Föräldrar och jämställdhet

I blogginlägget i onsdags skrev jag om mina erfarenheter under en dag som vikarie på förskolan. Där tog jag mest upp en massa problem med hur pojkar beter sig (framförallt mot flickor) och problem generellt med könsuppdelningen bland barnen. Men nu ska jag ta upp lite saker jag tänker att specifikt föräldrar kan göra för att vända detta, eller önskar att de kunde göra.

* Förbjud superhjältar.

Eller uppmuntra åtminstone till att leka andra lekar och ha andra att se upp till. För vad hade många pojkar gemensamt, de som lekte våldslekar och ”trampade” på andra barn? Jo de låtsades att de var Spiderman, Batman, Superman eller typ Zlatan Ibrahimovic och Ben 10. Dessa förebilder förespråkar knappast att vara en bra kompis och bry sig om sin omgivning utan snarare att vara tuff, stark och göra vad en vill. Och tyvärr sker detta på andra barns bekostnad. Hitta andra förebilder för pojkarna, som inte förstör sin omgivning och känner andra känslor än aggression!

* Förstärk inte skillnaderna mellan tjejer och killar.

Istället för att prata om kill- och tjejsaker, prata bara om saker. Fråga om hen vill ha långt eller kort hår istället för att bestämma att killar har kort och tjejer långt till exempel, försök att inte anta saker pga hens kön. Påpeka ofta att det inte finns tjej eller killsaker (för detta lär de sig ändå tids nog, vi behöver vara en motvikt). Uppmuntra till att tjejer och killar ska leka med varandra, se samma filmer, leka med samma leksaker.

* Läs en massa kring genus.

Jag förstår att folk har heltidsjobb och är ensamstående och jobbar natt och har 1000 saker att ta hand om varje dag men ifall energin inte räcker till att läsa en hel bok på ämnet finns det facebookgrupper, bloggar, instagramsidor, seriestrippar osv som tar upp genus på ett mer lättillgängligt sätt. Jag önskar att även de som tycker att genustänk förstör barnen och gör dem förvirrade/personlighetsbefriade/homosexuella kunde ta sig tiden att faktiskt sätta sig in i vad feminism innebär, om inte annat så för att kunna komma med relevant kritik.

20170314_161728

Bilden går väl att tolka lite hursom, men jag älskar den.

Har en en egen bild av vad könsroller leder till är det också enklare att själv hitta sätt som passar en själv att vända utvecklingen av våld i skolor. Utan att ha läst något på ämnet är det svårt att dra paralleller mellan t.ex. Batman och tjejers dåliga mående, och då blir det också svårt att nå fram till själva roten av problemet samtidigt som det blir lätt att bara behandla massa symtom i all evighet.

Detta handlar liksom inte om en är en bra människa/förälder eller inte, det handlar inte om en älskar sina barn tillräckligt utan det handlar bara om att det finns en viss kunskap som jag har haft möjlighet att ta till mig som många som skaffar barn inte har haft möjlighet att få. Därför fokuserar jag inte på barnuppfostran och pedagogik och sånt som bokstavligt talat alla med barn kan bättre än jag, utan på detta med genus.

 

Genus på förskolan

Okej, så jag jobbade på en förskola i måndags för första gången på nästan ett år. Förutom att jag råkade låta barnen hoppa i en stor vattenpöl tills de var genomvåta gick det riktigt bra, men tyvärr hade jag glömt exakt hur det var att jobba med barn. De var runt 5 år gamla, världens livligaste och fantasifullaste, men också en SÅ tydlig grogrund för orättvisor i samhället. Klart jag kommer ihåg att det var mycket tydligt, men nu när jag pluggat genus och haft 1 år till på mig att lära mig mer om hur olika strukturer upprätthåller förtryck, är det så. Mycket. Värre.

För det första är uppdelningen mellan tjejer och killar som huggen i sten. Allvarligt talat. När vi skulle vara ute fick jag med mig 4 barn- 3 flickor och 1 pojke. Flickorna började genast leka med varandra på någon fyragunga, men till min förvåning ville pojken hellre leka helt ensam på ett annat ställe av gården hellre än att sätta sig tillsammans med tjejerna trots att jag frågade flera gånger. Vi började istället sparka fotboll. Jag märkte sedan att han supergärna ville vara med i tjejernas vattenlek i pölen men att han ändå höll sig lite på sin kant. Han växer alltså upp i ett samhälle där han är helt ensam om det bara är tjejer runtom honom- trots att det ffs inte finns några reella skillnader mellan dem!

Andra exempel på hur allvarlig och strikt separationen är, är till exempel att en pojke inte ville färglägga en utskriven bild eftersom det var en ”tjejpingvin”, en annan ville inte pärla på en pärlplatta eftersom det var ett ”tjejmönster”, en flicka pratade om ”pojkhår” och ”flickhår”, tjejfärger och killfärger var suuperviktiga att veta vilket som var vilket, och hundra andra exempel på hur barns vardag begränsas av könsroller.

Det är dock viktigt att poängtera att separationen är striktast från killarnas sida- tjejerna kunde lika gärna klä ut sig i klänningar som att sparka boll medan killar egentligen hade mycket få aktiviteter de egentligen ”fick” ägna sig åt.

Spiderman

För det andra finns det ett tydligt samband mellan könsseparatism och negativa könsroller. De pojkar som var extra separatistiska var också de pojkar som var märkbart stökigare än andra barn och tog för sig mycket mer på (tyvärr) de andra barnens bekostnad.

En pojke nämnde ofta att han var ”stark”. Och eftersom att han var stark, kunde han också göra precis vad han ville och ingen kunde säga till honom. Han kunde göra illa de andra barnen, ta saker och helt enkelt begränsa deras lek såväl som sin egen. När han spillde ut en burk med pärlor var han ovillig att plocka ihop dem, och typiskt nog var det en flicka bredvid som hjälpte till istället. Efter mycket övertalning och smicker började han också göra det, men först efter att vi redan hade plockat ihop det mesta. Det var ingen slump att händelseförloppet gick just så; han hade präntats in i att han kunde göra vad han ville eftersom att han var så stark.

Samma pojke skrek också åt ett annat barn (surprise… en flicka) att hon skulle flytta på sig i matsalen. Samma mönster gick att se genom hela dagen, små små övergrepp på de andra barnens integritet, konstanta små överträdelser mot deras person. Behöver jag ens nämna att de barn som blev mest utsatta för detta var flickor?

20170308_1659362

Bild från ett event på internationella kvinnodagen. En av föreläsningarna handlade om just barn och genus! 

Jag skulle kunna fortsätta skriva om saker som hände som stärker min poäng resten av dagen, men det är helt onödigt. En annan intressant sak jag brukar göra när jag är ute på förskolor är att räkna böcker, bara för att notera för mig själv, och här hade de ca 70 böcker. Ca 50 av dem hade en kille som huvudperson, ca 10 hade en tjej (några dubletter haha) och resten var båda eller en faktabok. Detta hänger ihop med det jag skrev i ett annat inlägg– punkt 1 – att män lär sig inte identifiera sig med några andra än sig själva eftersom att nästan alla huvudkaraktärer vi ser någonsin är killar (hudfärg spelar också stor roll). Barnen tyckte även att alla färger var fina förutom brun, och varför just brun var en ful färg kan en förstås bara spekulera i men jag gjorde ändå en stor poäng av att jag tyckte mitt bruna hår var jättefint. Det kanske bara är en ren slump att brunt ofta anses vara fult samtidigt som brun hud och brunt hår inte heller anses vara lika fint som ljust och blont?

Jag var chockerad efter 1 dag på förskolan, och jag vill absolut inte tänka på hur mycket de barnen behöver stå ut med under flera år. Vad gör det med självkänslan att lära sig att andra barn får göra vad de vill mot en? Vad gör det med självbilden att veta att en kan göra precis vad som helst utan konsekvenser eftersom en identifierar sig med ”spiderman” och ”batman” som kan göra exakt samma sak? Dessa ständigt pågående kränkande händelser påverkar alla barn tills konsekvensen blir vad vi har nu- ett stört samhälle, ett välmående patriarkat, självmord  och förövare bland män och killar och djupgående dåligt mående (ibland för hela livet) bland kvinnor och tjejer.

Nästa inlägg ägnar jag åt vad vi kan göra åt saken. För det finns mycket som går att göra!