I korthet: Interaktionsforskning har bevisat att man behandlar pojkar och flickor olika utifrån kön. Men de katastrofala effekterna syns inte direkt, så man kan jämföra med klimatförstöring.

Förra året läste jag en uppsats, som jag hittade nu igen av en händelse. Den är skriven av Hilda Virsand, som gjorde en studie i en katalansk förskola. Ämnet är jämställdhet. ”Rosa är en tjejfärg- en fallstudie om genuskonstruktion i en katalansk förskola”. När jag själv jobbade på skolor och förskolor i Sverige såg jag samma ojämställdhet som beskrivs i uppsatsen, så även om den inte gjord i Sverige är den helt klart relevant här med. Jag tänkte ta upp tre problem jag tycker är störst, men det fanns jättemycket mer intressant i uppsatsen.

1. Vuxna justerar barnens beteende efter könsnormer

Barn är känsliga för vilka reaktioner deras handlande får. När vuxna ignorerar, rynkar på ögonbrynen eller skrattar åt dem skickar det olika signaler till barnet, som på det sättet lär sig vad det ska göra och inte. Mycket av det här gör man omedvetet, och könsnormer styr vilka reaktioner barn får. Man tror flickor och pojkar beter sig olika naturligt, men egentligen följer de bara de beteenden som vuxna visar dem att de ska ha. Flickor slutar vara högljudda och dominanta när det bemöts av tystnad eller missnöjdhet, medan pojkar förstärker det eftersom det bemöts av skratt eller uppskattning (sida 9 i uppsatsen). Till exempel.

2. Stor skillnad mellan upplevd jämställdhet och faktisk jämställdhet

I uppsatsen intervjuade Virsand några pedagoger, och vissa sa att de behandlade flickor och pojkar lika, medan andra erkände att det var svårt trots att de försökte. Ändå visade observationerna att flickor och pojkar behandlades mycket olika. Pojkar fick mycket mer uppmärksamhet och sina behov tillgodosedda snabbare, medan flickor blev hyschade mer och ibland blev ignorerade. Även de pedagoger som var medvetna om problemet och ville ändra på det, såg inte hur mycket de fortsatte att bete sig ojämställt. Mot sin egen vilja.

3. Barns könsroller förstärks i fri lek

”Eidevald (2009) menar i sin avhandling att den fria leken (…) ofta förstärker roller istället för att utmana dem. Det vill säga, barn övar på det som de redan kan och känner till.” (sida 29 i uppsatsen). Även om barn experimenterar med olika könsroller, så är det tydligt att de vet vad som förväntas av dem och att de förstärker det. När vuxna leder leken kan de styra så att den blir mer könsneutral. Barn tar med sig vad de lärt sig från vuxnas reaktioner in i den fria leken. De internaliserar könsnormer.

Videon är ett nyhetsinslag om ett annat barn- drag queen, jag tycker det illustrerar bra hur enkelt barn lär sig könsrollerna. Men det här var det från uppsatsen! Nu över till min analys.

Förtryck sker automatiskt

Vuxna behandlar alltså flickor och pojkar olika, vilket styr barnens beteende. Ofta vill man verkligen behandla jämställt, men det går inte. Varför? Det här beror på att man själv bär på så mycket intränade mönster att de blivit automatiska. Man kan inte tänka igenom varenda liten interaktion och varje ansiktsuttryck, det är helt orimligt! I en stressad situation, när många barn behöver hjälp samtidigt, är det kanske bara en ren reflex att pojkarna får hjälp först medan flickorna blir ”hjälpfröknar”. Så vad gör man när det inte räcker att bara vara medveten?

Ojämställdhet är som klimatförstöring: långsam

På Unionens hemsida har de en lista på hur man kan arbeta med systematiskt jämställdhetsarbete, men såna listor funkar bara om man är motiverad att följa dem. Varför ska man bry sig om man behandlar barn jämställt eller inte? Man ser ju inte effekterna direkt, därför kanske man tänker att det inte är så viktigt. Det är som med klimatet; effekten av miljöförstöring är katastrofal och fruktansvärd, men eftersom det är jobbigt att göra förändringar och man ändå inte ser effekterna direkt orkar man inte. Man kanske inte påverkas direkt heller, utan resultatet kanske bara syns ”någon annanstans”.

Kvinnomisshandel, våldtäkt, kvinnors stress, mäns självmord och kvinnomord är katastrofala effekter av något som börjar i barndomen. Det är precis som med döende isbjörnar och ett brinnande Australien. Vägen dit har varit långsam, människor som skapat effekterna kanske inte ens levt för att få se dem. Man ser inte att flickor som man ständigt ger en andraplats växer upp till kvinnor som sätter sina behov sist, resten av sina 80 år på jorden. På samma sätt som man inte ser att ens klädinköp bidrar till förstörelse av andra människors liv. Kanske till och med ens eget, på sikt.

Genus är lika verkligt som klimatet

Flygskam har blivit ett begrepp. Människor har alltså, efter effektiv aktivism, förstått hur deras lilla flygresa bidrar till något oöverskådligt men fruktansvärt. Kan man göra likadant med jämställdhet? Förtryckskam. Kan människor förstå hur deras lilla, lilla handling av ignorans eller uppmuntran kan bidra till kvinnoförtryck i slutändan? Att prata om detta viftas bort som ”genusflum”, men effekterna är konkreta och bevisbara. Att förneka genus och kvinnoförtryck borde få samma töntstämpel som klimatförnekarna har, båda är nämligen lika fullkomligt orimliga.

Det som fick mig att börja plugga genusvetenskap från första början var att jag jobbade som vikarie på förskolor och skolor, och fick se hur mycket det fanns att göra för jämställdhetsarbetet där. Men förutom könsrollerna hos barnen (och de vuxna), såg jag också hur det i varje klass fanns ”lata” barn som inte ”ville” jobba. Barn som kallas för lata av sina föräldrar och lärare internaliserar den bilden av sig själva, ”lat” blir en fast egenskap precis som kort eller lång.

När jag själv var liten var jag ett barn som var ”lat”, varje utvecklingssamtal gick ut på att jag fick höra vilken stor kapacitet jag hade som jag inte använde, mina föräldrar menade samma sak när de sa att jag var så smart att jag kunde göra precis vad jag ville, men valde att vara ”lat” istället. Som lärarvikarie såg jag exakt samma mönster gå igen i generationen under mig.

Vad är meningen med att kalla folk för lata? Och nu menar jag inte bara barn, utan även vuxna. Varför kan vi inte istället anta att alla gör det absolut bästa de kan göra, alltid? Man får nämligen ett helt annat perspektiv. Det blir ett helt annat perspektiv på sig själv också om man inser att ja, jag har alltid gjort precis det bästa jag har kunnat och ibland har det bara inte räckt.

Inte obryddhet- oförmåga

I mitt fall var inte mina betyg halvbra för att jag var lat och inte brydde mig, utan för att jag hade autism och blev så trött av skolan att jag hellre skolkade än gick dit. Om alla runt mig hade insett att det var det bästa jag kunde göra, hade jag inte heller internaliserat bilden av att jag kunde göra vad som helst men bara inte brydde mig. Jag märkte att jag faktiskt hade mina begränsningar när jag var 21 år och för första gången verkligen la 100% på att plugga (genusvetenskap) och det inte gick ändå, och först då trillade polletten ner att det inte handlade om obryddhet utan om oförmåga.

Det ledde till att jag började tänka på vad jag egentligen behövde för att kunna plugga.

Jag förstår inte att inte fler inser att lathet helt enkelt är icke-existerande. Lathet är ett påhittat begrepp. Det finns inga lata barn, det finns bara barn som saknar kunskap eller förmåga eller ork. Att säga att ett barn är lat är att skjuta över skulden på det.

Lata vuxna

Sen vill jag också säga att det inte finns några lata vuxna heller. En lat mansbebis som låter sin fru sköta alla barn, allt hushållsarbete, allt trädgårdsarbete? Han är inte lat, däremot kan han gömma sig bakom lathetsbegreppet för att dölja att han utövar ett systematiskt förtryck. En fru till en rik man som sitter hemma utan att göra någonting medan hennes man tjänar pengar och den inköpta hemhjälpen tar hand om huset? Hon är inte heller lat, det kallas inlärd hjälplöshet.

Homer Simpson är inte lat, han utövar systematiskt förtryck.

Mänskligheten har en ganska ful historia av att kalla folk med funktionsnedsättningar, sjukdomar och psykisk ohälsa för lata. Har du ångest och stannar hemma? Lat. Har du depression och ligger bara i sängen? Lat. Har du endometrios och stannar hemma pga hemska smärtor? Alla har mens, du är bara lat. Är du femton år med ätstörningar och skolkar från skolan varje dag? Sluta vara så lat och ta tag i betygen. Sverigedemokrater älskar att kalla invandrare för lata bidragsälskare, samtidigt som studier visar hur svårt det är för invandrare att få jobb i Sverige.

Varför skulle någon frivilligt bara ge upp självförverkligande och uppskattning?

Lathet som idé

Varför tror vi fortfarande på lathet som idé, när vi blir motbevisade gång på gång på gång att människor har faktiska begränsningar och en faktisk omgivning som påverkar oss på konkreta sätt?

Finns det något bevis på att människor kan vara lata, att de skulle kunna göra roliga saker och ha ett roligt uppfyllande arbete och tjäna sina egna pengar, men ändå väljer helt frivilligt att inte göra det? Det tror jag inte en sekund på.

Om lathet försvann

Om vi skulle ha som princip att utgå från att alla människor gör det absolut bästa de kan i alla lägen skulle vi inte bara få en generation barn med större självförtroende och mer självkänsla, utan på ett samhälleligt plan skulle myndigheter och institutioner förändras i grunden. Varför, om man söker socbidrag, kan man inte mötas av attityden att det är det allra bästa den personen kan göra just nu?

Om lathet försvann som begrepp, skulle då föraktet mot fattiga och tjocka (folk älskar att kalla dem lata) försvinna? ”Osynliga” funktionshinder skulle upptäckas tidigare om ingen antog att de bara inte ville göra saker utan snarare insåg att de inte kunde.

Det finns inget, inget som gör mig så provocerad som när man kallar någon för lat. Det är ett sånt passivt jävla ord. Problemet med lathet som ord skär igenom så många samhällsplan, och det går att applicera på så många andra idéer och ställen än bara de jag nämnt här.

Nu är båda mina föräldrar invandrare, och jag vet att det ser annorlunda ut med begreppet lathet i Sverige än vad det gör i andra länder (det används mer utanför Sverige). Jag måste ändå säga att en pojke i en klass jag vikarierade i satt med hörlurar på golvet under bordet istället för att jobba, och extraläraren kallade honom för lat istället för att se att han blev koncentrationsstörd av de andra barnen och inte förstod uppgifterna.

Kan vi bara hoppa till den punkt i historien när vi inser att det här med ”lathet” bara är en dum idé. Tack.

I korthet: En skolledning kan med ganska enkla medel och mycket kunskap se till att tjejer får en skolgång fri från sexuella trakasserier, och att lärare får mer insikt om vad strukturell ojämställdhet är.

Tidigare har jag skrivit om Pedagoger och jämställdhet– alltså vad pedagoger kan göra för att jobba mot en mer jämställd skola. Jag har även skrivit inlägget Föräldrar och jämställdhet, som handlar om vad föräldrar kan göra för att motverka stereotypa könsroller och även jobba mot jämställdhet.

Men vad kan göras högre upp i kedjan, vad kan en skolledning göra för att försäkra sig om att just deras skola följer skolplanens mål och riktlinjer när det gäller jämställdhet? Hur kan en skolledning jobba för att ingen tjej i deras skola nånsin ska bli kallad för hora, eller tafsad på, eller bli våldtagen inne i själva skolan? (Ja, det händer.)

Vi behöver utgå från att varje skola gör så gott den kan, men eftersom tjejer fortfarande kan berätta saker om deras skoltid som absolut inte är okej kan jag bara anta att det finns en brist på kunskap hos både föräldrar och pedagoger, men även ända upp i skolledningen (skolchefer, rektorer, verksamhetschefer osv).

Bild från www.se.geoview.info

För att överhuvudtaget förstå hur det kan komma sig att en kille kan få för sig att sträcka ut handen och ta tag i en tjejs kropp behöver man också förstå hela kedjan bakom handlingen. Det räcker inte med ”sunt förnuft” eller med att ta denna kille åt sidan och prata med honom, det räcker inte att hyra in en föreläsare för en gång eller ha en lapp med regler att man inte får kränka varandra. Vuxna människor har ofta svårt att sätta in sina individuella handlingar och problem i ett strukturellt perspektiv, så hur kan vi vänta oss att barn ska kunna göra det? Tyvärr är det just ett strukturellt perspektiv som behövs för att kunna förstå sina handlingar.

Barn får lära sig saker varje dag om samhället de växer upp i, och därför behöver vuxna som vill ändra en kultur i en skola vara lika ihärdiga.

En skola som vill att tjejer ska kunna gå tryggt i den behöver utbilda sina lärare i strukturell ojämställdhet, varför vi är ojämställda från första början, vad konsekvenserna är, och sedan arbeta med det ämnet oförtröttligt. Vi måste förstå att könsrollerna börjar redan när barnen föds, och sedan förstärks år efter år, så därför börjar man egentligen i både uppförsbacke och motvind när man ska försöka vända en utveckling där fler och fler pojkar blir beroende av pornografi (där kvinnor avhumaniseras) och ett samhälle där alla tjejer nån gång i sitt liv behöver säga #metoo.

En skolledning kan hjälpa sina pedagoger att vidareutbilda sig, göra upp en långtidsplan för hur jämställdhetsarbetet ska gå till, hyra in kunniga utifrån, sätta upp del och delmål för skolan (eller flera skolor).

Även om det inte blir några snabba resultat, skulle det ändå ge verktyg för tjejer att förstå varför det ser ut som det gör för dem och kunskap för killar att kunna göra andra val.

Som ni vet pluggar jag genusvetenskap! Det går långsamt, men när jag är klar ska ni få se på hur mycket man kan förändra med ganska enkla medel.

Här kan ni läsa mer

https://www.svt.se/nyheter/inrikes/sexuella-trackaserier-ar-vardag-i-skolan

https://www.metro.se/artikel/skolan-platsen-d%C3%A4r-flest-unga-drabbas-av-sexuella-trakasserier

http://www.gp.se/nyheter/g%C3%B6teborg/stora-m%C3%B6rkertal-g%C3%A4llande-sexuella-trakasserier-i-skolan-ett-osynligg%C3%B6rande-av-ett-problem-1.4548963

https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/statens-offentliga-utredningar/2010/01/sou-201099/

Nu har Metro publicerat min debattartikel! Den kan ni läsa här:

https://www.metro.se/artikel/debatt-inf%C3%B6r-en-obligatorisk-f%C3%B6r%C3%A4ldrautbildning

Jag inser att många föräldrar mycket väl klarar av att uppfostra sina egna barn, men frågan handlar inte om barnuppfostran utan om viktiga baskunskaper man kanske behöver ha om man ska föda och forma en människa. Är det ett helt orimligt förslag? Vad tycker ni?

Artikeln i sin helhet

Det är valår i år. Det betyder att partierna kommer tävla om vilket som bäst kan erbjuda folket ett bättre Sverige, med flest förslag som blir till förbättringar. Detta år vill jag se ett specifikt förslag jag inte sett något parti lägga fram; att alla som vill bli föräldrar får möjlighet att gå en barnutbildning som täcker in kunskap som är viktig för alla föräldrar att ha.
Den ska utformas så tillgänglig som möjligt för att alla föräldrar ska ha möjlighet att gå den.

I dag har vi stora klass- och utbildningsskillnader i Sverige. I skolan är det tydliga skillnader mellan barn som har högutbildade föräldrar med bra lön och de som inte har det. Skolan har en kompensatorisk uppgift; att jämna ut skillnaderna mellan elever med olika bakgrund. Trots det ser vi att det är föräldrarnas utbildningsnivå som bestämmer hur väl deras barn klarar sig.
Sverige har genom åren varit mycket bra på folkbildning, och det skulle vi kunna göra det bästa av.

Utbildningen skulle baseras på modern forskning, och skulle kunna bestå av 4 delkurser (framtagna av experter), alla skrivna på lättfattliga sätt.

Den första skulle kunna handla om psykologi; hur fungerar barns och ungdomars hjärnor egentligen?

Den andra skulle kunna handla om samhället i stort; vad har vi för strukturer i samhället och hur påverkar de oss?

Den tredje skulle kunna handla om barn i skolan; hur kan man ge sitt barn bästa möjliga stöd i skolan? Hur kan man på ett pedagogiskt sätt hjälpa barn med läxor?

Och den fjärde och sista behöver handla om historia. För att vi inte ska bli ett historielöst samhälle behöver vi veta något om varför vi är där vi är idag; varför förbjöds barnaga? Hur har jämställdheten i Sverige sett ut genom historien? Hur har rasismen sett ut? Hur har vi sett på funktionshinder?

Föräldraskapet har indivualiserats på senare år, men jag anser att vi har ett klassamhälle och därför behöver vi göra mer för likvärdigheten. Det är också ett problem att det är mammor som tar merparten av läsning om barn, och en föräldrautbildning skulle ge mer av denna kunskap även till pappor. Barn behöver kompetenta vuxna i sina liv, ju fler desto bättre.

Vi ställer höga krav på de som är med våra barn i förskolan, men det räcker inte för att alla ska ha samma möjligheter. Därför, parallellt med arbetet med att förbättra skolan så den blir jämlik och förbättrar välfärden, behöver vi arbeta för att alla föräldrar har en lika stadig kunskapsgrund att stå på oavsett tidigare utbildningsnivå.

Lagen om att gå föräldrautbildningen ska verka normerande. Underlåts det att gå utbildningen blir det inga lagliga konsekvenser, utan tanken är att utbildningen ska vara så bra och intressant att folk vill gå den.

Jag hoppas det kan bli en bra och riktig diskussion kring detta förslag; vem skulle utforma utbildningen, hur skulle den se ut mer konkret, vilken forskning skulle användas, när skulle den kunna införas? Visst är det dags för Sveriges nästa folkbildningsprojekt?

Varför jag vill jobba i skolorna ASAP

I korthet: När barn trakasseras på grund av hur vårt samhälle ser ut måste skolorna ta in kunskap för att utbilda både lärare och elever i feminism. Om barn får lära sig om förtryck får de verktyg att hantera förtrycket! Jag pluggar genusvetenskap för att kunna jobba med detta.

Den här artikeln var i Metro i tisdags. Jag läste den av ren tillfällighet på tunnelbanan igår, och kom plötsligt ihåg anledningen till att jag började plugga genusvetenskap från första början (och anledningen till att jag startade den här bloggen). Det började med att jag tog ett jobb som lärarvikarie på ett bemanningsföretag, kom ut på skolor runtom i Stockholm och såg med egna ögon hur det såg ut. Jag tyckte nästan att förskolorna var värst- inte för att jämställdheten var märkbart sämre där än vad den var på skolorna, utan för att jag såg hur tidigt barnen ”visste” att tjejer var sämre.

Det står: ”Vanligast är att eleverna trakasseras för etnicitet, sexuell läggning eller funktionsvariationer”. Tjejer är också mycket mer utsatta än killar, och det skulle inte förvåna mig om barn retas för att de har föräldrar som inte har råd med lika mycket som andra barns föräldrar. Det är inte konstigt att det är de som är minst privilegierade i samhället som också har minst privilegier i skolan!

Detta är kalla, hårda fakta som visar att manligt privilegium existerar, att förtryck som funkofobi, homofobi, rasism, transfobi, kvinnohat existerar på riktigt. Men detta visar också att skolan som institution saknar kunskap i hur förtryck fungerar och påverkar, tyvärr. Hur många av er har läst om kvinnoförtryck i skolan? Jag anser detta vara basic allmänkunskap, men barn får inte ta del av den och går sedan genom livet utan att förstå varför de mår dåligt.

Tröjan hade jag nästan hela tiden, och kjolen var min systers skolkjol från andra klass. Second hand-kläder var min ömma punkt!

Anledningen till att barn behöver lära sig om att förtryck existerar är att det är ett effektivt sätt att sluta må dåligt över saker som de absolut inte behöver må dåligt över. Det är också ett sätt för barn att sluta få andra att må dåligt över de sakerna. Sedan jag började lära mig om feminism har jag slutat må dåligt över att vara osminkad, över att inte ha stora bröst, över hår på kroppen, över att någon inte gillar mig, över känslor som ilska osv. Det är fantastiskt vad mycket helt irrelevanta saker en kan må dåligt över om en lever i ett patriarkat! Även saker som att när jag var barn, hade jag mest på mig kläder jag ärvt av min syster eller second hand-kläder. Varför kan inte barn ha med det i samhällskunskapen att det är förståeligt att vissa föräldrar har mindre pengar än andra, att det är så vårt samhälle fungerar och att det inte är något att skämmas över eller reta andra för?

Att jag har kunnat sitta och läsa om feminism och även nu plugga till genusvetare är ett enormt privilegium, alla har inte den tiden/den kulturen hemifrån. Därför ska skolan fungera kompensatoriskt så att inte bara de som har möjlighet att i vuxen ålder lära sig om samhället kan göra det! Alla ska ha precis lika stor chans till den här kunskapen som är SÅ VIKTIG.

Barn blir alltså mobbade IDAG för att de har en annan hudfärg, har någon funktionsnedsättning osv. Skolan är också en otrygg plats för tjejer, för det är där det är störst risk att de utsätts för sexuella övergrepp. Det ska inte vara skolans uppgift att förändra hela samhället (det är ju helt orimligt), men det går att släcka de värsta bränderna just nu med att föra in mer feminism/antirasism i samhällskunskapen. De som misstycker kan ju hitta en annan förklaring till varför det är just de samhällsgrupperna som blir utsatta för mest trakasserier.

Jag började alltså plugga genusvetenskap för att jag vill börja föreläsa inom skolor! Och jag startade bloggen i samma led- det är superenkelt att hänvisa till den här sidan i framtiden. Här skriver jag ju om allt jag brinner för och vill förändra.

Här är rapporten från Friends i sin helhet. Vilket sätt är det bästa att förändra skolorna på?