Artikel: Gör pressen på flickor att de vill byta kön?

Vi missar frågan om varför så många tjejer hoppar på ”tranståget”

Idag var jag med i Aftonbladet! Skrev den tillsammans med ett gäng andra som valde att vara anonyma. Responsen har förvånande nog varit övervägande positiv- det märks att det finns ett behov av att prata om denna fråga. Klistrar in hela texten med bild här under, eller läs den från länken:

https://www.aftonbladet.se/debatt/a/jdxbRb/gor-pressen-pa-flickor-att-de-vill-byta-kon

Nu i svallvågorna efter Uppdrag gransknings program ”Tranståget” är vi några feminister som saknar en viktig del i debatten.

Det som diskuteras är medicinska konsekvenser, lagförslag, transfobi och ånger. Men den mest intressanta frågan nämndes kort i programmets del två utan att den fångades upp: Ingen har något riktigt svarat på varför ansökningarna till KID-teamet bara ökar eller varför det är övervägande tjejer som upplever sig som trans.

Följande artikel ska inte fungera som ”sanning”, utan snarare lägga till en utpräglat radikalfeministisk analys till de analyser som redan finns och erbjuda det perspektivet.

Uppdrag granskning, UG, har gjort ett viktigt arbete i att visa på att en del av transvården inte vilar på någon vetenskaplig grund, men det vi saknar är en analys av hur det har kunnat bli så här. Eller, varför det är fler transpojkar än transflickor. Här behövs ett tydlig feministiskt perspektiv.

Att flickor innerst inne känner att de inte är flickor utan pojkar, säger mycket om förväntningarna på hur flickor respektive pojkar ska vara i vår kultur. Det är fullt rimligt för tjejer att vilja distansera sig från utseendefixering, sexuellt våld och påföljande självhat. Vad annars ska de göra?

Kritiker säger att UG framställer unga tonårsflickor som ovetande offer för ”tranståget”. Precis som feminismen anklagas för att framställa kvinnor som offer för patriarkatet. Men det är väldigt svårt att beskriva en verklighet där kvinnor och flickor far illa utan att hamna där.

Att flickor identifierar sig som pojkar visar på en grad av rådighet, mognad och ansvarstagande för sitt eget mående som de inte ska behöva ta. De försöker göra sitt bästa för att klara sig och må så bra de kan i en värld som förlöjligar och nedvärderar allt vad tonårstjejer är och står för.

Flickor har länge blivit matade med kroppsideal som i värsta fall kan leda till svältdöden i anorexi, eller till riskfyllda kosmetiska operationer. Att vara ”vacker” är fortfarande det viktigaste en flicka kan vara. Vem vill identifiera sig med denna objektifiering?

Att leva i en värld full av kontinuerliga fysiska och psykiska intrång skulle kunna krossa vilken vuxen man som helst, men i Uppdrag granskning ser vi flickor som försöker navigera sin väg ur sitt förtryck. En väg som de upplever som den enda möjligheten. De försöker ta makten över sina liv i ett samhälle med strikt begränsade valmöjligheter, för att de vill leva ett bättre liv.

Feminister framställer inte tjejer som identifierar sig som trans som ovetande offer, men däremot är det vår förbannade plikt som vuxna människor att krossa de stereotyper som är en bur runt alla unga kvinnor för att ge dem fler val.

Men vi kan inte göra det om vi fokuserar på hormoner och operationer; det är en viktig men ändå underordnad fråga. Problemet med ökad könsdysfori bland födda flickor skulle inte lösas även om alla operationer vore riskfria och reversibla. Vi vet redan att många tjejer lider av dysfori orsakad av det förakt för tjejer och kvinnor som finns i vår kultur (vilket till exempel ätstörningar och body dysmorphia visar).

Hur kan vi vara helt säkra på att det som tolkas som könsdysfori i dag inte blir påverkat av samhället på samma sätt? Perspektivet om kvinnors villkor i patriarkatet bör finnas med hela vägen i utredningar om könsdysfori. Något som också står klart är att mer forskning behövs.


Regina Zaitzova, feministisk aktivist

RFSL är inte feminism

I korthet: Man kan inte förvänta sig att RFSL ska agera feministiskt, för de är inte till för kvinnors rättigheter. Men de borde inte få använda skattemedel för att motverka sexköpslagen.

I början av oktober höll Fuckförbundet en internationell konferens för s.k. “sexarbetare”, som skulle diskutera sexköpslagstiftningen. Sverige förbjuder ju sexköp, men att sälja sex är lagligt. Fuckförbundet med flera vill avkriminalisera, så att man ska få köpa sex utan att straffas. De menar att lagen “stigmatiserar” prostituerade.

”RFSL anser att sexköpslagen är problematisk och behöver ses över.  Den huvudsakliga anledningen är att en kriminaliserande lagstiftning stigmatiserar redan utsatta grupper.”

– RFSL (källa)
Bild från Fuckförbundets konferens demonstration utanför Sveriges riksdag.

Det chockerande var egentligen inte konferensen, för de som vill avkriminalisera eller legalisera prostitution har många förespråkare i många länder. Det som var uppseendeväckande var att när Fuckförbundet blev avbokade av sin värd, så gick RFSL in och erbjöd lokal till konferensen. RFSL stöttade alltså rent materiellt Fuckförbundets arbete för att avkriminalisera sexköp. Det är ett stort steg från att vagt vilja göra det, till att aktivt driva på den frågan.

Jag visste redan sen innan att RFSL ville göra det lagligt att köpa sex, men det här är något helt annat. Nu har de tagit steget till att agera!

Jag läste en briljant artikel i Aftonbladet som satte det här mer i perspektiv; RFSL beviljades nära 35 miljoner kronor av staten i år. Det kommer med ANSVAR. Att de då väljer att prioritera Fuckförbundet och deras agenda med avkriminalisering är oacceptabelt. De har som tur är fått stark kritik från många håll sedan konferensen hölls. RFSL själva har inte skrivit så mycket, de har adresserat kritiken på sina sociala medier.

Fuckförbundet tackade RFSL efter konferensen.

En annan grej som stod i artikeln i Aftonbladet var: “Att RFSL driver på för legalisering av sexköp i Sverige och internationellt är obegripligt för den som följt utvecklingen i Europa och världen de senaste decennierna.”

Och där tyckte jag de tappade bollen lite. För det första vill RFSL inte legalisera utan avkriminalisera (här kan ni läsa vad de skrivit om skillnaden), och för det andra är det inte alls obegripligt. Man behöver bara titta på vilken ideologi de följer.

Det som skulle vara orimligt, skulle vara att förvänta sig att RFSL skulle stå för kvinnors rättigheter. De är uttryckligen en organisation för ”HBTQ-personer”. Vad har det med kvinnors rättigheter att göra? Varför skulle en organisation som stöder sig mot queerteori plötsligt ha en feministisk analys av samhället?

Alla rättighetsorganisationer har inte en feministisk samhällsanalys.

Prostitution är alltså en global kvinnofråga. Det betyder inte att kvinnor är de enda som är prostituerade, men det betyder att frågan är könad. Alltså att kön spelar stor roll i frågan. Förenklat kan man säga att män är de som köper sex, och kvinnor de som säljer. Det är därför det finns bordeller runt om i världen fulla av kvinnor dit män går för att köpa sex. I Sverige finns det inga lagliga bordeller, men däremot finns det lägenheter där sexhandel bedrivs (kan man beskriva dem som olagliga bordeller?)

RFSL har inte den här analysen, utan för dem är kvinnofrågan underordnad ”HBTQ-personers”.

Förresten tycker jag ”HBTQ-personer” är ett alldeles för otydligt begrepp för att användas över huvudtaget, den gruppen är jättestor och personerna i den har inte ens samma intressen. Det är därför jag skriver dem inom citattecken; RFSL beskriver felaktigt dem som en enda grupp med samma intresse.

Rent ideologiskt står RFSL alltså långt bort från feminism och feministisk analys. Titta bara på hur de vill göra surrogatmödraskap lagligt, vilket också skulle skada kvinnor. Att de vill göra sexköp lagligt blir nu helt begripligt, när man förstår att de inte har intresse av att jobba för kvinnors rättigheter. Och jag tycker inte heller man kan vänta sig att alla ska ha det.

Det som dock är oroväckande här är att RFSL är en organisation med mycket inflytande, stort ekonomiskt stöd från staten och som har makt att påverka. Regeringen går ju indirekt emot sin egen sexköpslag om de samtidigt stöttar organisationer som jobbar för att ändra den! Hur är det rimligt?

De som vill göra sexköp lagligt kommer förstås jobba för det oavsett, men kalla det inte feminism, och ge dem för fan inga skattemedel. Att de stödjer Fuckförbundet visar bara hur lite de bryr sig om kvinnorörelsen.

Läs mer

Därför måste vi behålla sexköpslagen (ETC)

Simon Häggström: RFSL sviker de allra mest utsatta

Johanna Nylander: Riv upp sexköpslagen

Tidningen Syre om kritiken mot RFSL

Jessica Yaniv visar på konsekvenserna av en ogenomtänkt könspolitik

Nu har min artikel som jag skrev kommit upp, Flamman publicerade den. Lägger in artikeln plus bild här nedan, klicka på bilden så kommer ni till artikeln på Flammans hemsida!

Foto: Janerik Henriksson / SCANPIX /

Självidentifierat kön kanske låter fint i teorin, men fallet Jessica Yaniv visar att konsekvenserna kan bli missbruk och övergrepp.

Jessica Yaniv är en transkvinna som gjort sig ökänd genom att stämma 16 kvinnor för att de inte ville vaxa hans genitalier. Kvinnorna erbjöd brasiliansk vaxning (något som utförs på kvinnor), och eftersom Yaniv identifierar sig som kvinna trots att han har manlig anatomi tyckte han att de skulle vaxa honom också. Han menar att det var transfobi att de inte ville utföra denna service.

Han? Jo, även om Jessica Yaniv är en kvinna i sina id-handlingar är det ändå en man vi talar om. En man som satt det i system att utnyttja lagen för att komma nära kvinnor.
En syn på kön som vuxit sig stark de senaste åren är att kön är en identitet, vilket betyder att den som identifierar sig som kvinna är kvinna, även om personen är född som man. Detta kan i vissa avseenden vara problematiskt. Yaniv stöder sig nämligen på Kanadas lagstiftning om trans, där självidentifiering är allt som behövs för att lagligt byta kön.

Självidentifierat kön innebär specifikt att ingen utomstående kan ställa några som helst krav för att en ska få byta juridiskt kön. Vilket i teorin kanske låter fint, men låt oss titta på de praktiska konsekvenserna. Vad skulle det betyda för oss om en enda Jessica Yaniv lagligt fick ta sig in i kvinnors omklädningsrum?

Feminister har länge kämpat hårt för rätten till kvinnoseparatistiska utrymmen för att skydda sig från våldsbenägna män. Om självidentifierat kön är det enda kriteriet för att räknas som kvinna, hur kan vi säkerställa att dessa män inte tar sig in i kvinnors utrymmen? Kvinnoseparatistiska utrymmen finns för att skydda kvinnor. Med självidentifikation som lag är inte kvinnor skyddade. Det kommer alltid finnas män som ser en kvinnlig identitet som ett sätt att komma närmare kvinnor. Hur kan vi se till att inte en enda av dessa lyckas byta juridiskt kön?

En annan konsekvens värd att nämna är hur den svenska könsbaserade statistiken skulle se ut om män som Yaniv blev kvinnor i juridisk mening. Hur kan vi säkerställa att denna statistik inte förvrängs av män som utnyttjar självidentifierat kön? Vi vet nu att dessa män existerar och är beredda att byta juridiskt kön och måste ta med dem i beräkningen.

Och om tröskeln för könsbyte tas bort, om vilka mansfödda personer som helst kan kalla sig kvinnor, vad har vi då för ord för lesbiska? Lesbiskhet innebär exklusiv samkönad attraktion, till andra kvinnor, till medlemmar av samma kön. Inte samma självuppfattade kön. Om personer med manlig anatomi kan kalla sig kvinnor suddas gränserna för lesbiska kvinnors sexualitet ut, vilket vi ser i de fall där vissa transaktivister faktiskt kräver att lesbiska har sex med transkvinnor med manlig anatomi.

Även kvinnors sport skulle påverkas negativt av självidentifierat kön, som vi ser exempel på i Kanada med cyklisten Rachel McKinnon. Vi kan inte bortse från bakslaget det innebär för kvinnosport om män får tävla som kvinnor.
Om inga krav skulle ställas för att få byta kön, kan detta bli konsekvenserna. Många ser inte att en förenkling av lagen skulle kunna utnyttjas för kränkande ändamål.
Luckra inte upp kvinnors utrymmen och mänskliga rättigheter, låt inte kön bli självidentifierat.

Regina Zaitzova

Systerskap

I korthet: Systerskap offentligt är att behandla kvinnor och män lika, men systerskap i det privata är att stötta kvinnor villkorslöst.

Lyssnade nyligen på Haveristernas senaste poddavsnitt, och förutom att de kallade alla och sig själva för apor, efterblivna, kastade runt könsord och var allmänt vulgära (varför kalla folk för vidriga lögnare och säga att man ”pissar folk i ansiktet”, kom igen, säger man sånt offentligt?), kom det en timme in i avsnittet ändå upp en intressant diskussion om systerskap som jag själv gått och tänkt på. Jag tänkte först sammanfatta lite kort vad de sa och sedan lägga till mina egna tankar.

Sammanfattning från podden 

Talet om systerskap börjar 01:02:44.

I podden reflekterade de om hur de blev kallade för kvinnohatare när de kritiserade kvinnor som kallade sig för feminister och vänster, men när de kritiserat högerkvinnor och kvinnor med främlingsfientliga åsikter uteblev dessa anklagelser. Axel Luo Öhman (enda vettiga länken med honom) menade apropå det att de som  tror att systerskapet existerar, ändå villkorar det till endast de som håller med dem. Därför får man kritisera högerkvinnor- de ingår inte i “systerskapet” (min tolkning av vad han sa). 

Henrik Johansson la fram en teori som svar: feminister som trodde på systerskapet vill inte spä på hat mot andra feminister, eftersom de anser att de redan får ta så mycket skit. Och här svarade Myra Åhbeck Öhrman i sin tur något intressant; att det snarare handlade om att man som feminist gärna vill ha en enad front utåt.

Kvinnor har ju andra sociala koder (…). Och de innefattar (…) att man inte tar konflikter öppet. (…) Istället för att man ställer sig och skriker på varann, så pratar man privat, man pratar kanske bakom ryggen på folk (…), det är en helt annan typ av visklek med kvinnor än vad det (…) blir med män.

– Myra Åhbeck Öhrman i Haveristerna, avsnitt 54, 01:09:55 

fr.v. Henrik Johansson, Myra Åhbeck Öhrman och Axel Luo Öhman.

Hon menar att man som kvinna inte vill ta konflikter öppet; ”det handlar om att man inte vill visa sprickor i fasaden”. Enligt Henrik Johansson påverkar myter och historier om att kvinnor bara bråkar dem till att dölja bråken, kvinnor vill alltså inte bekräfta dessa fördomar. Myra tillägger att dessa bråk/sprickor kan uppfattas av feminister som att de underminerar rörelsen

Vad är systerskap? 

Det hon sa har jag själv tänkt på, eftersom det på senaste tiden varit mycket diskussioner inom feminismen vad systerskap egentligen innebär och hur långt man kan sträcka sig för att stötta andra kvinnor, och när övergår egentligen kritik av kvinnor till kvinnohat? Jag som kritisk till transideologin har förstås märkt av systerskapets begränsningar, men jag tror att alla kvinnor någon gång har hoppats på mer från fellow kvinnor än vad de fått. 

Ett problem jag alltid ser i diskussioner om systerskap är att man inte kan enas om definitionen av vad det är, och jag tror att det beror på att det finns två olika sorters systerskap. Det finns ett offentligt, och ett privat, så när man pratar om systerskap kan man ibland prata om helt olika saker.

Det finns två olika sorters systerskap.

Ett problem är att det offentliga och det privata blandas samman. Hur är det med Twitter till exempel, om man tweetar någon? Räknas man som två offentliga människor eller två privata? Något som är solklart offentligt är till exempel debattartiklar, annan stormedia, politik etc, och något som är solklart privat är ett samtal mellan kvinnor i ett rum. Det är detta som jag kommer utgå från. 

Offentligt systerskap 

Jag menar att det är oerhört viktigt att inte blanda samman offentligt och privat. Vilket är det problem Haveristerna har när de diskuterar detta- de gör inte skillnad mellan dessa utan blandar samman allt från kvinnor som inte vill spä på hat mot andra kvinnor offentligt, till kvinnor som inte vill ta privata konflikter öppet. Det är alltså helt fel. 

Blanda inte samman offentligt och privat.

Det offentliga systerskapet skulle jag inte kalla för systerskap, utan jag skulle säga att det handlar om att behandla kvinnor med basic respekt för deras person och åsikter, precis som man behandlar män. Alltså i möjligaste mån behandla kvinnor och män lika, och ha en sån respekt för kvinnor åsikter att man tar dem på allvar och inte underlåter att kritisera dem bara för att de är kvinnor.

Systerskap i offentligheten är alltså ganska löst; behandla kvinnor på samma sätt som du behandlar män, men var samtidigt medveten om att kvinnor bedöms hårdare och straffas hårdare för misstag. Haveristerna erkänner själva i podden att de dömer kvinnor med skeva åsikter hårdare än män, och detta är något ALLA MÅSTE SLUTA MED. SLUTA döma kvinnor hårdare än män!!

Privat systerskap 

Privat handlar systerskap om en helt annan grej. I det offentliga är det viktigt att kunna gå in och kritisera andra, ibland ganska hårt till och med (vi har liksom kvinnor som går runt och är nazister, hallå) och denna diskussion får inte hämmas av att vi pratar om systerskap. Men vad är då den privata standarden för systerskap? Jo; att villkorslöst stötta, älska, lyssna på, glädjas åt, fascineras av, respektera, aldrig döma, kritisera försiktigt, behandla med silkesvantar, försöka förstå KVINNOR. DET ÄR SYSTERSKAP.

Systerskapet är något kvinnor ska kunna hämta kraft ur “bakom fasaden”, att veta att man alltid har ett sammanhang man inte blir bedömd i. Systerskapet ska vara en plats man kan slippa bli bedömd efter utseende och prestationer, man ska kunna slippa vara “kvinna” och istället bara kunna vara människa. Man har inte en offentlig roll där man måste kunna bli bedömd. 

Systerskapet är grunden, inte fronten

Anledningen till att vi pratar om hur ofeministiskt det är med kvinnor som kritiserar andra kvinnor offentligt, är att vi har inte det här äkta systerskapet i botten. Den här “fronten” som Åhbeck Öhrman pratade om, som kvinnor är så måna att hålla intakt och visa att man som feminister är enade, är bara viktig eftersom systerskapet bakom fronten inte är tillräckligt stabilt.

Fronten är bara viktig eftersom grunden inte är stabil.

Om vi hade haft dessa feministiska sammanhang, privat, där systerskapet verkligen var ovillkorligt, hade sprickor i fasaden inte spelat någon roll. Fasaden hade kunnat krackelera totalt, feminister hade kunnat stå och skrika på varandra på torget om vilka idioter de var som hade en annan analys, det hade inte spelat någon roll om man visste att man sedan kunde träffas och lyssna på varandra helt villkorslöst och vara människa. 

Systerskap måste byggas från grunden, det är inget som har med någon “enad front” att göra. Låt fronten krackelera, den kommer inte spela någon roll när feminister har en stabil grund av systerskap.

Problemet med Gardet

I korthet: Det kan vara problematiskt att göra feministiskt arbete offentligt, eftersom det tar bort fokus från feminismen när man måste försvara sig hela tiden.

Jag har tänkt en del på Gardet, som på Instagram beskriver sig själva som en aktivist-grupp. För dem som inte vet, skapades Gardet av Cissi Wallin och ett antal andra feministiska profiler i maj i år med tanken att publicera grävande journalistik. Ett antal konflikter senare har redaktionen bytts ut och består nu av Cissi Wallin, Alexandra Rejsmar, Merly Åsbogård och Jenny Bengtsson efter att de andra hoppat av. Fokus är nu inte journalistik, utan demonstrationer (eller mer allmänt aktivism? Har varit svårt att hitta exakt info). Just nu har de skapat demonstrationen #rättslösa, som ska protestera mot att mäns våld mot kvinnor inte tas på allvar av polis och rättsväsende.

Om man tittar på Gardet, hur det rapporterats om i media, hur avhoppen har skrivits om och hur folk har diskuterat om dem, tycker jag man får en enda fråga i huvudet.

Gynnas feminism av offentlighet?

Nyligen läste jag en kandidatuppsats om feministiskt självförsvar, där författaren Bodil Wandt skrev om hur hur medier försvårade arbetet med kurserna samtidigt som de gärna ville nå ut via medier.

Medier kunde försvåra det feministiska arbetet.

Nu handlar Gardet och feministiskt självförsvar förstås inte om samma sak. Gardet vill skapa opinion och påverka utåt, medan tanken med feministiskt självförsvar är att stärka enskilda kvinnor. MEN båda är feministiska organisationer, och Gardet har samma problem som beskrevs i uppsatsen jag läste. Tycker folk feminism är onödigt, så kommer de också kritisera allt feminister gör oavsett.

Gardet har samlat ganska många människor som är villiga att demonstrera för att fler sexualbrott mot kvinnor ska utredas och fler förövare dömas. Men de har också splittrat människor, och det verkar som att alla har en egen åsikt om Gardet.

Och det är hela problemet.

När man blir offentlig som feminist, och när en feministisk organisation blir offentlig, så öppnar man samtidigt upp för kritik, granskning, förlöjliganden och tyckanden. Det här beskrevs i uppsatsen jag läste som ett stort problem, för då tvingas man in i att försvara sig mot omvärlden istället för att lägga den energin på själva feminismen.

Varje politisk rörelse måste förstås kunna kritiseras, men det är en sak att kritisera ett färdigt arbete (som till exempel ett lagförslag eller en bok) och en annan att kritisera själva organisationen och gå in på personer. När något marknadsförs via de stora medierna får andra människor makt att beskriva organisationen, och exempel på detta har vi sett hos Gardet.

De beskrevs som ”feminismens avpixlat” i media och folk pratade om hur deras mål var att hänga ut förövare, när det inte alls var vad de ville. Varje rörelse som blir offentlig måste räkna med att bli feltolkad.

Feminism handlar mycket om kvinnoseparatism, eftersom det är viktigt med rum där man slipper förhålla sig till män och bara kan koncentrera sig på kvinnors villkor. Att kunna ta en feministisk paus från resten av samhället kan vara viktigt för att hämta kraft. Och angående det står den här briljanta meningen i uppsatsen:

”Offentlighet utanför de kvinnoseparatistiska rummen är inte något mål, utan en problematisk nödvändighet”. – Bodil Wandt

När feminism förs offentligt läggs för mycket fokus på att behöva försvara och förklara sig. Feminism kan behöva föras offentligt, till exempel om man vill samla ihop många människor till demonstrationer eller underskifter, men för att kunna förändra behöver man egentligen inte ha tidningsrubriker och långa Flashbacktrådar.

Det är en ständig avvägning- vill man sprida information eller behålla arbetet internt? I ett samtal med Maud Eduards, forskare inom kön, makt och politik, så berättade om hon ett citat av Christine Delphy (fransk feminist): ”Det är bättre att ha en liten grupp engagerade och radikala feminister än en stor grupp mindre radikala.

Om citatet har rätt, borde det lösa vårt dilemma. Offentlighet stjälper snarare än hjälper.

Det som är intressant här är att Gardet har precis samma problem som alla andra feministiska organisationer haft, det här att omvärlden är så kritisk att det skapar en nidbild av feministerna som de måste förhålla sig till. Är man offentlig, måste man också förhålla sig till bilden offentligheten skapar. Men vill vi det?

Läs mer

Ett kollektiv där individen ställs i centrum. Nätverket för Feministiskt självförsvar i Sverige (på sida 46 till 51 står det jag skrivit om)

www.flashback.org/t3045391p168 (lång Flashbacktråd om Gardet)

www.bloggbevakning.se/karin-kajjan-hoppar-av-cissi-wallins-sida-gardet (Bloggbevaknings inlägg om konflikten)

www.expressen.se/kultur/gunilla-brodrej/gardet-livnar-sig-pa-att-hata-och-att-hatas (en artikel på Expressen om Gardet)

Jessica Yaniv och transideologins svaghet

I korthet: Som vi ser i fallet med Jessica Yaniv, är självidentifierat kön ett stort problem. Många transrättigheter går också emot kvinnors rättigheter.

De senaste månaderna har en story brutit lös som folk verkligen följt med förfäran. Jag tänkte beskriva den lite kortfattat, men har länkar längst ner för den som vill läsa mer som vanligt. Titta också gärna in länkarna som finns i artikeln.

Bakgrund

Jessica (Jonathan) Yaniv är en person som bor i Kanada, och han har gjort sig känd genom att kräva intimvaxning av immigrerade kvinnor för att sedan stämma dem och anmäla dem för diskriminering när de vägrar. Kvinnorna erbjöd brasiliansk vaxning hemma hos sig själva (något som utförs på kvinnor), men eftersom Yaniv identifierar sig som kvinna trots att han har manlig anatomi tyckte han att de skulle vaxa honom också. Han menar att de vägrade utföra servicen för honom på grund av transfobi. Han har kvar sina manliga genitalier, men har hintat om att han är intersex också.

Debatt mellan Jessica Yaniv och Blaire White, som också är transkvinna. Klicka på bilden för att komma till videon.

Nu, mellan augusti och november i år, kommer förhören med honom och berörda människor att hållas hos BC Human Rights Tribunal (eftersom han gjorde en sk human rights complaint).

Han använder samma språk som andra transaktivister har använt, och menar att hatet mot honom beror på att folk är transfober och vill att han ska passa in i normen för hur en man ska vara.

För att ge lite perspektiv på både hat och kritik mot honom, så är han en bokstavlig pedofil med en fäbless för att prata om tamponger och bindor med små flickor (i den här artikeln finns skärmdumpar). Kort sagt, det här är ingen person som går att försvara.

Problemet

Men här kommer vi till problemet. Och det är att om Yaniv säger att han är en kvinna, måste man bara acceptera att han är det, i alla fall om man menar att transkvinnor är kvinnor. För vem kan säga att Yaniv inte är en kvinna om han själv säger att han är det?

Problemet med självidentifierat kön är att det är självidentifierat! Det spelar ingen roll om det är en man penis, kort hår och mörk röst, han blir en kvinna bara han ”känner” sig som en eller säger att han är det. Allt annat är transfobi. Ni kommer väl ihåg mannen från i vintras som gick loss inne på Gamestop eftersom han blev kallad ”sir”? Han ser också uppenbart ut som en man men förväntar sig att bli kallad för kvinna.

Yaniv utnyttjar transrättigheter

Yaniv utnyttjar lagar som är till för att skydda transpersoner från hat och diskriminering (till exempel går han inte till herrtoaletterna eller herromklädningsrummen, utan till kvinnornas). Detta är egentligen till för att skydda passerande transkvinnor från mäns våld, men han använder det för att komma närmare unga flickor.

Eftersom vi aldrig kan säga vem som är transkvinna och vem som bara låtsas, måste vi enligt transideologin acceptera Yaniv som kvinna.

Därför borde kön absolut aldrig vara självidentifierat, och därför borde biologi vara det enda som bestämmer en persons kön. Det spelar ingen roll om Yaniv är en på miljonen och alla andra transpersoner är vettiga, men nu vet vi att Yaniv inte alls är en på miljonen. I England identifierar sig över 100 manliga fångar nu som kvinnor, och i Sverige har vi till exempel Kristoffer (aka Kim Marie) Johansson, som styckmördade en kvinna och som nu själv identifierar sig som kvinna.

Klicka på bilden för att komma till en annan artikel om Kristoffer, denna av Kajsa Ekis Ekman.

Transideologi i lagen

Det här är extremfall, men de möjliggörs av en ideologi som säger att kön är en känsla. Detta händer inte heller bara utomlands. I Sverige förra året skickades en remiss om en lagändring in, om att lagen skulle ändras så att juridiskt kön endast ska utgå från självidentifikation.

Man ska alltså kunna identifiera sig som vilket kön man vill utan att behöva göra några operationer och utan godkännande från Socialstyrelsen. Kvinnofronten har skrivit ett svar där de frågar sig:

Hur påverkas kvinnors trygghet och deltagande i det offentliga rummet samt möjlighet till kvinnoseparatistisk organisering? Könsseparatistiska utrymmen är viktiga för att tillgängliggöra det offentliga rummet för utsatta kvinnor – något som inte minst bör ses i relation till alla sexuella trakasserier och övergrepp som avslöjats under #metoo.

Klicka på bilden för att komma till alla Kvinnofrontens remissvar.

Kvinnors rättigheter

Det finns också en hel uppsats som beskriver vilka konsekvenser transaktivism får på kvinnors och flickors mänskliga rättigheter. Här är lite kortfattat vad som står där:

  1. Kvinnoseparatistiska utrymmen försvinner. Allt från toaletter till fängelser till organisationer.
  2. Könsbaserad statistik förvrängs. Kvinnor rapporteras göra fler brott, när det egentligen är män som gör brotten.
  3. Kvinnors sport påverkas negativt. Män som identifierar sig som kvinnor tar över kvinnosporten på grund av sin starkare fysik.
  4. Utsuddande av lesbiskhet. Kvinnor kan inte längre säga att de bara attraheras av kvinnor, eftersom transkvinnor (dvs män) numera ingår i gruppen ”kvinnor” oavsett genitalier och fysik.

Och slutligen skriver de om faran i att ge barn och unga pubertetsblockerare eller hormoner (de är inte alls ofarliga).

Klicka på bilden för att läsa.

Läs gärna hela när ni har tid! Dokumentet är ca 20 sidor långt och fullspäckat med bra länkar. Mycket av detta händer eftersom människor i allmänhet inte sätter sig in i frågorna och kan protestera, utan accepterar saker som sanningar istället.

Allt detta kan alltså hända i Sverige, och händer redan. Om lagremissen hade gått igenom, hade kön varit helt självidentifierat nu och vem som helst hade bara kunnat trava upp och byta juridiskt kön. Jag vet inte hur jag ska förklara vilket enormt problem detta är!! Men istället för att ifrågasättande tas på allvar, så kallas man ”transfob” och blir avfärdad.

Lyssna nu.

Detta handlar inte om att hata transpersoner. Inget av detta handlar om fobi, eller hat, eller okunskap. Detta handlar om att jag, som feminist, inte kan ställa mig bakom ett utraderande av gruppen ”kvinnor”. För det är det som händer när vem som helst kan kalla sig kvinna, och när ickebinära läggs i samma grupp som kvinnor. Vi behöver mansfria utrymmen. Vi behöver kunna gå till ett omklädningsrum utan att behöva duscha med män. Vi behöver kunna skapa organisationer utan att behöva inkludera män. Vi behöver kunna säga ”kvinnovård” utan att det kallas för transfobi.

Nu i juli skrev Vänsterpartiet ”alla med livmoder” istället för ”kvinnor”. Länk i bilden

Det handlar inte om att hata män, och inte heller transpersoner, denna ståndpunkt är inte ”anti” någon. Den är PRO KVINNA. Den handlar om att göra vad som är bäst för gruppen kvinnor, och det är att låta biologi och inget annat definiera gruppen. Folk får själva kalla sig vad de vill och göra vad de vill, och de ska självklart inte utsättas för förtryck eller diskriminering på grund av det. Men det betyder inte att luckra upp kvinnors utrymmen och kvinnors mänskliga rättigheter.

All transideologi hjälper personer som Yaniv, oavsett intention. Och det är transideologins stora svaghet.

Läs mer

www.jessicayaniv.org

www.spectator.us/jessica-yaniv-twitter-jail

www.thepostmillennial.com/as-absurd-as-it-is-jessica-yaniv-case-has-serious-implications

www.spectator.com/why-we-cant-ignore-the-case-of-jessica-yaniv

Beskyll inte män för skönhetsidealet

I korthet: Att säga att män som grupp är ansvariga för kvinnors skönhetsideal är fel eftersom det egentligen är skönhetsindustrin som tjänar på det. Det är också att tillskriva män makt de inte har.

När man i feministiska diskussioner pratar om skönhetsideal, kroppshets, ätstörningar, smink, kosmetiska operationer och så vidare, upplever jag att man pratar som om det var män och pojkar som påtvingar kvinnor och flickor detta ideal. Alltså att kvinnoidealet kommer från männens sida och läggs på kvinnorna. Jag tycker detta är en grov förenkling som döljer den tredje parten; skönhetsindustrin.

Nu inser jag att detta går emot den gängse feministiska uppfattningen, men tänkte förklara hur jag menar mer ingående.

Först vill jag bara klara upp skillnaden mellan manliga och kvinnliga skönhetsideal, och det är att de manliga inte är tvingande, medan de kvinnliga är tvingande. En kvinna bedöms främst utifrån utseende och män utifrån prestationer, och skönhetsindustrin vänder sig mot kvinnor. Inte mot män. Därför, när jag skriver om skönhetsideal osv, så menar jag endast de kvinnliga. Här är en artikel om mäns evinnerliga bedömande av kvinnors utseende.

En graf från www.focusingfuture.com som visar hur sminkindustrin växer för varje år. Artikeln handlar om hur de växer genom att inkludera minoriteter och män.

I alla fall så vet vi att kvinnors ideala utseende har förändrats genom tiderna och är olika i olika kulturer, vilket betyder att skönhet är en mänsklig konstruktion. Vad man tycker är snyggt är alltså inte biologiskt givet, utan påverkas av kulturen man lever i. Det här betyder att män i allmänhet inte bestämmer vad som är idealet, utan de följer bara vad kulturen bestämmer är vackert. De tycker det är snyggt som de lär sig tycka är snyggt, precis som kvinnor gör.

De som bestämmer vad som är idealet är en liten minoritet män, men också kvinnor. Vilka gjorde stora rumpor och läppar mainstream, om inte Kardashian-Jenner familjen? Det vill säga, kvinnor (nu är kanske de som äger klinikerna män, men det är inte det inlägget handlar om). Här är ett diagram som visar hur jag menar:

Skönhetsindustrin skapar idealen av pengaintresse, och överlappar könen.

Skönhetsindustrin är alltså en enhet som överlappar båda könen, och inte innefattar alla män. Om man menar att män skapar kroppshets, osynliggör man den verkliga anledningen.

Kvinnor menar att de skönhetsarbetar för sig själva, män menar att kvinnor skönhetsarbetar för deras skull, men båda är lika fel. Det är dessutom detta som skapar en kultur där män rangordnar kvinnor efter utseende (1-10 är tex ett populärt sätt) och känner att de har rätt att kommentera, kritisera eller hylla kvinnors utseende; de har lurats till att tro att det är för dem. För varför annars, tänker de, skulle kvinnor gå till såna längder, om inte för männens skull?

Något jag ofta ser i kommentarsfält hos kvinnor som ”fixat sig” mycket med läppinjektioner och smink är män som säger att det inte är snyggt, och kvinnorna som säger att det ändå inte är för dem utan för dem själva.

Bild från en lång lista på www.whisper.sh där killar beskriver att de inte gillar kvinnor med ”onaturligt utseende”.

Något jag läste om i boken Skönhetsmyten, var hur skönhetsidealet egentligen satte en kil mellan män och kvinnor. Den matar män med idéer om vad de ska vilja ha i en kvinna, och matar kvinnor med idéer om hur de ska vara och se ut för att vara värda kärlek. Det är alltså inte män som grupp som tjänar på kroppshetsen. Det är inte heller kvinnor som grupp, inte ens de som ser ut som idealet. Det är den gula cirkeln som står utanför könen, som är skönhetsindustrin, som tjänar på den. Och de har inget annat intresse än pengar.

Både feminister som kritiserar män och män som kritiserar kvinnor som har gjort skönhetsingrepp, missar målet. Det är också att ge män som grupp för mycket credd, att säga att alla de är ursprunget till kvinnors kroppsångest, ätstörningar och dysmorphia.

Det är att ge män för mycket credd att säga att de är ursprunget till kroppsångesten.

Självklart finns det män som på ett individuellt plan kritiserar kvinnors kroppar, vikt och utseende, men den absurda idén att göra det kommer någonstans ifrån. De kom inte på att göra det helt själva. Så om idealet ändras, kommer mäns beteende att ändras automatiskt.

Kate Moss’ smala kropp var idealet på 90-talet, och Kim’s kurvor nu i slutet av 10-talet.

Skönhetsindustrin är nämligen en del av patriarkatet, men det betyder inte att den handlar om mäns egentliga intressen. Precis som porrindustrin är en del av patriarkatet, men inte egentligen heller handlar om mäns intressen.

Det dessa industrier gör är att de skapar en världsbild som ”vanliga dödliga” människor tvingas leva i och identifiera sig med vare sig vi vill eller inte. Män som klagar på att deras fruar är tjocka har helt enkelt blivit lurade till att jämföra en levande, andandes människa med kapitalistiska industriers bilder, och saknar verktygen till att ta avstånd från dessa bilder. Sen kan man förstås kritisera honom för att inte inse hur hans ord skadar eller kanske för att han skadar med flit, men man måste inse att män är inte ursprunget.

Om man stannar vid att kritisera individuella män för deras beteende, kommer man inte åt vart beteendet kommer ifrån. Skönhetsidealet förstör heterosexuella relationer eftersom vi inte ser varandra som vi är, utan hela tiden jämför oss med dessa bilder. Kvinnor lär sig att jämföra sig med bilderna och män lär sig att åtrå dem, istället för att lära sig åtrå kvinnor så som de är.

Problemet är att män som grupp inte har makt att ändra detta, och därför är det inte dem man ska rikta in sig på om man vill skapa förändring.

Läs mer

https://i-d.vice.com/en_us/article/gyqgyq/how-kylie-jenner-became-a-modern-beauty-phenomenon (om Kylie Jenners perfekta ideal)

https://www.livenobs.com/blogs/fresh/beauty-industry-is-killing-us-how-you-can-fight-back (om hur skönhetsindustrin faktiskt är farlig för oss)

(om hur skönhetsindustrin förändras)

https://www.medicalnewstoday.com/articles/324693.php (jätteintressant om skönhetsoperationer och hur de ökar)

Problemet med #freethenipple

I korthet: När det finns stora industrier (som porrindustrin) som tjänar pengar på sexualiseringen av kvinnors kroppar, kan det inte betyda frihet för kvinnor att klä av sig.

Något jag sett debatteras mycket och ofta i sociala medier är censureringen av kvinnliga bröstvårtor och kvinnors kroppar över huvudtaget, speciellt om de ser icke-normativa ut. Bilder med manliga bröstvårtor och män med bara överkroppar får vara kvar, medan kvinnors tas bort.

Kroppspositiva konton är de som verkar bli drabbade värst, som man till exempel kan läsa i Amanda Oxells krönika för Gardet. Vi får anta att Instagram och Facebook censurerar kvinnors kroppar, det är helt enkelt för många sammanträffanden där ”normsnygga” modellbilder får vara kvar medan kroppspositiva tas bort. Men, det här inlägget kommer inte handla om censureringen av icke-normativa kvinnokroppar utan om censureringen av kvinnliga bröstvårtor.

Anledningen till att jag tog upp borttagandet av kroppspositiva bilder är för att jag är kritisk till Free the nipple-rörelsen, men vill inte att det ska tolkas som att jag är emot hela kampen för att synliggöra kvinnokroppar (som t.ex. kroppspositivitet). Inlägget handlar inte heller om offentlig amning.

Bild från en artikel om hur Free the nipple-rörelsen blev stor tack vare en Netflix-dokumentär.

Demonstrationerna

Enligt artikeln ovan blev #Freethenipple stort i december 2014, när jag precis hade blivit feminist själv så jag sveptes med helt i den rörelsen direkt. Det behövdes inte så mycket analys, utan var ganska enkelt att tycka att kvinnor skulle få vara barbröstade precis som män.

Rörelsen är inte lika stor nu som den var för ett par år sedan, av det jag själv ser, men den har fått ny luft av hur Instagram och Facebook behandlar bilder. I juni i år höll 100 personer en demonstration utanför Instagram och Facebooks huvudkontor i New York, de klädde av sig nakna, höll bilder av manliga bröstvårtor över underlivet och höll upp bilder av manliga bröstvårtor i luften. Kampanjen kallades för #Wethenipple och hölls för att stötta konstnärer som arbetade med nakenhet och använde sociala medier för att sprida sin konst.

Men det har hållts fler Free the nipple-aktioner, till exempel i 2014 (också i New York) när kvinnor gick barbröstade för att protestera mot att kvinnliga bröstvårtor och amning censurerades medan extremt våld glorifierades. De sa själva att bröstvårteprotesterna egentligen handlade om mycket mer än så, till exempel att kvinnor som ammade inte fick göra det offentligt, eller att kvinnor inte fick sola topless.

Bild från protesten utanför Instagram och Facebooks huvudkontor i New York.

Förespråkarna

Det är inte bara konstnärer som protesterar mot ”the nipple ban”, utan även kvinnor som kallar sig själva för ”sexarbetare”, kvinnor som är aktiva kroppsaktivister, och transpersoner. Argumentet går såhär: Kvinnobröst är inte mer obscena än mäns bröst. Personen själv ska få bestämma om de är sexuella eller inte, andra (som Instagram) ska inte sexualisera dem mot deras vilja. Man vet inte om personen identifierar sig som kvinna eller inte, alltså vet man inte om det är kvinnobröst. ”Sexarbetare” och konstnärer ska inte behöva censurera bort sin kropp eller konst.

Andra argument är att amning inte ska ses som sexuellt eller obscent, och att det är dubbelmoral att kvinnor sexualiseras mer än män. Speciellt det här att det inte är bröstet som behöver döljas (bikini är ju okej), utan endast bröstvårtan. Det finns en satirtecknare som gjort en serie där en kvinna opererar dit manliga bröstvårtor istället och nu fritt kan lägga ut topless selfies, tycker den är ganska träffsäker för hur kritiken ser ut mot censureringen av kvinnobröst.

Klicka på bilden för att se hela serien hos @exotic.cancer på Instagram.

Problemet med Free the nipple

Vad kan vara fel med att kämpa för kvinnors lika rätt att visa sina bröst? Jo, det är en ytlig kamp. Den behandlar problemet på ytan. Om problemet är att kvinnors kroppar sexualiseras, måste man hitta den egentliga anledningen till att de gör det. Samhället just nu sexualiserar kvinnors bröst, vilket gör att om #freethenipple-kampanjen lyckas, får vi bara ett samhälle med ännu mer tapetserat med sexualiserade bilder av kvinnor än vad det redan är.

Tänk på vad för bilder vi möts av när vi går ut på gatan. Vilka bilder som sitter på reklampelarna, vad vi ser i skyltfönstrena, vilka bilder som finns på tidningsomslagen, vilka influencers vi ser bli stora på Instagram, vad det är vi ser i filmerna… Vi blir redan pepprade med sexualiserade bilder av kvinnor. Hela tiden. Överallt. Det sägs att TRETTIO PROCENT AV INTERNET ÄR PORR. Vill vi ha fler kvinnor som poserar topless?? I DETTA samhällsklimatet? Där Victorias Secret-affären MITT i stockholm CITY har gigantiska affischer av kvinnor i underkläder?

Bild härifrån. Kan ni föreställa er om hon skulle vara topless?

Jessica Megarry skrev en artikel i Feminist Current (som var jättebra!) där även hon kritiserade Free the nipple-rörelsen. Hon menar att en anledning till att rörelsen växt sig så stor och stöttas av så många män är för att den egentligen handlar om kvinnors rätt att objektifiera sig själva (”på sina egna villkor”), och mäns rätt att få se kvinnobröst.

Man kan jämföra med t.ex. sexuella revolutionen på 60-talet, där Hugh Hefner stöttade kampen för p-piller och fri abort, och män som kämpar för att förbjuda burka och slöja pga ”kvinnors rättigheter”. Det jag menar, är att ”befria bröstvårtan” aldrig kan vara feministisk kamp så länge kvinnors kroppar används i porr, reklam, prostitution, i sälj grej med tjej-annonser och så länge typ 90% av Instagram består av sexiga bilder på kvinnor (nästan i alla fall).

Free the nipple kan aldrig betyda frihet för kvinnor samtidigt som de sexualiseras i resten av samhället. Man kan inte bekämpa sexualisering med mer sexualisering.

Lösning

Anledningen till att Instagram och Facebook tar bort bilder med kvinnobröst (i teorin..) är för att de har blivit porrifierade. Man likställer bröst med könsorgan eftersom det är så mäktiga industrier har framställt dem. Därför är det sexindustrin som måste monteras ner, plus de institutioner som tjänar på sexualiseringen av kvinnokroppen. Först då kan man tala om kvinnors fria val!

Tills dess- DON’T free the nipple. Låt männen klä på sig istället för att slippa dubbelmoralen.

Balett och kvinnohat

I korthet: Balett är sexistiskt, eftersom kvinnor förväntas följa skadliga praktiker som en pointe-dans och självsvält. Man kan dra paralleller till andra tillfällen där kvinnor ska dölja att saker gör ont för att det ska vara ”vackert”.

Inlägget är uppdelat i 5 delar:

1. Om George Balanchine (mannen som skapade dagens balettideal)

2. Om ballerinors fötter och en pointe-skorna

3. Om balettdansösers villkor (de som dansar fulltid)

4. Om kopplingen mellan balett, kinesisk fotbindning och andra skönhetsideal som betyder smärta för kvinnan

5. Och slutligen lite om förändring.

Bild från Kelly Crocketts facebook. Följ henne gärna!

Något jag fått med mig från mina föräldrar är kärlek till konst, inte bara tavlor och skulpturer, utan också musik och dans. Balett har jag alltid varit fascinerad av, men har inte tänkt på att göra en feministisk analys av det förrän väldigt nyligen. Balett har länge sett ut på exakt samma sätt, dansarna har sett ut på samma sätt, idealen har varit på samma sätt, och eftersom det varit en klassisk konstform så länge är det lätt att bli hemmablind. Det är enkelt att kritisera twerking, men svårt att kritisera balett, det är enkelt att kritisera rapmusik, men svårt med klassisk, enkelt med Instagram men svårt med konstmuseer. 

Jag kan tycka att feministisk kritik stannar vid ”fulkultur” som Kardashians, youtubare och injicerade läppar, som om det skulle vara mer patriarkalt än ”finkultur” som opera och monarki. Det är det inte. Det kanske till och med är tvärtom.

Musikvideon med twerkande kvinnor (klicka på bilden för att titta).

1. George Balanchine

I alla fall har jag läst in mig på balett och varför den ser ut som den gör, och har sett att balettens ideal i princip kommer från en enda gubbe som levde på första halvan av 1900-talet; George Balanchine (en av de absolut kändaste balettkoreograferna i världen). Balett är precis lika påverkat av mäns idealkvinnor och stereotyper som Cardi B och City Girls musikvideo till ”Twerk”, men av någon anledning kritiseras det inte på samma nivå.

Inom balett ses det som självklart att dansarna fortfarande ska ha Balanchines idealkropp, som är den kroppstyp man tänker på när man tänker ”balettdansös”. 

Han ville ha sina dansare smala, på gränsen till undernärda, vilket inte var normen för balettdansöser innan honom. Han ville att de skulle vara nästan omänskligt viga, vilket egentligen inte är nödvändigt för att kunna dansa balett. Och han ville uteslutande ha vita, långa kvinnor som sina dansöser. Han satte en standard som var helt omöjlig för de allra flesta kvinnor att uppnå, och de som uppnådde den fick kämpa med att t.ex. banta för att inte gå upp i vikt. Ätstörningar och balett går tyvärr hand i hand än idag på grund av det här idealet. Varför ville Balanchine att kvinnor skulle se ut som om de inte kommit i puberteten? 

2. Ballerinors fötter

Något annat som växte fram samtidigt som balettidealet av den smala, vita, viga kvinnan var en-pointe-dansen. Det är en dans som ballerinor (endast de kvinnliga) dansar på tåspetsarna, i speciella skor med hård tå. Denna dans är notorisk för att förstöra balettdansösers fötter med svartnade tår, förhårdnader och blod som resultat, men för publiken ser det ut som att dansösen svävar över scenen med ett stilla leende. Som om smärtan inte existerade.

Det är ingen slump att det är kvinnor som dansar en pointe, på tårna, och inte männen. Eller att det är kvinnorna som måste passa perfekt i Balanchines ideal. Man pratar om hur vackert balett är, hur fint det är att dansarna lägger blod, svett och tårar för konstformen, att det är beundransvärt hur de kämpar för att upprätthålla balettens tradition och klassiska form, precis som kvinnligt lidande alltid beskrivs som något vackert och traditionellt. Speciellt om hon gör allt för att dölja det. 

Kvinnligt lidande beskrivs alltid som något vackert och traditionellt.

Bild från Untameable Shrews instagram.

En manlig fotbollsspelare kan kasta sig ner och gråta av smärta om han stukar foten, en kvinnlig ballerina ska bara dansa vidare på den stukade foten och le. Manligt lidande ses som fruktansvärt, kvinnligt som vackert. Vad spelar det för roll om kvinnor går hungriga och med blodiga fötter om de kan dansa vackert? Vad spelar det för roll om små flickor som vill dansa får kroppskomplex och blir nedtvingade i spagat, om de blir perfekta små ballerinor?

3. Balettdansösers villkor

Balett, precis som alla andra kvinnodominerade yrken, ses som ett “kall” snarare än ett riktigt jobb. De förväntas dansa endast på grund av kärleken till konsten, till löner så låga att det endast räcker till the basics. De får endast lön när det är “säsong”, med föreställningar, och när det inte är föreställningar får de hitta andra jobb att försörja sig på. Det är att gå upp i ottan, träna, stretcha, jobba hela dagen, komma hem på kvällen, sova, för att göra om allt igen nästa dag. Läs mer här.

Det finns en idé om att män jobbar hårt och med de jobbigaste, mest otacksamma yrkena, men det vilar på en sexistisk idé om att det bara är mäns känslor och jobb som räknas. När jag läste Skönhetsmyten av Naomi Wolf (läs den! en äkta feministisk klassiker) tog hon upp statistik på att kvinnor faktiskt jobbar dubbelt, trippelt, så hårt som män, men för en bråkdel av lönen. Om man tittar på kvinnodominerade yrken som balett kan man se varför, men man kan också se att det räknas som “vackert”, “ett kall”, och “tradition”. Man ser inte lidandet och det hårda arbetet som ligger bakom. Ungefär som arbetet med att ta hand om en hel familj med barn.

Tidigare har jag skrivit ett inlägg om kvinnoförtryck och fötter, eftersom det är ett ämne som fascinerar mig. Kvinnors fötter har alltid varit föremål för granskning och manipulation. Ballerinors fötter ska vara små, nätta, och svävande, vilket låter obehagligt likt en annan praktik som skulle göra kvinnors fötter sådana.

4. Balett och kinesisk fotbindning

Just nu läser jag Woman Hating av Andrea Dworkin, där hon i ett kapitel beskriver kinesisk fotbindning. Under 1000 år i Kina tog de sönder små flickors fötter för att göra dem attraktiva för män, kvinnans fot skulle vara max 8 cm lång för att hon skulle räknas som vacker. När flickan var ungefär 5–7 år gammal böjde de tårna och hälen under fotsulan och band ihop med bandage så att foten växte ihop så. Skelettet bröts sönder och foten kunde inte växa på längden utan bara nedåt/inåt.  

Under den broderade, parfymerade skon fanns alltså en kloliknande, varig klump, som männen inte fick se för att behålla den sexiga fantasin av en kvinna med pyttesmå perfekta fötter. Precis som män inte ser hur kvinnlig könsstympning går till, eller allt annat kvinnor gör för att hålla kvar den manliga fantasin av hur en kvinna ser ut. Hur många män känner till hur mycket jobb alla skönhetspraktiker tar? Vaxning, plockning, laser, blondering, botox, de ser resultatet men inte smärtan bakom.

En påklädd fot med en liten sko och en naken fot som visar hur de egentligen såg ut. Bild härifrån.

På det här sättet är förhållandet mellan män och kvinnor detsamma som förhållandet mellan balettdansöser och publiken, som om världen var kvinnors föreställning och män publiken. Man ser den smala kroppen men inte ätstörningen bakom, man ser den prydliga hårknuten men inte håravfallet den förorsakar, man ser de nätta ballerinaskorna men inte valkarna bakom.

5. Förändring

Jag tycker inte balett längre ska behöva handla om varken Balanchines pedofilinfluerade kvinnoideal eller förmågan att dölja smärta, inte ens på grund av “tradition”. Det är misogyni att förvänta sig detta av kvinnor som bara vill kunna dansa balett. En stor anledning till att saker inte ifrågasätts är att ifrågasättande är en muskel som behöver tränas upp, man behöver träna sig till att se saker som ifrågasättbara. Till och med hundraåriga traditioner och klassisk konst.

Läs mer

The en pointe- shoe, a history

Balanchine ruined ballet

Ballet has a sexism problem (om hur kvinnor inte blir koreografer)