Attentatet i Stockholm- min upplevelse

Det har nog inte undgått någon att det i fredags skedde ett terrorattentat i Stockholm, mitt på ljusa dagen, på Stockholms mest befolkade gata. Mycket har redan skrivits om detta, om offren, om det politiska läget, om orsaker och sätt att förhindra liknande. Det är så många texter jag tycker är helt geniala att jag inte känner att jag behöver tillägga något extra till dem. Därför ska jag bara skriva om min upplevelse och min subjektiva analys här;

Jag var på väg hem från Odenplan och skulle byta tunnelbanelinje i Gamla Stan och var ganska trött efter att ha varit ute en vända, varit hemma, och nu åkt ut igen. Vagnen var fullpackad med folk när högtalarrösten plötsligt sa att tåget skulle åka förbi T-centralen på polisens begäran, att polisen sagt att vagnen inte skulle stanna där utan istället åka direkt förbi till Gamla Stan. Folk tittade upp men såg mest förbryllade ut; jag tänkte också att det bara var några slags förseningar i trafiken och att föraren bara försökte hålla kvar schemat så det inte skulle bli några krockar. De i min vagn gick av i Gamla Stan medan många i andra vagnar satt kvar och hoppades kanske på att de skulle börja åka snart igen.

Nu hade folk börjat ringa i sina mobiler och se oroliga ut, och det blev mer och mer klart att det var något som hänt. Själv gick jag in på Aftonbladet och såg på den allra första rubriken, att det varit ett attentat i centrala Stockholm som verkade vara gjort av terrorister. Det började mer och mer kännas otryggt att stå mitt på stationen bland en hel folkmassa. Det gick verkligen långsamt att förstå att det hade varit ett terrorattentat, att människor hade dött, att tunnelbanorna hade stannat och att jag skulle få hitta andra sätt att ta mig hem. Folk hade börjat troppa ut från stationen och ut på gatan, och jag tänkte att shit nu får jag ju gå hela vägen hem. Tog fram Google Maps (kan tacka min lyckliga stjärna för att jag hade både internet och ett extrabatteri) och började gå, men tog fel väg och fick gå tillbaka in i tunnelbanan som nu var proppfull med folk för att ta en annan utgång. Fyfan vad jag var nervös när jag gick in i folkmassan (som alla var påväg åt andra hållet).

DSC_03662

Hade min sambo i telefonen också, och på väg mot Hornsgatan hörde jag brottstycken av andras samtal, med varandra och i mobiler: ”…det har varit en terrorattack…” ”…kan inte komma hem…”. Barn grät medan föräldrar undrade hur de skulle få hem sig själva och sina barn i säkerhet. Försökte länge få tag i en buss (med hjälp av de på andra sidan luren) men bilköerna var långa och efter att ha väntat vid en busstation ett tag tänkte jag fortsätta försöka beställa en taxi. Vid busstationen berättades det om skottlossningen vid Fridhemsplan (vilket senare visade sig vara ett rykte) tillsammans med fler detaljer om dådet. Det var så mycket folk på gatorna att det kändes otryggt att gå där. Taxis fanns inte att få tag på heller, och det slutade med att jag gick hela vägen från Gamla Stan till Västertorps McDonald’s vilket tog ungefär 2 timmar.

Jag hade tur som tillslut fick tag i en taxi efter det, vilket sparade mig 40 minuters promenad till i kvällskylan. Av chauffören fick jag reda på fler detaljer.

Jag filade redan då på ett inlägg, som jag från början hade tänkt skulle handla om hur vi aldrig borde visa rädsla inför terrorattacker, eftersom vi då går rakt i armarna på vad de vill. Terrorattacker ska inte döda så många som möjligt, utan mer sprida rädsla bland folket. Det har jag inte behövt skriva, eftersom det är tydligt att människor redan gjort den analysen och går tillbaka till Drottninggatan och Sergels Torg för att sörja de döda och visa solidaritet med varandra och stötta. Istället tycker jag det är ganska obehagligt hur attacken nästan välkomnas av högerextremister och de som länge velat stoppa invandringen till Sverige, och de som tjänar på att svartmåla ickesvenskar.

Överallt skriver nu människor om hur detta aldrig skulle ha hänt ifall Sverige inte hade låtit människor från krigsdrabbade länder komma hit och att vi för att förhindra liknande attacker genast måste med våld förvisa flyktingar från Sverige och hindra alla från att komma hit. Det är enligt mig ren bullshit och dessutom respektlöst mot offren och offrens anhöriga att använda orsaken till deras död som ett slagträ för att pusha sin egen rädslopolitik på folket.

Själv har jag suttit och läst och läst om detta, även skrivit om dådet och efterdyningarna på min Instagram. Fick en rejäl förkylning efter att ha behövt vara ute så länge utan ordentliga ytterkläder och träningsvärk i benen men är så glad att jag inte befann mig på helt fel plats vid fel tillfälle just den dagen. Och trots att jag bor i den osäkraste staden i hela Sverige är jag som många andra så jävla glad också över att jag bor här, en stad som visar medmänsklighet snarare än rädsla.

 

Här är några skärmdumpar från sms:en jag skickade vid händelsen.

Screenshot_20170410-194718

 

Har aldrig skrivit med så många vänner på samma gång som jag gjorde då. Jag är glad att alla jag känner klarade sig, men sorgsen att alla inte får känna den lättnaden.

Bikramyoga och hyckleri

Jag yogar, vilket är SÅ bra för min hälsa, min aptit (om jag inte yogar har jag heller inte nån vidare matlust), mina muskler, min andning och så vidare. Det finns SÅ MÅNGA bra konsekvenser av att jag går och ställer mig i den där kokheta salen och gör de där poserna. Bikramyoga är, för dig som inte vet, en slags yoga med 26 olika poser. De flesta är sjukt jobbiga, och eftersom yogan utförs i en sal med temperaturen upphöjd till 30 grader svettas du som en gris. Det passar mig som fryser hela tiden och annars svettas bara 1 gång i halvåret typ.

DSC_04522

Jag innan mitt andra yogapass någonsin. 

Så googlade jag runt lite kring Bikramyoga; vad det var bra för, skillnaderna mellan Bikram och typ Ashtangayoga osv. Hamnar på Youtube tillslut och ser en intervju med honom där jag får veta att Bikramyoga heter så eftersom att mannen som kom på den heter Bikram, kommer från Indien men åkte till USA, tog PATENT på yogan (vilket bara det är en förolämpning mot urgamla Indiska yogatraditioner) och blev stenrik på det. Han är en ganska hemsk människa om en ska lyssna på hans kritiker (som var typ… alla förutom han själv). Han bryr sig mer om pengar än om att respektera yogakultur och urgammal lärdom från Indien.

Vilket för mig till frågan… är det ens försvarbart av mig som är så himla medveten att indirekt betala Bikram pengar för att utöva hans yoga? Han är ju inget annat än (ursäkta språket) en gubbjävel. Lite snabb research visar att minst 6 kvinnor har anmält honom för sexuella övergrepp, och 5 av dem anmälningarna gäller våldtäkt. Enligt Wikipedia anmäls bara 30% av alla sexuella övergrepp men jag kan tänka mig att det är många förutom dessa 6 som inte velat prata om ifall en mäktig (euw) man som Bikram har gjort något mot dem. En av kvinnorna som anmält var 18 år när det hände.

Bikram-Choudhury-Photo-by-Yoga-Teacher-True-Stories-Courtesy-of-Google

Choudhury told CNN in 2015: ‘Women likes me. Women loves me. So if I really wanted to involve the women, I don’t have to assault the women.‘ LOL

Jag vill inte stödja såna människor oavsett hur ”genialiska” de kan vara på något område!! För mig är det så äckligt att något jag gör som jag tycker är bra stöder någon som hatar kvinnor.  Men tydligen så ska den här sista stämningen av honom ta ifrån honom större delen av hans förmögenhet, hans diamantinlagda klocka och hans 43 lyxbilar (allt det verkar ha försvunnit spårlöst av någon anledning) så det kanske blir hon som äger företaget näst? Eller nåt? *wishful thinking*

Jag är bara så jävla trött på att det alltid ska dyka upp något sånt här kring män med makt och pengar. Varför kan en inte bara få njuta av deras uppfinningar i fred utan att de ska hålla på och göra livet surt för kvinnor? Finns det NÅGON man med makt som inte beter sig såhär? Jag är idel öra. Låt mig dessutom nämna kommentarerna under en av artiklarna jag läste, som en liten hilarious fotnot:

Skärmbild (6)

Är detta alltså en anledning till att inte anställa eller jobba med kvinnor? Att de kan komma att stämma dig på massa pengar ifall du våldtar dem?? Wow men how about kanske INTE våldta dem från första början. DET kanske skulle vara något men kanske inte för mr Euw och ja typ alla andra. Och hen (eller ska en skriva han) som påstod att ingen skulle vilja utsätta kvinnan på bilden i artikeln för ett sexuellt övergrepp eftersom att hon var ful. Som jag skrev i ett annat inlägg– om män inte vill att folk ska bli manshatare får de helt enkelt se till att inte ge dem massa anledningar hela tiden.

Återkommer när jag hittat ett sätt för mig att göra Bikramyoga med gott samvete, för kommer fortsätta med det sålänge trots att det kommer skava en hel del. Men jag kan se efter ifall det finns någon annan yogaform som passar mig lika bra, så att mitt hyckleri inte blir lika framträdande.

Läs mer här eller googla bara på Bikram Choudhury.

Könsroller då och nu

Mormor har aldrig hört talas om feminism, än mindre radikalfeminism och lesbiskhet som politisk praktik. Ändå förstod hon när jag berättade om hur det fungerade- att all den här tiden och energin som vi ger till män utan att få tillbaka, ska vi istället vända mot andra kvinnor. Mormor föddes 1932 i Ukraina (och flyttade sedan till Ryssland), och fick lära sig av sin mamma och mormor att det finaste en kvinna kunde vara, var husmor och mamma.

Men hon gifte sig med en 15 år äldre man, fick inte barn förrän vid över 30, jobbade som högstadielärare i 60 år och fick hjälp av sin mamma med både barn och hushåll. Husmorslivet var helt enkelt inte för mormor. Men när hennes mamma dog, och även mannen, och dottern (alltså min mamma haha) hade flyttat hemifrån, blev det så i alla fall att de här senare männen i hennes liv hon bott och varit tillsammans med förväntade sig något helt annat.

20150717_2312202

När jag och mormor smet iväg från en restaurang där de spelade rockmusik. 2015

Mormor lagar komplicerad mat varje dag och städar och gör pajer trots att hon tycker det är SKITtråkigt med matlagning och hushållsarbete. När vi hälsade på var hon på dåligt humör varje gång det skulle lagas mat men att bara äta ute eller låta någon annan göra det var otänkbart. Men trots att mannen inte gör något hemma förutom att ge henne mer arbete tycker hon det är viktigt att ha någon att bo med, klart ingen vill vara ensam. Valet står alltså mellan att bo helt själv eller att underkasta sig rollen som husmor, och eftersom hon ändå förberett sig för den rollen sen hon var en liten flicka blir valet enkelt.

För den äldre generationen existerar inget annat sätt att leva för kvinnor än genom en man, och det krossar mitt hjärta att mormor inte kan göra praktik av radikalfeminismens idé att kvinnor mår bäst av att leva genom andra kvinnor. När jag skriver ”att leva genom en man” menar jag inte att de inte fick arbeta eller var lagligt tvingade att bo tillsammans med en och få barn tillsammans. Utan snarare att det presenterades som det enda sättet att ha ett bra liv på; en man som arbetade och stöttade, ett barn som skulle ´uppfylla´ en. Mannen skulle en hålla fast vid i alla lägen…

20161231_173612

Från i vintras när vi var och hälsade på över nyår. 2016-2017

Nu när jag skriver detta kommer jag att tänka på- låter inte detta jävligt likt hur det är i dagens Sverige?? Ett förhållande med en man ska bekräfta en som kvinna (och som människa) och ger en en självklar plats i samhället. Det är en sak att vi har fler alternativ, men det är en annan sak att vi inte använder dem. Mormor skulle logiskt sett leva bra mycket bättre ensam eller tillsammans med typ en vän (alltså en kvinnlig sådan) men väljer ändå att leva tillsammans med en man. Precis som kvinnor OCH tjejer gör här, fast att vi pratar om att vi ”bara vill ha det så” och mormor pratar om att det är det bästa av naturen.

Mormor kan inte bara skaka av sig rollen som kvinna, som är lika mycket hennes personlighet som hennes kärlek till arbetet som lärare. Det kan inte vi heller göra, jag är precis lika mycket ”tjej” som hon var en gång i tiden. Rollen förändras, men trots att den fortfarande är så himla viktig för vem en är så hoppas jag att vi kommer kunna välja och vraka lite mer kring normerna än vad mormor kan. Jag kan se ”typisk” ut men inte behöva skratta åt killarnas alla skämt. Jag kan ha en typisk kvinnlig utbildning (genusvetenskap) men inte behöva planera mitt liv efter en man. Till exempel.

20150717_140331

Från en utflykt i Sochi. 2015

Så istället för att acceptera traditionella roller bara för att ”det känns rätt” och sen göra precis så som alla andra gjort i alla tider, inse att det är dags att ifrågasätta och förändra mönstrena nu. För mormors skull.

Flest sexuella trakasserier sker i skolan

För ett par dagar sen började jag skriva om de saker Gudrun Schyman sa som jag kände att jag verkligen behövde komma ihåg. Dessa tre punkter känner jag är extra relevanta för mig och för den tid vi lever i!

* Flest sexuella trakasserier sker i skolan

Här hajade jag till lite! I skolan? Där det går barn? Men så tänker en efter. Skolan är alltså en plats dit både tjejer och killar måste gå, varje dag, utan undantag. Det går inte att välja bort den, och inte att byta ifall en vill ha kvar sina kompisrelationer. Machokulturen börjar tidigt, det vet vi ju (har skrivit om det här) och barn och unga har inte hunnit komma till lära om-stadiet i livet utan allt som finns är det de lärt sig från omgivningen och äldre personer. Flest sexuella trakasserier sker alltså inte på festivaler, gjorda av flyktingar, vilket gärna blir mediebilden.

Screenshot_20170308-214722

* Nationalism förvärrar för kvinnors rättigheter

Detta har jag också läst om i historieböckerna. När samhället blir osäkert och folk tappar tilltron till samhället vill folk gärna upprätthålla de saker som gör att tillvaron känns trygg; till exempel strikta könsroller och tydliga landsgränser. Kvinnan ska vara en ”landsmoder” som föder barn till nationen (lol) och sätter kärnfamiljen främst, samtidigt som hennes rättigheter till t.ex. abort börjar ifrågasättas. Bästa exemplet idag måste ju vara USA, ingen har väl missat att Trumps korståg mot fri abort är ganska lyckat hittills? Under andra världskriget i Tyskland hände precis samma sak, och samma när Sovjet föll på 90-talet.

* Vi behöver fokusera på pojkarna

Har ni tänkt på att det alltid blir flickor och kvinnor vi fokuserar på när problem som patriarkatet skapat ska lösas? Flickor ska lära sig säga nej, de ska tuffa till sig, de ska våga ta för sig lika mycket som pojkarna, kvinnor ska lära sig löneförhandla bättre, vi ska bygga kvinnojourer för att skydda dem, preventivmedlen fokuserar på kvinnor, vi utvecklar pepparspray, nagellack som byter färg när det kommer i kontakt med droger i glaset, våldtäktssäkra trosor. Alla problem som finns i patriarkatet ska alltså lösas genom att fokusera på kvinnor. Nu tycker jag också vi jobbar för att pojkar (och män) ska sluta slåss, sluta tafsa och sluta ge högre lön till sina manliga medarbetare istället!

20170308_205126

Bild från eventet. Sorry att den är suddig men vi fick skynda oss innan det blev fullt med folk igen!

Eftersom jag tänkt jobba inom skolor i framtiden, blir det här de frågorna jag kommer jobba med. Den bästa metoden att göra detta vet jag faktiskt inte än- är det bäst att fokusera på lärarna? Eller eleverna? Eller skolledningen? Vem kan bäst lösa ovanstående problem?! Jag tänker att folk själva har intresse av det (det är sånt som jag märkt när jag jobbat i skolor), men att de kan behöva hjälp på traven. Elever är liksom superintresserade av vad sexism betyder, och jag tänker att fick de lära sig vad det var skulle de vara mycket bättre på att inte sprida den.

Män har det svårare än kvinnor

Okej, så jag har redan skrivit ett inlägg om eventet jag var på den 8 mars (här). Visst är det intressant! Gudrun Schyman var också med den kvällen, och trots att jag inte håller med om allt hon och F! står för skrev jag ner några saker jag kände att det HÄR är ju grymt sagt. Hon är ju inte en av våra erfarnaste politiker för intet, eller hur? Here we go:

* Män har det svårare än kvinnor

I vissa avseenden alltså, förstås. Mansrollen stympar alltså män och förhindrar dem från att ha meningsfulla och djupa relationer med andra människor, vilket gör att kvinnor med sina livslånga vänskaper och starka familjerelationer har ett större socialt kapital än män generellt sett. Jag tycker också det är sorgligt att män inte känner att de vill göra så mycket åt det här, eftersom så många män verkar vilja uppehålla mansrollen. Vet ni inte vad ni missar! Men det förstås, att vilja ha djupa och meningsfulla relationer är ju något kvinnor sysslar med, och det sista machomän vill är väl att göra kvinnosysslor.

* Feminism måste in i politiken

För typ 20 år sen var det inte alls lika viktigt med miljöfrågor som nu. Miljöpartiet antogs vara skogsmullehipsters som bodde i skogen för att de brydde sig om miljön, men trots allt fick de in klimatpåverkan och växthuseffekten på agendan och lyckades komma in i riksdagen. Finns det något parti som skulle kunna strunta i miljöfrågorna idag? Knappast! Så ifall det är sant som Gudrun säger, att detta behöver och kommer ske med feminism också, så är jag hoppfull.

environment-energy-light-bulb-with-paddy-rice

Miljövänlighet är idag så viktig att den lärs ut i skolorna.

* Patriarkatet skördar mest dödsoffer av allt

Inser ni hur många kvinnor som dör varje år bara på grund av att de är kvinnor?! Jag vågar bokstavligt talat inte kolla upp de siffrorna eftersom jag är ganska lättrörd och speciellt när det gäller våld mot kvinnor. Vi blir alltså dödade av fäder, av pojkvänner och äkta män, av män vi avvisat och tackat nej till (skulle kunna skriva ett helt inlägg om detta), av storebröder. Små flickbebisar blir dödade efter födseln, och aborterade innan födseln. Sen blir kvinnor misshandlade och dör av skadorna, eller också tar livet av sig osv… ja ni förstår. I Schymans ord en ganska långt gången pandemi av våld mot kvinnor. Allt våld mot kvinnor över hela världen hänger ihop.

 

Att skriva upp saker i punktform måste vara min absoluta favoritgrej att göra. Det blir SÅ mycket enklare att läsa om (enligt mig haha) och enklare att skriva om. Men ärligt har jag alltid tyckt att Schyman kan förklara patriarkatet ganska bra. Det krävs ganska mycket för att kunna förklara något komplicerat och allomfattande på ett sätt som gör att alla förstår. Därför är det fascinerande att lyssna på henne.

Håller du med om detta? Tror ni män lider av att ha mycket svårare för bra relationer?

Hur barn blir könsstereotypa

Ett samtal på eventet den 8 mars (jag vet att det är sent men som sagt inläggskö) skulle handla om mammor och feminism, och bestod av 4 kvinnor som var både mödrar och feminister. Där fick jag en hel del att tänka kring, precis som med det första samtalet den kvällen som var med Birgitta Olsson.

Till exempel hur skevt det är att så många människor pratar om att mamman är den viktigaste när det gäller att fostra barnen, och att mammor behöver uppfostra på andra sätt, bli mer medvetna, borde göra ditten och datten för att världen ska bli bättre med hjälp av barnuppfostran. Hur kan vi ens lägga ännu mer ansvar på mammor, de som alltså redan tar mest ansvar för att hemmet och familjen ska fungera? Alltså ska vi istället för att fråga vad mammorna inte gör för jämställdeten, fråga vad papporna ska göra eftersom det är ganska tydligt att det är de som gör minst generellt sett i i princip hela världen.

För trots att mannen har en feministisk analys, kan han när barnet väl har kommit ändå hemfalla till ”instinkten” att 1. Tjäna pengar och 2. Skydda familjen. Då krävs det mycket för att kunna agera jämställt med kvinnan.

20170308_181231

Brita Zackari, Emma Dominquez, Amie Bramme-Sey, Caroline Ringskog Ferrada-Noli och samtalsledaren Jenny Nordlander.

Dessutom påverkas barnen inte bara av sina föräldrar, utan ju äldre barnet blir ju mer påverkas det av samhället runtomkring och andra barn. På scenen vittnade mammorna om barn som kommit hem och sagt ”Du är brun och ful” till sin pappa. Vart kom de orden ifrån? Eh jo andra barn. Som fått dem av andra vuxna (och barnprogrammen där alla vackra är vita med rakt hår. Usch). Kommer ni ihåg Soran Ismails program Absolut Svensk där det visades hur barn hellre leker med en vit docka än en brun?

Innan kunde jag tänka så att föräldrar verkligen behöver göra mer för att deras barn inte ska hemfalla åt rasism, stereotyper, sexistisk syn på tjejer och så. Men efter samtalet tänkte jag mer att- föräldrar gör redan så gott de kan. Är de inte woke gör de fortfarande så gott de kan. Och är de woke så finns det ändå inget som garanterar att barnen inte anammar samhällets syn på normer och samhällets kvinnoförtryck. Jag ska försöka vara snällare mot föräldrar! Om de inte är sexister, dvs. Då kan jag knappast säga att de gör sitt bästa för sina barn -.-

Snapchat-1255897978

 

En annan sak jag fick med mig var att de tyckte det var viktigt att kunna säga till ett barn att hen är förtryckt (oavsett vilket förtryck det gäller) och vad det innebär. Hen kommer ändå möta rasismen tidigt i livet t.ex., så det är bättre att de kan bemöta det och tänka att det är dem det är fel på, inte mig. Och jag håller med! Hade mina föräldrar sagt att pojkar i min klass skulle börja bedöma mitt utseende bara på grund av att jag var tjej, så skulle jag kanske ha haft bättre verktyg och inte tagit åt mig så mycket som jag gjorde. Det är inte att ”skydda” barnen att inte berätta hur världen ser ut, utan det är att ta ifrån dem bra svar-på-tal som hade kunnat hjälpa dem.

Sen har jag själv märkt att det bästa sättet för barn i förskolan att bli normkritiska (eller åtminstone inte könsstereotypa) är ifall de har pedagoger som har en feministisk och antirasistisk analys själva. Det finns inga övningar eller barnböcker i världen som kan övertrumpfa en feministiskt engagerad pedagog.

Bloggat i en månad!

Nu har jag haft den här hemsidan i en månad och två dagar! Och har ni sett att jag startat en Instagram som är bara till bloggen? Den heter regina.zaitzova. Innan jag ens började lägga upp någonting här så skrev jag en lista på saker jag skulle kunna skriva om ifall jag fick ”bloggtorka” men det var lite onödigt för nu har jag en massa nya idéer PLUS de där jag skrev upp. Och eftersom jag bestämt mig att bara lägga upp varannan dag (inläggen är ju lite långa så varje dag blir kanske lite mycket) så har jag inlägg fram till slutet på april ifall jag inte kommer på EN ENDA ny sak. Det är helt enkelt lite för kul att skriva.

Det enda som är svårt är att veta på vilken nivå bloggen ska vara, ska den vara ”enkel” för dem som inte alls vet något om feminism eller ska jag använda ord som bara de som är lite mer inne i feminismen har hört? Eftersom jag ska använda bloggen sen om nåt år när jag ska starta mitt företag inom feminism kanske jag ska växla lite mellan dem..

DSC_03432

Och att ni läser är fan jättekul!! Jag har bloggat förut (när jag var typ 16 lol) men har annars ingen idé om hur många läsare en ”borde” ha efter en månad. När jag skrev inlägget om Bloggbevakning var ni nästan uppe i 300 men wtf jag vill ha engagerade läsare inte folk som bara är intresserade av drama. Men det är ändå kul att ha den här plattformen ifall jag känner att det finns nåt jag måste säga, det är ganska enkelt att sen länka texten. Men jag hoppas ni fortsätter läsa här! Kommer försöka ha med lite fler korta inlägg så det inte blir en bok varje gång.

Imorgon kommer det upp ett inlägg om barn och könsstereotypighet (…?), det var ett samtal på en scen och jag lär mig SÅ mycket varje gång jag går på ett event så skriver om det! Just barn är ju så himla svårt för mig att skriva om eftersom jag själv inte har (eller ens tror jag kommer ha) barn. Därför försöker jag lyssna så mycket jag kan på föräldrars tankar så jag kan typ suga upp dem. Det tog fett lång tid att skriva så hope you like it.

Leva med asperger

De flesta av er kanske vet att jag i oktober förra året fick diagnoserna asperger och ADD. Det har hänt mycket sen dess, men det som från början var mer problemlösning för mig- testa ADHD-medicin, bli bättre på att planera, få en bra dygnsrytm osv, blir nu när mycket är löst istället till bara funderingar.

*Jag kommer skriva mest om aspergern, eftersom det är den jag tror påverkar mig mest*

Jag har inte alltid varit den normalaste tjejen i rummet (vilket både vänner och fiender sagt så jag litar på det) och visst att jag själv märkt att jag fungerat lite annorlunda ibland (speciellt när jag skulle bli mer självständig..) men fram tills jag fick den definitiva diagnosen har jag alltid tänkt att det går att träna bort mitt dåliga lokalsinne till exempel, eller min tendens att bara kasta allt och ge upp om någonting blir det minsta fel. Från det att jag fick idén att börja skriva till det att jag nu lägger upp inlägg varannan dag tog det till exempel låång tid och oräkneliga gånger när jag tänkte att FUCK detta blir för krångligt så FUCK att jobba med genusvetenskap i framtiden och FUCK jag vill men jag kan inte.

20170129_204739

Bild från när vi var i Norge och såg Lars Winnerbäck

Det är egentligen först nu det börjar sjunka in på riktigt- alla mina egenheter, problem (och ja, styrkor) är permanenta. Jag kan aldrig lära mig jobba fulltid oavsett hur mycket jag skulle försöka. Jag kan inte bli bra på att laga mat och göra hushållssysslor oavsett, och jag kan inte träna mig till att bli mer social än vad jag är. Jag kan inte bli vegan i framtiden eftersom jag inte kan lära mig gilla grönsakers (och mycket annan bra veganmats) konsistens och smak. Jag kanske inte kan bli psykolog och ha en egen mottagning och bo i Vasastan och ha en egen walk-in-closet full med heels från hela världen. Det blir liksom svårt att uppnå om det hela tiden kostar extra mycket energi att jobba.

Det känns ofta som att ha asperger är som att hela tiden vara på gränsen något kan gå jättebra och jag ska på ett SUPERKUL möte för att sen komma hem och göra en skoluppgift som är rolig men sen råkar jag gå fel väg, missar bussen och kommer på hur kallt det är ute så går hem och missar mötet, orkar inte göra skoluppgiften och helt plötsligt är världens bästa dag förvandlad till världens sämsta. Oavsett hur bra det är måste jag alltid ha i bakhuvudet hur jag ska göra om allt går snett, för det kommer inte naturligt. Vilket leder till att jag aldrig bara kan ha kul, utan ska jag träffa en kompis behöver jag vila en hel dag innan och även planera noggrant hur jag ska ta mig dit, hur lång tid det tar, planera in hur och när jag ska äta.

20170316_1716082

Bild från precis utanför lägenheten.

Sen behöver jag också hela tiden tänka- hur ska jag ta mig hem? Kommer jag frysa (är jättekänslig för köld)? Kommer det vara högljutt? Kommer jag ha tid imorgon för att vila upp mig? Har jag redan planerat allt inför imorgon? Kommer jag behöva gå långt? Behöver jag spara energi för att fortsätta vara social och trevlig mot min sambo när jag kommer hem? Hur länge kan jag vara ute som max för att inte krascha sen? Efter diagnosen har jag förstås blivit mycket bättre med att lyssna på mig själv och kunna bromsa i tid, förr trodde jag att jag bara skulle kunna köra på som ”alla andra” och istället sen sova i 2 dagar i sträck och missa viktiga saker i skolan t.ex.

Det tråkiga i och med diagnosen var att jag fick reda på att detta var permanent, som sagt. Det kommer aldrig att bli annorlunda. Jag kommer bara att bli bättre på att anpassa mig, men jag måste fortfarande ha alla dessa saker i huvudet och hela tiden vara på gränsen till att ha en dålig dag och krascha.

Det roliga med att få diagnosen, var dock att jag inte längre behöver hålla på och låtsas att jag är ”normal” längre. Vilket betyder att ju mindre energi jag lägger på det, ju mer kan jag lägga på saker jag vill lägga energi på! Jag kan tillåta mig att bli helt uppslukad av mitt intresse (som är… dundundun GENUSVETENSKAP) utan att tycka det är jobbigt och att jag ”borde” ha andra intressen också (alltså det har jag, men inte alls lika viktiga). Jag kan bara förklara för folk att jag tycker feminism är det viktigaste och mest intressanta i hela världen, istället för att behöva låtsas att jag tycker det är Ganska Viktigt™.

20170316_175225

Bild från när vi var i Heron City här i Stockholm och  fotade.

Saker jag gör på fritiden är: läser diskussioner om feminism, läser artiklar om feminism, diskuterar om feminism, skriver om feminism här på bloggen, pratar om feminism med typ alla jag känner (som jag tror är lite trötta på det men vad ska man göra), följer instagramkonton som skriver om feminism, läser böcker och analyserar dem ur ett genusvetenskapligt perspektiv, läser feministiska böcker. Och så vidare. Det finns liksom ingenting roligare, och nu när jag väl fått reda på varför jag är så himla insnöad på detta finns det inget hinder för mig att bara svepas med. Det var som en förklaring och ett legitimerande av hur min hjärna fungerade, kan en säga.

Jag skäms aldrig längre för saker jag inte klarar av utan blir istället arg på folk som inte förstår mina behov. Och det, ska jag säga, är en mycket bättre känsla!

 

PS. Läs gärna Paula Tillis blogg. Hon uppdaterar inte jätteofta men skriver SÅ mycket bra saker om att ha asperger.

Allmänbildning är överskattat

– Ett försvarstal för en annan slags kunskap

Är det bara jag som stör mig på när någon skryter om att hen är ”allmänbildad”? Du vet, när en vet vem som styr i Nigeria och vilket år Slussen i Stockholm byggdes. Jag har några riktigt dåliga minnen från detta, men aldrig riktigt kunnat sätta fingret på vad det är som stör mig så. Alla gånger jag suttit i ett samtal med en jämnårig kille och han envisas med att veta mest om parken vi sitter i, eller veta mest om vissa fakta kring vårt samtal. Jag blir galen!

För det första får det mig att framstå som okunnig. Vilket jag vet att jag absolut inte är, men min kunskap handlar inte om att veta så mycket som möjligt om allt för att kunna briljera i varenda ämne. Problemet är när folk antar att jag inte är intelligent om jag inte kan säga vilket statsskick Kina har (till exempel), istället för att se att det finns många sätt en kan vara intelligent på.

Det är inte intressant för mig just nu att veta vilket statsskick Kina har, eftersom den informationen är onödig ifall en inte använder den. Det tar 3 sekunder för mig att ta reda på den informationen ifall jag skulle behöva, och det faktumet får mig att tycka att det är fullständigt onödigt att ha massa saker i huvudet. Hjärnan är faktiskt inte till för att lagra information, visste ni det? Hjärnan är till för att få idéer, brainstorma, skapa nya teorier och innovationer. Att veta en massa saker som en uppslagsbok anser jag gör en stagnerad. När hjärnan är full av redan klarlagd information, hur mycket plats finns det kvar att skapa ny? Nu menar jag inte inom 1 ämne- en kärnfysiker behöver förstås ha massvis med information om kärnfysik för att kunna utveckla något nytt inom området. Men hon behöver inte veta hur björkens löv ser ut eller vilket år Pressbyrån grundades, eller hur?

20170318_1905232

Mitt favvohörn av soffan. Här skriver jag inläggen!

Så varför jag stört mig så på människor (är det en slump att de varit killar?) som briljerar med sin allmänbildning är för att de har ansett att den sortens kunskap är mycket bättre än min kunskap, som mer handlar om- förstås- genusvetenskap. Och bokstavligt talat inget annat. Jag tänker på sätt att omstörta samhällets struktur på, hur en helt ny värld skulle kunna se ut. Jag tänker på hur långt forskningen skulle ha kommit om den inte behövde vara finansierad av pengar. På hur konsten skulle ha sett ut om den inte var gjord av män, hur kvinnor skulle vara ifall vi inte hade levt i ett patriarkat.

Jag teoretiserar kring hur världen skulle ha sett ut om alla kvinnor var lesbiska, hur jorden skulle bli ifall alla bara slutade föda barn, vilka yrken som skulle försvinna ifall vi införde en skälig medborgarlön. Hur vi skulle kunna omfördela världens resurser så att den ekonomiska hierarkin mellan länderna försvann. Så varför skulle jag vilja slösa min tid på att veta saker miljoner andra människor redan har tagit reda på? Finns det något egenvärde i att veta vilket århundrade Egyptens pyramider byggdes, förutom att kunna verka låta smart? Borde vi inte premiera och lära ut samhällsomstörtande kunskap istället för samhällskunnig kunskap (förutom den kunskap som behövs för att kunna teoretisera kring ett visst område)?

Allmänbildningen kan vi överlåta till dem som saknar förmågan att bli uppslukade av ett enda ämne, tycker jag. Medan vi andra ägnar oss åt nyskapande. Detta hoppas jag skolan kan ta tillvara på i framtiden.

Bloggbevakning’s kommentarsfält

Okej så efter att ha hört en hel del om Camillas hemsida Bloggbevakning (tycker det är en rätt kul idé med en slags samlingssida för alla stora svenska bloggare) gick jag in för att kolla om allt var sant (det var det). Första inlägget som möter mig är ett där hon skriver om bloggerskan Dessie, om att hon skriver att hon jobbar 9 timmar (om dagen? I veckan?) vilket hon tydligen absolut inte kan göra då hennes blogg är dålig och allt var den är.

Så eftersom jag ändå satt och väntade på att håret skulle lufttorka kommenterade jag: 1

Och får kritik för att jag länkar till min hemsida lol. Som att det på något sätt motsäger min åsikt? Jag länkar ALLTID till min egen blogg när jag skriver något och berättar om den ifall jag pratar med någon. Jag är ju fett excited över den och tycker det skulle vara kul ifall ännu fler läsare hittar till den, är det verkligen konstigt? Det tycker inte jag!

2

Någon tycker alltså inte att jag borde vilja ha folk med andra åsikter som läser min blogg? Låter väldigt konstigt.

Eftersom att det fanns så himla lite plats i kommentarsfältet att få fram min poäng tänkte jag förklara den lite mer ingående här. Såhär är det: Vi kvinnor får redan orimligt mycket skit för saker vi gör. Vi klär oss fel, vi är ologiska, vi har fel skor, våra åsikter döms hårdare, vi har fel partner, vi sminkar oss fel, och så vidare i all oändlighet.

Som feminist anser jag alltså att kvinnor inte längre ska vara en del i den kulturen, utan istället backa, se sig omkring och inse att ifall en person redan får 50 hatmeddelanden om dagen, kanske det inte är läge att spä på det. Till exempel. Hur kommer det sig att David Hellenius inte får mail om att bli straffknullad och hur jävla ful han är? Hmm låt mig tänka… kanske för att alla dessa personer som sitter och hatar på kvinnor inte har en tanke på att kritisera en man på samma sätt!

Det finns säkert studier på detta, men jag tycker hellre att en själv får se sig om och kategorisera all kritik mot olika personer en läser i högarna Kritik mot män och Kritik mot kvinnor. Vilken hög blir störst? Hur ser kritiken ut? Vad är det som kritiseras? 

20170316_172522

♥♥♥ Såhär glad blir en av systerskap ♥♥♥

Tycker det är så jävla sorgligt att kvinnor inte kan se igenom det här utan själva gärna går med i dreven och mobbningkulturen i hopp om att själva vinna poäng och att stiga i graderna. Det är ju så ”coolt” att peka på hur dåliga andra tjejer är och hur bra en själv är, och som viktigast visa att JAG ÄR INTE SOM HON SOM ÄR DÅLIG!!! ”Dessie gör så och så men det skulle jag aaldrig göra eftersom jag är såå mycket smartare och mer chill.” Det är SÅ tröttsamt med vuxna människor som inte sett igenom de strukturer som får kvinnor att ställa sig mot varandra för att vinna poäng hos män (och kvinnor som är som dem).

Ifall det står mellan att antingen kritisera en kvinna ännu mer för någon minigrej hon gjort eller att let it slide och fokusera på det som är positivt tycker jag valet är så sjukt enkelt. Skärp er och lyft andra kvinnor istället för att trampa ner dem.