Feminism handlar inte om kvinnors personliga liv

I korthet: Småstadsförakt är dåligt, att klanka ner på någons sociala kompetens är oerhört manipulativt, att förolämpa någon för att den är i ”beroendeställning” eftersom den pluggar och inte jobbar är att inte inse att alla är i beroendeställning på ett eller annat vis, att jag är ihop med en 25 år äldre man är ingen förolämpning eftersom ingenting säger att yngre män är bättre än äldre, och att säga att någon bara ”skriker om feminism online men inte lever feministiskt” är att missuppfatta vad feminism är. Lady Dahmer råkade ut för samma kritik för ett tag sedan.

Hade nyligen en falling-out med en vän, ett förlopp som från mitt perspektiv gick från 0-100 väldigt fort. De flesta som läser den här bloggen (eller följer mig på Instagram) känner mig inte privat så just den här specifika vänskapsrelationen är egentligen helt ointressant i sammanhanget, men det finns vissa saker som kom upp som jag vet att andra också brottas med och som är faktiska åsikter som många i samhället har, även om alla kanske inte säger dem rent ut. Det här hänger ihop med mitt andra inlägg om lathet (som hittas HÄR).

Det är inte heller intressant vem som har rätt eller fel i just det här så ska inte ta upp något om det, men tänkte visa två skärmdumpar på meddelanden som jag tänkte dekonstruera. Vad kan man se för samhällsstrukturer här?

När jag intervjuade lärare till min uppsats var en av frågorna jag ställde, hur barn bråkar med varandra. Man kan se mycket i vilka ord man använder för att kränka varandra, vilka saker som anses vara ”dåliga” och vilka som anses vara ”bättre”. Och det är just i affekt som de här strukturerna syns, eftersom man då inte censurerar sig som man brukar göra annars. Man kan säga att när man verkligen vill förolämpa någon, så använder man saker som man vet anses vara sämre i resten av samhället för att det ska slå extra hårt.

 

Jag tänkte ta upp det hon har skrivit i en punktlista och gå igenom det punkt för punkt! (Inte det om att jag har tagit upp problem i vår relation som hon uppfattat som kränkande, ni får helt enkelt lita på att jag sätter större värde på mina relationer än att försöka kränka och avsluta dem med flit. Men det är en annan fråga).

  1. ”Ha det så kul i din håla i Värmland”.

Det här är typiskt för många som bor i storstäder, att man anser att det är sämre på något sätt att bo i en småstad eller på landet. Jag har bott i Stockholm i flera år, men innan dess föddes jag i en ”håla” i Norrbotten, sedan växte jag upp i en ”håla” i Västergötland, och nu i vuxen ålder bor jag i en ”håla” i Värmland. Att bo i en småstad är att hela tiden vara medveten om att det anses vara lite sämre, att de som bor i storstäder är lite bättre, har ett bättre liv, har det roligare. Den verkliga sanningen är att så himla stor skillnad är det faktiskt inte. Bor man i en småstad som jag gör och har gjort, kan man ändå åka in till Stockholm när man vill, man får det bästa av två världar. Vi borde SATSA på småstäderna, bygga ut kollektivtrafiken och ge bidrag åt de företag som håller till där, för att hålla landsbygden levande. Att kalla småstäder för ”hålor” som om de vore sämre, och kalla dem som bor där för ”bönder” (som många stockholmare har för vana), är ingenting annat än småstadsförakt och inte okej.

2. ”Du behöver seriöst jobba på din sociala kompetens”.

En osäkerhet som jag tror är ganska vanlig. Är jag socialt kompetent? Tycker människor om mig? Hur tycker andra jag är? Och att då säga att någon inte är socialt kompetent, kan nästan vara förkrossande. Kvinnor som är i misshandelsförhållanden kan höra sånt här av dem som psykiskt misshandlar någon, att den inte kan föra sig socialt, och att den måste lyssna på misshandlaren för att se vad den gör för fel. Det är väldigt manipulativt, för det kan få människor att tveka på sina vänner och andra relationer och välja att hellre vara med misshandlaren. Nu säger jag inte att min ex-vän är en misshandlare, men det är en väldigt manipulativ sak att säga till någon, att den inte är socialt kompetent. Är jag socialt kompetent? Förmodligen inte, om man menar att social kompetens handlar om att man ska gilla att småprata med folk och ”mingla” och ha massor av vänner och ytliga bekantskaper. Och om man hellre vill ha få vänner, och hellre är lojal mot dem än letar efter nya hela tiden? Jag vet att det finns många som mår dåligt för att de inte har tillräckligt många vänner enligt ”normen”, men jag tycker man ska ta bort social kompetens helt som förolämpning. Vissa lägger sin energi på många människor, andra väljer att lägga den på andra saker.

3. ”Du bor i en annan persons lägenhet och är i världens beroendeställning”.

Det här är nog den värsta punkten, eftersom den implicerar att det på något sätt är sämre att vara beroende. Det maskulina idealet säger att man ska klara sig själv, göra allt själv, ”ensam är stark”, och eftersom vi lever i ett patriarkat är det maskulina idealet det som har mest makt. Det har inte med bara män att göra, för det finns många män som inte håller med och många kvinnor som tror på det (som t.ex. min ex-vän), men det är ändå ett maskulint ideal eftersom det är normen som män pressas in i först och främst. Den här synen leder till att man ser ner på människor som går på olika former av bidrag, har psykisk ohälsa eller någon kronisk sjukdom, eller av annan anledning blir beroende av staten, eller hemmafruar som är beroende av sina män. Det man glömmer är för det första att det inte finns några oberoende människor, alla är beroende av andra på olika sätt. För det andra är man inte en sämre människa för att man är beroende av någon. Det är ingen förolämpning, det är en livssituation. Jag studerar, och vilken student kan köpa en helt egen lägenhet? Hur kan det vara sämre att jag inte jobbar ännu och därför inte har kunnat köpa en lägenhet själv, vem kan ens det som 23-åring? Hon som skriver det här är 25 och bor i en studentlägenhet. Det finns ingenting dåligt i det.

4. ”En 25 år äldre man”.

Mannen jag är ihop med är 25 år äldre än mig, ja. Att det skulle vara en förolämpning förstår jag inte. Han har lärt mig massor om organisationsteori, gruppsykologi och om hur människors medvetanden fungerar, han i sin tur har lärt sig massor av mig om filosofi, genusvetenskap och feminism. Vi har intressanta diskussioner varje dag, gemensamma intressen i till exempel våra papegojor, liknande syn på livet och andra människor, samma intresse att lära oss nya saker. Det finns många som ser ner på åldersskillnader i relationer, man bygger upp en bild av vad det innebär när en äldre man är ihop med en yngre kvinna, det är en välkänd berättelse, och det här antar jag att ex-vännen vet om och därför försöker förolämpa mig med det. Jag vet att det finns flera som tycker det här förhållandet inte är okej, och det bygger just på vilka berättelser som finns i kulturen. Ex-vännen försöker bygga på existerande fördomar mot åldersskillnader i relationer, men inser inte att det inte finns något som säger att relationer med jämnåriga killar är så himla mycket bättre.

5. Att skrika sig hes om feminism enbart online.

Den här sista är faktiskt min favorit, för intressant nog blev en feministisk bloggare, Lady Dahmer, anklagad för samma sak för ett tag sedan. Hon är alltså hemmafru och är hemma med sina barn, medan hennes man arbetar. En gång skulle hon be om swish-bidrag för att köpa sig en ny dator, men köpte sig även en krukväxt för pengarna hon fick (allt det här går att hitta på internet, t.ex. hennes blogg). Och det här ledde till en riktig storm, folk anklagade henne till höger och vänster för att vara en fejk-feminist som endast skrev saker på internet men inte ”levde feministiskt” i praktiken eftersom hon inte hade ett jobb hon tjänade pengar på. Jag vet inte om jag kan jämföra mig med den här situationen exakt, jag pluggar ju och har inga barn så är inte hemmafru, men det är exakt samma idé som ligger bakom de här förolämpningarna.

Man kan bara vara en riktig feminist om man gör exakt det patriarkatet vill att man ska göra och går till ett jobb på dagen, tjänar pengar, för att sedan gå hem och påbörja det andra yrkespasset hemma med hushåll och barn. Det här är det kvinnor förväntas göra. Jag är en sämre feminist än min ex-vän eftersom jag inte jobbar (att plugga räknas visst inte), och alltså spelar det ingen roll hur mycket jag skrivit om feminism eller hur mycket jag bryr mig om det. Det finns en missuppfattning om att feminism handlar om kvinnors personliga livssituationer. Feminism handlar inte om kvinnors personliga liv över huvudtaget. Feminism har inte det minsta lilla att göra med om jag lyfter tunga saker eller tjänar massa pengar.

Det här är idéer som snarare är skadliga för feminismen, eftersom man då lägger det på att kvinnor måste anpassa sig så bra som möjligt till rådande samhällsordning, istället för att jobba för att samhället ska anpassa sig så att män och kvinnor kan båda ha en bra balans mellan jobb och hushåll.

Vissa kvinnor lägger väldigt mycket prestige i att de har valt rätt, att de gör rätt. Bland annat min ex-vän, som tycker det är så viktigt att hon jobbar och tjänar pengar att hon säger att jag är sämre eftersom jag inte gör det utan ”bara” pluggar. Det här är ingen isolerad företeelse, utan det blir så när man lärt sig hela sitt liv att det bara finns ett enda rätt sätt att vara en ”stark kvinna” på och det är att mäta sig med männen. Dvs främst med måtten karriär och lön. Feminism däremot lyfter fram andra värden, som till exempel vikten av ens relationer, ens familj, att stötta svaga i samhället, att tävling och olika sorters våld inte alls är meningen med livet.

Det här missuppfattar kvinnor som klankar ner på andra kvinnors livssituationer, de har en patriarkal måttstock.

Allt vi tror är fel

I korthet: Det finns inga garantier för att något av det vi gör och tror på är rätt, men ändå ska vi bara göra och tro ändå. Det är ett hemskt livsvillkor. Hur vet man att alla ens övertygelser är de rätta? Hur kan alla andra verka så övertygade?

Hösten och vintern 2017 var en period för mig när jag omvärderade precis allt jag visste, eller trodde jag visste, om feminism. Innan dess hade jag naivt nog tänkt att det bara fanns ett rätt sätt att tänka, och att jag gjorde det, och att alla som inte höll med bara inte var tillräckligt ”pålästa”. Men den hösten hade jag kommit i kontakt med ett helt annat sätt att tänka om feminism, och bytte helt enkelt till det. Det sammanföll med att jag fick sluta plugga genusvetenskap, så under flera månader skrev jag ingenting, läste ingenting och raderade allt jag skrivit på instagram. Jag kallade mig inte ens feminist längre eftersom det kändes så fel.

Den första liknande perioden hade jag 2015, när jag såg att det över huvudtaget fanns något som hette feminism och insåg att allt jag trodde var fel. Även då tillbringade jag flera månader med att bara läsa och läsa.

Nu är det våren 2019 och jag har nyligen sett dokumentären Leaving Neverland om Michael Jackson, efter att ha läst filosofi i några månader, och det tillsammans har bara gett mig huvudvärk.

Jag har älskat Michael sedan jag var 12 år, och har absolut inte trott på några som helst anklagelser om pedofili, det var för mycket som pekade på att pojkarnas föräldrar var rasister och ville ha pengar. Sedan såg jag dokumentären och blev chockad över att jag någonsin kunde tvivla på dem. Ser ni mönstret här? Varje gång jag tror på något har det visat sig vara fel. Så jag kan inte tillåta mig tro till 100% på dem i dokumentären heller, för jag var ju inte där och såg med egna ögon vad som har hänt! Det finns den lilla, minimala möjligheten att det inte har det, för jag kan bara inte längre tro på något till 100%. Det kan ingen.

Men om man inte längre tror på något till 100%, så skapar det en hel del problem, eller hur? Hur vet jag att alla mina övertygelser är de rätta? Jag tänkte en gång i tiden att porr var något ofarligt, nu inser jag att all porr är kvinnohat. Eller? Är det meningen att man bara ska handla efter sina övertygelser, utan att någonsin få någon slags garanti på att de är de rätta? Om man följer den feministiska övertygelsen är till exempel porr förstås kvinnohat. Men enligt andra övertygelser är det helt normalt att titta på nakna människor på en skärm. Handlar det bara om att hitta vad man själv tror på och sedan försöka övertyga andra om att tro på samma sak?? Handlar all politik och alla ideologier inte om mer än så?

Jag kan inte läsa böcker som jag kunde för två veckor sedan, för nu är det enda jag tänker att allt det jag läser lika gärna kan vara helt fel. Varför ska man läsa och försöka lära sig något om det inte ens finns några garantier för att man inte kastar allt åt skogen om ett par år? Inser ni vilket enormt problem det här är?

Vanligtvis när jag stöter på problem är det ganska enkelt att lösa dem, man tar bara reda på svaren. Men om själva problemet ligger i svaren så blir det ju helt olösligt! Simone de Beauvoir skrev att det är människans själva natur att aldrig nöja sig, utan ständigt sträva efter mer, att söka, att arbeta, att vilja ha mer och förändra mer, och att det är allas livsvillkor och vad det innebär att vara människa. Man måste ju ha något att arbeta utifrån och något man tror på för att det ska fungera, eller hur? Men det är just det lilla ordet tro som ställer till allting, för man kan aldrig veta, det är tydligen bara meningen att man ska jobba och jobba mot någonting som om tio år kan visa sig vara det dummaste någon gjort.

Rasbiologerna på 1800-talet dedikerade hela sina liv åt det de trodde var sanningen, men som visade sig vara bullshit. Människor idag försöker jobba för en samtyckeskultur, som jag tycker är bullshit. Eller är det jag som har fel? Det oerhörda i det här är att man aldrig kommer få reda på vilket. Som människa ska man bara ge och ge, men man kommer aldrig få tillbaka någon slags bekräftelse på att det man gett är det rätta. Det kan kännas som det, om andra människor kanske blir lyckligare eller gladare, men människor blir också ”lyckliga” av att göra skönhetsoperationer och ta droger. Det behövs en objektiv måttstock, som aldrig kan existera eftersom människor skapar allt.

Jag förstår inte hur andra bara kan göra och göra och tro och tro på saker som om det vore helt självklart, eller går alla runt och tänker att det egentligen kan vara helt fel? Hur kan andra vara så himla övertygade om allt de gör?

För det är själva kärnan i problemet, att allt jag just nu tror på kan vara fel. Att allt alla andra tror på kan vara fel. Att alla övertygelser som existerar i världen just nu kan vara fel. Och man kommer aldrig få reda på vad som är fel och rätt, och vissa påstår att det inte ens existerar något som är fel och rätt, utan man bara handlar efter det man tror på. I all evighet, i hela sitt liv, utan att någonsin få någon bekräftelse på att det man tror på är något man borde tro på.

Det här är ett oerhört problem som jag inte ser någon lösning på. Man kan bli galen av mindre! Hur ska jag leva resten av mitt liv med vetskapen om att allt jag tror på och lär mig är fel? Hur ska jag kunna plugga samtidigt som jag tänker att läraren lika gärna kan ha allt fel, det finns ju inga garantier? Hur ska jag kunna diskutera, läsa en bok, se en film, göra nånting över huvudtaget genom den här linsen? Man är väldigt säker på många saker, inte minst inom naturvetenskapen, men det finns ju den där lilla risken att eftersom all kunskap är skapad av människor så kan den lika gärna vara fel! Det är vansinnigt! Det går inte!

Jag kan inte se mig själv gå tillbaka till att bara tro och handla efter det jag tror på, det är omöjligt. Tanken är väl att man bara ska göra och göra utan så mycket som en smula i utbyte, men det är omänskligt, är det inte? Eller är just den där ovissheten det mänskligaste som finns och själva meningen med att vara människa? Jag orkar inte, jag är 23 och har 60 år till att leva på det här hemska sättet. Det är inget liv, att aldrig kunna vara 100% säker på något. Eller så är det just det som är livet. Inte ens det kan någon veta.

Ska lämna tillbaka de böcker jag tänkt läsa till biblioteket, för jag kan inte läsa något jag inte tror på. Det går inte. Vetskapen att allt kan vara fel har bara golvat mig, det ger mig ont i hjärtat, det går inte ens att förklara.