Hudvård och smink är kvinnoförtryck

På Instagram läste jag ett inlägg av FÅ som jag har tänkt vidare på. Det handlar om hudvård och hur kvinnor helt enkelt bara MÅSTE ha en massa dyra produkter för att huden ska se bra ut medan män har normal hud helt naturligt. Under denna bild:

Skärmbild (2)

”Tydligen är det väldigt viktigt att levla upp sin hudvård såhär i vintertid, eftersom vi riskerar att få ”mikroskopiska sprickor” i huden då, vilket resulterar i ”microinflammationer”. Man kan få intrycket av att dessa ”mikroskopiska sprickor” vore något livshotande.
Vissa kvinnors investering i hudvård försvaras inte sällan med att det är en ”hobby”. När man läser dessa bloggar får man lätt intrycket av att det är en medicinsk nödvändighet och en (kvinnlig) plikt att spendera ofta tusentals kronor på hudvårdsprodukter.
Jag ser kvinnor ställa frågor i stil med ”hittills har jag bara tvättat mig med vatten men nu känner jag att jag måste skaffa mig en hudvårdsrutin”. Hon hittar ett problem som inte existerar, och svaret? Inte ett ord om att man faktiskt inte måste, om att detta bara är en hobby. Bara en ändlös lista med ”tips” på olika produkter som gör ”underverk” för den av allt att döma felfria huden.”

fannyarsinoe

Under inlägget följer en diskussion kring hur onödigt det är med hudvård, personliga berättelser. Läs gärna via länken!

Själv tror jag att hudvård är en del av ett större, förtryckande system kring kvinnors utseenden. Det är ingen slump att allt vi använder kräver fler produkter och är beroendeframkallande. Har du köpt en foundation? Då måste du också köpa en ansiktstvål att tvätta bort den med. Ansiktstvål torkar ut huden, så du måste också köpa en ansiktskräm för att återställa fuktbalansen. Du måste tvätta ansiktet både innan foundationen och när den ska tas bort, och då finns det en nattcreme och en dagcreme du behöver. Det finns en creme speciellt för ögonen du behöver köpa. Ser ni hur det byggs på?

ekologiskhudvard_axelsons-1024x683

”””Egentid”””

Det räcker inte heller med att bara köpa en foundation, utan det är många sminkprodukter som ska till. Köper en det ena, måste en också köpa det andra. Köper du en ögonskugga behöver du en bra bas och fransar och ögonbrynsfärg så det inte ser konstigt ut. Det är inte bara hudvården som ska kritiseras, eftersom den är bara en av länkarna i den stora kedjan. Att börja med smink är en av ”invigningsriterna” för tonårstjejer, och sen sitter man där.

Det är likadant med håret, med schampo som först torkar ut håret, så att en behöver ha balsam och hårinpackningar för att det ska se fint ut. Om en har färgat håret en gång behöver en fortsätta färga det, och köpa speciella produkter för färgat hår. Till och med lypsyl är minst lika beroendeframkallande som andra produkter. Har en sagt A måste en säga hela alfabetet, så att säga.

Nu har jag inte ens gått in på botox, fillers, trådlyft, ansiktsbehandlingar, ögonfransförlängningar, AHA-syra och allt vad det finns. Ser ni hur allt hänger ihop? För att sluta med hudvård måste en sluta med smink, till exempel. För att kunna sluta med hårvård måste en klippa bort håret. Samtidigt som alla kvinnor pushas till att sminka och fixa sig för att inte se ut som män. En kvinnas själva utseende är förtryckande, eftersom allt det som gör att hon ser ut som ”kvinna” är förtryckande. Förstår ni hur jag menar?

Screenshot_20171201-085945

 

Det är dock så stora krafter som ligger bakom vårt behov av att fixa oss, och vi har blivit utsatta för dem sedan barnsben. Vilken Disneyprinsessa har kort hår, osynliga ögonfransar och finnar? Alltså ser ut som en helt normal, osminkad, ofixad tjej.

Jag menar alltså att det inte går att kritisera hudvård utan att kritisera anledningen till att hudvård finns- resten av skönhetsindustrin som krattar gången. Det hjälper inte heller att hudvård beskrivs som ”egentid” och ”lyx”, som om det inte fanns något roligare att göra på sin egentid än att stirra i spegeln och leta efter mikroskopiska rynkor och pormaskar (som är HELT JÄVLA NATURLIGA ATT HA OK). Men står en med en spegel framför näsan blir det svårt att se världen bortom den, och det är väl därför som kvinnor inte har gjort någon revolution än. Vi är alldeles för upptagna med att må dåligt över påhittade saker i utseendet, och det är så jävla sorgligt.

Bilder från: www.friskvardsmagasinet.axelsons.se och www.instagram.com

Nyårslöften 2018

Hej!! Tillbaka här nu med en mycket annorlunda livssyn än vad jag hade när jag slutade skriva för ett tag. Som ni vet fick jag hoppa av skolan i slutet av september, efter bara EN MÅNAD. Så jag har tillbringat ett par månader nu med att läsa om feminism själv, och framför allt lära mig av andra. Men nu är det dags att börja igen i januari! Då jag ska skriva en tenta, och sedan fortsätta med resten av kurserna under året.

Det betyder förstås att jag vill börja blogga igen, och skriva om genusvetenskap och feminism, men jag ska också börja göra Youtubevideos. Mjukstartade idag med att filma en vlogg jag måste klippa ihop innan den kommer upp, och kommer filma när jag åker till Ryssland efter nyår. Är så excited!! Jag hoppas ni följer mig på Instagram eller Facebook- det är där uppdateringarna kommer.

FB_IMG_1514485104688

Bild från i jul, efter all julmat.

Är också supernöjd med nyårslöftena jag skrivit för 2018. Har i min kalender både nyårslöftena och mitt feministiska manifest, eller hur jag vill praktisera kvinnokamp, eftersom jag tycker det är för lätt att bara ryckas med i vardagen och glömma vilka mål en egentligen har. Detta är mina nyårslöften för nästa år:

  1. Utveckla mitt feministiska engagemang– har länge velat bli aktiv i en organisation. Eller volontära någonstans, eller om jag ska engagera mig mer inom akademin.
  2. Skapa en plattform– eftersom att jag lär mig mest när jag diskuterar med andra, behöver jag ju ha några att diskutera med. Därför älskar jag sociala medier!
  3. Träna på att skriva– jag vill bli bra på att skriva en berättelse som går att följa, eller skriva artiklar och blogginlägg som är riktigt bra.
  4. Utveckla mina fritidsintressen– är nästan roligaste punkten! Jag har lärt mig skriva skrivstil och med reservoarpenna och lite andra saker, nu vill jag lära mig åka rullskridskor i ramper och sy med symaskin och lite annat.
  5. Bli bra på att portionera ut min energi– annars vetifan hur jag ska göra resten.
  6. Hitta ett hållbart sätt att plugga, och…
  7. Vårda mina relationer. För att de relationer jag har idag vill jag ha kvar ❤

Jag gillar nyårslöften som bara visar en riktning dit året ska gå, inte bara saker som behöver göras. Eller jag förstår folk som vill ”gå ner 15 kilo” eller ”möblera om” eller ”sluta röka”, men då handlar det ju om att lyckas eller misslyckas istället för att bara göra sitt bästa. Och här är en bild på mitt feministiska manifest;

DSC_0864

Det fick inte plats, men jag tycker det är viktigt att kunna backa ifrån när en har fel också. 

Så vad tycker ni? Det känns som att 2018 blir ett fantastiskt feministiskt år! Samtyckeslagen ska komma ut, #metoo kommer förmodligen att fortsätta, och jag kommer kanske hinna skriva min C-uppsats. Kommer ni ha något feministiskt manifest eller nyårslöften?

Slutar med genusvetenskap

Jag brukar inte vara jättepersonlig här på bloggen för att den ska kunna vara mer av allmänintresse, så detta blir något av ett undantagsinlägg.

Det blir typ ett inlägg i veckan nu, och det har hittills berott på att det har varit så mycket med skolan att jag helt enkelt inte hunnit med. Det var ganska mycket jag inte hann göra längre på grund av skolan, men det var helt okej eftersom jag verkligen ville plugga och det ändå var det roligaste jag visste, typ. Att börja plugga genusvetenskap var typ mitt bästa beslut, tyckte jag.

I söndags kom jag fram till att jag verkligen inte skulle kunna fortsätta plugga längre. Jag var inte klar med hemtentan och den nya delkursen skulle börja på måndag, och dålig med stress som jag är blev det bara för mycket. Det har egentligen varit alldeles för mycket ända sedan första veckan, men jag fortsatte liksom bara. Jag visste ju att det skulle bli mycket så jag försökte hitta olika strategier för att klara det ändå, och det säger väl nåt att det inte gick i alla fall. Jag visste redan att jag inte skulle kunna jobba heltid, men finns det nån som har asperger som kan jobba med något över huvudtaget? Eller som kan jobba med det jag vill jobba med?

I de Facebookgrupper jag är med i verkar de flesta gå på aktivitetsersättning och vara med sina husdjur/gå i skogen på dagarna. Och helt ärligt tänker jag att det är lika bra att jag också söker det, det funkar ju inte att bli helt utbränd efter bara 1 veckas skola.

Genusvetenskap och feminism är fortfarande det absolut det roligaste och viktigaste, men att köpa ett 3000-bitarspussel att sitta med istället är risken för besvikelse inte lika stor i alla fall.

Följer ni mina sociala medier kan ni se när/om jag postar något vettigt här igen, och om den där Youtubekanalen jag tänkte sätta upp blir av. Men just nu känns det bara som om det inte finns något jag skulle kunna klara av att göra. Tack för alla fina meddelanden jag fått av er!

Fokusera inte på Hanna Wigh

I korthet: Det är viktigt att Wigh ska få upprättelse, men det skulle inte förändra något för kvinnor generellt om hon fick det. Därför är det mer produktivt att engagera sig feministiskt istället för att sitta och vara chockerad/upprörd över Sverigedemokraterna.

 

Jag har blivit ombedd att skriva en analys om Hanna Wigh! Och det som händer kring hennes polisanmälan av en av Sverigedemokraternas riksdagsledamöter. Hon har sagt att hon blev utsatt för ett sexuellt övergrepp av honom och berättade det för flera andra inom partiet som inte gjorde nånting. Det finns redan flera andra som har skrivit om detta, typ Lady Dahmer som har skrivit ett superbra blogginlägg om hur SD säger att de är så ”kvinnovänliga” samtidigt som de motarbetar feminism.

DSC_04252

Bild från ett engagemang.

Helt ärligt är jag inte jätteförvånad över att miljön inom SD liknar ett ”verkstadsgolv” (källan är en låst artikel) och att kvinnor hotas till tystnad med sexuellt våld. Och klart det är hemskt och så att kvinnor inom partiet blir utsatta, men jag tror i alla fall inte att de kommer börja analysera varför de blir utsatta och hur de kan kämpa emot mäns sexuella våld på ett strukturellt plan. Det skulle nämligen betyda att de skulle bli tvungna att bli radikalfeminister och gå helt emot sitt partis värderingar, och det är ganska långt borta.

Därför blir jag såå uttråkad över hela debatten kring sverigedemokraterna, Hanna Wigh och det sexuella övergreppet. De kommer inte ändra åsikt, hon kommer inte ändra några åsikter, SD:s väljare kommer inte bry sig som vanligt utan fortsätta rösta på dem. Det finns så många andra saker media skulle kunna fokusera på just nu, saker som faktiskt gör skillnad, känner jag. Det finns massor av feminister som kämpar för att förändra alla kvinnors villkor på riktigt i olika organisationer, i akademin, på olika arbetsplatser, i skolor. Visst behöver Wigh få upprättelse, men den upprättelsen kommer inte förändra något annat än för henne själv.

DSC_04222

Jag menar alltså inte att jag inte har någon medkänsla för henne eller för de andra kvinnorna inom partiet! Jag menar att jag blir uttråkad av hela processen eftersom den inte är så annorlunda andra processer där kvinnor utsätts för övergrepp, anmäler, och blir misstrodda. Borde inte alla som blir upprörda över övergreppen inom partiet sluta vara chockerade och istället börja kämpa mer för kvinnors rättigheter?

För detta är verkligen en fråga för feminismen. Kvinnor ska kunna engagera sig politiskt, kritisera partier, skriva artiklar, göra sig hörda utan att tystas av hot om sexuellt våld. Detta borde vara självklart, men det är det inte. Så nu väntar jag bara på att alla som tycker att Hanna Wigh inte borde har blivit utsatt för övergrepp börjar engagera sig feministiskt!

2

Jag lovar, det är roligare än vad man tror 🙂

Mer att läsa: www.expressen.se, www.flashback.org, www.aftonbladet.se 

Kvinnors sexuella makt

I korthet: Kvinnors sexuella makt är en myt. Jag kunde hitta två skäl till att kvinnor har lättare att ligga; Män objektifierar dem och bryr sig inte om vem hon är utan vill bara ses efter att ha sett en bild, och män riskerar inte heller lika mycket när de träffar en kvinna som hon gör. Om en tänker på detta blir det ganska självklart varför kvinnor inte känner för det lika mycket! Dessutom är ”den sexuella makten” villkorad- alltså bara unga snygga smala kvinnor har den. Vad är det för makt att ha, egentligen?

 

Ett ämne jag velat skriva om jättelänge, är det privilegiet vissa män säger att alla kvinnor har när vi bara kan välja och vraka bland alla killar som skulle vilja ligga med en. Visst har ni också hört det? Jag har till och med hört det som ett argument för varför feminism inte behövs- kvinnor har redan den sexuella makten eftersom alla killar är desperata efter att ligga med dem och de kan välja vem som helst. Så att egentligen är det männen som är offrena- de tvingas gång på gång söka kontakt med kvinnor men utan att ens få något för sitt besvär. Det finns faktiskt helt sjukt många killar som klagar över detta!

DSC_04022

Hur kommer det sig att det är så vanligt att män söker kontakt? Och varför är det så ”enkelt” för kvinnor att få ligga?

Jag tog upp detta i  inlägget ”Män ser världen som sin dejtingarena”; att som tjej bara vara på internet och ute i samhället betyder att män alltid kommer försöka få kontakt. Det betyder alltså att en alltid behöver vara beredd på det. Och de här kontaktförsöken beskrivs också som stora komplimanger och som att alla kvinnor ska vara glada för att de får dem. Kommer ni ihåg i skolan när bara de ”sexigaste” tjejerna blev förföljda av killar? (jag var inte en av dem haha) Redan där visste killar att tjejer skulle jagas.

Det här är bara ännu ett bevis på att tjejer lär sig att vara passiva och killar lär sig att vara aktiva, ända från start. Därför tycker jag killar istället ska lära sig att back off, att vänta tills den andra visar intresse, att hela livet inte handlar om att jaga så många tjejer som möjligt. Att ligga med en tjej ska inte ge status. Ett ligg ska inte ge high-fives och gratulationer bland killar.

DSC_03692

Herrtidningar borde inte heller ge tips om hur de får ligga mer.

Hur är det ens logiskt att kvinnor har den sexuella makten? Kan jag ligga med vem jag vill när jag vill? Kan jag nu i denna stund ligga med Stefan Löfvén eller Mark Wahlberg eller den där killen jag tyckte var snygg när jag gick i skolan?? Jag tror det är dags att inse att när folk pratar om kvinnors sexuella makt, menar de egentligen att kvinnor precis som män kan välja att säga nej till dem de inte vill ha sex med. Enda skillnaden är att kvinnor oftare än män får erbjudanden (och tjat, och trakasserier..), och förklaringen till det är ganska enkel.

Män riskerar inget när de träffar någon för sex, en kvinna riskerar i allra värsta fall våldtäkt och kidnappning. Män kan vara i princip helt säkra på att de kommer få ut något av träffen, en kvinna vet inte ens om det kommer vara värt det. Detta borde vara nog för att förklara varför så många män skriver till kvinnor, men det finns ännu en stor anledning till varför det ser ut som det gör;

Kvinnor objektifieras, alltså att deras personlighet inte spelar någon roll utan killen ser bara en snygg kropp han vill ha sex med. Därför känner så många män inget behov av att lära känna, utan kan skicka ett ”ligga?” till första bästa tjej de ser och mena det. Nu när jag är äldre (jag är 22 haha) tycker jag det är jätteförvånande när en helt okänd kille vill ses. Hur vet han om vi ens är kompatibla som personer?? En kvinna kan inte objektifiera män på samma sätt (har skrivit mer om det här) och därför spelar hans personlighet stor roll.

DSC_03702

Det här (risken kvinnor tar, och mäns objektifiering av kvinnor) är de två anledningarna jag hittar till varför kvinnor har så ”lätt” att ligga med män, medan män har svårare. Behöver dessutom nämna att det inte ens är alla kvinnor som kan ligga när de vill, utan bara kvinnor som antingen är smala, snygga och sociala eller har väldigt låga standards.

Det är alltså en stor fet myt att kvinnor har den sexuella makten. Eller hur?

 

Andra som skrivit om kvinnors sexuella makt

Fanny Åström på www.arsinoe.se

Per Ström på www.genusnytt.wordpress.com

Henry Laasanen på www.genusdebatten.se (läs på egen risk)

Medlemmar på www.flashback.org

Natashja Psomas Blomberg på www.ladydahmer.nu

Natashja och Cissi Wallin i sin podd på www.acast.com

Lady M är antifeministisk

I korthet: Skriver inlägg mer sällan nu pga högskolan. Följ mina sociala medier för att se när jag gör inlägg! Såg Lady M på bio och den var ganska obehaglig men sjukt bra gjord. Skriver om varför den inte är feministisk trots att hon är ”frigjord”- saker behöver inte vara feministiska bara för att enskilda kvinnor mår bra av dem. Saker kan till och med vara antifeministiska trots att en enskild kvinna känner sig frigjord av dem.

lady-macbeth-film2

Här sitter Florence Pugh som Katherine i Lady M

Vill allra först säga TACK till er som skrivit och frågat vart jag tagit vägen. Jag har absolut inte slutat blogga, det är ju min roligaste hobby och ett sätt för mig att ha en röst. Det känns lite som att ha en privat tidning där jag själv är skribent, fotograf och redaktör samtidigt, och det känns för bra för att bara sluta med. 🙂

Men jag har ju börjat plugga, och nu är jag inne på tredje veckan i skolan. Det är massor att läsa till varje föreläsning och seminarium, och jag går verkligen helt upp i att plugga eftersom jag lär mig SÅ mycket och för varje text eller bok jag läser blir min värld lite större. Just nu handlar delkursen om Familjen som genusskapande institution, och jag hade ingen aning om hur viktig familjen var för samhället. Skulle det vara roligt om jag skrev vad jag pluggade om och vad jag läser?

Därför blir det färre blogginlägg nu, jag är perfektionist och varje inlägg tar flera timmar att göra klart vilket egentligen är lite för mycket hehe. Jag hinner inte skriva så mycket när jag måste jobba dubbelt så hårt som andra i min klass. Men följ gärna min Facebook eller min Instagram, så håller ni koll på när det kommer upp nya inlägg!

——–Spoilervarning för Lady M——–

Jag var i alla fall på bio i lördags, och såg filmen Lady M som jag var supertaggad på att se eftersom den utspelar sig på 1800-talet och jag precis hade läst om kvinnors liv på 1800-talet. Jag gjorde ingen koppling alls till Lady Macbeth och blev helt chockerad när det första mordet ägde rum (DÅ fick jag reda på att den baserades på Lady Macbeth).

DSC_029522

Vi var på bion Victoria här i Stockholm.

 Först blev jag jättebesviken på filmen, t.ex. när en grupp män förgriper sig på hembiträdet Anna, och en av de männen tränger sig in i Katherines sovrum, och hon blir jättetänd på honom och sedan har de sex. Helt otrovärdig handling och jag tänkte att ”nu kommer det bli två timmar fyllda av manliga fantasier om vad kvinnor gillar.” Varför i all världen skulle Katherine gilla en man som först sexuellt trakasserar en annan kvinna och sedan tränger sig in i hennes rum??

Sedan dödar ju Katherine sin tyranniske svärfar som inte gjort annat än förolämpat och kontrollerat henne, och struntar fullständigt i hembiträdet Annas obehag. Och sen dödar hon sin man framför Sebastian (mannen som hon blev jättetänd på och kär i) och en förstår att hon är en fullblodig psykopat. Då blir allt plötsligt mycket tydligare- varför hon inte brydde sig om Anna och varför hon ville ha Sebastian trots att han också var psykopat, fast på mäns vis (jag menar att han och de andra männen saknade empati för Anna).

Nu ska jag inte berätta hela slutet ifall någon vill se filmen, men Sebastian blir i alla fall kvävd av Katherine och blir äcklad av både sig själv och av henne. Är det kanske det vissa menar med att filmen är frigörande för kvinnor? Hon har ju sex med vem hon vill och får till slut mannen att vara rädd för henne, istället för tvärt om.

DSC_02972

Började tänka på detta inlägg så fort jag gick utanför dörren.

I trailern står det att filmen är förtrollande, och det är den faktiskt. En levde sig in i den världen med knarriga högljudda trägolv och korsetter, och speciellt i kylan och blåsten runt gården. Jag hade inte kunnat sluta titta på filmen även om jag velat, och även om den blev så obehaglig att jag fortfarande tänker på hur obehaglig den var. Är det värre när det är en kvinna som är förövaren?

Filmen var absolut inte frigörande för kvinnor, och den var absolut inte feministisk. Den är snarare antifeministisk. Först när gruppen män utsätter ett hembiträde med låg ställning för ett sexuellt övergrepp utan att filmen ger henne någon upprättelse, och sedan när Katherine inte tar hennes parti utan bokstavligt talat ligger med fienden. Feminism handlar om att kvinnor emellan ska kunna ta varandras parti, och Katherine väljer mannen framför systerskapet. Hon kände ingen solidaritet med Anna som var under henne i klass och dessutom rasifierad. Bara för att en kvinna lyckas döda sina förtryckare (så obehagligt!) betyder det inte att filmen har något med feminism att göra. För att något ska vara feministiskt krävs det att frigörelsen gäller alla kvinnor.

DSC_02912

Filmen blev också grund en jättebra diskussion

Men jag tycker filmen beskriver det bra; bara för att enskilda kvinnor mår bra av att göra något behöver det inte betyda att det är frigörande. Katherine mådde säkert hur bra som helst när hon var med Sebastian, och jag kan dra en parallell till många andra saker enskilda kvinnor mår bra att göra men som egentligen är antifeministiska. Till exempel när kvinnor sminkar sig för att må bra, eller som när kvinnor mår bra av att endast ha manliga vänner eftersom ”kvinnor snackar så mycket skit”, eller när kvinnor mår bra av att själva trycka ner andra kvinnor. Eller när jag själv tar emot drinkar från män på klubben och när jag mår bäst i högklackat.

Det finns en idé om att allt som enskilda kvinnor mår bra av, det är feminism. Men Lady M visar väldigt tydligt att det inte är så.

Här finns det fler recensioner: www.dn.se, www.svd.se, www.filmeye.se. Jag tyckte de var jättebra och läsvärda.

Bilden kommer ifrån: www.independent.co.uk.

Jämställda klädregler är en väg till förändring

I korthet: När yogastället inte ville ändra till jämställda klädregler började jag tänka att det är svårare att förändra samhället än vad jag trodde. Om det nu är så svårt för en enda yogastudio (med kvinnliga ägare) att förändra sig, hur ska då hela samhället kunna göra det? Alla säger att ojämställdheten alltid är värre ”någon annanstans” för att själva inte behöva förändra något.

DSC_02412

Bild från igår!

Kommer ni ihåg när jag skrev om mitt yogaställe för ett par veckor sedan? Jag ville att de skulle ha lika klädregler för män och kvinnor, alltså att antingen kunde kvinnor också välja om de skulle ha topp eller inte, eller så behövde män också ha det. Det hade med jämställdhet och ekonomiska skäl att göra, bland annat. Jag skrev en debattartikel om detta, som jag tänkte skicka in till en tidning men som jag först skickade in till dem.

Vi hade en mejldiskussion där de sa att de inte kommer ändra några regler, eftersom de vill vara inkluderande mot även de från andra religioner/kulturer där det inte är ok för kvinnor att ha samma kläder som män. I debattartikeln skrev jag bland annat att en sån regel inte inkluderar kvinnor som inte vill se mäns bröst, utan endast pleasar män som inte vill se kvinnors. Denna regel finns alltså trots att allra största delen av de som yogar är kvinnor! Varför ska reglerna inte vara mer måna om att inkludera dem då?

DSC_02242

Vi var på Heron City och fotade.

När jag alltså mejlat debattartikeln till dem, fick jag ännu ett svar; att nej, de kommer inte ändra några regler. Så här skriver de: (kopierat från mejlet):

Vi stöttar din kamp för kvinnors lika värde men kanske tycker att den kampen skulle kunna vara mer effektiv i anda sammanhang. I affärsvärlden där kvinnors lön är sämre en männen, fast de utför samma jobb. Det finns så otroligt många andra ställen där ojämlikheten är betydligt mer påtaglig och där kvinnokampen behövs ännu mer. Vi är två kvinnor som driver denna studio med allt vad det innebär. Vi har bägge småbarn hemma. (osv)

De tycker alltså å ena sidan att kvinnor bör ha lika rättigheter, men å andra sidan är de ovilliga att göra några ändringar för den sakens skull. Hur kommer det sig att så många är för jämställdhet, men bara så länge de själva inte behöver ändra på något? Varför anser alla att kampen egentligen borde föras någon annanstans, där det är ojämställt ”på riktigt”? Ingen vill kännas vid vid att de själva har en del i förtrycket! Och ja, även kvinnor har det. De som äger yogastudion fick ett val mellan att göra den mer jämställd eller inte, och jag tycker det är synd att de valde att inte göra något.

DSC_02252

Kan en kräva att enskilda företag ska vara jämställda?

Detta visar ett problem jag egentligen inte tänkt på tidigare, för när jag har tänkt jobba med jämställdhet och göra t.ex. skolor mer jämställda, har jag alltid utgått ifrån att folk är ojämställda eftersom de inte vet något annat, och att så fort jag kommer med ett mer jämställt alternativ kommer de ändra sig efter det. Jag har liksom utgått från att alla strävar efter att själva vara så jämställda som möjligt, sådär som jag gör och alla runt mig. Men nu så märker jag att motståndet mot förändring är mycket större än vad jag väntat mig? Detta var liksom en ganska liten grej- mitt enda krav var att göra reglerna lika för män och kvinnor, eller minska inträdesavgiften för kvinnor för att kompensera kostnaden. Ingenting ”radikalt” över det alls, men även en sån liten grej var svår att få igenom.

HUR ska det gå att förändra ett helt samhälle när det är så här svårt att förändra en enda yogastudios klädregler?? Bara bra argument räcker liksom inte.

DSC_02342

Varför kan inte samhället förändras fortare än så här?

Och det stämmer kanske att ojämställdheten är ”värre” i affärsvärlden med ojämställda löner och allt vad det är. Men det är ju inte där jag är? Jag rör mig mellan skolan, hemmet och biblioteket, och yogar då och då. Ska jag sluta vilja ha en jämställd miljö och istället vänta tills jag kommer in i affärsvärlden för att börja kämpa för jämställdhet… bara för att de sedan ska säga samma sak. Att den egentliga ojämställdheten finns i folks hem, eller helst utanför Sverige. Och kommer jag dit säger de att den egentliga ojämställdheten finns i akademivärlden. Och så vidare.. Och då har de som säger så nått sitt mål, att det inte ska finnas någonstans där en kan kämpa för jämställdhet. Det finns alltid viktigare ställen, värre saker.

Nu fattar jag också att alla inte kan vara genusvetare och ha koll på alla strukturer och hur de ingår i dem, men jag blir förskräckt över hur svårt det blir att förändra något. När till och med andra kvinnor inte förstår poängen med det.

Hade ni fortsatt yoga på samma ställe eller bytt till någonstans där jämställdhet är prioriterat?

Män ser världen som sin dejtingarena

I korthet: Uppdaterar er lite kring vad jag gör nu (pluggar genus igen), plus analyserar det som hände igår när jag skulle uppdatera mitt skolkort eftersom det var första dagen i skolan. Det var alltså en av receptionisterna som tog tillfället i akt att flirta, och jag menar att patriarkatet har både lärt tjejer att inte vara otrevliga och lärt killar att inte ge upp. Jag tycker i alla fall att jag ska kunna gå runt utan att killar tror det är fritt fram. Skärp er

Södertörns-Högskola

Min skola som jag älskar jättemycket! 

Nu är jag tillbaka här! Har haft några dagar nu som har varit SÅ fullspäckade. De kommer vara fullspäckade hela hösten och hela vintern, verkar det som. Jag har nämligen börjat plugga igen, på Genusvetenskap B! Jag är mycket mer förberedd till denna kursen än vad jag var till den förra, och nu vet jag också så mycket mer. Hela detta år har jag inte gjort annat än hängt i radikalfeministiska Facebookgrupper, läst böcker, letat efter bra artiklar (och hittat några som förändrat hela mitt synsätt!), diskuterat feminism. Bloggat förstås, det vet ju ni som vart med ända sen i mars.

Jag har även pratat med läraren jag ska ha nu i genus om vidareutbildning, och bestämt mig för att en magisterexamen i genusvetenskap skulle passa bäst. Magisterprogrammet handlar mer om hur en använder genus praktiskt- alltså förändringsarbete- och det är ju precis det jag vill göra. Snart sitter jag här och är genusvetare 🙂

Men nu hade jag tänkt skriva om något helt annat, som jag tänkt skriva om länge men fick ny luft från det som hände igår när jag haft min första skoldag. Jag och ett par från klassen skulle gå till receptionen och uppdatera skolkorten och kolla upp inloggningen till wifit. När jag fått köpa ett nytt kort men inte blivit fotad för att min receptionist sade att han hade ”bråttom och chefen står därborta och tittar”, får jag reda på att de andra två visst fick sina kort uppdaterade?

Snapchat-1008800678

Jag har bara selfies från igår då jag inte hade någon som fotade mig. Men här är det 5 minuter kvar tills jag ska åka till skolan! 

Han kommenterade på mitt nagellack (shoutout till Caroline på Salong Nordh som gjort mina naglar alla älskar dem!), kommenterade på att min mobil var så stor och gick och hämtade sin egen för att jämföra, var allmänt sjukt vräkig. Eftersom jag absolut inte var beredd på att receptionisten skulle vara sån kom jag av mig helt och fick gå med på att komma tillbaka senare i veckan för att ta kortet. Så onödigt. Detta är så jävla vanligt!!!

Visst har ni också märkt av detta- det finns liksom ingenstans som en kille kan låta bli att ta chansen att ta kontakt. Jakten är verkligen ständig. Vår kultur har uppmuntrat det alldeles för mycket med sina romantiska filmer där killen aldrig ger upp, sina idéer om att tjejen är så passiv att hon bara kan sitta och vänta tills en kille kommer förbi. Kontaktsökandet från killar är ständigt– visste ni att jag i skrivande stund har 10 väntande vänförfrågningar på Facebook och DMs på Instagram? Det blir dessutom färre med åren, så när jag var 16 var det ännu fler. Då visste jag inte heller att jag kunde säga nej till kontakt och ville inte heller vara otrevlig och blocka. Alla flickor insocialiseras ju i att aldrig, aldrig vara otrevliga eller göra andra obekväma och detta drar män nytta av.

Snapchat-14745623552

Nästa inläggs bilder blir bättre, lovar 🙂 Ville bara få upp inlägget så fort som möjligt!

Igårs händelse visade verkligen hur stark den här insocialiseringen är. Jag vet mycket väl att jag inte behöver ta ansvar för att det inte ska bli dålig stämning och det har jag vetat i flera år, men det ser helt annorlunda ut i praktiken. Om jag nu hade varit otrevlig, hade jag ändå fått mitt skolkort? Hade han struntat i att säga att jag kunde ta ett nytt kort? Hade han blivit sur och snackat skit sedan? Hur ska jag kunna veta hur han reagerar på ett avvisande? Dessutom har inte jag heller lust att vara avvaktande hela tiden, att aldrig vara trevlig mot en kille för risken att det blir så här. Jag stod ju där med mina nya klasskompisar, så jag ville inte heller göra stämningen dålig.

Män tror förmodligen att det är helt harmlöst att söka kontakt. En vänförfrågan här, lite småflört i kassan i en affär där (en gång köpte jag en chokladkaka och killen skrev ner sitt nr på kvittot. Wow.). Men det ständiga kontaktsökandet gör egentligen enorm skada: Ni visar gång på gång att det är omöjligt att vara trevlig mot er helt kravlöst. Varje gång detta händer har jag sagt till mig själv att jag aldrig mer ska vara trevlig mot en kille, men egentligen är det NI som borde lära er att vi inte är vandrande dejtingappar, vi är inte de där tjejerna i reklamen ni ser när ni surfar porr som ”söker en het singelkille”. Enda anledningen till att vi är trevliga mot er är för att vi har lärt oss att vara det, och för att vi tydligen är de enda som kan ta ansvar för hur stämningen ser ut i en situation. Ni gör det INTE.

9

Jag kommer vara fräck och skriva ut den här texten och ge den till killen i receptionen, om han är där, när jag ska ta mitt kort på fredag. Om du som läser detta- låt detta vara sista gången du dragit nytta av patriarkatet. Världen är inte din dejtingplats, så sluta behandla den så.

Visst kräver vi att kunna gå runt i offentliga rummet och bara vara? Tänk er en värld där en kan vara sminkad men att de enda komplimangerna en får kommer från ens kompisar och andra tjejer. Wow 🙂

Bilderna är ifrån: www.rasmuslenefors.se, www.shutterstock.com.

Om sexarbetares systerskap

I korthet: Har en skärmdump av Lux ATL, där hon skriver att män inte kan å ena sidan använda sexarbetares tjänster men å andra sidan inte se dem som hela människor. Jag tycker att sexindustrin ska nedmonteras, men innan vi kan göra det är kvinnor som Lux superviktiga.

 

Nästa skärmdump på lagret är… dun dun dunLux ATL:s text! Jag kom över henne via Instagram för ett par år sedan och jag följt henne sedan dess. Hon är/har varit sexarbetare- strippa- i många år men är nu entreprenör och ordnar helger där kvinnor kan lära sig leva ut sin sexualitet, dansa sexigt, ge varandra lapdances osv, helt utan några män. Hon är alltså sexarbetaraktivist och jobbar för att sexarbetare ska få bättre arbetsvillkor, ska kunna ”empower” (hittar ingen bra svensk översättning?) sig själva och kunna sluta jobba som sexarbetare om de vill.

Screenshot_2015-06-17-09-07-49-1

Här sammanfattar hon hyckleriet i att inte respektera sexarbetare men samtidigt använda deras tjänster. 

Jag tycker ju att vi behöver jobba för att lägga ner sexindustrin– sex ska inte ens vara ett arbete!- men samtidigt finns det kvinnor idag som inte har något annat val eller känner att sexarbete är det bästa valet de kan göra just nu. Och därför tycker jag att kvinnor som Lux ATL är så himla viktiga, som kan se till att kvinnor inom sexindustrin kan jobba med varandra istället för emot, vilket gör dem mindre sårbara inför män. Hon har en stor plattform som hon å ena sidan använder för att visa hur farligt det är med män, och å andra sidan använder för att ”empower” kvinnor.

Vi behöver fler kvinnor som hon i sexindustrin! Det finns mycket mer att skriva om detta, men just nu ville jag bara tipsa om en som blandar ilska mot män och sexarbete på ett fantastiskt sätt. Hon har även sagt att det är omöjligt att inte känna ilska mot män efter att ha jobbat inom sexindustrin, och jag tror henne. Hon har bara lyckats vända det till produktivt, något positivt för kvinnor.

_20170825_100707

Och här gör hon lite floorwork

HÄR är hennes Instagram, och HÄR kan du lyssna på hennes skitbra podd.

Vad tänker ni kring sexarbete? Kan det vara empowering?

Inför skoluniform!

I korthet: Jag tycker alltså att skolan behöver införa en skoluniform för alla barn i hela grundskolan. Det är ur ett klassperspektiv, alltså för att underlätta för dem som inte har råd med kläder alla andra har på sig. Det skulle också minska morgonstress/kvällsångest för barn och ungdomar, minska fokus på utseendet. Sedan löser det väl inte alla problem med mobbning då det är mycket större, men jag tycker det är en bra grej. Vad tycker ni?

Jag väntar fortfarande på svar från yogan.

Jag har tänkt skriva denna länge, men det är först nu jag fått extra bränsle till inlägget. Jag läste nämligen den HÄR artikeln i Aftonbladet där det står att en ny skola ska öppna i Karlstad, och att de ska ha skoluniform som regel för alla barnen. Kommentarerna under Facebookinlägg var både för och emot, och kul nog var de flesta för! Bland de som var emot stod det t.ex. att det var bakåtsträvande med skoluniform (att det är en förr-i-tiden-grej), att det finns bättre sätt att bekämpa mobbning på, att det hela blir ”jantelag” och vi tvingar barn att anpassa sig osv.

DSC_01932

Själv har jag mycket klänningar för att slippa välja kläder när jag inte har tid.

Och det stämmer säkert att uppfostran/samhället spelar större roll i att barn blir mobbade än kläderna, men det går trögt att förändra samhället och vi kan ju inte tvinga föräldrar att uppfostra sina barn på ett visst sätt eller hur? Det går ju inte att tvinga alla föräldrar att sluta klanka ner på andras klädsel eller allra helst att alla i hela Sverige slutar med det (barn lär sig ju från någonstans..), så hur annars ska vi flytta fokus från kläderna? Det kommer förstås inte göra det helt oviktigt med utseendet när folk fortfarande bryr sig om hudfärg och vikt och hur stor näsa någon har, men kläder är en sjukt stor stressfaktor om de inte är ”rätt”.

Jag är alltså för skoluniformer ur ett klassperspektiv! Och ur ett genusperspektiv, för det är väl allmänt känt att tjejer har mycket högre press på sig att se bra ut än killar. Nu är det tack och lov många många år sedan jag slutade högstadiet (eller ja.. 6 år sedan haha) men jag kommer fortfarande ihåg hur sjukt jobbigt det var att stå framför garderoben kvällen innan och tänka att fan jag har INGENTING snyggt. Den och den är i tvätten och den och den hade jag förut i veckan och de andra är fula osv. Dessutom hade jag 0 sinne för vad som var snyggt över huvud taget och hade ingen aning om vad jag skulle köpa för kläder så att de skulle passa ihop och se vanliga ut (har tidigare skrivit om mina skolkläder HÄR). Jag förstår inte varför barn inte kan få slippa morgonstressen med att välja kläder? Utanför skolan är det ju en helt annan sak vad en har på sig.

DSC_02072

Tvådelade klädset är också en energisparande favorit.

Skolan borde alltså ge alla barn uniformer (eller så borde föräldrar få åtminstone halva uniformerna betalda av staten) för att 1. ge barn ett stressmoment mindre, 2. för att barn inte ska må dåligt över sina kläder, och 3. för att ta bort fokus från kläder över huvud taget. Skolan borde också ge alla barn uniformer för att 4. ge föräldrar mindre press på att skaffa kläder; är det ont om pengar är det superjobbigt att försöka hitta bra kläder, fina och i rätt storlek på second hand-marknaden. Vinterjacka och sånt borde också ingå i uniformen!

Det kommer ju knappast lösa alla problem med utanförskap, men tycker inte ni också att en skoluniform skulle underlätta livet? De som har råd med de rätta kläderna kommer väl vilja fortsätta ha dem, men jag tycker vi ska utgå från de minst privilegierade och de som har behovet.

DSC_02172

Sista favvon är byxdressen, känns som att en har på sig pyjamas. Denna är från Bik Bok.

Feminism utan klassperspektiv är ingen riktig feminism, för det är ju kvinnorna längst ner på ”samhällsstegen” som behöver feminismen allra mest. De som inte har råd att flytta ifrån en ohälsosam relation, råd att beställa hemhjälp eller råd att köpa bra kläder till sina barn varje säsong så de inte blir retade. Och jag tycker det är ett riktigt klasstänk att införa skoluniformer!

Hur tänker ni? Är ni för eller emot skoluniform?

Vill du läsa mer har Katarina Magnus skrivit ett ”arg lapp” om mobbningskultur och hur föräldrar ”uppmuntrar” sina barn till att mobbas, det står mer på Expressen.

Förslag på skoluniformer: Byxor och tröja till alla, byxdressar till alla, onepiece till alla.