Wonder Woman och ”vit” feminism

I korthet: Wonder Woman var skitbra som film sett och absolut sevärd (kommer se den fler gånger!), men jag kommer fram till att den inte är intersektionell, alltså att den bara tillgodoser kvinnor som redan är privilegierade. Till exempel att huvudrollsinnehavaren Gadot har stridit på Israels sida mot Palestina, att Wonder Woman är ljushyad och smal och inte har några funktionsnedsättningar. Tycker ni det går att hylla en film som bara är till för vissa kvinnor som feministisk? Själv tycker jag att det går att älska filmen samtidigt som en förstår kritiken mot den. Det är viktigt att inte bara avfärda dem som säger att Wonder Woman bara är till för de privilegierade kvinnorna som ”gnälliga” utan att ta till sig! Samtidigt som en kan tycka att det är hur coolt som helst att det är en kvinna i huvudrollen.

Längst ner i inlägget har jag länkar till den som vill läsa mer på olika ställen. 

Gal Gadot som Wonder Woman

Jag är ledsen för att senaste uppdateringen var alltför länge sedan, det har varit mycket ett tag. Förutom det vanliga så har jag fyllt år, min sambo har fyllt år, min lillebror har kommit på besök, jag jobbar på ett nytt planeringssystem (kan visa det här i bloggen om det är intressant?), men det har varit jätteroligt. Jag håller också på att lära mig åka rullskridskor! Men tyvärr måste jag välja mellan att göra hushållsarbete, eller träffa vänner/familj, eller skriva om något av det ska bli bra. Nu hoppas jag i alla fall att mitt nya system ska hjälpa mig få mer balans att göra saker jag älskar också!

I söndags såg vi Wonder Woman på bio för att fira att min sambo fyllde år igår. Det var den film jag själv helst av allt ville se på grund av all hype, den sades vara ett feministiskt genombrott inom film osv. Och det måste jag förstås säga att den var helt grym om en bara tittar på filmen. Den var full av effekter, närgångna actionscener, bilden av ren styrka i scenerna som visade Dianas uppväxt på Amazonernas ö där kvinnorna tränade tillsammans för att bli de bästa krigarna. Jag hade rysningar ända från början, äntligen fanns det någon för tjejer att identifiera sig med! Som inte var sexualiserad, hade giftermål som högsta dröm eller väntade på att bli räddad. Plot twisten nära slutet av filmen var också skickligt skriven, ska inte spoila nu men en kan säga att allt föll på plats utan lösa trådar. Helt klart sevärd och jag kommer se den igen.

DSC_0548

Biolooken

Det finns redan många bra recensioner på den (här, här och här), men jag tycker också det är viktigt att läsa vilken kritik filmen har fått. Framför allt är det valet av huvudrollsinnehavaren som varit kontroversiellt, eftersom Gal Gadot är israel och har kämpat på deras sida. Hon har även kritiserat Hamas i ett Facebookinlägg, och själv fått kritik å Palestiniernas vägnar.

Det som för mig är intressant här är frågan- kan en å ena sidan stötta en skådespelare och film som gör framsteg för kvinnor men å andra sidan förtrycker andra folkgrupper, eller behöver en väga in alla delar för att kunna avgöra ifall en kan stå bakom filmen eller inte? Hur okej är det egentligen att hylla saker som också är mycket problematiska?

Jag förstår både dem som hyllar filmen och dem som inte vill att den ska visas, för jag tror inte att vi kommer framåt genom att ”nöja” oss med att någonting är tillräckligt framåt för just vår grupp. Det är lätt att för mig som är långt borta ifrån konflikten mellan Israel/Palestina, är ljushyad med en normkropp tycka att filmen var fantastisk och att nu behöver vi inte jobba längre än så. Kruxet ligger i att förstå att alla inte är lika priviligierade, det är inte bara att säga ”sluta gnälla, nu har vi ändå fått en kvinnlig huvudkaraktär” när vi själva inte vill höra det från män. Hur många superhjältefilmer har vi med en mörkhyad superhjälte, egentligen? Hur kommer det sig? Kan alla kvinnor identifiera sig med Wonder Woman eller bara de smala och ljushyade?

DSC_05412

Rosa läppstift, lösfransar och blågrå ögonskugga. 

Att ens feminism är intersektionell betyder att det finns fler faktorer än bara kön som påverkar ens liv, till exempel hudfärg, klasstillhörighet, kroppsform, om en har funktionshinder eller ej. ”Vit feminism” är den feminism som bara pratar om kvinnors frigörelse, men glömmer att t.ex. svarta kvinnor har en helt annan utgångspunkt än vita. Eller att kvinnor från fattiga förhållanden har mycket svårare att ta del av frigörelsen. Wonder Woman och hela produktionen bakom den är inte intersektionell, alltså den tar inte med alla kvinnors livsvillkor utan är mest till för de kvinnor som redan är privilegierade och endast inte är det i förhållande till männen.

Så jag tycker absolut att Wonder Woman är värd att hyllas och ses som ett framsteg för vissa kvinnor, men det som är lätt att glömma är hur andra kvinnor med andra livsvillkor försvinner. Jag vet inte hur mycket som är rimligt att kräva av filmindustrin och Hollywood, men jag kan kräva av dem som ser filmen och älskar den att lyssna på kritiken och förstå var den kommer ifrån.

 

Här kan du läsa mer:

♥ http://www.newyorker.com/culture/richard-brody/the-hard-won-wisdom-of-wonder-woman

♥ https://wearyourvoicemag.com/more/entertainment/gal-gadot-wonder-woman-white-feminist-hero

♥ http://toofab.com/2017/06/02/wonder-woman-gal-gadot-lebanon-israel-palestine-conflict-reviews-criticism/

♥ http://www.harpersbazaar.com/culture/film-tv/a9992873/wonder-woman-black-women-erasure/

 

No men beyond this point

Igårkvälls fredagsfilm (efter en skitgod middag med mycket friterat) blev en som lät superintressant och hette No men beyond this point. I korthet var plotten att kvinnor världen över plötsligt började påstå unisont att deras graviditet inte kom sig av något samlag. De blev alltså gravida utan att ha haft sex! De blev ’förstås’ inte trodda utan anklagades för att vara otrogna, ljuga, vara hysteriska eller bara förvirrade.

Men tillslut var det ett faktum- helt naturligt behövdes inte sperma över huvudtaget för att ett barn skulle bli till. Varje barn som föddes var dessutom en flicka (enligt dem alltså bara personer med snippa). Filmen var gjord som en dokumentär, kameran följde efter en familj där de hade endast kvinnliga familjemedlemmar och en manlig hushållerska (hushållare?). Men samtidigt som en fick följa familjen berättades historien, och när det var klart att männen började dö ut och bli i minoritet sattes de i ”reservat” (lol) där de skulle få leva klart sina liv i bekvämlighet och utan att störa resten av världen.

DSC_05712

 

Jag tycker hela idén med filmen var helt fantastisk. Hur skulle världen se ut utan män? Filmen verkade ha en stark feministisk grundton- allt män kunde göra (vara poliser, byggarbetare, politiker, läkare etc) kunde kvinnor göra lika bra. Men jag tänkte hela tiden att snart skulle filmen sluta handla så mycket om männen och börja handla mer om hur den nya världsordningen skulle se ut, men den vändningen kom aldrig? Utan istället blev det viktigaste i filmen relationen mellan hushållaren (?) och den ena kvinnan i familjen, hans arbetsgivare. OCH GISSA VAD SOM HÄNDER jo i slutet blir de gravida tillsammans och håller en presskonferens där de berättar att eh jo vi vill vara kära och ha barn och bo tillsammans i den här kärnfamiljen och ha det PRECIS som det var förr och så börjar pojkar födas igen och saker går tillbaka till hur det var.

Tycker också det är sjukt att kvinnorna inte blev lesbiska utan istället skulle alla vara asexuella. Kvinnor skulle alltså inte få utveckla sin sexualitet utan flickor avskräcktes från att onanera. Och de levde inte ens i kollektiv tillsammans för att kunna leva friare och kunna ha det enklare med barnen, utan parrelationerna var kvar? What? Och vissa var bara hopplöst hetero och därför ville de ha tillbaka männen? Okej så visst kvinnor har levt under mäns förtryck under tiotusen år men när chansen väl kommer att helt utan något våld via bara naturens gång kunna bli fria från förtrycket så tänker de att nej men jag vill ha sex med en man så jag tycker de kan komma tillbaka. Sounds legit.

No men beyond this point

Och så slutade också den här filmen så som alla andra filmer slutar– mannen och kvinnan blir ihop och lever lyckliga i alla sina dagar. The end.

Fett synd att de lyckades sjabbla bort något så revolutionärt som en hel värld utan män (tycker det är roligt att teoretisera kring) till att handla om en heterorelation som blir lyckad. Det finns liksom redan så många filmer om det, så det var så fantasilöst att göra ännu en tycker jag. Rekommenderar inte att se, eftersom den är ganska långsam (dokumentärsformat) och kommer inte riktigt igång. Den verkade vara feministisk i början (förtrycket av kvinnor togs upp, kvinnors kapabilitet också, och vissa kvinnors känsla av att vilja ha hämnd) men det kändes som att det blev urvattnat och handlingen lyckades inte täcka upp för det. Den var också svag, tycker jag.

Tycker mest det var tråkigt att manusförfattaren lyckades få en film som skulle handla om att männen dog ut, att helt handla om män. Den var dessutom jävligt hetero, och jävligt cissexistisk. Transpersoner verkade inte alls existera? I princip alla i filmen var vita i hudfärgen, as a side note. Roliga saker var festen de hade när en tjej fick sin första mens, och att tre dagar i månaden var mens-holidays för alla (allas mens var synkad).

DSC_05772

Men kommer skriva sen om hur jag tror en värld där män inte finns skulle se ut! (hint: tror ej det skulle va en utopi) Här hemma har vi tyckt det var kul att bara tänka kring det. Har ni några tankar om en värld utan män?

”Småstadsliv” av John Updike

 

Jag skulle kunna kalla detta en bokrecension, men boken är ganska okänd och egentligen irrelevant. Men det finns mycket tankar en kan få ut av den. Bokens huvudperson heter Owen, föddes 1933 och en för följa hans tankar kring sex från pojke till gammal man och hur hela hans liv ser ut. För mig var det bästa med boken inblicken i hur jävla torftigt och hopplöst det måste ha varit att vara kvinna på typ 40-50-talet (och säkert senare också).


Eftersom att jag, vad jag än läser, alltid ser ur kvinnans perspektiv som feministisk praktik oavsett vem som är huvudperson, kan jag ABSOLUT inte glädjas åt Owens sexuella upptäcksfärd och ”framsteg” när de alltid sker på en kvinnas bekostnad. Till exempel när han blir kär i en tjej på universitetet som är typ 10 ggr mer begåvad än han, blir ihop med henne, gifter sig och har sex för första gången vilket var typ höjden av det ordentliga livet på den tiden (och fortfarande är) tycker jag mest synd om henne för det dåliga sexet och för att hon nu måste både sluta jobba och sluta studera for att istället föda barn efter barn till den osympatiske huvudpersonen som dessutom är OTROGEN mot henne med 10 olika kvinnor.


Men läser en boken ur författarens och huvudpersonens synvinkel, är Owen (som skulle kunna vara vilken verklig man som helst) en mycket lyckad person med ett blomstrande företag, fina barn, omgift med en annan, vacker fru (sedan han skilde sig från den första). Att genomskåda liknande historier runt omkring oss är en viktig del i att förstå kvinnoförtrycket- innan jag blev feminist såg jag också bara mannens perspektiv och skulle ha tyckt det var superkonstigt att hon först stannade kvar och sedan när han lämnade, i princip tog sitt liv.

 

Nu vet jag att så mycket som Phyllis (den första frun) hade investerat i mannen och äktenskapet, var det omöjligt att bara lämna, erkänna sig besegrad. Den här idén att den största lyckan en kvinna kan ha är en man har hållt i sig så jävla länge nu, och när jag läser böcker som denna blir jag påmind om vad det kan ha för ödesdigra konsekvenser för verkliga kvinnor.

 

Sen läste jag hur kritikerrosad boken har blivit och ”Updike är en mästare” och beskrivs som ”njutbar”?? Jag bah HELL no visst den var välskriven men kvinnoödena var så sorgliga att hur kan någon kalla den ”njutbar” (googla bara på boken får ni se). Dessutom tycker jag inte alls den är så realistiskt skriven med hans kåta flickvän i tonåren som njöööt så av att vara med honom halvt avklädd i en bil vecka efter vecka (lol), men det kanske är för att jag själv är så trött att läsa alla manliga fantasier om hur de föreställer sig kvinnor vilja ha sex. Men det jag gillar med böcker är att författaren också kan skriva sexistiskt med flit och själv hata huvudpersonen, vilket gör det lätt att fortsätta läsa. Det är jävligt roligt att läsa kritiskt, och genom en annan person än huvudpersonen.

 

Testa det vettja! Nästa gång du ser en film/serie, spelar spel, läser en bok, whatever, med en manlig huvudkaraktär, testa att se genom kvinnans ögon. Det kräver lite övning, men det blir som en helt ny värld om en inte har gjort det innan.