Sanningen om BDSM

Jag har precis läst ut en bok med essäer av Simone de Beauvoir (fransk filosof och feminist), och den allra sista essän fick mig att förstå varför det går en sån våg av BDSM-sexualitet just nu, jag tyckte att den förklarade tankegångarna bakom. Den handlar om en man, Marquis de Sade, efter vilken sadismen är uppkallad. Företeelsen att njuta av någon annans smärta är alltså uppkallad efter en man som levde på 1700-talet, och som älskade att tortera kvinnor sexuellt så mycket att han gång på gång riskerade allt för att få göra det (han var markis och aristokrat, men förlorade allt och blev fängslad flera gånger och hotad med avrättning). Man tror det var länge sedan, men eftersom våra idéer och tankar har förändrats ganska lite på flera hundra år så hade det lika gärna kunnat vara igår.

På de nästan sista sidorna i den här essän (”Bör vi bränna Sade?”) hade Beavoir återgivit något som Sade själv hade skrivit, och som jag tycker bevisar hur gammalmodiga och ooriginella vissa av idéerna vi har idag egentligen är kring sexualitet och ”female empowerment”.

DSC_2123

Beauvoirs essäer. Tycker det var onödigt att Bardot fick vara omslag, när essän som handlade om henne var allra kortast och minst betydelsefull.

Sade skriver om 2 kvinnor, den ena heter Juliette och den andra Justine. Båda utsätts för sexuell ”grymhet” (ni kan säkert tänka er vad det betyder), men Juliette kan ta kontroll över den som ”piskar och penetrerar” eftersom hon själv älskar att utsättas för det, medan den som gör likadant med Justine blir hennes herre eftersom hon inte vill bli utsatt för det, hon lyckas inte njuta av våldet. Sen står det, att ett offer kan bemästra vilken situation som helst genom att ändra sin inställning. Det står: ”I grunden är erfarenhetens innehåll utan betydelse: det som räknas är den intention som subjektet ger den liv med.”

Om man tittar på uttalandet med feministiska glasögon, så kan man förstå att det är en ren och skär lögn. Allt, allt som Sade skriver är lögn, ett hopkok av hans fantasier som han kanske känner stämmer in på honom och på hur han skulle vilja att världen såg ut. Det är inte han som gör fel genom att vara en tyrann, utan kvinnan måste bara lära sig tycka om det. Egentligen är sanningen att erfarenhetens innehåll betyder allt, och det som händer oss människor har alltid stor betydelse. Men om man vet att det man gör är fel, så kanske man hellre går på lögnen att ett offer själv kan gilla att vara ett offer.

Eftersom så många författare och tänkare efter honom har tagit hans ord på allvar och struntat i hans kvinnohat (till och med Simone de Beauvoir, som jag annars älskar) och vävt in dem i vår kultur så att vi knappt vet vad som är vi själva och vad som är lögnen. Vad gillar vi egentligen och vad har vi lärt oss att gilla för att slippa vara ett offer?

Jag skriver om BDSM, som är det mest extrema utfallet av sexualiserat våld, men samma idéer kan man se i egentligen alla tillfällen där kvinnor gillar en ”dominant” man.

Den här idén- att man kan bemästra en situation genom att njuta av den- är vad som får kvinnor att växa in i sin sexualitet med tanken att den är undergiven. Vi tror att våldet är evigt, bara vår inställning till det förändras. Ofta tänder vi på våld ända från början och tror därför att BDSM är en ”läggning”, något medfött, precis som homo- eller bisexualitet är.

Och det är klart, med den inställningen (att våld är vår medfödda sexualitet) blir det något förbjudet att kritisera den. ”Kinkshaming” är en term man använder om man tror att 1700-tals-Sade hade rätt om människors sexualitet, och att man inte ska kritisera sexuellt våld eftersom det är någons själva essens.

I och med att vi tror all sorts sexualitet är medfödd och bara ”är”, letar vi inte heller efter orsaker och påverkan på den, och därför sker egentligen all påverkan i det fördolda. Hur många av de som utövar BDSM idag vet vilken tradition de ingår i och vart den kommer ifrån? BDSM naturaliseras (gör något vi konstruerat till något naturligt och medfött) genom att vi upprepar och upprepar historien om kvinnan som njuter av att bli dominerad och mannen som njuter av att dominera gång på gång på gång, om och om igen, genom böcker, populärkultur, musikvideos, reklam, genom de berättelser som vi berättar om oss själva och som vi får höra om andra. Och eftersom vi upprepar den blir den en del av oss själva och vår identitet.

Nu ska jag förstås inte ge en enda man hela äran för populariteten BDSM har idag, men han är en nyckelfigur i och med hur mycket han har lyckats påverka. Han ger sadismen ett ansikte och en teori, så att säga.

Missionären och romantik är gammalt och förlegat medan BDSM (och ”hårt sex”) är något nytt och spännande och coolt enligt den här historien, som egentligen inte heller är sant. Att strypa kvinnor och piska är något urgammalt (och romantiskt sex också, av den enkla anledningen av att sex är urgammalt), och eftersom det är så gammalt tror vi att det är orubbligt och naturligt, och därför tänker vi att vår enda chans att ”bemästra situationen” (som Sade skrev) är att njuta av det och tända på det och gilla det.

Från början var kanske inte tortyrmetoder en del av någons sexliv, men det kan lika gärna vara Sade och hans litteratur som införde det, vem vet? Ändå tog det många år innan det blev mainstream, rättare sagt ända in på 2000-talet, när pornografi flyttade över till internet och tillät oss successivt tända på grövre och grövre porr tills vi är där vi är nu och kan se en kvinna bli strypt eller få hela sitt underliv förstört med hjälp av bara ett par klick. Jag tror pornografi spelar en stor roll i varför BDSM är så populärt just nu.

Ser ni hur det hänger ihop? De här två texterna jag läst om Sade (den andra var skriven av Andrea Dworkin, han fick ett helt eget kapitel i hennes bok Pornography från 1979) har blivit viktiga pusselbitar i varför tjejgrupper på Facebook översvämmas av tjejer som skriver om hur undergivna de är i sängen och hur skönt det är för dem att vara det, varför kvinnor älskar 50 shades of Grey, varför BDSM-livsstilen normaliseras.

Sade, mannen som inte hade några problem med att hyra unga prostituerade flickor och tortera dem och som levde på 1700-talet, lyckas alltså sträcka sina knubbiga fingrar hela vägen in i 2010-talet och rättfärdiga sexuellt våld under namnen ”BDSM” och ”kinks”, och lära tjejer hur undergivenhet och masochism är den enda sexualiteten för dem genom att ha varit med och format en kultur som i sin tur formar dem.

Den egentliga frågan här är; försvinner verkligen ett förtryck om vi lär oss att gilla det? Slutar sexuellt våld att vara sexuellt våld om vi lärt oss att tända på det? Om vi säger att vi inte bryr oss om att vår egen sexualitet används av patriarkatet, bemästrar vi verkligen situationen och ”vägrar vara offer” eller är det egentligen så att vi bara lägger oss platt eftersom vi inte ser några andra alternativ?

Och tror ni fortfarande 50 shades of Grey är något nytt och spännande? Eller ser ni att böckerna bara är kuggar bland andra kuggar i ett många hundra år gammalt maskineri.

Att vara ciskvinna är inget privilegium

Jag har tänkt skriva det här inlägget väldigt länge, och har tänkt mycket på hur jag ska formulera mig utan att bli missförstådd. Det har blivit färre inlägg nu i mars eftersom jag har LÄST så vansinnigt mycket till skolan (får sämre och sämre syn lol), och parallellt med all läsning till skolan har jag läst massor kring de konflikter som finns inom feminismen idag, och just nu är det frågan om kön som många är oense om.

Jag tycker det är ganska simpelt. Antingen anser en att kön är något som sitter i huvudet- något en bara känner; ”säger jag att jag är något så är jag det”. Eller så anser en att kön bara är något biologiskt, t.ex. ”enda anledningen till att jag är kvinna är att jag har en kvinnokropp och ingen identifikation i världen kan ändra på det”. Vissa tycker alltså att kön inte har något med biologi att göra, och det tycker jag är förståeligt att ingen vill bli placerad i facket ”kvinna” eller ”man” när de är så jäkla begränsande och straffar ut dem som avviker.

DSC_1210

Jag på Kulturhuset i Stockholm (kommer i nästa inlägg)

Som radikalfeminist tycker jag dock att hela anledningen till att vi ens har förtryck- kvinnoförtryck, rasism, funkofobi osv handlar om människors biologi, och därför går det lika lite att vara ”könsblind” som det går att vara ”rasblind”. Män och kvinnor ser olika ut precis som svarta och vita människor ser olika ut, men om det ena inte är rasistiskt att påpeka, varför är det andra transfobiskt?

Jag läste ett blogginlägg av ”Ensam mamma röker” förra veckan, som hette ”Om en feminism som inte kan diskutera kön- Trans och tusen frågor”. Hon skriver:

”I att kön tveklöst finns och är något beständigt. Plötsligt jobbar vi med nån form av könad själ eller psyke. Det gäller bara att välja vilken kategori man känner för. Betyder det, rent teoretiskt att vi alla skulle kunna välja samma kön fast vi ser olika ut? Finns det då några könsskillnader i samhället och världen?

När patriarkatet samtidigt drabbar olika minoritetsgrupper vet kvinnor att något händer, när vi blir just kvinnor. När puberteten gör sig synlig och kroppen förändras, då förändras också vår ställning i världen och andras blick på oss. Det är när kvinnligheten blir fysisk som det verkliga helvetet börjar. Är det då så enkelt som att säga att:

Ja! Och trans-kvinnor är också kvinnor!”

Är det samma erfarenhet att råka ha en kropp och få ta konsekvenserna utav det som att innerligt önska sig den? Går det verkligen att välja in sig själv i en grupp som dras med en historia av förtryck? Delar du verkligen kvinnors erfarenheter om du inte växt upp som flicka?”

Och jag vet vad jag skulle svara på dessa frågor; att själen eller hjärnan inte alls är könad, utan bara är, och att det enda vi har som bestämmer vilket kön vi är bara är en kropp. Jag skrev i ett instagraminlägg (som jag förväntade mig få kritik för, men allt sånt har uteblivit?) att alla med vulva föds in i förtryck och alla med penis föds in i privilegium, och det är den vetskapen min feminism utgår ifrån.

 

Därför är jag djupt oroad över ett klimat där kvinnor, som kallas för ”cis”, inte får ha tolkningsföreträde över vad en kvinna är, och att de inte får ta största platsen i feminismen utan måste ”backa” för att personer med färre ”privilegier” (alltså transpersoner) ska få höras mer. Men vilka privilegier är det ”cis”kvinnor har? Hur kan det någonsin vara ett privilegium att födas i en kropp som bär på ett förtryck, vilket detta förtryck än är, bara för att det finns de som gärna skulle vilja ha den kroppen och det förtrycket?

DSC_1212

Om någon kallar mig för ciskvinna, betyder det att den menar att jag känner mig bekväm i att vara kvinna med allt vad det innebär, men vilken kvinna är det egentligen? När jag var liten var jag övertygad om att jag borde ha blivit född som pojke, gör det mig till trans eller bevisar det bara att könsrollerna är så snäva att barn inte har något annat val än att identifiera sig som något annat för att få chans att slippa dem?

Det kan aldrig vara ett privilegium att vara född i en tjejkropp, och den vetskapen är hela grunden till feminismen.

Lady M är antifeministisk

I korthet: Skriver inlägg mer sällan nu pga högskolan. Följ mina sociala medier för att se när jag gör inlägg! Såg Lady M på bio och den var ganska obehaglig men sjukt bra gjord. Skriver om varför den inte är feministisk trots att hon är ”frigjord”- saker behöver inte vara feministiska bara för att enskilda kvinnor mår bra av dem. Saker kan till och med vara antifeministiska trots att en enskild kvinna känner sig frigjord av dem.

lady-macbeth-film2

Här sitter Florence Pugh som Katherine i Lady M

Vill allra först säga TACK till er som skrivit och frågat vart jag tagit vägen. Jag har absolut inte slutat blogga, det är ju min roligaste hobby och ett sätt för mig att ha en röst. Det känns lite som att ha en privat tidning där jag själv är skribent, fotograf och redaktör samtidigt, och det känns för bra för att bara sluta med. 🙂

Men jag har ju börjat plugga, och nu är jag inne på tredje veckan i skolan. Det är massor att läsa till varje föreläsning och seminarium, och jag går verkligen helt upp i att plugga eftersom jag lär mig SÅ mycket och för varje text eller bok jag läser blir min värld lite större. Just nu handlar delkursen om Familjen som genusskapande institution, och jag hade ingen aning om hur viktig familjen var för samhället. Skulle det vara roligt om jag skrev vad jag pluggade om och vad jag läser?

Därför blir det färre blogginlägg nu, jag är perfektionist och varje inlägg tar flera timmar att göra klart vilket egentligen är lite för mycket hehe. Jag hinner inte skriva så mycket när jag måste jobba dubbelt så hårt som andra i min klass. Men följ gärna min Facebook eller min Instagram, så håller ni koll på när det kommer upp nya inlägg!

——–Spoilervarning för Lady M——–

Jag var i alla fall på bio i lördags, och såg filmen Lady M som jag var supertaggad på att se eftersom den utspelar sig på 1800-talet och jag precis hade läst om kvinnors liv på 1800-talet. Jag gjorde ingen koppling alls till Lady Macbeth och blev helt chockerad när det första mordet ägde rum (DÅ fick jag reda på att den baserades på Lady Macbeth).

DSC_029522

Vi var på bion Victoria här i Stockholm.

 Först blev jag jättebesviken på filmen, t.ex. när en grupp män förgriper sig på hembiträdet Anna, och en av de männen tränger sig in i Katherines sovrum, och hon blir jättetänd på honom och sedan har de sex. Helt otrovärdig handling och jag tänkte att ”nu kommer det bli två timmar fyllda av manliga fantasier om vad kvinnor gillar.” Varför i all världen skulle Katherine gilla en man som först sexuellt trakasserar en annan kvinna och sedan tränger sig in i hennes rum??

Sedan dödar ju Katherine sin tyranniske svärfar som inte gjort annat än förolämpat och kontrollerat henne, och struntar fullständigt i hembiträdet Annas obehag. Och sen dödar hon sin man framför Sebastian (mannen som hon blev jättetänd på och kär i) och en förstår att hon är en fullblodig psykopat. Då blir allt plötsligt mycket tydligare- varför hon inte brydde sig om Anna och varför hon ville ha Sebastian trots att han också var psykopat, fast på mäns vis (jag menar att han och de andra männen saknade empati för Anna).

Nu ska jag inte berätta hela slutet ifall någon vill se filmen, men Sebastian blir i alla fall kvävd av Katherine och blir äcklad av både sig själv och av henne. Är det kanske det vissa menar med att filmen är frigörande för kvinnor? Hon har ju sex med vem hon vill och får till slut mannen att vara rädd för henne, istället för tvärt om.

DSC_02972

Började tänka på detta inlägg så fort jag gick utanför dörren.

I trailern står det att filmen är förtrollande, och det är den faktiskt. En levde sig in i den världen med knarriga högljudda trägolv och korsetter, och speciellt i kylan och blåsten runt gården. Jag hade inte kunnat sluta titta på filmen även om jag velat, och även om den blev så obehaglig att jag fortfarande tänker på hur obehaglig den var. Är det värre när det är en kvinna som är förövaren?

Filmen var absolut inte frigörande för kvinnor, och den var absolut inte feministisk. Den är snarare antifeministisk. Först när gruppen män utsätter ett hembiträde med låg ställning för ett sexuellt övergrepp utan att filmen ger henne någon upprättelse, och sedan när Katherine inte tar hennes parti utan bokstavligt talat ligger med fienden. Feminism handlar om att kvinnor emellan ska kunna ta varandras parti, och Katherine väljer mannen framför systerskapet. Hon kände ingen solidaritet med Anna som var under henne i klass och dessutom rasifierad. Bara för att en kvinna lyckas döda sina förtryckare (så obehagligt!) betyder det inte att filmen har något med feminism att göra. För att något ska vara feministiskt krävs det att frigörelsen gäller alla kvinnor.

DSC_02912

Filmen blev också grund en jättebra diskussion

Men jag tycker filmen beskriver det bra; bara för att enskilda kvinnor mår bra av att göra något behöver det inte betyda att det är frigörande. Katherine mådde säkert hur bra som helst när hon var med Sebastian, och jag kan dra en parallell till många andra saker enskilda kvinnor mår bra att göra men som egentligen är antifeministiska. Till exempel när kvinnor sminkar sig för att må bra, eller som när kvinnor mår bra av att endast ha manliga vänner eftersom ”kvinnor snackar så mycket skit”, eller när kvinnor mår bra av att själva trycka ner andra kvinnor. Eller när jag själv tar emot drinkar från män på klubben och när jag mår bäst i högklackat.

Det finns en idé om att allt som enskilda kvinnor mår bra av, det är feminism. Men Lady M visar väldigt tydligt att det inte är så.

Här finns det fler recensioner: www.dn.se, www.svd.se, www.filmeye.se. Jag tyckte de var jättebra och läsvärda.

Bilden kommer ifrån: www.independent.co.uk.

Vad är dickpics- en guide

*OBS använder endast han och hon för att göra skillnad mellan sändare och mottagare*

Jo de flesta vad nog vad en dickpic är. En kille eller man, ofta helt okänd men kan också vara en bekant, en arbetsgivare, en ”kompis”, en date, en kund osv tar en bild på sitt könsorgan och skickar iväg. Innan internet och smartphones fanns, kallades dessa män för ”blottare”, barn varnades för dem och de beskrevs typ som en dunkel person som insvept i lång rock hänger runt vid lekparker och bakgator (blottare är och har alltid varit i princip bara män, ja). Nu är blottare vanligare än tuggummin, men i och med att blottningen kan ske ”privat”, över internet, så är det SÅ normaliserat och kallas istället för ”dickpics” och andra gullifierande ord.

Vilken kille som helst har skickat en bild på sin snopp numera, och det är mer regel än undantag att få dem var tjejer än hänger på internet. Alltså, detta gäller inte bara dejtingsidor!! De som påstår att en får skylla sig själv om en hänger på sex- och dejtingsidor och inte vill ha dickpics, menar de också att en får skylla sig själv om en spelar Wordfeud, har Facebook och Instagram, skriver på forum, eller har wifi över huvudtaget?  Knappast. Detta har absolut ingenting med mottagaren att göra, utan den som skickar kommer göra det oavsett om mottagaren är 12 år och spelar ett onlinespel eller 43 och har skrivit en debattartikel, såväl som om hon är 25 och letar efter en Tinderdejt.

Varför män skickar dickpics

* Objektifiering

Kvinnan är ingen riktig person, utan existerar bara för att han ska ha något att bli upphetsad på.  Han saknar förmågan att leva sig in i hennes perspektiv och känner ingen önskan att göra det heller; har hon huvudvärk? Har något hänt? Tänker hon på jobb just nu? Skit i det, nu skickar vi en bild på min snopp. Hon är ingen egen, hel människa ändå. Läs gärna ett av mina inlägg om varför män gör som de gör.

* Entitlement

Hittar ingen bra översättning till svenska, men hans känsla av att han har rätt att göra vad han vill. Han känner alltså att han har rätt att utan att fråga, utan att tänka kring konsekvenser och mottagarens känslor, skicka en intim bild och tvinga fram en sexuell situation utan hennes samtycke.

Märker vi ett slags mönster? Kommer ni ihåg från inlägget i fredags (sista stycket) när jag skrev om pojken som ofta sa att han var stark och därför kunde göra vad han ville? Då handlade det om att han kunde göra andra barn illa. Vad handlar det om när han växer upp?

 

20170316_175629

Jag med mobilen i Heron City

* Han vill ha kontakt

Det finns ett citat jag är obsessed med, från 1905 av en Hjalmar Söderberg:

”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”

Vissa män tror de ska få en bild tillbaka eller en flört om de skickar en dickpic, men vissa vet absolut att det inte är OK att skicka och att det inte är uppskattat (frågan är om de också vet att det är ett sexuellt ofredande?). Återigen vissa gör det just för att de vill få mottagaren att må dåligt. Det alla har gemensamt är att de vill få någon reaktion– positiv eller negativ spelar liksom ingen roll, de har i alla fall fått ett svar. Vilket tar mig till nästa del:

Vad göra när du har fått en dickpic?

* Skäms aldrig för det

När jag var yngre, och kunde få sexuella saker skickade till mig (oavsett om det var ord eller bild) så skämdes jag! Så absurt! Jag ville deletea, blocka, aldrig nånsin tala om det för någon, så mycket skämdes jag (och var rädd för dem också). Det säger sig självt att skammen för bilden endast hör hemma hos den som skickat den, eller hur?

* Svara inte

Jag förstår att det är frestande att svara tillbaka spydiga saker och skriva massa sk*t till honom (och har gjort det själv länge). Men eftersom att han som sagt vill ha kontakt och anser sig ha lyckats med det han ville ifall han får många meddelanden efter det, är det egentligen bättre att ignorera och istället…

* Expose

Har han en öppen facebook? Har han en chef? Har han familj eller vänner? Vad skulle folk tycka om honom om de fick reda på att han utför sexuella ofredanden? De räknar nämligen med att den de skickar till ska hålla tyst, skämmas eller bli rädd. Och de flesta blir också det; tänk på att många som får bilder är barn och yngre tonåringar. Om du istället visar upp meddelandet bryter du det ”kontraktet”, och visar att du inte är en del av hans världsbild. Lägg upp fula textmeddelanden du får på din vägg eller visa bilderna för andra så du ser att du inte är ensam!

20170316_1757232

Knappast en sexuell situation..

Dessutom anser jag att alla blottningsbilder ska polisanmälas, oavsett om det är en anonym person eller inte. En skulle ju polisanmäla om en man visade sig på gatan eller i badhuset, eller hur? Detta är inte annorlunda utan kan till och med vara värre då han tar sig in i en fredad zon- vi har mobilen hemma, där vi borde kunna vara helt avslappnade och skyddade och endast tillsammans med familj och vänner.

Jag hade tänkt skriva något till den som tänker på att skicka en dickpic, men vadfan det säger sig självt. Fråga alltid först! Får du ett nej (vilket du förmodligen får) så move on.

Problemet ligger mycket djupt ner, i mäns känsla av entitlement och deras känsla av att äga det offentliga rummet (punkt 4 i inlägget), att andra människor är till för dem. Som ni ser börjar problemet redan i förskolan, men förstärks ju äldre pojken blir. Därför, förutom de punkter jag skrivit upp ovan (som är mer för stunden), behöver vi jobba allmänt med pojkars och mäns attityd.

 

Extratips: Den fantastiska Linnea Claesons instagramsida @assholesonline, instagramsidorna @byefelipe och @snubbarsuger lägger alla upp inskickade bidrag från tjejer som fått både dickpics och oönskade meddelanden. Så vill du inte lägga upp själv för att uppmärksamma så skicka in dit!

Genus på förskolan

Okej, så jag jobbade på en förskola i måndags för första gången på nästan ett år. Förutom att jag råkade låta barnen hoppa i en stor vattenpöl tills de var genomvåta gick det riktigt bra, men tyvärr hade jag glömt exakt hur det var att jobba med barn. De var runt 5 år gamla, världens livligaste och fantasifullaste, men också en SÅ tydlig grogrund för orättvisor i samhället. Klart jag kommer ihåg att det var mycket tydligt, men nu när jag pluggat genus och haft 1 år till på mig att lära mig mer om hur olika strukturer upprätthåller förtryck, är det så. Mycket. Värre.

För det första är uppdelningen mellan tjejer och killar som huggen i sten. Allvarligt talat. När vi skulle vara ute fick jag med mig 4 barn- 3 flickor och 1 pojke. Flickorna började genast leka med varandra på någon fyragunga, men till min förvåning ville pojken hellre leka helt ensam på ett annat ställe av gården hellre än att sätta sig tillsammans med tjejerna trots att jag frågade flera gånger. Vi började istället sparka fotboll. Jag märkte sedan att han supergärna ville vara med i tjejernas vattenlek i pölen men att han ändå höll sig lite på sin kant. Han växer alltså upp i ett samhälle där han är helt ensam om det bara är tjejer runtom honom- trots att det ffs inte finns några reella skillnader mellan dem!

Andra exempel på hur allvarlig och strikt separationen är, är till exempel att en pojke inte ville färglägga en utskriven bild eftersom det var en ”tjejpingvin”, en annan ville inte pärla på en pärlplatta eftersom det var ett ”tjejmönster”, en flicka pratade om ”pojkhår” och ”flickhår”, tjejfärger och killfärger var suuperviktiga att veta vilket som var vilket, och hundra andra exempel på hur barns vardag begränsas av könsroller.

Det är dock viktigt att poängtera att separationen är striktast från killarnas sida- tjejerna kunde lika gärna klä ut sig i klänningar som att sparka boll medan killar egentligen hade mycket få aktiviteter de egentligen ”fick” ägna sig åt.

Spiderman

För det andra finns det ett tydligt samband mellan könsseparatism och negativa könsroller. De pojkar som var extra separatistiska var också de pojkar som var märkbart stökigare än andra barn och tog för sig mycket mer på (tyvärr) de andra barnens bekostnad.

En pojke nämnde ofta att han var ”stark”. Och eftersom att han var stark, kunde han också göra precis vad han ville och ingen kunde säga till honom. Han kunde göra illa de andra barnen, ta saker och helt enkelt begränsa deras lek såväl som sin egen. När han spillde ut en burk med pärlor var han ovillig att plocka ihop dem, och typiskt nog var det en flicka bredvid som hjälpte till istället. Efter mycket övertalning och smicker började han också göra det, men först efter att vi redan hade plockat ihop det mesta. Det var ingen slump att händelseförloppet gick just så; han hade präntats in i att han kunde göra vad han ville eftersom att han var så stark.

Samma pojke skrek också åt ett annat barn (surprise… en flicka) att hon skulle flytta på sig i matsalen. Samma mönster gick att se genom hela dagen, små små övergrepp på de andra barnens integritet, konstanta små överträdelser mot deras person. Behöver jag ens nämna att de barn som blev mest utsatta för detta var flickor?

20170308_1659362

Bild från ett event på internationella kvinnodagen. En av föreläsningarna handlade om just barn och genus! 

Jag skulle kunna fortsätta skriva om saker som hände som stärker min poäng resten av dagen, men det är helt onödigt. En annan intressant sak jag brukar göra när jag är ute på förskolor är att räkna böcker, bara för att notera för mig själv, och här hade de ca 70 böcker. Ca 50 av dem hade en kille som huvudperson, ca 10 hade en tjej (några dubletter haha) och resten var båda eller en faktabok. Detta hänger ihop med det jag skrev i ett annat inlägg– punkt 1 – att män lär sig inte identifiera sig med några andra än sig själva eftersom att nästan alla huvudkaraktärer vi ser någonsin är killar (hudfärg spelar också stor roll). Barnen tyckte även att alla färger var fina förutom brun, och varför just brun var en ful färg kan en förstås bara spekulera i men jag gjorde ändå en stor poäng av att jag tyckte mitt bruna hår var jättefint. Det kanske bara är en ren slump att brunt ofta anses vara fult samtidigt som brun hud och brunt hår inte heller anses vara lika fint som ljust och blont?

Jag var chockerad efter 1 dag på förskolan, och jag vill absolut inte tänka på hur mycket de barnen behöver stå ut med under flera år. Vad gör det med självkänslan att lära sig att andra barn får göra vad de vill mot en? Vad gör det med självbilden att veta att en kan göra precis vad som helst utan konsekvenser eftersom en identifierar sig med ”spiderman” och ”batman” som kan göra exakt samma sak? Dessa ständigt pågående kränkande händelser påverkar alla barn tills konsekvensen blir vad vi har nu- ett stört samhälle, ett välmående patriarkat, självmord  och förövare bland män och killar och djupgående dåligt mående (ibland för hela livet) bland kvinnor och tjejer.

Nästa inlägg ägnar jag åt vad vi kan göra åt saken. För det finns mycket som går att göra!