Var en tvivlare

I korthet: Allt man tror på kommer alltid någonstans ifrån, det finns alltid en källa till ens idéer. Antifeminister brukar i regel inte inse detta. Man måste veta varifrån ens kunskap kommer, men också tvivla på allt man vet.

Tidigare har jag skrivit om hur man ens kan veta hur något av det man tror på är sant och hur man kan veta att ens handlingar är goda. Jag går liksom runt och tvivlar på allting- hur vet jag sakerna jag vet? Hur vet jag att inte allt jag tror är fel? Hur vet jag att det jag gör inte kommer visa sig vara helt fel sen? Hur kan man göra någonting alls när man vet att det lika gärna kan vara fel?

Och samtidigt, så har jag ändå inte slutat skriva. Och jag har ändå inte slutat läsa böcker eller lära mig saker och jag har inte slutat diskutera eller vara tvärsäker på vissa saker. Så då blir ju en naturlig fråga: hur kan man göra saker samtidigt som man tvivlar på det man gör?

Det här är verkligen något jag tänkt och tänkt på ända sedan jag läste en bok av en viss filosof, som först gav mig en total kunskapskris men nu faktiskt har gjort att jag förstår saker på ett annat sätt. Jag förstår till och med forskning och mitt uppsatsskrivande på ett annat sätt än jag gjorde innan jag började försöka lösa det här dilemmat.

För om jag nu vill bli författare (eller akademiker, om jag kan) måste jag vara någorlunda säker på att det jag skriver är rätt och vettigt och går att bevisa.

När jag nu tycker saker, så gör jag det aldrig för att jag själv har hittat på något. Jag tror förresten ingen hittar på saker själv, utan man tar alltid andras idéer och blandar dem med ens egna erfarenheter. Allt man själv tänker har andra redan tänkt före en. Och det här är en ganska bra grej att veta, för då kan man börja spåra vart ens tankar kommer ifrån! Vem har kommit på sakerna jag vet? Så när jag säger något, att jag vet något, så betyder det att jag litar på källan det kommer ifrån.

Ibland när jag har en diskussion frågar jag vart den andre personen har fått det han tror ifrån. 99 gånger av 100 kan han inte svara. För oftast granskar personer inte sina egna övertygelser och försöker ta reda på vart de kommer ifrån, och visst är det problematiskt? Det är också bra att veta ens källor för ifall folk menar att man har fel, kan man alltid gå tillbaka till källorna och titta.

Tvivel är den jobbigaste känsla som finns, men den tvingar en samtidigt att utveckla sina tankar och motivera sina idéer (och handlingar) för sig själv.

Hur säker på något måste man vara innan man pratar om det? Hur säker måste jag vara på att patriarkatet existerar för att kunna prata om patriarkatet? Kan jag verkligen vara helt säker på att porr är kvinnohat, på att smink och rakning är kvinnohat, på att transideologin har fel och på att feminismen över huvudtaget behövs? (dvs, saker jag i nuläget tror på)

Bilden är från Feminist Current, från en artikel där en kvinna skrev en artikel om hur hon omvärderat att hon trodde på transideologin. Precis som jag gjorde.
https://www.feministcurrent.com/2019/04/10/i-supported-trans-ideology-until-i-couldnt-anymore/

Det skulle vara orimligt om man var tvungen att vara 100% säker på allt innan man yttrar sig. Man kanske aldrig blir det. Jag kommer förmodligen tvivla på allt ända tills jag dör, men det är också för att jag vill tvivla! Jag tror nämligen att man måste tvivla innan man yttrar sig, för jag tror att när man slutar tvivla så börjar man stagnera intellektuellt och tro på saker bara för att ”det är så”. Jag vill aldrig tro på saker bara för att ”det är så”, och det tycker jag inte någon annan heller borde göra.

För jag tror inte på feminism ”bara för att jag gör det” eller för att någon sagt att jag ska göra det, utan för att jag ser hur samhället behandlar kvinnor och vill förändra det. Och det här är något antifeminister absolut inte gör; de flesta har nämligen ingen aning om att allt de tror på bara är tusen år av nedärvda idéer som de bara går med på utan att ifrågasätta dem.

Ett villkor för att vara tvärsäker på något måste vara att man kan ändra sig. Och det räcker inte med att bara komma fram till en sak en gång, utan man måste ständigt ompröva och omförhandla.

Det två viktigaste sakerna är alltså att 1. Fråga sig varifrån ens fakta kommer och 2. Vara beredd att ändra sig. Var en tvivlare!

Cissi Wallins privilegier

Cissi är en person som verkligen påverkade Sverige under #Metoo-hösten, för hon sa inte bara ”me too”, utan hon namngav även sin förövare. Som råkade vara en känd man inom media, som dessutom skrev feministiska texter. Inte konstigt att det blev sprängstoff! Och så visade det sig att det fanns massor, massor av sexuella övergrepp mot kvinnor som ingen egentligen tidigare pratat om. Inte på den här skalan, i alla fall. Metoo blev så stort i Sverige eftersom det räknas som ”ett av världens mest jämställda länder”, men ändå måste kvinnor leva med ständiga sexuella övergrepp och kränkningar hela sina liv. I en bok jag läste skrev Angela Saini att det till och med är värre i Sverige än i andra länder, eftersom män känner sig hotade av den relativt höga jämställdheten. En slags backlash, kan man säga.

#Metoo rörde alla kvinnor oavsett yrke, ålder, nationalitet, kända och helt okända, men en av förgrundsgestalterna var i alla fall Cissi Wallin och hennes namngivande av Virtanen. Det var ett par år sedan, 2017, men det fortsätter nu med förtalsanmälningar och Virtanens bok och fler och fler saker som uppdagats om mediasverige. Och igen; Cissi fortsätter att ta upp och prata om det och visa upp och dela med sig av hela processen via sociala medier (jag älskar hennes instagramkonto!).

Hon har fått backlash både från antifeminister och fellow feminister. Jag nämner inga namn, men vissa tycker att det har varit för mycket fokus på ”kändisar” i #metoo-eran, vissa tycker att ”vita privilegierade cis-feminister” har tagit för mycket plats, vissa menar att den här mediala uppmärksamheten Cissi har fått nästan har gjort henne narcissistisk, att hon som har pengar och privilegier borde ta ett steg tillbaka och låta andra kvinnor få höras. Det de här människorna missar är att Cissi kan föra den här kampen just för att hon har pengar och privilegier.

Det har alltid varit de med privilegier som har kunnat föra kamp, oavsett vilken det är. Oavsett om det är mot sexuella övergrepp eller mot rasism, kräver det nämligen utrymme att försöka förändra något så starkt som samhällsstrukturer. Advokatkostnader är skitdyra, och det kostar att förlora jobbet och sitt kontaktnät. En plattform, makt i form av många följare som har ens rygg och socialt kapital är inte heller att underskatta. De flesta kvinnor har inget av detta. De kan inte säga att chefen eller kollegan våldtog dem, eftersom de kan riskera att förlora jobbet. Inget jobb ingen inkomst, och vad händer med karriären? Förstår ni vart jag vill komma? Det krävs ett visst mått av privilegier för att ha utrymmet att föra kvinnokamp.

Nu är ”privilegier” förstås relativt; till exempel hade Malala Yousafzai privilegiet att ha en pappa som stödde henne och hennes kamp vilket inte alla flickor hade.  När jag säger ”privilegierad” menar jag alltså inte ”glider runt på en räkmacka”, utan det handlar om vilka möjligheter man har, hur stort rörelseutrymme, hur stort stöd man har runt omkring sig i jämförelse med andra i samma position.

Jag vill inte läsa ett enda ord till om att Cissi Wallin borde sätta sig ner och låta andra höras istället. Det handlar inte om ett antingen eller, att antingen hörs kända kvinnor eller så hörs okända kvinnor. Utan snarare är det så att kvinnor med relativt större privilegier alltid har banat väg för andra, och det har alltid funnits män som har stöttat kvinnokampen med hjälp av sina privilegier. Personer med mer privilegier har i alla tider använt dessa för att göra aktivism.

Första kvinnan någonsin som sprang ett maratonlopp hade en coach och en pojkvän bakom som stöttade henne när en man försökte dra bort henne från loppet och hindra henne från att springa, kvinnor jag läst om som demonstrerade för att köra bil i Saudiarabien hade män som stöttade dem (vissa kom även från mäktiga familjer), Sveriges första kvinnliga wallraffande journalist Ester Blenda Nordström kom från en rik familj, Rosa Parks som kämpade mot rassegregationen i USA hade en hel organisation bakom sig plus en man som hjälpte henne studera i en tid när få svarta kvinnor kunde studera. Visst kan man se ett mönster av vilka det är som lyckas driva igenom förändringar?


Kathrine Switzer som springer, och hennes pojkvän bakom som knuffar bort Jock Semper, som försökte dra bort henne. Hennes coach stod också bakom henne.
https://www.telegraph.co.uk/athletics/2018/04/21/marathon-trailblazerkathrine-switzer-just-20-year-old-kid-wanted/

Det är först nu i sociala medier-eran som vem som helst kan starta ett konto och säga sin åsikt. Man kan göra det anonymt om man vill, om man inte vill sätta hela sitt jobb och sitt sociala liv på spel. Men anonyma konton har inte samma genomslagskraft som en person som helt öppet berättar, eller hur? En rörelse, vilken som helst, måste alltid ha frontfigurer, talespersoner. Ibland verkar det på Cissis kritiker (dvs de feministiska kritikerna) som att hon vill ta åt sig all ”ära och berömmelse” för metoo och Sveriges feminism, men de glömmer också hur mycket det kostar att vara just en frontfigur som är känd. Rosa Parks hade en hel rörelse som alla kämpade för samma sak, men det var ändå hon som blev fängslad. Visst kan man se paralleller? Det är samma sak med alla rörelser för människors rättigheter. Greta Thunberg har privilegiet att ha en stöttande familj och skola, en pappa som kan följa med på resor. En familj som har råd att betala för resor.

Istället för att prata om hur dåligt det är att Cissi Wallin och hennes kamp mot sin förövare får så mycket mer plats än ”vanliga” kvinnors, kan man tänka på varför det är så viktigt att kvinnor med privilegier gör precis som Cissi. En snickare någonstans i mellansverige eller en undersköterska någonstans i Norrbotten har inte i närheten samma möjligheter att tala och framför allt bli lyssnade på som någon som redan är känd i hela Sverige.

Rosa Parks. Hon var medlem i NAACP 12 år innan händelsen på bussen.
https://wearyourvoicemag.com/race/things-you-may-not-know-rosa-parks

Vissa har undrat varför det är så mycket fokus på just sexuella övergrepp inom arbetslivet i Sveriges #metoo, istället för på vanliga kvinnor som utsatts i privatlivet (som har samlats under den fantastiska hashtaggen #allavi, skapad av Maria Robsahm). En anledning är just det här, att kvinnor ute i arbetslivet har större ekonomiskt och socialt kapital än kvinnor utanför. En annan är att kvinnor i privatlivet är mer isolerade och har svårare att gå ihop, än kvinnor som t.ex. jobbar på samma arbetsplats. Alla har inte ett socialt nätverk som skulle hålla.

Jag undrar om kvinnor om 10 år kommer att ha rättssäkerhet? Kommer kvinnor kunna tala fritt ifall de utsätts på jobbet, utan att bli arbetslösa eller råka ut för utstötning? Om det händer, vet i alla fall jag vilka som gick i bräschen för det.

Mäns kvinnokänslor och flickors dysfori

I korthet: Gå till ROTEN till varför folk får könsdysfori. Transition löser det bara på ytan och individualiserar problemet.

Jag är ju radikalfeminist och tror inte på transideologin, vilket jag varit öppen med ganska länge nu men som tur är inte fått så himla mycket kritik för det som jag sett att andra kan få (puh). Men det jag märkt är att den lilla kritik jag ändå fått alltid handlar om att jag är taskig som inte bekräftar människors identiteter, inte att jag faktiskt har fel. Och på ett sätt kan jag helt ärligt förstå varför man tycker det. Tänk om man känner att det enda som kan få en att må bra är att byta kön, och så kommer det någon och säger att man inte kan det, det måste ju kännas superjobbigt, sagt utan ironi.

Men. Ett fel jag tycker transaktivister gör i sina argument, är att de pratar om transpersoner som om de vore en enda grupp. En 50-årig vit man och en 14-årig flicka med dysfori över sina bröst, och rasifierade män i prostitution och en ung homosexuell pojke med könsdysfori, alla är ju helt olika samhällsgrupper med helt olika förutsättningar, eller hur? Så varför klumpa ihop alla under ett enda namn och låtsas som att alla är likadana och behöver exakt likadan vård? (dvs. transition)

När jag kritiserar transideologin, tror jag många ser framför sig att jag ser ner på människor som mår dåligt i sina kroppar eller att jag struntar i hur folk med psykisk ohälsa mår. Alltså att jag är en moraliskt dålig person (nyckelord moral). Det spelar inte någon roll om jag har rätt eller inte i att kön är biologiskt, utan det som spelar roll är att jag ska säga det som får transpersoner att må bättre. För det första tror jag inte man då riktigt inser konsekvenserna av att helt ändra betydelsen av kön, det enda begrepp vi har som kan beskriva patriarkatet, och för det andra är det ogenomtänkt att tycka att alla transpersoner är likadana.

Här är en lista på de anledningar jag kan komma på till varför man kan känna könsdysfori:

* Trauma

* Psykisk ohälsa

* Homofobi

* Internaliserad homofobi

* Disassociation

* Autism

* Pubertet

* Autogynefili

* Självhat

Och så vidare.

Ännu en lista på anledningar till könsdysfori.
https://www.parentsofrogdkids.com/other-causes-for-gender-dysphoria

Är verkligen svaret på allt det här exakt samma; att ens biologiska kön är fel? Varför anser man att transitionering är det vettigaste svaret på könsdysfori, när könsdysfori kan ha massor av orsaker? Och när jag ställer såna här frågor, menar man alltså att jag är förtryckande mot dessa personer istället för att fråga sig om det ligger någonting i det jag säger. Vad skulle hända om man slutade tänka att transkritiska feminister är ute efter att skada människor med könsdysfori av ren elakhet, och istället tänkte på vad som faktiskt ligger bakom kritiken av transideologin?

Ett exempel är Carl/Caroline Farberger, en 50-årig VD som säger att han känner sig som en kvinna. Om jag säger att han är man eftersom han är en biologisk man och att definitionen av kön bör vara biologisk, så kan man inte bara säga att jag har fel, utan det argument man går till är att det är elakt (eller förtryckande, men det går emot den faktiska definitionen av förtryck). Man klumpar ihop den här mannen med tonåringar med autism och könsdysfori trots att de inte har något gemensamt. Ingen kan hindra män från att operera in bröst eller sminka sig, men det är en helt annan fråga än om en flicka med autism ska få testosteroninjektioner av läkare för att hon inte känner sig som en tjej.

Tror man verkligen att båda är lika förtryckta? Helt allvarligt, borde de verkligen vara del av samma ideologi?

Transition är inte det enda svaret på alla de orsaker jag listade ovan. Sluta tänk att alla är likadana och att alla behöver samma sak. Man kan tro på transideologin väldigt väldigt starkt och verkligen känna att man är i fel kropp, men det finns en fara i att tro på saker till 100% helt utan förbehåll. För vad händer om det som är bäst för Carl/Caroline inte alls är det som är bäst för Denise/Leon Reuterström (en 22-årig transkille, som tidigare var lesbisk tjej och slutade spela hockey för att transitionera)? Problemet är att transideologin inte gör skillnad på trans och trans, och därför tror jag också man kan bli illa berörd om man kritiserar den. Man ser framför sig att man kritiserar personer på randen till självmord.

Men vet ni? Vi måste börja ställa fler frågor, även om det är obekvämt och man blir skuldbelagd för det. Jag tror nämligen 50-åriga män skiter fullständigt i unga autistiska kvinnor och hur det påverkar kvinnorörelsen om biologiskt kön försvinner som begrepp. Biologiskt kön är det ENDA vi har som ens kan beskriva patriarkatet och kvinnoförtrycket, men vi ska alltså bortse från det för att vissa ska få må bättre? Vissa, som borde slippa operationer och hormoner med allt vad det innebär för att istället få vård för roten till dysforin. Jag däremot skiter INTE i att homosexuella får känna sig fel hela livet, i att autister och speciellt då autistiska kvinnor inte alls känner igen sig i vad en kvinna är, i att BARN som tar pubertetsblockerare blir STERILA.

Transaktivister har delat upp världen i de ”goda” som håller med dem och de ”onda”, som inte håller med, dvs jag, utan att för en SEKUND tänka på att man möjligen har goda skäl till att ifrågasätta. Det är fan INTE OKEJ att kvinnor kallas för ”terf” bara för att man håller fast vid att kön är biologiskt och att transideologin inte är någon sanning.

Alla dessa människor som verkligen, verkligen tror att roten till deras dåliga mående är att de har ”fel kropp”. Kära ni. Kroppen är aldrig fel. Fuck samhället som tar ifrån en alla möjligheter att må bra, fuck alla män som någonsin misshandlat homosexuella, fuck alla medelålders män som skiter i kvinnors kamp mot patriarkatet för att de ska få ”känna sig som kvinnor”.

Fuck vårt liberala samhälle som individualiserar alla problem och får oss att tro att det bara är vi själva som måste förändras och att vi sen kommer bli lyckliga.

Det är dags att dela upp transpersoner i flera grupper; biologiska män och biologiska kvinnor, heterosexuella och homosexuella, yngre och äldre, olika livssituationer, och sluta tro att transition är en one-fix-for-all-lösning. Det FINNS andra vägar. Man KAN läka utan att förändra hela kroppen. Ni vet de här hemska radikalfeministerna som man kallar för hatiska, elaka, taskiga ”terfs” som bara vill ont och vill att transpersoner ska sluta existera? Vi är själva autister, mammor, akademiker, barnskötare, pensionärer, tonåringar, detransitionerade, helt vanliga jävla kvinnor som bara ser en annan väg för människor med dysfori än den transideologin ser som enda vägen.

Sluta dalta med mäns kvinnokänslor. BÖRJA lösa problemet med folks känslor av att vara fel i sin kropp. Och inte bara på ytan!!

Våra handlingar måste tåla eftervärldens granskningar

I korthet: Människor gör onda handlingar samtidigt som de anser sig själva vara goda, men man rättfärdigar det för sig själv. Lösningen kan vara att inte gömma dåliga handlingar, utan låta dem tas upp och granskas. För ett problem är att man vill framstå som god, vilket leder till att omvärlden inte har någon insyn i det dåliga. Tänk misshandelsrelationer där omvärlden inte vet eller vill veta, eller fallet med Michael Jackson.

Det här läses bäst på datorn, utan distraktioner

Nu är det några veckor sedan som dokumentären om Michael Jackson kom ut, som berättade historien om hans pedofili. En sak den gjorde var att få mig att inse att man aldrig riktigt kan veta att någonting alls är sant till 100%, något som helt påverkade hur jag tänkte kring studier och… ja, allt. Men det finns en till tanke som jag spunnit vidare på ända sedan jag såg den, och det är att allt alla gör, kommer att granskas och dömas av de människor som kommer efter oss.

Den tanken är förstås inte ny, utan första gången jag kom i kontakt med den var i en bok om Simone de Beauvoir (Existentialisterna) som beskrev att hon hade fått en plötslig insikt om att så som hon dömde dem som levt innan henne, och kanske skällde på dem för att de hade haft fel, så kommer också människor efter hennes livstid att döma henne och se vad hon har haft fel i.

Simone de Beauvoir och Jean-Paul Sartre, existentialisterna.

Michael Jackson visste att han och hans liv skulle gå till historien och att han och allt han gjorde skulle bli ihågkommet för alltid, det fanns liksom ingen tvekan om saken. Det är därför han var så oerhört noggrann när det gällde musiken, allt han gjorde måste vara perfekt eftersom det skulle bli hans legacy, han ville vara säker på att hans verk inte skulle dömas ut i framtiden. Han ville att hans verk skulle vara odödligt och alltså tåla eftervärldens granskning.

Samtidigt sov han tillsammans med små pojkar i sängen och, ja, ni har säkert sett dokumentären. Hur kunde en man, som var medveten om att hela världens ögon ständigt var på honom, och som var medveten om att han skulle bli ihågkommen och granskad efter sin död, ens tänka tanken? Det är illa nog om man är helt okänd, att förstöra barns liv. Men i mitt tycke blir det nästan värre att vara världsstjärna och göra det, det ligger en slags arrogans i säkerheten om att inte bli upptäckt.

MJ tillsammans med barn under ett uppträdande.

Här är grejen: Jag tror inte han ljög när han i intervjuer sa ”I would never hurt a child”, eller när han pratade om hur mycket han ville att barn skulle få vara barn och vara lyckliga. Jag tror han var helt ärlig. För människor är sjukt, sjukt bra på att tänka och känna en sak med hela sitt väsen, och sedan ändå göra tvärt om i sina handlingar. Det finns otaliga exempel på detta; våra tankar, idéer och åsikter har egentligen ingenting att göra med våra faktiska handlingar.

Anledningen till att eftervärlden är så bra på att veta vilka som har gjort rätt och fel i historien är att tankar, känslor och åsikter dör med oss, medan våra handlingar blir kvar för granskning. Michael visste att det var fel att skada barn, men han tänkte att han inte gjorde det; han stöpte handlingarna i sina egna känslor och kunde därför rättfärdiga dem genom sina egna känslor. Alla förövare som någonsin existerat har gjort exakt det här. Alla vet att det är fel att mörda någon, ändå sker mord. Alla vet att sexuella övergrepp är fel, ändå gör man dem. Alla vet att klassklyftor och förtryck och all sorts våld är fel, men ändå är allt detta nästan själva definitionen av att leva som människa. Ingen kan på ett vettigt sätt försvara mobbning, klimatförstörelse eller utanförskap, men ändå händer även detta varje dag.

Så mycket av det vi gör varje dag kommer inte tåla en granskning av människor som lever hundra år från nu. Jag tänker på hur vi ser på folk på medeltiden som bokstavligt talat sågade itu varandra (??) men ändå ansåg sig vara goda, precis som alla människor anser sig själva vara goda, precis som Michael Jackson ansåg sig själv vara en god människa samtidigt som han ärrade unga pojkar för livet (jag tänker bara utgå från att dokumentären är sann, något annat vore orimligt). Precis som alla kvinnors våldtäktsmän anser sig själva vara goda, och som jag själv anser mig vara god trots att det egentligen inte finns några garantier för att jag är det.

Alltså. Om man klär av våra handlingar alla rättfärdiganden vi gör för oss själva, kommer de då fortfarande att hålla? Vem som helst kan göras god, eller ond, beroende på om man lyssnat tillräckligt mycket på dens rättfärdiganden resp. inte lyssnat. Ju mindre man lyssnar på en person och ju längre bort från den man är, desto enklare blir det att döma endast dens handlingar, och då blir den personen plötsligt ond. Eller?

Problemet är, att de enda som på riktigt har förmågan att döma, är människor som inte är födda än. Ni vet hur man ibland inte kan se en relation för vad den egentligen är, förrän man lämnat den? Tänk så, fast med alla ens handlingar. Man kan inte se ens egentliga liv förrän man lämnat det, och det är ju en problematisk paradox.

När man inte ser hur det var förrän man står utanför.

Alltså är det så här, att inte bara allt vi tror kan vara fel (som jag skrev i det här inlägget), utan även också allt vi gör. När vi gör saker– vad som helst- finns det inga garantier för att det går ihop med våra värderingar eller känslor, eller att någon som ser våra handlingar utifrån kommer att godta dem. För att ta ett superextremt exempel, så ansåg Breivik att han gjorde någonting gott när han mördade ungdomar, eftersom han själv hade rättfärdigat det för sig själv. Det är samma mekanismer som alla människor har, för det blir ju omöjligt att leva om man inte anser att ens handlingar är goda, det är ju hemskt att gå runt och tänka att man själv bara är dålig.

Det som Michael hade behövt, och som jag egentligen tror alla behöver, är insyn. Han utförde de handlingarna i hemlighet, precis som hustrumisshandlare inte går runt och berättar för folk, ingen vet, och därför kan felaktiga handlingar rättfärdigas för en själv. Det är alltid mycket svårare att rättfärdiga dem för andra än för sig själv. Michael visade upp den ”goda” sidan utåt, för offentligheten, och gjorde de dåliga handlingarna i hemlighet, bakom låsta dörrar.

Är det inte hemlighållande och att ”hålla saker inom familjen” som har hjälpt förövare i alla tider? Att gå till medier eller att gå till polisen är ju ett välkänt hot mot dem man anser göra fel, att man ska visa upp deras handlingar för offentligheten, och jag tror inte bara det handlar om att försöka förstöra dens rykte. Utan det handlar om att den kanske inte ser sina handlingar som de är förrän den ser dem med andras ögon, och att en person kanske inte anser sig ha gjort något fel alls förrän den ser sina handlingar utifrån. Jag tänker på t.ex. Trolljägarna, som söker upp människor bakom hatkonton och konfronterar dem med det de själva skrivit.


https://www.allas.se/tv/sextrakasserande-man-konfronteras-i-trolljagarna/

Det bästa och närmast objektiva granskningen sker från framtiden, men eftersom det är en omöjlighet får man hitta andra måttstockar.

Kärnan i den här frågan handlar om att man ska leva autentiskt. Inte vara olika personer offentligt vs bakom stängda dörrar privat, utan vara den person man är och låta sina handlingar, bra och dåliga, granskas. Om man verkligen, verkligen strävar efter att vara en god människa, inte bara verka som det utåt, ska man inte dölja några handlingar utan ta upp dem och granska. Michael Jacksons hela problem var att han inte var autentisk, för om han hade varit det hade han kanske fått psykologisk hjälp från början och inte utsatt några barn, och likaså är alla förövares problem att de inte är autentiska (om de inte är psykopater och helt saknar empati, dvs).

Omvärlden måste också tro på människor när de visar vilka de är, inte försöka bortförklara deras handlingar. Eftervärlden kommer nämligen inte vilja bortförklara, utan endast döma.

Skriv gärna om ni håller med eller inte, eller kolla in min Instagram eller Facebook.

Gränsen kan inte gå vid att våldta barn

I korthet: Alla håller med om att mord och våldtäkt är fel, men utan feministisk analys kan man inte se vad som leder fram till det.

Då och då dyker det upp vissa fall av våld mot kvinnor och barn som plockas upp av allmänheten som exempel på något fruktansvärt och oacceptabelt. Nu senast är det en man som heter Örjan Ramberg, som blev ”kvinnomisshandlaren” med hela Sverige efter en dokumentär publicerad av SVT. Man kan säga att det inom feministiska kretsar diskuteras former av patriarkalt förtryck mot kvinnor som kan vara svårt att få syn på utan en feministisk analys, för utan feminism kan man endast se det allra mest extrema. Som till exempel mord.

Ingen skulle säga att Ramberg gjorde ”rätt” när han misshandlade Josefin Nilsson; människor med de mest antifeministiska åsikterna som tycker att #metoo bara är hittepå tycker även de att det han gjorde var fel. Ett annat exempel är en komiker (rappare) vid namn Mr. Cool som förra sommaren fick väldigt stort utrymme i media och i diskussioner. Han hade gjort vissa provocerande låtar med namn som till exempel ”Knulla barn”, och Elaine Eksvärd tog upp det för att få honom avbokad från en festival. Även där var det ganska enkelt för människor att engagera sig och ta avstånd från låtinnehållet, trots att de i övrigt inte tyckte feminism var så viktigt. (sen fanns det förstås de som försvarade låten och låtmakarens konstnärliga frihet, men det är en annan fråga)

Det finns många exempel på där våld mot kvinnor och barn gått så långt att ingen kan förneka det, och först är det som att människor i allmänhet kan tänka sig att reagera. Det här är någonting jag tänker på varje gång det dyker upp ett sånt här fall, att gränsen ligger väldigt högt uppe för de flesta. Det ska krävas att man skämtar om något som att våldta barn, eller att man mördar/misshandlar någon, för att man ska tycka det är förkastligt. Det man missar med en sån världssyn, är allt som krävs innan det sker ett mord, eller något annat hemskt. En genial modell som visar hur det funkar är Våldspyramiden (allvarligt, vem kom på den? Den borde få pris), där mord är den yttersta mest extrema handlingen men vilar på en grund av ”helt ofarliga” skämt.

Bild från:
http://pedagog.ostersund.se/wordpress/?p=1478129

I bilden handlar det om pornografi och mäns våld mot kvinnor, men pyramiden kan appliceras på alla förtryck där mord är den yttersta konsekvensen.

Det som händer är alltså att man reagerar först vid toppen av pyramiden, men man saknar verktygen att kunna koppla ihop med resten av den. Vissa som förfasar sig över Rambergs misshandel kan inte se att deras egna sexistiska skämt har bidragit till den; vuxna människor som i en facebookgrupp (jag är med i en del Sverigedemokratiska och antifeministiska) skrattar åt Greta Thunbergs utseende eller säger att kvinnor ljuger om sexuella övergrepp kopplar inte ihop sitt eget beteende och samhället med misshandeln av Nilsson, som de förstås tycker är fruktansvärt.

Frågan är, vart ska gränsen gå? För närvarande går den där det är helt omöjligt att motbevisa handlingen. Våldtäkt får inte starka reaktioner från samhället så länge den är helt omöjlig att motbevisa, och likaså andra former av våld mot kvinnor. Det kan vi se på alla de tillfällen där kvinnor och flickor antas ha falskanmält, att de ”egentligen ville” eller att det på annat sätt inte var en riktig våldtäkt, man vill inte riktigt tro det förrän… Ja, när?

Andrea Dworkin skrev så här: ”The essence of rape, as Suzanne Brogger wrote, lies in the very attitude towards women that makes rape possible. The same attitude that requires a woman to be dead, or at least a bloody mess, before she has earned the right to be considered a victim at all.” (Läs Pornography, Men possessing women!!) Innan en kvinna är död eller en bloody mess kan man alltid säga att det inte var så farligt, eller att hon egentligen ville, eller att hon bara hittar på.

Ord räknas som ofarliga eftersom det inte är faktiskt våld, det är inte så farligt. Ingenting är på riktigt, så länge det inte rör sig om faktisk död, som i Rambergs fall, och då demoniseras plötsligt förövaren trots att ingen någonsin tidigare sagt att han är på helt fel spår. Ingen vaknar upp en dag och bara bestämmer sig för att misshandla någon, och speciellt inte den personen man menar sig älska, utan det krävs ett långvarigt, systematiskt, målinriktat arbete för att få någon att komma dit. Men eftersom det här prepping-arbetet är så normaliserat, blir folk chockerade när de plötsligt ser toppen på pyramiden.

Har man en feministisk analys, så sänks gränsen för vad som är acceptabelt ända ner till botten av pyramiden. Är du en lättkränkt feminist? Bra, det är nämligen exakt det man behöver vara. För om gränsen går vid att våldta barn eller misshandla någon tills den dör och allt innan det är helt okej, då är man egentligen inte emot något förtryck. Man är bara emot att se de allra yttersta konsekvenserna av det.

Feminism handlar inte om kvinnors personliga liv

I korthet: Småstadsförakt är dåligt, att klanka ner på någons sociala kompetens är oerhört manipulativt, att förolämpa någon för att den är i ”beroendeställning” eftersom den pluggar och inte jobbar är att inte inse att alla är i beroendeställning på ett eller annat vis, att jag är ihop med en 25 år äldre man är ingen förolämpning eftersom ingenting säger att yngre män är bättre än äldre, och att säga att någon bara ”skriker om feminism online men inte lever feministiskt” är att missuppfatta vad feminism är. Lady Dahmer råkade ut för samma kritik för ett tag sedan.

Hade nyligen en falling-out med en vän, ett förlopp som från mitt perspektiv gick från 0-100 väldigt fort. De flesta som läser den här bloggen (eller följer mig på Instagram) känner mig inte privat så just den här specifika vänskapsrelationen är egentligen helt ointressant i sammanhanget, men det finns vissa saker som kom upp som jag vet att andra också brottas med och som är faktiska åsikter som många i samhället har, även om alla kanske inte säger dem rent ut. Det här hänger ihop med mitt andra inlägg om lathet (som hittas HÄR).

Det är inte heller intressant vem som har rätt eller fel i just det här så ska inte ta upp något om det, men tänkte visa två skärmdumpar på meddelanden som jag tänkte dekonstruera. Vad kan man se för samhällsstrukturer här?

När jag intervjuade lärare till min uppsats var en av frågorna jag ställde, hur barn bråkar med varandra. Man kan se mycket i vilka ord man använder för att kränka varandra, vilka saker som anses vara ”dåliga” och vilka som anses vara ”bättre”. Och det är just i affekt som de här strukturerna syns, eftersom man då inte censurerar sig som man brukar göra annars. Man kan säga att när man verkligen vill förolämpa någon, så använder man saker som man vet anses vara sämre i resten av samhället för att det ska slå extra hårt.

 

Jag tänkte ta upp det hon har skrivit i en punktlista och gå igenom det punkt för punkt! (Inte det om att jag har tagit upp problem i vår relation som hon uppfattat som kränkande, ni får helt enkelt lita på att jag sätter större värde på mina relationer än att försöka kränka och avsluta dem med flit. Men det är en annan fråga).

  1. ”Ha det så kul i din håla i Värmland”.

Det här är typiskt för många som bor i storstäder, att man anser att det är sämre på något sätt att bo i en småstad eller på landet. Jag har bott i Stockholm i flera år, men innan dess föddes jag i en ”håla” i Norrbotten, sedan växte jag upp i en ”håla” i Västergötland, och nu i vuxen ålder bor jag i en ”håla” i Värmland. Att bo i en småstad är att hela tiden vara medveten om att det anses vara lite sämre, att de som bor i storstäder är lite bättre, har ett bättre liv, har det roligare. Den verkliga sanningen är att så himla stor skillnad är det faktiskt inte. Bor man i en småstad som jag gör och har gjort, kan man ändå åka in till Stockholm när man vill, man får det bästa av två världar. Vi borde SATSA på småstäderna, bygga ut kollektivtrafiken och ge bidrag åt de företag som håller till där, för att hålla landsbygden levande. Att kalla småstäder för ”hålor” som om de vore sämre, och kalla dem som bor där för ”bönder” (som många stockholmare har för vana), är ingenting annat än småstadsförakt och inte okej.

2. ”Du behöver seriöst jobba på din sociala kompetens”.

En osäkerhet som jag tror är ganska vanlig. Är jag socialt kompetent? Tycker människor om mig? Hur tycker andra jag är? Och att då säga att någon inte är socialt kompetent, kan nästan vara förkrossande. Kvinnor som är i misshandelsförhållanden kan höra sånt här av dem som psykiskt misshandlar någon, att den inte kan föra sig socialt, och att den måste lyssna på misshandlaren för att se vad den gör för fel. Det är väldigt manipulativt, för det kan få människor att tveka på sina vänner och andra relationer och välja att hellre vara med misshandlaren. Nu säger jag inte att min ex-vän är en misshandlare, men det är en väldigt manipulativ sak att säga till någon, att den inte är socialt kompetent. Är jag socialt kompetent? Förmodligen inte, om man menar att social kompetens handlar om att man ska gilla att småprata med folk och ”mingla” och ha massor av vänner och ytliga bekantskaper. Och om man hellre vill ha få vänner, och hellre är lojal mot dem än letar efter nya hela tiden? Jag vet att det finns många som mår dåligt för att de inte har tillräckligt många vänner enligt ”normen”, men jag tycker man ska ta bort social kompetens helt som förolämpning. Vissa lägger sin energi på många människor, andra väljer att lägga den på andra saker.

3. ”Du bor i en annan persons lägenhet och är i världens beroendeställning”.

Det här är nog den värsta punkten, eftersom den implicerar att det på något sätt är sämre att vara beroende. Det maskulina idealet säger att man ska klara sig själv, göra allt själv, ”ensam är stark”, och eftersom vi lever i ett patriarkat är det maskulina idealet det som har mest makt. Det har inte med bara män att göra, för det finns många män som inte håller med och många kvinnor som tror på det (som t.ex. min ex-vän), men det är ändå ett maskulint ideal eftersom det är normen som män pressas in i först och främst. Den här synen leder till att man ser ner på människor som går på olika former av bidrag, har psykisk ohälsa eller någon kronisk sjukdom, eller av annan anledning blir beroende av staten, eller hemmafruar som är beroende av sina män. Det man glömmer är för det första att det inte finns några oberoende människor, alla är beroende av andra på olika sätt. För det andra är man inte en sämre människa för att man är beroende av någon. Det är ingen förolämpning, det är en livssituation. Jag studerar, och vilken student kan köpa en helt egen lägenhet? Hur kan det vara sämre att jag inte jobbar ännu och därför inte har kunnat köpa en lägenhet själv, vem kan ens det som 23-åring? Hon som skriver det här är 25 och bor i en studentlägenhet. Det finns ingenting dåligt i det.

4. ”En 25 år äldre man”.

Mannen jag är ihop med är 25 år äldre än mig, ja. Att det skulle vara en förolämpning förstår jag inte. Han har lärt mig massor om organisationsteori, gruppsykologi och om hur människors medvetanden fungerar, han i sin tur har lärt sig massor av mig om filosofi, genusvetenskap och feminism. Vi har intressanta diskussioner varje dag, gemensamma intressen i till exempel våra papegojor, liknande syn på livet och andra människor, samma intresse att lära oss nya saker. Det finns många som ser ner på åldersskillnader i relationer, man bygger upp en bild av vad det innebär när en äldre man är ihop med en yngre kvinna, det är en välkänd berättelse, och det här antar jag att ex-vännen vet om och därför försöker förolämpa mig med det. Jag vet att det finns flera som tycker det här förhållandet inte är okej, och det bygger just på vilka berättelser som finns i kulturen. Ex-vännen försöker bygga på existerande fördomar mot åldersskillnader i relationer, men inser inte att det inte finns något som säger att relationer med jämnåriga killar är så himla mycket bättre.

5. Att skrika sig hes om feminism enbart online.

Den här sista är faktiskt min favorit, för intressant nog blev en feministisk bloggare, Lady Dahmer, anklagad för samma sak för ett tag sedan. Hon är alltså hemmafru och är hemma med sina barn, medan hennes man arbetar. En gång skulle hon be om swish-bidrag för att köpa sig en ny dator, men köpte sig även en krukväxt för pengarna hon fick (allt det här går att hitta på internet, t.ex. hennes blogg). Och det här ledde till en riktig storm, folk anklagade henne till höger och vänster för att vara en fejk-feminist som endast skrev saker på internet men inte ”levde feministiskt” i praktiken eftersom hon inte hade ett jobb hon tjänade pengar på. Jag vet inte om jag kan jämföra mig med den här situationen exakt, jag pluggar ju och har inga barn så är inte hemmafru, men det är exakt samma idé som ligger bakom de här förolämpningarna.

Man kan bara vara en riktig feminist om man gör exakt det patriarkatet vill att man ska göra och går till ett jobb på dagen, tjänar pengar, för att sedan gå hem och påbörja det andra yrkespasset hemma med hushåll och barn. Det här är det kvinnor förväntas göra. Jag är en sämre feminist än min ex-vän eftersom jag inte jobbar (att plugga räknas visst inte), och alltså spelar det ingen roll hur mycket jag skrivit om feminism eller hur mycket jag bryr mig om det. Det finns en missuppfattning om att feminism handlar om kvinnors personliga livssituationer. Feminism handlar inte om kvinnors personliga liv över huvudtaget. Feminism har inte det minsta lilla att göra med om jag lyfter tunga saker eller tjänar massa pengar.

Det här är idéer som snarare är skadliga för feminismen, eftersom man då lägger det på att kvinnor måste anpassa sig så bra som möjligt till rådande samhällsordning, istället för att jobba för att samhället ska anpassa sig så att män och kvinnor kan båda ha en bra balans mellan jobb och hushåll.

Vissa kvinnor lägger väldigt mycket prestige i att de har valt rätt, att de gör rätt. Bland annat min ex-vän, som tycker det är så viktigt att hon jobbar och tjänar pengar att hon säger att jag är sämre eftersom jag inte gör det utan ”bara” pluggar. Det här är ingen isolerad företeelse, utan det blir så när man lärt sig hela sitt liv att det bara finns ett enda rätt sätt att vara en ”stark kvinna” på och det är att mäta sig med männen. Dvs främst med måtten karriär och lön. Feminism däremot lyfter fram andra värden, som till exempel vikten av ens relationer, ens familj, att stötta svaga i samhället, att tävling och olika sorters våld inte alls är meningen med livet.

Det här missuppfattar kvinnor som klankar ner på andra kvinnors livssituationer, de har en patriarkal måttstock.

Allt vi tror är fel

I korthet: Det finns inga garantier för att något av det vi gör och tror på är rätt, men ändå ska vi bara göra och tro ändå. Det är ett hemskt livsvillkor. Hur vet man att alla ens övertygelser är de rätta? Hur kan alla andra verka så övertygade?

Hösten och vintern 2017 var en period för mig när jag omvärderade precis allt jag visste, eller trodde jag visste, om feminism. Innan dess hade jag naivt nog tänkt att det bara fanns ett rätt sätt att tänka, och att jag gjorde det, och att alla som inte höll med bara inte var tillräckligt ”pålästa”. Men den hösten hade jag kommit i kontakt med ett helt annat sätt att tänka om feminism, och bytte helt enkelt till det. Det sammanföll med att jag fick sluta plugga genusvetenskap, så under flera månader skrev jag ingenting, läste ingenting och raderade allt jag skrivit på instagram. Jag kallade mig inte ens feminist längre eftersom det kändes så fel.

Den första liknande perioden hade jag 2015, när jag såg att det över huvudtaget fanns något som hette feminism och insåg att allt jag trodde var fel. Även då tillbringade jag flera månader med att bara läsa och läsa.

Nu är det våren 2019 och jag har nyligen sett dokumentären Leaving Neverland om Michael Jackson, efter att ha läst filosofi i några månader, och det tillsammans har bara gett mig huvudvärk.

Jag har älskat Michael sedan jag var 12 år, och har absolut inte trott på några som helst anklagelser om pedofili, det var för mycket som pekade på att pojkarnas föräldrar var rasister och ville ha pengar. Sedan såg jag dokumentären och blev chockad över att jag någonsin kunde tvivla på dem. Ser ni mönstret här? Varje gång jag tror på något har det visat sig vara fel. Så jag kan inte tillåta mig tro till 100% på dem i dokumentären heller, för jag var ju inte där och såg med egna ögon vad som har hänt! Det finns den lilla, minimala möjligheten att det inte har det, för jag kan bara inte längre tro på något till 100%. Det kan ingen.

Men om man inte längre tror på något till 100%, så skapar det en hel del problem, eller hur? Hur vet jag att alla mina övertygelser är de rätta? Jag tänkte en gång i tiden att porr var något ofarligt, nu inser jag att all porr är kvinnohat. Eller? Är det meningen att man bara ska handla efter sina övertygelser, utan att någonsin få någon slags garanti på att de är de rätta? Om man följer den feministiska övertygelsen är till exempel porr förstås kvinnohat. Men enligt andra övertygelser är det helt normalt att titta på nakna människor på en skärm. Handlar det bara om att hitta vad man själv tror på och sedan försöka övertyga andra om att tro på samma sak?? Handlar all politik och alla ideologier inte om mer än så?

Jag kan inte läsa böcker som jag kunde för två veckor sedan, för nu är det enda jag tänker att allt det jag läser lika gärna kan vara helt fel. Varför ska man läsa och försöka lära sig något om det inte ens finns några garantier för att man inte kastar allt åt skogen om ett par år? Inser ni vilket enormt problem det här är?

Vanligtvis när jag stöter på problem är det ganska enkelt att lösa dem, man tar bara reda på svaren. Men om själva problemet ligger i svaren så blir det ju helt olösligt! Simone de Beauvoir skrev att det är människans själva natur att aldrig nöja sig, utan ständigt sträva efter mer, att söka, att arbeta, att vilja ha mer och förändra mer, och att det är allas livsvillkor och vad det innebär att vara människa. Man måste ju ha något att arbeta utifrån och något man tror på för att det ska fungera, eller hur? Men det är just det lilla ordet tro som ställer till allting, för man kan aldrig veta, det är tydligen bara meningen att man ska jobba och jobba mot någonting som om tio år kan visa sig vara det dummaste någon gjort.

Rasbiologerna på 1800-talet dedikerade hela sina liv åt det de trodde var sanningen, men som visade sig vara bullshit. Människor idag försöker jobba för en samtyckeskultur, som jag tycker är bullshit. Eller är det jag som har fel? Det oerhörda i det här är att man aldrig kommer få reda på vilket. Som människa ska man bara ge och ge, men man kommer aldrig få tillbaka någon slags bekräftelse på att det man gett är det rätta. Det kan kännas som det, om andra människor kanske blir lyckligare eller gladare, men människor blir också ”lyckliga” av att göra skönhetsoperationer och ta droger. Det behövs en objektiv måttstock, som aldrig kan existera eftersom människor skapar allt.

Jag förstår inte hur andra bara kan göra och göra och tro och tro på saker som om det vore helt självklart, eller går alla runt och tänker att det egentligen kan vara helt fel? Hur kan andra vara så himla övertygade om allt de gör?

För det är själva kärnan i problemet, att allt jag just nu tror på kan vara fel. Att allt alla andra tror på kan vara fel. Att alla övertygelser som existerar i världen just nu kan vara fel. Och man kommer aldrig få reda på vad som är fel och rätt, och vissa påstår att det inte ens existerar något som är fel och rätt, utan man bara handlar efter det man tror på. I all evighet, i hela sitt liv, utan att någonsin få någon bekräftelse på att det man tror på är något man borde tro på.

Det här är ett oerhört problem som jag inte ser någon lösning på. Man kan bli galen av mindre! Hur ska jag leva resten av mitt liv med vetskapen om att allt jag tror på och lär mig är fel? Hur ska jag kunna plugga samtidigt som jag tänker att läraren lika gärna kan ha allt fel, det finns ju inga garantier? Hur ska jag kunna diskutera, läsa en bok, se en film, göra nånting över huvudtaget genom den här linsen? Man är väldigt säker på många saker, inte minst inom naturvetenskapen, men det finns ju den där lilla risken att eftersom all kunskap är skapad av människor så kan den lika gärna vara fel! Det är vansinnigt! Det går inte!

Jag kan inte se mig själv gå tillbaka till att bara tro och handla efter det jag tror på, det är omöjligt. Tanken är väl att man bara ska göra och göra utan så mycket som en smula i utbyte, men det är omänskligt, är det inte? Eller är just den där ovissheten det mänskligaste som finns och själva meningen med att vara människa? Jag orkar inte, jag är 23 och har 60 år till att leva på det här hemska sättet. Det är inget liv, att aldrig kunna vara 100% säker på något. Eller så är det just det som är livet. Inte ens det kan någon veta.

Ska lämna tillbaka de böcker jag tänkt läsa till biblioteket, för jag kan inte läsa något jag inte tror på. Det går inte. Vetskapen att allt kan vara fel har bara golvat mig, det ger mig ont i hjärtat, det går inte ens att förklara.

Flickors subjektspositioner

I korthet: Om man tittar på två personer med autism, Courtney Stodden och Edmund Husserl, kan man se hur olika mäns och kvinnors subjektspositioner är. Män har massor av identiteter att välja mellan, men kvinnor får bara vara vackra. Man tolererar inte annorlundahet hos flickor som man gör hos pojkar.

För ett tag sedan skrev jag om pojkars subjektspositioner (alltså att de identiteter som är möjliga för dem att anta kan styra dem mot ett utåtagerande beteende), men den frågan går mycket, mycket djupare än så. Jag snuddade aldrig vid flickor och kvinnors subjektspositioner i det inlägget, ochden frågan är oerhört mycket svårare att greppa. Vad är det som formar flickors identiteter i ett patriarkalt samhälle, och till vad? Varför ”valde” Anna Nicole Smith att vara en gammal gubbes fru? Bara pengar räcker inte som förklaring. Vad har flickor att välja mellan, när de växer upp? Jag kan ge ett väldigt tydligt exempel på skillnaden mellan tjejers, kvinnors, och pojkars, mäns, subjektspositioner.

170210202642-anna-nicole-smith-and-husband-j-howard-marshall

Anna Nicole Smith och hennes make, J. Howard Marshall II.

Det finns två personer jag är 100% övertygad om är autistiska. Den ena heter Edmund Husserl, han levde på sekelskiftet 1800-1900-talet och är fenomenologins fader. Fenomenologi är en slags filosofi som han grundade, och han var matematiker i botten så han ägnade all sin tid åt att utforma en ”ren logik”, att hitta sanningen bortom alla mänskliga fördomar och föreställningar. Han var så dedikerad till idén att hitta klarhet att han sa att han måste hitta sanning, för annars kunde han inte leva sa han. Han skrev ingenting alls på 10 hela år eftersom han ville vara helt säker innan han skrev. Och när han väl skrev gjorde han det i oändliga mängder. Jag har läst första boken i hans ”Logiska undersökningar”-serie och den är som en labyrint. Helt fantastisk, men ändå som en labyrint. Hopplöst långa, invecklade meningar, men man kan riktigt känna hur engagerad han var. Han var inte engagerad i något annat än det här, och det är ju just det som kännetecknar en autist. Sitta år efter år och försöka hitta sanningen och inte passa in i varken universitetsvärlden eller någon annan värld (han blev inte fastanställd och fick fast lön förrän runt 60 års ålder, vad jag har läst) är ett telltale-sign.

husserl (1)

Edmund Husserl, 1859-1938

 

Den andra personen jag vet är autistisk heter Courtney Stodden (google is your friend). Hennes livshistoria är radikalt annorlunda från Husserls. Hon är lika gammal som jag, ett år äldre, men gifte sig vid 16 års ålder med en man som var 50 år gammal och gjorde sig en karriär som reality-TV-stjärna, popsångerska, modell.. skådespelerska.. Men innan dess, var hela hennes tidiga tonårstid kantad av mobbning och utanförskap vilket enligt henne berodde på att hon såg ”mogen” ut (dvs. mycket smink, högklackade skor, blonderat hår osv). Personer som växte upp i samma stad som henne berättade att hon kunde gå ut med hunden vinglandes på högklackade skor när hon var 12 år gammal. Samma mönster fortsatte också när hon gifte sig, hon hade antagit den här rollen av en ”dum blondin” som är just bara en påhittad figur, en fantasi och en roll, men som hon antog som en helt egen personlighet. Tittar man på intervjuer med henne har hon en väldigt monoton röst, stereotypt kroppsspråk och utseende, komplett med skönhetsoperationer (bl.a. bröstförstoring) och är enligt hennes instagram mest ensam hemma med sina hundar och verkar ha skitroligt med bara dem, sig själv och musik. Allt med henne är skolboksexempel på hur autism hos flickor kan se ut.

courtney-stodden-doug-hutchison-010917-1483995480

Courtney Stodden och hennes make, Doug Hutchison.

Men för autistiska tjejer finns det ingen roll som ensamt geni att ta upp, deras annorlundahet accepteras inte som tecken på intelligens. Om vi tittar på hur olika autism ser ut hos flickor och pojkar kan vi tydligt se vilka subjektspositioner som existerar för dem. Courtney Stoddens idoler är Marilyn Monroe och Anna Nicole Smith. Vackra kvinnor är de enda som idoliseras på mainstreamnivå och Monroe och Smith är skönhet personifierad. Husserl däremot, han hade en hel radda med manliga, stora, tänkande filosofer att identifiera sig med. De har redan berett väg för honom, och det enda han behövde göra var att inta den platsen. Han var precis lika socialt utanför som Stodden är och alltid har varit, men medan Stodden på grund av sitt kvinnliga kön helt förvägrades utveckling, kunde Husserl med hjälp av sitt manliga kön gå vidare till att bli en filosofisk stjärna.

Män kan vara genier, fotbollsspelare, kompositörer, filosofer, matematiker, vetenskapsmän, experter, salongslejon, rappare, komiker. Kvinnor kan vara vackra. Vår kultur har skapat hundra subjektspositioner för män, men bara två för kvinnor. Man kan vara vacker, eller så kan man vara ful. Därför är autism så oerhört mycket enklare att märka hos pojkar, det behövs en slags bekräftelse att man kan vara hur man är och ändå ha en plats. Flickor har inte den här platsen, den här rörelsefriheten att kunna vara annorlunda och ändå bli omtyckta och förstådda. Vi som kultur har ingen förståelse för annorlunda flickor och kvinnor, för det finns inga existerande subjektspositioner de kan inta.

iPiccy-collage

Courtney Stodden till vänster och Edmund Husserl till höger.

Om vi inte förstår skillnaden mellan mäns och kvinnors olika existerande identiteter, kommer vi aldrig kunna förstå varför vi beter oss så olika. Många tror att förtryck alltid känns hemskt och alltid handlar om yttre tvång, och det kan inte vara längre ifrån sanningen. Stodden tyckte säkert det var roligt att sminka sig som tonåring och antog till synes helt frivilligt rollen som blondin. Man tror att kvinnoförtryck måste vara en man som tvingar sin fru att vara hemma eller fysiskt tvingar henne ha på sig vissa kläder, att kvinnoförtryck är något helt synligt som vissa män gör mot vissa kvinnor.

Men kvinnoförtryck går mycket djupare än så, det är att man som kultur tar bort alla valmöjligheter för flickor och kvinnor, och sedan när de valt, lägga skulden på dem för att de valt fel. Man kan aldrig räkna med att vara fri att välja, men det är inte förrän man börjar få syn på och kartlägga alla de möjliga identiteterna som man kan börja luckra upp dem.

Förbjud spelreklam

I korthet: Frågan om spelreklam handlar inte bara om pengar, utan är en djupare fråga om hur mycket självbestämmande en människa ska ha när det gäller beroendeframkallande områden, och dit räknas även pornografi in.

En grej jag tänkt på som verkligen gör mig förvånad är spelreklamen. Det kvittar om jag försöker titta på TV hemma hos folk eller titta på Youtube eller surfa på internet eller använda vilken medie som helst där det finns reklam, det är spelreklam överallt. Det är galet! De har också helt olika målgrupper då de verkar vilja täcka hela befolkningen, folk i alla åldrar och alla kön ska vilja spela. En gång räknade jag till 8 hela reklamer för olika nätcasinon under en 5-minuters reklampaus på TV, man bombarderas ju konstant. I vartannat Lyxfällan-program kan man se någon som sitter med skulder upp över öronen men som ändå spelar upp lönen.

Det handlar inte ens om självdisciplin eller att man är ”dum” som spelar upp sina pengar, som det kan verka på Lyxfällan. Hur kan man vara dum bara för att man råkar ha en mänsklig hjärna med ett fungerande dopaminsystem? Det börjar ju inte med att man tar ett sms-lån att spela för, utan det sker ju först efter att man blivit bearbetad ett längre tag. Vi har förbjudit droger och kontrollerar försäljningen av alkohol, men när det handlar om nyare företeelser som nätcasinon ligger vi verkligen efter. Det är samma sak som gäller här som gäller med t.ex. pornografi på internet; något djupt beroendeframkallande som man bara väntar sig att människor själva ska navigera runt. Men kan man verkligen förvänta sig det?

I grund och botten handlar det nog om pengar och lagar, men man kan också se det som en filosofisk fråga. Är människan ett impulsstyrt djur som behöver kontroll eller är man en intelligent varelse som man kan lita på alltid väljer det allra bästa för en själv?

Just nu har vi ju en väldigt liberal människosyn, som handlar om att alla ska kunna göra vad de själva vill och ska kunna välja att leva hur de vill, och så länge man inte skadar någon annan ska ingen kritisera en (om man hårddrar det). Vi har fritt skolval, 7 sorters mjölk, vi ska välja mellan massor av program i gymnasiet.. man kan säga att hela samhället är uppbyggt på idén att människor är bra på att själva bestämma vad som är bäst för dem. Mycket politik bygger på detta, t.ex. som i exemplet med skolvalet, men också till exempel samtyckeslagen, och idén att man själv ska hålla sig undan sms-lån och porr (eller i alla fall inte använda så mycket att det blir skadligt för en själv).

Men å andra sidan finns det lika mycket som säger att människor inte är bra på att bestämma själva. Till exempel systembolaget, vårdnadstvister där domstolen går in och bestämmer om vårdnaden av barn, skolplikten som gör att föräldrar inte kan hemskola sina barn, och så vidare. Det finns alltså en skiljelinje mellan vad samhället tycker att människor kan hantera själva, och vad staten behöver gå in och besluta om. För mig verkar den här linjen vara dragen helt random och godtyckligt, men är den det?

Spelreklam är alltså på ena sidan av linjen, det som människor borde besluta om själva, medan tobakreklam befinner sig på andra sidan. Man kan säga att vänster- och högerpolitik själva är på olika sidor av linjen, där vänstern lite förenklat vill att staten ska kunna bestämma mer medan högern vill att staten ska sluta lägga sig i, i princip. Och det känns väl logiskt om man tänker att högern vill att enskilda företag ska tjäna mer pengar medan vänstern vill att pengarna ska distribueras från statskassan; nätcasinon är ju enskilda företag.

Men frågan är inte så mycket om ifall vi ska ha en vänster- eller högerpolitik, utan frågan handlar nog mer om hur mycket självbestämmande ska människor ha inom beroendeframkallande områden. Och när vi har svarat på den frågan, måste det svaret appliceras inom alla områden. Vi kan inte förbjuda tobaksreklam men tillåta spelreklam, vi kan inte göra monopol av alkoholförsäljning och förbjuda droger men tillåta fri spridning av porr. Man kan inte göra skillnad mellan beroende och beroende, för det är i slutändan exakt samma funktioner i hjärnan som aktiveras och exakt samma ställningstagande som krävs.

Brott och straff

Jag har lagt märke till att det är väldigt populärt att, när det har skett ett brott, lägga stor vikt vid att det brottet ska straffas. Det gäller allt från skatteflykt till våldtäkt till att uppehålla sig illegalt i Sverige till att skicka dickpics; man kan säga att människor oavsett ideologi, politiska åsikter, samhällsklass, osv tycker att brottsstraff är viktigt. De som har gjort ett brott ska straffas, gärna hårt, gärna på livstid, och det här är nog den enda likheten jag kan hitta mellan de feministiska diskussionsgrupper jag är med i och de Sverigedemokratiska.

19019585f7158e8ffb326214cf0b32af

Bild från en insamling.

I inlägget ”Om mig” skrev jag att kvinnokamp måste föras på två plan; det praktiska och det teoretiska. Där det praktiska handlar om att arbeta med kvinnojourer, se till att våldsamma män inte får vårdnaden om barn, se till att kvinnodominerade yrken inom vård och omsorg får bättre villkor, osv. Konkreta förändringar för att förbättra kvinnors liv. Det teoretiska planet handlar mer om till exempel begrepp- vad betyder kvinna? Vad betyder kön? Vad betyder jämställdhet? Och till exempel om att tänka mer långsiktigt om vilket slags samhälle det är man vill arbeta emot.

Att vilja straffa män som begår övergrepp är att befinna sig på det praktiska planet, men det som glöms bort är att straff räcker inte. Straff har inget egenvärde. Vad spelar det för roll om alla våldtäktsmän får livstids fängelsestraff? Det enda det kommer leda till är att fängelserna kommer bli överfulla. Det finns redan länder där straffen är mycket högre än i Sverige, som ibland får rollen av förebilder; ”i USA hade han aldrig sluppit så lindrigt undan”. Jag ifrågasätter att länder med hårda straff ska vara förebilder.

gulag.jpg.600x0_q98

Bild från Goldmans bokomslag. USA har världsrekordet i fångantal

Nu är det inte meningslöst att jobba för att bestraffa dem som begår brott, men man får inte glömma att straff är ett medel, inte ett mål. Man kommer aldrig kunna hitta och sätta i fängelse alla som t.ex. köper sex eller våldtar någon, det är helt enkelt inte realistiskt. Vad är ett realistiskt mål? Det är att förhindra att brotten utförs från första början. Och det här är det perspektivet jag brukar sakna när jag läser en artikel om någon som våldtagit någon annan och sluppit undan medan kommentarsfältet fylls med utrop över vårt svaga lagsystem. Eller när vissa struntar i att betala skatt eller flyttar förmögenheten utomlands och också slipper undan lagen.

Lagsystemet måste förstås förbättras, men detta är inget långsiktigt mål att sträva mot! Eller hur? Vad händer om det plötsligt förbättras exakt så som vi vill, hur kommer samhället att se ut då? Det är mycket viktigare att jobba mot att brottet inte ska begås från första början än att jobba mot hårdare straff, men det kräver förstås mer analys.

Om vi tänker mer på att lagföra våldtäktsmän än på att förhindra våldtäkterna från att begås från första början, så utgår man från att brottet är oundvikligt, det går inte att förhindra, och därför är det bästa man kan göra att vänta tills de utfört det och sedan sätta in dem i förvar. Som om det inte alls vore slöseri med människoliv. Jag tycker nämligen det är slöseri med människoliv att sätta folk i fängelse. Även våldtäktsmän. Även hustrumördare och droglangare. Även traffickare och misshandlare. Någonstans på vägen lärde de sig nämligen att vara förövare, och det är den exakta tidpunkten vi måste hitta.

Vi måste hitta den exakta tidpunkten en pojke börjar tänka som en förövare. Men vart finns den här kunskapen? Varför vet man inte detta, som är den allra viktigaste feministiska kunskapen? Eller vet man detta någonstans utan att ha marknadsfört det?

Till exempel detta med skatteflykt (eller alla andra miljoner brott som ”borde” straffas hårdare); om man gräver djupare kan man börja undra varför vi har ett samhälle där en sådan handling ens är en möjlig idé hos vissa människor.

Nya-Karolinska-ett-sjukhus-för-priset-av-tio

Bild från satirtecknaren Max Gustafson.

Varifrån kommer själva idén till brottet? Är den allra viktigaste frågan som man inte ens snuddar vid genom att prata om straff, straff. Jag menar inte att man ska sluta prata om det, lagen visar ju hur samhället ser på saker. Det är därför en kvinna som berättar om en våldtäkt kan lagföras och straffas för förtal medan mannen som våldtagit går fri. Problemet blir bara när samtalet stannar där, när höga straff ses som något mål i sig vilket det absolut inte är. Straff har inget egenvärde, utan de ska antingen verka ”avskräckande”, skydda samhället från farliga individer, eller visa vad samhället okejar och inte okejar. Alltså är tanken att straff ska se till att brottet inte begås, men det funkar ju inte. Inte ens länder med dödsstraff lyckas se till att brottet som leder till dödsstraff inte begås.

(En annan del av straff är att brottsoffret ska känna att hen får upprättelse och att samhället inte tycker det hen utsatts för är okej, vilket är en viktig funktion. Så man måste ha kvar de här två nivåerna)

Jag vill alltså byta fokus. Och vill att fler gör det! Det finns ju redan så pass många som har fokus på straff, men det är bara halva frågan. Jag tror genusvetenskapen kommer ha en jätteviktig roll i brottsförebyggandet i framtiden, för det är ju ingen hemlighet att unga män är de som gör flest brott. Män gör flest brott globalt enligt all tillgänglig statistik. Och varför?

Tycker jag är en mycket viktigare fråga att svara på än hur vi kan straffa dem hårdare.

För helt ärligt kommer högre straff inte lösa någonting. Vi ska inte vilja ha några straff över huvudtaget, för ingen ska vilja utföra något brott. Idén att misshandla eller våldta någon måste bli så absurd att det inte behöver finnas någon lag som förbjuder det.

Visste ni att det finns en lag i Georgien som förbjuder en att ha glass i bakfickan? Den är superkonstig. Men en gång var den relevant. Exakt så irrelevant måste vi göra lagen som förbjuder våldtäkt.

Skärmbild (59)

Skärmbild (60)

Källa. Ungefär såhär ser det ut på all statistik jag tittat på, pojkar och män är alltid överrepresenterade oavsett brott. Men det finns inget som säger att det inte går att ändra på