I korthet: Om man tittar på två personer med autism, Courtney Stodden och Edmund Husserl, kan man se hur olika mäns och kvinnors subjektspositioner är. Män har massor av identiteter att välja mellan, men kvinnor får bara vara vackra. Man tolererar inte annorlundahet hos flickor som man gör hos pojkar.

För ett tag sedan skrev jag om pojkars subjektspositioner (alltså att de identiteter som är möjliga för dem att anta kan styra dem mot ett utåtagerande beteende), men den frågan går mycket, mycket djupare än så. Jag snuddade aldrig vid flickor och kvinnors subjektspositioner i det inlägget, ochden frågan är oerhört mycket svårare att greppa. Vad är det som formar flickors identiteter i ett patriarkalt samhälle, och till vad? Varför ”valde” Anna Nicole Smith att vara en gammal gubbes fru? Bara pengar räcker inte som förklaring. Vad har flickor att välja mellan, när de växer upp? Jag kan ge ett väldigt tydligt exempel på skillnaden mellan tjejers, kvinnors, och pojkars, mäns, subjektspositioner.

Anna Nicole Smith och hennes make, J. Howard Marshall II.

Det finns två personer jag är 100% övertygad om är autistiska. Den ena heter Edmund Husserl, han levde på sekelskiftet 1800-1900-talet och är fenomenologins fader. Fenomenologi är en slags filosofi som han grundade, och han var matematiker i botten så han ägnade all sin tid åt att utforma en ”ren logik”, att hitta sanningen bortom alla mänskliga fördomar och föreställningar. Han var så dedikerad till idén att hitta klarhet att han sa att han måste hitta sanning, för annars kunde han inte leva sa han. Han skrev ingenting alls på 10 hela år eftersom han ville vara helt säker innan han skrev. Och när han väl skrev gjorde han det i oändliga mängder. Jag har läst första boken i hans ”Logiska undersökningar”-serie och den är som en labyrint. Helt fantastisk, men ändå som en labyrint. Hopplöst långa, invecklade meningar, men man kan riktigt känna hur engagerad han var. Han var inte engagerad i något annat än det här, och det är ju just det som kännetecknar en autist. Sitta år efter år och försöka hitta sanningen och inte passa in i varken universitetsvärlden eller någon annan värld (han blev inte fastanställd och fick fast lön förrän runt 60 års ålder, vad jag har läst) är ett telltale-sign.

Edmund Husserl, 1859-1938

Den andra personen jag vet är autistisk heter Courtney Stodden (google is your friend). Hennes livshistoria är radikalt annorlunda från Husserls. Hon är lika gammal som jag, ett år äldre, men gifte sig vid 16 års ålder med en man som var 50 år gammal och gjorde sig en karriär som reality-TV-stjärna, popsångerska, modell.. skådespelerska.. Men innan dess, var hela hennes tidiga tonårstid kantad av mobbning och utanförskap vilket enligt henne berodde på att hon såg ”mogen” ut (dvs. mycket smink, högklackade skor, blonderat hår osv). Personer som växte upp i samma stad som henne berättade att hon kunde gå ut med hunden vinglandes på högklackade skor när hon var 12 år gammal. Samma mönster fortsatte också när hon gifte sig, hon hade antagit den här rollen av en ”dum blondin” som är just bara en påhittad figur, en fantasi och en roll, men som hon antog som en helt egen personlighet. Tittar man på intervjuer med henne har hon en väldigt monoton röst, stereotypt kroppsspråk och utseende, komplett med skönhetsoperationer (bl.a. bröstförstoring) och är enligt hennes instagram mest ensam hemma med sina hundar och verkar ha skitroligt med bara dem, sig själv och musik. Allt med henne är skolboksexempel på hur autism hos flickor kan se ut.

Courtney Stodden och hennes make, Doug Hutchison.

Men för autistiska tjejer finns det ingen roll som ensamt geni att ta upp, deras annorlundahet accepteras inte som tecken på intelligens. Om vi tittar på hur olika autism ser ut hos flickor och pojkar kan vi tydligt se vilka subjektspositioner som existerar för dem. Courtney Stoddens idoler är Marilyn Monroe och Anna Nicole Smith. Vackra kvinnor är de enda som idoliseras på mainstreamnivå och Monroe och Smith är skönhet personifierad. Husserl däremot, han hade en hel radda med manliga, stora, tänkande filosofer att identifiera sig med. De har redan berett väg för honom, och det enda han behövde göra var att inta den platsen. Han var precis lika socialt utanför som Stodden är och alltid har varit, men medan Stodden på grund av sitt kvinnliga kön helt förvägrades utveckling, kunde Husserl med hjälp av sitt manliga kön gå vidare till att bli en filosofisk stjärna.

Män kan vara genier, fotbollsspelare, kompositörer, filosofer, matematiker, vetenskapsmän, experter, salongslejon, rappare, komiker. Kvinnor kan vara vackra. Vår kultur har skapat hundra subjektspositioner för män, men bara två för kvinnor. Man kan vara vacker, eller så kan man vara ful. Därför är autism så oerhört mycket enklare att märka hos pojkar, det behövs en slags bekräftelse att man kan vara hur man är och ändå ha en plats. Flickor har inte den här platsen, den här rörelsefriheten att kunna vara annorlunda och ändå bli omtyckta och förstådda. Vi som kultur har ingen förståelse för annorlunda flickor och kvinnor, för det finns inga existerande subjektspositioner de kan inta.

Courtney Stodden till vänster och Edmund Husserl till höger.

Om vi inte förstår skillnaden mellan mäns och kvinnors olika existerande identiteter, kommer vi aldrig kunna förstå varför vi beter oss så olika. Många tror att förtryck alltid känns hemskt och alltid handlar om yttre tvång, och det kan inte vara längre ifrån sanningen. Stodden tyckte säkert det var roligt att sminka sig som tonåring och antog till synes helt frivilligt rollen som blondin. Man tror att kvinnoförtryck måste vara en man som tvingar sin fru att vara hemma eller fysiskt tvingar henne ha på sig vissa kläder, att kvinnoförtryck är något helt synligt som vissa män gör mot vissa kvinnor.

Men kvinnoförtryck går mycket djupare än så, det är att man som kultur tar bort alla valmöjligheter för flickor och kvinnor, och sedan när de valt, lägga skulden på dem för att de valt fel. Man kan aldrig räkna med att vara fri att välja, men det är inte förrän man börjar få syn på och kartlägga alla de möjliga identiteterna som man kan börja luckra upp dem.

För tillfället är jag mitt inne i att läsa ”Skönhetsmyten” av Naomi Wolf, som skriver om det här ämnet, men just de här tankarna har jag haft länge. Jag har bara kunnat sätta allt i ett större sammanhang nu.

I maj 2018, så använde jag smink för allra sista gången i mitt liv. Jag tog hela min sminklåda, alla borstar, läppstift, sminkborttagning, och slängde allt i papperskorgen och lovade mig själv att aldrig mer använda det. Jag, som tillbringat hela gymnasiet och åren efteråt med att sminka och fixa mig varje dag oavsett om jag så bara skulle gå till affären och tillbaka. När jag bestämde mig för att aldrig mer använda något smink gjorde jag det förstås av feministiska skäl, jag tyckte att det inte skulle spela någon roll ifall jag var ”ful” eller inte.

Nikkie Tutorials, en känd beautyguru på Youtube före och efter sminkmasken.

Men nu, genom att jag har tillbringat i princip hela förra året med att läsa det andra kvinnor skrivit om smink, skönhet, objektifiering, världsekonomin, hur allt hänger ihop, och nu senast förstås Skönhetsmyten, tycker jag det är viktigare än någonsin att jag håller fast vid mitt beslut att aldrig mer täcka ansiktet med någon produkt. Och det är viktigare än någonsin att fler lyckas se sminket för vad det egentligen, i grunden, är; kvinnohat.

När man stryker på en primer för att jämna ut huden, och sedan lägger på en foundation, concealer, contouring, puder, då gör man det otvivelaktigt med idén att den egna huden inte är bra nog. Och varför är ens hud inte bra nog? Jo, för att det är en kvinnas hud. Därför är det inte bara en akt av självhat att sminka sig, eftersom smink är så starkt länkat till kvinnokroppen. Eftersom det bara är kvinnors ögonfransar som inte är långa nog, läppar som inte är röda nog, ögonbryn, ögon, kindben, näsa, som inte ser ut bra nog och måste ”korrigeras” med smink, så är det omisskännligen kvinnohat och inte bara ett självhat.

Vi matas varje dag med kvinnors helt släta, uttryckslösa ansikten, och om man jämför dem med osminkade kvinnor utan ingrepp ser de nästan helt omänskliga ut. Beauty gurus på Youtube, influencers, instagrammodeller visar exakt samma ideal; en kvinna med en mask av smink (nu är det inte bara smink längre heller, utan en hel del botox, fillers, olika ingrepp finns med i bilden). Men det är inte just dem jag vill ta upp, utan helt vanliga kvinnors sminkritual. Oftast är den inte ens daglig, utan det kan vara att man lägger på smink bara när man ska på fest eller göra något speciellt. Man vill klä upp ansiktet precis som man klär upp kroppen.

Sabina Hannan, en annan beauty guru.

Skillnaden mellan att ”klä upp” ansiktet och att ta på sig en fin blus, är dock att ansiktet är det som gör en mänsklig och därför är det ett övergrepp på en kvinnas mänsklighet att få henne att lägga en mask med smink över ansiktet. Det gör att hon inte är människa längre, utan kvinna. Alltså den bild av ”kvinna” som samhället har skapat och tycker att kvinnor är, inte de faktiska människorna.

Många arbetsplatser har som klädkod att kvinnor ska sminka sig, att börja sminka sig är en slags invigningsrit för flickor när de börjar bli tonåringar (på samma sätt som t.ex. att börja använda BH), och man får lära sig att att vara snygg är den enda vägen till lycka, och allt detta tillsammans gör att det är nästan helt omöjligt att undvika smink. Smink blir som en slags slöja som döljer att kvinnor och män egentligen inte är så himla olika, och det är förstås en dödssynd i ett patriarkat. Tänk bara på vilket motstånd det är mot ordet ”hen” och mot könsneutrala förskolor och barnkläder! Gud vad farligt att vi kanske kommer fram till att de ”naturliga skillnaderna” mellan män och kvinnor egentligen är konstruerade.

Smink är en jätteviktig del i konstruktionen av skillnaderna mellan kvinnor och män, eller rättare sagt är ”skönhet” det. Kvinnor ska vara vackra, för annars är de egentligen män, och kvinnor får inte vara lika män eftersom det skulle ju motbevisa allt vad patriarkatet säger. Det är därför kvinnor som ”liknar män” (det vill säga, ser helt vanliga och mänskliga ut, eller beter sig helt vanligt och mänskligt) får så mycket hat.

Maria Engelwinge, feminist tillika kroppsaktivist, har fått utstå oerhört mycket hat på sociala medier trots att män får vara ifred.

Den här bilden man har av att kvinnor = skönhet är så stark att kvinnor som inte känner något behov av att vara snygga eller sminka sig ibland rentav inte känner att de alls är kvinnor, utan känner att de är ett helt annat kön. Det är för att det kan verka som att byta kön är det enda sättet att undslippa patriarkatet. Och jag förstår dem, det suger att man inte ens ska få kunna leva med sitt vanliga ansikte utan måste byta det till ett ansikte som liknar patriarkatets bild, med hjälp av smink.

Men det är egentligen bara en idé, att man måste sminka sig. Enda anledningen till att man tycker ett osminkat ansikte är fult, är för att man ofrivilligt tvingats tro på den idén. Jag märkte inte hur mycket den här idén har påverkat mig förrän jag gått utan smink i ungefär ett halvår, och till slut bara började glömma bort att jag borde ha det. Min relation till killen blev bättre när jag inte behövde stå i en timme framför spegeln varje gång vi skulle gå någonstans; en klichéartad jämförelse är att det var som att bara släppa en stor sten man gått runt och burit på så länge att man tror den är en del av en själv.

En annan grej som hände när jag slutade sminka mig var att sminkade ansikten började se konstiga ut. Varför är de så släta? Man kan knappt se själva ögonen bakom allt glitter, tjocka ögonfransar, eyeliner, concealer. Man börjar undra hur människor ser ut egentligen. När man slutar se på sig själv med kritisk blick slutar man också se på andra med kritisk blick, och helt plötsligt är ett ansikte fullt med finnar bara ett helt vanligt ansikte, inte som jag tyckte förut, något hemskt som måste sminkas över som om det vore någon hemlighet att kvinnor också har finnar.

En kvinna visar hur hon sminkar över akne och ärr. https://www.youtube.com/watch?v=Eq4SI5XiKyY

Menar jag alltså att alla måste sluta sminka sig, nu genast? Japp. Män och pojkar måste lära sig se kvinnor med verkliga ansikten, inte påmålade. Det är mycket svårare att objektifiera någon som liknar en själv. Och därför är det så viktigt för patriarkatet att män och kvinnor ser helt olika ut, att de ser ut som varandras motsatser. För då är det enklare att lura i dem att de också är varandras motsatser. Vilket förstås är uråldrigt struntprat.

Men jag vet hur svårt det är att sluta sminka sig. Jag försökte om och om igen i ett par år innan jag lyckades att bara slänga allt. Och ju mer man känner att ens identitet sitter i ens utseende, i att man är kvinna framför människa, desto svårare blir det. Det är inte alls som att rycka bort ett plåster och ”bara sluta”, utan det är snarare som att för hand rensa bort sten efter sten från ett berg gjort av sten som ständigt växer med mer sten. För vår kultur bombarderar oss ständigt med bilder av skönhet, att snygghet ger lycka och bekräftelse och ett bra liv och pengar, det vill säga ständigt fyller på stenberget. Jag har börjat bokstavligt talat blunda när jag ser reklam, har avföljt alla konton på Instagram och snapchat som endast fotar sitt utseende, går inte i affärer lika mycket längre för att undvika alla bilder av vackra, släta kvinnoansikten. Jag har inte ens en spegel hemma, det är så lätt att fastna i utseendet.

Det här kanske verkar ganska banalt för någon som inte fastnat i skönhetsträsket lika djupt, men talat från en som tog 10 selfies per dag, sminkade sig och fixade håret varje dag så är det oerhört viktigt att noggrant vakta vad som kommer in i ens hjärna via ögonen.

Och ju vackrare man är i patriarkatets ögon, desto svårare kommer det bli att ge upp det skenbara privilegiet skönhet är. Vem är man om man inte är vacker? Kommer folk att tycka om en fortfarande? Kommer bilar att sluta stanna för en vid övergånsställena lika mycket och kommer män att ändå betala ens drinkar i baren? Vem är jag bortom att vara en vacker kvinna? Att sluta sminka sig blir ännu mer omöjligt om man riskerar att få sparken från jobbet, eller bli behandlad sämre. Vilket är en realitet för många.

Wolf skriver i Skönhetsmyten att ”skönhet är placebo för makt”, och den meningen är så mycket sannare nu på 2010-talet än vad den var när boken skrevs 1991. Vi sminkar oss för att vi känner att det är ”makt” att bestämma hur andra ser en (och tar selfies av samma anledning), vi sminkar oss för att det känns som att det ger oss makt. Men i ett kapitalistiskt samhällssystem är pengar makt, makt är pengar, och därför är det snarare den fula gubben som producerar och säljer oss sminket som tar vår makt samtidigt som han säger att han ger oss den.

Vad är äkta makt? Det är att kunna hemlighålla att kvinnor är människor, även från kvinnorna själva. Men egentligen ser vi ju bara ut som vi borde, även utan smink.

I korthet: Vissa menar att samtycke är det viktigaste man kan jobba för, men egentligen behöver vi kritisera varför vi ens vill samtycka till sexuellt våld. När det enda vi får veta genom kulturen är man ska blanda sex och våld, måste feminismen kunna se igenom det. Man ska inte kunna samtycka till våld eller smärta eftersom ingen ska vilja tillfoga någon det.

Bild från https://imgur.com/gallery/tMSYx. Samtyckt strypning är så vanligt att det har blivit en meme.

Inom feminismen (så som den ser ut idag) ligger det väldigt stort fokus på frivillighet och samtycke (därav samtyckeslagen, till exempel). Samtycke används nästan varje gång man tar upp och pratar om sexuellt våld, samtycke är den där gränsen som ska bestämma vad som är okej, hälsosamt, och bra för en, och vad som är bara hemskt och våldsamt och nedbrytande. Saker som feminister sedan länge vetat är grundat i kvinnoförtryck (till exempel pornografi, och sadism) får en helt ny innebörd i och med samtycket. Så länge allt är mellan vuxna, samtyckande människor ska ingen lägga sig i eller kritisera, sägs det. Jag har även sett prostitution försvaras, ifall det är mellan ”vuxna, samtyckande människor”. Inom ramen för BDSM kan man göra nästan vad som helst, så länge det finns ett samtycke (och så länge våldet inte leder till någons död. Läs dock den här artikeln av Gail Dines om du tror att till exempel strypsex inte leder till någons död och är harmlöst).

Strypsex är bara sexualiserat våld. Thank me later

Feminism har jag sett beskrivas som att man ska kunna göra precis vad man vill, utan att skammas för sina val. Och just därför är samtycke ett holy grail; inget som innehar samtycke kan vara sexuellt våld.

Och detta är den liberalfeministiska hållningen. Det vill säga, att individens frihet att göra vad den vill är det slutgiltiga målet.

Jag menar dock att samtycke kanske fungerar för att bestämma om något är en våldtäkt eller ej, men det är knappast tillräckligt att bygga en hel ideologi för kvinnors frigörelse på. Den verkliga världen är för komplicerad för att det ska räcka med att bara jobba för samtycke. Eller rättare sagt, vi behöver gräva djupare än så. För varför ska vi nöja oss med att något inte är en direkt våldtäkt? Om någon tänder på att strypa kvinnor under sex, varför skulle vi acceptera det bara för att det inte är våldtäkt?

Om vi stannar vid samtycke missar vi att fråga oss varför någon över huvudtaget skulle tända på att slå en annan människa. Ska feminismen tycka det är okej att män tänder på att slå och strypa kvinnor? Och ska vi uppmuntra kvinnor att fortsätta blanda våld och sex så länge hon tänder på det, trots att det lika gärna kan vara hennes hjärna som reproducerar sexuellt trauma eller hennes kropp som producerar endorfiner för att skydda sig från det absurda i att någon tänder på att slå henne? Varför samtycker kvinnor till sexuellt våld? Behöver vi fråga oss. Det finns nämligen flera orsaker till varför kvinnor gör det, och ingen av dem är att det är ”medfött” eller ”biologiskt naturligt”.

Jag tycker att det inte ens ska finnas den möjligheten att man kan samtycka till sexuellt våld, eftersom män helt enkelt inte ska vilja vålla det. Hjärnan, liksom sexualiteten, är plastisk, och när vi lär hjärnan att förknippa våld och sex skapar vi tändningsmönster kring våld som blir svårare att bli av med ju längre tid dessa kopplingar blir förstärkta. På samma sätt som människor som tittar mycket på porr till slut måste ha porr (dvs. blir beroende), kan människor som förknippar våld med sex och reproducerar traumat som sexuellt våld innebär, till slut inte ha en annan sexualitet än en som handlar om just våld. Det är ett annat slags beroende, men ändå ett beroende.

Till exempel.

Om vi stannar vid samtycke kommer vi aldrig att kunna ändra våra tändningsmönster, men jag vill att vi hellre skapar en kultur där det absurda inte är att ifrågasätta någons kink eller vad den samtycker till, utan det absurda ska vara att över huvudtaget tända på våld.

Pojkar växer ju upp i en kultur som säger att de ska gilla att tafsa, kalla kvinnor fula ord, och som säger att kvinnor gillar sexuellt våld, är det då konstigt att de till slut börjar lyssna och tro på det? Och är det konstigt att tjejer också skapar tändningsmönster kring det. Feminister behöver kunna se igenom de funktioner som ska skydda hjärnan från traumatiska upplevelser (till exempel endorfinutsläpp), inte låtsas som att trauma bonding och reproduktion av ens eget förtryck är samma sak som samtycke.

Arbete mot sexuellt våld kan inte stanna vid samtycke.

I dagens svenska feministiska diskurs finns en speciell retorik, ett slags språk kan man säga, kring kön som är väldigt speciell och olik från icke-feministiskt språk och från vilka ord tidigare feminister har använt. Orden som används är hämtade rakt av från USA och etablerade sig väldigt fort i genusvetenskapen och i ”folkmun”. Jag talar förstås om Queerteori, som använde de nya tankarna om intersektionalitet och homorörelsen för att ta sig fram på 90/2000-talet.

De orden som kommer med queerteorin och som nu används av feminister är till exempel ”cisman”, ”ickebinär”, ”demigirl”, ”queer”, ”genderfluid”, ”ciskvinna”, ”transkvinna”, och så vidare (det finns många exempel). Men queerteorin kommer inte bara med nya, annorlunda ord, utan också med olika idéer kring kön som det inte är meningen att bara queerteoretikerna ska skriva under, utan alla. Kärnan i de här idéerna kan man säga att kön sitter i huvudet, inte i kroppen. Hjärnan är könad (eller själen?) medan kroppens kön borde anpassa sig efter den, och därför kan vi ha en kvinna i en manskropp eller tvärtom (som borde operera sig), eller någon som är både kvinna och man samtidigt, eller någon som ändrar kön i intervaller, eller någon som inte är varken kvinna eller man eftersom deras hjärna inte är ”binär”.

Könade hjärnor. https://sexnotgender.com/brain-sex-does-not-exist/

Så har jag i alla fall uppfattat att idéerna ser ut. Jag tror att samlingsnamnet för dem är transideologi, så det är det ordet jag använder för dem.

Så sent som förra året var jag helt säker på att allt detta stämde, och personerna som upprepade detta verkade vara tvärsäkra och kallade allt annat ”transfobi” och vem vill vara en fobiker genom att ifrågasätta?

Nu kan jag däremot lugnt säga att jag starkt ifrågasätter idén att ciskvinnor existerar, att vissa är ickebinära eftersom alla andra är ”binära”, att hjärnan eller själen på något sätt skulle vara ”binär” och att man därför ska operera om kroppen för att den ska passa ens föreställning om den. Jag ifrågasätter inte för att jag hatar någon eller vill att den ska dö (som vissa menar), utan för att jag inte tycker den här ideologin sitter på någon sanning. Man kan kritisera en ideologi och vissa idéer utan att hata människorna som tror på dem.

Jag ifrågasätter alltså att det finns en grupp människor som är ”binära” och en annan grupp som är ”ickebinära”. Människan är för komplex för att vara binär, det vill säga, passar in exakt i de könsroller och föreställningar om kön som samhället har skapat. Och dessutom betyder ”binär” att det bara finns två av något, om då ett tredje alternativ existerar (icke-binär), då är det ju inte binärt längre? Då existerar ju tre alternativ, varav två av dem passar in i samhällets föreställningar om ”kvinna” och ”man” och den tredje inte passar in i dem. Om det finns tre kön kan kön per definition inte vara binärt, och alltså inte heller vara icke-binärt.

”Eden the doll”, en homosexuell pojke som blev en heterosexuell kvinna. https://www.dailystar.co.uk/real-life/631478/Transgender-model-human-barbie-plastic-surgery-Eden-The-Doll

Idén att man kan vara ”cis” är lika snurrig, eftersom ingen människa någonsin passar perfekt in i samhällets föreställning om deras kön. Speciellt inte feminister, eftersom de är de enda som verkligen ifrågasätter samhällets idéer. Och då får vi här samma problem, det vill säga, om ingen är cis, så finns det ingen som kan vara trans. Eller skulle det då betyda att alla är trans?

Det finns som ni ser flera logiska problem med transideologin/queerteorin.

Sitter kön i hjärnan? Har vi en könad själ? Det mest logiska svaret är förstås nej. Man är den man är, kvinnor är inte bara en grupp människor som älskar rosa, smink och barn, män är inte bara en grupp människor som älskar bilar och fotboll. Kvinnor är en grupp människor med en viss DNA-uppsättning som ger dem en viss biologi och samma sak med män, för en annan definition av kön skulle vara orimlig. Är du man men har levt hela ditt liv med känslan av att du älskar dockor, älskar att leka med tjejer, inte passar in? Samhället borde låta dig fortsätta vara en man som bryter mot könsstereotypen istället för att säga att du är en kvinna.

Gender reveal cupcakes. https://www.parents.com/pregnancy/my-baby/gender-prediction/qa-how-soon-can-you-find-out-babys-sex/

Människan är komplex och kommer aldrig passa in helt i någon ”cis”mall. Varför har vi anammat en amerikansk retorik där de gör det? USA är ett väldigt könsstereotypt land där de har fester för ”gender reveal” och dekorerar rummet i blått och rosa innan barnet ens är fött, och har en väldigt djupt rotad homofobi där många föräldrar hellre har en transflicka än en homosexuell och normbrytande pojke. Religion spelar en stor roll i många amerikanska hushåll och därför får könsrollerna ofta formen av något heligt givet av Gud, så trans blir ett sätt för människor att kringgå dem. Men Sverige har helt andra förutsättningar, Sverige som land är helt annorlunda USA, så varför tar vi deras ideologi kring kön rakt av? Vi gör ingenting annat än att dela upp människor i två nya grupper, där den ena gruppen är ”cis” och den andra är ”trans”.

Jag vet att könsstereotyperna i Sverige också inrotas i barn sedan de föds, men vi har helt andra möjligheter att kämpa emot. Det finns ingen mening med att låta barn växa upp med idén att vissa är ”cis” och andra ”trans”, vissa ”binära” medan andra är ”ickebinära”. Låt dem ha 100 möjligheter istället för 2.

Ni som följer mig på Instagram (och de som läst här länge) vet redan att jag är väldigt intresserad av feminismen i Sydkorea, för vad har en feministisk rörelse för möjligheter i ett land där plastikkirurgi är så normaliserat att ”alla” gör det och barn kan få en plastikoperation av sina föräldrar i examenspresent? Av det jag har kunnat läsa mig till, är sydkoreanska kvinnor just nu inne i en tornado av förändring och brytpunkter.

Molka

För det första, så är molka otroligt vanligt och blir allt vanligare. Det vill säga, att män installerar små spionkameror i kvinnliga omklädningsrum och offentliga toaletter, ställen där kvinnor ska kunna klä av sig och vara trygga. Det har varit massiva protester mot molka, eftersom inte bara sprids intima videor på internet, utan polisen säger också att de omöjligt kan göra någonting åt saken. Efter #metoo-rörelsen i Sydkorea har tusentals kvinnor gått ut och protesterat under bl.a. slagordet ”My life is not your porn”.

Bild från https://www.independent.co.uk/news/world/asia/south-korea-spy-cams-metoo-sexual-harassment-ahn-hee-jung-a8470771.html

Men landet är världsledande vad gäller smartphoneägarskap och internettillgång, kameror finns i pennor och i skor och i knappar, och ofta vet personen inte ens att den blivit filmad. Vissa kvinnor har tagit sitt liv på grund av att filmer av dem spridits på internet. Längst ner kommer jag länka en video på Youtube där kvinnor protesterar mot skönhetspressen och de filmade sexuella trakasserierna genom att raka av sig håret. Molka är effektivt för att alienera kvinnor från det offentliga rummet, man vet aldrig vem som filmar och om man själv är nästa att bli drabbad.

Skönhetsindustrin

För det andra, så är situationen för kvinnor- jag vill inte säga hopplös, men allvarlig- på grund av pressen att vara vacker. Kvinnor måste ha långt hår, ljus hy, litet ansikte, stora ögon. Där är idealet mycket mer tvingande än här i Sverige, eftersom man oftast behöver bifoga en bild på sig själv tillsammans med sitt CV när man söker jobb. Möter man inte skönhetsstandarden, så får någon annan jobbet.

Sydkorea kallas inte plastikoperationsmecka för intet, gatorna är fulla av annonser på ”fula” människor som blivit snygga med hjälp av klinikerna. Koreansk hudvård kan innehålla 20 steg och kan ta flera timmar varje morgon, och det är dyrt att se ut som idealet. I Sydkorea finns även kliniker som opererar ens själva skalle, alltså ens benstruktur och käkar, och de som gjort ”double jaw surgery” berättar att det varit ren tortyr med att inte kunna andas efteråt, eller svälja, eller äta, eller prata, för att inte tala om smärtan. Varför skulle man gå igenom något sånt av kosmetiska skäl?

Bild från: https://www.dailymail.co.uk/health/article-2610231/Plastic-surgery-South-Korea-good-people-travelling-home-surgery-need-CERTIFICATES-prove-are.html

Om man sätter ihop en kultur där en ful kvinna är värd ingenting, inte ens ett jobb, med en extremt tävlingsinriktad mentalitet PLUS ett patriarkat där kvinnor och deras liv och önskningar inte är lika viktiga som mäns, får vi den perfekta marknaden för skönhetsindustrin. Kvinnor kan nämligen inte säga nej till den.

En av kvinnorna i videon som rakar av sig håret under protesten sa att hon inte kommer kunna söka jobb med rakat hår, och att hon får ha peruk när hon ska göra det. Hon kan inte heller säga nej till skönhetsindustrin. Alla kvinnor i protesten täckte även sina ansikten, jag kan tänka mig att bli sedd i en demonstration för kvinnors rättigheter får reella ekonomiska och sociala konsekvenser det med. Efter #metoo har kroppsaktivismen också tagit fart med kvinnor som väljer att klippa håret kort, sluta exfoliera och sminka och operera, men tyvärr tror jag det är en mindre del av befolkningen som har möjlighet att göra det. Om en arbetsgivare kan välja och vraka mellan arbetstagare, kommer den fortsätta anställa någon som struntar i skönhetsidealet?

Ekonomiskt tvång

Och det är här jag menar att det ekonomiska våldet kommer in. Kvinnor tvingas lägga massor av tid, massor av pengar på sitt yttre vare sig det vill det eller inte! Plastikoperationer innebär så mycket smärta, och när de inte ens är frivilliga så betyder det att samhället först groomar unga tjejer till att vilja ha dem och sedan tvingar vuxna kvinnor att genomgå dem för att ens kunna försörja sig och ha ett bra liv!

Dessa två företeelser (molka och plastikoperationer) är relativt nya men bildar ändå ett järnhårt fängelse runt kvinnor som mitt i allt det här ska försöka leva som vanligt, för att inte tala om feminister som ska försöka såga bort gallren. Hur kan saker som är så nya (spionkameror, internet, operationer) sätta sig så hårt? Det kan bara betyda att själva strukturen redan fanns där för dem, det fanns redan ett kvinnohat i samhället och när småkameror uppfanns började de bara användas på ett sätt som inte stred mot rådande kultur. Om det inte redan hade funnits kvinnohat i ett samhälle, hade bara tanken att tvinga någon att operera sig för att få ett jobb varit absurd. Men nu var det inte absurt, det var bara en naturlig följd.

Det är en lättnad för mig att kunna ha slängt allt mitt smink och inte uppleva några konsekvenser, för att inte tala om att det inte behöver få några följder för karriär eller ekonomi. Jag hoppas att feministiska rörelsen i Sydkorea kan göra skillnad.

Protesten mot spycams

Jag vet att kroppshår har diskuterats massor inom feminismen. Att feminister är håriga är ett stående skämt för många, och är inte en bild med armen upp så armhåret syns standard för alla internetfeminister? (No shade, jag älskar såna bilder.)

Natasja Psomas Blomberg, aka Lady Dahmer, med orakad armhåla

Men utanför feminismbubblan är kroppshår SÅ TABU. Om man (som jag) bara hänger i olika feministforum är det lätt att glömma vilken fobi folk har mot att tjejer har hår på kroppen, och framför allt hur mycket tjejer själva pratar om hur äckligt de tycker hår är på sina egna kroppar.

Igår läste jag ett längre inlägg där en tjej berättade om varför just hon rakade sig överallt, och det är liknande historier som de flesta tjejer berättar; de tycker hår är äckligt, de tycker man svettas mer, de tycker det ”känns ofräscht”, de hittar på alla möjliga anledningar till varför just de rakar sig av egen fri vilja. Det är ”bättre när man har mens”, man ”svettas mindre”, det ”kittlas”, det ”ser fräschare ut” eller ”känns fräschare”, och så vidare och så vidare. Poängen är att det ska kännas så mycket som möjligt som ett eget val att man tar bort kroppshåret.

Dock så ska jag nu med enkla ord förklara vad det är att hata kroppshår på tjejer: Det är misogyni. Att hata kroppshår på sig själv: Internaliserad misogyni.

Vem föds egentligen med en önskan att tillbringa resten av livet med att skära loss massa hårstrån från kroppen? Eller göra smärtsam vaxning, svindyr hårlaser? För att koppla till mitt tidigare inlägg; vem hade tyckt att hår var fult och äckligt om alla vackra prinsessor vi idoliserade som barn hade det?

Ariel med perfekt hårlösa ben trots att hon precis fått dem

Att hata kroppshår (på tjejer) är något vi har lärt oss och är egentligen ett jäkla påhitt. Kvinnor skulle också ha en anledning att köpa rakhyvlar (enligt företag som säljer dem), och enligt vår nuvarande könsmaktsordning behöver kvinnor hitta på fler och fler saker på sin kropp att förändra och lägga energi på. Dessa 2 krafter är de som ser till att människor tycker tjejers kroppshår är äckligt.

Det är kapitalismen, som gör att företag behöver skapa behov som inte existerar, och det är patriarkatet, som ser till att kvinnor lägger sin tid och energi på att vara missnöjda med sina kroppar.

Men det mest geniala med den här idén, tycker jag är tricket att få kvinnor själva att reglera sig själva och sina kroppar. Kvinnor själva måste tycka att hår är fult och ohygieniskt, annars funkar det inte. Till exempel som alla de anledningarna jag skrev ovan som man hittar för att förklara varför man inte gillar sitt kroppshår. Och hur har vi lärt oss det?

Kvinnor måste också lära sig tycka att mäns åsikter om deras kroppar är viktiga, för de som inte själva tycker att deras eget hår är hemskt måste ändå raka sig för att deras partners tycker det (eller för all del, random killar på stan).

Sinnebilden av feminister som håriga existerar för att feminister är de enda just nu som har resurser att se vart behovet av hårlöshet kommer ifrån, vem som pushar idén, och framför allt: Feminister är de enda just nu som har tillräcklig övertygelse i sin egen kroppsliga tillräcklighet för att bara låta kroppen vara.

Arvida Byström med orakade ben på en Adidas-reklam

Kvinnlig hårborttagning är en miljardindustri, och den kommer inte att försvinna av sig själv. De som tjänar på industrin kommer inte bara att lägga ner den, för varför skulle de? Det kan ses som en minifråga, den om hår eller inte hår, men den är så jäkla viktig. Misogyni är att inpränta sen födelsen att kvinnors kroppar måste ”fixas” för att duga, och därför är kvinnligt hårlöshetsideal misogyni.

Bilder från:

http://ladydahmer.nu/2018/january/var-det-vart-det.html

https://www.deviantart.com/melivillosa/art/ariel-fan-art-343990822

https://www.pinterest.se/pin/776941373187874118/

Först och främst har jag ett announcement! Jag har startat en Youtubekanal, och första klippet är redan där. Det kom upp förra veckan, men jag har varit borta så har inte kunnat uppdatera er. Vi var i Gotland och hälsade på min pappa, därför har det inte kommit upp något inlägg än.

I klippet pratar jag om en tjej, en artist, som efter ett uppträdande på Liseberg i Göteborg skulle skriva autografer och ta bilder men istället blev utslängd av vakterna på grund av sina kläder. Går in mer i detalj i klippet, men här tänkte jag mer skriva om den strukturella dubbelbestraffning som läggs på kvinnor gällande kläder.

Klicka på bilden för att komma till videon! 

(Män, kan nämnas, kan gå barbröstade utan att bli bestraffade och slipper i allmänhet dresscoding på detta sätt.)

Patriarkatet har två regler

Vilka kläder säljs idag i affärerna, och vilka kläder marknadsförs som snyggt mode av kändisar idag?

Det är mycket sexualiserade kläder, mycket kläder som består av genomskinligt tyg, spetsbodys, BHar som är stylade på ett sätt att de inte kan bäras under en vanlig tröja, korta shorts. Eftersom dessa kläder säljs i affärer och marknadsförs hårt, är det konstigt att tjejer har på sig dem? Det är helt enkelt dessa kläder som finns att tillgå idag, vi har en porrkultur där kvinnor och flickor ska vara frigjorda på ett sätt som gör att de vill ha på sig sexiga, snygga kläder.

Varför straffas då de som har på sig dessa kläder? Hur kommer det sig att Agnes Arrhult blev utslängd från Liseberg när hon bara hade på sig det som går att köpa i vanliga affärer och det som är modet idag?

Det Agnes hade på sig, och det som många fler tjejer har på sig.

Slutshaming, att skamma en kvinna för att hon förmodat har mycket sex eller är lättklädd, är ett verktyg vårt samhälle använder för att se till att kvinnor håller sig till de regler som är uppsatta. En av dessa regler är att hon alltid måste vara påklädd så att män inte tycker hon ser sexig ut, den andra är att hon måste se sexig och snygg ut.

Det intressanta är här att regeln om att kvinnor måste vara påklädda är uttalad, den kan kontrolleras och framtvingas och genomdrivas. Medan den om att kvinnor måste vara sexiga inte är uttalad på samma sätt, utan snarare upprätthålls på mer osynliga sätt som t.ex. skapandet av mode och populärkultur. Därför väljer tjejer hellre denna regel, eftersom den framstår som den mest frigjorda och hjälper dem upprätthålla en idé om att det är de som väljer själva.

För att förenkla kan en säga att ett patriarkat inte frågar om du vill ha en frukt, utan frågar ifall du vill ha ett äpple eller ett päron. Förstår ni hur jag menar?

Män är inte offer för samma strukturer och behöver därför inte sexualiseras. Detta är från Lisebergs instagram. 

Därför är det en del av ett fruktansvärt förtryck när vakter slänger ut en tjej för att hon har för lite kläder på sig. För dem är det bara en annan dag på jobbet- tjejer måste täcka magen (medan killar kan gå halvnakna!) – men för tjejer är det bara ännu en dag där våra kroppar övervakas och straffas hur vi än gör.

I korthet: När förövare hängs ut med namn och bild, är det bra eller dåligt?

Hade visst tänkt skriva om den Internationella Kvinnodagen som var för exakt en månad sen nu! Har som en liten tradition att gå på något event då, vare sig det är en föreläsning, paneldebatt eller nån demonstration. I mars blev det Kulturhuset och de panelsamtal som skulle hållas där!

Bild på panelen

Det första panelsamtalet var mellan Anna Hedenmo, Åsa Linderborg, Karin Olsson och Maria Robsahm. I princip handlade diskussionen (som blev sjukt hetsig ett tag) om ifall det var bra eller dåligt att förövare i och med #metoo hängdes ut med namn och bild i medierna. Hedenmo och Linderborg var båda mycket kritiska till att män som ”inte var dömda enligt rättsväsendet” skulle publiceras med namn och bild tillsammans med brottet han anklagats för. Enligt dem var det viktigt att vänta tills de hade blivit dömda av rättsväsendet för att sedan kunna skriva om dem, och poängterade att Fredrik Virtanens fall blev nedlagt i brist på bevis och därför var han ”oskyldig” enligt rätten vilket betydde att han inte skulle skrivas om som brottsling.

Maria Robsahm, som hade startat uppropet och Facebookgruppen #allavi med vid tillfället över 56 000 medlemmar, tyckte att journalisterna (även Karin Olsson) kidnappade #metoo-frågan och fick den att handla mer om personliga vendettor mellan tidningar som bråkade över vilka som gjorde rätt i rapporteringen och vilka som gjorde fel snarare än vad #metoo faktiskt skulle handla om; kvinnors frigörelse och upprättelse.

Karin Olsson tyckte att det var bra att namnen publicerades, för om inte de stora namnen hade publicerats (i USA och Sverige), hade det ens blivit en revolution? Hade någon brytt sig om det bara hade handlat om några okända Andersar som offentligheten inte visste vilka det var eller brydde sig om?

Jag ser att det verkar finnas en konflikt mellan en kvinnlig journalists identitet som kvinna och identitet som journalist, vilket gör att de inom #metoo har tvingats välja. Både Hedenmo och Linderborg verkade välja sin identitet som journalist och försöka vara så ”objektiva” som möjligt medan Robsahm, som helt och otvivelaktigt identifierade sig som kvinna och med kvinnorna i #metoo-uppropen, verkade tycka det var absurt att de andra koncentrerade sig mer på journalistisk etik än på systerskap.

Olsson verkade vara mer flexibel i sina åsikter och såg nog både det bra och det dåliga med båda sidor.

Ser ni Robsahm som rättar till micken bakom mig? 

Själv vet jag att det förmodligen är bäst att se på saken som Olsson, eftersom det finns få saker som är svartvita. Och klart det är problematiskt ifall alla helt plötsligt ska bli dömda i allas ögon såfort de blir anklagade, det hade jag också tyckt ifall det hade handlat om något annat.

Men nu handlar det inte om något annat utan om kvinnor och kvinnor som äntligen hade en hashtag och en rörelse att kunna höras inom. I teorin är det förstås jättebra att vänta tills en objektiv domare och rättsväsende har beslutat ifall personen gjorde brottet eller inte, men i praktiken har vi ett rättsväsende som absolut inte står på kvinnors sida och speciellt inte när det gäller sexualbrott. Brott läggs ner ”i brist på bevis” oavsett om det finns meddelanden och bilder, kränkande frågor ställs av poliser, nämndemän utan egentlig kunskap om sexualbrott har makt att säga att ”kvinnan ljög”. Kvinnor anmäler inte brott eftersom de vet att det kommer läggas på hög, att ingen kommer tro dem och att de kommer få återuppleva händelsen bara för att få höra att det inte ledde till något.

Därför kan vi inte vänta på absoluta, fällande domar innan vi kan uttala oss om något. Enligt mig gjorde tidningarna helt rätt som outade förövarna, speciellt när valet stod mellan det och att hela saken skulle tystas ner ”i brist på bevis”. Hela anledningen till att #metoo ens existerar är för att rättsväsendet inte gör sitt jobb och att män kan bete sig vidrigt mot kvinnor utan att det blir några konsekvenser, så säg igen varför vi ska vänta på deras dom? Den här ”objektiviteten” som Hedenmo och Linderborg talade sig varma om existerar inte just nu, och valet står inte mellan att vara ”objektiv” eller ”subjektiv”, utan mellan att osynliggöra eller synliggöra. Därför älskade jag Robsahms alla inpass i debatten, hon hade inga lojaliteter mot tidningarna whatsoever och kunde därför tala friare.

Men vad tycker ni? Håller ni med mig om att förövare borde outas och outas tills de märker att ingenting de gör är hemligt, eller tycker ni det bara blir en pöbeldomstol av det hela?

Det finns ett till panelsamtal från kvällen som är lika intressant, men jag tar upp det i ett annat inlägg.

Läs mer

Maria Robsahm om paneldebatten

Anna Hedenmo om #Metoo

Åsa Linderborg om #Metoo

Karin Olsson om #Metoo