Vad tycks om den nya startsidan? Det blev lite strul men nu ska den funka bra igen! Hoppas ni inte tycker det blir jobbigt att behöva trycka sig in på bloggen i menyn istället för att bara skrolla på 🙂

Har haft en idé ett tag om att skriva om smink, men inte ur en allmän synvinkel (har skrivit om utseende här och här annars), utan hur jag själv upplever det och tänker kring det. Som kvinna kan mitt utseende aldrig vara neutralt, utan oavsett hur mycket/lite jag gör med det är det ett statement. Mitt utseende har rannsakats och granskats av både andra och mig själv sedan jag var… jätteliten? Hur liten vet jag inte, men ett tydligt minne är från när jag var 9 år och en pojke i klassen kallade mig ful. Jag skulle också vilja påstå att unga tjejer som växer upp idag gör det med ännu större press på sig att vara fina, tillsammans med resten av samhällets ökande sexualisering av kvinnor och flickor.

Jag helt osminkad, med glasögon och blött hår. 

För mig gör det också all skillnad i världen att känna mig ”snygg”, vs känna mig ”ful”. Jag sminkar mig varje dag istället för att helt enkelt lägga tiden på annat, och som jag skrev på min Instagram: ”Det känns som att jag internaliserat bilden av att en snygg kvinna är en självsäker kvinna så mycket att jag inte kan frigöra mig från den och alltså får lättare att bara ta mer plats fixad.” ”Det är som att patriarkatet har byggt en labyrint där alla vägar leder till den konstruerade kvinnligheten; den går inte att välja bort utan att hela tiden ledas tillbaka”.

Det jag menar med det är att det inte är något ”naturligt” att klistra på ögonfransar och pensla färg på ögonen, utan att allt det som vi menar är kvinnligt, egentligen är en konstruktion. Varför annars skulle det krävas så mycket tid och energi att se ”naturligt kvinnlig” ut? Men trots det hade det för mig inte varit något problem, om vissa människor kände att de vill lägga 40 minuter per dag på att förändra sitt utseende. Om det inte vore så att det är specifikt kvinnor som förväntas göra det, och att de kvinnor som väljer att inte fixa sig känner press att göra det. Visst är det konstigt att det som borde vara neutralt- att bara låta sitt utseende vara- blir ett statement och att ändra om det till ibland extrema nivåer- blir det normala?

Med isatta linser, foundation och concealer

Det är så problematiskt att det är när jag har sminkat mig som jag känner mig som mig själv, precis som många andra kvinnor gör. När jag var tonåring drömde jag om att bli mig själv, alltså söt och snygg och sexig i alla andras ögon. När en zoomar ut och tänker kring detta blir det så absurt, hur kommer det sig att det är så många tjejers dröm att vara snyggast, och inte andra saker som skulle vara mycket mindre destruktiva att drömma om?

När jag har varit klasslärare för yngre barn (säg 8-11 år) har jag alltid slitits mellan att fixa mig och att inte göra det på morgonen. Gör jag det så fortsätter jag bara sprida bilden av hur en ”normal” kvinna ska se ut och sätter det exemplet för tjejer i klassen. Samtidigt har barn redan fått bilden av en fixad kvinna= självsäker och lyckad, vilket gör att de blir mer lagda åt att lyssna på det jag faktiskt säger. Jag brukar nämligen ta upp viktiga saker som funkofobi , fatshaming, att en inte får lära sig om kvinnor i skolan i likadan utsträckning som om män. Jag har tyvärr märkt att är jag inte sminkad, tar inte elever mig lika mycket på allvar.

Med lite, lite contouring och highlighter

Det hänger förstås också ihop med andra saker- som t.ex. att en ung kvinnlig vikarie inte blir lyssnad på i tillräcklig utsträckning, och den tendensen syns egentligen överallt. Problemet är att det inte är mer pondus jag får i höga klackar och smink, utan att folk i allmänhet i högre grad väljer att lyssna på mig. Jag ser det också som ett problem att så många kvinnor förväxlar makt och pondus med ett snyggt/ungt utseende, för vilken makt är så pass villkorad som en kvinnas?

”Du kan få ha den här makten, MEN du måste vara under 35, ha långt hår och vara smal. Sen ska du också ha klackar, vara lätt att tycka om och inte kännas hotfull på minsta vis.” Etc. När en snygg kvinna blir satt på en piedestal för att hon är så ”put-together” och beundransvärt fräsch och vacker trots att hon jobbar hårt blir det också enkelt för henne att knuffas ner från den, och jag vill inte vara en del av en kultur där kvinnor behöver vara snygga för att räknas som framgångsrika.

Med ögonskugga och ögonbryn på 

Dessvärre är jag det nu, alltså en del av den, eftersom detta är en kultur som fått hållas igenom HELA HISTORIEN. Alla kvinnor som beskrivs som framgångsrika beskrivs också som vackra. En kvinna kan inte vara en ikon, en förebild, utan att också vara vacker (nu säger jag inte att det inte finns undantag, det går alltid att hitta). Alla från Kleopatra till Marie Antoinette till Audrey Hepburn till Beyoncé har beskrivits som vackra, för hur kan de annars vara förebilder?

Detta är ett superbra exempel på hur en som enskild person inte kan ställa sig utanför normen trots medvetenhet om hur skadlig den är. Det finns liksom redan kvinnor som inte fixar sig (eller räknas som ”snygga”), det finns massor, men den status de får är inte önskvärd. Slutar jag med det blir jag bara en av dem, det blir inte något revolutionerande. Det som skulle vara revolutionerande i så fall, skulle vara om omgivningens kollektiva reaktion på en osminkad kvinna var exakt samma som på en osminkad man. Eller om alla slutade att fixa sig, exakt samma dag.

Lösfransar & läppstift pålagt, och nu har håret hunnit torka också. Är detta mer ”jag” än den första bilden? 

Jag önskar barn idag kunde ha fler ”fula” kvinnliga förebilder, för det börjar bli dags att bryta den här kedjan nu. Tycker ni inte?

Testa det här: Byt ”roll” för ett tag. Är du tjej, sluta fixa dig, är du kille, börja med det. Hur känns det? Varför känns det så? Är det skönt att gå tillbaka till ditt normala eller jobbigt? Kunde jag göra det typ hela förra året kan du!