Patriarkatet har ingen iskall fakta

I korthet: Pratade med en man som berättade hur han satte fakta framför feministisk ideologi. Men egentligen är han är lika påverkad av ideologi som jag, han kan bara inte se det.

Hade nyligen ett samtal med en man där jag först trodde att min irritation berodde på honom som person, men sedan märkte jag att detta var ett genomgående problem hos män i allmänhet. Om en man inte lyckats bryta sig loss från problemet jag kommer beskriva här i inlägget kan inte han ensam lastas för det, eftersom det är mer väntat än oväntat att han inte kan. Det krävs nämligen ett par feministiska glasögon för att se, vilket inte många har.

Det som skrevs har jag alltså sett uttryckas från män i allmänhet, men har inte haft ett så här tydligt exempel förrän nu. Inlägget är uppdelat efter 3 skärmdumpar.

1.Manlig vetenskap

Skärmdumpen visar ett jätteintressant fenomen jag sett från främst män; att de anser att de är ”iskalla”, ”vetenskapliga” och sätter fakta främst i diskussioner. Med andra ord; de anser att de är rationella och neutrala. Man kan se på alla möjliga ställen att mäns åsikter och känslor presenteras som fakta, vilket ironiskt nog har påverkat faktisk fakta och vetenskap. Läs gärna ”Underlägsen” av Angela Saini för att se hur vetenskapen alltid har varit skev på grund av mansdominans, ända från när de påstod att kvinnors livmödrar skulle skrumpna ihop om de studerade. (jag vet!! Helt absurt att vetenskapsmän påstod såna saker!!)

Jag har lagt märke till en övertro på manlig vetenskap och den egna förmågan att förhålla sig neutralt till frågor, samtidigt som ”kvinnovetenskap” (som till exempel genusvetenskap och kvinnohistoria) misstänkliggörs och förlöjligas eller glöms bort. Samtidigt som kvinnor beskrivs som helt oförmögna att kunna förhålla sig neutralt till frågor, och kvinnors rationalitet räknas bort. Men varför är det övervägande män som påstår sig sätta fakta framför känslor? Eller, som i meddelandet, fakta framför empati?

Kvinnors upplevelser räknas inte som fakta

Det här var också intressant; ”Påstår du att jorden är platt spelar inte din upplevelse någon större roll för diskussionen”. Nyckelordet här är upplevelse. Han jämför faktan att jorden inte är platt med upplevelsen att jorden är platt, och att upplevelsen i sammanhanget är underordnad fakta. Det här är ett problem män har när det talas om kvinnors upplevelser av patriarkatet. Kvinnors upplevelser av att inte bli lyssnade på, av rädsla för män, av att inte få utrymme, av att bli förminskade och tystade, räknas inte som fakta för män. Eftersom män, precis som han i samtalet gjorde, ställer människors upplevelser mot fakta.

Men det som är fakta i patriarkatet, är att kvinnors upplevelser spelar all roll i världen. Precis som svartas upplevelser av rasism spelar all roll i världen. Fakta är nämligen inget neutralt, som bara svävar omkring i luften och väntar på att gripas, utan fakta är något som skapas av människor. Och detta är alla bevis som behövs för att övertyga om att upplevelser är fakta. Inte all fakta, självklart, jag pratar inte om huruvida jorden är platt eller om gravitationskraften existerar. Jag pratar om fakta om samhället och den mänskliga naturen, och samhälleliga strukturer och normer. Patriarkatet är i högsta grad en fråga om kvinnors upplevelser, och det är en av grundpelarna inom feministisk teoribildning att kvinnors upplevelser är av betydelse. Män som inte har läst feministisk teori kan förstås inte veta vikten av kvinnors upplevelser, och därför får jag meddelanden som detta, där de likställs med ”upplevelsen av att jorden är platt”. Det är endast jämförbart om man inte fäster någon vikt vid vad kvinnor upplever.

2. ”Feminism är ideologi, men inte patriarkatet”

Som vi ser, kritiseras även genusvetenskaplig forskning för att vara ”ideologisk”. Vilket samtidigt implicerar att övrig forskning är helt fristående från ideologi (men det finns feministisk kritik av manlig forskning!). Han menar även att jag har ”radikalfeministiska glasögon”, som påverkar allt jag ser. Detta är ett exempel på ett annat problem inte bara män har, men eftersom inlägget handlar om män så skriver jag om detta problem hos män.

Feminismen beskrivs som en ideologi, samtidigt som de själva inte erkänner att de har en ideologi.

Feminismen beskrivs som en ideologi, samtidigt som de själva inte erkänner att de har en ideologi. Alltså, att feminister är ideologer medan de själva är neutrala. Detta förhindrar dem från att bli sedda och kritiserade på samma sätt som de själva kritiserar feminister. Feminismen är en ideologi, ja, och feminister tror på en ideologi, ja, men det är ingenting unikt för feminister. Enda anledningen till att män får syn på den feministiska ideologin samtidigt som de är blinda för den patriarkala, är för att de tror att det patriarkala samhället är ett neutralt status quo, en stabil utgångspunkt och något som bara ”existerar”. Vilket inte kunde vara längre från sanningen.

Samhället ”existerar” inte bara som det gör naturligt. Patriarkatet ”existerar” inte bara.

Vårt samhälle, där män har lagt beslag på de bäst betalda yrkena, roller som vetenskapsmän och ledare, och lämpat över hushållsarbete, arbete med människor och rollen som familjens uppasserska på kvinnor, det samhället är i högsta grad ideologiskt uppbyggt. Det ”är” inte bara, utan det måste aktivt upprätthållas av målmedvetna strategier för att behålla manlig överordning och kvinnlig underordning. Till exempel, genom institutioner som vetenskap, där män hittar på ”vetenskap” om människor som otroligt nog gynnar dem själva. Eller som institutioner som universitet och akademi, där till exempel sexuella trakasserier och osynliggörande av kvinnor används aktivt (läs ”Att leva feministiskt” av Sara Ahmed!).

Och här har vi ännu ett lager: Om ”upplevelser” inte räknas som ”fakta”, kommer inte sexuella trakasserier med i beräkningen eftersom det enda den kunskapen baseras på är kvinnors erfarenheter. Vilket är väldigt lägligt, inte sant? Att avfärda kvinnors upplevelser och erfarenheter eftersom man inte räknar dem som ”fakta” är alltså en patriarkal strategi.

Man menar alltså att det patriarkala samhället är det ”neutrala”, medan feminister som försöker synliggöra kvinnoförtryck är ”radikala ideologer” och ”inte seriös forskning”. Bullshit, ursäkta språket.

Genom att inte erkänna att ett ”patriarkat” existerar, och genom att inte erkänna sin egen ideologiska grund, har man gjort sig bekvämt vattentät mot kritik, eftersom man döljer sina egna utgångspunkter. Feminismens arbete är att synliggöra den ideologi som anses vara ”neutral”, sticka hål på ”neutral fakta” och visa att den kommer någonstans ifrån.

3. Patriarkatet är en bubbla

Han menar att han ”kollat upp vad forskningen utanför genusbubblan säger” och sedan ”byggt sin egen uppfattning” (till skillnad från… vem? Återkommer till detta strax). Genusvetenskap och kvinnoforskning är alltså en ”bubbla”, som han har ”kollat utanför”. Problemet här är att patriarkal ideologi är precis lika mycket en ”bubbla” som genusvetenskap (nu är genusvetenskap inte feminism, men han i konversationen blandade ihop dem), men eftersom det är en bubbla som ses som helt självklar, som att det ”bara är så”, blir man blind för den. Däremot kan man se kritiken, men om man inte ser det som feminismen kritiserar blir ju feminismen förstås helt irrationell, eller hur? Man tror att feminism kritiserar något som inte existerar, när det egentligen bara är man själv som är blind för det som feminismen kritiserar.

Man är själv blind för det som feminismen kritiserar.

Men istället för att tänka att han själv kanske missar något, något som han inte ser, menar han att det är genusvetenskap och feminism som är irrationella. Intressanta tankekullerbyttor, eller hur? Alla som kan se klart inser ju att om män forskar, så formas forskningen efter mäns idéer. Det är inget svårt koncept, men om man inte har ett par feministiska glasögon kan man inte se sin egen ideologi utifrån. Ni vet det här uttrycket att man inte kan se skogen för alla träd? Här kan man inte se patriarkal ideologi för all patriarkal ideologi. Man tror den är självklar, alltså ser man den inte.

Jag menar att den egna uppfattningen alltid påverkas av ens ideologi. Han menar däremot att han själv ”sätter fakta främst”, samtidigt som han paradoxalt nog inte kommer med fakta utan endast sina egna åsikter om sig själv. En välkänd paradox är; den som påstår sig vara rationell, är mindre rationell än den som erkänner att den inte är rationell.

Varför tror män de är iskalla och rationella?

Innan jag avslutar vill jag också nämna en sak till från samtalet: Han sa att han själv ”värderar det som presenteras som fakta med någorlunda vetenskapliga måttstockar. Iskallt.” Förutom att det är att ha väldigt höga tankar om sig själv, implicerade han också att andra inte gjorde som han; han hade inte poängterat det om han trodde alla gjorde så. Det är bara det att det inte räcker att prata om sin egen ”iskallhet”, man måste kunna inse att ens åsikter och fakta kommer någonstans ifrån också för att på riktigt försöka vara neutral.

Tyvärr misslyckas män gång på gång med att inse att de kan ha en skev bild av verkligheten, vilket är varför så många av dem kritiserar kvinnor och feminism. Deras världsbild blir inte utmanade. Och det är också varför feminism är mer rationellt än vilket patriarkat som helst. Feminism är iskallt.

Att hata TERFs

I korthet: Radikalfeminister utmålas som extrema, för att rättfärdiga extrema reaktioner mot dem. Detta gäller både antifeminister och transaktivister.

I senaste inlägget jag skrev, det om Extremism, skrev jag hur vissa grupper kallar andra grupper för extremister för att rättfärdiga sin egen extremism. I det här inlägget tänkte jag ta upp ett exempel på hur det går till!

För en vecka sedan, den 5 juni, blev en radikalfeminist vid namn Julie Bindel attackerad utanför Edinburgh University. Hon hade varit en av talarna på ett event där, och hennes föredrag hade handlat om biologiska kvinnors rättigheter (ni kan läsa mer om händelsen här, här, här och här. Speciellt den sista artikeln visar det jag menar). Den som attackerade henne var en transaktivist, en transkvinna, och anledningen till attacken var att Julie Bindel enligt den här personen var transfob och hotade transpersoners rättigheter.

Det var helt enkelt en yngre man som fysiskt attackerade en äldre kvinna och 3 säkerhetsvakter stod i vägen för honom (enligt det jag kunnat läsa mig till). Att attackera någon fysiskt är att göra något extremt och oberättigat, speciellt om man själv inte blir hotad med fysiskt våld, MEN. (och det är här som extremism-leder-till-extremism-modellen kommer in); om Bindel beskrivs som en extrem och våldsam människa, är det helt berättigat att använda våld mot henne.

Radikalfeminism beskrivs som något extremt, hatiskt, våldsamt och förtryckande för att berättiga ett extremt, hatiskt, våldsamt och förtryckande motstånd. Det räcker inte bara med att säga att radikalfeminister är personer som anser att kön är biologiskt, att könsroller är konstruerade och att kvinnor och män borde vara jämställda, nej, utan man måste kalla dem för ”TERFs”, säga att de vill att transpersoner ska sluta existera, att de hatar dem, att de hatar män och vill döda alla män, och är man emot sexhandel och porr så hatar man sex och hatar kärlek, man hatar kärnfamiljen, vill man inte ha barn så hatar man barn, och så vidare (inget av vilket är sant).

Karikatyr av rösträttskvinnorna. De beskrevs som både manshatare och barnhatare. Bild härifrån.

Om någons åsikter beskrivs som våldsamma, så rättfärdigar det ett våldsamt svar på dessa åsikter. Radikalfeminism jämförs med nazism och ”högerextremism”, och en konsekvens blir att det inte är konstigare att slå kvinnor (”TERFs”) än att slå nazister. Enligt min analys av det som hände Julie Bindel förra veckan.

Att hata ”TERFs”, radikalfeminister, är mycket mer rumsrent än att säga att man hatar kvinnor i allmänhet eftersom man då tror att man bara hatar hatet självt. Förstår ni? Innan man kan ha en extrem reaktion på något, måste man först visa hur den reaktionen är berättigad.

Men problemet är att radikalfeminister utmålas som hatiska, utan att egentligen vara hatiska. Vem hatar transpersoner? Misshandlar vi dem? Säger vi att de ska dö? Säger vi att de inte förtjänar mänskliga rättigheter? Nej, självklart inte. Hatar vi män? Går vi runt och tycker alla män borde dö? Nej, inte det heller! Anklagelsen om radikalfeministers extremism är ogrundad. Därför är även fysiskt våld, och hat mot dem, ogrundat. Den här bilden man målar upp av feminister som i princip demoner, tuggandes fradga av hat helt utan anledning, bara på grund av okunnighet eller ondska, är en falsk stereotyp.

Den här bilden har blivit en meme och används för att beskriva hatiska extremfeminister. Bild härifrån.

Stereotypen är också farlig, eftersom den används för att berättiga de här extrema reaktionerna. Man säger; Men de hatar ju oss, så varför får inte vi hata dem? De vill ju att vi ska sluta existera, så varför får inte vi säga att de ska sluta existera? De är ju våldsamma, så varför får inte vi vara våldsamma tillbaka?

Hat mot kvinnor beskrivs som hat mot förtryckare. För att kvinnor ska kunna hatas som förtryckare, måste man först utmåla dem som förtryckare. Vi förtrycker transpersoner genom att säga att kön är biologiskt, och vi förtrycker män genom att vilja montera ner patriarkatet, enligt dessa grupper. Därför, om man skulle inse att radikalfeminister inte alls hatar, skulle våld mot dem te sig helt absurt.

För att ta ett annat exempel: Incels, som menar att kvinnor hatar dem och förtrycker dem, svarar genom att i sin tur hata och förtrycka kvinnor. Om man har den världsbilden att kvinnor är förtryckare, då är kvinnohat bara ett sätt att bekämpa förtryck. Eller hur? Men om de skulle inse att kvinnor inte alls ”förtrycker” dem genom att inte vilja ligga med dem, då skulle deras eget hat bli helt absurt.

Det har hänt att män misshandlat kvinnor som sagt nej till dem. Bild härifrån.

Det är helt absurt att Julie Bindel blev FYSISKT ATTACKERAD, men eftersom hon har utmålats som en hatisk, extrem person så ser folk inte absurditeten utan tycker bara att det inte är mer än rätt.

Jag kan förstås inte hindra folk från att beskriva radikalfeminister som hatiska extremister, men man måste vara medveten om vilken makt dessa beskrivningar har. De legitimerar hat och extrema reaktioner. De legitimerar en fysisk attack på en äldre kvinna utanför ett universitet.

Extremism leder till extremism

I korthet: Extremism är en fråga om vad man tycker, eftersom alla tycker att de själva är rimliga och andra är extrema. Nämn åsikter för vad de är istället.

Har tänkt en del på det här med extrema reaktioner nu på senaste tiden. Det som satte igång tankekedjan var de reaktioner som kom efter att dokumentären Leaving Neverland kommit ut, den där två män berättade om Michael Jacksons sexuella övergrepp på dem i barndomen. De fick dödshot, hot om våld och mängder av hatmeddelanden på alla plattformar, folk har frenetiskt kallat dem för lögnare och opportunister.

De får bokstavliga dödshot, vilket folk tror är rimliga reaktioner på en dokumentär.
https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/OpkW2q/bra-ett-av-fyra-mordoffer-i-relation-med-mordaren

Reaktionerna har varit extrema, och anledningen till det är att anklagelserna upplevdes som extrema. Alltså, folk som skickar dödshot till Robson och Safechuck (männen från dokumentären) känner inte att det de gör är extremt, utan att det bara är en rimlig reaktion på de här ”extrema” anklagelserna mot Michael.

Det är så här det är med allt extremt. Eller rättare sagt, att det som är extremt egentligen inte existerar rent objektivt, utan att det är en upplevelse man har.

Nazisterna i Alternativ för Sverige tycker att deras åsikter är helt rimliga och att det extrema är att flyktingar från andra länder kommer till Sverige, samtidigt som andra tycker det är okej att misshandla nazister eftersom de är extrema. Förstår ni hur jag tänker? Extremism är en fråga om vad man tycker.

Det finns en grupp transaktivister i USA som säger att det är okej att slå TERFS (I punch TERFS), eftersom de anser att radikalfeminism är extremt. Alla människor har en grupp de anser vara ”extrema” på ett eller annat sätt, men det intressanta är att ingen anser sig själv vara extrem. Inte ens de som skickade de här dödshoten till Robson och Safechuck.

”I punch TERFS” är ett extremt uttalande, men inte om man tycker att det bara är rimligt. Bild härifrån.

Vad menar jag då med att extremism leder till extremism? Jo, om man upplever att en grupp beter sig extremt, måste man svara med samma grad av extremism för att det ska bli någon effekt. Problemet är bara att båda grupperna ser en motståndare som blir mer och mer radikal utan anledning.

Kvinnor vill inte leva i en värld där de tvingas föda barn de inte vill ha, där de tvingas gifta sig och göra allt hushållsarbete i resten av sitt liv, där de inte får säga nej till sex, men att vara feminist ses som extremt, och därför svarar motståndarna med vad de tror är en likvärdig grad extremism och blir abortmotståndare och mansrättsaktivister, eller incels (som mördar kvinnor bara för att de är kvinnor).

Extremism föder extremism eftersom människor beskriver andra som extremister för att rättfärdiga sin egen extremism. Det hjälper inte att man som feminist pratar om vilken sjuk värld vi lever i där TJUGOTVÅ KVINNOR I SVERIGE MÖRDADES AV SIN PARTNER FÖRRA ÅRET, för vissa kommer alltid se feminism som mer extremt än vilket patriarkat som helst.

Vissa kommer alltid se feminism som mer extremt än vilket patriarkat som helst.

Hur förhindrar man att extremism leder till extremism, då? För mig är det självklart; vi måste sluta kalla andra för extremister. Det kommer inte penetrera deras självbild; hur skulle ni själva reagera om någon kallade er för extremist? Folk använder det dessutom på allt; från någon som vill ha gratis mensskydd, till någon som vill samla ihop alla mörkhyade de ser och skicka dem till Afghanistan (har faktiskt sett folk skriva det, helt sjukt).

Man måste komma ihåg att all sorts extremism är svar på något de i sin tur tycker är extremt. För att ta ett hårdraget exempel; om en man misshandlar sin fru, vilket är en extrem handling, gör han det eftersom han själv upplevde att hon gjorde något extremt som provocerade fram det. Att kalla honom för extrem är alltså kontraproduktivt, eftersom alla är helt rimliga i sina egna ögon.

All sorts extremism är svar på något de i sin tur tycker är extremt.

Att nämna handlingar och åsikter för vad de är, är något helt annat än att kalla andra för extrema och sig själv för rimlig. Det gör nämligen alla.

Sara Ahmed: Att leva feministiskt

Just nu läser jag ”Att leva feministiskt” av Sara Ahmed, som kan vara en av de bästa böckerna jag läst. Har känt till henne länge, i och med att hon är en av de allra kändaste genusvetarna och en filosofisk och genusvetenskaplig stjärna, men har aldrig kommit mig för att läsa en av hennes böcker förrän nu. Hon förklarar patriarkalt våld som ett sensoriskt intrång som formar flickors värld, beskriver hur det är att försöka förändra arbetsplatser och universitet, och hur svårt det kan vara att förhindra sexuella trakasserier, och hur rasism fungerar. Läste precis ut kapitlet ”Väggar” i boken och tänkte skriva av ett litet stycke därifrån (har kortat ner en del, men läs boken så får ni hela versionen) Hela boken är precis lika klockren som det här stycket!

Sara Ahmed
https://www.guernicamag.com/sara-ahmed-the-personal-is-institutional/

På senare år har jag till exempel deltagit i ett försök att motarbeta problemet med sexuella trakasserier på universiteten. Och det kändes som att gå in i en vägg efter en annan. En vägg kan resas som hindrar studenter att över huvud taget framföra klagomål. Studenter blir aktivt avskräckta genom explicita argument eller berättelser med implicita budskap: om du anmäler så skadar du din karriär; eller, om du anmäler så skadar du professorn; eller, om du anmäler så förstör du en verksamhet eller ett kollektiv.

Ännu en vägg dyker upp när anmälan väl har gjorts. Vittnesmålen uppfattas som skadliga för professorns rykte. Klagomål om sexuella trakasserier blir inte offentliggjorda, för att organisationen inte ska skadas. Även om anmälan ger resultat, även om ett kontrakt avslutas (vilket är ovanligt) eller någon säger upp sig för att slippa granskas, så kan det vara som om det som hände aldrig har hänt. Ingen får prata om det; ingen pratar om det.

Att över huvud taget tala om sexism och rasism uppfattas ofta som skadligt för hela institutionen.

Du möter materialiteten i motståndet mot förändring när du försöker förändra det som har blivit materiellt. Det är ett nätverk som förhindrar att information kommer ut. Det är ett nät av allianser som aktiveras för att stoppa något; som kan förhala en anmälan eller hemligstämpla den så att den aldrig blir offentlig.

Det engelska ordet för trakassera, harass, kommer från det franska harasser, ”trötta ut, irritera”. När du talar om trakasserier kan du utsättas för trakasserier på nytt. Trakasserierna är ett nätverk som förhindrar att information kommer ut genom att göra det svårare att komma igenom. Det är ett sätt att stoppa folk genom att trötta ut dem.

Vi utgör ett problem när vi uppmärksammar ett problem. Uppmärksammandet blir problemet. De som inte upplever problem, upplever istället att de som påtalar ett problem blir själva problemet. Det som är det allra svåraste för vissa existerar inte ens för andra.

Tycker det feministiska projektet som dragit igång nu, Gardet, är ett förkroppsligande av den här boken. Visst är det häftigt att feminism är så olika på olika ställen i världen, men ändå samma sak?

Var en tvivlare

I korthet: Allt man tror på kommer alltid någonstans ifrån, det finns alltid en källa till ens idéer. Antifeminister brukar i regel inte inse detta. Man måste veta varifrån ens kunskap kommer, men också tvivla på allt man vet.

Tidigare har jag skrivit om hur man ens kan veta hur något av det man tror på är sant och hur man kan veta att ens handlingar är goda. Jag går liksom runt och tvivlar på allting- hur vet jag sakerna jag vet? Hur vet jag att inte allt jag tror är fel? Hur vet jag att det jag gör inte kommer visa sig vara helt fel sen? Hur kan man göra någonting alls när man vet att det lika gärna kan vara fel?

Och samtidigt, så har jag ändå inte slutat skriva. Och jag har ändå inte slutat läsa böcker eller lära mig saker och jag har inte slutat diskutera eller vara tvärsäker på vissa saker. Så då blir ju en naturlig fråga: hur kan man göra saker samtidigt som man tvivlar på det man gör?

Det här är verkligen något jag tänkt och tänkt på ända sedan jag läste en bok av en viss filosof, som först gav mig en total kunskapskris men nu faktiskt har gjort att jag förstår saker på ett annat sätt. Jag förstår till och med forskning och mitt uppsatsskrivande på ett annat sätt än jag gjorde innan jag började försöka lösa det här dilemmat.

För om jag nu vill bli författare (eller akademiker, om jag kan) måste jag vara någorlunda säker på att det jag skriver är rätt och vettigt och går att bevisa.

När jag nu tycker saker, så gör jag det aldrig för att jag själv har hittat på något. Jag tror förresten ingen hittar på saker själv, utan man tar alltid andras idéer och blandar dem med ens egna erfarenheter. Allt man själv tänker har andra redan tänkt före en. Och det här är en ganska bra grej att veta, för då kan man börja spåra vart ens tankar kommer ifrån! Vem har kommit på sakerna jag vet? Så när jag säger något, att jag vet något, så betyder det att jag litar på källan det kommer ifrån.

Ibland när jag har en diskussion frågar jag vart den andre personen har fått det han tror ifrån. 99 gånger av 100 kan han inte svara. För oftast granskar personer inte sina egna övertygelser och försöker ta reda på vart de kommer ifrån, och visst är det problematiskt? Det är också bra att veta ens källor för ifall folk menar att man har fel, kan man alltid gå tillbaka till källorna och titta.

Tvivel är den jobbigaste känsla som finns, men den tvingar en samtidigt att utveckla sina tankar och motivera sina idéer (och handlingar) för sig själv.

Hur säker på något måste man vara innan man pratar om det? Hur säker måste jag vara på att patriarkatet existerar för att kunna prata om patriarkatet? Kan jag verkligen vara helt säker på att porr är kvinnohat, på att smink och rakning är kvinnohat, på att transideologin har fel och på att feminismen över huvudtaget behövs? (dvs, saker jag i nuläget tror på)

Bilden är från Feminist Current, från en artikel där en kvinna skrev en artikel om hur hon omvärderat att hon trodde på transideologin. Precis som jag gjorde.
https://www.feministcurrent.com/2019/04/10/i-supported-trans-ideology-until-i-couldnt-anymore/

Det skulle vara orimligt om man var tvungen att vara 100% säker på allt innan man yttrar sig. Man kanske aldrig blir det. Jag kommer förmodligen tvivla på allt ända tills jag dör, men det är också för att jag vill tvivla! Jag tror nämligen att man måste tvivla innan man yttrar sig, för jag tror att när man slutar tvivla så börjar man stagnera intellektuellt och tro på saker bara för att ”det är så”. Jag vill aldrig tro på saker bara för att ”det är så”, och det tycker jag inte någon annan heller borde göra.

För jag tror inte på feminism ”bara för att jag gör det” eller för att någon sagt att jag ska göra det, utan för att jag ser hur samhället behandlar kvinnor och vill förändra det. Och det här är något antifeminister absolut inte gör; de flesta har nämligen ingen aning om att allt de tror på bara är tusen år av nedärvda idéer som de bara går med på utan att ifrågasätta dem.

Ett villkor för att vara tvärsäker på något måste vara att man kan ändra sig. Och det räcker inte med att bara komma fram till en sak en gång, utan man måste ständigt ompröva och omförhandla.

Det två viktigaste sakerna är alltså att 1. Fråga sig varifrån ens fakta kommer och 2. Vara beredd att ändra sig. Var en tvivlare!

Cissi Wallins privilegier

Cissi är en person som verkligen påverkade Sverige under #Metoo-hösten, för hon sa inte bara ”me too”, utan hon namngav även sin förövare. Som råkade vara en känd man inom media, som dessutom skrev feministiska texter. Inte konstigt att det blev sprängstoff! Och så visade det sig att det fanns massor, massor av sexuella övergrepp mot kvinnor som ingen egentligen tidigare pratat om. Inte på den här skalan, i alla fall. Metoo blev så stort i Sverige eftersom det räknas som ”ett av världens mest jämställda länder”, men ändå måste kvinnor leva med ständiga sexuella övergrepp och kränkningar hela sina liv. I en bok jag läste skrev Angela Saini att det till och med är värre i Sverige än i andra länder, eftersom män känner sig hotade av den relativt höga jämställdheten. En slags backlash, kan man säga.

#Metoo rörde alla kvinnor oavsett yrke, ålder, nationalitet, kända och helt okända, men en av förgrundsgestalterna var i alla fall Cissi Wallin och hennes namngivande av Virtanen. Det var ett par år sedan, 2017, men det fortsätter nu med förtalsanmälningar och Virtanens bok och fler och fler saker som uppdagats om mediasverige. Och igen; Cissi fortsätter att ta upp och prata om det och visa upp och dela med sig av hela processen via sociala medier (jag älskar hennes instagramkonto!).

Hon har fått backlash både från antifeminister och fellow feminister. Jag nämner inga namn, men vissa tycker att det har varit för mycket fokus på ”kändisar” i #metoo-eran, vissa tycker att ”vita privilegierade cis-feminister” har tagit för mycket plats, vissa menar att den här mediala uppmärksamheten Cissi har fått nästan har gjort henne narcissistisk, att hon som har pengar och privilegier borde ta ett steg tillbaka och låta andra kvinnor få höras. Det de här människorna missar är att Cissi kan föra den här kampen just för att hon har pengar och privilegier.

Det har alltid varit de med privilegier som har kunnat föra kamp, oavsett vilken det är. Oavsett om det är mot sexuella övergrepp eller mot rasism, kräver det nämligen utrymme att försöka förändra något så starkt som samhällsstrukturer. Advokatkostnader är skitdyra, och det kostar att förlora jobbet och sitt kontaktnät. En plattform, makt i form av många följare som har ens rygg och socialt kapital är inte heller att underskatta. De flesta kvinnor har inget av detta. De kan inte säga att chefen eller kollegan våldtog dem, eftersom de kan riskera att förlora jobbet. Inget jobb ingen inkomst, och vad händer med karriären? Förstår ni vart jag vill komma? Det krävs ett visst mått av privilegier för att ha utrymmet att föra kvinnokamp.

Nu är ”privilegier” förstås relativt; till exempel hade Malala Yousafzai privilegiet att ha en pappa som stödde henne och hennes kamp vilket inte alla flickor hade.  När jag säger ”privilegierad” menar jag alltså inte ”glider runt på en räkmacka”, utan det handlar om vilka möjligheter man har, hur stort rörelseutrymme, hur stort stöd man har runt omkring sig i jämförelse med andra i samma position.

Jag vill inte läsa ett enda ord till om att Cissi Wallin borde sätta sig ner och låta andra höras istället. Det handlar inte om ett antingen eller, att antingen hörs kända kvinnor eller så hörs okända kvinnor. Utan snarare är det så att kvinnor med relativt större privilegier alltid har banat väg för andra, och det har alltid funnits män som har stöttat kvinnokampen med hjälp av sina privilegier. Personer med mer privilegier har i alla tider använt dessa för att göra aktivism.

Första kvinnan någonsin som sprang ett maratonlopp hade en coach och en pojkvän bakom som stöttade henne när en man försökte dra bort henne från loppet och hindra henne från att springa, kvinnor jag läst om som demonstrerade för att köra bil i Saudiarabien hade män som stöttade dem (vissa kom även från mäktiga familjer), Sveriges första kvinnliga wallraffande journalist Ester Blenda Nordström kom från en rik familj, Rosa Parks som kämpade mot rassegregationen i USA hade en hel organisation bakom sig plus en man som hjälpte henne studera i en tid när få svarta kvinnor kunde studera. Visst kan man se ett mönster av vilka det är som lyckas driva igenom förändringar?


Kathrine Switzer som springer, och hennes pojkvän bakom som knuffar bort Jock Semper, som försökte dra bort henne. Hennes coach stod också bakom henne.
https://www.telegraph.co.uk/athletics/2018/04/21/marathon-trailblazerkathrine-switzer-just-20-year-old-kid-wanted/

Det är först nu i sociala medier-eran som vem som helst kan starta ett konto och säga sin åsikt. Man kan göra det anonymt om man vill, om man inte vill sätta hela sitt jobb och sitt sociala liv på spel. Men anonyma konton har inte samma genomslagskraft som en person som helt öppet berättar, eller hur? En rörelse, vilken som helst, måste alltid ha frontfigurer, talespersoner. Ibland verkar det på Cissis kritiker (dvs de feministiska kritikerna) som att hon vill ta åt sig all ”ära och berömmelse” för metoo och Sveriges feminism, men de glömmer också hur mycket det kostar att vara just en frontfigur som är känd. Rosa Parks hade en hel rörelse som alla kämpade för samma sak, men det var ändå hon som blev fängslad. Visst kan man se paralleller? Det är samma sak med alla rörelser för människors rättigheter. Greta Thunberg har privilegiet att ha en stöttande familj och skola, en pappa som kan följa med på resor. En familj som har råd att betala för resor.

Istället för att prata om hur dåligt det är att Cissi Wallin och hennes kamp mot sin förövare får så mycket mer plats än ”vanliga” kvinnors, kan man tänka på varför det är så viktigt att kvinnor med privilegier gör precis som Cissi. En snickare någonstans i mellansverige eller en undersköterska någonstans i Norrbotten har inte i närheten samma möjligheter att tala och framför allt bli lyssnade på som någon som redan är känd i hela Sverige.

Rosa Parks. Hon var medlem i NAACP 12 år innan händelsen på bussen.
https://wearyourvoicemag.com/race/things-you-may-not-know-rosa-parks

Vissa har undrat varför det är så mycket fokus på just sexuella övergrepp inom arbetslivet i Sveriges #metoo, istället för på vanliga kvinnor som utsatts i privatlivet (som har samlats under den fantastiska hashtaggen #allavi, skapad av Maria Robsahm). En anledning är just det här, att kvinnor ute i arbetslivet har större ekonomiskt och socialt kapital än kvinnor utanför. En annan är att kvinnor i privatlivet är mer isolerade och har svårare att gå ihop, än kvinnor som t.ex. jobbar på samma arbetsplats. Alla har inte ett socialt nätverk som skulle hålla.

Jag undrar om kvinnor om 10 år kommer att ha rättssäkerhet? Kommer kvinnor kunna tala fritt ifall de utsätts på jobbet, utan att bli arbetslösa eller råka ut för utstötning? Om det händer, vet i alla fall jag vilka som gick i bräschen för det.

Mäns kvinnokänslor och flickors dysfori

I korthet: Gå till ROTEN till varför folk får könsdysfori. Transition löser det bara på ytan och individualiserar problemet.

Jag är ju radikalfeminist och tror inte på transideologin, vilket jag varit öppen med ganska länge nu men som tur är inte fått så himla mycket kritik för det som jag sett att andra kan få (puh). Men det jag märkt är att den lilla kritik jag ändå fått alltid handlar om att jag är taskig som inte bekräftar människors identiteter, inte att jag faktiskt har fel. Och på ett sätt kan jag helt ärligt förstå varför man tycker det. Tänk om man känner att det enda som kan få en att må bra är att byta kön, och så kommer det någon och säger att man inte kan det, det måste ju kännas superjobbigt, sagt utan ironi.

Men. Ett fel jag tycker transaktivister gör i sina argument, är att de pratar om transpersoner som om de vore en enda grupp. En 50-årig vit man och en 14-årig flicka med dysfori över sina bröst, och rasifierade män i prostitution och en ung homosexuell pojke med könsdysfori, alla är ju helt olika samhällsgrupper med helt olika förutsättningar, eller hur? Så varför klumpa ihop alla under ett enda namn och låtsas som att alla är likadana och behöver exakt likadan vård? (dvs. transition)

När jag kritiserar transideologin, tror jag många ser framför sig att jag ser ner på människor som mår dåligt i sina kroppar eller att jag struntar i hur folk med psykisk ohälsa mår. Alltså att jag är en moraliskt dålig person (nyckelord moral). Det spelar inte någon roll om jag har rätt eller inte i att kön är biologiskt, utan det som spelar roll är att jag ska säga det som får transpersoner att må bättre. För det första tror jag inte man då riktigt inser konsekvenserna av att helt ändra betydelsen av kön, det enda begrepp vi har som kan beskriva patriarkatet, och för det andra är det ogenomtänkt att tycka att alla transpersoner är likadana.

Här är en lista på de anledningar jag kan komma på till varför man kan känna könsdysfori:

* Trauma

* Psykisk ohälsa

* Homofobi

* Internaliserad homofobi

* Disassociation

* Autism

* Pubertet

* Autogynefili

* Självhat

Och så vidare.

Ännu en lista på anledningar till könsdysfori.
https://www.parentsofrogdkids.com/other-causes-for-gender-dysphoria

Är verkligen svaret på allt det här exakt samma; att ens biologiska kön är fel? Varför anser man att transitionering är det vettigaste svaret på könsdysfori, när könsdysfori kan ha massor av orsaker? Och när jag ställer såna här frågor, menar man alltså att jag är förtryckande mot dessa personer istället för att fråga sig om det ligger någonting i det jag säger. Vad skulle hända om man slutade tänka att transkritiska feminister är ute efter att skada människor med könsdysfori av ren elakhet, och istället tänkte på vad som faktiskt ligger bakom kritiken av transideologin?

Ett exempel är Carl/Caroline Farberger, en 50-årig VD som säger att han känner sig som en kvinna. Om jag säger att han är man eftersom han är en biologisk man och att definitionen av kön bör vara biologisk, så kan man inte bara säga att jag har fel, utan det argument man går till är att det är elakt (eller förtryckande, men det går emot den faktiska definitionen av förtryck). Man klumpar ihop den här mannen med tonåringar med autism och könsdysfori trots att de inte har något gemensamt. Ingen kan hindra män från att operera in bröst eller sminka sig, men det är en helt annan fråga än om en flicka med autism ska få testosteroninjektioner av läkare för att hon inte känner sig som en tjej.

Tror man verkligen att båda är lika förtryckta? Helt allvarligt, borde de verkligen vara del av samma ideologi?

Transition är inte det enda svaret på alla de orsaker jag listade ovan. Sluta tänk att alla är likadana och att alla behöver samma sak. Man kan tro på transideologin väldigt väldigt starkt och verkligen känna att man är i fel kropp, men det finns en fara i att tro på saker till 100% helt utan förbehåll. För vad händer om det som är bäst för Carl/Caroline inte alls är det som är bäst för Denise/Leon Reuterström (en 22-årig transkille, som tidigare var lesbisk tjej och slutade spela hockey för att transitionera)? Problemet är att transideologin inte gör skillnad på trans och trans, och därför tror jag också man kan bli illa berörd om man kritiserar den. Man ser framför sig att man kritiserar personer på randen till självmord.

Men vet ni? Vi måste börja ställa fler frågor, även om det är obekvämt och man blir skuldbelagd för det. Jag tror nämligen 50-åriga män skiter fullständigt i unga autistiska kvinnor och hur det påverkar kvinnorörelsen om biologiskt kön försvinner som begrepp. Biologiskt kön är det ENDA vi har som ens kan beskriva patriarkatet och kvinnoförtrycket, men vi ska alltså bortse från det för att vissa ska få må bättre? Vissa, som borde slippa operationer och hormoner med allt vad det innebär för att istället få vård för roten till dysforin. Jag däremot skiter INTE i att homosexuella får känna sig fel hela livet, i att autister och speciellt då autistiska kvinnor inte alls känner igen sig i vad en kvinna är, i att BARN som tar pubertetsblockerare blir STERILA.

Transaktivister har delat upp världen i de ”goda” som håller med dem och de ”onda”, som inte håller med, dvs jag, utan att för en SEKUND tänka på att man möjligen har goda skäl till att ifrågasätta. Det är fan INTE OKEJ att kvinnor kallas för ”terf” bara för att man håller fast vid att kön är biologiskt och att transideologin inte är någon sanning.

Alla dessa människor som verkligen, verkligen tror att roten till deras dåliga mående är att de har ”fel kropp”. Kära ni. Kroppen är aldrig fel. Fuck samhället som tar ifrån en alla möjligheter att må bra, fuck alla män som någonsin misshandlat homosexuella, fuck alla medelålders män som skiter i kvinnors kamp mot patriarkatet för att de ska få ”känna sig som kvinnor”.

Fuck vårt liberala samhälle som individualiserar alla problem och får oss att tro att det bara är vi själva som måste förändras och att vi sen kommer bli lyckliga.

Det är dags att dela upp transpersoner i flera grupper; biologiska män och biologiska kvinnor, heterosexuella och homosexuella, yngre och äldre, olika livssituationer, och sluta tro att transition är en one-fix-for-all-lösning. Det FINNS andra vägar. Man KAN läka utan att förändra hela kroppen. Ni vet de här hemska radikalfeministerna som man kallar för hatiska, elaka, taskiga ”terfs” som bara vill ont och vill att transpersoner ska sluta existera? Vi är själva autister, mammor, akademiker, barnskötare, pensionärer, tonåringar, detransitionerade, helt vanliga jävla kvinnor som bara ser en annan väg för människor med dysfori än den transideologin ser som enda vägen.

Sluta dalta med mäns kvinnokänslor. BÖRJA lösa problemet med folks känslor av att vara fel i sin kropp. Och inte bara på ytan!!

Våra handlingar måste tåla eftervärldens granskningar

I korthet: Människor gör onda handlingar samtidigt som de anser sig själva vara goda, men man rättfärdigar det för sig själv. Lösningen kan vara att inte gömma dåliga handlingar, utan låta dem tas upp och granskas. För ett problem är att man vill framstå som god, vilket leder till att omvärlden inte har någon insyn i det dåliga. Tänk misshandelsrelationer där omvärlden inte vet eller vill veta, eller fallet med Michael Jackson.

Det här läses bäst på datorn, utan distraktioner

Nu är det några veckor sedan som dokumentären om Michael Jackson kom ut, som berättade historien om hans pedofili. En sak den gjorde var att få mig att inse att man aldrig riktigt kan veta att någonting alls är sant till 100%, något som helt påverkade hur jag tänkte kring studier och… ja, allt. Men det finns en till tanke som jag spunnit vidare på ända sedan jag såg den, och det är att allt alla gör, kommer att granskas och dömas av de människor som kommer efter oss.

Den tanken är förstås inte ny, utan första gången jag kom i kontakt med den var i en bok om Simone de Beauvoir (Existentialisterna) som beskrev att hon hade fått en plötslig insikt om att så som hon dömde dem som levt innan henne, och kanske skällde på dem för att de hade haft fel, så kommer också människor efter hennes livstid att döma henne och se vad hon har haft fel i.

Simone de Beauvoir och Jean-Paul Sartre, existentialisterna.

Michael Jackson visste att han och hans liv skulle gå till historien och att han och allt han gjorde skulle bli ihågkommet för alltid, det fanns liksom ingen tvekan om saken. Det är därför han var så oerhört noggrann när det gällde musiken, allt han gjorde måste vara perfekt eftersom det skulle bli hans legacy, han ville vara säker på att hans verk inte skulle dömas ut i framtiden. Han ville att hans verk skulle vara odödligt och alltså tåla eftervärldens granskning.

Samtidigt sov han tillsammans med små pojkar i sängen och, ja, ni har säkert sett dokumentären. Hur kunde en man, som var medveten om att hela världens ögon ständigt var på honom, och som var medveten om att han skulle bli ihågkommen och granskad efter sin död, ens tänka tanken? Det är illa nog om man är helt okänd, att förstöra barns liv. Men i mitt tycke blir det nästan värre att vara världsstjärna och göra det, det ligger en slags arrogans i säkerheten om att inte bli upptäckt.

MJ tillsammans med barn under ett uppträdande.

Här är grejen: Jag tror inte han ljög när han i intervjuer sa ”I would never hurt a child”, eller när han pratade om hur mycket han ville att barn skulle få vara barn och vara lyckliga. Jag tror han var helt ärlig. För människor är sjukt, sjukt bra på att tänka och känna en sak med hela sitt väsen, och sedan ändå göra tvärt om i sina handlingar. Det finns otaliga exempel på detta; våra tankar, idéer och åsikter har egentligen ingenting att göra med våra faktiska handlingar.

Anledningen till att eftervärlden är så bra på att veta vilka som har gjort rätt och fel i historien är att tankar, känslor och åsikter dör med oss, medan våra handlingar blir kvar för granskning. Michael visste att det var fel att skada barn, men han tänkte att han inte gjorde det; han stöpte handlingarna i sina egna känslor och kunde därför rättfärdiga dem genom sina egna känslor. Alla förövare som någonsin existerat har gjort exakt det här. Alla vet att det är fel att mörda någon, ändå sker mord. Alla vet att sexuella övergrepp är fel, ändå gör man dem. Alla vet att klassklyftor och förtryck och all sorts våld är fel, men ändå är allt detta nästan själva definitionen av att leva som människa. Ingen kan på ett vettigt sätt försvara mobbning, klimatförstörelse eller utanförskap, men ändå händer även detta varje dag.

Så mycket av det vi gör varje dag kommer inte tåla en granskning av människor som lever hundra år från nu. Jag tänker på hur vi ser på folk på medeltiden som bokstavligt talat sågade itu varandra (??) men ändå ansåg sig vara goda, precis som alla människor anser sig själva vara goda, precis som Michael Jackson ansåg sig själv vara en god människa samtidigt som han ärrade unga pojkar för livet (jag tänker bara utgå från att dokumentären är sann, något annat vore orimligt). Precis som alla kvinnors våldtäktsmän anser sig själva vara goda, och som jag själv anser mig vara god trots att det egentligen inte finns några garantier för att jag är det.

Alltså. Om man klär av våra handlingar alla rättfärdiganden vi gör för oss själva, kommer de då fortfarande att hålla? Vem som helst kan göras god, eller ond, beroende på om man lyssnat tillräckligt mycket på dens rättfärdiganden resp. inte lyssnat. Ju mindre man lyssnar på en person och ju längre bort från den man är, desto enklare blir det att döma endast dens handlingar, och då blir den personen plötsligt ond. Eller?

Problemet är, att de enda som på riktigt har förmågan att döma, är människor som inte är födda än. Ni vet hur man ibland inte kan se en relation för vad den egentligen är, förrän man lämnat den? Tänk så, fast med alla ens handlingar. Man kan inte se ens egentliga liv förrän man lämnat det, och det är ju en problematisk paradox.

När man inte ser hur det var förrän man står utanför.

Alltså är det så här, att inte bara allt vi tror kan vara fel (som jag skrev i det här inlägget), utan även också allt vi gör. När vi gör saker– vad som helst- finns det inga garantier för att det går ihop med våra värderingar eller känslor, eller att någon som ser våra handlingar utifrån kommer att godta dem. För att ta ett superextremt exempel, så ansåg Breivik att han gjorde någonting gott när han mördade ungdomar, eftersom han själv hade rättfärdigat det för sig själv. Det är samma mekanismer som alla människor har, för det blir ju omöjligt att leva om man inte anser att ens handlingar är goda, det är ju hemskt att gå runt och tänka att man själv bara är dålig.

Det som Michael hade behövt, och som jag egentligen tror alla behöver, är insyn. Han utförde de handlingarna i hemlighet, precis som hustrumisshandlare inte går runt och berättar för folk, ingen vet, och därför kan felaktiga handlingar rättfärdigas för en själv. Det är alltid mycket svårare att rättfärdiga dem för andra än för sig själv. Michael visade upp den ”goda” sidan utåt, för offentligheten, och gjorde de dåliga handlingarna i hemlighet, bakom låsta dörrar.

Är det inte hemlighållande och att ”hålla saker inom familjen” som har hjälpt förövare i alla tider? Att gå till medier eller att gå till polisen är ju ett välkänt hot mot dem man anser göra fel, att man ska visa upp deras handlingar för offentligheten, och jag tror inte bara det handlar om att försöka förstöra dens rykte. Utan det handlar om att den kanske inte ser sina handlingar som de är förrän den ser dem med andras ögon, och att en person kanske inte anser sig ha gjort något fel alls förrän den ser sina handlingar utifrån. Jag tänker på t.ex. Trolljägarna, som söker upp människor bakom hatkonton och konfronterar dem med det de själva skrivit.


https://www.allas.se/tv/sextrakasserande-man-konfronteras-i-trolljagarna/

Det bästa och närmast objektiva granskningen sker från framtiden, men eftersom det är en omöjlighet får man hitta andra måttstockar.

Kärnan i den här frågan handlar om att man ska leva autentiskt. Inte vara olika personer offentligt vs bakom stängda dörrar privat, utan vara den person man är och låta sina handlingar, bra och dåliga, granskas. Om man verkligen, verkligen strävar efter att vara en god människa, inte bara verka som det utåt, ska man inte dölja några handlingar utan ta upp dem och granska. Michael Jacksons hela problem var att han inte var autentisk, för om han hade varit det hade han kanske fått psykologisk hjälp från början och inte utsatt några barn, och likaså är alla förövares problem att de inte är autentiska (om de inte är psykopater och helt saknar empati, dvs).

Omvärlden måste också tro på människor när de visar vilka de är, inte försöka bortförklara deras handlingar. Eftervärlden kommer nämligen inte vilja bortförklara, utan endast döma.

Skriv gärna om ni håller med eller inte, eller kolla in min Instagram eller Facebook.

Gränsen kan inte gå vid att våldta barn

I korthet: Alla håller med om att mord och våldtäkt är fel, men utan feministisk analys kan man inte se vad som leder fram till det.

Då och då dyker det upp vissa fall av våld mot kvinnor och barn som plockas upp av allmänheten som exempel på något fruktansvärt och oacceptabelt. Nu senast är det en man som heter Örjan Ramberg, som blev ”kvinnomisshandlaren” med hela Sverige efter en dokumentär publicerad av SVT. Man kan säga att det inom feministiska kretsar diskuteras former av patriarkalt förtryck mot kvinnor som kan vara svårt att få syn på utan en feministisk analys, för utan feminism kan man endast se det allra mest extrema. Som till exempel mord.

Ingen skulle säga att Ramberg gjorde ”rätt” när han misshandlade Josefin Nilsson; människor med de mest antifeministiska åsikterna som tycker att #metoo bara är hittepå tycker även de att det han gjorde var fel. Ett annat exempel är en komiker (rappare) vid namn Mr. Cool som förra sommaren fick väldigt stort utrymme i media och i diskussioner. Han hade gjort vissa provocerande låtar med namn som till exempel ”Knulla barn”, och Elaine Eksvärd tog upp det för att få honom avbokad från en festival. Även där var det ganska enkelt för människor att engagera sig och ta avstånd från låtinnehållet, trots att de i övrigt inte tyckte feminism var så viktigt. (sen fanns det förstås de som försvarade låten och låtmakarens konstnärliga frihet, men det är en annan fråga)

Det finns många exempel på där våld mot kvinnor och barn gått så långt att ingen kan förneka det, och först är det som att människor i allmänhet kan tänka sig att reagera. Det här är någonting jag tänker på varje gång det dyker upp ett sånt här fall, att gränsen ligger väldigt högt uppe för de flesta. Det ska krävas att man skämtar om något som att våldta barn, eller att man mördar/misshandlar någon, för att man ska tycka det är förkastligt. Det man missar med en sån världssyn, är allt som krävs innan det sker ett mord, eller något annat hemskt. En genial modell som visar hur det funkar är Våldspyramiden (allvarligt, vem kom på den? Den borde få pris), där mord är den yttersta mest extrema handlingen men vilar på en grund av ”helt ofarliga” skämt.

Bild från:
http://pedagog.ostersund.se/wordpress/?p=1478129

I bilden handlar det om pornografi och mäns våld mot kvinnor, men pyramiden kan appliceras på alla förtryck där mord är den yttersta konsekvensen.

Det som händer är alltså att man reagerar först vid toppen av pyramiden, men man saknar verktygen att kunna koppla ihop med resten av den. Vissa som förfasar sig över Rambergs misshandel kan inte se att deras egna sexistiska skämt har bidragit till den; vuxna människor som i en facebookgrupp (jag är med i en del Sverigedemokratiska och antifeministiska) skrattar åt Greta Thunbergs utseende eller säger att kvinnor ljuger om sexuella övergrepp kopplar inte ihop sitt eget beteende och samhället med misshandeln av Nilsson, som de förstås tycker är fruktansvärt.

Frågan är, vart ska gränsen gå? För närvarande går den där det är helt omöjligt att motbevisa handlingen. Våldtäkt får inte starka reaktioner från samhället så länge den är helt omöjlig att motbevisa, och likaså andra former av våld mot kvinnor. Det kan vi se på alla de tillfällen där kvinnor och flickor antas ha falskanmält, att de ”egentligen ville” eller att det på annat sätt inte var en riktig våldtäkt, man vill inte riktigt tro det förrän… Ja, när?

Andrea Dworkin skrev så här: ”The essence of rape, as Suzanne Brogger wrote, lies in the very attitude towards women that makes rape possible. The same attitude that requires a woman to be dead, or at least a bloody mess, before she has earned the right to be considered a victim at all.” (Läs Pornography, Men possessing women!!) Innan en kvinna är död eller en bloody mess kan man alltid säga att det inte var så farligt, eller att hon egentligen ville, eller att hon bara hittar på.

Ord räknas som ofarliga eftersom det inte är faktiskt våld, det är inte så farligt. Ingenting är på riktigt, så länge det inte rör sig om faktisk död, som i Rambergs fall, och då demoniseras plötsligt förövaren trots att ingen någonsin tidigare sagt att han är på helt fel spår. Ingen vaknar upp en dag och bara bestämmer sig för att misshandla någon, och speciellt inte den personen man menar sig älska, utan det krävs ett långvarigt, systematiskt, målinriktat arbete för att få någon att komma dit. Men eftersom det här prepping-arbetet är så normaliserat, blir folk chockerade när de plötsligt ser toppen på pyramiden.

Har man en feministisk analys, så sänks gränsen för vad som är acceptabelt ända ner till botten av pyramiden. Är du en lättkränkt feminist? Bra, det är nämligen exakt det man behöver vara. För om gränsen går vid att våldta barn eller misshandla någon tills den dör och allt innan det är helt okej, då är man egentligen inte emot något förtryck. Man är bara emot att se de allra yttersta konsekvenserna av det.

Feminism handlar inte om kvinnors personliga liv

I korthet: Småstadsförakt är dåligt, att klanka ner på någons sociala kompetens är oerhört manipulativt, att förolämpa någon för att den är i ”beroendeställning” eftersom den pluggar och inte jobbar är att inte inse att alla är i beroendeställning på ett eller annat vis, att jag är ihop med en 25 år äldre man är ingen förolämpning eftersom ingenting säger att yngre män är bättre än äldre, och att säga att någon bara ”skriker om feminism online men inte lever feministiskt” är att missuppfatta vad feminism är. Lady Dahmer råkade ut för samma kritik för ett tag sedan.

Hade nyligen en falling-out med en vän, ett förlopp som från mitt perspektiv gick från 0-100 väldigt fort. De flesta som läser den här bloggen (eller följer mig på Instagram) känner mig inte privat så just den här specifika vänskapsrelationen är egentligen helt ointressant i sammanhanget, men det finns vissa saker som kom upp som jag vet att andra också brottas med och som är faktiska åsikter som många i samhället har, även om alla kanske inte säger dem rent ut. Det här hänger ihop med mitt andra inlägg om lathet (som hittas HÄR).

Det är inte heller intressant vem som har rätt eller fel i just det här så ska inte ta upp något om det, men tänkte visa två skärmdumpar på meddelanden som jag tänkte dekonstruera. Vad kan man se för samhällsstrukturer här?

När jag intervjuade lärare till min uppsats var en av frågorna jag ställde, hur barn bråkar med varandra. Man kan se mycket i vilka ord man använder för att kränka varandra, vilka saker som anses vara ”dåliga” och vilka som anses vara ”bättre”. Och det är just i affekt som de här strukturerna syns, eftersom man då inte censurerar sig som man brukar göra annars. Man kan säga att när man verkligen vill förolämpa någon, så använder man saker som man vet anses vara sämre i resten av samhället för att det ska slå extra hårt.

 

Jag tänkte ta upp det hon har skrivit i en punktlista och gå igenom det punkt för punkt! (Inte det om att jag har tagit upp problem i vår relation som hon uppfattat som kränkande, ni får helt enkelt lita på att jag sätter större värde på mina relationer än att försöka kränka och avsluta dem med flit. Men det är en annan fråga).

  1. ”Ha det så kul i din håla i Värmland”.

Det här är typiskt för många som bor i storstäder, att man anser att det är sämre på något sätt att bo i en småstad eller på landet. Jag har bott i Stockholm i flera år, men innan dess föddes jag i en ”håla” i Norrbotten, sedan växte jag upp i en ”håla” i Västergötland, och nu i vuxen ålder bor jag i en ”håla” i Värmland. Att bo i en småstad är att hela tiden vara medveten om att det anses vara lite sämre, att de som bor i storstäder är lite bättre, har ett bättre liv, har det roligare. Den verkliga sanningen är att så himla stor skillnad är det faktiskt inte. Bor man i en småstad som jag gör och har gjort, kan man ändå åka in till Stockholm när man vill, man får det bästa av två världar. Vi borde SATSA på småstäderna, bygga ut kollektivtrafiken och ge bidrag åt de företag som håller till där, för att hålla landsbygden levande. Att kalla småstäder för ”hålor” som om de vore sämre, och kalla dem som bor där för ”bönder” (som många stockholmare har för vana), är ingenting annat än småstadsförakt och inte okej.

2. ”Du behöver seriöst jobba på din sociala kompetens”.

En osäkerhet som jag tror är ganska vanlig. Är jag socialt kompetent? Tycker människor om mig? Hur tycker andra jag är? Och att då säga att någon inte är socialt kompetent, kan nästan vara förkrossande. Kvinnor som är i misshandelsförhållanden kan höra sånt här av dem som psykiskt misshandlar någon, att den inte kan föra sig socialt, och att den måste lyssna på misshandlaren för att se vad den gör för fel. Det är väldigt manipulativt, för det kan få människor att tveka på sina vänner och andra relationer och välja att hellre vara med misshandlaren. Nu säger jag inte att min ex-vän är en misshandlare, men det är en väldigt manipulativ sak att säga till någon, att den inte är socialt kompetent. Är jag socialt kompetent? Förmodligen inte, om man menar att social kompetens handlar om att man ska gilla att småprata med folk och ”mingla” och ha massor av vänner och ytliga bekantskaper. Och om man hellre vill ha få vänner, och hellre är lojal mot dem än letar efter nya hela tiden? Jag vet att det finns många som mår dåligt för att de inte har tillräckligt många vänner enligt ”normen”, men jag tycker man ska ta bort social kompetens helt som förolämpning. Vissa lägger sin energi på många människor, andra väljer att lägga den på andra saker.

3. ”Du bor i en annan persons lägenhet och är i världens beroendeställning”.

Det här är nog den värsta punkten, eftersom den implicerar att det på något sätt är sämre att vara beroende. Det maskulina idealet säger att man ska klara sig själv, göra allt själv, ”ensam är stark”, och eftersom vi lever i ett patriarkat är det maskulina idealet det som har mest makt. Det har inte med bara män att göra, för det finns många män som inte håller med och många kvinnor som tror på det (som t.ex. min ex-vän), men det är ändå ett maskulint ideal eftersom det är normen som män pressas in i först och främst. Den här synen leder till att man ser ner på människor som går på olika former av bidrag, har psykisk ohälsa eller någon kronisk sjukdom, eller av annan anledning blir beroende av staten, eller hemmafruar som är beroende av sina män. Det man glömmer är för det första att det inte finns några oberoende människor, alla är beroende av andra på olika sätt. För det andra är man inte en sämre människa för att man är beroende av någon. Det är ingen förolämpning, det är en livssituation. Jag studerar, och vilken student kan köpa en helt egen lägenhet? Hur kan det vara sämre att jag inte jobbar ännu och därför inte har kunnat köpa en lägenhet själv, vem kan ens det som 23-åring? Hon som skriver det här är 25 och bor i en studentlägenhet. Det finns ingenting dåligt i det.

4. ”En 25 år äldre man”.

Mannen jag är ihop med är 25 år äldre än mig, ja. Att det skulle vara en förolämpning förstår jag inte. Han har lärt mig massor om organisationsteori, gruppsykologi och om hur människors medvetanden fungerar, han i sin tur har lärt sig massor av mig om filosofi, genusvetenskap och feminism. Vi har intressanta diskussioner varje dag, gemensamma intressen i till exempel våra papegojor, liknande syn på livet och andra människor, samma intresse att lära oss nya saker. Det finns många som ser ner på åldersskillnader i relationer, man bygger upp en bild av vad det innebär när en äldre man är ihop med en yngre kvinna, det är en välkänd berättelse, och det här antar jag att ex-vännen vet om och därför försöker förolämpa mig med det. Jag vet att det finns flera som tycker det här förhållandet inte är okej, och det bygger just på vilka berättelser som finns i kulturen. Ex-vännen försöker bygga på existerande fördomar mot åldersskillnader i relationer, men inser inte att det inte finns något som säger att relationer med jämnåriga killar är så himla mycket bättre.

5. Att skrika sig hes om feminism enbart online.

Den här sista är faktiskt min favorit, för intressant nog blev en feministisk bloggare, Lady Dahmer, anklagad för samma sak för ett tag sedan. Hon är alltså hemmafru och är hemma med sina barn, medan hennes man arbetar. En gång skulle hon be om swish-bidrag för att köpa sig en ny dator, men köpte sig även en krukväxt för pengarna hon fick (allt det här går att hitta på internet, t.ex. hennes blogg). Och det här ledde till en riktig storm, folk anklagade henne till höger och vänster för att vara en fejk-feminist som endast skrev saker på internet men inte ”levde feministiskt” i praktiken eftersom hon inte hade ett jobb hon tjänade pengar på. Jag vet inte om jag kan jämföra mig med den här situationen exakt, jag pluggar ju och har inga barn så är inte hemmafru, men det är exakt samma idé som ligger bakom de här förolämpningarna.

Man kan bara vara en riktig feminist om man gör exakt det patriarkatet vill att man ska göra och går till ett jobb på dagen, tjänar pengar, för att sedan gå hem och påbörja det andra yrkespasset hemma med hushåll och barn. Det här är det kvinnor förväntas göra. Jag är en sämre feminist än min ex-vän eftersom jag inte jobbar (att plugga räknas visst inte), och alltså spelar det ingen roll hur mycket jag skrivit om feminism eller hur mycket jag bryr mig om det. Det finns en missuppfattning om att feminism handlar om kvinnors personliga livssituationer. Feminism handlar inte om kvinnors personliga liv över huvudtaget. Feminism har inte det minsta lilla att göra med om jag lyfter tunga saker eller tjänar massa pengar.

Det här är idéer som snarare är skadliga för feminismen, eftersom man då lägger det på att kvinnor måste anpassa sig så bra som möjligt till rådande samhällsordning, istället för att jobba för att samhället ska anpassa sig så att män och kvinnor kan båda ha en bra balans mellan jobb och hushåll.

Vissa kvinnor lägger väldigt mycket prestige i att de har valt rätt, att de gör rätt. Bland annat min ex-vän, som tycker det är så viktigt att hon jobbar och tjänar pengar att hon säger att jag är sämre eftersom jag inte gör det utan ”bara” pluggar. Det här är ingen isolerad företeelse, utan det blir så när man lärt sig hela sitt liv att det bara finns ett enda rätt sätt att vara en ”stark kvinna” på och det är att mäta sig med männen. Dvs främst med måtten karriär och lön. Feminism däremot lyfter fram andra värden, som till exempel vikten av ens relationer, ens familj, att stötta svaga i samhället, att tävling och olika sorters våld inte alls är meningen med livet.

Det här missuppfattar kvinnor som klankar ner på andra kvinnors livssituationer, de har en patriarkal måttstock.