Jag tror att de flesta nu har gått med på att vi har ett mansproblem i samhället (hade dock en diskussion igår som får mig att tveka, men jag vill gärna tänka så). En skulle kunna säga ett problem med våld, eller sexuella övergrepp, eller med machokulturen, men dessa problem upprätthålls ju statistiskt sätt av män. Det är inte ett löst svävande våldsproblem som misshandlar ett annat fotbollslags supportrar efter en fotbollsmatch, till exempel. Det är inte bara en oberoende machokultur som stöter ut små pojkar ur gruppen ifall de råkar ha drag som är ””tjejiga””. Så för att komma åt problemet tror jag inte vi vinner något på att säga det, utan adressera faktumet att det är andra småpojkar som gör det. Till exempel.
Eftersom barn efterhärmar det vuxna gör och helt okritiskt, på barns vis, tar till sig det och leker med det och plockar upp signaler vi inte ens är medvetna om att vi ger, är det förstås ett stort problem att män globalt sett inte tar itu med- och avstånd från- våld i alla former. Det försvåras av att det inte pratas om våld per se, utan att pojken som förföljer flickan är ”romantisk”, att fansens bråk på läktaren är att ”älska sport”, att de långa sekvenserna av superhjälteslagsmål i filmer är ”underhållning”.
En annan form av underhållningsvåld
Män står alltså för det mesta av våldet i samhället, enligt all forskning som bedrivits. Det betyder att vi inte kan fokusera på kvinnor och tjejer när vi ska lösa problemet, så som hittills har varit tanken, utan på män och pojkar. I skolan hade vi tjejsamtal med läraren där vi pratade om bl.a. killar och hur vi skulle förhålla oss till dem, det finns kvinnojourer där kvinnor som blivit utsatta för våld i hemmet får hjälp och stöd, det finns otaliga kurser för kvinnor där vi ska lära oss att ”prata högre” och ”ha mer självförtroende” och ta för oss mer. När jag har hört om jämställdhet i skolan, har det pratats om att tjejer ska ”tuffa till sig” osv. Det alla lösningar har gemensamt är att de fokuserar på tjejer, när det egentligen inte är de som är problemet.
Som sagt gäller detta också i skolan, att när killar tar all plats i klassrummet är det inte de som ska lugna ner sig, lära sig att lyssna och visa hänsyn så som tjejerna gör, utan att istället tjejerna ska lära sig att prata högre och säga ifrån, inte låta sig trampas på eller trakasseras. När jag har varit ute i skolorna, har jag faktiskt sett att tjejer hjälper varandra med svåra uppgifter, lyssnar mer på läraren (mig hehe), inte börjar slagsmål eller skriker på varandra under lektionstid. Jag ser det alltså som att de inte är det primära problemet, det är inte tjejer som ska fokuseras på i första hand utan killar.
En parkering killgäng brukar hänga på.
Men precis som jag skrev i ett annat inlägg, kommer värderingar och beteenden inte i första hand från skolan, utan de kommer hemifrån och från den media barnet konsumerar. Sen växer kanske beteendet i skolan när lärare och andra barn visar att det är ”så det ska vara”, de får medvind helt enkelt. Jag tror tyvärr det finns ganska få alternativ för pojkar, det är att antingen följa normen eller bli ”utstött” och det blir värre ju äldre barnet blir. Därför blir det för mig, som har tänkt fokusera på skolan, svårare att komma åt problemet.
Samtidigt som jag skriver detta ser jag på Facebook ett levande bevis på exakt hur illa det är med att pojkar tillåts vara hänsynslösa från start:
Detta är verkligen inget nytt (tyvärr)! Det finns ingen anledning till att fortsätta vänta med jämställdhetsfrågorna. Det finns inget viktigare just nu, och enligt mig börjar vi med att utbilda lärare och pedagoger för elever/barn i alla åldrar. Dels för att jag inte kan förbjuda vissa media för pojkar, och inte heller få föräldrar att ändra i sin uppfostran. Men som jag skrivit tidigare– en engagerad pedagog kan göra mer för jämställdheten i en klass än vad alla feministiska skribenter i världen kan!
Jag menar, har pratat med lärare många gånger om detta och bara mött förståelse varje gång. Såhär glad blir en av det!
