker mord. Alla vet att sexuella övergrepp är fel, ändå gör man dem. Alla vet att klassklyftor och förtryck och all sorts våld är fel, men ändå är allt detta nästan själva definitionen av att leva som människa. Ingen kan på ett vettigt sätt försvara mobbning, klimatförstörelse eller utanförskap, men ändå händer även detta varje dag.

Så mycket av det vi gör varje dag kommer inte tåla en granskning av människor som lever hundra år från nu. Jag tänker på hur vi ser på folk på medeltiden som bokstavligt talat sågade itu varandra (??) men ändå ansåg sig vara goda, precis som alla människor anser sig själva vara goda, precis som Michael Jackson ansåg sig själv vara en god människa samtidigt som han ärrade unga pojkar för livet (jag tänker bara utgå från att dokumentären är sann, något annat vore orimligt). Precis som alla kvinnors våldtäktsmän anser sig själva vara goda, och som jag själv anser mig vara god trots att det egentligen inte finns några garantier för att jag är det.

Alltså. Om man klär av våra handlingar alla rättfärdiganden vi gör för oss själva, kommer de då fortfarande att hålla? Vem som helst kan göras god, eller ond, beroende på om man lyssnat tillräckligt mycket på dens rättfärdiganden resp. inte lyssnat. Ju mindre man lyssnar på en person och ju längre bort från den man är, desto enklare blir det att döma endast dens handlingar, och då blir den personen plötsligt ond. Eller?

Problemet är, att de enda som på riktigt har förmågan att döma, är människor som inte är födda än. Ni vet hur man ibland inte kan se en relation för vad den egentligen är, förrän man lämnat den? Tänk så, fast med alla ens handlingar. Man kan inte se ens egentliga liv förrän man lämnat det, och det är ju en problematisk paradox.

När man inte ser hur det var förrän man står utanför.

Alltså är det så här, att inte bara allt vi tror kan vara fel (som jag skrev i det här inlägget), utan även också allt vi gör. När vi gör saker– vad som helst- finns det inga garantier för att det går ihop med våra värderingar eller känslor, eller att någon som ser våra handlingar utifrån kommer att godta dem. För att ta ett superextremt exempel, så ansåg Breivik att han gjorde någonting gott när han mördade ungdomar, eftersom han själv hade rättfärdigat det för sig själv. Det är samma mekanismer som alla människor har, för det blir ju omöjligt att leva om man inte anser att ens handlingar är goda, det är ju hemskt att gå runt och tänka att man själv bara är dålig.

Det som Michael hade behövt, och som jag egentligen tror alla behöver, är insyn. Han utförde de handlingarna i hemlighet, precis som hustrumisshandlare inte går runt och berättar för folk, ingen vet, och därför kan felaktiga handlingar rättfärdigas för en själv. Det är alltid mycket svårare att rättfärdiga dem för andra än för sig själv. Michael visade upp den ”goda” sidan utåt, för offentligheten, och gjorde de dåliga handlingarna i hemlighet, bakom låsta dörrar.

Är det inte hemlighållande och att ”hålla saker inom familjen” som har hjälpt förövare i alla tider? Att gå till medier eller att gå till polisen är ju ett välkänt hot mot dem man anser göra fel, att man ska visa upp deras handlingar för offentligheten, och jag tror inte bara det handlar om att försöka förstöra dens rykte. Utan det handlar om att den kanske inte ser sina handlingar som de är förrän den ser dem med andras ögon, och att en person kanske inte anser sig ha gjort något fel alls förrän den ser sina handlingar utifrån. Jag tänker på t.ex. Trolljägarna, som söker upp människor bakom hatkonton och konfronterar dem med det de själva skrivit.


https://www.allas.se/tv/sextrakasserande-man-konfronteras-i-trolljagarna/

Det bästa och närmast objektiva granskningen sker från framtiden, men eftersom det är en omöjlighet får man hitta andra måttstockar.

Kärnan i den här frågan handlar om att man ska leva autentiskt. Inte vara olika personer offentligt vs bakom stängda dörrar privat, utan vara den person man är och låta sina handlingar, bra och dåliga, granskas. Om man verkligen, verkligen strävar efter att vara en god människa, inte bara verka som det utåt, ska man inte dölja några handlingar utan ta upp dem och granska. Michael Jacksons hela problem var att han inte var autentisk, för om han hade varit det hade han kanske fått psykologisk hjälp från början och inte utsatt några barn, och likaså är alla förövares problem att de inte är autentiska (om de inte är psykopater och helt saknar empati, dvs).

Omvärlden måste också tro på människor när de visar vilka de är, inte försöka bortförklara deras handlingar. Eftervärlden kommer nämligen inte vilja bortförklara, utan endast döma.

Skriv gärna om ni håller med eller inte, eller kolla in min Instagram eller Facebook.