Inför skoluniform!

I korthet: Jag tycker alltså att skolan behöver införa en skoluniform för alla barn i hela grundskolan. Det är ur ett klassperspektiv, alltså för att underlätta för dem som inte har råd med kläder alla andra har på sig. Det skulle också minska morgonstress/kvällsångest för barn och ungdomar, minska fokus på utseendet. Sedan löser det väl inte alla problem med mobbning då det är mycket större, men jag tycker det är en bra grej. Vad tycker ni?

Jag väntar fortfarande på svar från yogan.

Jag har tänkt skriva denna länge, men det är först nu jag fått extra bränsle till inlägget. Jag läste nämligen den HÄR artikeln i Aftonbladet där det står att en ny skola ska öppna i Karlstad, och att de ska ha skoluniform som regel för alla barnen. Kommentarerna under Facebookinlägg var både för och emot, och kul nog var de flesta för! Bland de som var emot stod det t.ex. att det var bakåtsträvande med skoluniform (att det är en förr-i-tiden-grej), att det finns bättre sätt att bekämpa mobbning på, att det hela blir ”jantelag” och vi tvingar barn att anpassa sig osv.

DSC_01932

Själv har jag mycket klänningar för att slippa välja kläder när jag inte har tid.

Och det stämmer säkert att uppfostran/samhället spelar större roll i att barn blir mobbade än kläderna, men det går trögt att förändra samhället och vi kan ju inte tvinga föräldrar att uppfostra sina barn på ett visst sätt eller hur? Det går ju inte att tvinga alla föräldrar att sluta klanka ner på andras klädsel eller allra helst att alla i hela Sverige slutar med det (barn lär sig ju från någonstans..), så hur annars ska vi flytta fokus från kläderna? Det kommer förstås inte göra det helt oviktigt med utseendet när folk fortfarande bryr sig om hudfärg och vikt och hur stor näsa någon har, men kläder är en sjukt stor stressfaktor om de inte är ”rätt”.

Jag är alltså för skoluniformer ur ett klassperspektiv! Och ur ett genusperspektiv, för det är väl allmänt känt att tjejer har mycket högre press på sig att se bra ut än killar. Nu är det tack och lov många många år sedan jag slutade högstadiet (eller ja.. 6 år sedan haha) men jag kommer fortfarande ihåg hur sjukt jobbigt det var att stå framför garderoben kvällen innan och tänka att fan jag har INGENTING snyggt. Den och den är i tvätten och den och den hade jag förut i veckan och de andra är fula osv. Dessutom hade jag 0 sinne för vad som var snyggt över huvud taget och hade ingen aning om vad jag skulle köpa för kläder så att de skulle passa ihop och se vanliga ut (har tidigare skrivit om mina skolkläder HÄR). Jag förstår inte varför barn inte kan få slippa morgonstressen med att välja kläder? Utanför skolan är det ju en helt annan sak vad en har på sig.

DSC_02072

Tvådelade klädset är också en energisparande favorit.

Skolan borde alltså ge alla barn uniformer (eller så borde föräldrar få åtminstone halva uniformerna betalda av staten) för att 1. ge barn ett stressmoment mindre, 2. för att barn inte ska må dåligt över sina kläder, och 3. för att ta bort fokus från kläder över huvud taget. Skolan borde också ge alla barn uniformer för att 4. ge föräldrar mindre press på att skaffa kläder; är det ont om pengar är det superjobbigt att försöka hitta bra kläder, fina och i rätt storlek på second hand-marknaden. Vinterjacka och sånt borde också ingå i uniformen!

Det kommer ju knappast lösa alla problem med utanförskap, men tycker inte ni också att en skoluniform skulle underlätta livet? De som har råd med de rätta kläderna kommer väl vilja fortsätta ha dem, men jag tycker vi ska utgå från de minst privilegierade och de som har behovet.

DSC_02172

Sista favvon är byxdressen, känns som att en har på sig pyjamas. Denna är från Bik Bok.

Feminism utan klassperspektiv är ingen riktig feminism, för det är ju kvinnorna längst ner på ”samhällsstegen” som behöver feminismen allra mest. De som inte har råd att flytta ifrån en ohälsosam relation, råd att beställa hemhjälp eller råd att köpa bra kläder till sina barn varje säsong så de inte blir retade. Och jag tycker det är ett riktigt klasstänk att införa skoluniformer!

Hur tänker ni? Är ni för eller emot skoluniform?

Vill du läsa mer har Katarina Magnus skrivit ett ”arg lapp” om mobbningskultur och hur föräldrar ”uppmuntrar” sina barn till att mobbas, det står mer på Expressen.

Förslag på skoluniformer: Byxor och tröja till alla, byxdressar till alla, onepiece till alla.

Var fjärde elev har blivit utsatt för kränkningar

Varför jag vill jobba i skolorna ASAP

I korthet: När barn trakasseras på grund av hur vårt samhälle ser ut måste skolorna ta in kunskap för att utbilda både lärare och elever i feminism. Om barn får lära sig om förtryck får de verktyg att hantera förtrycket! Jag pluggar genusvetenskap för att kunna jobba med detta.


Den här artikeln var i Metro i tisdags. Jag läste den av ren tillfällighet på tunnelbanan igår, och kom plötsligt ihåg anledningen till att jag började plugga genusvetenskap från första början (och anledningen till att jag startade den här bloggen). Det började med att jag tog ett jobb som lärarvikarie på ett bemanningsföretag, kom ut på skolor runtom i Stockholm och såg med egna ögon hur det såg ut. Jag tyckte nästan att förskolorna var värst- inte för att jämställdheten var märkbart sämre där än vad den var på skolorna, utan för att jag såg hur tidigt barnen ”visste” att tjejer var sämre.

DSC_0162

Det står: ”Vanligast är att eleverna trakasseras för etnicitet, sexuell läggning eller funktionsvariationer”. Tjejer är också mycket mer utsatta än killar, och det skulle inte förvåna mig om barn retas för att de har föräldrar som inte har råd med lika mycket som andra barns föräldrar. Det är inte konstigt att det är de som är minst privilegierade i samhället som också har minst privilegier i skolan!

Detta är kalla, hårda fakta som visar att manligt privilegium existerar, att förtryck som funkofobi, homofobi, rasism, transfobi, kvinnohat existerar på riktigt. Men detta visar också att skolan som institution saknar kunskap i hur förtryck fungerar och påverkar, tyvärr. Hur många av er har läst om kvinnoförtryck i skolan? Jag anser detta vara basic allmänkunskap, men barn får inte ta del av den och går sedan genom livet utan att förstå varför de mår dåligt.

264505_1742749978934_1452424_n

Tröjan hade jag nästan hela tiden, och kjolen var min systers skolkjol från andra klass. Second hand-kläder var min ömma punkt!

Anledningen till att barn behöver lära sig om att förtryck existerar är att det är ett effektivt sätt att sluta må dåligt över saker som de absolut inte behöver må dåligt över. Det är också ett sätt för barn att sluta få andra att må dåligt över de sakerna. Sedan jag började lära mig om feminism har jag slutat må dåligt över att vara osminkad, över att inte ha stora bröst, över hår på kroppen, över att någon inte gillar mig, över känslor som ilska osv. Det är fantastiskt vad mycket helt irrelevanta saker en kan må dåligt över om en lever i ett patriarkat! Även saker som att när jag var barn, hade jag mest på mig kläder jag ärvt av min syster eller second hand-kläder. Varför kan inte barn ha med det i samhällskunskapen att det är förståeligt att vissa föräldrar har mindre pengar än andra, att det är så vårt samhälle fungerar och att det inte är något att skämmas över eller reta andra för?

Att jag har kunnat sitta och läsa om feminism och även nu plugga till genusvetare är ett enormt privilegium, alla har inte den tiden/den kulturen hemifrån. Därför ska skolan fungera kompensatoriskt så att inte bara de som har möjlighet att i vuxen ålder lära sig om samhället kan göra det! Alla ska ha precis lika stor chans till den här kunskapen som är SÅ VIKTIG.

Snapchat-364145752

Barn blir alltså mobbade IDAG för att de har en annan hudfärg, har någon funktionsnedsättning osv. Skolan är också en otrygg plats för tjejer, för det är där det är störst risk att de utsätts för sexuella övergrepp. Det ska inte vara skolans uppgift att förändra hela samhället (det är ju helt orimligt), men det går att släcka de värsta bränderna just nu med att föra in mer feminism/antirasism i samhällskunskapen. De som misstycker kan ju hitta en annan förklaring till varför det är just de samhällsgrupperna som blir utsatta för mest trakasserier.

Jag började alltså plugga genusvetenskap för att jag vill börja föreläsa inom skolor! Och jag startade bloggen i samma led- det är superenkelt att hänvisa till den här sidan i framtiden. Här skriver jag ju om allt jag brinner för och vill förändra.

Här är rapporten från Friends i sin helhet. Vilket sätt är det bästa att förändra skolorna på?

Fokus på killar i skolan

Jag tror att de flesta nu har gått med på att vi har ett mansproblem i samhället (hade dock en diskussion igår som får mig att tveka, men jag vill gärna tänka så). En skulle kunna säga ett problem med våld, eller sexuella övergrepp, eller med machokulturen, men dessa problem upprätthålls ju statistiskt sätt av män. Det är inte ett löst svävande våldsproblem som misshandlar ett annat fotbollslags supportrar efter en fotbollsmatch, till exempel. Det är inte bara en oberoende machokultur som stöter ut små pojkar ur gruppen ifall de råkar ha drag som är ””tjejiga””. Så för att komma åt problemet tror jag inte vi vinner något på att säga det, utan adressera faktumet att det är andra småpojkar som gör det. Till exempel.

Eftersom barn efterhärmar det vuxna gör och helt okritiskt, på barns vis, tar till sig det och leker med det och plockar upp signaler vi inte ens är medvetna om att vi ger, är det förstås ett stort problem att män globalt sett inte tar itu med- och avstånd från- våld i alla former. Det försvåras av att det inte pratas om våld per se, utan att pojken som förföljer flickan är ”romantisk”, att fansens bråk på läktaren är att ”älska sport”, att de långa sekvenserna av superhjälteslagsmål i filmer är ”underhållning”.

D4_wrestling28_30954

En annan form av underhållningsvåld

Män står alltså för det mesta av våldet i samhället, enligt all forskning som bedrivits. Det betyder att vi inte kan fokusera på kvinnor och tjejer när vi ska lösa problemet, så som hittills har varit tanken, utan på män och pojkar. I skolan hade vi tjejsamtal med läraren där vi pratade om bl.a. killar och hur vi skulle förhålla oss till dem, det finns kvinnojourer där kvinnor som blivit utsatta för våld i hemmet får hjälp och stöd, det finns otaliga kurser för kvinnor där vi ska lära oss att ”prata högre” och ”ha mer självförtroende” och ta för oss mer. När jag har hört om jämställdhet i skolan, har det pratats om att tjejer ska ”tuffa till sig” osv. Det alla lösningar har gemensamt är att de fokuserar på tjejer, när det egentligen inte är de som är problemet.

Som sagt gäller detta också i skolan, att när killar tar all plats i klassrummet är det inte de som ska lugna ner sig, lära sig att lyssna och visa hänsyn så som tjejerna gör, utan att istället tjejerna ska lära sig att prata högre och säga ifrån, inte låta sig trampas på eller trakasseras. När jag har varit ute i skolorna, har jag faktiskt sett att tjejer hjälper varandra med svåra uppgifter, lyssnar mer på läraren (mig hehe), inte börjar slagsmål eller skriker på varandra under lektionstid. Jag ser det alltså som att de inte är det primära problemet, det är inte tjejer som ska fokuseras på i första hand utan killar.

 

20170316_175027

En parkering killgäng brukar hänga på.

Men precis som jag skrev i ett annat inlägg, kommer värderingar och beteenden inte i första hand från skolan, utan de kommer hemifrån och från den media barnet konsumerar. Sen växer kanske beteendet i skolan när lärare och andra barn visar att det är ”så det ska vara”, de får medvind helt enkelt. Jag tror tyvärr det finns ganska få alternativ för pojkar, det är att antingen följa normen eller bli ”utstött” och det blir värre ju äldre barnet blir. Därför blir det för mig, som har tänkt fokusera på skolan, svårare att komma åt problemet.

Samtidigt som jag skriver detta ser jag på Facebook ett levande bevis på exakt hur illa det är med att pojkar tillåts vara hänsynslösa från start:

Screenshot_20170519-140304

 

Detta är verkligen inget nytt (tyvärr)! Det finns ingen anledning till att fortsätta vänta med jämställdhetsfrågorna. Det finns inget viktigare just nu, och enligt mig börjar vi med att utbilda lärare och pedagoger för elever/barn i alla åldrar. Dels för att jag inte kan förbjuda vissa media för pojkar, och inte heller få föräldrar att ändra i sin uppfostran. Men som jag skrivit tidigareen engagerad pedagog kan göra mer för jämställdheten i en klass än vad alla feministiska skribenter i världen kan!

DSC_0474

Jag menar, har pratat med lärare många gånger om detta och bara mött förståelse varje gång. Såhär glad blir en av det!

Hur barn blir könsstereotypa

Ett samtal på eventet den 8 mars (jag vet att det är sent men som sagt inläggskö) skulle handla om mammor och feminism, och bestod av 4 kvinnor som var både mödrar och feminister. Där fick jag en hel del att tänka kring, precis som med det första samtalet den kvällen som var med Birgitta Olsson.

Till exempel hur skevt det är att så många människor pratar om att mamman är den viktigaste när det gäller att fostra barnen, och att mammor behöver uppfostra på andra sätt, bli mer medvetna, borde göra ditten och datten för att världen ska bli bättre med hjälp av barnuppfostran. Hur kan vi ens lägga ännu mer ansvar på mammor, de som alltså redan tar mest ansvar för att hemmet och familjen ska fungera? Alltså ska vi istället för att fråga vad mammorna inte gör för jämställdeten, fråga vad papporna ska göra eftersom det är ganska tydligt att det är de som gör minst generellt sett i i princip hela världen.

För trots att mannen har en feministisk analys, kan han när barnet väl har kommit ändå hemfalla till ”instinkten” att 1. Tjäna pengar och 2. Skydda familjen. Då krävs det mycket för att kunna agera jämställt med kvinnan.

20170308_181231

Brita Zackari, Emma Dominquez, Amie Bramme-Sey, Caroline Ringskog Ferrada-Noli och samtalsledaren Jenny Nordlander.

Dessutom påverkas barnen inte bara av sina föräldrar, utan ju äldre barnet blir ju mer påverkas det av samhället runtomkring och andra barn. På scenen vittnade mammorna om barn som kommit hem och sagt ”Du är brun och ful” till sin pappa. Vart kom de orden ifrån? Eh jo andra barn. Som fått dem av andra vuxna (och barnprogrammen där alla vackra är vita med rakt hår. Usch). Kommer ni ihåg Soran Ismails program Absolut Svensk där det visades hur barn hellre leker med en vit docka än en brun?

Innan kunde jag tänka så att föräldrar verkligen behöver göra mer för att deras barn inte ska hemfalla åt rasism, stereotyper, sexistisk syn på tjejer och så. Men efter samtalet tänkte jag mer att- föräldrar gör redan så gott de kan. Är de inte woke gör de fortfarande så gott de kan. Och är de woke så finns det ändå inget som garanterar att barnen inte anammar samhällets syn på normer och samhällets kvinnoförtryck. Jag ska försöka vara snällare mot föräldrar! Om de inte är sexister, dvs. Då kan jag knappast säga att de gör sitt bästa för sina barn -.-

Snapchat-1255897978

 

En annan sak jag fick med mig var att de tyckte det var viktigt att kunna säga till ett barn att hen är förtryckt (oavsett vilket förtryck det gäller) och vad det innebär. Hen kommer ändå möta rasismen tidigt i livet t.ex., så det är bättre att de kan bemöta det och tänka att det är dem det är fel på, inte mig. Och jag håller med! Hade mina föräldrar sagt att pojkar i min klass skulle börja bedöma mitt utseende bara på grund av att jag var tjej, så skulle jag kanske ha haft bättre verktyg och inte tagit åt mig så mycket som jag gjorde. Det är inte att ”skydda” barnen att inte berätta hur världen ser ut, utan det är att ta ifrån dem bra svar-på-tal som hade kunnat hjälpa dem.

Sen har jag själv märkt att det bästa sättet för barn i förskolan att bli normkritiska (eller åtminstone inte könsstereotypa) är ifall de har pedagoger som har en feministisk och antirasistisk analys själva. Det finns inga övningar eller barnböcker i världen som kan övertrumpfa en feministiskt engagerad pedagog.

Allmänbildning är överskattat

– Ett försvarstal för en annan slags kunskap

Är det bara jag som stör mig på när någon skryter om att hen är ”allmänbildad”? Du vet, när en vet vem som styr i Nigeria och vilket år Slussen i Stockholm byggdes. Jag har några riktigt dåliga minnen från detta, men aldrig riktigt kunnat sätta fingret på vad det är som stör mig så. Alla gånger jag suttit i ett samtal med en jämnårig kille och han envisas med att veta mest om parken vi sitter i, eller veta mest om vissa fakta kring vårt samtal. Jag blir galen!

För det första får det mig att framstå som okunnig. Vilket jag vet att jag absolut inte är, men min kunskap handlar inte om att veta så mycket som möjligt om allt för att kunna briljera i varenda ämne. Problemet är när folk antar att jag inte är intelligent om jag inte kan säga vilket statsskick Kina har (till exempel), istället för att se att det finns många sätt en kan vara intelligent på.

Det är inte intressant för mig just nu att veta vilket statsskick Kina har, eftersom den informationen är onödig ifall en inte använder den. Det tar 3 sekunder för mig att ta reda på den informationen ifall jag skulle behöva, och det faktumet får mig att tycka att det är fullständigt onödigt att ha massa saker i huvudet. Hjärnan är faktiskt inte till för att lagra information, visste ni det? Hjärnan är till för att få idéer, brainstorma, skapa nya teorier och innovationer. Att veta en massa saker som en uppslagsbok anser jag gör en stagnerad. När hjärnan är full av redan klarlagd information, hur mycket plats finns det kvar att skapa ny? Nu menar jag inte inom 1 ämne- en kärnfysiker behöver förstås ha massvis med information om kärnfysik för att kunna utveckla något nytt inom området. Men hon behöver inte veta hur björkens löv ser ut eller vilket år Pressbyrån grundades, eller hur?

20170318_1905232

Mitt favvohörn av soffan. Här skriver jag inläggen!

Så varför jag stört mig så på människor (är det en slump att de varit killar?) som briljerar med sin allmänbildning är för att de har ansett att den sortens kunskap är mycket bättre än min kunskap, som mer handlar om- förstås- genusvetenskap. Och bokstavligt talat inget annat. Jag tänker på sätt att omstörta samhällets struktur på, hur en helt ny värld skulle kunna se ut. Jag tänker på hur långt forskningen skulle ha kommit om den inte behövde vara finansierad av pengar. På hur konsten skulle ha sett ut om den inte var gjord av män, hur kvinnor skulle vara ifall vi inte hade levt i ett patriarkat.

Jag teoretiserar kring hur världen skulle ha sett ut om alla kvinnor var lesbiska, hur jorden skulle bli ifall alla bara slutade föda barn, vilka yrken som skulle försvinna ifall vi införde en skälig medborgarlön. Hur vi skulle kunna omfördela världens resurser så att den ekonomiska hierarkin mellan länderna försvann. Så varför skulle jag vilja slösa min tid på att veta saker miljoner andra människor redan har tagit reda på? Finns det något egenvärde i att veta vilket århundrade Egyptens pyramider byggdes, förutom att kunna verka låta smart? Borde vi inte premiera och lära ut samhällsomstörtande kunskap istället för samhällskunnig kunskap (förutom den kunskap som behövs för att kunna teoretisera kring ett visst område)?

Allmänbildningen kan vi överlåta till dem som saknar förmågan att bli uppslukade av ett enda ämne, tycker jag. Medan vi andra ägnar oss åt nyskapande. Detta hoppas jag skolan kan ta tillvara på i framtiden.

Genus på förskolan

Okej, så jag jobbade på en förskola i måndags för första gången på nästan ett år. Förutom att jag råkade låta barnen hoppa i en stor vattenpöl tills de var genomvåta gick det riktigt bra, men tyvärr hade jag glömt exakt hur det var att jobba med barn. De var runt 5 år gamla, världens livligaste och fantasifullaste, men också en SÅ tydlig grogrund för orättvisor i samhället. Klart jag kommer ihåg att det var mycket tydligt, men nu när jag pluggat genus och haft 1 år till på mig att lära mig mer om hur olika strukturer upprätthåller förtryck, är det så. Mycket. Värre.

För det första är uppdelningen mellan tjejer och killar som huggen i sten. Allvarligt talat. När vi skulle vara ute fick jag med mig 4 barn- 3 flickor och 1 pojke. Flickorna började genast leka med varandra på någon fyragunga, men till min förvåning ville pojken hellre leka helt ensam på ett annat ställe av gården hellre än att sätta sig tillsammans med tjejerna trots att jag frågade flera gånger. Vi började istället sparka fotboll. Jag märkte sedan att han supergärna ville vara med i tjejernas vattenlek i pölen men att han ändå höll sig lite på sin kant. Han växer alltså upp i ett samhälle där han är helt ensam om det bara är tjejer runtom honom- trots att det ffs inte finns några reella skillnader mellan dem!

Andra exempel på hur allvarlig och strikt separationen är, är till exempel att en pojke inte ville färglägga en utskriven bild eftersom det var en ”tjejpingvin”, en annan ville inte pärla på en pärlplatta eftersom det var ett ”tjejmönster”, en flicka pratade om ”pojkhår” och ”flickhår”, tjejfärger och killfärger var suuperviktiga att veta vilket som var vilket, och hundra andra exempel på hur barns vardag begränsas av könsroller.

Det är dock viktigt att poängtera att separationen är striktast från killarnas sida- tjejerna kunde lika gärna klä ut sig i klänningar som att sparka boll medan killar egentligen hade mycket få aktiviteter de egentligen ”fick” ägna sig åt.

Spiderman

För det andra finns det ett tydligt samband mellan könsseparatism och negativa könsroller. De pojkar som var extra separatistiska var också de pojkar som var märkbart stökigare än andra barn och tog för sig mycket mer på (tyvärr) de andra barnens bekostnad.

En pojke nämnde ofta att han var ”stark”. Och eftersom att han var stark, kunde han också göra precis vad han ville och ingen kunde säga till honom. Han kunde göra illa de andra barnen, ta saker och helt enkelt begränsa deras lek såväl som sin egen. När han spillde ut en burk med pärlor var han ovillig att plocka ihop dem, och typiskt nog var det en flicka bredvid som hjälpte till istället. Efter mycket övertalning och smicker började han också göra det, men först efter att vi redan hade plockat ihop det mesta. Det var ingen slump att händelseförloppet gick just så; han hade präntats in i att han kunde göra vad han ville eftersom att han var så stark.

Samma pojke skrek också åt ett annat barn (surprise… en flicka) att hon skulle flytta på sig i matsalen. Samma mönster gick att se genom hela dagen, små små övergrepp på de andra barnens integritet, konstanta små överträdelser mot deras person. Behöver jag ens nämna att de barn som blev mest utsatta för detta var flickor?

20170308_1659362

Bild från ett event på internationella kvinnodagen. En av föreläsningarna handlade om just barn och genus! 

Jag skulle kunna fortsätta skriva om saker som hände som stärker min poäng resten av dagen, men det är helt onödigt. En annan intressant sak jag brukar göra när jag är ute på förskolor är att räkna böcker, bara för att notera för mig själv, och här hade de ca 70 böcker. Ca 50 av dem hade en kille som huvudperson, ca 10 hade en tjej (några dubletter haha) och resten var båda eller en faktabok. Detta hänger ihop med det jag skrev i ett annat inlägg– punkt 1 – att män lär sig inte identifiera sig med några andra än sig själva eftersom att nästan alla huvudkaraktärer vi ser någonsin är killar (hudfärg spelar också stor roll). Barnen tyckte även att alla färger var fina förutom brun, och varför just brun var en ful färg kan en förstås bara spekulera i men jag gjorde ändå en stor poäng av att jag tyckte mitt bruna hår var jättefint. Det kanske bara är en ren slump att brunt ofta anses vara fult samtidigt som brun hud och brunt hår inte heller anses vara lika fint som ljust och blont?

Jag var chockerad efter 1 dag på förskolan, och jag vill absolut inte tänka på hur mycket de barnen behöver stå ut med under flera år. Vad gör det med självkänslan att lära sig att andra barn får göra vad de vill mot en? Vad gör det med självbilden att veta att en kan göra precis vad som helst utan konsekvenser eftersom en identifierar sig med ”spiderman” och ”batman” som kan göra exakt samma sak? Dessa ständigt pågående kränkande händelser påverkar alla barn tills konsekvensen blir vad vi har nu- ett stört samhälle, ett välmående patriarkat, självmord  och förövare bland män och killar och djupgående dåligt mående (ibland för hela livet) bland kvinnor och tjejer.

Nästa inlägg ägnar jag åt vad vi kan göra åt saken. För det finns mycket som går att göra!