Allmänbildning är överskattat

– Ett försvarstal för en annan slags kunskap

Är det bara jag som stör mig på när någon skryter om att hen är ”allmänbildad”? Du vet, när en vet vem som styr i Nigeria och vilket år Slussen i Stockholm byggdes. Jag har några riktigt dåliga minnen från detta, men aldrig riktigt kunnat sätta fingret på vad det är som stör mig så. Alla gånger jag suttit i ett samtal med en jämnårig kille och han envisas med att veta mest om parken vi sitter i, eller veta mest om vissa fakta kring vårt samtal. Jag blir galen!

För det första får det mig att framstå som okunnig. Vilket jag vet att jag absolut inte är, men min kunskap handlar inte om att veta så mycket som möjligt om allt för att kunna briljera i varenda ämne. Problemet är när folk antar att jag inte är intelligent om jag inte kan säga vilket statsskick Kina har (till exempel), istället för att se att det finns många sätt en kan vara intelligent på.

Det är inte intressant för mig just nu att veta vilket statsskick Kina har, eftersom den informationen är onödig ifall en inte använder den. Det tar 3 sekunder för mig att ta reda på den informationen ifall jag skulle behöva, och det faktumet får mig att tycka att det är fullständigt onödigt att ha massa saker i huvudet. Hjärnan är faktiskt inte till för att lagra information, visste ni det? Hjärnan är till för att få idéer, brainstorma, skapa nya teorier och innovationer. Att veta en massa saker som en uppslagsbok anser jag gör en stagnerad. När hjärnan är full av redan klarlagd information, hur mycket plats finns det kvar att skapa ny? Nu menar jag inte inom 1 ämne- en kärnfysiker behöver förstås ha massvis med information om kärnfysik för att kunna utveckla något nytt inom området. Men hon behöver inte veta hur björkens löv ser ut eller vilket år Pressbyrån grundades, eller hur?

20170318_1905232

Mitt favvohörn av soffan. Här skriver jag inläggen!

Så varför jag stört mig så på människor (är det en slump att de varit killar?) som briljerar med sin allmänbildning är för att de har ansett att den sortens kunskap är mycket bättre än min kunskap, som mer handlar om- förstås- genusvetenskap. Och bokstavligt talat inget annat. Jag tänker på sätt att omstörta samhällets struktur på, hur en helt ny värld skulle kunna se ut. Jag tänker på hur långt forskningen skulle ha kommit om den inte behövde vara finansierad av pengar. På hur konsten skulle ha sett ut om den inte var gjord av män, hur kvinnor skulle vara ifall vi inte hade levt i ett patriarkat.

Jag teoretiserar kring hur världen skulle ha sett ut om alla kvinnor var lesbiska, hur jorden skulle bli ifall alla bara slutade föda barn, vilka yrken som skulle försvinna ifall vi införde en skälig medborgarlön. Hur vi skulle kunna omfördela världens resurser så att den ekonomiska hierarkin mellan länderna försvann. Så varför skulle jag vilja slösa min tid på att veta saker miljoner andra människor redan har tagit reda på? Finns det något egenvärde i att veta vilket århundrade Egyptens pyramider byggdes, förutom att kunna verka låta smart? Borde vi inte premiera och lära ut samhällsomstörtande kunskap istället för samhällskunnig kunskap (förutom den kunskap som behövs för att kunna teoretisera kring ett visst område)?

Allmänbildningen kan vi överlåta till dem som saknar förmågan att bli uppslukade av ett enda ämne, tycker jag. Medan vi andra ägnar oss åt nyskapande. Detta hoppas jag skolan kan ta tillvara på i framtiden.

Genus på förskolan

Okej, så jag jobbade på en förskola i måndags för första gången på nästan ett år. Förutom att jag råkade låta barnen hoppa i en stor vattenpöl tills de var genomvåta gick det riktigt bra, men tyvärr hade jag glömt exakt hur det var att jobba med barn. De var runt 5 år gamla, världens livligaste och fantasifullaste, men också en SÅ tydlig grogrund för orättvisor i samhället. Klart jag kommer ihåg att det var mycket tydligt, men nu när jag pluggat genus och haft 1 år till på mig att lära mig mer om hur olika strukturer upprätthåller förtryck, är det så. Mycket. Värre.

För det första är uppdelningen mellan tjejer och killar som huggen i sten. Allvarligt talat. När vi skulle vara ute fick jag med mig 4 barn- 3 flickor och 1 pojke. Flickorna började genast leka med varandra på någon fyragunga, men till min förvåning ville pojken hellre leka helt ensam på ett annat ställe av gården hellre än att sätta sig tillsammans med tjejerna trots att jag frågade flera gånger. Vi började istället sparka fotboll. Jag märkte sedan att han supergärna ville vara med i tjejernas vattenlek i pölen men att han ändå höll sig lite på sin kant. Han växer alltså upp i ett samhälle där han är helt ensam om det bara är tjejer runtom honom- trots att det ffs inte finns några reella skillnader mellan dem!

Andra exempel på hur allvarlig och strikt separationen är, är till exempel att en pojke inte ville färglägga en utskriven bild eftersom det var en ”tjejpingvin”, en annan ville inte pärla på en pärlplatta eftersom det var ett ”tjejmönster”, en flicka pratade om ”pojkhår” och ”flickhår”, tjejfärger och killfärger var suuperviktiga att veta vilket som var vilket, och hundra andra exempel på hur barns vardag begränsas av könsroller.

Det är dock viktigt att poängtera att separationen är striktast från killarnas sida- tjejerna kunde lika gärna klä ut sig i klänningar som att sparka boll medan killar egentligen hade mycket få aktiviteter de egentligen ”fick” ägna sig åt.

Spiderman

För det andra finns det ett tydligt samband mellan könsseparatism och negativa könsroller. De pojkar som var extra separatistiska var också de pojkar som var märkbart stökigare än andra barn och tog för sig mycket mer på (tyvärr) de andra barnens bekostnad.

En pojke nämnde ofta att han var ”stark”. Och eftersom att han var stark, kunde han också göra precis vad han ville och ingen kunde säga till honom. Han kunde göra illa de andra barnen, ta saker och helt enkelt begränsa deras lek såväl som sin egen. När han spillde ut en burk med pärlor var han ovillig att plocka ihop dem, och typiskt nog var det en flicka bredvid som hjälpte till istället. Efter mycket övertalning och smicker började han också göra det, men först efter att vi redan hade plockat ihop det mesta. Det var ingen slump att händelseförloppet gick just så; han hade präntats in i att han kunde göra vad han ville eftersom att han var så stark.

Samma pojke skrek också åt ett annat barn (surprise… en flicka) att hon skulle flytta på sig i matsalen. Samma mönster gick att se genom hela dagen, små små övergrepp på de andra barnens integritet, konstanta små överträdelser mot deras person. Behöver jag ens nämna att de barn som blev mest utsatta för detta var flickor?

20170308_1659362

Bild från ett event på internationella kvinnodagen. En av föreläsningarna handlade om just barn och genus! 

Jag skulle kunna fortsätta skriva om saker som hände som stärker min poäng resten av dagen, men det är helt onödigt. En annan intressant sak jag brukar göra när jag är ute på förskolor är att räkna böcker, bara för att notera för mig själv, och här hade de ca 70 böcker. Ca 50 av dem hade en kille som huvudperson, ca 10 hade en tjej (några dubletter haha) och resten var båda eller en faktabok. Detta hänger ihop med det jag skrev i ett annat inlägg– punkt 1 – att män lär sig inte identifiera sig med några andra än sig själva eftersom att nästan alla huvudkaraktärer vi ser någonsin är killar (hudfärg spelar också stor roll). Barnen tyckte även att alla färger var fina förutom brun, och varför just brun var en ful färg kan en förstås bara spekulera i men jag gjorde ändå en stor poäng av att jag tyckte mitt bruna hår var jättefint. Det kanske bara är en ren slump att brunt ofta anses vara fult samtidigt som brun hud och brunt hår inte heller anses vara lika fint som ljust och blont?

Jag var chockerad efter 1 dag på förskolan, och jag vill absolut inte tänka på hur mycket de barnen behöver stå ut med under flera år. Vad gör det med självkänslan att lära sig att andra barn får göra vad de vill mot en? Vad gör det med självbilden att veta att en kan göra precis vad som helst utan konsekvenser eftersom en identifierar sig med ”spiderman” och ”batman” som kan göra exakt samma sak? Dessa ständigt pågående kränkande händelser påverkar alla barn tills konsekvensen blir vad vi har nu- ett stört samhälle, ett välmående patriarkat, självmord  och förövare bland män och killar och djupgående dåligt mående (ibland för hela livet) bland kvinnor och tjejer.

Nästa inlägg ägnar jag åt vad vi kan göra åt saken. För det finns mycket som går att göra!