Hur barn blir könsstereotypa

Ett samtal på eventet den 8 mars (jag vet att det är sent men som sagt inläggskö) skulle handla om mammor och feminism, och bestod av 4 kvinnor som var både mödrar och feminister. Där fick jag en hel del att tänka kring, precis som med det första samtalet den kvällen som var med Birgitta Olsson.

Till exempel hur skevt det är att så många människor pratar om att mamman är den viktigaste när det gäller att fostra barnen, och att mammor behöver uppfostra på andra sätt, bli mer medvetna, borde göra ditten och datten för att världen ska bli bättre med hjälp av barnuppfostran. Hur kan vi ens lägga ännu mer ansvar på mammor, de som alltså redan tar mest ansvar för att hemmet och familjen ska fungera? Alltså ska vi istället för att fråga vad mammorna inte gör för jämställdeten, fråga vad papporna ska göra eftersom det är ganska tydligt att det är de som gör minst generellt sett i i princip hela världen.

För trots att mannen har en feministisk analys, kan han när barnet väl har kommit ändå hemfalla till ”instinkten” att 1. Tjäna pengar och 2. Skydda familjen. Då krävs det mycket för att kunna agera jämställt med kvinnan.

20170308_181231

Brita Zackari, Emma Dominquez, Amie Bramme-Sey, Caroline Ringskog Ferrada-Noli och samtalsledaren Jenny Nordlander.

Dessutom påverkas barnen inte bara av sina föräldrar, utan ju äldre barnet blir ju mer påverkas det av samhället runtomkring och andra barn. På scenen vittnade mammorna om barn som kommit hem och sagt ”Du är brun och ful” till sin pappa. Vart kom de orden ifrån? Eh jo andra barn. Som fått dem av andra vuxna (och barnprogrammen där alla vackra är vita med rakt hår. Usch). Kommer ni ihåg Soran Ismails program Absolut Svensk där det visades hur barn hellre leker med en vit docka än en brun?

Innan kunde jag tänka så att föräldrar verkligen behöver göra mer för att deras barn inte ska hemfalla åt rasism, stereotyper, sexistisk syn på tjejer och så. Men efter samtalet tänkte jag mer att- föräldrar gör redan så gott de kan. Är de inte woke gör de fortfarande så gott de kan. Och är de woke så finns det ändå inget som garanterar att barnen inte anammar samhällets syn på normer och samhällets kvinnoförtryck. Jag ska försöka vara snällare mot föräldrar! Om de inte är sexister, dvs. Då kan jag knappast säga att de gör sitt bästa för sina barn -.-

Snapchat-1255897978

 

En annan sak jag fick med mig var att de tyckte det var viktigt att kunna säga till ett barn att hen är förtryckt (oavsett vilket förtryck det gäller) och vad det innebär. Hen kommer ändå möta rasismen tidigt i livet t.ex., så det är bättre att de kan bemöta det och tänka att det är dem det är fel på, inte mig. Och jag håller med! Hade mina föräldrar sagt att pojkar i min klass skulle börja bedöma mitt utseende bara på grund av att jag var tjej, så skulle jag kanske ha haft bättre verktyg och inte tagit åt mig så mycket som jag gjorde. Det är inte att ”skydda” barnen att inte berätta hur världen ser ut, utan det är att ta ifrån dem bra svar-på-tal som hade kunnat hjälpa dem.

Sen har jag själv märkt att det bästa sättet för barn i förskolan att bli normkritiska (eller åtminstone inte könsstereotypa) är ifall de har pedagoger som har en feministisk och antirasistisk analys själva. Det finns inga övningar eller barnböcker i världen som kan övertrumpfa en feministiskt engagerad pedagog.

Föräldrar och jämställdhet

I blogginlägget i onsdags skrev jag om mina erfarenheter under en dag som vikarie på förskolan. Där tog jag mest upp en massa problem med hur pojkar beter sig (framförallt mot flickor) och problem generellt med könsuppdelningen bland barnen. Men nu ska jag ta upp lite saker jag tänker att specifikt föräldrar kan göra för att vända detta, eller önskar att de kunde göra.

* Förbjud superhjältar.

Eller uppmuntra åtminstone till att leka andra lekar och ha andra att se upp till. För vad hade många pojkar gemensamt, de som lekte våldslekar och ”trampade” på andra barn? Jo de låtsades att de var Spiderman, Batman, Superman eller typ Zlatan Ibrahimovic och Ben 10. Dessa förebilder förespråkar knappast att vara en bra kompis och bry sig om sin omgivning utan snarare att vara tuff, stark och göra vad en vill. Och tyvärr sker detta på andra barns bekostnad. Hitta andra förebilder för pojkarna, som inte förstör sin omgivning och känner andra känslor än aggression!

* Förstärk inte skillnaderna mellan tjejer och killar.

Istället för att prata om kill- och tjejsaker, prata bara om saker. Fråga om hen vill ha långt eller kort hår istället för att bestämma att killar har kort och tjejer långt till exempel, försök att inte anta saker pga hens kön. Påpeka ofta att det inte finns tjej eller killsaker (för detta lär de sig ändå tids nog, vi behöver vara en motvikt). Uppmuntra till att tjejer och killar ska leka med varandra, se samma filmer, leka med samma leksaker.

* Läs en massa kring genus.

Jag förstår att folk har heltidsjobb och är ensamstående och jobbar natt och har 1000 saker att ta hand om varje dag men ifall energin inte räcker till att läsa en hel bok på ämnet finns det facebookgrupper, bloggar, instagramsidor, seriestrippar osv som tar upp genus på ett mer lättillgängligt sätt. Jag önskar att även de som tycker att genustänk förstör barnen och gör dem förvirrade/personlighetsbefriade/homosexuella kunde ta sig tiden att faktiskt sätta sig in i vad feminism innebär, om inte annat så för att kunna komma med relevant kritik.

20170314_161728

Bilden går väl att tolka lite hursom, men jag älskar den.

Har en en egen bild av vad könsroller leder till är det också enklare att själv hitta sätt som passar en själv att vända utvecklingen av våld i skolor. Utan att ha läst något på ämnet är det svårt att dra paralleller mellan t.ex. Batman och tjejers dåliga mående, och då blir det också svårt att nå fram till själva roten av problemet samtidigt som det blir lätt att bara behandla massa symtom i all evighet.

Detta handlar liksom inte om en är en bra människa/förälder eller inte, det handlar inte om en älskar sina barn tillräckligt utan det handlar bara om att det finns en viss kunskap som jag har haft möjlighet att ta till mig som många som skaffar barn inte har haft möjlighet att få. Därför fokuserar jag inte på barnuppfostran och pedagogik och sånt som bokstavligt talat alla med barn kan bättre än jag, utan på detta med genus.