RFSL är inte feminism

I korthet: Man kan inte förvänta sig att RFSL ska agera feministiskt, för de är inte till för kvinnors rättigheter. Men de borde inte få använda skattemedel för att motverka sexköpslagen.

I början av oktober höll Fuckförbundet en internationell konferens för s.k. “sexarbetare”, som skulle diskutera sexköpslagstiftningen. Sverige förbjuder ju sexköp, men att sälja sex är lagligt. Fuckförbundet med flera vill avkriminalisera, så att man ska få köpa sex utan att straffas. De menar att lagen “stigmatiserar” prostituerade.

”RFSL anser att sexköpslagen är problematisk och behöver ses över.  Den huvudsakliga anledningen är att en kriminaliserande lagstiftning stigmatiserar redan utsatta grupper.”

– RFSL (källa)
Bild från Fuckförbundets konferens demonstration utanför Sveriges riksdag.

Det chockerande var egentligen inte konferensen, för de som vill avkriminalisera eller legalisera prostitution har många förespråkare i många länder. Det som var uppseendeväckande var att när Fuckförbundet blev avbokade av sin värd, så gick RFSL in och erbjöd lokal till konferensen. RFSL stöttade alltså rent materiellt Fuckförbundets arbete för att avkriminalisera sexköp. Det är ett stort steg från att vagt vilja göra det, till att aktivt driva på den frågan.

Jag visste redan sen innan att RFSL ville göra det lagligt att köpa sex, men det här är något helt annat. Nu har de tagit steget till att agera!

Jag läste en briljant artikel i Aftonbladet som satte det här mer i perspektiv; RFSL beviljades nära 35 miljoner kronor av staten i år. Det kommer med ANSVAR. Att de då väljer att prioritera Fuckförbundet och deras agenda med avkriminalisering är oacceptabelt. De har som tur är fått stark kritik från många håll sedan konferensen hölls. RFSL själva har inte skrivit så mycket, de har adresserat kritiken på sina sociala medier.

Fuckförbundet tackade RFSL efter konferensen.

En annan grej som stod i artikeln i Aftonbladet var: “Att RFSL driver på för legalisering av sexköp i Sverige och internationellt är obegripligt för den som följt utvecklingen i Europa och världen de senaste decennierna.”

Och där tyckte jag de tappade bollen lite. För det första vill RFSL inte legalisera utan avkriminalisera (här kan ni läsa vad de skrivit om skillnaden), och för det andra är det inte alls obegripligt. Man behöver bara titta på vilken ideologi de följer.

Det som skulle vara orimligt, skulle vara att förvänta sig att RFSL skulle stå för kvinnors rättigheter. De är uttryckligen en organisation för ”HBTQ-personer”. Vad har det med kvinnors rättigheter att göra? Varför skulle en organisation som stöder sig mot queerteori plötsligt ha en feministisk analys av samhället?

Alla rättighetsorganisationer har inte en feministisk samhällsanalys.

Prostitution är alltså en global kvinnofråga. Det betyder inte att kvinnor är de enda som är prostituerade, men det betyder att frågan är könad. Alltså att kön spelar stor roll i frågan. Förenklat kan man säga att män är de som köper sex, och kvinnor de som säljer. Det är därför det finns bordeller runt om i världen fulla av kvinnor dit män går för att köpa sex. I Sverige finns det inga lagliga bordeller, men däremot finns det lägenheter där sexhandel bedrivs (kan man beskriva dem som olagliga bordeller?)

RFSL har inte den här analysen, utan för dem är kvinnofrågan underordnad ”HBTQ-personers”.

Förresten tycker jag ”HBTQ-personer” är ett alldeles för otydligt begrepp för att användas över huvudtaget, den gruppen är jättestor och personerna i den har inte ens samma intressen. Det är därför jag skriver dem inom citattecken; RFSL beskriver felaktigt dem som en enda grupp med samma intresse.

Rent ideologiskt står RFSL alltså långt bort från feminism och feministisk analys. Titta bara på hur de vill göra surrogatmödraskap lagligt, vilket också skulle skada kvinnor. Att de vill göra sexköp lagligt blir nu helt begripligt, när man förstår att de inte har intresse av att jobba för kvinnors rättigheter. Och jag tycker inte heller man kan vänta sig att alla ska ha det.

Det som dock är oroväckande här är att RFSL är en organisation med mycket inflytande, stort ekonomiskt stöd från staten och som har makt att påverka. Regeringen går ju indirekt emot sin egen sexköpslag om de samtidigt stöttar organisationer som jobbar för att ändra den! Hur är det rimligt?

De som vill göra sexköp lagligt kommer förstås jobba för det oavsett, men kalla det inte feminism, och ge dem för fan inga skattemedel. Att de stödjer Fuckförbundet visar bara hur lite de bryr sig om kvinnorörelsen.

Läs mer

Därför måste vi behålla sexköpslagen (ETC)

Simon Häggström: RFSL sviker de allra mest utsatta

Johanna Nylander: Riv upp sexköpslagen

Tidningen Syre om kritiken mot RFSL

Systerskap

I korthet: Systerskap offentligt är att behandla kvinnor och män lika, men systerskap i det privata är att stötta kvinnor villkorslöst.

Lyssnade nyligen på Haveristernas senaste poddavsnitt, och förutom att de kallade alla och sig själva för apor, efterblivna, kastade runt könsord och var allmänt vulgära (varför kalla folk för vidriga lögnare och säga att man ”pissar folk i ansiktet”, kom igen, säger man sånt offentligt?), kom det en timme in i avsnittet ändå upp en intressant diskussion om systerskap som jag själv gått och tänkt på. Jag tänkte först sammanfatta lite kort vad de sa och sedan lägga till mina egna tankar.

Sammanfattning från podden 

Talet om systerskap börjar 01:02:44.

I podden reflekterade de om hur de blev kallade för kvinnohatare när de kritiserade kvinnor som kallade sig för feminister och vänster, men när de kritiserat högerkvinnor och kvinnor med främlingsfientliga åsikter uteblev dessa anklagelser. Axel Luo Öhman (enda vettiga länken med honom) menade apropå det att de som  tror att systerskapet existerar, ändå villkorar det till endast de som håller med dem. Därför får man kritisera högerkvinnor- de ingår inte i “systerskapet” (min tolkning av vad han sa). 

Henrik Johansson la fram en teori som svar: feminister som trodde på systerskapet vill inte spä på hat mot andra feminister, eftersom de anser att de redan får ta så mycket skit. Och här svarade Myra Åhbeck Öhrman i sin tur något intressant; att det snarare handlade om att man som feminist gärna vill ha en enad front utåt.

Kvinnor har ju andra sociala koder (…). Och de innefattar (…) att man inte tar konflikter öppet. (…) Istället för att man ställer sig och skriker på varann, så pratar man privat, man pratar kanske bakom ryggen på folk (…), det är en helt annan typ av visklek med kvinnor än vad det (…) blir med män.

– Myra Åhbeck Öhrman i Haveristerna, avsnitt 54, 01:09:55 

fr.v. Henrik Johansson, Myra Åhbeck Öhrman och Axel Luo Öhman.

Hon menar att man som kvinna inte vill ta konflikter öppet; ”det handlar om att man inte vill visa sprickor i fasaden”. Enligt Henrik Johansson påverkar myter och historier om att kvinnor bara bråkar dem till att dölja bråken, kvinnor vill alltså inte bekräfta dessa fördomar. Myra tillägger att dessa bråk/sprickor kan uppfattas av feminister som att de underminerar rörelsen

Vad är systerskap? 

Det hon sa har jag själv tänkt på, eftersom det på senaste tiden varit mycket diskussioner inom feminismen vad systerskap egentligen innebär och hur långt man kan sträcka sig för att stötta andra kvinnor, och när övergår egentligen kritik av kvinnor till kvinnohat? Jag som kritisk till transideologin har förstås märkt av systerskapets begränsningar, men jag tror att alla kvinnor någon gång har hoppats på mer från fellow kvinnor än vad de fått. 

Ett problem jag alltid ser i diskussioner om systerskap är att man inte kan enas om definitionen av vad det är, och jag tror att det beror på att det finns två olika sorters systerskap. Det finns ett offentligt, och ett privat, så när man pratar om systerskap kan man ibland prata om helt olika saker.

Det finns två olika sorters systerskap.

Ett problem är att det offentliga och det privata blandas samman. Hur är det med Twitter till exempel, om man tweetar någon? Räknas man som två offentliga människor eller två privata? Något som är solklart offentligt är till exempel debattartiklar, annan stormedia, politik etc, och något som är solklart privat är ett samtal mellan kvinnor i ett rum. Det är detta som jag kommer utgå från. 

Offentligt systerskap 

Jag menar att det är oerhört viktigt att inte blanda samman offentligt och privat. Vilket är det problem Haveristerna har när de diskuterar detta- de gör inte skillnad mellan dessa utan blandar samman allt från kvinnor som inte vill spä på hat mot andra kvinnor offentligt, till kvinnor som inte vill ta privata konflikter öppet. Det är alltså helt fel. 

Blanda inte samman offentligt och privat.

Det offentliga systerskapet skulle jag inte kalla för systerskap, utan jag skulle säga att det handlar om att behandla kvinnor med basic respekt för deras person och åsikter, precis som man behandlar män. Alltså i möjligaste mån behandla kvinnor och män lika, och ha en sån respekt för kvinnor åsikter att man tar dem på allvar och inte underlåter att kritisera dem bara för att de är kvinnor.

Systerskap i offentligheten är alltså ganska löst; behandla kvinnor på samma sätt som du behandlar män, men var samtidigt medveten om att kvinnor bedöms hårdare och straffas hårdare för misstag. Haveristerna erkänner själva i podden att de dömer kvinnor med skeva åsikter hårdare än män, och detta är något ALLA MÅSTE SLUTA MED. SLUTA döma kvinnor hårdare än män!!

Privat systerskap 

Privat handlar systerskap om en helt annan grej. I det offentliga är det viktigt att kunna gå in och kritisera andra, ibland ganska hårt till och med (vi har liksom kvinnor som går runt och är nazister, hallå) och denna diskussion får inte hämmas av att vi pratar om systerskap. Men vad är då den privata standarden för systerskap? Jo; att villkorslöst stötta, älska, lyssna på, glädjas åt, fascineras av, respektera, aldrig döma, kritisera försiktigt, behandla med silkesvantar, försöka förstå KVINNOR. DET ÄR SYSTERSKAP.

Systerskapet är något kvinnor ska kunna hämta kraft ur “bakom fasaden”, att veta att man alltid har ett sammanhang man inte blir bedömd i. Systerskapet ska vara en plats man kan slippa bli bedömd efter utseende och prestationer, man ska kunna slippa vara “kvinna” och istället bara kunna vara människa. Man har inte en offentlig roll där man måste kunna bli bedömd. 

Systerskapet är grunden, inte fronten

Anledningen till att vi pratar om hur ofeministiskt det är med kvinnor som kritiserar andra kvinnor offentligt, är att vi har inte det här äkta systerskapet i botten. Den här “fronten” som Åhbeck Öhrman pratade om, som kvinnor är så måna att hålla intakt och visa att man som feminister är enade, är bara viktig eftersom systerskapet bakom fronten inte är tillräckligt stabilt.

Fronten är bara viktig eftersom grunden inte är stabil.

Om vi hade haft dessa feministiska sammanhang, privat, där systerskapet verkligen var ovillkorligt, hade sprickor i fasaden inte spelat någon roll. Fasaden hade kunnat krackelera totalt, feminister hade kunnat stå och skrika på varandra på torget om vilka idioter de var som hade en annan analys, det hade inte spelat någon roll om man visste att man sedan kunde träffas och lyssna på varandra helt villkorslöst och vara människa. 

Systerskap måste byggas från grunden, det är inget som har med någon “enad front” att göra. Låt fronten krackelera, den kommer inte spela någon roll när feminister har en stabil grund av systerskap.

Problemet med Gardet

I korthet: Det kan vara problematiskt att göra feministiskt arbete offentligt, eftersom det tar bort fokus från feminismen när man måste försvara sig hela tiden.

Jag har tänkt en del på Gardet, som på Instagram beskriver sig själva som en aktivist-grupp. För dem som inte vet, skapades Gardet av Cissi Wallin och ett antal andra feministiska profiler i maj i år med tanken att publicera grävande journalistik. Ett antal konflikter senare har redaktionen bytts ut och består nu av Cissi Wallin, Alexandra Rejsmar, Merly Åsbogård och Jenny Bengtsson efter att de andra hoppat av. Fokus är nu inte journalistik, utan demonstrationer (eller mer allmänt aktivism? Har varit svårt att hitta exakt info). Just nu har de skapat demonstrationen #rättslösa, som ska protestera mot att mäns våld mot kvinnor inte tas på allvar av polis och rättsväsende.

Om man tittar på Gardet, hur det rapporterats om i media, hur avhoppen har skrivits om och hur folk har diskuterat om dem, tycker jag man får en enda fråga i huvudet.

Gynnas feminism av offentlighet?

Nyligen läste jag en kandidatuppsats om feministiskt självförsvar, där författaren Bodil Wandt skrev om hur hur medier försvårade arbetet med kurserna samtidigt som de gärna ville nå ut via medier.

Medier kunde försvåra det feministiska arbetet.

Nu handlar Gardet och feministiskt självförsvar förstås inte om samma sak. Gardet vill skapa opinion och påverka utåt, medan tanken med feministiskt självförsvar är att stärka enskilda kvinnor. MEN båda är feministiska organisationer, och Gardet har samma problem som beskrevs i uppsatsen jag läste. Tycker folk feminism är onödigt, så kommer de också kritisera allt feminister gör oavsett.

Gardet har samlat ganska många människor som är villiga att demonstrera för att fler sexualbrott mot kvinnor ska utredas och fler förövare dömas. Men de har också splittrat människor, och det verkar som att alla har en egen åsikt om Gardet.

Och det är hela problemet.

När man blir offentlig som feminist, och när en feministisk organisation blir offentlig, så öppnar man samtidigt upp för kritik, granskning, förlöjliganden och tyckanden. Det här beskrevs i uppsatsen jag läste som ett stort problem, för då tvingas man in i att försvara sig mot omvärlden istället för att lägga den energin på själva feminismen.

Varje politisk rörelse måste förstås kunna kritiseras, men det är en sak att kritisera ett färdigt arbete (som till exempel ett lagförslag eller en bok) och en annan att kritisera själva organisationen och gå in på personer. När något marknadsförs via de stora medierna får andra människor makt att beskriva organisationen, och exempel på detta har vi sett hos Gardet.

De beskrevs som ”feminismens avpixlat” i media och folk pratade om hur deras mål var att hänga ut förövare, när det inte alls var vad de ville. Varje rörelse som blir offentlig måste räkna med att bli feltolkad.

Feminism handlar mycket om kvinnoseparatism, eftersom det är viktigt med rum där man slipper förhålla sig till män och bara kan koncentrera sig på kvinnors villkor. Att kunna ta en feministisk paus från resten av samhället kan vara viktigt för att hämta kraft. Och angående det står den här briljanta meningen i uppsatsen:

”Offentlighet utanför de kvinnoseparatistiska rummen är inte något mål, utan en problematisk nödvändighet”. – Bodil Wandt

När feminism förs offentligt läggs för mycket fokus på att behöva försvara och förklara sig. Feminism kan behöva föras offentligt, till exempel om man vill samla ihop många människor till demonstrationer eller underskifter, men för att kunna förändra behöver man egentligen inte ha tidningsrubriker och långa Flashbacktrådar.

Det är en ständig avvägning- vill man sprida information eller behålla arbetet internt? I ett samtal med Maud Eduards, forskare inom kön, makt och politik, så berättade om hon ett citat av Christine Delphy (fransk feminist): ”Det är bättre att ha en liten grupp engagerade och radikala feminister än en stor grupp mindre radikala.

Om citatet har rätt, borde det lösa vårt dilemma. Offentlighet stjälper snarare än hjälper.

Det som är intressant här är att Gardet har precis samma problem som alla andra feministiska organisationer haft, det här att omvärlden är så kritisk att det skapar en nidbild av feministerna som de måste förhålla sig till. Är man offentlig, måste man också förhålla sig till bilden offentligheten skapar. Men vill vi det?

Läs mer

Ett kollektiv där individen ställs i centrum. Nätverket för Feministiskt självförsvar i Sverige (på sida 46 till 51 står det jag skrivit om)

www.flashback.org/t3045391p168 (lång Flashbacktråd om Gardet)

www.bloggbevakning.se/karin-kajjan-hoppar-av-cissi-wallins-sida-gardet (Bloggbevaknings inlägg om konflikten)

www.expressen.se/kultur/gunilla-brodrej/gardet-livnar-sig-pa-att-hata-och-att-hatas (en artikel på Expressen om Gardet)

Patriarkatet har ingen iskall fakta

I korthet: Pratade med en man som berättade hur han satte fakta framför feministisk ideologi. Men egentligen är han är lika påverkad av ideologi som jag, han kan bara inte se det.

Hade nyligen ett samtal med en man där jag först trodde att min irritation berodde på honom som person, men sedan märkte jag att detta var ett genomgående problem hos män i allmänhet. Om en man inte lyckats bryta sig loss från problemet jag kommer beskriva här i inlägget kan inte han ensam lastas för det, eftersom det är mer väntat än oväntat att han inte kan. Det krävs nämligen ett par feministiska glasögon för att se, vilket inte många har.

Det som skrevs har jag alltså sett uttryckas från män i allmänhet, men har inte haft ett så här tydligt exempel förrän nu. Inlägget är uppdelat efter 3 skärmdumpar.

1.Manlig vetenskap

Skärmdumpen visar ett jätteintressant fenomen jag sett från främst män; att de anser att de är ”iskalla”, ”vetenskapliga” och sätter fakta främst i diskussioner. Med andra ord; de anser att de är rationella och neutrala. Man kan se på alla möjliga ställen att mäns åsikter och känslor presenteras som fakta, vilket ironiskt nog har påverkat faktisk fakta och vetenskap. Läs gärna ”Underlägsen” av Angela Saini för att se hur vetenskapen alltid har varit skev på grund av mansdominans, ända från när de påstod att kvinnors livmödrar skulle skrumpna ihop om de studerade. (jag vet!! Helt absurt att vetenskapsmän påstod såna saker!!)

Jag har lagt märke till en övertro på manlig vetenskap och den egna förmågan att förhålla sig neutralt till frågor, samtidigt som ”kvinnovetenskap” (som till exempel genusvetenskap och kvinnohistoria) misstänkliggörs och förlöjligas eller glöms bort. Samtidigt som kvinnor beskrivs som helt oförmögna att kunna förhålla sig neutralt till frågor, och kvinnors rationalitet räknas bort. Men varför är det övervägande män som påstår sig sätta fakta framför känslor? Eller, som i meddelandet, fakta framför empati?

Kvinnors upplevelser räknas inte som fakta

Det här var också intressant; ”Påstår du att jorden är platt spelar inte din upplevelse någon större roll för diskussionen”. Nyckelordet här är upplevelse. Han jämför faktan att jorden inte är platt med upplevelsen att jorden är platt, och att upplevelsen i sammanhanget är underordnad fakta. Det här är ett problem män har när det talas om kvinnors upplevelser av patriarkatet. Kvinnors upplevelser av att inte bli lyssnade på, av rädsla för män, av att inte få utrymme, av att bli förminskade och tystade, räknas inte som fakta för män. Eftersom män, precis som han i samtalet gjorde, ställer människors upplevelser mot fakta.

Men det som är fakta i patriarkatet, är att kvinnors upplevelser spelar all roll i världen. Precis som svartas upplevelser av rasism spelar all roll i världen. Fakta är nämligen inget neutralt, som bara svävar omkring i luften och väntar på att gripas, utan fakta är något som skapas av människor. Och detta är alla bevis som behövs för att övertyga om att upplevelser är fakta. Inte all fakta, självklart, jag pratar inte om huruvida jorden är platt eller om gravitationskraften existerar. Jag pratar om fakta om samhället och den mänskliga naturen, och samhälleliga strukturer och normer. Patriarkatet är i högsta grad en fråga om kvinnors upplevelser, och det är en av grundpelarna inom feministisk teoribildning att kvinnors upplevelser är av betydelse. Män som inte har läst feministisk teori kan förstås inte veta vikten av kvinnors upplevelser, och därför får jag meddelanden som detta, där de likställs med ”upplevelsen av att jorden är platt”. Det är endast jämförbart om man inte fäster någon vikt vid vad kvinnor upplever.

2. ”Feminism är ideologi, men inte patriarkatet”

Som vi ser, kritiseras även genusvetenskaplig forskning för att vara ”ideologisk”. Vilket samtidigt implicerar att övrig forskning är helt fristående från ideologi (men det finns feministisk kritik av manlig forskning!). Han menar även att jag har ”radikalfeministiska glasögon”, som påverkar allt jag ser. Detta är ett exempel på ett annat problem inte bara män har, men eftersom inlägget handlar om män så skriver jag om detta problem hos män.

Feminismen beskrivs som en ideologi, samtidigt som de själva inte erkänner att de har en ideologi.

Feminismen beskrivs som en ideologi, samtidigt som de själva inte erkänner att de har en ideologi. Alltså, att feminister är ideologer medan de själva är neutrala. Detta förhindrar dem från att bli sedda och kritiserade på samma sätt som de själva kritiserar feminister. Feminismen är en ideologi, ja, och feminister tror på en ideologi, ja, men det är ingenting unikt för feminister. Enda anledningen till att män får syn på den feministiska ideologin samtidigt som de är blinda för den patriarkala, är för att de tror att det patriarkala samhället är ett neutralt status quo, en stabil utgångspunkt och något som bara ”existerar”. Vilket inte kunde vara längre från sanningen.

Samhället ”existerar” inte bara som det gör naturligt. Patriarkatet ”existerar” inte bara.

Vårt samhälle, där män har lagt beslag på de bäst betalda yrkena, roller som vetenskapsmän och ledare, och lämpat över hushållsarbete, arbete med människor och rollen som familjens uppasserska på kvinnor, det samhället är i högsta grad ideologiskt uppbyggt. Det ”är” inte bara, utan det måste aktivt upprätthållas av målmedvetna strategier för att behålla manlig överordning och kvinnlig underordning. Till exempel, genom institutioner som vetenskap, där män hittar på ”vetenskap” om människor som otroligt nog gynnar dem själva. Eller som institutioner som universitet och akademi, där till exempel sexuella trakasserier och osynliggörande av kvinnor används aktivt (läs ”Att leva feministiskt” av Sara Ahmed!).

Och här har vi ännu ett lager: Om ”upplevelser” inte räknas som ”fakta”, kommer inte sexuella trakasserier med i beräkningen eftersom det enda den kunskapen baseras på är kvinnors erfarenheter. Vilket är väldigt lägligt, inte sant? Att avfärda kvinnors upplevelser och erfarenheter eftersom man inte räknar dem som ”fakta” är alltså en patriarkal strategi.

Man menar alltså att det patriarkala samhället är det ”neutrala”, medan feminister som försöker synliggöra kvinnoförtryck är ”radikala ideologer” och ”inte seriös forskning”. Bullshit, ursäkta språket.

Genom att inte erkänna att ett ”patriarkat” existerar, och genom att inte erkänna sin egen ideologiska grund, har man gjort sig bekvämt vattentät mot kritik, eftersom man döljer sina egna utgångspunkter. Feminismens arbete är att synliggöra den ideologi som anses vara ”neutral”, sticka hål på ”neutral fakta” och visa att den kommer någonstans ifrån.

3. Patriarkatet är en bubbla

Han menar att han ”kollat upp vad forskningen utanför genusbubblan säger” och sedan ”byggt sin egen uppfattning” (till skillnad från… vem? Återkommer till detta strax). Genusvetenskap och kvinnoforskning är alltså en ”bubbla”, som han har ”kollat utanför”. Problemet här är att patriarkal ideologi är precis lika mycket en ”bubbla” som genusvetenskap (nu är genusvetenskap inte feminism, men han i konversationen blandade ihop dem), men eftersom det är en bubbla som ses som helt självklar, som att det ”bara är så”, blir man blind för den. Däremot kan man se kritiken, men om man inte ser det som feminismen kritiserar blir ju feminismen förstås helt irrationell, eller hur? Man tror att feminism kritiserar något som inte existerar, när det egentligen bara är man själv som är blind för det som feminismen kritiserar.

Man är själv blind för det som feminismen kritiserar.

Men istället för att tänka att han själv kanske missar något, något som han inte ser, menar han att det är genusvetenskap och feminism som är irrationella. Intressanta tankekullerbyttor, eller hur? Alla som kan se klart inser ju att om män forskar, så formas forskningen efter mäns idéer. Det är inget svårt koncept, men om man inte har ett par feministiska glasögon kan man inte se sin egen ideologi utifrån. Ni vet det här uttrycket att man inte kan se skogen för alla träd? Här kan man inte se patriarkal ideologi för all patriarkal ideologi. Man tror den är självklar, alltså ser man den inte.

Jag menar att den egna uppfattningen alltid påverkas av ens ideologi. Han menar däremot att han själv ”sätter fakta främst”, samtidigt som han paradoxalt nog inte kommer med fakta utan endast sina egna åsikter om sig själv. En välkänd paradox är; den som påstår sig vara rationell, är mindre rationell än den som erkänner att den inte är rationell.

Varför tror män de är iskalla och rationella?

Innan jag avslutar vill jag också nämna en sak till från samtalet: Han sa att han själv ”värderar det som presenteras som fakta med någorlunda vetenskapliga måttstockar. Iskallt.” Förutom att det är att ha väldigt höga tankar om sig själv, implicerade han också att andra inte gjorde som han; han hade inte poängterat det om han trodde alla gjorde så. Det är bara det att det inte räcker att prata om sin egen ”iskallhet”, man måste kunna inse att ens åsikter och fakta kommer någonstans ifrån också för att på riktigt försöka vara neutral.

Tyvärr misslyckas män gång på gång med att inse att de kan ha en skev bild av verkligheten, vilket är varför så många av dem kritiserar kvinnor och feminism. Deras världsbild blir inte utmanade. Och det är också varför feminism är mer rationellt än vilket patriarkat som helst. Feminism är iskallt.

Cissi Wallins privilegier

Cissi är en person som verkligen påverkade Sverige under #Metoo-hösten, för hon sa inte bara ”me too”, utan hon namngav även sin förövare. Som råkade vara en känd man inom media, som dessutom skrev feministiska texter. Inte konstigt att det blev sprängstoff! Och så visade det sig att det fanns massor, massor av sexuella övergrepp mot kvinnor som ingen egentligen tidigare pratat om. Inte på den här skalan, i alla fall. Metoo blev så stort i Sverige eftersom det räknas som ”ett av världens mest jämställda länder”, men ändå måste kvinnor leva med ständiga sexuella övergrepp och kränkningar hela sina liv. I en bok jag läste skrev Angela Saini att det till och med är värre i Sverige än i andra länder, eftersom män känner sig hotade av den relativt höga jämställdheten. En slags backlash, kan man säga.

#Metoo rörde alla kvinnor oavsett yrke, ålder, nationalitet, kända och helt okända, men en av förgrundsgestalterna var i alla fall Cissi Wallin och hennes namngivande av Virtanen. Det var ett par år sedan, 2017, men det fortsätter nu med förtalsanmälningar och Virtanens bok och fler och fler saker som uppdagats om mediasverige. Och igen; Cissi fortsätter att ta upp och prata om det och visa upp och dela med sig av hela processen via sociala medier (jag älskar hennes instagramkonto!).

Hon har fått backlash både från antifeminister och fellow feminister. Jag nämner inga namn, men vissa tycker att det har varit för mycket fokus på ”kändisar” i #metoo-eran, vissa tycker att ”vita privilegierade cis-feminister” har tagit för mycket plats, vissa menar att den här mediala uppmärksamheten Cissi har fått nästan har gjort henne narcissistisk, att hon som har pengar och privilegier borde ta ett steg tillbaka och låta andra kvinnor få höras. Det de här människorna missar är att Cissi kan föra den här kampen just för att hon har pengar och privilegier.

Det har alltid varit de med privilegier som har kunnat föra kamp, oavsett vilken det är. Oavsett om det är mot sexuella övergrepp eller mot rasism, kräver det nämligen utrymme att försöka förändra något så starkt som samhällsstrukturer. Advokatkostnader är skitdyra, och det kostar att förlora jobbet och sitt kontaktnät. En plattform, makt i form av många följare som har ens rygg och socialt kapital är inte heller att underskatta. De flesta kvinnor har inget av detta. De kan inte säga att chefen eller kollegan våldtog dem, eftersom de kan riskera att förlora jobbet. Inget jobb ingen inkomst, och vad händer med karriären? Förstår ni vart jag vill komma? Det krävs ett visst mått av privilegier för att ha utrymmet att föra kvinnokamp.

Nu är ”privilegier” förstås relativt; till exempel hade Malala Yousafzai privilegiet att ha en pappa som stödde henne och hennes kamp vilket inte alla flickor hade.  När jag säger ”privilegierad” menar jag alltså inte ”glider runt på en räkmacka”, utan det handlar om vilka möjligheter man har, hur stort rörelseutrymme, hur stort stöd man har runt omkring sig i jämförelse med andra i samma position.

Jag vill inte läsa ett enda ord till om att Cissi Wallin borde sätta sig ner och låta andra höras istället. Det handlar inte om ett antingen eller, att antingen hörs kända kvinnor eller så hörs okända kvinnor. Utan snarare är det så att kvinnor med relativt större privilegier alltid har banat väg för andra, och det har alltid funnits män som har stöttat kvinnokampen med hjälp av sina privilegier. Personer med mer privilegier har i alla tider använt dessa för att göra aktivism.

Första kvinnan någonsin som sprang ett maratonlopp hade en coach och en pojkvän bakom som stöttade henne när en man försökte dra bort henne från loppet och hindra henne från att springa, kvinnor jag läst om som demonstrerade för att köra bil i Saudiarabien hade män som stöttade dem (vissa kom även från mäktiga familjer), Sveriges första kvinnliga wallraffande journalist Ester Blenda Nordström kom från en rik familj, Rosa Parks som kämpade mot rassegregationen i USA hade en hel organisation bakom sig plus en man som hjälpte henne studera i en tid när få svarta kvinnor kunde studera. Visst kan man se ett mönster av vilka det är som lyckas driva igenom förändringar?


Kathrine Switzer som springer, och hennes pojkvän bakom som knuffar bort Jock Semper, som försökte dra bort henne. Hennes coach stod också bakom henne.
https://www.telegraph.co.uk/athletics/2018/04/21/marathon-trailblazerkathrine-switzer-just-20-year-old-kid-wanted/

Det är först nu i sociala medier-eran som vem som helst kan starta ett konto och säga sin åsikt. Man kan göra det anonymt om man vill, om man inte vill sätta hela sitt jobb och sitt sociala liv på spel. Men anonyma konton har inte samma genomslagskraft som en person som helt öppet berättar, eller hur? En rörelse, vilken som helst, måste alltid ha frontfigurer, talespersoner. Ibland verkar det på Cissis kritiker (dvs de feministiska kritikerna) som att hon vill ta åt sig all ”ära och berömmelse” för metoo och Sveriges feminism, men de glömmer också hur mycket det kostar att vara just en frontfigur som är känd. Rosa Parks hade en hel rörelse som alla kämpade för samma sak, men det var ändå hon som blev fängslad. Visst kan man se paralleller? Det är samma sak med alla rörelser för människors rättigheter. Greta Thunberg har privilegiet att ha en stöttande familj och skola, en pappa som kan följa med på resor. En familj som har råd att betala för resor.

Istället för att prata om hur dåligt det är att Cissi Wallin och hennes kamp mot sin förövare får så mycket mer plats än ”vanliga” kvinnors, kan man tänka på varför det är så viktigt att kvinnor med privilegier gör precis som Cissi. En snickare någonstans i mellansverige eller en undersköterska någonstans i Norrbotten har inte i närheten samma möjligheter att tala och framför allt bli lyssnade på som någon som redan är känd i hela Sverige.

Rosa Parks. Hon var medlem i NAACP 12 år innan händelsen på bussen.
https://wearyourvoicemag.com/race/things-you-may-not-know-rosa-parks

Vissa har undrat varför det är så mycket fokus på just sexuella övergrepp inom arbetslivet i Sveriges #metoo, istället för på vanliga kvinnor som utsatts i privatlivet (som har samlats under den fantastiska hashtaggen #allavi, skapad av Maria Robsahm). En anledning är just det här, att kvinnor ute i arbetslivet har större ekonomiskt och socialt kapital än kvinnor utanför. En annan är att kvinnor i privatlivet är mer isolerade och har svårare att gå ihop, än kvinnor som t.ex. jobbar på samma arbetsplats. Alla har inte ett socialt nätverk som skulle hålla.

Jag undrar om kvinnor om 10 år kommer att ha rättssäkerhet? Kommer kvinnor kunna tala fritt ifall de utsätts på jobbet, utan att bli arbetslösa eller råka ut för utstötning? Om det händer, vet i alla fall jag vilka som gick i bräschen för det.

Angående ”invandrarkillar är våldtäktsmän”

Fick en kommentar på förra inlägget som påminde mig om en sak jag tänkt skriva om LÄNGE men inte hittat rätt tillfälle för det. Nämligen om huruvida det handlar om män/killar från andra länder än Sverige som är de som är gärningsmän för gruppvåldtäkter. Jag är inte blind, jag har sett statistiken och vet att invandrare är överrepresenterade i siffrorna. Sverige har en mycket liberalare syn på kön än länder som har ett t.ex. muslimskt styre, eller mer katolska länder vilket har stor påverkan.

Jag anser alltså inte att kvinnosynen är likadan överallt i alla länder, i hela världen. DOCK måste jag var tydlig med att det är översimplifierat, svartvitt och utopiskt att tänka att kvinnohatet och våldtäkter skulle upphöra ifall vi började utvisa (alla som inte är vita? Alla som inte talar svenska? Alla som kommer från vissa länder?), eftersom kvinnohatet har existerat långt innan flyktingar började komma från Mellanöstern och därför kommer existera oavsett om Sverige gör en USA och stänger gränserna eller inte.

usa-closed-borders-territory-as-protected-area-barbed-wire-american-policy-isolationism-ban-to-enter-protection-86042244

Varför måste folk vara så jävla svartvita? Varför går det inte att BÅDE inse att män som kommer hit har en skev kvinnosyn OCH inse att svenska män har en skev kvinnosyn och måste förändras? Män som har våldtagit bör utvisas, visst, men alla som skriker sig hesa om det skriker också om hur dumma feminister är som jobbar för jämställdhet i Sverige och vill sällan göra något för att förbättra situationen för kvinnor. De ”står på kvinnors sida” när det handlar om att kunna utmåla alla muslimska och ickevita män som kvinnohatare, men de kan inte stå på kvinnors sida när det handlar om att göra skolan mer jämställd för att tjejer ska slippa bli tafsade på där eller stötta kvinnojourer i deras arbete mot mäns våld.

Jag är intresserad av hur vi kan jobba mot mäns våld mot kvinnor PÅ DJUPET, eftersom det är ett gravt samhällsproblem som inte har några enkla lösningar. Det är såklart lockande med enkla lösningar, speciellt när det går ihop med ens andra idéer om att folk från andra kulturer helt enkelt inte är lika smarta som vita svenskar eller kanske är mer lika djur än vita svenskar, men om en nu tycker så hade det varit skönare om de hade sagt så rent ut istället för att låtsas att de brydde sig om jämställdhetsfrågan på riktigt.

Dessutom handlar det FORTFARANDE om starka könsroller och påhittade könsskillnader i våldtäktsmål där killarna varit invandrare, men idén att det ska gå att utvisa och ”outsourca” problemet är som sagt för simpel för ett sånt gigantiskt problem. Kvinnohat är globalt och rotat i alla religioner, den globala ekonomin (ja det är sant!!) och alla samhällen (på olika sätt) så därför måste också jämställdhetsarbetet vara lika mångfacetterat. Fattar ni hur jag tänker?

Jämställda klädregler är en väg till förändring

I korthet: När yogastället inte ville ändra till jämställda klädregler började jag tänka att det är svårare att förändra samhället än vad jag trodde. Om det nu är så svårt för en enda yogastudio (med kvinnliga ägare) att förändra sig, hur ska då hela samhället kunna göra det? Alla säger att ojämställdheten alltid är värre ”någon annanstans” för att själva inte behöva förändra något.

DSC_02412

Bild från igår!

Kommer ni ihåg när jag skrev om mitt yogaställe för ett par veckor sedan? Jag ville att de skulle ha lika klädregler för män och kvinnor, alltså att antingen kunde kvinnor också välja om de skulle ha topp eller inte, eller så behövde män också ha det. Det hade med jämställdhet och ekonomiska skäl att göra, bland annat. Jag skrev en debattartikel om detta, som jag tänkte skicka in till en tidning men som jag först skickade in till dem.

Vi hade en mejldiskussion där de sa att de inte kommer ändra några regler, eftersom de vill vara inkluderande mot även de från andra religioner/kulturer där det inte är ok för kvinnor att ha samma kläder som män. I debattartikeln skrev jag bland annat att en sån regel inte inkluderar kvinnor som inte vill se mäns bröst, utan endast pleasar män som inte vill se kvinnors. Denna regel finns alltså trots att allra största delen av de som yogar är kvinnor! Varför ska reglerna inte vara mer måna om att inkludera dem då?

DSC_02242

Vi var på Heron City och fotade.

När jag alltså mejlat debattartikeln till dem, fick jag ännu ett svar; att nej, de kommer inte ändra några regler. Så här skriver de: (kopierat från mejlet):

Vi stöttar din kamp för kvinnors lika värde men kanske tycker att den kampen skulle kunna vara mer effektiv i anda sammanhang. I affärsvärlden där kvinnors lön är sämre en männen, fast de utför samma jobb. Det finns så otroligt många andra ställen där ojämlikheten är betydligt mer påtaglig och där kvinnokampen behövs ännu mer. Vi är två kvinnor som driver denna studio med allt vad det innebär. Vi har bägge småbarn hemma. (osv)

De tycker alltså å ena sidan att kvinnor bör ha lika rättigheter, men å andra sidan är de ovilliga att göra några ändringar för den sakens skull. Hur kommer det sig att så många är för jämställdhet, men bara så länge de själva inte behöver ändra på något? Varför anser alla att kampen egentligen borde föras någon annanstans, där det är ojämställt ”på riktigt”? Ingen vill kännas vid vid att de själva har en del i förtrycket! Och ja, även kvinnor har det. De som äger yogastudion fick ett val mellan att göra den mer jämställd eller inte, och jag tycker det är synd att de valde att inte göra något.

DSC_02252

Kan en kräva att enskilda företag ska vara jämställda?

Detta visar ett problem jag egentligen inte tänkt på tidigare, för när jag har tänkt jobba med jämställdhet och göra t.ex. skolor mer jämställda, har jag alltid utgått ifrån att folk är ojämställda eftersom de inte vet något annat, och att så fort jag kommer med ett mer jämställt alternativ kommer de ändra sig efter det. Jag har liksom utgått från att alla strävar efter att själva vara så jämställda som möjligt, sådär som jag gör och alla runt mig. Men nu så märker jag att motståndet mot förändring är mycket större än vad jag väntat mig? Detta var liksom en ganska liten grej- mitt enda krav var att göra reglerna lika för män och kvinnor, eller minska inträdesavgiften för kvinnor för att kompensera kostnaden. Ingenting ”radikalt” över det alls, men även en sån liten grej var svår att få igenom.

HUR ska det gå att förändra ett helt samhälle när det är så här svårt att förändra en enda yogastudios klädregler?? Bara bra argument räcker liksom inte.

DSC_02342

Varför kan inte samhället förändras fortare än så här?

Och det stämmer kanske att ojämställdheten är ”värre” i affärsvärlden med ojämställda löner och allt vad det är. Men det är ju inte där jag är? Jag rör mig mellan skolan, hemmet och biblioteket, och yogar då och då. Ska jag sluta vilja ha en jämställd miljö och istället vänta tills jag kommer in i affärsvärlden för att börja kämpa för jämställdhet… bara för att de sedan ska säga samma sak. Att den egentliga ojämställdheten finns i folks hem, eller helst utanför Sverige. Och kommer jag dit säger de att den egentliga ojämställdheten finns i akademivärlden. Och så vidare.. Och då har de som säger så nått sitt mål, att det inte ska finnas någonstans där en kan kämpa för jämställdhet. Det finns alltid viktigare ställen, värre saker.

Nu fattar jag också att alla inte kan vara genusvetare och ha koll på alla strukturer och hur de ingår i dem, men jag blir förskräckt över hur svårt det blir att förändra något. När till och med andra kvinnor inte förstår poängen med det.

Hade ni fortsatt yoga på samma ställe eller bytt till någonstans där jämställdhet är prioriterat?

Män ser världen som sin dejtingarena

I korthet: Uppdaterar er lite kring vad jag gör nu (pluggar genus igen), plus analyserar det som hände igår när jag skulle uppdatera mitt skolkort eftersom det var första dagen i skolan. Det var alltså en av receptionisterna som tog tillfället i akt att flirta, och jag menar att patriarkatet har både lärt tjejer att inte vara otrevliga och lärt killar att inte ge upp. Jag tycker i alla fall att jag ska kunna gå runt utan att killar tror det är fritt fram. Skärp er

Södertörns-Högskola

Min skola som jag älskar jättemycket! 

Nu är jag tillbaka här! Har haft några dagar nu som har varit SÅ fullspäckade. De kommer vara fullspäckade hela hösten och hela vintern, verkar det som. Jag har nämligen börjat plugga igen, på Genusvetenskap B! Jag är mycket mer förberedd till denna kursen än vad jag var till den förra, och nu vet jag också så mycket mer. Hela detta år har jag inte gjort annat än hängt i radikalfeministiska Facebookgrupper, läst böcker, letat efter bra artiklar (och hittat några som förändrat hela mitt synsätt!), diskuterat feminism. Bloggat förstås, det vet ju ni som vart med ända sen i mars.

Jag har även pratat med läraren jag ska ha nu i genus om vidareutbildning, och bestämt mig för att en magisterexamen i genusvetenskap skulle passa bäst. Magisterprogrammet handlar mer om hur en använder genus praktiskt- alltså förändringsarbete- och det är ju precis det jag vill göra. Snart sitter jag här och är genusvetare 🙂

Men nu hade jag tänkt skriva om något helt annat, som jag tänkt skriva om länge men fick ny luft från det som hände igår när jag haft min första skoldag. Jag och ett par från klassen skulle gå till receptionen och uppdatera skolkorten och kolla upp inloggningen till wifit. När jag fått köpa ett nytt kort men inte blivit fotad för att min receptionist sade att han hade ”bråttom och chefen står därborta och tittar”, får jag reda på att de andra två visst fick sina kort uppdaterade?

Snapchat-1008800678

Jag har bara selfies från igår då jag inte hade någon som fotade mig. Men här är det 5 minuter kvar tills jag ska åka till skolan! 

Han kommenterade på mitt nagellack (shoutout till Caroline på Salong Nordh som gjort mina naglar alla älskar dem!), kommenterade på att min mobil var så stor och gick och hämtade sin egen för att jämföra, var allmänt sjukt vräkig. Eftersom jag absolut inte var beredd på att receptionisten skulle vara sån kom jag av mig helt och fick gå med på att komma tillbaka senare i veckan för att ta kortet. Så onödigt. Detta är så jävla vanligt!!!

Visst har ni också märkt av detta- det finns liksom ingenstans som en kille kan låta bli att ta chansen att ta kontakt. Jakten är verkligen ständig. Vår kultur har uppmuntrat det alldeles för mycket med sina romantiska filmer där killen aldrig ger upp, sina idéer om att tjejen är så passiv att hon bara kan sitta och vänta tills en kille kommer förbi. Kontaktsökandet från killar är ständigt– visste ni att jag i skrivande stund har 10 väntande vänförfrågningar på Facebook och DMs på Instagram? Det blir dessutom färre med åren, så när jag var 16 var det ännu fler. Då visste jag inte heller att jag kunde säga nej till kontakt och ville inte heller vara otrevlig och blocka. Alla flickor insocialiseras ju i att aldrig, aldrig vara otrevliga eller göra andra obekväma och detta drar män nytta av.

Snapchat-14745623552

Nästa inläggs bilder blir bättre, lovar 🙂 Ville bara få upp inlägget så fort som möjligt!

Igårs händelse visade verkligen hur stark den här insocialiseringen är. Jag vet mycket väl att jag inte behöver ta ansvar för att det inte ska bli dålig stämning och det har jag vetat i flera år, men det ser helt annorlunda ut i praktiken. Om jag nu hade varit otrevlig, hade jag ändå fått mitt skolkort? Hade han struntat i att säga att jag kunde ta ett nytt kort? Hade han blivit sur och snackat skit sedan? Hur ska jag kunna veta hur han reagerar på ett avvisande? Dessutom har inte jag heller lust att vara avvaktande hela tiden, att aldrig vara trevlig mot en kille för risken att det blir så här. Jag stod ju där med mina nya klasskompisar, så jag ville inte heller göra stämningen dålig.

Män tror förmodligen att det är helt harmlöst att söka kontakt. En vänförfrågan här, lite småflört i kassan i en affär där (en gång köpte jag en chokladkaka och killen skrev ner sitt nr på kvittot. Wow.). Men det ständiga kontaktsökandet gör egentligen enorm skada: Ni visar gång på gång att det är omöjligt att vara trevlig mot er helt kravlöst. Varje gång detta händer har jag sagt till mig själv att jag aldrig mer ska vara trevlig mot en kille, men egentligen är det NI som borde lära er att vi inte är vandrande dejtingappar, vi är inte de där tjejerna i reklamen ni ser när ni surfar porr som ”söker en het singelkille”. Enda anledningen till att vi är trevliga mot er är för att vi har lärt oss att vara det, och för att vi tydligen är de enda som kan ta ansvar för hur stämningen ser ut i en situation. Ni gör det INTE.

9

Jag kommer vara fräck och skriva ut den här texten och ge den till killen i receptionen, om han är där, när jag ska ta mitt kort på fredag. Om du som läser detta- låt detta vara sista gången du dragit nytta av patriarkatet. Världen är inte din dejtingplats, så sluta behandla den så.

Visst kräver vi att kunna gå runt i offentliga rummet och bara vara? Tänk er en värld där en kan vara sminkad men att de enda komplimangerna en får kommer från ens kompisar och andra tjejer. Wow 🙂

Bilderna är ifrån: www.rasmuslenefors.se, www.shutterstock.com.

En man som hatar kvinnor

I korthet: Får ett sexistiskt och rasistiskt hotmeddelande skickat till mig, och svarar i ett offentligt Facebookinlägg. Tycker det är viktigt att synliggöra alla hatmeddelanden och lägga skammen där den hör hemma. Sedan tror jag att det främsta motivet är rädsla, när kvinnor är rädda på grund av hot om sexuellt våld vågar de inte ta plats. För att framtida kvinnor ska slippa sånt här föreslår jag att 1. Utbilda elever i skolorna, 2. Medvetandegöra alla på hur ofta sexism händer så att ingen kan bagatellisera problemet och 3. Sprida information. Längst ner har jag ett par läsarfrågor!

DSC_05872

Sent i tisdags fick jag ett meddelande på Facebook. Blev ganska förvånad när jag läste det först, sen såg jag ett perfekt tillfälle att få vara lite mästrande (hehe). Det är inte första gången jag får något sånt, och jag tror att det händer kvinnor (och speciellt feminister) ganska ofta.

20170628_004214

För att hålla kvinnor ”i schack”- alltså kvinnor som av någon anledning inte passar in i mallen för hur en kvinna ”borde vara”, t.ex. promiskuös, tjock, orädd, hårig, ful, lesbisk, högljudd osv osv- använder män ofta det sexuella våldet som vapen. Eller hot om sexuellt våld. I ett patriarkat är det just kvinnans kön som är det som behöver kuvas, och i ett patriarkat är ”k*ken” det starkaste vapnet som finns. Varför tror ni våldtäkt mot kvinnor används som vapen i krig?

Män som ”John” ser till att kvinnor håller sig inom normen med sexistiska och rasistiska hot, och det leder till att andra män slipper göra det eftersom kvinnorna redan är rädda. Jag tror en viktig grundsten i hur ojämlikheten upprätthålls är kvinnors och flickors rädsla– och män som ”John” behövs för att hålla kvar den rädslan. Jag vill nog påstå att alla män och killar tjänar på att tjejer på grund av rädsla håller sig hemma, undviker vissa platser, undviker vissa kläder och uttryck, undviker att uttala sig och så vidare. De får nämligen det utrymmet som kvinnor avstår ifrån, på grund av rädsla.

DSC_05892

Testar min superbestämda pose 🙂

Det som händer när en börjar plugga på och läsa om feminism (har även börjat med genusvetenskap) är att en får verktyg att se igenom härskartekniker och verktyg som används för att ”hålla kvinnor på mattan”. Och intressant nog försvinner rädslan när en vet att den är fabricerad och kommer någonstans ifrån! När jag skriver fabricerad menar jag att det finns de som med flit håller rädslan vid liv (både kvinnor och män), och att det finns de som tjänar på den (män).

Så fort jag fick meddelandet lade jag upp det på min Facebooksida! Tillsammans med en text som var ganska rolig att skriva. Ofta har jag redan tydliga åsikter, men att ibland kan det krävas ett sånt här meddelande för att kunna formulera sig för sig själv. Till exempel är det en anledning till att jag diskuterar med antifeminister ibland- det är bra att själv kunna formulera på ett tydligt sätt vad som är fel och varför. Så här skrev jag:

Käre John.
Tyvärr för dig pluggar jag genus och vet mer om män än vad du själv gör.
För det första använder du ”hjärndöd” som om det vore en förolämpning och inte ett medicinskt tillstånd. Jag tycker det är beklagligt att sorgliga saker som drabbar folk används som skällsord.
För det andra använder du ”hora” som ett skällsord också, det förstår du väl själv att det inte är? Antingen är man det eller inte, och jag är det inte. Det betyder att du trots att du gärna vill, inte kan ligga med mig.
Du verkar över huvudtaget använda ganska konstiga skällsord. Inavlad är också ett tillstånd? Vanligtvis använder man det om rashundar, inte människor. Det är kränkande.
Sen förstår jag inte varför du är tvungen att uttrycka dig så rasistiskt, heller.

Och när du säger att jag ser ut som ett skelett kallas det du gör för body shaming. Det betyder att man skammar en person för hens kropp, det drabbar kvinnor i alla åldrar och utseenden och är absolut inte ok. En stor del i förtrycket mot kvinnor är att vi inte tillåts ha våra kroppar i fred, alltid finns det något vi måste ändra på, förbättra, dölja, framhäva. När du använder skammande ord kring en kvinnokropp blir du del i det pågående förtrycket vi redan utsätts för, du är alltså inte unik på något sätt. Det är samma gamla förtryck som redan funnits i århundranden.

FÖR DET FJÄRDE. UPPMANA ALDRIG TILL SJÄLVMORD. Du vet inte vilka människor som har psykiska problem och vilka som inte har det, det syns nämligen inte utåt. Det finns inte på kartan att man kan uttrycka sig så som du gjorde. Skriver du sånt här ofta? Det är inte OK nånstans och det slutar du genast med.

Jag måste säga att ni män gör väldigt dålig PR för er själva. Det förstår du väl själv att en inte vill ha nåt med er att göra, så som ni beter er? Jag skulle dock inte ha något problem med att du hatar kvinnor om det vore i ensamhet, men problemet med er kvinnohatare är att ni alltid är så desperata att vi ska se er och bry oss. Ni ska alltid söka upp kvinnor och försöka förstöra, är det verkligen så jobbigt att ha livmodersavund?

Dessutom är det skrattretande att du skriver att jag ska ”passa mig”. Det var länge sedan jag var rädd för män, det tåget har redan gått. Jag önskar det fanns något intressant jag kunde fråga dig i studiesyfte åtminstone, men du ligger tyvärr som en öppen bok framför mig. Du är liksom inte ens intressant.

Jadu, ”John”. Tack för möjligheten att klargöra skillnaden mellan min intelligensnivå och din.

och fick förstås jättemycket stöd från de som läste. Jag har skrivit om dickpics tidigare (läs gärna!), varför det är viktigt att inte gömma undan och skämmas för meddelanden som dessa när det egentligen är avsändaren som ska skämmas för det de skickar.

womanhater

Att jobba för att kvinnor och tjejer ska sluta få såna här meddelanden i framtiden är att jobba med:

1. Jämställdhet i skolorna. I samhällskunskapen i skolan borde elever få lära sig om hur kvinnoförtryck har sett ut i historien och hur kvinnoförtryck ser ut idag.

2. Medvetandegörande. Många vet inte ens att det är så här verkligheten ser ut för kvinnor, och det kan leda till att de tycker att en ”överdriver” problemet.

3. Informationsspridning! Vuxna kvinnor som inte längre går i skolan behöver också ha ett forum för att lära sig om vart rädslan för män kommer ifrån (till exempel), och vuxna män behöver alla se sin del i varför kvinnor har det som de har det.

Nu har jag tagit upp ett mycket tydligt exempel på sexism, men sexism finns på många nivåer och många män är inte ens medvetna om att de medverkar i att upprätthålla kvinnors rädsla (t.ex. genom att lära sina döttrar vara försiktigare på kvällarna), i att upprätthålla kvinnors osäkerhet (t.ex. genom att endast vända sig till mannen i ett sällskap), i att upprätthålla kvinnors sämre livskvalitet (t.ex. genom att inte göra sin del av hushållsarbetet).

Både den osynliga och den synliga sexismen är viktig att synliggöra, för hur kan vi annars få män att sluta skicka såna här meddelanden till kvinnor?

Läsarfråga

Har du sett osynlig sexism? Har du fått hotmeddelanden eller dickpics? Hur tror du män kan lära sig sluta skriva sånt här?

Intressant just nu

I korthet: Saker som är intressanta just nu är koreanskt smink, ickebinära personer, Ariana Grande, internationell feminism och Trisha Paytas. Tycker också att jag skriver för många inlägg som är långa och att jag borde ha fler korta inlägg, vilket är tyvärr är svårt.

20170430_183433

Hammarby Sjöstad i våras, när jag skrev som mest

Jag har inte lagt upp lika mycket som jag brukar här på senaste tiden, och det beror på olika saker. Till exempel att jag oftast måste välja mellan att skriva/ha ett socialt liv/ha ordning hemma/göra andra måsten. Nu när jag förbereder mig för att plugga genusvetenskap i höst igen (!!!!!) får bloggen mindre tid vilket är supertråkigt!

Dessutom ville jag från början att den skulle vara ganska lättsam och enkel att läsa, men nu blir det helt oavsiktligt tunga inlägg med mycket text. Har inte lagt upp några jag har skrivit eftersom jag vill ha en balans mellan ”lätta” och ”tunga” inlägg. Här är i alla fall en update på saker jag läser om just nu och är intresserad av:

* Koreanskt smink. 

Är helt obsessed med det. Vet sedan tidigare hur vanligt det är med plastikoperationer där, till och med operationer som att ändra om hela käken, alltså själva benen i ansiktet. Här är det jättevanligt med contouring, alltså att med hjälp av smink ändra formen på ansiktet så att t.ex. kindbenen blir högre och näsan blir smalare så att ansiktet ser mer skulpterat ut, men där ska det se mer mjukt och ungt ut. Jag antar att det är en anledning till att plastikoperationer är så vanligt- sminket ska vara så naturligt som möjligt. Här ska en se sexig och vuxen ut med vass eyeliner och tunga ögonfransar, men där ska ögonen se puffiga, nästan röda och barnsliga ut. Det är intressant ur en feministisk synvinkel, eftersom idealen för hur en kvinna ska se ut speglar vilken syn samhället har på henne. Att en kvinna här ska ha stora bröst och se sexig ut men där vara smal och gullig (med motsvarande smink) är intressant.

893735e6de2f81e308ddccbf1bced8b3

Koreansk sminkstil

 

*Ickebinära personer

Jag är med i olika feministiska diskussionsgrupper på facebook, med olika inriktningar. För att göra en lång historia kort blev det en ganska hätsk diskussion om ifall någon som var född man, såg ut som en man och hade ett manligt namn kunde kalla sig för ickebinär. Personligen tycker jag att en får kalla sig vad en vill, men att har en manliga privilegier (till exempel får sjukvård för män, blir lyssnad på mer, blir inte utsatt för sexuella trakasserier på klubbar…) kan en inte vänta sig att få plats på ställen där kvinnor vill få vara ifred. I inlägget i fråga ställdes en fråga enbart till tjejer och en man svarade och skrev att frågan var dum, och sa att han kan säga så eftersom han inte är man utan ickebinär. Jag anser att presenterar en sig själv som man, kan en inte heller räkna med att inte bli kallad för man.

*Ariana Grande

Ä-l-s-k-a-r Ariana. I och för sig har jag gillat henne länge, men nu är det verkligen en annan nivå. Hennes stil är hur cool som helst, hennes röst är to die for och hela hennes person är den perfekta mixen av bitchig, rolig, divig, allvarlig. Bästa låten i min spellista just nu är Dangerous Woman. Jag har till och med börjat ha samma halvtofs som hon har.

893735e6de2f81e308ddccbf1bced8b3

Ariana Grande

*Internationell feminism

Försöker läsa om feminism i andra länder som inte direkt är kända för feminism (inte för att något land är det, men ändå). Hur ser feminism ut i Sydkorea? Vad har Sydafrika för kvinnorörelse? Hur ser det ut i USA mer exakt, och i Ryssland? Det enda jag ser från andra länder (och från Sverige tyvärr) är massa personer som hatar på kvinnor, de klär sig fel och ser ut fel och visar för mycket/för lite och har för många killar och feminister är bara arga ologiska kvinnor som dessutom är fula. Det är det jag ser när jag skrollar igenom hemsidor och instagramkonton från andra länder, så det gör mig nyfiken på vilka det är som orkar slåss mot såna krafter. Ett konto på Instagram jag läser mycket på just nu är @beatsexism, ett albanskt konto som publicerar kvinnors och flickors berättelser om sexism i Kosovo och det området. Tänker att jag skulle vilja plugga genus utomlands också.

20170430_172358

Jag och mina skor från Turkiet

*Trisha Paytas

Tittar väldigt mycket på Youtube, och en person jag följt där i flera år är Trisha Paytas. Hon borde ha en egen dokusåpa och en egen TV-serie där hon spelas av Angelina Jolie. Hennes innehåll är mycket kring hennes dejtingliv, ”ätshower” (Mukbangs), prova kläder, storytimes (där hon berättar om händelser), och hennes videos är mycket upp och ner då hon själv misstänker att hon har borderline. I ena gråter hon för att hon aldrig kan hitta en pojkvän och inte har några vänner, i andra är hon överlycklig för att hon har gjort sina läppar och har världens bästa personer runt sig (?). Hon har själv sagt att hon vill kunna vara lycklig singel, men att det känns som att hennes värde ligger i om en kille gillar henne eller inte. Samtidigt som hon förstås kämpar för att sluta känna så. Jag unnar henne verkligen hennes 2,8 miljoner följare.

893735e6de2f81e308ddccbf1bced8b3

Trisha Paytas

Ska försöka ha med lite lättare inlägg för att blanda upp de tyngre, till exempel är min telefon full av skärmdumpar av saker jag tyckt är roliga/bra formulerat/intressant och det finns fler saker än feminism jag är intresserad av (tro det eller ej) så stay tuned! 🙂