I korthet: Som vi ser i fallet med Jessica Yaniv, är självidentifierat kön ett stort problem. Många transrättigheter går också emot kvinnors rättigheter.

De senaste månaderna har en story brutit lös som folk verkligen följt med förfäran. Jag tänkte beskriva den lite kortfattat, men har länkar längst ner för den som vill läsa mer som vanligt. Titta också gärna in länkarna som finns i artikeln.

Bakgrund

Jessica (Jonathan) Yaniv är en person som bor i Kanada, och han har gjort sig känd genom att kräva intimvaxning av immigrerade kvinnor för att sedan stämma dem och anmäla dem för diskriminering när de vägrar. Kvinnorna erbjöd brasiliansk vaxning hemma hos sig själva (något som utförs på kvinnor), men eftersom Yaniv identifierar sig som kvinna trots att han har manlig anatomi tyckte han att de skulle vaxa honom också. Han menar att de vägrade utföra servicen för honom på grund av transfobi. Han har kvar sina manliga genitalier, men har hintat om att han är intersex också.

Nu, mellan augusti och november i år, kommer förhören med honom och berörda människor att hållas hos BC Human Rights Tribunal (eftersom han gjorde en sk human rights complaint).

Han använder samma språk som andra transaktivister har använt, och menar att hatet mot honom beror på att folk är transfober och vill att han ska passa in i normen för hur en man ska vara.

För att ge lite perspektiv på både hat och kritik mot honom, så är han en bokstavlig pedofil med en fäbless för att prata om tamponger och bindor med små flickor (i den här artikeln finns skärmdumpar). Kort sagt, det här är ingen person som går att försvara.

Problemet

Men här kommer vi till problemet. Och det är att om Yaniv säger att han är en kvinna, måste man bara acceptera att han är det, i alla fall om man menar att transkvinnor är kvinnor. För vem kan säga att Yaniv inte är en kvinna om han själv säger att han är det?

Problemet med självidentifierat kön är att det är självidentifierat! Det spelar ingen roll om det är en man penis, kort hår och mörk röst, han blir en kvinna bara han ”känner” sig som en eller säger att han är det. Allt annat är transfobi. Ni kommer väl ihåg mannen från i vintras som gick loss inne på Gamestop eftersom han blev kallad ”sir”? Han ser också uppenbart ut som en man men förväntar sig att bli kallad för kvinna.

Yaniv utnyttjar transrättigheter

Yaniv utnyttjar lagar som är till för att skydda transpersoner från hat och diskriminering (till exempel går han inte till herrtoaletterna eller herromklädningsrummen, utan till kvinnornas). Detta är egentligen till för att skydda passerande transkvinnor från mäns våld, men han använder det för att komma närmare unga flickor.

Eftersom vi aldrig kan säga vem som är transkvinna och vem som bara låtsas, måste vi enligt transideologin acceptera Yaniv som kvinna.

Därför borde kön absolut aldrig vara självidentifierat, och därför borde biologi vara det enda som bestämmer en persons kön. Det spelar ingen roll om Yaniv är en på miljonen och alla andra transpersoner är vettiga, men nu vet vi att Yaniv inte alls är en på miljonen. I England identifierar sig över 100 manliga fångar nu som kvinnor, och i Sverige har vi till exempel Kristoffer (aka Kim Marie) Johansson, som styckmördade en kvinna och som nu själv identifierar sig som kvinna.

Transideologi i lagen

Det här är extremfall, men de möjliggörs av en ideologi som säger att kön är en känsla. Detta händer inte heller bara utomlands. I Sverige förra året skickades en remiss om en lagändring in, om att lagen skulle ändras så att juridiskt kön endast ska utgå från självidentifikation.

Man ska alltså kunna identifiera sig som vilket kön man vill utan att behöva göra några operationer och utan godkännande från Socialstyrelsen. Kvinnofronten har skrivit ett svar där de frågar sig:

Hur påverkas kvinnors trygghet och deltagande i det offentliga rummet samt möjlighet till kvinnoseparatistisk organisering? Könsseparatistiska utrymmen är viktiga för att tillgängliggöra det offentliga rummet för utsatta kvinnor – något som inte minst bör ses i relation till alla sexuella trakasserier och övergrepp som avslöjats under #metoo.

Kvinnors rättigheter

Det finns också en hel uppsats som beskriver vilka konsekvenser transaktivism får på kvinnors och flickors mänskliga rättigheter. Här är lite kortfattat vad som står där:

1. Kvinnoseparatistiska utrymmen försvinner. Allt från toaletter till fängelser till organisationer.
2. Könsbaserad statistik förvrängs. Kvinnor rapporteras göra fler brott, när det egentligen är män som gör brotten.
3. Kvinnors sport påverkas negativt. Män som identifierar sig som kvinnor tar över kvinnosporten på grund av sin starkare fysik.
4. Utsuddande av lesbiskhet. Kvinnor kan inte längre säga att de bara attraheras av kvinnor, eftersom transkvinnor (dvs män) numera ingår i gruppen ”kvinnor” oavsett genitalier och fysik.

Och slutligen skriver de om faran i att ge barn och unga pubertetsblockerare eller hormoner (de är inte alls ofarliga).

Läs gärna hela när ni har tid! Dokumentet är ca 20 sidor långt och fullspäckat med bra länkar. Mycket av detta händer eftersom människor i allmänhet inte sätter sig in i frågorna och kan protestera, utan accepterar saker som sanningar istället.

Allt detta kan alltså hända i Sverige, och händer redan. Om lagremissen hade gått igenom, hade kön varit helt självidentifierat nu och vem som helst hade bara kunnat trava upp och byta juridiskt kön. Jag vet inte hur jag ska förklara vilket enormt problem detta är!! Men istället för att ifrågasättande tas på allvar, så kallas man ”transfob” och blir avfärdad.

Lyssna nu.

Detta handlar inte om att hata transpersoner. Inget av detta handlar om fobi, eller hat, eller okunskap. Detta handlar om att jag, som feminist, inte kan ställa mig bakom ett utraderande av gruppen ”kvinnor”. För det är det som händer när vem som helst kan kalla sig kvinna, och när ickebinära läggs i samma grupp som kvinnor. Vi behöver mansfria utrymmen. Vi behöver kunna gå till ett omklädningsrum utan att behöva duscha med män. Vi behöver kunna skapa organisationer utan att behöva inkludera män. Vi behöver kunna säga ”kvinnovård” utan att det kallas för transfobi.

Det handlar inte om att hata män, och inte heller transpersoner, denna ståndpunkt är inte ”anti” någon. Den är PRO KVINNA. Den handlar om att göra vad som är bäst för gruppen kvinnor, och det är att låta biologi och inget annat definiera gruppen. Folk får själva kalla sig vad de vill och göra vad de vill, och de ska självklart inte utsättas för förtryck eller diskriminering på grund av det. Men det betyder inte att luckra upp kvinnors utrymmen och kvinnors mänskliga rättigheter.

All transideologi hjälper personer som Yaniv, oavsett intention. Och det är transideologins stora svaghet.

Läs mer

www.jessicayaniv.org

www.spectator.us/jessica-yaniv-twitter-jail

www.thepostmillennial.com/as-absurd-as-it-is-jessica-yaniv-case-has-serious-implications

www.spectator.com/why-we-cant-ignore-the-case-of-jessica-yaniv

I korthet: Balett är sexistiskt, eftersom kvinnor förväntas följa skadliga praktiker som en pointe-dans och självsvält. Man kan dra paralleller till andra tillfällen där kvinnor ska dölja att saker gör ont för att det ska vara ”vackert”.

Något jag fått med mig från mina föräldrar är kärlek till konst, inte bara tavlor och skulpturer, utan också musik och dans. Balett har jag alltid varit fascinerad av, men har inte tänkt på att göra en feministisk analys av det förrän väldigt nyligen. Balett har länge sett ut på exakt samma sätt, dansarna har sett ut på samma sätt, idealen har varit på samma sätt, och eftersom det varit en klassisk konstform så länge är det lätt att bli hemmablind. Det är enkelt att kritisera twerking, men svårt att kritisera balett, det är enkelt att kritisera rapmusik, men svårt med klassisk, enkelt med Instagram men svårt med konstmuseer. 

Jag kan tycka att feministisk kritik stannar vid ”fulkultur” som Kardashians, youtubare och injicerade läppar, som om det skulle vara mer patriarkalt än ”finkultur” som opera och monarki. Det är det inte. Det kanske till och med är tvärtom.

1. George Balanchine

I alla fall har jag läst in mig på balett och varför den ser ut som den gör, och har sett att balettens ideal i princip kommer från en enda gubbe som levde på första halvan av 1900-talet; George Balanchine (en av de absolut kändaste balettkoreograferna i världen). Balett är precis lika påverkat av mäns idealkvinnor och stereotyper som Cardi B och City Girls musikvideo till ”Twerk”, men av någon anledning kritiseras det inte på samma nivå.

Inom balett ses det som självklart att dansarna fortfarande ska ha Balanchines idealkropp, som är den kroppstyp man tänker på när man tänker ”balettdansös”. 

Han ville ha sina dansare smala, på gränsen till undernärda, vilket inte var normen för balettdansöser innan honom. Han ville att de skulle vara nästan omänskligt viga, vilket egentligen inte är nödvändigt för att kunna dansa balett. Och han ville uteslutande ha vita, långa kvinnor som sina dansöser. Han satte en standard som var helt omöjlig för de allra flesta kvinnor att uppnå, och de som uppnådde den fick kämpa med att t.ex. banta för att inte gå upp i vikt. Ätstörningar och balett går tyvärr hand i hand än idag på grund av det här idealet. Varför ville Balanchine att kvinnor skulle se ut som om de inte kommit i puberteten? 

2. Ballerinors fötter

Något annat som växte fram samtidigt som balettidealet av den smala, vita, viga kvinnan var en-pointe-dansen. Det är en dans som ballerinor (endast de kvinnliga) dansar på tåspetsarna, i speciella skor med hård tå. Denna dans är notorisk för att förstöra balettdansösers fötter med svartnade tår, förhårdnader och blod som resultat, men för publiken ser det ut som att dansösen svävar över scenen med ett stilla leende. Som om smärtan inte existerade.

Det är ingen slump att det är kvinnor som dansar en pointe, på tårna, och inte männen. Eller att det är kvinnorna som måste passa perfekt i Balanchines ideal. Man pratar om hur vackert balett är, hur fint det är att dansarna lägger blod, svett och tårar för konstformen, att det är beundransvärt hur de kämpar för att upprätthålla balettens tradition och klassiska form, precis som kvinnligt lidande alltid beskrivs som något vackert och traditionellt. Speciellt om hon gör allt för att dölja det. 

Kvinnligt lidande beskrivs alltid som något vackert och traditionellt.

En manlig fotbollsspelare kan kasta sig ner och gråta av smärta om han stukar foten, en kvinnlig ballerina ska bara dansa vidare på den stukade foten och le. Manligt lidande ses som fruktansvärt, kvinnligt som vackert. Vad spelar det för roll om kvinnor går hungriga och med blodiga fötter om de kan dansa vackert? Vad spelar det för roll om små flickor som vill dansa får kroppskomplex och blir nedtvingade i spagat, om de blir perfekta små ballerinor?

3. Balettdansösers villkor

Balett, precis som alla andra kvinnodominerade yrken, ses som ett “kall” snarare än ett riktigt jobb. De förväntas dansa endast på grund av kärleken till konsten, till löner så låga att det endast räcker till the basics. De får endast lön när det är “säsong”, med föreställningar, och när det inte är föreställningar får de hitta andra jobb att försörja sig på. Det är att gå upp i ottan, träna, stretcha, jobba hela dagen, komma hem på kvällen, sova, för att göra om allt igen nästa dag. Läs mer här.

Det finns en idé om att män jobbar hårt och med de jobbigaste, mest otacksamma yrkena, men det vilar på en sexistisk idé om att det bara är mäns känslor och jobb som räknas. När jag läste Skönhetsmyten av Naomi Wolf (läs den! en äkta feministisk klassiker) tog hon upp statistik på att kvinnor faktiskt jobbar dubbelt, trippelt, så hårt som män, men för en bråkdel av lönen. Om man tittar på kvinnodominerade yrken som balett kan man se varför, men man kan också se att det räknas som “vackert”, “ett kall”, och “tradition”. Man ser inte lidandet och det hårda arbetet som ligger bakom. Ungefär som arbetet med att ta hand om en hel familj med barn.

Tidigare har jag skrivit ett inlägg om kvinnoförtryck och fötter, eftersom det är ett ämne som fascinerar mig. Kvinnors fötter har alltid varit föremål för granskning och manipulation. Ballerinors fötter ska vara små, nätta, och svävande, vilket låter obehagligt likt en annan praktik som skulle göra kvinnors fötter sådana.

4. Balett och kinesisk fotbindning

Just nu läser jag Woman Hating av Andrea Dworkin, där hon i ett kapitel beskriver kinesisk fotbindning. Under 1000 år i Kina tog de sönder små flickors fötter för att göra dem attraktiva för män, kvinnans fot skulle vara max 8 cm lång för att hon skulle räknas som vacker. När flickan var ungefär 5–7 år gammal böjde de tårna och hälen under fotsulan och band ihop med bandage så att foten växte ihop så. Skelettet bröts sönder och foten kunde inte växa på längden utan bara nedåt/inåt.  

Under den broderade, parfymerade skon fanns alltså en kloliknande, varig klump, som männen inte fick se för att behålla den sexiga fantasin av en kvinna med pyttesmå perfekta fötter. Precis som män inte ser hur kvinnlig könsstympning går till, eller allt annat kvinnor gör för att hålla kvar den manliga fantasin av hur en kvinna ser ut. Hur många män känner till hur mycket jobb alla skönhetspraktiker tar? Vaxning, plockning, laser, blondering, botox, de ser resultatet men inte smärtan bakom.

På det här sättet är förhållandet mellan män och kvinnor detsamma som förhållandet mellan balettdansöser och publiken, som om världen var kvinnors föreställning och män publiken. Man ser den smala kroppen men inte ätstörningen bakom, man ser den prydliga hårknuten men inte håravfallet den förorsakar, man ser de nätta ballerinaskorna men inte valkarna bakom.

5. Förändring

Jag tycker inte balett längre ska behöva handla om varken Balanchines pedofilinfluerade kvinnoideal eller förmågan att dölja smärta, inte ens på grund av “tradition”. Det är misogyni att förvänta sig detta av kvinnor som bara vill kunna dansa balett. En stor anledning till att saker inte ifrågasätts är att ifrågasättande är en muskel som behöver tränas upp, man behöver träna sig till att se saker som ifrågasättbara. Till och med hundraåriga traditioner och klassisk konst.

Läs mer

The en pointe- shoe, a history

Balanchine ruined ballet

Ballet has a sexism problem (om hur kvinnor inte blir koreografer)

I korthet: Radikalfeminister utmålas som extrema, för att rättfärdiga extrema reaktioner mot dem. Detta gäller både antifeminister och transaktivister.

I senaste inlägget jag skrev, det om Extremism, skrev jag hur vissa grupper kallar andra grupper för extremister för att rättfärdiga sin egen extremism. I det här inlägget tänkte jag ta upp ett exempel på hur det går till!

För en vecka sedan, den 5 juni, blev en radikalfeminist vid namn Julie Bindel attackerad utanför Edinburgh University. Hon hade varit en av talarna på ett event där, och hennes föredrag hade handlat om biologiska kvinnors rättigheter (ni kan läsa mer om händelsen här, här, här och här. Speciellt den sista artikeln visar det jag menar). Den som attackerade henne var en transaktivist, en transkvinna, och anledningen till attacken var att Julie Bindel enligt den här personen var transfob och hotade transpersoners rättigheter.

Det var helt enkelt en yngre man som fysiskt attackerade en äldre kvinna och 3 säkerhetsvakter stod i vägen för honom (enligt det jag kunnat läsa mig till). Att attackera någon fysiskt är att göra något extremt och oberättigat, speciellt om man själv inte blir hotad med fysiskt våld, MEN. (och det är här som extremism-leder-till-extremism-modellen kommer in); om Bindel beskrivs som en extrem och våldsam människa, är det helt berättigat att använda våld mot henne.

Radikalfeminism beskrivs som något extremt, hatiskt, våldsamt och förtryckande för att berättiga ett extremt, hatiskt, våldsamt och förtryckande motstånd. Det räcker inte bara med att säga att radikalfeminister är personer som anser att kön är biologiskt, att könsroller är konstruerade och att kvinnor och män borde vara jämställda, nej, utan man måste kalla dem för ”TERFs”, säga att de vill att transpersoner ska sluta existera, att de hatar dem, att de hatar män och vill döda alla män, och är man emot sexhandel och porr så hatar man sex och hatar kärlek, man hatar kärnfamiljen, vill man inte ha barn så hatar man barn, och så vidare (inget av vilket är sant).

Om någons åsikter beskrivs som våldsamma, så rättfärdigar det ett våldsamt svar på dessa åsikter. Radikalfeminism jämförs med nazism och ”högerextremism”, och en konsekvens blir att det inte är konstigare att slå kvinnor (”TERFs”) än att slå nazister. Enligt min analys av det som hände Julie Bindel förra veckan.

Att hata ”TERFs”, radikalfeminister, är mycket mer rumsrent än att säga att man hatar kvinnor i allmänhet eftersom man då tror att man bara hatar hatet självt. Förstår ni? Innan man kan ha en extrem reaktion på något, måste man först visa hur den reaktionen är berättigad.

Men problemet är att radikalfeminister utmålas som hatiska, utan att egentligen vara hatiska. Vem hatar transpersoner? Misshandlar vi dem? Säger vi att de ska dö? Säger vi att de inte förtjänar mänskliga rättigheter? Nej, självklart inte. Hatar vi män? Går vi runt och tycker alla män borde dö? Nej, inte det heller! Anklagelsen om radikalfeministers extremism är ogrundad. Därför är även fysiskt våld, och hat mot dem, ogrundat. Den här bilden man målar upp av feminister som i princip demoner, tuggandes fradga av hat helt utan anledning, bara på grund av okunnighet eller ondska, är en falsk stereotyp.

Stereotypen är också farlig, eftersom den används för att berättiga de här extrema reaktionerna. Man säger; Men de hatar ju oss, så varför får inte vi hata dem? De vill ju att vi ska sluta existera, så varför får inte vi säga att de ska sluta existera? De är ju våldsamma, så varför får inte vi vara våldsamma tillbaka?

Hat mot kvinnor beskrivs som hat mot förtryckare. För att kvinnor ska kunna hatas som förtryckare, måste man först utmåla dem som förtryckare. Vi förtrycker transpersoner genom att säga att kön är biologiskt, och vi förtrycker män genom att vilja montera ner patriarkatet, enligt dessa grupper. Därför, om man skulle inse att radikalfeminister inte alls hatar, skulle våld mot dem te sig helt absurt.

För att ta ett annat exempel: Incels, som menar att kvinnor hatar dem och förtrycker dem, svarar genom att i sin tur hata och förtrycka kvinnor. Om man har den världsbilden att kvinnor är förtryckare, då är kvinnohat bara ett sätt att bekämpa förtryck. Eller hur? Men om de skulle inse att kvinnor inte alls ”förtrycker” dem genom att inte vilja ligga med dem, då skulle deras eget hat bli helt absurt.

Det är helt absurt att Julie Bindel blev FYSISKT ATTACKERAD, men eftersom hon har utmålats som en hatisk, extrem person så ser folk inte absurditeten utan tycker bara att det inte är mer än rätt.

Jag kan förstås inte hindra folk från att beskriva radikalfeminister som hatiska extremister, men man måste vara medveten om vilken makt dessa beskrivningar har. De legitimerar hat och extrema reaktioner. De legitimerar en fysisk attack på en äldre kvinna utanför ett universitet.

I korthet: Gå till ROTEN till varför folk får könsdysfori. Transition löser det bara på ytan och individualiserar problemet.

Jag är ju radikalfeminist och tror inte på transideologin, vilket jag varit öppen med ganska länge nu men som tur är inte fått så himla mycket kritik för det som jag sett att andra kan få (puh). Men det jag märkt är att den lilla kritik jag ändå fått alltid handlar om att jag är taskig som inte bekräftar människors identiteter, inte att jag faktiskt har fel. Och på ett sätt kan jag helt ärligt förstå varför man tycker det. Tänk om man känner att det enda som kan få en att må bra är att byta kön, och så kommer det någon och säger att man inte kan det, det måste ju kännas superjobbigt, sagt utan ironi.

Men. Ett fel jag tycker transaktivister gör i sina argument, är att de pratar om transpersoner som om de vore en enda grupp. En 50-årig vit man och en 14-årig flicka med dysfori över sina bröst, och rasifierade män i prostitution och en ung homosexuell pojke med könsdysfori, alla är ju helt olika samhällsgrupper med helt olika förutsättningar, eller hur? Så varför klumpa ihop alla under ett enda namn och låtsas som att alla är likadana och behöver exakt likadan vård? (dvs. transition)

När jag kritiserar transideologin, tror jag många ser framför sig att jag ser ner på människor som mår dåligt i sina kroppar eller att jag struntar i hur folk med psykisk ohälsa mår. Alltså att jag är en moraliskt dålig person (nyckelord moral). Det spelar inte någon roll om jag har rätt eller inte i att kön är biologiskt, utan det som spelar roll är att jag ska säga det som får transpersoner att må bättre. För det första tror jag inte man då riktigt inser konsekvenserna av att helt ändra betydelsen av kön, det enda begrepp vi har som kan beskriva patriarkatet, och för det andra är det ogenomtänkt att tycka att alla transpersoner är likadana.

Här är en lista på de anledningar jag kan komma på till varför man kan känna könsdysfori:

* Trauma

* Psykisk ohälsa

* Homofobi

* Internaliserad homofobi

* Disassociation

* Autism

* Pubertet

* Autogynefili

* Självhat

Och så vidare.

Är verkligen svaret på allt det här exakt samma; att ens biologiska kön är fel? Varför anser man att transitionering är det vettigaste svaret på könsdysfori, när könsdysfori kan ha massor av orsaker? Och när jag ställer såna här frågor, menar man alltså att jag är förtryckande mot dessa personer istället för att fråga sig om det ligger någonting i det jag säger. Vad skulle hända om man slutade tänka att transkritiska feminister är ute efter att skada människor med könsdysfori av ren elakhet, och istället tänkte på vad som faktiskt ligger bakom kritiken av transideologin?

Ett exempel är Carl/Caroline Farberger, en 50-årig VD som säger att han känner sig som en kvinna. Om jag säger att han är man eftersom han är en biologisk man och att definitionen av kön bör vara biologisk, så kan man inte bara säga att jag har fel, utan det argument man går till är att det är elakt (eller förtryckande, men det går emot den faktiska definitionen av förtryck). Man klumpar ihop den här mannen med tonåringar med autism och könsdysfori trots att de inte har något gemensamt. Ingen kan hindra män från att operera in bröst eller sminka sig, men det är en helt annan fråga än om en flicka med autism ska få testosteroninjektioner av läkare för att hon inte känner sig som en tjej.

Tror man verkligen att båda är lika förtryckta? Helt allvarligt, borde de verkligen vara del av samma ideologi?

Transition är inte det enda svaret på alla de orsaker jag listade ovan. Sluta tänk att alla är likadana och att alla behöver samma sak. Man kan tro på transideologin väldigt väldigt starkt och verkligen känna att man är i fel kropp, men det finns en fara i att tro på saker till 100% helt utan förbehåll. För vad händer om det som är bäst för Carl/Caroline inte alls är det som är bäst för Denise/Leon Reuterström (en 22-årig transkille, som tidigare var lesbisk tjej och slutade spela hockey för att transitionera)? Problemet är att transideologin inte gör skillnad på trans och trans, och därför tror jag också man kan bli illa berörd om man kritiserar den. Man ser framför sig att man kritiserar personer på randen till självmord.

Men vet ni? Vi måste börja ställa fler frågor, även om det är obekvämt och man blir skuldbelagd för det. Jag tror nämligen 50-åriga män skiter fullständigt i unga autistiska kvinnor och hur det påverkar kvinnorörelsen om biologiskt kön försvinner som begrepp. Biologiskt kön är det ENDA vi har som ens kan beskriva patriarkatet och kvinnoförtrycket, men vi ska alltså bortse från det för att vissa ska få må bättre? Vissa, som borde slippa operationer och hormoner med allt vad det innebär för att istället få vård för roten till dysforin. Jag däremot skiter INTE i att homosexuella får känna sig fel hela livet, i att autister och speciellt då autistiska kvinnor inte alls känner igen sig i vad en kvinna är, i att BARN som tar pubertetsblockerare blir STERILA.

Transaktivister har delat upp världen i de ”goda” som håller med dem och de ”onda”, som inte håller med, dvs jag, utan att för en SEKUND tänka på att man möjligen har goda skäl till att ifrågasätta. Det är fan INTE OKEJ att kvinnor kallas för ”terf” bara för att man håller fast vid att kön är biologiskt och att transideologin inte är någon sanning.

Alla dessa människor som verkligen, verkligen tror att roten till deras dåliga mående är att de har ”fel kropp”. Kära ni. Kroppen är aldrig fel. Fuck samhället som tar ifrån en alla möjligheter att må bra, fuck alla män som någonsin misshandlat homosexuella, fuck alla medelålders män som skiter i kvinnors kamp mot patriarkatet för att de ska få ”känna sig som kvinnor”.

Fuck vårt liberala samhälle som individualiserar alla problem och får oss att tro att det bara är vi själva som måste förändras och att vi sen kommer bli lyckliga.

Det är dags att dela upp transpersoner i flera grupper; biologiska män och biologiska kvinnor, heterosexuella och homosexuella, yngre och äldre, olika livssituationer, och sluta tro att transition är en one-fix-for-all-lösning. Det FINNS andra vägar. Man KAN läka utan att förändra hela kroppen. Ni vet de här hemska radikalfeministerna som man kallar för hatiska, elaka, taskiga ”terfs” som bara vill ont och vill att transpersoner ska sluta existera? Vi är själva autister, mammor, akademiker, barnskötare, pensionärer, tonåringar, detransitionerade, helt vanliga jävla kvinnor som bara ser en annan väg för människor med dysfori än den transideologin ser som enda vägen.

Sluta dalta med mäns kvinnokänslor. BÖRJA lösa problemet med folks känslor av att vara fel i sin kropp. Och inte bara på ytan!!

I korthet: Om man tittar på två personer med autism, Courtney Stodden och Edmund Husserl, kan man se hur olika mäns och kvinnors subjektspositioner är. Män har massor av identiteter att välja mellan, men kvinnor får bara vara vackra. Man tolererar inte annorlundahet hos flickor som man gör hos pojkar.

För ett tag sedan skrev jag om pojkars subjektspositioner (alltså att de identiteter som är möjliga för dem att anta kan styra dem mot ett utåtagerande beteende), men den frågan går mycket, mycket djupare än så. Jag snuddade aldrig vid flickor och kvinnors subjektspositioner i det inlägget, ochden frågan är oerhört mycket svårare att greppa. Vad är det som formar flickors identiteter i ett patriarkalt samhälle, och till vad? Varför ”valde” Anna Nicole Smith att vara en gammal gubbes fru? Bara pengar räcker inte som förklaring. Vad har flickor att välja mellan, när de växer upp? Jag kan ge ett väldigt tydligt exempel på skillnaden mellan tjejers, kvinnors, och pojkars, mäns, subjektspositioner.

Det finns två personer jag är 100% övertygad om är autistiska. Den ena heter Edmund Husserl, han levde på sekelskiftet 1800-1900-talet och är fenomenologins fader. Fenomenologi är en slags filosofi som han grundade, och han var matematiker i botten så han ägnade all sin tid åt att utforma en ”ren logik”, att hitta sanningen bortom alla mänskliga fördomar och föreställningar. Han var så dedikerad till idén att hitta klarhet att han sa att han måste hitta sanning, för annars kunde han inte leva sa han. Han skrev ingenting alls på 10 hela år eftersom han ville vara helt säker innan han skrev. Och när han väl skrev gjorde han det i oändliga mängder. Jag har läst första boken i hans ”Logiska undersökningar”-serie och den är som en labyrint. Helt fantastisk, men ändå som en labyrint. Hopplöst långa, invecklade meningar, men man kan riktigt känna hur engagerad han var. Han var inte engagerad i något annat än det här, och det är ju just det som kännetecknar en autist. Sitta år efter år och försöka hitta sanningen och inte passa in i varken universitetsvärlden eller någon annan värld (han blev inte fastanställd och fick fast lön förrän runt 60 års ålder, vad jag har läst) är ett telltale-sign.

 

Den andra personen jag vet är autistisk heter Courtney Stodden (google is your friend). Hennes livshistoria är radikalt annorlunda från Husserls. Hon är lika gammal som jag, ett år äldre, men gifte sig vid 16 års ålder med en man som var 50 år gammal och gjorde sig en karriär som reality-TV-stjärna, popsångerska, modell.. skådespelerska.. Men innan dess, var hela hennes tidiga tonårstid kantad av mobbning och utanförskap vilket enligt henne berodde på att hon såg ”mogen” ut (dvs. mycket smink, högklackade skor, blonderat hår osv). Personer som växte upp i samma stad som henne berättade att hon kunde gå ut med hunden vinglandes på högklackade skor när hon var 12 år gammal. Samma mönster fortsatte också när hon gifte sig, hon hade antagit den här rollen av en ”dum blondin” som är just bara en påhittad figur, en fantasi och en roll, men som hon antog som en helt egen personlighet. Tittar man på intervjuer med henne har hon en väldigt monoton röst, stereotypt kroppsspråk och utseende, komplett med skönhetsoperationer (bl.a. bröstförstoring) och är enligt hennes instagram mest ensam hemma med sina hundar och verkar ha skitroligt med bara dem, sig själv och musik. Allt med henne är skolboksexempel på hur autism hos flickor kan se ut.

Men för autistiska tjejer finns det ingen roll som ensamt geni att ta upp, deras annorlundahet accepteras inte som tecken på intelligens. Om vi tittar på hur olika autism ser ut hos flickor och pojkar kan vi tydligt se vilka subjektspositioner som existerar för dem. Courtney Stoddens idoler är Marilyn Monroe och Anna Nicole Smith. Vackra kvinnor är de enda som idoliseras på mainstreamnivå och Monroe och Smith är skönhet personifierad. Husserl däremot, han hade en hel radda med manliga, stora, tänkande filosofer att identifiera sig med. De har redan berett väg för honom, och det enda han behövde göra var att inta den platsen. Han var precis lika socialt utanför som Stodden är och alltid har varit, men medan Stodden på grund av sitt kvinnliga kön helt förvägrades utveckling, kunde Husserl med hjälp av sitt manliga kön gå vidare till att bli en filosofisk stjärna.

Män kan vara genier, fotbollsspelare, kompositörer, filosofer, matematiker, vetenskapsmän, experter, salongslejon, rappare, komiker. Kvinnor kan vara vackra. Vår kultur har skapat hundra subjektspositioner för män, men bara två för kvinnor. Man kan vara vacker, eller så kan man vara ful. Därför är autism så oerhört mycket enklare att märka hos pojkar, det behövs en slags bekräftelse att man kan vara hur man är och ändå ha en plats. Flickor har inte den här platsen, den här rörelsefriheten att kunna vara annorlunda och ändå bli omtyckta och förstådda. Vi som kultur har ingen förståelse för annorlunda flickor och kvinnor, för det finns inga existerande subjektspositioner de kan inta.

Om vi inte förstår skillnaden mellan mäns och kvinnors olika existerande identiteter, kommer vi aldrig kunna förstå varför vi beter oss så olika. Många tror att förtryck alltid känns hemskt och alltid handlar om yttre tvång, och det kan inte vara längre ifrån sanningen. Stodden tyckte säkert det var roligt att sminka sig som tonåring och antog till synes helt frivilligt rollen som blondin. Man tror att kvinnoförtryck måste vara en man som tvingar sin fru att vara hemma eller fysiskt tvingar henne ha på sig vissa kläder, att kvinnoförtryck är något helt synligt som vissa män gör mot vissa kvinnor.

Men kvinnoförtryck går mycket djupare än så, det är att man som kultur tar bort alla valmöjligheter för flickor och kvinnor, och sedan när de valt, lägga skulden på dem för att de valt fel. Man kan aldrig räkna med att vara fri att välja, men det är inte förrän man börjar få syn på och kartlägga alla de möjliga identiteterna som man kan börja luckra upp dem.

För tillfället är jag mitt inne i att läsa ”Skönhetsmyten” av Naomi Wolf, som skriver om det här ämnet, men just de här tankarna har jag haft länge. Jag har bara kunnat sätta allt i ett större sammanhang nu.

I maj 2018, så använde jag smink för allra sista gången i mitt liv. Jag tog hela min sminklåda, alla borstar, läppstift, sminkborttagning, och slängde allt i papperskorgen och lovade mig själv att aldrig mer använda det. Jag, som tillbringat hela gymnasiet och åren efteråt med att sminka och fixa mig varje dag oavsett om jag så bara skulle gå till affären och tillbaka. När jag bestämde mig för att aldrig mer använda något smink gjorde jag det förstås av feministiska skäl, jag tyckte att det inte skulle spela någon roll ifall jag var ”ful” eller inte.

Men nu, genom att jag har tillbringat i princip hela förra året med att läsa det andra kvinnor skrivit om smink, skönhet, objektifiering, världsekonomin, hur allt hänger ihop, och nu senast förstås Skönhetsmyten, tycker jag det är viktigare än någonsin att jag håller fast vid mitt beslut att aldrig mer täcka ansiktet med någon produkt. Och det är viktigare än någonsin att fler lyckas se sminket för vad det egentligen, i grunden, är; kvinnohat.

När man stryker på en primer för att jämna ut huden, och sedan lägger på en foundation, concealer, contouring, puder, då gör man det otvivelaktigt med idén att den egna huden inte är bra nog. Och varför är ens hud inte bra nog? Jo, för att det är en kvinnas hud. Därför är det inte bara en akt av självhat att sminka sig, eftersom smink är så starkt länkat till kvinnokroppen. Eftersom det bara är kvinnors ögonfransar som inte är långa nog, läppar som inte är röda nog, ögonbryn, ögon, kindben, näsa, som inte ser ut bra nog och måste ”korrigeras” med smink, så är det omisskännligen kvinnohat och inte bara ett självhat.

Vi matas varje dag med kvinnors helt släta, uttryckslösa ansikten, och om man jämför dem med osminkade kvinnor utan ingrepp ser de nästan helt omänskliga ut. Beauty gurus på Youtube, influencers, instagrammodeller visar exakt samma ideal; en kvinna med en mask av smink (nu är det inte bara smink längre heller, utan en hel del botox, fillers, olika ingrepp finns med i bilden). Men det är inte just dem jag vill ta upp, utan helt vanliga kvinnors sminkritual. Oftast är den inte ens daglig, utan det kan vara att man lägger på smink bara när man ska på fest eller göra något speciellt. Man vill klä upp ansiktet precis som man klär upp kroppen.

Skillnaden mellan att ”klä upp” ansiktet och att ta på sig en fin blus, är dock att ansiktet är det som gör en mänsklig och därför är det ett övergrepp på en kvinnas mänsklighet att få henne att lägga en mask med smink över ansiktet. Det gör att hon inte är människa längre, utan kvinna. Alltså den bild av ”kvinna” som samhället har skapat och tycker att kvinnor är, inte de faktiska människorna.

Många arbetsplatser har som klädkod att kvinnor ska sminka sig, att börja sminka sig är en slags invigningsrit för flickor när de börjar bli tonåringar (på samma sätt som t.ex. att börja använda BH), och man får lära sig att att vara snygg är den enda vägen till lycka, och allt detta tillsammans gör att det är nästan helt omöjligt att undvika smink. Smink blir som en slags slöja som döljer att kvinnor och män egentligen inte är så himla olika, och det är förstås en dödssynd i ett patriarkat. Tänk bara på vilket motstånd det är mot ordet ”hen” och mot könsneutrala förskolor och barnkläder! Gud vad farligt att vi kanske kommer fram till att de ”naturliga skillnaderna” mellan män och kvinnor egentligen är konstruerade.

Smink är en jätteviktig del i konstruktionen av skillnaderna mellan kvinnor och män, eller rättare sagt är ”skönhet” det. Kvinnor ska vara vackra, för annars är de egentligen män, och kvinnor får inte vara lika män eftersom det skulle ju motbevisa allt vad patriarkatet säger. Det är därför kvinnor som ”liknar män” (det vill säga, ser helt vanliga och mänskliga ut, eller beter sig helt vanligt och mänskligt) får så mycket hat.

Den här bilden man har av att kvinnor = skönhet är så stark att kvinnor som inte känner något behov av att vara snygga eller sminka sig ibland rentav inte känner att de alls är kvinnor, utan känner att de är ett helt annat kön. Det är för att det kan verka som att byta kön är det enda sättet att undslippa patriarkatet. Och jag förstår dem, det suger att man inte ens ska få kunna leva med sitt vanliga ansikte utan måste byta det till ett ansikte som liknar patriarkatets bild, med hjälp av smink.

Men det är egentligen bara en idé, att man måste sminka sig. Enda anledningen till att man tycker ett osminkat ansikte är fult, är för att man ofrivilligt tvingats tro på den idén. Jag märkte inte hur mycket den här idén har påverkat mig förrän jag gått utan smink i ungefär ett halvår, och till slut bara började glömma bort att jag borde ha det. Min relation till killen blev bättre när jag inte behövde stå i en timme framför spegeln varje gång vi skulle gå någonstans; en klichéartad jämförelse är att det var som att bara släppa en stor sten man gått runt och burit på så länge att man tror den är en del av en själv.

En annan grej som hände när jag slutade sminka mig var att sminkade ansikten började se konstiga ut. Varför är de så släta? Man kan knappt se själva ögonen bakom allt glitter, tjocka ögonfransar, eyeliner, concealer. Man börjar undra hur människor ser ut egentligen. När man slutar se på sig själv med kritisk blick slutar man också se på andra med kritisk blick, och helt plötsligt är ett ansikte fullt med finnar bara ett helt vanligt ansikte, inte som jag tyckte förut, något hemskt som måste sminkas över som om det vore någon hemlighet att kvinnor också har finnar.

Menar jag alltså att alla måste sluta sminka sig, nu genast? Japp. Män och pojkar måste lära sig se kvinnor med verkliga ansikten, inte påmålade. Det är mycket svårare att objektifiera någon som liknar en själv. Och därför är det så viktigt för patriarkatet att män och kvinnor ser helt olika ut, att de ser ut som varandras motsatser. För då är det enklare att lura i dem att de också är varandras motsatser. Vilket förstås är uråldrigt struntprat.

Men jag vet hur svårt det är att sluta sminka sig. Jag försökte om och om igen i ett par år innan jag lyckades att bara slänga allt. Och ju mer man känner att ens identitet sitter i ens utseende, i att man är kvinna framför människa, desto svårare blir det. Det är inte alls som att rycka bort ett plåster och ”bara sluta”, utan det är snarare som att för hand rensa bort sten efter sten från ett berg gjort av sten som ständigt växer med mer sten. För vår kultur bombarderar oss ständigt med bilder av skönhet, att snygghet ger lycka och bekräftelse och ett bra liv och pengar, det vill säga ständigt fyller på stenberget. Jag har börjat bokstavligt talat blunda när jag ser reklam, har avföljt alla konton på Instagram och snapchat som endast fotar sitt utseende, går inte i affärer lika mycket längre för att undvika alla bilder av vackra, släta kvinnoansikten. Jag har inte ens en spegel hemma, det är så lätt att fastna i utseendet.

Det här kanske verkar ganska banalt för någon som inte fastnat i skönhetsträsket lika djupt, men talat från en som tog 10 selfies per dag, sminkade sig och fixade håret varje dag så är det oerhört viktigt att noggrant vakta vad som kommer in i ens hjärna via ögonen.

Och ju vackrare man är i patriarkatets ögon, desto svårare kommer det bli att ge upp det skenbara privilegiet skönhet är. Vem är man om man inte är vacker? Kommer folk att tycka om en fortfarande? Kommer bilar att sluta stanna för en vid övergånsställena lika mycket och kommer män att ändå betala ens drinkar i baren? Vem är jag bortom att vara en vacker kvinna? Att sluta sminka sig blir ännu mer omöjligt om man riskerar att få sparken från jobbet, eller bli behandlad sämre. Vilket är en realitet för många.

Wolf skriver i Skönhetsmyten att ”skönhet är placebo för makt”, och den meningen är så mycket sannare nu på 2010-talet än vad den var när boken skrevs 1991. Vi sminkar oss för att vi känner att det är ”makt” att bestämma hur andra ser en (och tar selfies av samma anledning), vi sminkar oss för att det känns som att det ger oss makt. Men i ett kapitalistiskt samhällssystem är pengar makt, makt är pengar, och därför är det snarare den fula gubben som producerar och säljer oss sminket som tar vår makt samtidigt som han säger att han ger oss den.

Vad är äkta makt? Det är att kunna hemlighålla att kvinnor är människor, även från kvinnorna själva. Men egentligen ser vi ju bara ut som vi borde, även utan smink.

I korthet: Vissa menar att samtycke är det viktigaste man kan jobba för, men egentligen behöver vi kritisera varför vi ens vill samtycka till sexuellt våld. När det enda vi får veta genom kulturen är man ska blanda sex och våld, måste feminismen kunna se igenom det. Man ska inte kunna samtycka till våld eller smärta eftersom ingen ska vilja tillfoga någon det.

Inom feminismen (så som den ser ut idag) ligger det väldigt stort fokus på frivillighet och samtycke (därav samtyckeslagen, till exempel). Samtycke används nästan varje gång man tar upp och pratar om sexuellt våld, samtycke är den där gränsen som ska bestämma vad som är okej, hälsosamt, och bra för en, och vad som är bara hemskt och våldsamt och nedbrytande. Saker som feminister sedan länge vetat är grundat i kvinnoförtryck (till exempel pornografi, och sadism) får en helt ny innebörd i och med samtycket. Så länge allt är mellan vuxna, samtyckande människor ska ingen lägga sig i eller kritisera, sägs det. Jag har även sett prostitution försvaras, ifall det är mellan ”vuxna, samtyckande människor”. Inom ramen för BDSM kan man göra nästan vad som helst, så länge det finns ett samtycke (och så länge våldet inte leder till någons död. Läs dock den här artikeln av Gail Dines om du tror att till exempel strypsex inte leder till någons död och är harmlöst).

Feminism har jag sett beskrivas som att man ska kunna göra precis vad man vill, utan att skammas för sina val. Och just därför är samtycke ett holy grail; inget som innehar samtycke kan vara sexuellt våld.

Och detta är den liberalfeministiska hållningen. Det vill säga, att individens frihet att göra vad den vill är det slutgiltiga målet.

Jag menar dock att samtycke kanske fungerar för att bestämma om något är en våldtäkt eller ej, men det är knappast tillräckligt att bygga en hel ideologi för kvinnors frigörelse på. Den verkliga världen är för komplicerad för att det ska räcka med att bara jobba för samtycke. Eller rättare sagt, vi behöver gräva djupare än så. För varför ska vi nöja oss med att något inte är en direkt våldtäkt? Om någon tänder på att strypa kvinnor under sex, varför skulle vi acceptera det bara för att det inte är våldtäkt?

Om vi stannar vid samtycke missar vi att fråga oss varför någon över huvudtaget skulle tända på att slå en annan människa. Ska feminismen tycka det är okej att män tänder på att slå och strypa kvinnor? Och ska vi uppmuntra kvinnor att fortsätta blanda våld och sex så länge hon tänder på det, trots att det lika gärna kan vara hennes hjärna som reproducerar sexuellt trauma eller hennes kropp som producerar endorfiner för att skydda sig från det absurda i att någon tänder på att slå henne? Varför samtycker kvinnor till sexuellt våld? Behöver vi fråga oss. Det finns nämligen flera orsaker till varför kvinnor gör det, och ingen av dem är att det är ”medfött” eller ”biologiskt naturligt”.

Jag tycker att det inte ens ska finnas den möjligheten att man kan samtycka till sexuellt våld, eftersom män helt enkelt inte ska vilja vålla det. Hjärnan, liksom sexualiteten, är plastisk, och när vi lär hjärnan att förknippa våld och sex skapar vi tändningsmönster kring våld som blir svårare att bli av med ju längre tid dessa kopplingar blir förstärkta. På samma sätt som människor som tittar mycket på porr till slut måste ha porr (dvs. blir beroende), kan människor som förknippar våld med sex och reproducerar traumat som sexuellt våld innebär, till slut inte ha en annan sexualitet än en som handlar om just våld. Det är ett annat slags beroende, men ändå ett beroende.

Om vi stannar vid samtycke kommer vi aldrig att kunna ändra våra tändningsmönster, men jag vill att vi hellre skapar en kultur där det absurda inte är att ifrågasätta någons kink eller vad den samtycker till, utan det absurda ska vara att över huvudtaget tända på våld.

Pojkar växer ju upp i en kultur som säger att de ska gilla att tafsa, kalla kvinnor fula ord, och som säger att kvinnor gillar sexuellt våld, är det då konstigt att de till slut börjar lyssna och tro på det? Och är det konstigt att tjejer också skapar tändningsmönster kring det. Feminister behöver kunna se igenom de funktioner som ska skydda hjärnan från traumatiska upplevelser (till exempel endorfinutsläpp), inte låtsas som att trauma bonding och reproduktion av ens eget förtryck är samma sak som samtycke.

Arbete mot sexuellt våld kan inte stanna vid samtycke.

I dagens svenska feministiska diskurs finns en speciell retorik, ett slags språk kan man säga, kring kön som är väldigt speciell och olik från icke-feministiskt språk och från vilka ord tidigare feminister har använt. Orden som används är hämtade rakt av från USA och etablerade sig väldigt fort i genusvetenskapen och i ”folkmun”. Jag talar förstås om Queerteori, som använde de nya tankarna om intersektionalitet och homorörelsen för att ta sig fram på 90/2000-talet.

De orden som kommer med queerteorin och som nu används av feminister är till exempel ”cisman”, ”ickebinär”, ”demigirl”, ”queer”, ”genderfluid”, ”ciskvinna”, ”transkvinna”, och så vidare (det finns många exempel). Men queerteorin kommer inte bara med nya, annorlunda ord, utan också med olika idéer kring kön som det inte är meningen att bara queerteoretikerna ska skriva under, utan alla. Kärnan i de här idéerna kan man säga att kön sitter i huvudet, inte i kroppen. Hjärnan är könad (eller själen?) medan kroppens kön borde anpassa sig efter den, och därför kan vi ha en kvinna i en manskropp eller tvärtom (som borde operera sig), eller någon som är både kvinna och man samtidigt, eller någon som ändrar kön i intervaller, eller någon som inte är varken kvinna eller man eftersom deras hjärna inte är ”binär”.

Könade hjärnor. https://sexnotgender.com/brain-sex-does-not-exist/

Så har jag i alla fall uppfattat att idéerna ser ut. Jag tror att samlingsnamnet för dem är transideologi, så det är det ordet jag använder för dem.

Så sent som förra året var jag helt säker på att allt detta stämde, och personerna som upprepade detta verkade vara tvärsäkra och kallade allt annat ”transfobi” och vem vill vara en fobiker genom att ifrågasätta?

Nu kan jag däremot lugnt säga att jag starkt ifrågasätter idén att ciskvinnor existerar, att vissa är ickebinära eftersom alla andra är ”binära”, att hjärnan eller själen på något sätt skulle vara ”binär” och att man därför ska operera om kroppen för att den ska passa ens föreställning om den. Jag ifrågasätter inte för att jag hatar någon eller vill att den ska dö (som vissa menar), utan för att jag inte tycker den här ideologin sitter på någon sanning. Man kan kritisera en ideologi och vissa idéer utan att hata människorna som tror på dem.

Jag ifrågasätter alltså att det finns en grupp människor som är ”binära” och en annan grupp som är ”ickebinära”. Människan är för komplex för att vara binär, det vill säga, passar in exakt i de könsroller och föreställningar om kön som samhället har skapat. Och dessutom betyder ”binär” att det bara finns två av något, om då ett tredje alternativ existerar (icke-binär), då är det ju inte binärt längre? Då existerar ju tre alternativ, varav två av dem passar in i samhällets föreställningar om ”kvinna” och ”man” och den tredje inte passar in i dem. Om det finns tre kön kan kön per definition inte vara binärt, och alltså inte heller vara icke-binärt.

Idén att man kan vara ”cis” är lika snurrig, eftersom ingen människa någonsin passar perfekt in i samhällets föreställning om deras kön. Speciellt inte feminister, eftersom de är de enda som verkligen ifrågasätter samhällets idéer. Och då får vi här samma problem, det vill säga, om ingen är cis, så finns det ingen som kan vara trans. Eller skulle det då betyda att alla är trans?

Det finns som ni ser flera logiska problem med transideologin/queerteorin.

Sitter kön i hjärnan? Har vi en könad själ? Det mest logiska svaret är förstås nej. Man är den man är, kvinnor är inte bara en grupp människor som älskar rosa, smink och barn, män är inte bara en grupp människor som älskar bilar och fotboll. Kvinnor är en grupp människor med en viss DNA-uppsättning som ger dem en viss biologi och samma sak med män, för en annan definition av kön skulle vara orimlig. Är du man men har levt hela ditt liv med känslan av att du älskar dockor, älskar att leka med tjejer, inte passar in? Samhället borde låta dig fortsätta vara en man som bryter mot könsstereotypen istället för att säga att du är en kvinna.

Gender reveal cupcakes. https://www.parents.com/pregnancy/my-baby/gender-prediction/qa-how-soon-can-you-find-out-babys-sex/

Människan är komplex och kommer aldrig passa in helt i någon ”cis”mall. Varför har vi anammat en amerikansk retorik där de gör det? USA är ett väldigt könsstereotypt land där de har fester för ”gender reveal” och dekorerar rummet i blått och rosa innan barnet ens är fött, och har en väldigt djupt rotad homofobi där många föräldrar hellre har en transflicka än en homosexuell och normbrytande pojke. Religion spelar en stor roll i många amerikanska hushåll och därför får könsrollerna ofta formen av något heligt givet av Gud, så trans blir ett sätt för människor att kringgå dem. Men Sverige har helt andra förutsättningar, Sverige som land är helt annorlunda USA, så varför tar vi deras ideologi kring kön rakt av? Vi gör ingenting annat än att dela upp människor i två nya grupper, där den ena gruppen är ”cis” och den andra är ”trans”.

Jag vet att könsstereotyperna i Sverige också inrotas i barn sedan de föds, men vi har helt andra möjligheter att kämpa emot. Det finns ingen mening med att låta barn växa upp med idén att vissa är ”cis” och andra ”trans”, vissa ”binära” medan andra är ”ickebinära”. Låt dem ha 100 möjligheter istället för 2.