Problemet med Gardet

I korthet: Det kan vara problematiskt att göra feministiskt arbete offentligt, eftersom det tar bort fokus från feminismen när man måste försvara sig hela tiden.

Jag har tänkt en del på Gardet, som på Instagram beskriver sig själva som en aktivist-grupp. För dem som inte vet, skapades Gardet av Cissi Wallin och ett antal andra feministiska profiler i maj i år med tanken att publicera grävande journalistik. Ett antal konflikter senare har redaktionen bytts ut och består nu av Cissi Wallin, Alexandra Rejsmar, Merly Åsbogård och Jenny Bengtsson efter att de andra hoppat av. Fokus är nu inte journalistik, utan demonstrationer (eller mer allmänt aktivism? Har varit svårt att hitta exakt info). Just nu har de skapat demonstrationen #rättslösa, som ska protestera mot att mäns våld mot kvinnor inte tas på allvar av polis och rättsväsende.

Om man tittar på Gardet, hur det rapporterats om i media, hur avhoppen har skrivits om och hur folk har diskuterat om dem, tycker jag man får en enda fråga i huvudet.

Gynnas feminism av offentlighet?

Nyligen läste jag en kandidatuppsats om feministiskt självförsvar, där författaren Bodil Wandt skrev om hur hur medier försvårade arbetet med kurserna samtidigt som de gärna ville nå ut via medier.

Medier kunde försvåra det feministiska arbetet.

Nu handlar Gardet och feministiskt självförsvar förstås inte om samma sak. Gardet vill skapa opinion och påverka utåt, medan tanken med feministiskt självförsvar är att stärka enskilda kvinnor. MEN båda är feministiska organisationer, och Gardet har samma problem som beskrevs i uppsatsen jag läste. Tycker folk feminism är onödigt, så kommer de också kritisera allt feminister gör oavsett.

Gardet har samlat ganska många människor som är villiga att demonstrera för att fler sexualbrott mot kvinnor ska utredas och fler förövare dömas. Men de har också splittrat människor, och det verkar som att alla har en egen åsikt om Gardet.

Och det är hela problemet.

När man blir offentlig som feminist, och när en feministisk organisation blir offentlig, så öppnar man samtidigt upp för kritik, granskning, förlöjliganden och tyckanden. Det här beskrevs i uppsatsen jag läste som ett stort problem, för då tvingas man in i att försvara sig mot omvärlden istället för att lägga den energin på själva feminismen.

Varje politisk rörelse måste förstås kunna kritiseras, men det är en sak att kritisera ett färdigt arbete (som till exempel ett lagförslag eller en bok) och en annan att kritisera själva organisationen och gå in på personer. När något marknadsförs via de stora medierna får andra människor makt att beskriva organisationen, och exempel på detta har vi sett hos Gardet.

De beskrevs som ”feminismens avpixlat” i media och folk pratade om hur deras mål var att hänga ut förövare, när det inte alls var vad de ville. Varje rörelse som blir offentlig måste räkna med att bli feltolkad.

Feminism handlar mycket om kvinnoseparatism, eftersom det är viktigt med rum där man slipper förhålla sig till män och bara kan koncentrera sig på kvinnors villkor. Att kunna ta en feministisk paus från resten av samhället kan vara viktigt för att hämta kraft. Och angående det står den här briljanta meningen i uppsatsen:

”Offentlighet utanför de kvinnoseparatistiska rummen är inte något mål, utan en problematisk nödvändighet”. – Bodil Wandt

När feminism förs offentligt läggs för mycket fokus på att behöva försvara och förklara sig. Feminism kan behöva föras offentligt, till exempel om man vill samla ihop många människor till demonstrationer eller underskifter, men för att kunna förändra behöver man egentligen inte ha tidningsrubriker och långa Flashbacktrådar.

Det är en ständig avvägning- vill man sprida information eller behålla arbetet internt? I ett samtal med Maud Eduards, forskare inom kön, makt och politik, så berättade om hon ett citat av Christine Delphy (fransk feminist): ”Det är bättre att ha en liten grupp engagerade och radikala feminister än en stor grupp mindre radikala.

Om citatet har rätt, borde det lösa vårt dilemma. Offentlighet stjälper snarare än hjälper.

Det som är intressant här är att Gardet har precis samma problem som alla andra feministiska organisationer haft, det här att omvärlden är så kritisk att det skapar en nidbild av feministerna som de måste förhålla sig till. Är man offentlig, måste man också förhålla sig till bilden offentligheten skapar. Men vill vi det?

Läs mer

Ett kollektiv där individen ställs i centrum. Nätverket för Feministiskt självförsvar i Sverige (på sida 46 till 51 står det jag skrivit om)

www.flashback.org/t3045391p168 (lång Flashbacktråd om Gardet)

www.bloggbevakning.se/karin-kajjan-hoppar-av-cissi-wallins-sida-gardet (Bloggbevaknings inlägg om konflikten)

www.expressen.se/kultur/gunilla-brodrej/gardet-livnar-sig-pa-att-hata-och-att-hatas (en artikel på Expressen om Gardet)

Jessica Yaniv och transideologins svaghet

I korthet: Som vi ser i fallet med Jessica Yaniv, är självidentifierat kön ett stort problem. Många transrättigheter går också emot kvinnors rättigheter.

De senaste månaderna har en story brutit lös som folk verkligen följt med förfäran. Jag tänkte beskriva den lite kortfattat, men har länkar längst ner för den som vill läsa mer som vanligt. Titta också gärna in länkarna som finns i artikeln.

Bakgrund

Jessica (Jonathan) Yaniv är en person som bor i Kanada, och han har gjort sig känd genom att kräva intimvaxning av immigrerade kvinnor för att sedan stämma dem och anmäla dem för diskriminering när de vägrar. Kvinnorna erbjöd brasiliansk vaxning hemma hos sig själva (något som utförs på kvinnor), men eftersom Yaniv identifierar sig som kvinna trots att han har manlig anatomi tyckte han att de skulle vaxa honom också. Han menar att de vägrade utföra servicen för honom på grund av transfobi. Han har kvar sina manliga genitalier, men har hintat om att han är intersex också.

Debatt mellan Jessica Yaniv och Blaire White, som också är transkvinna. Klicka på bilden för att komma till videon.

Nu, mellan augusti och november i år, kommer förhören med honom och berörda människor att hållas hos BC Human Rights Tribunal (eftersom han gjorde en sk human rights complaint).

Han använder samma språk som andra transaktivister har använt, och menar att hatet mot honom beror på att folk är transfober och vill att han ska passa in i normen för hur en man ska vara.

För att ge lite perspektiv på både hat och kritik mot honom, så är han en bokstavlig pedofil med en fäbless för att prata om tamponger och bindor med små flickor (i den här artikeln finns skärmdumpar). Kort sagt, det här är ingen person som går att försvara.

Problemet

Men här kommer vi till problemet. Och det är att om Yaniv säger att han är en kvinna, måste man bara acceptera att han är det, i alla fall om man menar att transkvinnor är kvinnor. För vem kan säga att Yaniv inte är en kvinna om han själv säger att han är det?

Problemet med självidentifierat kön är att det är självidentifierat! Det spelar ingen roll om det är en man penis, kort hår och mörk röst, han blir en kvinna bara han ”känner” sig som en eller säger att han är det. Allt annat är transfobi. Ni kommer väl ihåg mannen från i vintras som gick loss inne på Gamestop eftersom han blev kallad ”sir”? Han ser också uppenbart ut som en man men förväntar sig att bli kallad för kvinna.

Yaniv utnyttjar transrättigheter

Yaniv utnyttjar lagar som är till för att skydda transpersoner från hat och diskriminering (till exempel går han inte till herrtoaletterna eller herromklädningsrummen, utan till kvinnornas). Detta är egentligen till för att skydda passerande transkvinnor från mäns våld, men han använder det för att komma närmare unga flickor.

Eftersom vi aldrig kan säga vem som är transkvinna och vem som bara låtsas, måste vi enligt transideologin acceptera Yaniv som kvinna.

Därför borde kön absolut aldrig vara självidentifierat, och därför borde biologi vara det enda som bestämmer en persons kön. Det spelar ingen roll om Yaniv är en på miljonen och alla andra transpersoner är vettiga, men nu vet vi att Yaniv inte alls är en på miljonen. I England identifierar sig över 100 manliga fångar nu som kvinnor, och i Sverige har vi till exempel Kristoffer (aka Kim Marie) Johansson, som styckmördade en kvinna och som nu själv identifierar sig som kvinna.

Klicka på bilden för att komma till en annan artikel om Kristoffer, denna av Kajsa Ekis Ekman.

Transideologi i lagen

Det här är extremfall, men de möjliggörs av en ideologi som säger att kön är en känsla. Detta händer inte heller bara utomlands. I Sverige förra året skickades en remiss om en lagändring in, om att lagen skulle ändras så att juridiskt kön endast ska utgå från självidentifikation.

Man ska alltså kunna identifiera sig som vilket kön man vill utan att behöva göra några operationer och utan godkännande från Socialstyrelsen. Kvinnofronten har skrivit ett svar där de frågar sig:

Hur påverkas kvinnors trygghet och deltagande i det offentliga rummet samt möjlighet till kvinnoseparatistisk organisering? Könsseparatistiska utrymmen är viktiga för att tillgängliggöra det offentliga rummet för utsatta kvinnor – något som inte minst bör ses i relation till alla sexuella trakasserier och övergrepp som avslöjats under #metoo.

Klicka på bilden för att komma till alla Kvinnofrontens remissvar.

Kvinnors rättigheter

Det finns också en hel uppsats som beskriver vilka konsekvenser transaktivism får på kvinnors och flickors mänskliga rättigheter. Här är lite kortfattat vad som står där:

  1. Kvinnoseparatistiska utrymmen försvinner. Allt från toaletter till fängelser till organisationer.
  2. Könsbaserad statistik förvrängs. Kvinnor rapporteras göra fler brott, när det egentligen är män som gör brotten.
  3. Kvinnors sport påverkas negativt. Män som identifierar sig som kvinnor tar över kvinnosporten på grund av sin starkare fysik.
  4. Utsuddande av lesbiskhet. Kvinnor kan inte längre säga att de bara attraheras av kvinnor, eftersom transkvinnor (dvs män) numera ingår i gruppen ”kvinnor” oavsett genitalier och fysik.

Och slutligen skriver de om faran i att ge barn och unga pubertetsblockerare eller hormoner (de är inte alls ofarliga).

Klicka på bilden för att läsa.

Läs gärna hela när ni har tid! Dokumentet är ca 20 sidor långt och fullspäckat med bra länkar. Mycket av detta händer eftersom människor i allmänhet inte sätter sig in i frågorna och kan protestera, utan accepterar saker som sanningar istället.

Allt detta kan alltså hända i Sverige, och händer redan. Om lagremissen hade gått igenom, hade kön varit helt självidentifierat nu och vem som helst hade bara kunnat trava upp och byta juridiskt kön. Jag vet inte hur jag ska förklara vilket enormt problem detta är!! Men istället för att ifrågasättande tas på allvar, så kallas man ”transfob” och blir avfärdad.

Lyssna nu.

Detta handlar inte om att hata transpersoner. Inget av detta handlar om fobi, eller hat, eller okunskap. Detta handlar om att jag, som feminist, inte kan ställa mig bakom ett utraderande av gruppen ”kvinnor”. För det är det som händer när vem som helst kan kalla sig kvinna, och när ickebinära läggs i samma grupp som kvinnor. Vi behöver mansfria utrymmen. Vi behöver kunna gå till ett omklädningsrum utan att behöva duscha med män. Vi behöver kunna skapa organisationer utan att behöva inkludera män. Vi behöver kunna säga ”kvinnovård” utan att det kallas för transfobi.

Nu i juli skrev Vänsterpartiet ”alla med livmoder” istället för ”kvinnor”. Länk i bilden

Det handlar inte om att hata män, och inte heller transpersoner, denna ståndpunkt är inte ”anti” någon. Den är PRO KVINNA. Den handlar om att göra vad som är bäst för gruppen kvinnor, och det är att låta biologi och inget annat definiera gruppen. Folk får själva kalla sig vad de vill och göra vad de vill, och de ska självklart inte utsättas för förtryck eller diskriminering på grund av det. Men det betyder inte att luckra upp kvinnors utrymmen och kvinnors mänskliga rättigheter.

All transideologi hjälper personer som Yaniv, oavsett intention. Och det är transideologins stora svaghet.

Läs mer

www.jessicayaniv.org

www.spectator.us/jessica-yaniv-twitter-jail

www.thepostmillennial.com/as-absurd-as-it-is-jessica-yaniv-case-has-serious-implications

www.spectator.com/why-we-cant-ignore-the-case-of-jessica-yaniv

Beskyll inte män för skönhetsidealet

I korthet: Att säga att män som grupp är ansvariga för kvinnors skönhetsideal är fel eftersom det egentligen är skönhetsindustrin som tjänar på det. Det är också att tillskriva män makt de inte har.

När man i feministiska diskussioner pratar om skönhetsideal, kroppshets, ätstörningar, smink, kosmetiska operationer och så vidare, upplever jag att man pratar som om det var män och pojkar som påtvingar kvinnor och flickor detta ideal. Alltså att kvinnoidealet kommer från männens sida och läggs på kvinnorna. Jag tycker detta är en grov förenkling som döljer den tredje parten; skönhetsindustrin.

Nu inser jag att detta går emot den gängse feministiska uppfattningen, men tänkte förklara hur jag menar mer ingående.

Först vill jag bara klara upp skillnaden mellan manliga och kvinnliga skönhetsideal, och det är att de manliga inte är tvingande, medan de kvinnliga är tvingande. En kvinna bedöms främst utifrån utseende och män utifrån prestationer, och skönhetsindustrin vänder sig mot kvinnor. Inte mot män. Därför, när jag skriver om skönhetsideal osv, så menar jag endast de kvinnliga. Här är en artikel om mäns evinnerliga bedömande av kvinnors utseende.

En graf från www.focusingfuture.com som visar hur sminkindustrin växer för varje år. Artikeln handlar om hur de växer genom att inkludera minoriteter och män.

I alla fall så vet vi att kvinnors ideala utseende har förändrats genom tiderna och är olika i olika kulturer, vilket betyder att skönhet är en mänsklig konstruktion. Vad man tycker är snyggt är alltså inte biologiskt givet, utan påverkas av kulturen man lever i. Det här betyder att män i allmänhet inte bestämmer vad som är idealet, utan de följer bara vad kulturen bestämmer är vackert. De tycker det är snyggt som de lär sig tycka är snyggt, precis som kvinnor gör.

De som bestämmer vad som är idealet är en liten minoritet män, men också kvinnor. Vilka gjorde stora rumpor och läppar mainstream, om inte Kardashian-Jenner familjen? Det vill säga, kvinnor (nu är kanske de som äger klinikerna män, men det är inte det inlägget handlar om). Här är ett diagram som visar hur jag menar:

Skönhetsindustrin skapar idealen av pengaintresse, och överlappar könen.

Skönhetsindustrin är alltså en enhet som överlappar båda könen, och inte innefattar alla män. Om man menar att män skapar kroppshets, osynliggör man den verkliga anledningen.

Kvinnor menar att de skönhetsarbetar för sig själva, män menar att kvinnor skönhetsarbetar för deras skull, men båda är lika fel. Det är dessutom detta som skapar en kultur där män rangordnar kvinnor efter utseende (1-10 är tex ett populärt sätt) och känner att de har rätt att kommentera, kritisera eller hylla kvinnors utseende; de har lurats till att tro att det är för dem. För varför annars, tänker de, skulle kvinnor gå till såna längder, om inte för männens skull?

Något jag ofta ser i kommentarsfält hos kvinnor som ”fixat sig” mycket med läppinjektioner och smink är män som säger att det inte är snyggt, och kvinnorna som säger att det ändå inte är för dem utan för dem själva.

Bild från en lång lista på www.whisper.sh där killar beskriver att de inte gillar kvinnor med ”onaturligt utseende”.

Något jag läste om i boken Skönhetsmyten, var hur skönhetsidealet egentligen satte en kil mellan män och kvinnor. Den matar män med idéer om vad de ska vilja ha i en kvinna, och matar kvinnor med idéer om hur de ska vara och se ut för att vara värda kärlek. Det är alltså inte män som grupp som tjänar på kroppshetsen. Det är inte heller kvinnor som grupp, inte ens de som ser ut som idealet. Det är den gula cirkeln som står utanför könen, som är skönhetsindustrin, som tjänar på den. Och de har inget annat intresse än pengar.

Både feminister som kritiserar män och män som kritiserar kvinnor som har gjort skönhetsingrepp, missar målet. Det är också att ge män som grupp för mycket credd, att säga att alla de är ursprunget till kvinnors kroppsångest, ätstörningar och dysmorphia.

Det är att ge män för mycket credd att säga att de är ursprunget till kroppsångesten.

Självklart finns det män som på ett individuellt plan kritiserar kvinnors kroppar, vikt och utseende, men den absurda idén att göra det kommer någonstans ifrån. De kom inte på att göra det helt själva. Så om idealet ändras, kommer mäns beteende att ändras automatiskt.

Kate Moss’ smala kropp var idealet på 90-talet, och Kim’s kurvor nu i slutet av 10-talet.

Skönhetsindustrin är nämligen en del av patriarkatet, men det betyder inte att den handlar om mäns egentliga intressen. Precis som porrindustrin är en del av patriarkatet, men inte egentligen heller handlar om mäns intressen.

Det dessa industrier gör är att de skapar en världsbild som ”vanliga dödliga” människor tvingas leva i och identifiera sig med vare sig vi vill eller inte. Män som klagar på att deras fruar är tjocka har helt enkelt blivit lurade till att jämföra en levande, andandes människa med kapitalistiska industriers bilder, och saknar verktygen till att ta avstånd från dessa bilder. Sen kan man förstås kritisera honom för att inte inse hur hans ord skadar eller kanske för att han skadar med flit, men man måste inse att män är inte ursprunget.

Om man stannar vid att kritisera individuella män för deras beteende, kommer man inte åt vart beteendet kommer ifrån. Skönhetsidealet förstör heterosexuella relationer eftersom vi inte ser varandra som vi är, utan hela tiden jämför oss med dessa bilder. Kvinnor lär sig att jämföra sig med bilderna och män lär sig att åtrå dem, istället för att lära sig åtrå kvinnor så som de är.

Problemet är att män som grupp inte har makt att ändra detta, och därför är det inte dem man ska rikta in sig på om man vill skapa förändring.

Läs mer

https://i-d.vice.com/en_us/article/gyqgyq/how-kylie-jenner-became-a-modern-beauty-phenomenon (om Kylie Jenners perfekta ideal)

https://www.livenobs.com/blogs/fresh/beauty-industry-is-killing-us-how-you-can-fight-back (om hur skönhetsindustrin faktiskt är farlig för oss)

(om hur skönhetsindustrin förändras)

https://www.medicalnewstoday.com/articles/324693.php (jätteintressant om skönhetsoperationer och hur de ökar)

Problemet med #freethenipple

I korthet: När det finns stora industrier (som porrindustrin) som tjänar pengar på sexualiseringen av kvinnors kroppar, kan det inte betyda frihet för kvinnor att klä av sig.

Något jag sett debatteras mycket och ofta i sociala medier är censureringen av kvinnliga bröstvårtor och kvinnors kroppar över huvudtaget, speciellt om de ser icke-normativa ut. Bilder med manliga bröstvårtor och män med bara överkroppar får vara kvar, medan kvinnors tas bort.

Kroppspositiva konton är de som verkar bli drabbade värst, som man till exempel kan läsa i Amanda Oxells krönika för Gardet. Vi får anta att Instagram och Facebook censurerar kvinnors kroppar, det är helt enkelt för många sammanträffanden där ”normsnygga” modellbilder får vara kvar medan kroppspositiva tas bort. Men, det här inlägget kommer inte handla om censureringen av icke-normativa kvinnokroppar utan om censureringen av kvinnliga bröstvårtor.

Anledningen till att jag tog upp borttagandet av kroppspositiva bilder är för att jag är kritisk till Free the nipple-rörelsen, men vill inte att det ska tolkas som att jag är emot hela kampen för att synliggöra kvinnokroppar (som t.ex. kroppspositivitet). Inlägget handlar inte heller om offentlig amning.

Bild från en artikel om hur Free the nipple-rörelsen blev stor tack vare en Netflix-dokumentär.

Demonstrationerna

Enligt artikeln ovan blev #Freethenipple stort i december 2014, när jag precis hade blivit feminist själv så jag sveptes med helt i den rörelsen direkt. Det behövdes inte så mycket analys, utan var ganska enkelt att tycka att kvinnor skulle få vara barbröstade precis som män.

Rörelsen är inte lika stor nu som den var för ett par år sedan, av det jag själv ser, men den har fått ny luft av hur Instagram och Facebook behandlar bilder. I juni i år höll 100 personer en demonstration utanför Instagram och Facebooks huvudkontor i New York, de klädde av sig nakna, höll bilder av manliga bröstvårtor över underlivet och höll upp bilder av manliga bröstvårtor i luften. Kampanjen kallades för #Wethenipple och hölls för att stötta konstnärer som arbetade med nakenhet och använde sociala medier för att sprida sin konst.

Men det har hållts fler Free the nipple-aktioner, till exempel i 2014 (också i New York) när kvinnor gick barbröstade för att protestera mot att kvinnliga bröstvårtor och amning censurerades medan extremt våld glorifierades. De sa själva att bröstvårteprotesterna egentligen handlade om mycket mer än så, till exempel att kvinnor som ammade inte fick göra det offentligt, eller att kvinnor inte fick sola topless.

Bild från protesten utanför Instagram och Facebooks huvudkontor i New York.

Förespråkarna

Det är inte bara konstnärer som protesterar mot ”the nipple ban”, utan även kvinnor som kallar sig själva för ”sexarbetare”, kvinnor som är aktiva kroppsaktivister, och transpersoner. Argumentet går såhär: Kvinnobröst är inte mer obscena än mäns bröst. Personen själv ska få bestämma om de är sexuella eller inte, andra (som Instagram) ska inte sexualisera dem mot deras vilja. Man vet inte om personen identifierar sig som kvinna eller inte, alltså vet man inte om det är kvinnobröst. ”Sexarbetare” och konstnärer ska inte behöva censurera bort sin kropp eller konst.

Andra argument är att amning inte ska ses som sexuellt eller obscent, och att det är dubbelmoral att kvinnor sexualiseras mer än män. Speciellt det här att det inte är bröstet som behöver döljas (bikini är ju okej), utan endast bröstvårtan. Det finns en satirtecknare som gjort en serie där en kvinna opererar dit manliga bröstvårtor istället och nu fritt kan lägga ut topless selfies, tycker den är ganska träffsäker för hur kritiken ser ut mot censureringen av kvinnobröst.

Klicka på bilden för att se hela serien hos @exotic.cancer på Instagram.

Problemet med Free the nipple

Vad kan vara fel med att kämpa för kvinnors lika rätt att visa sina bröst? Jo, det är en ytlig kamp. Den behandlar problemet på ytan. Om problemet är att kvinnors kroppar sexualiseras, måste man hitta den egentliga anledningen till att de gör det. Samhället just nu sexualiserar kvinnors bröst, vilket gör att om #freethenipple-kampanjen lyckas, får vi bara ett samhälle med ännu mer tapetserat med sexualiserade bilder av kvinnor än vad det redan är.

Tänk på vad för bilder vi möts av när vi går ut på gatan. Vilka bilder som sitter på reklampelarna, vad vi ser i skyltfönstrena, vilka bilder som finns på tidningsomslagen, vilka influencers vi ser bli stora på Instagram, vad det är vi ser i filmerna… Vi blir redan pepprade med sexualiserade bilder av kvinnor. Hela tiden. Överallt. Det sägs att TRETTIO PROCENT AV INTERNET ÄR PORR. Vill vi ha fler kvinnor som poserar topless?? I DETTA samhällsklimatet? Där Victorias Secret-affären MITT i stockholm CITY har gigantiska affischer av kvinnor i underkläder?

Bild härifrån. Kan ni föreställa er om hon skulle vara topless?

Jessica Megarry skrev en artikel i Feminist Current (som var jättebra!) där även hon kritiserade Free the nipple-rörelsen. Hon menar att en anledning till att rörelsen växt sig så stor och stöttas av så många män är för att den egentligen handlar om kvinnors rätt att objektifiera sig själva (”på sina egna villkor”), och mäns rätt att få se kvinnobröst.

Man kan jämföra med t.ex. sexuella revolutionen på 60-talet, där Hugh Hefner stöttade kampen för p-piller och fri abort, och män som kämpar för att förbjuda burka och slöja pga ”kvinnors rättigheter”. Det jag menar, är att ”befria bröstvårtan” aldrig kan vara feministisk kamp så länge kvinnors kroppar används i porr, reklam, prostitution, i sälj grej med tjej-annonser och så länge typ 90% av Instagram består av sexiga bilder på kvinnor (nästan i alla fall).

Free the nipple kan aldrig betyda frihet för kvinnor samtidigt som de sexualiseras i resten av samhället. Man kan inte bekämpa sexualisering med mer sexualisering.

Lösning

Anledningen till att Instagram och Facebook tar bort bilder med kvinnobröst (i teorin..) är för att de har blivit porrifierade. Man likställer bröst med könsorgan eftersom det är så mäktiga industrier har framställt dem. Därför är det sexindustrin som måste monteras ner, plus de institutioner som tjänar på sexualiseringen av kvinnokroppen. Först då kan man tala om kvinnors fria val!

Tills dess- DON’T free the nipple. Låt männen klä på sig istället för att slippa dubbelmoralen.

Balett och kvinnohat

I korthet: Balett är sexistiskt, eftersom kvinnor förväntas följa skadliga praktiker som en pointe-dans och självsvält. Man kan dra paralleller till andra tillfällen där kvinnor ska dölja att saker gör ont för att det ska vara ”vackert”.

Inlägget är uppdelat i 5 delar:

1. Om George Balanchine (mannen som skapade dagens balettideal)

2. Om ballerinors fötter och en pointe-skorna

3. Om balettdansösers villkor (de som dansar fulltid)

4. Om kopplingen mellan balett, kinesisk fotbindning och andra skönhetsideal som betyder smärta för kvinnan

5. Och slutligen lite om förändring.

Bild från Kelly Crocketts facebook. Följ henne gärna!

Något jag fått med mig från mina föräldrar är kärlek till konst, inte bara tavlor och skulpturer, utan också musik och dans. Balett har jag alltid varit fascinerad av, men har inte tänkt på att göra en feministisk analys av det förrän väldigt nyligen. Balett har länge sett ut på exakt samma sätt, dansarna har sett ut på samma sätt, idealen har varit på samma sätt, och eftersom det varit en klassisk konstform så länge är det lätt att bli hemmablind. Det är enkelt att kritisera twerking, men svårt att kritisera balett, det är enkelt att kritisera rapmusik, men svårt med klassisk, enkelt med Instagram men svårt med konstmuseer. 

Jag kan tycka att feministisk kritik stannar vid ”fulkultur” som Kardashians, youtubare och injicerade läppar, som om det skulle vara mer patriarkalt än ”finkultur” som opera och monarki. Det är det inte. Det kanske till och med är tvärtom.

Musikvideon med twerkande kvinnor (klicka på bilden för att titta).

1. George Balanchine

I alla fall har jag läst in mig på balett och varför den ser ut som den gör, och har sett att balettens ideal i princip kommer från en enda gubbe som levde på första halvan av 1900-talet; George Balanchine (en av de absolut kändaste balettkoreograferna i världen). Balett är precis lika påverkat av mäns idealkvinnor och stereotyper som Cardi B och City Girls musikvideo till ”Twerk”, men av någon anledning kritiseras det inte på samma nivå.

Inom balett ses det som självklart att dansarna fortfarande ska ha Balanchines idealkropp, som är den kroppstyp man tänker på när man tänker ”balettdansös”. 

Han ville ha sina dansare smala, på gränsen till undernärda, vilket inte var normen för balettdansöser innan honom. Han ville att de skulle vara nästan omänskligt viga, vilket egentligen inte är nödvändigt för att kunna dansa balett. Och han ville uteslutande ha vita, långa kvinnor som sina dansöser. Han satte en standard som var helt omöjlig för de allra flesta kvinnor att uppnå, och de som uppnådde den fick kämpa med att t.ex. banta för att inte gå upp i vikt. Ätstörningar och balett går tyvärr hand i hand än idag på grund av det här idealet. Varför ville Balanchine att kvinnor skulle se ut som om de inte kommit i puberteten? 

2. Ballerinors fötter

Något annat som växte fram samtidigt som balettidealet av den smala, vita, viga kvinnan var en-pointe-dansen. Det är en dans som ballerinor (endast de kvinnliga) dansar på tåspetsarna, i speciella skor med hård tå. Denna dans är notorisk för att förstöra balettdansösers fötter med svartnade tår, förhårdnader och blod som resultat, men för publiken ser det ut som att dansösen svävar över scenen med ett stilla leende. Som om smärtan inte existerade.

Det är ingen slump att det är kvinnor som dansar en pointe, på tårna, och inte männen. Eller att det är kvinnorna som måste passa perfekt i Balanchines ideal. Man pratar om hur vackert balett är, hur fint det är att dansarna lägger blod, svett och tårar för konstformen, att det är beundransvärt hur de kämpar för att upprätthålla balettens tradition och klassiska form, precis som kvinnligt lidande alltid beskrivs som något vackert och traditionellt. Speciellt om hon gör allt för att dölja det. 

Kvinnligt lidande beskrivs alltid som något vackert och traditionellt.

Bild från Untameable Shrews instagram.

En manlig fotbollsspelare kan kasta sig ner och gråta av smärta om han stukar foten, en kvinnlig ballerina ska bara dansa vidare på den stukade foten och le. Manligt lidande ses som fruktansvärt, kvinnligt som vackert. Vad spelar det för roll om kvinnor går hungriga och med blodiga fötter om de kan dansa vackert? Vad spelar det för roll om små flickor som vill dansa får kroppskomplex och blir nedtvingade i spagat, om de blir perfekta små ballerinor?

3. Balettdansösers villkor

Balett, precis som alla andra kvinnodominerade yrken, ses som ett “kall” snarare än ett riktigt jobb. De förväntas dansa endast på grund av kärleken till konsten, till löner så låga att det endast räcker till the basics. De får endast lön när det är “säsong”, med föreställningar, och när det inte är föreställningar får de hitta andra jobb att försörja sig på. Det är att gå upp i ottan, träna, stretcha, jobba hela dagen, komma hem på kvällen, sova, för att göra om allt igen nästa dag. Läs mer här.

Det finns en idé om att män jobbar hårt och med de jobbigaste, mest otacksamma yrkena, men det vilar på en sexistisk idé om att det bara är mäns känslor och jobb som räknas. När jag läste Skönhetsmyten av Naomi Wolf (läs den! en äkta feministisk klassiker) tog hon upp statistik på att kvinnor faktiskt jobbar dubbelt, trippelt, så hårt som män, men för en bråkdel av lönen. Om man tittar på kvinnodominerade yrken som balett kan man se varför, men man kan också se att det räknas som “vackert”, “ett kall”, och “tradition”. Man ser inte lidandet och det hårda arbetet som ligger bakom. Ungefär som arbetet med att ta hand om en hel familj med barn.

Tidigare har jag skrivit ett inlägg om kvinnoförtryck och fötter, eftersom det är ett ämne som fascinerar mig. Kvinnors fötter har alltid varit föremål för granskning och manipulation. Ballerinors fötter ska vara små, nätta, och svävande, vilket låter obehagligt likt en annan praktik som skulle göra kvinnors fötter sådana.

4. Balett och kinesisk fotbindning

Just nu läser jag Woman Hating av Andrea Dworkin, där hon i ett kapitel beskriver kinesisk fotbindning. Under 1000 år i Kina tog de sönder små flickors fötter för att göra dem attraktiva för män, kvinnans fot skulle vara max 8 cm lång för att hon skulle räknas som vacker. När flickan var ungefär 5–7 år gammal böjde de tårna och hälen under fotsulan och band ihop med bandage så att foten växte ihop så. Skelettet bröts sönder och foten kunde inte växa på längden utan bara nedåt/inåt.  

Under den broderade, parfymerade skon fanns alltså en kloliknande, varig klump, som männen inte fick se för att behålla den sexiga fantasin av en kvinna med pyttesmå perfekta fötter. Precis som män inte ser hur kvinnlig könsstympning går till, eller allt annat kvinnor gör för att hålla kvar den manliga fantasin av hur en kvinna ser ut. Hur många män känner till hur mycket jobb alla skönhetspraktiker tar? Vaxning, plockning, laser, blondering, botox, de ser resultatet men inte smärtan bakom.

En påklädd fot med en liten sko och en naken fot som visar hur de egentligen såg ut. Bild härifrån.

På det här sättet är förhållandet mellan män och kvinnor detsamma som förhållandet mellan balettdansöser och publiken, som om världen var kvinnors föreställning och män publiken. Man ser den smala kroppen men inte ätstörningen bakom, man ser den prydliga hårknuten men inte håravfallet den förorsakar, man ser de nätta ballerinaskorna men inte valkarna bakom.

5. Förändring

Jag tycker inte balett längre ska behöva handla om varken Balanchines pedofilinfluerade kvinnoideal eller förmågan att dölja smärta, inte ens på grund av “tradition”. Det är misogyni att förvänta sig detta av kvinnor som bara vill kunna dansa balett. En stor anledning till att saker inte ifrågasätts är att ifrågasättande är en muskel som behöver tränas upp, man behöver träna sig till att se saker som ifrågasättbara. Till och med hundraåriga traditioner och klassisk konst.

Läs mer

The en pointe- shoe, a history

Balanchine ruined ballet

Ballet has a sexism problem (om hur kvinnor inte blir koreografer)

Definitionen av feminism

Kommer ihåg en diskussion jag hade om feminism, där personen jag pratade med tyckte att feminismen nuförtiden hade en mycket bredare betydelse än det gamla ”kvinnokamp”. Lägger in censurerade skärmdumpar (diskussionen var på ett öppet konto på Instagram).

Detta är bara ett av MÅNGA exempel på att det faktiskt finns en förvirring kring vad feminism är och vad det innebär, och om man är förvirrad kring vad feminism är så blir man förvirrad kring vad den behöver åstadkomma, och till slut blir man förvirrad kring vad slutmålet är. Jag tycker jag ser det här hela tiden, och inte bara om feminism, utan också om till exempel vad ”intersektionalitet” är.

Intersektionalitet

Vissa tror alltså att intersektionell feminism inte bara handlar om kvinnor, utan måste innefatta fler än bara kvinnor. Problemet är att man då har missuppfattat vad intersektionalitet betyder. Det betyder ju att man ser att det inte bara finns EN maktstruktur i ett samhälle utan flera, men det i sig är ju ingen egen rörelse.

Till exempel: tänk kvinna som sitter i rullstol. En intersektionell feminism skulle se att hennes funktionshinder spelar precis lika mycket roll för henne som hennes kön. Den skulle alltså kämpa mot sexism, och för funktionshindrades rättigheter; man ser alltså inte bara kvinnors kön, utan också vilka andra strukturer som påverkar dem.

Förvirringen runt feminism

Intersektionell feminism handlar alltså INTE om att ”feminism handlar om mer än bara kvinnor”. Utan tvärtom; det betyder att fler kvinnor inkluderas i den feministiska analysen. Alltså alla kvinnor, oavsett hudfärg, klass, funktionshinder, religion osv. Det finns alltså en specifik definition av vad feminism är, och det är kvinnokamp.

Men varför säger man då att det handlar om ”mer än bara kvinnor”? Förmodligen menar man att transpersoner måste inkluderas; det finns nämligen många som säger att feminism inte är feminism utan transinkludering.

Transkamp eller kvinnokamp

Problemet här är att transkamp redan existerar, det är redan en existerande rörelse. Så hur kommer det sig att transkamp har en specifik definition (transpersoners rättigheter), medan feminism har en så flytande definition hos många, istället för att ha den specifika definitionen kampen för kvinnors rättigheter? Den frågan låter jag stå öppen.

Varje rörelse och varje ideologi har alltså en definition som är oberoende av ifall alla håller med den eller inte. Massor av människor definierar feminism som manshat, men det betyder inte att feminism ändrar definition till manshat, eller hur? Lika lite kan vem som helst definiera vad feminism betyder ”för just dem”.

Feminism betyder inte…

att kvinnor ska få välja att göra vad de vill.

Det finns massor av kvinnor som vill ha kvar samhället som det är, som gärna är hemmafruar till rika män eller gärna går ner i tid när barnen kommer, eller som älskar att jobba med smink och skönhet. Eller som tycker om att vara undergivna sina män. Folk får ju göra som de vill, men allt är inte feminism bara för att de har valt det själva.

…att kvinnor ska bli jämlika män.

Män som grupp är ingen förebild för hur kvinnor ska vara; det skulle ju inte bli ett bättre samhälle om kvinnor utförde 50% av alla sexualbrott, om 50% av alla de rikaste var kvinnor, eller om kvinnor började jobba lika mycket som män, eller hur? Jämställdhet kan inte vara lika möjlighet att förtrycka andra!

…att feminism handlar om andra än kvinnor.

Här är det som diskussionen handlade om. Det är jättebra att det finns rörelser för antirasism, kroppspositivitet, klasskamp, det finns många rörelser för rättvisa som faktiskt handlar om både kvinnor och män. MEN just feminism är den enda rörelse som finns som har kvinnor som enda målgrupp.

Och om nu feminism är den enda rörelse med kvinnor som enda målgrupp, så är det viktigt att den är kvar så. Annars finns det ju ingen rörelse med kvinnor som målgrupp.

Feminismens slutmål

Feminism och feministiskt arbete skulle bli så mycket mer effektivt om vi insåg att det handlar om kvinnors frigörelse och inget annat. Varför måste kvinnor göra allt hushållsarbete? Varför måste alla jobba så mycket? Varför traffickas kvinnor så att män kan köpa sex av dem? Varför får flickor och pojkar ingen jämlik skolgång?

Det är könsfrågor för feminismen, som i feminismens slutmål inte kommer vara frågor längre. Man kan säga, att feminismens slutmål är att feminism inte längre ska behövas. Kan man säga att feminister är lite som tandläkare? 😉

Patriarkatet har ingen iskall fakta

I korthet: Pratade med en man som berättade hur han satte fakta framför feministisk ideologi. Men egentligen är han är lika påverkad av ideologi som jag, han kan bara inte se det.

Hade nyligen ett samtal med en man där jag först trodde att min irritation berodde på honom som person, men sedan märkte jag att detta var ett genomgående problem hos män i allmänhet. Om en man inte lyckats bryta sig loss från problemet jag kommer beskriva här i inlägget kan inte han ensam lastas för det, eftersom det är mer väntat än oväntat att han inte kan. Det krävs nämligen ett par feministiska glasögon för att se, vilket inte många har.

Det som skrevs har jag alltså sett uttryckas från män i allmänhet, men har inte haft ett så här tydligt exempel förrän nu. Inlägget är uppdelat efter 3 skärmdumpar.

1.Manlig vetenskap

Skärmdumpen visar ett jätteintressant fenomen jag sett från främst män; att de anser att de är ”iskalla”, ”vetenskapliga” och sätter fakta främst i diskussioner. Med andra ord; de anser att de är rationella och neutrala. Man kan se på alla möjliga ställen att mäns åsikter och känslor presenteras som fakta, vilket ironiskt nog har påverkat faktisk fakta och vetenskap. Läs gärna ”Underlägsen” av Angela Saini för att se hur vetenskapen alltid har varit skev på grund av mansdominans, ända från när de påstod att kvinnors livmödrar skulle skrumpna ihop om de studerade. (jag vet!! Helt absurt att vetenskapsmän påstod såna saker!!)

Jag har lagt märke till en övertro på manlig vetenskap och den egna förmågan att förhålla sig neutralt till frågor, samtidigt som ”kvinnovetenskap” (som till exempel genusvetenskap och kvinnohistoria) misstänkliggörs och förlöjligas eller glöms bort. Samtidigt som kvinnor beskrivs som helt oförmögna att kunna förhålla sig neutralt till frågor, och kvinnors rationalitet räknas bort. Men varför är det övervägande män som påstår sig sätta fakta framför känslor? Eller, som i meddelandet, fakta framför empati?

Kvinnors upplevelser räknas inte som fakta

Det här var också intressant; ”Påstår du att jorden är platt spelar inte din upplevelse någon större roll för diskussionen”. Nyckelordet här är upplevelse. Han jämför faktan att jorden inte är platt med upplevelsen att jorden är platt, och att upplevelsen i sammanhanget är underordnad fakta. Det här är ett problem män har när det talas om kvinnors upplevelser av patriarkatet. Kvinnors upplevelser av att inte bli lyssnade på, av rädsla för män, av att inte få utrymme, av att bli förminskade och tystade, räknas inte som fakta för män. Eftersom män, precis som han i samtalet gjorde, ställer människors upplevelser mot fakta.

Men det som är fakta i patriarkatet, är att kvinnors upplevelser spelar all roll i världen. Precis som svartas upplevelser av rasism spelar all roll i världen. Fakta är nämligen inget neutralt, som bara svävar omkring i luften och väntar på att gripas, utan fakta är något som skapas av människor. Och detta är alla bevis som behövs för att övertyga om att upplevelser är fakta. Inte all fakta, självklart, jag pratar inte om huruvida jorden är platt eller om gravitationskraften existerar. Jag pratar om fakta om samhället och den mänskliga naturen, och samhälleliga strukturer och normer. Patriarkatet är i högsta grad en fråga om kvinnors upplevelser, och det är en av grundpelarna inom feministisk teoribildning att kvinnors upplevelser är av betydelse. Män som inte har läst feministisk teori kan förstås inte veta vikten av kvinnors upplevelser, och därför får jag meddelanden som detta, där de likställs med ”upplevelsen av att jorden är platt”. Det är endast jämförbart om man inte fäster någon vikt vid vad kvinnor upplever.

2. ”Feminism är ideologi, men inte patriarkatet”

Som vi ser, kritiseras även genusvetenskaplig forskning för att vara ”ideologisk”. Vilket samtidigt implicerar att övrig forskning är helt fristående från ideologi (men det finns feministisk kritik av manlig forskning!). Han menar även att jag har ”radikalfeministiska glasögon”, som påverkar allt jag ser. Detta är ett exempel på ett annat problem inte bara män har, men eftersom inlägget handlar om män så skriver jag om detta problem hos män.

Feminismen beskrivs som en ideologi, samtidigt som de själva inte erkänner att de har en ideologi.

Feminismen beskrivs som en ideologi, samtidigt som de själva inte erkänner att de har en ideologi. Alltså, att feminister är ideologer medan de själva är neutrala. Detta förhindrar dem från att bli sedda och kritiserade på samma sätt som de själva kritiserar feminister. Feminismen är en ideologi, ja, och feminister tror på en ideologi, ja, men det är ingenting unikt för feminister. Enda anledningen till att män får syn på den feministiska ideologin samtidigt som de är blinda för den patriarkala, är för att de tror att det patriarkala samhället är ett neutralt status quo, en stabil utgångspunkt och något som bara ”existerar”. Vilket inte kunde vara längre från sanningen.

Samhället ”existerar” inte bara som det gör naturligt. Patriarkatet ”existerar” inte bara.

Vårt samhälle, där män har lagt beslag på de bäst betalda yrkena, roller som vetenskapsmän och ledare, och lämpat över hushållsarbete, arbete med människor och rollen som familjens uppasserska på kvinnor, det samhället är i högsta grad ideologiskt uppbyggt. Det ”är” inte bara, utan det måste aktivt upprätthållas av målmedvetna strategier för att behålla manlig överordning och kvinnlig underordning. Till exempel, genom institutioner som vetenskap, där män hittar på ”vetenskap” om människor som otroligt nog gynnar dem själva. Eller som institutioner som universitet och akademi, där till exempel sexuella trakasserier och osynliggörande av kvinnor används aktivt (läs ”Att leva feministiskt” av Sara Ahmed!).

Och här har vi ännu ett lager: Om ”upplevelser” inte räknas som ”fakta”, kommer inte sexuella trakasserier med i beräkningen eftersom det enda den kunskapen baseras på är kvinnors erfarenheter. Vilket är väldigt lägligt, inte sant? Att avfärda kvinnors upplevelser och erfarenheter eftersom man inte räknar dem som ”fakta” är alltså en patriarkal strategi.

Man menar alltså att det patriarkala samhället är det ”neutrala”, medan feminister som försöker synliggöra kvinnoförtryck är ”radikala ideologer” och ”inte seriös forskning”. Bullshit, ursäkta språket.

Genom att inte erkänna att ett ”patriarkat” existerar, och genom att inte erkänna sin egen ideologiska grund, har man gjort sig bekvämt vattentät mot kritik, eftersom man döljer sina egna utgångspunkter. Feminismens arbete är att synliggöra den ideologi som anses vara ”neutral”, sticka hål på ”neutral fakta” och visa att den kommer någonstans ifrån.

3. Patriarkatet är en bubbla

Han menar att han ”kollat upp vad forskningen utanför genusbubblan säger” och sedan ”byggt sin egen uppfattning” (till skillnad från… vem? Återkommer till detta strax). Genusvetenskap och kvinnoforskning är alltså en ”bubbla”, som han har ”kollat utanför”. Problemet här är att patriarkal ideologi är precis lika mycket en ”bubbla” som genusvetenskap (nu är genusvetenskap inte feminism, men han i konversationen blandade ihop dem), men eftersom det är en bubbla som ses som helt självklar, som att det ”bara är så”, blir man blind för den. Däremot kan man se kritiken, men om man inte ser det som feminismen kritiserar blir ju feminismen förstås helt irrationell, eller hur? Man tror att feminism kritiserar något som inte existerar, när det egentligen bara är man själv som är blind för det som feminismen kritiserar.

Man är själv blind för det som feminismen kritiserar.

Men istället för att tänka att han själv kanske missar något, något som han inte ser, menar han att det är genusvetenskap och feminism som är irrationella. Intressanta tankekullerbyttor, eller hur? Alla som kan se klart inser ju att om män forskar, så formas forskningen efter mäns idéer. Det är inget svårt koncept, men om man inte har ett par feministiska glasögon kan man inte se sin egen ideologi utifrån. Ni vet det här uttrycket att man inte kan se skogen för alla träd? Här kan man inte se patriarkal ideologi för all patriarkal ideologi. Man tror den är självklar, alltså ser man den inte.

Jag menar att den egna uppfattningen alltid påverkas av ens ideologi. Han menar däremot att han själv ”sätter fakta främst”, samtidigt som han paradoxalt nog inte kommer med fakta utan endast sina egna åsikter om sig själv. En välkänd paradox är; den som påstår sig vara rationell, är mindre rationell än den som erkänner att den inte är rationell.

Varför tror män de är iskalla och rationella?

Innan jag avslutar vill jag också nämna en sak till från samtalet: Han sa att han själv ”värderar det som presenteras som fakta med någorlunda vetenskapliga måttstockar. Iskallt.” Förutom att det är att ha väldigt höga tankar om sig själv, implicerade han också att andra inte gjorde som han; han hade inte poängterat det om han trodde alla gjorde så. Det är bara det att det inte räcker att prata om sin egen ”iskallhet”, man måste kunna inse att ens åsikter och fakta kommer någonstans ifrån också för att på riktigt försöka vara neutral.

Tyvärr misslyckas män gång på gång med att inse att de kan ha en skev bild av verkligheten, vilket är varför så många av dem kritiserar kvinnor och feminism. Deras världsbild blir inte utmanade. Och det är också varför feminism är mer rationellt än vilket patriarkat som helst. Feminism är iskallt.

Att hata TERFs

I korthet: Radikalfeminister utmålas som extrema, för att rättfärdiga extrema reaktioner mot dem. Detta gäller både antifeminister och transaktivister.

I senaste inlägget jag skrev, det om Extremism, skrev jag hur vissa grupper kallar andra grupper för extremister för att rättfärdiga sin egen extremism. I det här inlägget tänkte jag ta upp ett exempel på hur det går till!

För en vecka sedan, den 5 juni, blev en radikalfeminist vid namn Julie Bindel attackerad utanför Edinburgh University. Hon hade varit en av talarna på ett event där, och hennes föredrag hade handlat om biologiska kvinnors rättigheter (ni kan läsa mer om händelsen här, här, här och här. Speciellt den sista artikeln visar det jag menar). Den som attackerade henne var en transaktivist, en transkvinna, och anledningen till attacken var att Julie Bindel enligt den här personen var transfob och hotade transpersoners rättigheter.

Det var helt enkelt en yngre man som fysiskt attackerade en äldre kvinna och 3 säkerhetsvakter stod i vägen för honom (enligt det jag kunnat läsa mig till). Att attackera någon fysiskt är att göra något extremt och oberättigat, speciellt om man själv inte blir hotad med fysiskt våld, MEN. (och det är här som extremism-leder-till-extremism-modellen kommer in); om Bindel beskrivs som en extrem och våldsam människa, är det helt berättigat att använda våld mot henne.

Radikalfeminism beskrivs som något extremt, hatiskt, våldsamt och förtryckande för att berättiga ett extremt, hatiskt, våldsamt och förtryckande motstånd. Det räcker inte bara med att säga att radikalfeminister är personer som anser att kön är biologiskt, att könsroller är konstruerade och att kvinnor och män borde vara jämställda, nej, utan man måste kalla dem för ”TERFs”, säga att de vill att transpersoner ska sluta existera, att de hatar dem, att de hatar män och vill döda alla män, och är man emot sexhandel och porr så hatar man sex och hatar kärlek, man hatar kärnfamiljen, vill man inte ha barn så hatar man barn, och så vidare (inget av vilket är sant).

Karikatyr av rösträttskvinnorna. De beskrevs som både manshatare och barnhatare. Bild härifrån.

Om någons åsikter beskrivs som våldsamma, så rättfärdigar det ett våldsamt svar på dessa åsikter. Radikalfeminism jämförs med nazism och ”högerextremism”, och en konsekvens blir att det inte är konstigare att slå kvinnor (”TERFs”) än att slå nazister. Enligt min analys av det som hände Julie Bindel förra veckan.

Att hata ”TERFs”, radikalfeminister, är mycket mer rumsrent än att säga att man hatar kvinnor i allmänhet eftersom man då tror att man bara hatar hatet självt. Förstår ni? Innan man kan ha en extrem reaktion på något, måste man först visa hur den reaktionen är berättigad.

Men problemet är att radikalfeminister utmålas som hatiska, utan att egentligen vara hatiska. Vem hatar transpersoner? Misshandlar vi dem? Säger vi att de ska dö? Säger vi att de inte förtjänar mänskliga rättigheter? Nej, självklart inte. Hatar vi män? Går vi runt och tycker alla män borde dö? Nej, inte det heller! Anklagelsen om radikalfeministers extremism är ogrundad. Därför är även fysiskt våld, och hat mot dem, ogrundat. Den här bilden man målar upp av feminister som i princip demoner, tuggandes fradga av hat helt utan anledning, bara på grund av okunnighet eller ondska, är en falsk stereotyp.

Den här bilden har blivit en meme och används för att beskriva hatiska extremfeminister. Bild härifrån.

Stereotypen är också farlig, eftersom den används för att berättiga de här extrema reaktionerna. Man säger; Men de hatar ju oss, så varför får inte vi hata dem? De vill ju att vi ska sluta existera, så varför får inte vi säga att de ska sluta existera? De är ju våldsamma, så varför får inte vi vara våldsamma tillbaka?

Hat mot kvinnor beskrivs som hat mot förtryckare. För att kvinnor ska kunna hatas som förtryckare, måste man först utmåla dem som förtryckare. Vi förtrycker transpersoner genom att säga att kön är biologiskt, och vi förtrycker män genom att vilja montera ner patriarkatet, enligt dessa grupper. Därför, om man skulle inse att radikalfeminister inte alls hatar, skulle våld mot dem te sig helt absurt.

För att ta ett annat exempel: Incels, som menar att kvinnor hatar dem och förtrycker dem, svarar genom att i sin tur hata och förtrycka kvinnor. Om man har den världsbilden att kvinnor är förtryckare, då är kvinnohat bara ett sätt att bekämpa förtryck. Eller hur? Men om de skulle inse att kvinnor inte alls ”förtrycker” dem genom att inte vilja ligga med dem, då skulle deras eget hat bli helt absurt.

Det har hänt att män misshandlat kvinnor som sagt nej till dem. Bild härifrån.

Det är helt absurt att Julie Bindel blev FYSISKT ATTACKERAD, men eftersom hon har utmålats som en hatisk, extrem person så ser folk inte absurditeten utan tycker bara att det inte är mer än rätt.

Jag kan förstås inte hindra folk från att beskriva radikalfeminister som hatiska extremister, men man måste vara medveten om vilken makt dessa beskrivningar har. De legitimerar hat och extrema reaktioner. De legitimerar en fysisk attack på en äldre kvinna utanför ett universitet.

Extremism leder till extremism

I korthet: Extremism är en fråga om vad man tycker, eftersom alla tycker att de själva är rimliga och andra är extrema. Nämn åsikter för vad de är istället.

Har tänkt en del på det här med extrema reaktioner nu på senaste tiden. Det som satte igång tankekedjan var de reaktioner som kom efter att dokumentären Leaving Neverland kommit ut, den där två män berättade om Michael Jacksons sexuella övergrepp på dem i barndomen. De fick dödshot, hot om våld och mängder av hatmeddelanden på alla plattformar, folk har frenetiskt kallat dem för lögnare och opportunister.

De får bokstavliga dödshot, vilket folk tror är rimliga reaktioner på en dokumentär.
https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/OpkW2q/bra-ett-av-fyra-mordoffer-i-relation-med-mordaren

Reaktionerna har varit extrema, och anledningen till det är att anklagelserna upplevdes som extrema. Alltså, folk som skickar dödshot till Robson och Safechuck (männen från dokumentären) känner inte att det de gör är extremt, utan att det bara är en rimlig reaktion på de här ”extrema” anklagelserna mot Michael.

Det är så här det är med allt extremt. Eller rättare sagt, att det som är extremt egentligen inte existerar rent objektivt, utan att det är en upplevelse man har.

Nazisterna i Alternativ för Sverige tycker att deras åsikter är helt rimliga och att det extrema är att flyktingar från andra länder kommer till Sverige, samtidigt som andra tycker det är okej att misshandla nazister eftersom de är extrema. Förstår ni hur jag tänker? Extremism är en fråga om vad man tycker.

Det finns en grupp transaktivister i USA som säger att det är okej att slå TERFS (I punch TERFS), eftersom de anser att radikalfeminism är extremt. Alla människor har en grupp de anser vara ”extrema” på ett eller annat sätt, men det intressanta är att ingen anser sig själv vara extrem. Inte ens de som skickade de här dödshoten till Robson och Safechuck.

”I punch TERFS” är ett extremt uttalande, men inte om man tycker att det bara är rimligt. Bild härifrån.

Vad menar jag då med att extremism leder till extremism? Jo, om man upplever att en grupp beter sig extremt, måste man svara med samma grad av extremism för att det ska bli någon effekt. Problemet är bara att båda grupperna ser en motståndare som blir mer och mer radikal utan anledning.

Kvinnor vill inte leva i en värld där de tvingas föda barn de inte vill ha, där de tvingas gifta sig och göra allt hushållsarbete i resten av sitt liv, där de inte får säga nej till sex, men att vara feminist ses som extremt, och därför svarar motståndarna med vad de tror är en likvärdig grad extremism och blir abortmotståndare och mansrättsaktivister, eller incels (som mördar kvinnor bara för att de är kvinnor).

Extremism föder extremism eftersom människor beskriver andra som extremister för att rättfärdiga sin egen extremism. Det hjälper inte att man som feminist pratar om vilken sjuk värld vi lever i där TJUGOTVÅ KVINNOR I SVERIGE MÖRDADES AV SIN PARTNER FÖRRA ÅRET, för vissa kommer alltid se feminism som mer extremt än vilket patriarkat som helst.

Vissa kommer alltid se feminism som mer extremt än vilket patriarkat som helst.

Hur förhindrar man att extremism leder till extremism, då? För mig är det självklart; vi måste sluta kalla andra för extremister. Det kommer inte penetrera deras självbild; hur skulle ni själva reagera om någon kallade er för extremist? Folk använder det dessutom på allt; från någon som vill ha gratis mensskydd, till någon som vill samla ihop alla mörkhyade de ser och skicka dem till Afghanistan (har faktiskt sett folk skriva det, helt sjukt).

Man måste komma ihåg att all sorts extremism är svar på något de i sin tur tycker är extremt. För att ta ett hårdraget exempel; om en man misshandlar sin fru, vilket är en extrem handling, gör han det eftersom han själv upplevde att hon gjorde något extremt som provocerade fram det. Att kalla honom för extrem är alltså kontraproduktivt, eftersom alla är helt rimliga i sina egna ögon.

All sorts extremism är svar på något de i sin tur tycker är extremt.

Att nämna handlingar och åsikter för vad de är, är något helt annat än att kalla andra för extrema och sig själv för rimlig. Det gör nämligen alla.

Sara Ahmed: Att leva feministiskt

Just nu läser jag ”Att leva feministiskt” av Sara Ahmed, som kan vara en av de bästa böckerna jag läst. Har känt till henne länge, i och med att hon är en av de allra kändaste genusvetarna och en filosofisk och genusvetenskaplig stjärna, men har aldrig kommit mig för att läsa en av hennes böcker förrän nu. Hon förklarar patriarkalt våld som ett sensoriskt intrång som formar flickors värld, beskriver hur det är att försöka förändra arbetsplatser och universitet, och hur svårt det kan vara att förhindra sexuella trakasserier, och hur rasism fungerar. Läste precis ut kapitlet ”Väggar” i boken och tänkte skriva av ett litet stycke därifrån (har kortat ner en del, men läs boken så får ni hela versionen) Hela boken är precis lika klockren som det här stycket!

Sara Ahmed
https://www.guernicamag.com/sara-ahmed-the-personal-is-institutional/

På senare år har jag till exempel deltagit i ett försök att motarbeta problemet med sexuella trakasserier på universiteten. Och det kändes som att gå in i en vägg efter en annan. En vägg kan resas som hindrar studenter att över huvud taget framföra klagomål. Studenter blir aktivt avskräckta genom explicita argument eller berättelser med implicita budskap: om du anmäler så skadar du din karriär; eller, om du anmäler så skadar du professorn; eller, om du anmäler så förstör du en verksamhet eller ett kollektiv.

Ännu en vägg dyker upp när anmälan väl har gjorts. Vittnesmålen uppfattas som skadliga för professorns rykte. Klagomål om sexuella trakasserier blir inte offentliggjorda, för att organisationen inte ska skadas. Även om anmälan ger resultat, även om ett kontrakt avslutas (vilket är ovanligt) eller någon säger upp sig för att slippa granskas, så kan det vara som om det som hände aldrig har hänt. Ingen får prata om det; ingen pratar om det.

Att över huvud taget tala om sexism och rasism uppfattas ofta som skadligt för hela institutionen.

Du möter materialiteten i motståndet mot förändring när du försöker förändra det som har blivit materiellt. Det är ett nätverk som förhindrar att information kommer ut. Det är ett nät av allianser som aktiveras för att stoppa något; som kan förhala en anmälan eller hemligstämpla den så att den aldrig blir offentlig.

Det engelska ordet för trakassera, harass, kommer från det franska harasser, ”trötta ut, irritera”. När du talar om trakasserier kan du utsättas för trakasserier på nytt. Trakasserierna är ett nätverk som förhindrar att information kommer ut genom att göra det svårare att komma igenom. Det är ett sätt att stoppa folk genom att trötta ut dem.

Vi utgör ett problem när vi uppmärksammar ett problem. Uppmärksammandet blir problemet. De som inte upplever problem, upplever istället att de som påtalar ett problem blir själva problemet. Det som är det allra svåraste för vissa existerar inte ens för andra.

Tycker det feministiska projektet som dragit igång nu, Gardet, är ett förkroppsligande av den här boken. Visst är det häftigt att feminism är så olika på olika ställen i världen, men ändå samma sak?