Samtycke räcker inte

I korthet: Vissa menar att samtycke är det viktigaste man kan jobba för, men egentligen behöver vi kritisera varför vi ens vill samtycka till sexuellt våld. När det enda vi får veta genom kulturen är man ska blanda sex och våld, måste feminismen kunna se igenom det. Man ska inte kunna samtycka till våld eller smärta eftersom ingen ska vilja tillfoga någon det.

e184sbn

Bild från https://imgur.com/gallery/tMSYx. Samtyckt strypning är så vanligt att det har blivit en meme.

Inom feminismen (så som den ser ut idag) ligger det väldigt stort fokus på frivillighet och samtycke (därav samtyckeslagen, till exempel). Samtycke används nästan varje gång man tar upp och pratar om sexuellt våld, samtycke är den där gränsen som ska bestämma vad som är okej, hälsosamt, och bra för en, och vad som är bara hemskt och våldsamt och nedbrytande. Saker som feminister sedan länge vetat är grundat i kvinnoförtryck (till exempel pornografi, och sadism) får en helt ny innebörd i och med samtycket. Så länge allt är mellan vuxna, samtyckande människor ska ingen lägga sig i eller kritisera, sägs det. Jag har även sett prostitution försvaras, ifall det är mellan ”vuxna, samtyckande människor”. Inom ramen för BDSM kan man göra nästan vad som helst, så länge det finns ett samtycke (och så länge våldet inte leder till någons död. Läs dock den här artikeln av Gail Dines om du tror att till exempel strypsex inte leder till någons död och är harmlöst).

5b5

Strypsex är bara sexualiserat våld. Thank me later

Feminism har jag sett beskrivas som att man ska kunna göra precis vad man vill, utan att skammas för sina val. Och just därför är samtycke ett holy grail; inget som innehar samtycke kan vara sexuellt våld.

Och detta är den liberalfeministiska hållningen. Det vill säga, att individens frihet att göra vad den vill är det slutgiltiga målet.

Jag menar dock att samtycke kanske fungerar för att bestämma om något är en våldtäkt eller ej, men det är knappast tillräckligt att bygga en hel ideologi för kvinnors frigörelse på. Den verkliga världen är för komplicerad för att det ska räcka med att bara jobba för samtycke. Eller rättare sagt, vi behöver gräva djupare än så. För varför ska vi nöja oss med att något inte är en direkt våldtäkt? Om någon tänder på att strypa kvinnor under sex, varför skulle vi acceptera det bara för att det inte är våldtäkt?

Om vi stannar vid samtycke missar vi att fråga oss varför någon över huvudtaget skulle tända på att slå en annan människa. Ska feminismen tycka det är okej att män tänder på att slå och strypa kvinnor? Och ska vi uppmuntra kvinnor att fortsätta blanda våld och sex så länge hon tänder på det, trots att det lika gärna kan vara hennes hjärna som reproducerar sexuellt trauma eller hennes kropp som producerar endorfiner för att skydda sig från det absurda i att någon tänder på att slå henne? Varför samtycker kvinnor till sexuellt våld? Behöver vi fråga oss. Det finns nämligen flera orsaker till varför kvinnor gör det, och ingen av dem är att det är ”medfött” eller ”biologiskt naturligt”.

3db91e0a0b86f3a7130b1b1394a8c8ff.jpg

Jag tycker att det inte ens ska finnas den möjligheten att man kan samtycka till sexuellt våld, eftersom män helt enkelt inte ska vilja vålla det. Hjärnan, liksom sexualiteten, är plastisk, och när vi lär hjärnan att förknippa våld och sex skapar vi tändningsmönster kring våld som blir svårare att bli av med ju längre tid dessa kopplingar blir förstärkta. På samma sätt som människor som tittar mycket på porr till slut måste ha porr (dvs. blir beroende), kan människor som förknippar våld med sex och reproducerar traumat som sexuellt våld innebär, till slut inte ha en annan sexualitet än en som handlar om just våld. Det är ett annat slags beroende, men ändå ett beroende.

fb_img_1545665337643

Till exempel.

Om vi stannar vid samtycke kommer vi aldrig att kunna ändra våra tändningsmönster, men jag vill att vi hellre skapar en kultur där det absurda inte är att ifrågasätta någons kink eller vad den samtycker till, utan det absurda ska vara att över huvudtaget tända på våld.

Pojkar växer ju upp i en kultur som säger att de ska gilla att tafsa, kalla kvinnor fula ord, och som säger att kvinnor gillar sexuellt våld, är det då konstigt att de till slut börjar lyssna och tro på det? Och är det konstigt att tjejer också skapar tändningsmönster kring det. Feminister behöver kunna se igenom de funktioner som ska skydda hjärnan från traumatiska upplevelser (till exempel endorfinutsläpp), inte låtsas som att trauma bonding och reproduktion av ens eget förtryck är samma sak som samtycke.

Arbete mot sexuellt våld kan inte stanna vid samtycke.

Amerikansk transideologi i Sverige

I dagens svenska feministiska diskurs finns en speciell retorik, ett slags språk kan man säga, kring kön som är väldigt speciell och olik från icke-feministiskt språk och från vilka ord tidigare feminister har använt. Orden som används är hämtade rakt av från USA och etablerade sig väldigt fort i genusvetenskapen och i ”folkmun”. Jag talar förstås om Queerteori, som använde de nya tankarna om intersektionalitet och homorörelsen för att ta sig fram på 90/2000-talet.

De orden som kommer med queerteorin och som nu används av feminister är till exempel ”cisman”, ”ickebinär”, ”demigirl”, ”queer”, ”genderfluid”, ”ciskvinna”, ”transkvinna”, och så vidare (det finns många exempel). Men queerteorin kommer inte bara med nya, annorlunda ord, utan också med olika idéer kring kön som det inte är meningen att bara queerteoretikerna ska skriva under, utan alla. Kärnan i de här idéerna kan man säga att kön sitter i huvudet, inte i kroppen. Hjärnan är könad (eller själen?) medan kroppens kön borde anpassa sig efter den, och därför kan vi ha en kvinna i en manskropp eller tvärtom (som borde operera sig), eller någon som är både kvinna och man samtidigt, eller någon som ändrar kön i intervaller, eller någon som inte är varken kvinna eller man eftersom deras hjärna inte är ”binär”.

brainsex
Könade hjärnor. https://sexnotgender.com/brain-sex-does-not-exist/

Så har jag i alla fall uppfattat att idéerna ser ut. Jag tror att samlingsnamnet för dem är transideologi, så det är det ordet jag använder för dem.

Så sent som förra året var jag helt säker på att allt detta stämde, och personerna som upprepade detta verkade vara tvärsäkra och kallade allt annat ”transfobi” och vem vill vara en fobiker genom att ifrågasätta?

Nu kan jag däremot lugnt säga att jag starkt ifrågasätter idén att ciskvinnor existerar, att vissa är ickebinära eftersom alla andra är ”binära”, att hjärnan eller själen på något sätt skulle vara ”binär” och att man därför ska operera om kroppen för att den ska passa ens föreställning om den. Jag ifrågasätter inte för att jag hatar någon eller vill att den ska dö (som vissa menar), utan för att jag inte tycker den här ideologin sitter på någon sanning. Man kan kritisera en ideologi och vissa idéer utan att hata människorna som tror på dem.

Jag ifrågasätter alltså att det finns en grupp människor som är ”binära” och en annan grupp som är ”ickebinära”. Människan är för komplex för att vara binär, det vill säga, passar in exakt i de könsroller och föreställningar om kön som samhället har skapat. Och dessutom betyder ”binär” att det bara finns två av något, om då ett tredje alternativ existerar (icke-binär), då är det ju inte binärt längre? Då existerar ju tre alternativ, varav två av dem passar in i samhällets föreställningar om ”kvinna” och ”man” och den tredje inte passar in i dem. Om det finns tre kön kan kön per definition inte vara binärt, och alltså inte heller vara icke-binärt.

TRANS-MODEL-BEFORE-AND-AFTER-631478

”Eden the doll”, en homosexuell pojke som blev en heterosexuell kvinna. https://www.dailystar.co.uk/real-life/631478/Transgender-model-human-barbie-plastic-surgery-Eden-The-Doll

Idén att man kan vara ”cis” är lika snurrig, eftersom ingen människa någonsin passar perfekt in i samhällets föreställning om deras kön. Speciellt inte feminister, eftersom de är de enda som verkligen ifrågasätter samhällets idéer. Och då får vi här samma problem, det vill säga, om ingen är cis, så finns det ingen som kan vara trans. Eller skulle det då betyda att alla är trans?

Det finns som ni ser flera logiska problem med transideologin/queerteorin.

Sitter kön i hjärnan? Har vi en könad själ? Det mest logiska svaret är förstås nej. Man är den man är, kvinnor är inte bara en grupp människor som älskar rosa, smink och barn, män är inte bara en grupp människor som älskar bilar och fotboll. Kvinnor är en grupp människor med en viss DNA-uppsättning som ger dem en viss biologi och samma sak med män, för en annan definition av kön skulle vara orimlig. Är du man men har levt hela ditt liv med känslan av att du älskar dockor, älskar att leka med tjejer, inte passar in? Samhället borde låta dig fortsätta vara en man som bryter mot könsstereotypen istället för att säga att du är en kvinna.

ruthblack
Gender reveal cupcakes. https://www.parents.com/pregnancy/my-baby/gender-prediction/qa-how-soon-can-you-find-out-babys-sex/

Människan är komplex och kommer aldrig passa in helt i någon ”cis”mall. Varför har vi anammat en amerikansk retorik där de gör det? USA är ett väldigt könsstereotypt land där de har fester för ”gender reveal” och dekorerar rummet i blått och rosa innan barnet ens är fött, och har en väldigt djupt rotad homofobi där många föräldrar hellre har en transflicka än en homosexuell och normbrytande pojke. Religion spelar en stor roll i många amerikanska hushåll och därför får könsrollerna ofta formen av något heligt givet av Gud, så trans blir ett sätt för människor att kringgå dem. Men Sverige har helt andra förutsättningar, Sverige som land är helt annorlunda USA, så varför tar vi deras ideologi kring kön rakt av? Vi gör ingenting annat än att dela upp människor i två nya grupper, där den ena gruppen är ”cis” och den andra är ”trans”.

Jag vet att könsstereotyperna i Sverige också inrotas i barn sedan de föds, men vi har helt andra möjligheter att kämpa emot. Det finns ingen mening med att låta barn växa upp med idén att vissa är ”cis” och andra ”trans”, vissa ”binära” medan andra är ”ickebinära”. Låt dem ha 100 möjligheter istället för 2.

Feminismen i Sydkorea

Ni som följer mig på Instagram (och de som läst här länge) vet redan att jag är väldigt intresserad av feminismen i Sydkorea, för vad har en feministisk rörelse för möjligheter i ett land där plastikkirurgi är så normaliserat att ”alla” gör det och barn kan få en plastikoperation av sina föräldrar i examenspresent? Av det jag har kunnat läsa mig till, är sydkoreanska kvinnor just nu inne i en tornado av förändring och brytpunkter.

Molka

För det första, så är molka otroligt vanligt och blir allt vanligare. Det vill säga, att män installerar små spionkameror i kvinnliga omklädningsrum och offentliga toaletter, ställen där kvinnor ska kunna klä av sig och vara trygga. Det har varit massiva protester mot molka, eftersom inte bara sprids intima videor på internet, utan polisen säger också att de omöjligt kan göra någonting åt saken. Efter #metoo-rörelsen i Sydkorea har tusentals kvinnor gått ut och protesterat under bl.a. slagordet ”My life is not your porn”.

Men landet är världsledande vad gäller smartphoneägarskap och internettillgång, kameror finns i pennor och i skor och i knappar, och ofta vet personen inte ens att den blivit filmad. Vissa kvinnor har tagit sitt liv på grund av att filmer av dem spridits på internet. Längst ner kommer jag länka en video på Youtube där kvinnor protesterar mot skönhetspressen och de filmade sexuella trakasserierna genom att raka av sig håret. Molka är effektivt för att alienera kvinnor från det offentliga rummet, man vet aldrig vem som filmar och om man själv är nästa att bli drabbad.

Skönhetsindustrin

För det andra, så är situationen för kvinnor- jag vill inte säga hopplös, men allvarlig- på grund av pressen att vara vacker. Kvinnor måste ha långt hår, ljus hy, litet ansikte, stora ögon. Där är idealet mycket mer tvingande än här i Sverige, eftersom man oftast behöver bifoga en bild på sig själv tillsammans med sitt CV när man söker jobb. Möter man inte skönhetsstandarden, så får någon annan jobbet.

Sydkorea kallas inte plastikoperationsmecka för intet, gatorna är fulla av annonser på ”fula” människor som blivit snygga med hjälp av klinikerna. Koreansk hudvård kan innehålla 20 steg och kan ta flera timmar varje morgon, och det är dyrt att se ut som idealet. I Sydkorea finns även kliniker som opererar ens själva skalle, alltså ens benstruktur och käkar, och de som gjort ”double jaw surgery” berättar att det varit ren tortyr med att inte kunna andas efteråt, eller svälja, eller äta, eller prata, för att inte tala om smärtan. Varför skulle man gå igenom något sånt av kosmetiska skäl?

Om man sätter ihop en kultur där en ful kvinna är värd ingenting, inte ens ett jobb, med en extremt tävlingsinriktad mentalitet PLUS ett patriarkat där kvinnor och deras liv och önskningar inte är lika viktiga som mäns, får vi den perfekta marknaden för skönhetsindustrin. Kvinnor kan nämligen inte säga nej till den.

En av kvinnorna i videon som rakar av sig håret under protesten sa att hon inte kommer kunna söka jobb med rakat hår, och att hon får ha peruk när hon ska göra det. Hon kan inte heller säga nej till skönhetsindustrin. Alla kvinnor i protesten täckte även sina ansikten, jag kan tänka mig att bli sedd i en demonstration för kvinnors rättigheter får reella ekonomiska och sociala konsekvenser det med. Efter #metoo har kroppsaktivismen också tagit fart med kvinnor som väljer att klippa håret kort, sluta exfoliera och sminka och operera, men tyvärr tror jag det är en mindre del av befolkningen som har möjlighet att göra det. Om en arbetsgivare kan välja och vraka mellan arbetstagare, kommer den fortsätta anställa någon som struntar i skönhetsidealet?

Ekonomiskt tvång

Och det är här jag menar att det ekonomiska våldet kommer in. Kvinnor tvingas lägga massor av tid, massor av pengar på sitt yttre vare sig det vill det eller inte! Plastikoperationer innebär så mycket smärta, och när de inte ens är frivilliga så betyder det att samhället först groomar unga tjejer till att vilja ha dem och sedan tvingar vuxna kvinnor att genomgå dem för att ens kunna försörja sig och ha ett bra liv!

Dessa två företeelser (molka och plastikoperationer) är relativt nya men bildar ändå ett järnhårt fängelse runt kvinnor som mitt i allt det här ska försöka leva som vanligt, för att inte tala om feminister som ska försöka såga bort gallren. Hur kan saker som är så nya (spionkameror, internet, operationer) sätta sig så hårt? Det kan bara betyda att själva strukturen redan fanns där för dem, det fanns redan ett kvinnohat i samhället och när småkameror uppfanns började de bara användas på ett sätt som inte stred mot rådande kultur. Om det inte redan hade funnits kvinnohat i ett samhälle, hade bara tanken att tvinga någon att operera sig för att få ett jobb varit absurd. Men nu var det inte absurt, det var bara en naturlig följd.

Det är en lättnad för mig att kunna ha slängt allt mitt smink och inte uppleva några konsekvenser, för att inte tala om att det inte behöver få några följder för karriär eller ekonomi. Jag hoppas att feministiska rörelsen i Sydkorea kan göra skillnad.

Protesten mot spycams

Skärmbild (51)

Rakning är kvinnohat

Jag vet att kroppshår har diskuterats massor inom feminismen. Att feminister är håriga är ett stående skämt för många, och är inte en bild med armen upp så armhåret syns standard för alla internetfeminister? (No shade, jag älskar såna bilder.)

mobiluppladdning_5a69827d9606ee5e7d632a00

Natasja Psomas Blomberg, aka Lady Dahmer, med orakad armhåla

Men utanför feminismbubblan är kroppshår SÅ TABU. Om man (som jag) bara hänger i olika feministforum är det lätt att glömma vilken fobi folk har mot att tjejer har hår på kroppen, och framför allt hur mycket tjejer själva pratar om hur äckligt de tycker hår är på sina egna kroppar.

Igår läste jag ett längre inlägg där en tjej berättade om varför just hon rakade sig överallt, och det är liknande historier som de flesta tjejer berättar; de tycker hår är äckligt, de tycker man svettas mer, de tycker det ”känns ofräscht”, de hittar på alla möjliga anledningar till varför just de rakar sig av egen fri vilja. Det är ”bättre när man har mens”, man ”svettas mindre”, det ”kittlas”, det ”ser fräschare ut” eller ”känns fräschare”, och så vidare och så vidare. Poängen är att det ska kännas så mycket som möjligt som ett eget val att man tar bort kroppshåret.

Dock så ska jag nu med enkla ord förklara vad det är att hata kroppshår på tjejer: Det är misogyni. Att hata kroppshår på sig själv: Internaliserad misogyni.

Vem föds egentligen med en önskan att tillbringa resten av livet med att skära loss massa hårstrån från kroppen? Eller göra smärtsam vaxning, svindyr hårlaser? För att koppla till mitt tidigare inlägg; vem hade tyckt att hår var fult och äckligt om alla vackra prinsessor vi idoliserade som barn hade det?

ariel_fan_art_by_melivillosa-d5osx0m

Ariel med perfekt hårlösa ben trots att hon precis fått dem

Att hata kroppshår (på tjejer) är något vi har lärt oss och är egentligen ett jäkla påhitt. Kvinnor skulle också ha en anledning att köpa rakhyvlar (enligt företag som säljer dem), och enligt vår nuvarande könsmaktsordning behöver kvinnor hitta på fler och fler saker på sin kropp att förändra och lägga energi på. Dessa 2 krafter är de som ser till att människor tycker tjejers kroppshår är äckligt.

Det är kapitalismen, som gör att företag behöver skapa behov som inte existerar, och det är patriarkatet, som ser till att kvinnor lägger sin tid och energi på att vara missnöjda med sina kroppar.

Men det mest geniala med den här idén, tycker jag är tricket att få kvinnor själva att reglera sig själva och sina kroppar. Kvinnor själva måste tycka att hår är fult och ohygieniskt, annars funkar det inte. Till exempel som alla de anledningarna jag skrev ovan som man hittar för att förklara varför man inte gillar sitt kroppshår. Och hur har vi lärt oss det?

Kvinnor måste också lära sig tycka att mäns åsikter om deras kroppar är viktiga, för de som inte själva tycker att deras eget hår är hemskt måste ändå raka sig för att deras partners tycker det (eller för all del, random killar på stan).

Sinnebilden av feminister som håriga existerar för att feminister är de enda just nu som har resurser att se vart behovet av hårlöshet kommer ifrån, vem som pushar idén, och framför allt: Feminister är de enda just nu som har tillräcklig övertygelse i sin egen kroppsliga tillräcklighet för att bara låta kroppen vara.

 

9dd4da50f196d1755b9bbf5ccfda1c70

Arvida Byström med orakade ben på en Adidas-reklam

Kvinnlig hårborttagning är en miljardindustri, och den kommer inte att försvinna av sig själv. De som tjänar på industrin kommer inte bara att lägga ner den, för varför skulle de? Det kan ses som en minifråga, den om hår eller inte hår, men den är så jäkla viktig. Misogyni är att inpränta sen födelsen att kvinnors kroppar måste ”fixas” för att duga, och därför är kvinnligt hårlöshetsideal misogyni.

 

Bilder från:

http://ladydahmer.nu/2018/january/var-det-vart-det.html

https://www.deviantart.com/melivillosa/art/ariel-fan-art-343990822

https://www.pinterest.se/pin/776941373187874118/

 

Dresscoding är förtryck

Först och främst har jag ett announcement! Jag har startat en Youtubekanal, och första klippet är redan där. Det kom upp förra veckan, men jag har varit borta så har inte kunnat uppdatera er. Vi var i Gotland och hälsade på min pappa, därför har det inte kommit upp något inlägg än.

I klippet pratar jag om en tjej, en artist, som efter ett uppträdande på Liseberg i Göteborg skulle skriva autografer och ta bilder men istället blev utslängd av vakterna på grund av sina kläder. Går in mer i detalj i klippet, men här tänkte jag mer skriva om den strukturella dubbelbestraffning som läggs på kvinnor gällande kläder.

 

 

 

(Män, kan nämnas, kan gå barbröstade utan att bli bestraffade och slipper i allmänhet dresscoding på detta sätt.)

Patriarkatet har två regler

Vilka kläder säljs idag i affärerna, och vilka kläder marknadsförs som snyggt mode av kändisar idag?

Det är mycket sexualiserade kläder, mycket kläder som består av genomskinligt tyg, spetsbodys, BHar som är stylade på ett sätt att de inte kan bäras under en vanlig tröja, korta shorts. Eftersom dessa kläder säljs i affärer och marknadsförs hårt, är det konstigt att tjejer har på sig dem? Det är helt enkelt dessa kläder som finns att tillgå idag, vi har en porrkultur där kvinnor och flickor ska vara frigjorda på ett sätt som gör att de vill ha på sig sexiga, snygga kläder.

Varför straffas då de som har på sig dessa kläder? Hur kommer det sig att Agnes Arrhult blev utslängd från Liseberg när hon bara hade på sig det som går att köpa i vanliga affärer och det som är modet idag?

1080@70

Det Agnes hade på sig, och det som många fler tjejer har på sig.

Slutshaming, att skamma en kvinna för att hon förmodat har mycket sex eller är lättklädd, är ett verktyg vårt samhälle använder för att se till att kvinnor håller sig till de regler som är uppsatta. En av dessa regler är att hon alltid måste vara påklädd så att män inte tycker hon ser sexig ut, den andra är att hon måste se sexig och snygg ut.

Det intressanta är här att regeln om att kvinnor måste vara påklädda är uttalad, den kan kontrolleras och framtvingas och genomdrivas. Medan den om att kvinnor måste vara sexiga inte är uttalad på samma sätt, utan snarare upprätthålls på mer osynliga sätt som t.ex. skapandet av mode och populärkultur. Därför väljer tjejer hellre denna regel, eftersom den framstår som den mest frigjorda och hjälper dem upprätthålla en idé om att det är de som väljer själva.

För att förenkla kan en säga att ett patriarkat inte frågar om du vill ha en frukt, utan frågar ifall du vill ha ett äpple eller ett päron. Förstår ni hur jag menar?

Screenshot_20180530-162555

Män är inte offer för samma strukturer och behöver därför inte sexualiseras. Detta är från Lisebergs instagram. 

 

Därför är det en del av ett fruktansvärt förtryck när vakter slänger ut en tjej för att hon har för lite kläder på sig. För dem är det bara en annan dag på jobbet- tjejer måste täcka magen (medan killar kan gå halvnakna!) – men för tjejer är det bara ännu en dag där våra kroppar övervakas och straffas hur vi än gör.

Hushållsarbete är primitivt och meningslöst

I korthet: Det är helt onödigt att kvinnor måste lägga så mycket tid på hushållsarbete, och teknologin vad gäller hemarbete är primitiv och måste utvecklas. Att leva i de lägenheter och hus vi har och ha en idé om ”kärnfamilj” är också ganska primitivt.

 

Jag var på en studiecirkel i tisdags (där vi läser olika feministiska texter och diskuterar dem) och texten vi diskuterade om för tillfället var ”Women, race and class- the approaching obsolescence of housework: a working-class perspective” av Angela Davis från 1981.

DSC_1394

Så här ser det ut när jag läser!

Texten var verkligen inte så komplicerad som det verkar på titeln, utan första delen av texten använder Davis till att beskriva vilket meningslöst och hjärndödande jobb hushållsarbete är och andra delen av texten går åt till att hitta lösningar. Hon hade också skrivit om hemmafruideologins historia och rasismens påverkan och så vidare, men jag vill fokusera på just hushållsarbetet.

Davis skriver att de feminister som vill jobba för att kvinnor ska få lön för sitt hushållsarbete, eller de som jobbar för att män ska bli mer jämställda och göra lika mycket som kvinnor hemma, har fel fokus.

Hushållsarbete är repetitivt, otacksamt, tråkigt, jobbigt, evigt, isolerande, nedvärderande.

Kvinnor över hela världen måste lägga sina liv på att hålla hemmet i ett OK skick.

Blir det bättre av att de får betalt för det, undrar Davis? (OCH DET UNDRAR JAG MED MÅSTE JAG SÄGA.) Blir det bättre ifall det är män som gör arbetet istället för kvinnor? Klart ett kortsiktigt feministiskt mål måste vara att kvinnor slipper göra allt ensamma, men vill vi verkligen ha ett samhälle i slutändan där varenda människa har två arbetspass- ett på jobbet och ett hemma?

Davis’ lösning har två steg: Först behöver vi utveckla tekniken så att vi inte längre behöver göra hushållsarbetet på ett sånt primitivt sätt. Och sedan kan det finnas ”Teams of trained and well-paid workers, moving from dwelling to dwelling, engineering technologically advanced cleaning machinery, could swiftly and efficiently accomplish what the present-day housewife does so arduously and primitively”.

AngelaDavis

Angela Davis

Det där med tekniken håller jag helt med om! Jag har en smartphone som kan avläsa mina fingeravtryck och connecta med hela världen via internet och TV-apparaterna ser snart ut som ett papper man klistrar upp på väggen, MEN jag måste fortfarande gå runt med en blöt trasa och torka damm från bordsytor som om jag levde på 1800-talet? Hur är detta rimligt? Varför bryr sig teknologiföretag så lite om kvinnor och kvinnors tid men så mycket om teknik som män gillar så att vi har det här gigantiska glappet?

Nu får jag erkänna att det finns tvättmaskiner nu, det finns diskmaskiner, automatiska dammsugare och små handdammsugare. Men för det första är det bara mycket få som egentligen har råd att ha förenklande maskiner, och för det andra sparar de bara halva tiden ändå. Det som händer när man hittar på halvtidssparande maskiner är att man individualiserar problemet, precis som det som händer när man t.ex. fixar RUT-avdrag för hushållsnära tjänster. Vissa har råd och möjlighet, andra inte.

Därför tycker jag teknologin borde utvecklas så städning, matlagning o.dyl. gick snabbt och effektivt och inte behövde göras varje dag PLUS att det måste göras tillgängligt så det inte blir ännu en klassfråga.

Det jag inte håller med Davis om, däremot, är att ett team välbetalda och tränade städexperter ska åka runt och fixa allt hemarbete för folk. Om vi nu är överens om att hushållsarbete är tråkigt och otacksamt, kommer det vara det oavsett om det är skitenkelt. Så varför skulle vi ha folk som jobbar med detta permanent? Davis skriver ju själv att betalda städare inte heller tycker det är så jäkla roligt och meningsfyllt?

 

En lösning

Enligt mig är problemet att vårt samhälle inte är byggt för att förenkla för folk. Idén om att vi ska leva i kärnfamiljer är i sig ganska primitiv (från början av 1900-talet mer exakt när vi hade ett HELT annat samhälle), och den funkar inte ens eftersom folk ändå inte lever i dem. Men trots att den idén är helt opraktisk och ur tiden är alla våra hus och lägenheter byggda efter den, lagarna är formade efter den, arbetet, familjelivet OCH. HUSHÅLLSARBETET är format efter den! Att vi ska bo två och två i stora eller små hus tillsammans med några barn man ska ta hand om helt ensamma plus ha heltidsjobb på åtta timmar om dagen är ganska knäppt när man tänker efter.

Det är inte konstigt att det finns Facebookgrupper som ”Family living- the true story” där folk fotar sina stökiga hem eftersom det helt enkelt är orimligt att ha det städat hela tiden. För frågan kvarstår; vem ska städa och laga mat och plocka och tvätta och se till att hemmet är njutningsfullt att vara i?

homepage-shot

Ganska långt ifrån vardagshemmen, eller hur?

Varför bor vi inte i våningshus med var sina skitstora egna rum och några gemensamma rum där hushållsuppgifterna roteras? De som inte kan pga funktionsnedsättningar slipper, och alla slipper göra allt varje dag. Det kan väl inte vara så att alla nödvändigtvis helst vill leva såhär som vi gör, utan det är väl mest för att folk är för upptagna för att tänka att det finns alternativ?

Jag lämnar det till arkitekter att designa mer levbara levnadsbostäder och till teknologiutvecklare att designa effektivare sätt att hålla efter hushållsarbetet, det finns säkert massor jag inte ens tänkt på. Men Angela Davis’ text revolutionerade verkligen mitt sätt att tänka. Hushållsarbete i sin nuvarande form är primitivt och ineffektivt, och i förlängningen är även vårt sätt att organisera hur vi bor det.

Det måste finnas ett enklare sätt.

Bilder från:

https://thejosevilson.com/angela-davis-failures-leadership/

https://www.antheaturner.com/my-4-golden-rules/

Metoo- en mediedomstol?

I korthet: När förövare hängs ut med namn och bild, är det bra eller dåligt?

Hade visst tänkt skriva om den Internationella Kvinnodagen som var för exakt en månad sen nu! Har som en liten tradition att gå på något event då, vare sig det är en föreläsning, paneldebatt eller nån demonstration. I mars blev det Kulturhuset och de panelsamtal som skulle hållas där!

DSC_1218

Bild på panelen

Det första panelsamtalet var mellan Anna Hedenmo, Åsa Linderborg, Karin Olsson och Maria Robsahm. I princip handlade diskussionen (som blev sjukt hetsig ett tag) om ifall det var bra eller dåligt att förövare i och med #metoo hängdes ut med namn och bild i medierna. Hedenmo och Linderborg var båda mycket kritiska till att män som ”inte var dömda enligt rättsväsendet” skulle publiceras med namn och bild tillsammans med brottet han anklagats för. Enligt dem var det viktigt att vänta tills de hade blivit dömda av rättsväsendet för att sedan kunna skriva om dem, och poängterade att Fredrik Virtanens fall blev nedlagt i brist på bevis och därför var han ”oskyldig” enligt rätten vilket betydde att han inte skulle skrivas om som brottsling.

Maria Robsahm, som hade startat uppropet och Facebookgruppen #allavi med vid tillfället över 56 000 medlemmar, tyckte att journalisterna (även Karin Olsson) kidnappade #metoo-frågan och fick den att handla mer om personliga vendettor mellan tidningar som bråkade över vilka som gjorde rätt i rapporteringen och vilka som gjorde fel snarare än vad #metoo faktiskt skulle handla om; kvinnors frigörelse och upprättelse.

Karin Olsson tyckte att det var bra att namnen publicerades, för om inte de stora namnen hade publicerats (i USA och Sverige), hade det ens blivit en revolution? Hade någon brytt sig om det bara hade handlat om några okända Andersar som offentligheten inte visste vilka det var eller brydde sig om?

Jag ser att det verkar finnas en konflikt mellan en kvinnlig journalists identitet som kvinna och identitet som journalist, vilket gör att de inom #metoo har tvingats välja. Både Hedenmo och Linderborg verkade välja sin identitet som journalist och försöka vara så ”objektiva” som möjligt medan Robsahm, som helt och otvivelaktigt identifierade sig som kvinna och med kvinnorna i #metoo-uppropen, verkade tycka det var absurt att de andra koncentrerade sig mer på journalistisk etik än på systerskap.

Olsson verkade vara mer flexibel i sina åsikter och såg nog både det bra och det dåliga med båda sidor.

IMG_20180319_150833_185

Ser ni Robsahm som rättar till micken bakom mig? 

Själv vet jag att det förmodligen är bäst att se på saken som Olsson, eftersom det finns få saker som är svartvita. Och klart det är problematiskt ifall alla helt plötsligt ska bli dömda i allas ögon såfort de blir anklagade, det hade jag också tyckt ifall det hade handlat om något annat.

Men nu handlar det inte om något annat utan om kvinnor och kvinnor som äntligen hade en hashtag och en rörelse att kunna höras inom. I teorin är det förstås jättebra att vänta tills en objektiv domare och rättsväsende har beslutat ifall personen gjorde brottet eller inte, men i praktiken har vi ett rättsväsende som absolut inte står på kvinnors sida och speciellt inte när det gäller sexualbrott. Brott läggs ner ”i brist på bevis” oavsett om det finns meddelanden och bilder, kränkande frågor ställs av poliser, nämndemän utan egentlig kunskap om sexualbrott har makt att säga att ”kvinnan ljög”. Kvinnor anmäler inte brott eftersom de vet att det kommer läggas på hög, att ingen kommer tro dem och att de kommer få återuppleva händelsen bara för att få höra att det inte ledde till något.

Därför kan vi inte vänta på absoluta, fällande domar innan vi kan uttala oss om något. Enligt mig gjorde tidningarna helt rätt som outade förövarna, speciellt när valet stod mellan det och att hela saken skulle tystas ner ”i brist på bevis”. Hela anledningen till att #metoo ens existerar är för att rättsväsendet inte gör sitt jobb och att män kan bete sig vidrigt mot kvinnor utan att det blir några konsekvenser, så säg igen varför vi ska vänta på deras dom? Den här ”objektiviteten” som Hedenmo och Linderborg talade sig varma om existerar inte just nu, och valet står inte mellan att vara ”objektiv” eller ”subjektiv”, utan mellan att osynliggöra eller synliggöra. Därför älskade jag Robsahms alla inpass i debatten, hon hade inga lojaliteter mot tidningarna whatsoever och kunde därför tala friare.

Men vad tycker ni? Håller ni med mig om att förövare borde outas och outas tills de märker att ingenting de gör är hemligt, eller tycker ni det bara blir en pöbeldomstol av det hela?

Det finns ett till panelsamtal från kvällen som är lika intressant, men jag tar upp det i ett annat inlägg.

 

Läs mer

Maria Robsahm om paneldebatten

Anna Hedenmo om #Metoo

Åsa Linderborg om #Metoo

Karin Olsson om #Metoo

 

Varför gruppvåldtäkter sker

Igår skedde det ett försök till gruppvåldtäkt i Lund, fem killar mellan 17 och 18 års ålder som hade omringat en 15-årig tjej på Norra Kyrkogården i Lund. På samma plats har det tidigare skett överfallsvåldtäkter. Vi måste fråga oss varför detta händer.

För det är ingen slump att det sker gruppvåldtäkter, att det sker överfallsvåldtäkter, att det sker våldtäkter över huvudtaget. Hur skulle det kunna vara det, när det sker så systematiskt? Det finns en (eller flera) tydliga orsaker till dem, och de har även ett tydligt mål, annars skulle de inte ske eller hur? Det man kan veta är i alla fall att det inte handlar om sex, eller någons sexuella njutning. Det handlar heller inte om socioekonomiskt utsatta och frustrerade personer, för i så fall skulle kvinnor handla likadant.

 

En gruppvåldtäkt kan aldrig komma ut ur det blå, utan det måste alltid finnas starka krafter som ser till att den händer. De ingredienser som behövs för att en gruppvåldtäkt (eller en våldtäkt över huvudtaget) blir till är:

  1. Porrkultur

En porrkultur är en kultur som är formad av pornografi. Inom porren skapas en värld där män alltid är hårda och kåta, där mäns sexuella njutning är det enda viktiga, där kvinnor älskar att bli använda. ”Hatefuck” finns som en kategori inom porren, likaså ”gangbangs”, ”crying anal” och ”abused”, och om man tillbringar en stund varje dag med att titta på porr så normaliseras detta våld mot kvinnor ända tills man tror att gangbangs verkligen inte är något fel och att kvinnor älskar det.

  1. Könsskillnader

Nu menar jag inte de faktiska könsskillnader som finns mellan män och kvinnor (eller mellan barn), utan de skillnader mellan könen som är påhittade. Till exempel att männen är aktiva och kvinnor passiva, att män är starka och kvinnor svaga, att män är logiska medan kvinnor är känslostyrda. Att flickor ska gilla att vara fina prinsessor medan pojkar ska gilla fotboll och superhjältar. När skillnaderna blir så stora är det lätt för killar att se tjejer som en helt annan art, och inte alls precis lika mycket människor som de själva. När tjejer inte är samma människor som de själva blir det lätt att göra saker mot dem som de inte skulle gilla själva, eller göra mot en annan kille.

  1. Entitlement

Detta går egentligen in i de första två punkterna, men de hade säkert en känsla av att de som killar har rätt till saker (rätt till sex, rätt till snygga tjejer…), annars skulle de inte heller ha känt att de hade rätt till det de försökte göra. Det är också detta som leder till att tjatsex existerar, och att killar kan bli arga när de blir avvisade, och att tjejer blir tafsade på när de är ute och festar. Är det bara jag eller ser ni också att det är exakt samma mönster?

 

slide_10

Vad tycker ni om bilden, stämmer citatet att porr är teorin och våldtäkt praktiken?

Det finns alltså inte en enda enkel förklaring, som många verkar vilja tro. Det handlar inte om att vi måste utvisa invandrare eller se till att tjejer inte är ute ensamma eller ha fler poliser ute på stan, för inga av de ytliga åtgärderna kommer komma åt grundproblemet som ligger i dagens könsmaktsordning och ser till att tjejer inte är lika mycket värda som killar. Porrkulturen ser till att alla kvinnor avhumaniseras, de olika könsrollerna ser till att avhumaniseringen ens är möjlig, och killars entitlement ser till att de vill utföra sexuella övergrepp. Ser ni vilka starka krafter det handlar om? Lägg sedan till ett rättsväsende som inte står på kvinnors sida och flickors uppväxt som lär dem att lägga skulden på sig själva om något händer och vi har ett samhälle som aktivt hjälper män att förtrycka kvinnor genom sexuellt våld. Och det är så sjukt sorgligt.

 

Nästa inlägg kommer handla om vilket mål män/killar kan ha genom att utföra övergrepp och vad de leder till.

Att vara ciskvinna är inget privilegium

Jag har tänkt skriva det här inlägget väldigt länge, och har tänkt mycket på hur jag ska formulera mig utan att bli missförstådd. Det har blivit färre inlägg nu i mars eftersom jag har LÄST så vansinnigt mycket till skolan (får sämre och sämre syn lol), och parallellt med all läsning till skolan har jag läst massor kring de konflikter som finns inom feminismen idag, och just nu är det frågan om kön som många är oense om.

Jag tycker det är ganska simpelt. Antingen anser en att kön är något som sitter i huvudet- något en bara känner; ”säger jag att jag är något så är jag det”. Eller så anser en att kön bara är något biologiskt, t.ex. ”enda anledningen till att jag är kvinna är att jag har en kvinnokropp och ingen identifikation i världen kan ändra på det”. Vissa tycker alltså att kön inte har något med biologi att göra, och det tycker jag är förståeligt att ingen vill bli placerad i facket ”kvinna” eller ”man” när de är så jäkla begränsande och straffar ut dem som avviker.

DSC_1210

Jag på Kulturhuset i Stockholm (kommer i nästa inlägg)

Som radikalfeminist tycker jag dock att hela anledningen till att vi ens har förtryck- kvinnoförtryck, rasism, funkofobi osv handlar om människors biologi, och därför går det lika lite att vara ”könsblind” som det går att vara ”rasblind”. Män och kvinnor ser olika ut precis som svarta och vita människor ser olika ut, men om det ena inte är rasistiskt att påpeka, varför är det andra transfobiskt?

Jag läste ett blogginlägg av ”Ensam mamma röker” förra veckan, som hette ”Om en feminism som inte kan diskutera kön- Trans och tusen frågor”. Hon skriver:

”I att kön tveklöst finns och är något beständigt. Plötsligt jobbar vi med nån form av könad själ eller psyke. Det gäller bara att välja vilken kategori man känner för. Betyder det, rent teoretiskt att vi alla skulle kunna välja samma kön fast vi ser olika ut? Finns det då några könsskillnader i samhället och världen?

När patriarkatet samtidigt drabbar olika minoritetsgrupper vet kvinnor att något händer, när vi blir just kvinnor. När puberteten gör sig synlig och kroppen förändras, då förändras också vår ställning i världen och andras blick på oss. Det är när kvinnligheten blir fysisk som det verkliga helvetet börjar. Är det då så enkelt som att säga att:

Ja! Och trans-kvinnor är också kvinnor!”

Är det samma erfarenhet att råka ha en kropp och få ta konsekvenserna utav det som att innerligt önska sig den? Går det verkligen att välja in sig själv i en grupp som dras med en historia av förtryck? Delar du verkligen kvinnors erfarenheter om du inte växt upp som flicka?”

Och jag vet vad jag skulle svara på dessa frågor; att själen eller hjärnan inte alls är könad, utan bara är, och att det enda vi har som bestämmer vilket kön vi är bara är en kropp. Jag skrev i ett instagraminlägg (som jag förväntade mig få kritik för, men allt sånt har uteblivit?) att alla med vulva föds in i förtryck och alla med penis föds in i privilegium, och det är den vetskapen min feminism utgår ifrån.

 

Därför är jag djupt oroad över ett klimat där kvinnor, som kallas för ”cis”, inte får ha tolkningsföreträde över vad en kvinna är, och att de inte får ta största platsen i feminismen utan måste ”backa” för att personer med färre ”privilegier” (alltså transpersoner) ska få höras mer. Men vilka privilegier är det ”cis”kvinnor har? Hur kan det någonsin vara ett privilegium att födas i en kropp som bär på ett förtryck, vilket detta förtryck än är, bara för att det finns de som gärna skulle vilja ha den kroppen och det förtrycket?

DSC_1212

Om någon kallar mig för ciskvinna, betyder det att den menar att jag känner mig bekväm i att vara kvinna med allt vad det innebär, men vilken kvinna är det egentligen? När jag var liten var jag övertygad om att jag borde ha blivit född som pojke, gör det mig till trans eller bevisar det bara att könsrollerna är så snäva att barn inte har något annat val än att identifiera sig som något annat för att få chans att slippa dem?

Det kan aldrig vara ett privilegium att vara född i en tjejkropp, och den vetskapen är hela grunden till feminismen.

Kvinnor kan inte bli statsministrar

I korthet: Kvinnors privata liv och yrkesliv begränsas av män genom hela livet, och vi måste avslöja det för att kunna förändra det.

Jag skrev ett inlägg, som ni kommer ihåg, om filmen Dolda Tillgångar och kom fram till att kvinnorna i filmen var helt medvetna om vilka begränsningar de hade som svarta kvinnor, samtidigt som vi idag får höra att vi kan göra precis vad vi vill (generellt, i Sverige). Problemet är bara att det inte ser ut så i praktiken; kvinnor kan inte alls bli vilka de vill! Det finns bara ingen explicit lag som säger det, och eftersom vi då inte har något konkret att kritisera  och jobba emot kritiserar vi istället oss själva och undrar varför vi inte kommer lika långt som män kan göra trots att det inte finns några synliga hinder. Psykisk ohälsa bland tjejer och kvinnor ökar, vi blir utbrända i större utsträckning, vi går helt enkelt under i gapet mellan vad vi får höra att vi kan göra och vad vi egentligen kan göra.

Så jag har satt ihop en lista på saker kvinnor inte får eller inte kan göra! En av feminismens viktigaste arbete idag är att peka ut vilka osynliga hinder kvinnor har, för endast om vi ser dem kan vi förändra dem. OBS! Listan ska inte ses som bokstavlig, utan tänk bara kring varje punkt, stämmer det i praktiken? Varför/varför inte?

1. Kvinnor kan inte bli statsminister.

Vi har aldrig haft en kvinnlig statsminister, och det verkar inte hända heller.

2. Kvinnor kan inte vara politiskt aktiva.

Kvinnor som är politiskt aktiva utsätts för sexuellt våld, hot av sexuell karaktär, de blir utsatta för drev och hatmobbar ända tills de slutar.

3. Kvinnor kan inte vara partiledare.

Av samma anledning som ovan.

4. Kvinnor kan inte vara VD:ar.

Män hjälper andra män att nå höga positioner och förbiser kvinnor.

5. Kvinnor kan inte festa ute på klubbar.

Gör vi det blir vi utsatta för sexuellt våld, sexuella övergrepp, hot om våld, rädsla.

6. Kvinnor kan inte ha one-night-stands med män.

Det blir inte skönt, vi riskerar sexuellt våld och sexuella övergrepp, vi riskerar graviditet.

7. Kvinnor kan inte gå på gympan.

Tjejer skolkar från gympan på grund av att killar tar all plats, att killar kommer in i omklädningsrummet, badar inte på grund av kroppskomplex, på grund av mens, osv.

8. Kvinnor kan inte sporta professionellt.

Kvinnors sport satsas inte på, de får inte tillräckligt med lön för att sluta med sina heltidsarbeten, kvinnor måste ta hand om sina barn så de får mindre tid över till sporten.

9. Kvinnor kan inte bli journalister.

Se punkt 2.

10. Kvinnor kan inte bli elektriker, byggjobbare, byggmästare, snickare, svetsare osv.

Jargongen inom mansdominerade yrken är ofta kvinnohatisk och utestänger kvinnor, vilket gör att de antingen aldrig börjar inom yrket eller slutar ”självmant”.

11. Kvinnor kan inte vara elever.

Tjejer i skolorna utsätts för sexuellt våld, en av de vanlgaste platserna att bli utsatt (både grundskola och gymnasium).

12. Kvinnor kan inte bli konstnärer, musiker, bandmedlemmar, punksångare osv

Kvinnor ses som allmänt sämre på att vara genier och bra med instrument och konst, och blir ofta bortvalda som musiker och bortglömda som konstnärer.

Förstår ni vad jag menar med att alla dessa hinder är osynliga samtidigt som de är starka? Hur ska vi kunna förändra något av detta om vi envisas med att lära ungdomar att det inte är någon skillnad mellan killar och tjejer, och att bara alla jobbar tillräckligt hårt kan de göra vad de vill? Istället behöver vi ge andra förklaringar till varför tjejer pluggar hårdare men får lägre lön än killar, till varför killar kommer längre i yrkeslivet än att tjejer bara behöver ”jobba hårdare” eller ”våga mer”. Feministiska teorier är verktyg som behöver användas till att flytta skulden från sig själv till de män som hindrar en. Till exempel: kvinnor slutar inte som journalister eftersom de inte jobbar tillräckligt mycket för att orka stanna kvar, utan för att det finns män som skickar dem våldtäktshot på mejlen. Och det måste vi kunna avslöja, och visa på vad som hindrar kvinnor från att leva på samma villkor som män.

Dessutom, om vi ska ta in alla #metoo-upprop i beräkningen så är följande yrken såna som kvinnor inte kan jobba inom ifall de inte vill bli utsatta för sexuella trakasserier och våld:

Akademiker, bilskollärare, byggare, dansare, diplomat, fotograf, fackarbetare, florist, arbetare inom försäkring, IT, jurist, konstnär, läkare, lärare, prostituerad, socialarbetare, skådespelare osv.

Kvinnor har så mycket begränsningar och hinder runt sig, och deras möjligheter att avancera över huvudtaget i samhället krymper för varje man som förbiser deras kompetens eller tafsar. Hur kan någon säga att kvinnor kan göra allt som män kan (ofta lägger de till att Sverige är helt jämställt)? Tjejer kan inte ens gå till förskolan utan att jämnåriga pojkar säger att tjejer är töntiga och dåliga. Hur kan någon säga att Sverige är jämställt när tjejers kamplusta sågas av vid fotknölarna sedan förskoleåldern och ibland även tidigare? Jag skulle kunna fortsätta nämna saker kvinnor inte kan göra sida upp och sida ner, och det är något jag tänker fortsätta göra eftersom vi kan inte fortsätta låtsas som att kvinnor och män har lika utgångspunkter och möjligheter. Allt måste utgå ifrån kvinnors begränsningar, allt från lagar och samhällsreformer till arbetsplatsgenomlysningar och skolbyggnationer.

Och när vi väl medgett hindrena för kvinnor frågar vi oss- varför? Och sedan, när orsaken är klar, frågar vi oss- hur förändrar vi detta? Och sedan, när förändringen är gjord, måste vi fråga oss- hur ser vi till att förändringen håller i sig? Men förändring är inte möjlig ifall vi inte ens medger själva grunden, att män aktivt förtrycker kvinnor genom sexuellt våld och ignorans. Ja, även i Sverige.