Ojämställdhet i förskolan är katastrofalt

I korthet: Interaktionsforskning har bevisat att man behandlar pojkar och flickor olika utifrån kön. Men de katastrofala effekterna syns inte direkt, så man kan jämföra med klimatförstöring.

Klicka på bilden för att komma till en artikel om Queen Lactacia: barn-drag queen.

Förra året läste jag en uppsats, som jag hittade nu igen av en händelse. Den är skriven av Hilda Virsand, som gjorde en studie i en katalansk förskola. Ämnet är jämställdhet. ”Rosa är en tjejfärg- en fallstudie om genuskonstruktion i en katalansk förskola”. När jag själv jobbade på skolor och förskolor i Sverige såg jag samma ojämställdhet som beskrivs i uppsatsen, så även om den inte gjord i Sverige är den helt klart relevant här med. Jag tänkte ta upp tre problem jag tycker är störst, men det fanns jättemycket mer intressant i uppsatsen.

1. Vuxna justerar barnens beteende efter könsnormer

Barn är känsliga för vilka reaktioner deras handlande får. När vuxna ignorerar, rynkar på ögonbrynen eller skrattar åt dem skickar det olika signaler till barnet, som på det sättet lär sig vad det ska göra och inte. Mycket av det här gör man omedvetet, och könsnormer styr vilka reaktioner barn får. Man tror flickor och pojkar beter sig olika naturligt, men egentligen följer de bara de beteenden som vuxna visar dem att de ska ha. Flickor slutar vara högljudda och dominanta när det bemöts av tystnad eller missnöjdhet, medan pojkar förstärker det eftersom det bemöts av skratt eller uppskattning (sida 9 i uppsatsen). Till exempel.

Klicka på bilden för att komma till artikeln.

2. Stor skillnad mellan upplevd jämställdhet och faktisk jämställdhet

I uppsatsen intervjuade Virsand några pedagoger, och vissa sa att de behandlade flickor och pojkar lika, medan andra erkände att det var svårt trots att de försökte. Ändå visade observationerna att flickor och pojkar behandlades mycket olika. Pojkar fick mycket mer uppmärksamhet och sina behov tillgodosedda snabbare, medan flickor blev hyschade mer och ibland blev ignorerade. Även de pedagoger som var medvetna om problemet och ville ändra på det, såg inte hur mycket de fortsatte att bete sig ojämställt. Mot sin egen vilja.

3. Barns könsroller förstärks i fri lek

”Eidevald (2009) menar i sin avhandling att den fria leken (…) ofta förstärker roller istället för att utmana dem. Det vill säga, barn övar på det som de redan kan och känner till.” (sida 29 i uppsatsen). Även om barn experimenterar med olika könsroller, så är det tydligt att de vet vad som förväntas av dem och att de förstärker det. När vuxna leder leken kan de styra så att den blir mer könsneutral. Barn tar med sig vad de lärt sig från vuxnas reaktioner in i den fria leken. De internaliserar könsnormer.

Videon är ett nyhetsinslag om ett annat barn- drag queen, jag tycker det illustrerar bra hur enkelt barn lär sig könsrollerna. Men det här var det från uppsatsen! Nu över till min analys.

Förtryck sker automatiskt

Vuxna behandlar alltså flickor och pojkar olika, vilket styr barnens beteende. Ofta vill man verkligen behandla jämställt, men det går inte. Varför? Det här beror på att man själv bär på så mycket intränade mönster att de blivit automatiska. Man kan inte tänka igenom varenda liten interaktion och varje ansiktsuttryck, det är helt orimligt! I en stressad situation, när många barn behöver hjälp samtidigt, är det kanske bara en ren reflex att pojkarna får hjälp först medan flickorna blir ”hjälpfröknar”. Så vad gör man när det inte räcker att bara vara medveten?

Ojämställdhet är som klimatförstöring: långsam

På Unionens hemsida har de en lista på hur man kan arbeta med systematiskt jämställdhetsarbete, men såna listor funkar bara om man är motiverad att följa dem. Varför ska man bry sig om man behandlar barn jämställt eller inte? Man ser ju inte effekterna direkt, därför kanske man tänker att det inte är så viktigt. Det är som med klimatet; effekten av miljöförstöring är katastrofal och fruktansvärd, men eftersom det är jobbigt att göra förändringar och man ändå inte ser effekterna direkt orkar man inte. Man kanske inte påverkas direkt heller, utan resultatet kanske bara syns ”någon annanstans”.

Klimatpåverkan av kläder. Klicka på bilden för att läsa, sidan länkar vidare till en rapport.

Kvinnomisshandel, våldtäkt, kvinnors stress, mäns självmord och kvinnomord är katastrofala effekter av något som börjar i barndomen. Det är precis som med döende isbjörnar och ett brinnande Australien. Vägen dit har varit långsam, människor som skapat effekterna kanske inte ens levt för att få se dem. Man ser inte att flickor som man ständigt ger en andraplats växer upp till kvinnor som sätter sina behov sist, resten av sina 80 år på jorden. På samma sätt som man inte ser att ens klädinköp bidrar till förstörelse av andra människors liv. Kanske till och med ens eget, på sikt.

Genus är lika verkligt som klimatet

Flygskam har blivit ett begrepp. Människor har alltså, efter effektiv aktivism, förstått hur deras lilla flygresa bidrar till något oöverskådligt men fruktansvärt. Kan man göra likadant med jämställdhet? Förtryckskam. Kan människor förstå hur deras lilla, lilla handling av ignorans eller uppmuntran kan bidra till kvinnoförtryck i slutändan? Att prata om detta viftas bort som ”genusflum”, men effekterna är konkreta och bevisbara. Att förneka genus och kvinnoförtryck borde få samma töntstämpel som klimatförnekarna har, båda är nämligen lika fullkomligt orimliga.

Subjektspositioner skapar våldsamma pojkar

I korthet: Det som avgör barnens beteende är vilka identiteter de ser är acceptabla att anta.

Jag tror den absolut viktigaste frågan när det gäller barn och jämställdhet, är subjektspositioner. Ett ord jag kom över helt random i en kursbok och som jag spunnit vidare på och märkt hur användbart det är.

En subjektsposition kan man säga är en identitet som en människa kan anta.  I boken handlade det om diskurs, men man kan använda det på hela samhället. Alltså: Jag tror att den absolut viktigaste frågan när det gäller barn och jämställdhet handlar om vilka identiteter som är tillgängliga för dem i samhället.

För hur kommer det sig, att t.ex. pojkar med ADHD kan springa runt och knuffas och välta saker medan flickor med ADHD blir inåtvända och sätter sig längst bak i klassrummet utan att märkas? Både flickor och pojkar kan ju ha samma slags funktionshinder. Och hur kommer det sig att pojkar som växer upp i ett våldsamt hem själva i stor utsträckning blir våldsamma medan flickor inte blir det? När jag jobbade på olika förskolor och skolor fanns det alltid vissa pojkar som förstörde de andras lekar, drog flickor i håret och var allmänt utåtagerande, och pedagogerna hade alltid olika förklaringar. Han har ADHD. Hans föräldrar har skilt sig. Pojkar har mer testosteron. Flickorna mognar snabbare.

Ingen av de här förklaringarna är tillfredsställande, men det är ju uppenbart att flickors självförtroende bryts ner i takt med pojkars utåtagerande beteende och det måste bero på något.

Inom genusvetenskapen brukar man prata om könsnormer, genus, könsroller och så vidare, men inget av dem orden förklarar de individuella skillnaderna inom gruppen pojkar. Alla pojkar skriker ju inte rakt ut i klassrummet eller fäller andra på fotbollsplanen, eller hur? Och alla flickor sitter inte tysta och passiva. Och det är här subjektspositioner kommer in. När man tittar på ett barn kan man ofta se vilka identiteter som har visat sig möjliga för det, för ett barn är inte gammalt nog att kritiskt granska och kunna ställa sig utanför eller göra sig en egen subjektsposition.

Vilka subjektspositioner är tillgängliga för barnen? Är den fråga man måste ställa sig när man ställs inför bråkande, störande pojkar (jag skriver pojkar eftersom det är den gruppen som generellt är mest utåtagerande). Att säga att det handlar om ”testosteron” eller ”biologi” eller någon annan förklaring är ju att säga att det inte går att förändra. Och om det inte går att förändra pojkars beteende, så är det enda rimliga att separera dem från flickor så flickor kan få ha en uppväxt utan att bli tafsade på i skolan och få håret draget i. Men vi separerar dem inte, och det kan antingen bero på att vi inte bryr oss om flickors skolsituation eller att vi verkligen tror på att det går att jobba med förändringsarbete och lyckas. Det finns bara de 2 positionerna man kan ta i den här frågan.

Det jag menar med möjliga subjektspositioner är allt det som presenteras som möjligt för barn. Flickor kan ha vackra smala dockor, barnprogram med prinsessor, en mamma som kanske tar hand om allt hemma, en storasyster som sminkar sig, sångerskor som sjunger om kärlek i fina kläder. Är ett vanligt exempel. Allt, allt barn ser som de kan identifiera sig med är en möjlig subjektsposition för dem. Ett annat supertydligt exempel är en pojke jag jobbade med som hade npf, som tillbringade hela lektionerna med att antingen springa runt barfota i hela skolan och gömma sig, eller springa runt i klassrummet och ”kasta eldstrålar” med ljudeffekter och allt. Varför gjorde han så, medan en flicka i klassen som också hade npf satt och räckte upp handen hela lektionen när hon inte heller förstod uppgiften? De hade helt olika sätt att förhålla sig till sånt som var svårt.

Samhället ger pojkar identiteter som Superman, Ben 10, Blixten McQueen, alla stora fotbollsstjärnor och hockeyspelare, som alla är aktiva, högljudda, och inte drar sig för att använda ”rätt” slags våld. Det finns också t.ex. ”nördig”, som i något av de manliga genier som är en vanlig bild i TV-rutan, osv osv. Sådana är de subjektspositioner som finns för pojkar. Flickor får oftast nöja sig med en biroll till den manliga huvudrollen, och i grunden finns det bara 2 kategorier för flickor. Snygg eller ful (Naomi Wolf och Gail Dines är två som skrivit om detta).

Subjektspositionerna baserar sig förstås på könsrollerna i samhället; vilka roller som är acceptabla för pojkar och flickor att ta. För pojkar är det acceptabelt att vara våldsam eftersom identiteterna som är tillgängliga för dem säger så, medan flickor kan bli mobbade eller utstötta på grund av samma beteende. Barn lär sig fort vilka beteenden som är acceptabla eller inte, och de håller sig till dem eftersom inget barn vill vara ensamt.

Det är upp till vuxna att skapa fler subjektspositioner för barn, radera ut de våldsamma och passiviserande tills de är gamla nog att förhålla sig kritiskt till dem (vill jag förbjuda pang pang-filmer och Barbiefilmer? Absolut). Skolan har ett jämställdhetsproblem och det räcker inte hela vägen med de okönade insatser som redan görs.

Och det här är själva anledningen till varför man brukar säga att representation är avgörande.

Lathet existerar inte

Det som fick mig att börja plugga genusvetenskap från första början var att jag jobbade som vikarie på förskolor och skolor, och fick se hur mycket det fanns att göra för jämställdhetsarbetet där. Men förutom könsrollerna hos barnen (och de vuxna), såg jag också hur det i varje klass fanns ”lata” barn som inte ”ville” jobba. Barn som kallas för lata av sina föräldrar och lärare internaliserar den bilden av sig själva, ”lat” blir en fast egenskap precis som kort eller lång.

När jag själv var liten var jag ett barn som var ”lat”, varje utvecklingssamtal gick ut på att jag fick höra vilken stor kapacitet jag hade som jag inte använde, mina föräldrar menade samma sak när de sa att jag var så smart att jag kunde göra precis vad jag ville, men valde att vara ”lat” istället. Som lärarvikarie såg jag exakt samma mönster gå igen i generationen under mig.

Vad är meningen med att kalla folk för lata? Och nu menar jag inte bara barn, utan även vuxna. Varför kan vi inte istället anta att alla gör det absolut bästa de kan göra, alltid? Man får nämligen ett helt annat perspektiv. Det blir ett helt annat perspektiv på sig själv också om man inser att ja, jag har alltid gjort precis det bästa jag har kunnat och ibland har det bara inte räckt.

Inte obryddhet- oförmåga

I mitt fall var inte mina betyg halvbra för att jag var lat och inte brydde mig, utan för att jag hade autism och blev så trött av skolan att jag hellre skolkade än gick dit. Om alla runt mig hade insett att det var det bästa jag kunde göra, hade jag inte heller internaliserat bilden av att jag kunde göra vad som helst men bara inte brydde mig. Jag märkte att jag faktiskt hade mina begränsningar när jag var 21 år och för första gången verkligen la 100% på att plugga (genusvetenskap) och det inte gick ändå, och först då trillade polletten ner att det inte handlade om obryddhet utan om oförmåga.

Det ledde till att jag började tänka på vad jag egentligen behövde för att kunna plugga.

Jag förstår inte att inte fler inser att lathet helt enkelt är icke-existerande. Lathet är ett påhittat begrepp. Det finns inga lata barn, det finns bara barn som saknar kunskap eller förmåga eller ork. Att säga att ett barn är lat är att skjuta över skulden på det.

Lata vuxna

Sen vill jag också säga att det inte finns några lata vuxna heller. En lat mansbebis som låter sin fru sköta alla barn, allt hushållsarbete, allt trädgårdsarbete? Han är inte lat, däremot kan han gömma sig bakom lathetsbegreppet för att dölja att han utövar ett systematiskt förtryck. En fru till en rik man som sitter hemma utan att göra någonting medan hennes man tjänar pengar och den inköpta hemhjälpen tar hand om huset? Hon är inte heller lat, det kallas inlärd hjälplöshet.

13simpsonsTTl

Homer Simpson är inte lat, han utövar systematiskt förtryck.

Mänskligheten har en ganska ful historia av att kalla folk med funktionsnedsättningar, sjukdomar och psykisk ohälsa för lata. Har du ångest och stannar hemma? Lat. Har du depression och ligger bara i sängen? Lat. Har du endometrios och stannar hemma pga hemska smärtor? Alla har mens, du är bara lat. Är du femton år med ätstörningar och skolkar från skolan varje dag? Sluta vara så lat och ta tag i betygen. Sverigedemokrater älskar att kalla invandrare för lata bidragsälskare, samtidigt som studier visar hur svårt det är för invandrare att få jobb i Sverige.

maslow.xlsx

Varför skulle någon frivilligt bara ge upp självförverkligande och uppskattning?

Lathet som idé

Varför tror vi fortfarande på lathet som idé, när vi blir motbevisade gång på gång på gång att människor har faktiska begränsningar och en faktisk omgivning som påverkar oss på konkreta sätt?

Finns det något bevis på att människor kan vara lata, att de skulle kunna göra roliga saker och ha ett roligt uppfyllande arbete och tjäna sina egna pengar, men ändå väljer helt frivilligt att inte göra det? Det tror jag inte en sekund på.

Om lathet försvann

Om vi skulle ha som princip att utgå från att alla människor gör det absolut bästa de kan i alla lägen skulle vi inte bara få en generation barn med större självförtroende och mer självkänsla, utan på ett samhälleligt plan skulle myndigheter och institutioner förändras i grunden. Varför, om man söker socbidrag, kan man inte mötas av attityden att det är det allra bästa den personen kan göra just nu?

Om lathet försvann som begrepp, skulle då föraktet mot fattiga och tjocka (folk älskar att kalla dem lata) försvinna? ”Osynliga” funktionshinder skulle upptäckas tidigare om ingen antog att de bara inte ville göra saker utan snarare insåg att de inte kunde.

Det finns inget, inget som gör mig så provocerad som när man kallar någon för lat. Det är ett sånt passivt jävla ord. Problemet med lathet som ord skär igenom så många samhällsplan, och det går att applicera på så många andra idéer och ställen än bara de jag nämnt här.

Nu är båda mina föräldrar invandrare, och jag vet att det ser annorlunda ut med begreppet lathet i Sverige än vad det gör i andra länder (det används mer utanför Sverige). Jag måste ändå säga att en pojke i en klass jag vikarierade i satt med hörlurar på golvet under bordet istället för att jobba, och extraläraren kallade honom för lat istället för att se att han blev koncentrationsstörd av de andra barnen och inte förstod uppgifterna.

 

Kan vi bara hoppa till den punkt i historien när vi inser att det här med ”lathet” bara är en dum idé. Tack.

En skollednings jämställdhetsarbete

I korthet: En skolledning kan med ganska enkla medel och mycket kunskap se till att tjejer får en skolgång fri från sexuella trakasserier, och att lärare får mer insikt om vad strukturell ojämställdhet är.

 

Tidigare har jag skrivit om Pedagoger och jämställdhet– alltså vad pedagoger kan göra för att jobba mot en mer jämställd skola. Jag har även skrivit inlägget Föräldrar och jämställdhet, som handlar om vad föräldrar kan göra för att motverka stereotypa könsroller och även jobba mot jämställdhet.

Men vad kan göras högre upp i kedjan, vad kan en skolledning göra för att försäkra sig om att just deras skola följer skolplanens mål och riktlinjer när det gäller jämställdhet? Hur kan en skolledning jobba för att ingen tjej i deras skola nånsin ska bli kallad för hora, eller tafsad på, eller bli våldtagen inne i själva skolan? (Ja, det händer.)

Vi behöver utgå från att varje skola gör så gott den kan, men eftersom tjejer fortfarande kan berätta saker om deras skoltid som absolut inte är okej kan jag bara anta att det finns en brist på kunskap hos både föräldrar och pedagoger, men även ända upp i skolledningen (skolchefer, rektorer, verksamhetschefer osv).

För att överhuvudtaget förstå hur det kan komma sig att en kille kan få för sig att sträcka ut handen och ta tag i en tjejs kropp behöver man också förstå hela kedjan bakom handlingen. Det räcker inte med ”sunt förnuft” eller med att ta denna kille åt sidan och prata med honom, det räcker inte att hyra in en föreläsare för en gång eller ha en lapp med regler att man inte får kränka varandra. Vuxna människor har ofta svårt att sätta in sina individuella handlingar och problem i ett strukturellt perspektiv, så hur kan vi vänta oss att barn ska kunna göra det? Tyvärr är det just ett strukturellt perspektiv som behövs för att kunna förstå sina handlingar.

Barn får lära sig saker varje dag om samhället de växer upp i, och därför behöver vuxna som vill ändra en kultur i en skola vara lika ihärdiga.

En skola som vill att tjejer ska kunna gå tryggt i den behöver utbilda sina lärare i strukturell ojämställdhet, varför vi är ojämställda från första början, vad konsekvenserna är, och sedan arbeta med det ämnet oförtröttligt. Vi måste förstå att könsrollerna börjar redan när barnen föds, och sedan förstärks år efter år, så därför börjar man egentligen i både uppförsbacke och motvind när man ska försöka vända en utveckling där fler och fler pojkar blir beroende av pornografi (där kvinnor avhumaniseras) och ett samhälle där alla tjejer nån gång i sitt liv behöver säga #metoo.

En skolledning kan hjälpa sina pedagoger att vidareutbilda sig, göra upp en långtidsplan för hur jämställdhetsarbetet ska gå till, hyra in kunniga utifrån, sätta upp del och delmål för skolan (eller flera skolor).

Även om det inte blir några snabba resultat, skulle det ändå ge verktyg för tjejer att förstå varför det ser ut som det gör för dem och kunskap för killar att kunna göra andra val.

Som ni vet pluggar jag genusvetenskap! Det går långsamt, men när jag är klar ska ni få se på hur mycket man kan förändra med ganska enkla medel.

Här kan ni läsa mer

https://www.svt.se/nyheter/inrikes/sexuella-trackaserier-ar-vardag-i-skolan

https://www.metro.se/artikel/skolan-platsen-d%C3%A4r-flest-unga-drabbas-av-sexuella-trakasserier

http://www.gp.se/nyheter/g%C3%B6teborg/stora-m%C3%B6rkertal-g%C3%A4llande-sexuella-trakasserier-i-skolan-ett-osynligg%C3%B6rande-av-ett-problem-1.4548963

https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/statens-offentliga-utredningar/2010/01/sou-201099/

Inför en obligatorisk föräldrautbildning

Nu har Metro publicerat min debattartikel! Den kan ni läsa här:

Jag inser att många föräldrar mycket väl klarar av att uppfostra sina egna barn, men frågan handlar inte om barnuppfostran utan om viktiga baskunskaper man kanske behöver ha om man ska föda och forma en människa. Är det ett helt orimligt förslag? Vad tycker ni?

 

Artikeln i sin helhet

Det är valår i år. Det betyder att partierna kommer tävla om vilket som bäst kan erbjuda folket ett bättre Sverige, med flest förslag som blir till förbättringar. Detta år vill jag se ett specifikt förslag jag inte sett något parti lägga fram; att alla som vill bli föräldrar får möjlighet att gå en barnutbildning som täcker in kunskap som är viktig för alla föräldrar att ha.
Den ska utformas så tillgänglig som möjligt för att alla föräldrar ska ha möjlighet att gå den.

I dag har vi stora klass- och utbildningsskillnader i Sverige. I skolan är det tydliga skillnader mellan barn som har högutbildade föräldrar med bra lön och de som inte har det. Skolan har en kompensatorisk uppgift; att jämna ut skillnaderna mellan elever med olika bakgrund. Trots det ser vi att det är föräldrarnas utbildningsnivå som bestämmer hur väl deras barn klarar sig.
Sverige har genom åren varit mycket bra på folkbildning, och det skulle vi kunna göra det bästa av.

Utbildningen skulle baseras på modern forskning, och skulle kunna bestå av 4 delkurser (framtagna av experter), alla skrivna på lättfattliga sätt.

Den första skulle kunna handla om psykologi; hur fungerar barns och ungdomars hjärnor egentligen?

Den andra skulle kunna handla om samhället i stort; vad har vi för strukturer i samhället och hur påverkar de oss?

Den tredje skulle kunna handla om barn i skolan; hur kan man ge sitt barn bästa möjliga stöd i skolan? Hur kan man på ett pedagogiskt sätt hjälpa barn med läxor?

Och den fjärde och sista behöver handla om historia. För att vi inte ska bli ett historielöst samhälle behöver vi veta något om varför vi är där vi är idag; varför förbjöds barnaga? Hur har jämställdheten i Sverige sett ut genom historien? Hur har rasismen sett ut? Hur har vi sett på funktionshinder?

Föräldraskapet har indivualiserats på senare år, men jag anser att vi har ett klassamhälle och därför behöver vi göra mer för likvärdigheten. Det är också ett problem att det är mammor som tar merparten av läsning om barn, och en föräldrautbildning skulle ge mer av denna kunskap även till pappor. Barn behöver kompetenta vuxna i sina liv, ju fler desto bättre.

Vi ställer höga krav på de som är med våra barn i förskolan, men det räcker inte för att alla ska ha samma möjligheter. Därför, parallellt med arbetet med att förbättra skolan så den blir jämlik och förbättrar välfärden, behöver vi arbeta för att alla föräldrar har en lika stadig kunskapsgrund att stå på oavsett tidigare utbildningsnivå.

Lagen om att gå föräldrautbildningen ska verka normerande. Underlåts det att gå utbildningen blir det inga lagliga konsekvenser, utan tanken är att utbildningen ska vara så bra och intressant att folk vill gå den.

Jag hoppas det kan bli en bra och riktig diskussion kring detta förslag; vem skulle utforma utbildningen, hur skulle den se ut mer konkret, vilken forskning skulle användas, när skulle den kunna införas? Visst är det dags för Sveriges nästa folkbildningsprojekt?

 

Inför skoluniform!

I korthet: Jag tycker alltså att skolan behöver införa en skoluniform för alla barn i hela grundskolan. Det är ur ett klassperspektiv, alltså för att underlätta för dem som inte har råd med kläder alla andra har på sig. Det skulle också minska morgonstress/kvällsångest för barn och ungdomar, minska fokus på utseendet. Sedan löser det väl inte alla problem med mobbning då det är mycket större, men jag tycker det är en bra grej. Vad tycker ni?

Jag väntar fortfarande på svar från yogan.

Jag har tänkt skriva denna länge, men det är först nu jag fått extra bränsle till inlägget. Jag läste nämligen den HÄR artikeln i Aftonbladet där det står att en ny skola ska öppna i Karlstad, och att de ska ha skoluniform som regel för alla barnen. Kommentarerna under Facebookinlägg var både för och emot, och kul nog var de flesta för! Bland de som var emot stod det t.ex. att det var bakåtsträvande med skoluniform (att det är en förr-i-tiden-grej), att det finns bättre sätt att bekämpa mobbning på, att det hela blir ”jantelag” och vi tvingar barn att anpassa sig osv.

DSC_01932

Själv har jag mycket klänningar för att slippa välja kläder när jag inte har tid.

Och det stämmer säkert att uppfostran/samhället spelar större roll i att barn blir mobbade än kläderna, men det går trögt att förändra samhället och vi kan ju inte tvinga föräldrar att uppfostra sina barn på ett visst sätt eller hur? Det går ju inte att tvinga alla föräldrar att sluta klanka ner på andras klädsel eller allra helst att alla i hela Sverige slutar med det (barn lär sig ju från någonstans..), så hur annars ska vi flytta fokus från kläderna? Det kommer förstås inte göra det helt oviktigt med utseendet när folk fortfarande bryr sig om hudfärg och vikt och hur stor näsa någon har, men kläder är en sjukt stor stressfaktor om de inte är ”rätt”.

Jag är alltså för skoluniformer ur ett klassperspektiv! Och ur ett genusperspektiv, för det är väl allmänt känt att tjejer har mycket högre press på sig att se bra ut än killar. Nu är det tack och lov många många år sedan jag slutade högstadiet (eller ja.. 6 år sedan haha) men jag kommer fortfarande ihåg hur sjukt jobbigt det var att stå framför garderoben kvällen innan och tänka att fan jag har INGENTING snyggt. Den och den är i tvätten och den och den hade jag förut i veckan och de andra är fula osv. Dessutom hade jag 0 sinne för vad som var snyggt över huvud taget och hade ingen aning om vad jag skulle köpa för kläder så att de skulle passa ihop och se vanliga ut (har tidigare skrivit om mina skolkläder HÄR). Jag förstår inte varför barn inte kan få slippa morgonstressen med att välja kläder? Utanför skolan är det ju en helt annan sak vad en har på sig.

DSC_02072

Tvådelade klädset är också en energisparande favorit.

Skolan borde alltså ge alla barn uniformer (eller så borde föräldrar få åtminstone halva uniformerna betalda av staten) för att 1. ge barn ett stressmoment mindre, 2. för att barn inte ska må dåligt över sina kläder, och 3. för att ta bort fokus från kläder över huvud taget. Skolan borde också ge alla barn uniformer för att 4. ge föräldrar mindre press på att skaffa kläder; är det ont om pengar är det superjobbigt att försöka hitta bra kläder, fina och i rätt storlek på second hand-marknaden. Vinterjacka och sånt borde också ingå i uniformen!

Det kommer ju knappast lösa alla problem med utanförskap, men tycker inte ni också att en skoluniform skulle underlätta livet? De som har råd med de rätta kläderna kommer väl vilja fortsätta ha dem, men jag tycker vi ska utgå från de minst privilegierade och de som har behovet.

DSC_02172

Sista favvon är byxdressen, känns som att en har på sig pyjamas. Denna är från Bik Bok.

Feminism utan klassperspektiv är ingen riktig feminism, för det är ju kvinnorna längst ner på ”samhällsstegen” som behöver feminismen allra mest. De som inte har råd att flytta ifrån en ohälsosam relation, råd att beställa hemhjälp eller råd att köpa bra kläder till sina barn varje säsong så de inte blir retade. Och jag tycker det är ett riktigt klasstänk att införa skoluniformer!

Hur tänker ni? Är ni för eller emot skoluniform?

Vill du läsa mer har Katarina Magnus skrivit ett ”arg lapp” om mobbningskultur och hur föräldrar ”uppmuntrar” sina barn till att mobbas, det står mer på Expressen.

Förslag på skoluniformer: Byxor och tröja till alla, byxdressar till alla, onepiece till alla.

Var fjärde elev har blivit utsatt för kränkningar

Varför jag vill jobba i skolorna ASAP

I korthet: När barn trakasseras på grund av hur vårt samhälle ser ut måste skolorna ta in kunskap för att utbilda både lärare och elever i feminism. Om barn får lära sig om förtryck får de verktyg att hantera förtrycket! Jag pluggar genusvetenskap för att kunna jobba med detta.


Den här artikeln var i Metro i tisdags. Jag läste den av ren tillfällighet på tunnelbanan igår, och kom plötsligt ihåg anledningen till att jag började plugga genusvetenskap från första början (och anledningen till att jag startade den här bloggen). Det började med att jag tog ett jobb som lärarvikarie på ett bemanningsföretag, kom ut på skolor runtom i Stockholm och såg med egna ögon hur det såg ut. Jag tyckte nästan att förskolorna var värst- inte för att jämställdheten var märkbart sämre där än vad den var på skolorna, utan för att jag såg hur tidigt barnen ”visste” att tjejer var sämre.

DSC_0162

Det står: ”Vanligast är att eleverna trakasseras för etnicitet, sexuell läggning eller funktionsvariationer”. Tjejer är också mycket mer utsatta än killar, och det skulle inte förvåna mig om barn retas för att de har föräldrar som inte har råd med lika mycket som andra barns föräldrar. Det är inte konstigt att det är de som är minst privilegierade i samhället som också har minst privilegier i skolan!

Detta är kalla, hårda fakta som visar att manligt privilegium existerar, att förtryck som funkofobi, homofobi, rasism, transfobi, kvinnohat existerar på riktigt. Men detta visar också att skolan som institution saknar kunskap i hur förtryck fungerar och påverkar, tyvärr. Hur många av er har läst om kvinnoförtryck i skolan? Jag anser detta vara basic allmänkunskap, men barn får inte ta del av den och går sedan genom livet utan att förstå varför de mår dåligt.

264505_1742749978934_1452424_n

Tröjan hade jag nästan hela tiden, och kjolen var min systers skolkjol från andra klass. Second hand-kläder var min ömma punkt!

Anledningen till att barn behöver lära sig om att förtryck existerar är att det är ett effektivt sätt att sluta må dåligt över saker som de absolut inte behöver må dåligt över. Det är också ett sätt för barn att sluta få andra att må dåligt över de sakerna. Sedan jag började lära mig om feminism har jag slutat må dåligt över att vara osminkad, över att inte ha stora bröst, över hår på kroppen, över att någon inte gillar mig, över känslor som ilska osv. Det är fantastiskt vad mycket helt irrelevanta saker en kan må dåligt över om en lever i ett patriarkat! Även saker som att när jag var barn, hade jag mest på mig kläder jag ärvt av min syster eller second hand-kläder. Varför kan inte barn ha med det i samhällskunskapen att det är förståeligt att vissa föräldrar har mindre pengar än andra, att det är så vårt samhälle fungerar och att det inte är något att skämmas över eller reta andra för?

Att jag har kunnat sitta och läsa om feminism och även nu plugga till genusvetare är ett enormt privilegium, alla har inte den tiden/den kulturen hemifrån. Därför ska skolan fungera kompensatoriskt så att inte bara de som har möjlighet att i vuxen ålder lära sig om samhället kan göra det! Alla ska ha precis lika stor chans till den här kunskapen som är SÅ VIKTIG.

Snapchat-364145752

Barn blir alltså mobbade IDAG för att de har en annan hudfärg, har någon funktionsnedsättning osv. Skolan är också en otrygg plats för tjejer, för det är där det är störst risk att de utsätts för sexuella övergrepp. Det ska inte vara skolans uppgift att förändra hela samhället (det är ju helt orimligt), men det går att släcka de värsta bränderna just nu med att föra in mer feminism/antirasism i samhällskunskapen. De som misstycker kan ju hitta en annan förklaring till varför det är just de samhällsgrupperna som blir utsatta för mest trakasserier.

Jag började alltså plugga genusvetenskap för att jag vill börja föreläsa inom skolor! Och jag startade bloggen i samma led- det är superenkelt att hänvisa till den här sidan i framtiden. Här skriver jag ju om allt jag brinner för och vill förändra.

Här är rapporten från Friends i sin helhet. Vilket sätt är det bästa att förändra skolorna på?

Fokus på killar i skolan

Jag tror att de flesta nu har gått med på att vi har ett mansproblem i samhället (hade dock en diskussion igår som får mig att tveka, men jag vill gärna tänka så). En skulle kunna säga ett problem med våld, eller sexuella övergrepp, eller med machokulturen, men dessa problem upprätthålls ju statistiskt sätt av män. Det är inte ett löst svävande våldsproblem som misshandlar ett annat fotbollslags supportrar efter en fotbollsmatch, till exempel. Det är inte bara en oberoende machokultur som stöter ut små pojkar ur gruppen ifall de råkar ha drag som är ””tjejiga””. Så för att komma åt problemet tror jag inte vi vinner något på att säga det, utan adressera faktumet att det är andra småpojkar som gör det. Till exempel.

Eftersom barn efterhärmar det vuxna gör och helt okritiskt, på barns vis, tar till sig det och leker med det och plockar upp signaler vi inte ens är medvetna om att vi ger, är det förstås ett stort problem att män globalt sett inte tar itu med- och avstånd från- våld i alla former. Det försvåras av att det inte pratas om våld per se, utan att pojken som förföljer flickan är ”romantisk”, att fansens bråk på läktaren är att ”älska sport”, att de långa sekvenserna av superhjälteslagsmål i filmer är ”underhållning”.

D4_wrestling28_30954

En annan form av underhållningsvåld

Män står alltså för det mesta av våldet i samhället, enligt all forskning som bedrivits. Det betyder att vi inte kan fokusera på kvinnor och tjejer när vi ska lösa problemet, så som hittills har varit tanken, utan på män och pojkar. I skolan hade vi tjejsamtal med läraren där vi pratade om bl.a. killar och hur vi skulle förhålla oss till dem, det finns kvinnojourer där kvinnor som blivit utsatta för våld i hemmet får hjälp och stöd, det finns otaliga kurser för kvinnor där vi ska lära oss att ”prata högre” och ”ha mer självförtroende” och ta för oss mer. När jag har hört om jämställdhet i skolan, har det pratats om att tjejer ska ”tuffa till sig” osv. Det alla lösningar har gemensamt är att de fokuserar på tjejer, när det egentligen inte är de som är problemet.

Som sagt gäller detta också i skolan, att när killar tar all plats i klassrummet är det inte de som ska lugna ner sig, lära sig att lyssna och visa hänsyn så som tjejerna gör, utan att istället tjejerna ska lära sig att prata högre och säga ifrån, inte låta sig trampas på eller trakasseras. När jag har varit ute i skolorna, har jag faktiskt sett att tjejer hjälper varandra med svåra uppgifter, lyssnar mer på läraren (mig hehe), inte börjar slagsmål eller skriker på varandra under lektionstid. Jag ser det alltså som att de inte är det primära problemet, det är inte tjejer som ska fokuseras på i första hand utan killar.

 

20170316_175027

En parkering killgäng brukar hänga på.

Men precis som jag skrev i ett annat inlägg, kommer värderingar och beteenden inte i första hand från skolan, utan de kommer hemifrån och från den media barnet konsumerar. Sen växer kanske beteendet i skolan när lärare och andra barn visar att det är ”så det ska vara”, de får medvind helt enkelt. Jag tror tyvärr det finns ganska få alternativ för pojkar, det är att antingen följa normen eller bli ”utstött” och det blir värre ju äldre barnet blir. Därför blir det för mig, som har tänkt fokusera på skolan, svårare att komma åt problemet.

Samtidigt som jag skriver detta ser jag på Facebook ett levande bevis på exakt hur illa det är med att pojkar tillåts vara hänsynslösa från start:

Screenshot_20170519-140304

 

Detta är verkligen inget nytt (tyvärr)! Det finns ingen anledning till att fortsätta vänta med jämställdhetsfrågorna. Det finns inget viktigare just nu, och enligt mig börjar vi med att utbilda lärare och pedagoger för elever/barn i alla åldrar. Dels för att jag inte kan förbjuda vissa media för pojkar, och inte heller få föräldrar att ändra i sin uppfostran. Men som jag skrivit tidigareen engagerad pedagog kan göra mer för jämställdheten i en klass än vad alla feministiska skribenter i världen kan!

DSC_0474

Jag menar, har pratat med lärare många gånger om detta och bara mött förståelse varje gång. Såhär glad blir en av det!

Hur barn blir könsstereotypa

Ett samtal på eventet den 8 mars (jag vet att det är sent men som sagt inläggskö) skulle handla om mammor och feminism, och bestod av 4 kvinnor som var både mödrar och feminister. Där fick jag en hel del att tänka kring, precis som med det första samtalet den kvällen som var med Birgitta Olsson.

Till exempel hur skevt det är att så många människor pratar om att mamman är den viktigaste när det gäller att fostra barnen, och att mammor behöver uppfostra på andra sätt, bli mer medvetna, borde göra ditten och datten för att världen ska bli bättre med hjälp av barnuppfostran. Hur kan vi ens lägga ännu mer ansvar på mammor, de som alltså redan tar mest ansvar för att hemmet och familjen ska fungera? Alltså ska vi istället för att fråga vad mammorna inte gör för jämställdeten, fråga vad papporna ska göra eftersom det är ganska tydligt att det är de som gör minst generellt sett i i princip hela världen.

För trots att mannen har en feministisk analys, kan han när barnet väl har kommit ändå hemfalla till ”instinkten” att 1. Tjäna pengar och 2. Skydda familjen. Då krävs det mycket för att kunna agera jämställt med kvinnan.

20170308_181231

Brita Zackari, Emma Dominquez, Amie Bramme-Sey, Caroline Ringskog Ferrada-Noli och samtalsledaren Jenny Nordlander.

Dessutom påverkas barnen inte bara av sina föräldrar, utan ju äldre barnet blir ju mer påverkas det av samhället runtomkring och andra barn. På scenen vittnade mammorna om barn som kommit hem och sagt ”Du är brun och ful” till sin pappa. Vart kom de orden ifrån? Eh jo andra barn. Som fått dem av andra vuxna (och barnprogrammen där alla vackra är vita med rakt hår. Usch). Kommer ni ihåg Soran Ismails program Absolut Svensk där det visades hur barn hellre leker med en vit docka än en brun?

Innan kunde jag tänka så att föräldrar verkligen behöver göra mer för att deras barn inte ska hemfalla åt rasism, stereotyper, sexistisk syn på tjejer och så. Men efter samtalet tänkte jag mer att- föräldrar gör redan så gott de kan. Är de inte woke gör de fortfarande så gott de kan. Och är de woke så finns det ändå inget som garanterar att barnen inte anammar samhällets syn på normer och samhällets kvinnoförtryck. Jag ska försöka vara snällare mot föräldrar! Om de inte är sexister, dvs. Då kan jag knappast säga att de gör sitt bästa för sina barn -.-

Snapchat-1255897978

 

En annan sak jag fick med mig var att de tyckte det var viktigt att kunna säga till ett barn att hen är förtryckt (oavsett vilket förtryck det gäller) och vad det innebär. Hen kommer ändå möta rasismen tidigt i livet t.ex., så det är bättre att de kan bemöta det och tänka att det är dem det är fel på, inte mig. Och jag håller med! Hade mina föräldrar sagt att pojkar i min klass skulle börja bedöma mitt utseende bara på grund av att jag var tjej, så skulle jag kanske ha haft bättre verktyg och inte tagit åt mig så mycket som jag gjorde. Det är inte att ”skydda” barnen att inte berätta hur världen ser ut, utan det är att ta ifrån dem bra svar-på-tal som hade kunnat hjälpa dem.

Sen har jag själv märkt att det bästa sättet för barn i förskolan att bli normkritiska (eller åtminstone inte könsstereotypa) är ifall de har pedagoger som har en feministisk och antirasistisk analys själva. Det finns inga övningar eller barnböcker i världen som kan övertrumpfa en feministiskt engagerad pedagog.

Allmänbildning är överskattat

– Ett försvarstal för en annan slags kunskap

Är det bara jag som stör mig på när någon skryter om att hen är ”allmänbildad”? Du vet, när en vet vem som styr i Nigeria och vilket år Slussen i Stockholm byggdes. Jag har några riktigt dåliga minnen från detta, men aldrig riktigt kunnat sätta fingret på vad det är som stör mig så. Alla gånger jag suttit i ett samtal med en jämnårig kille och han envisas med att veta mest om parken vi sitter i, eller veta mest om vissa fakta kring vårt samtal. Jag blir galen!

För det första får det mig att framstå som okunnig. Vilket jag vet att jag absolut inte är, men min kunskap handlar inte om att veta så mycket som möjligt om allt för att kunna briljera i varenda ämne. Problemet är när folk antar att jag inte är intelligent om jag inte kan säga vilket statsskick Kina har (till exempel), istället för att se att det finns många sätt en kan vara intelligent på.

Det är inte intressant för mig just nu att veta vilket statsskick Kina har, eftersom den informationen är onödig ifall en inte använder den. Det tar 3 sekunder för mig att ta reda på den informationen ifall jag skulle behöva, och det faktumet får mig att tycka att det är fullständigt onödigt att ha massa saker i huvudet. Hjärnan är faktiskt inte till för att lagra information, visste ni det? Hjärnan är till för att få idéer, brainstorma, skapa nya teorier och innovationer. Att veta en massa saker som en uppslagsbok anser jag gör en stagnerad. När hjärnan är full av redan klarlagd information, hur mycket plats finns det kvar att skapa ny? Nu menar jag inte inom 1 ämne- en kärnfysiker behöver förstås ha massvis med information om kärnfysik för att kunna utveckla något nytt inom området. Men hon behöver inte veta hur björkens löv ser ut eller vilket år Pressbyrån grundades, eller hur?

20170318_1905232

Mitt favvohörn av soffan. Här skriver jag inläggen!

Så varför jag stört mig så på människor (är det en slump att de varit killar?) som briljerar med sin allmänbildning är för att de har ansett att den sortens kunskap är mycket bättre än min kunskap, som mer handlar om- förstås- genusvetenskap. Och bokstavligt talat inget annat. Jag tänker på sätt att omstörta samhällets struktur på, hur en helt ny värld skulle kunna se ut. Jag tänker på hur långt forskningen skulle ha kommit om den inte behövde vara finansierad av pengar. På hur konsten skulle ha sett ut om den inte var gjord av män, hur kvinnor skulle vara ifall vi inte hade levt i ett patriarkat.

Jag teoretiserar kring hur världen skulle ha sett ut om alla kvinnor var lesbiska, hur jorden skulle bli ifall alla bara slutade föda barn, vilka yrken som skulle försvinna ifall vi införde en skälig medborgarlön. Hur vi skulle kunna omfördela världens resurser så att den ekonomiska hierarkin mellan länderna försvann. Så varför skulle jag vilja slösa min tid på att veta saker miljoner andra människor redan har tagit reda på? Finns det något egenvärde i att veta vilket århundrade Egyptens pyramider byggdes, förutom att kunna verka låta smart? Borde vi inte premiera och lära ut samhällsomstörtande kunskap istället för samhällskunnig kunskap (förutom den kunskap som behövs för att kunna teoretisera kring ett visst område)?

Allmänbildningen kan vi överlåta till dem som saknar förmågan att bli uppslukade av ett enda ämne, tycker jag. Medan vi andra ägnar oss åt nyskapande. Detta hoppas jag skolan kan ta tillvara på i framtiden.